Socialtjänstforum ett möte mellan forskning och socialtjänst

Socialtjänstforum ett möte mellan forskning och socialtjänst En konferens i Göteborg 22 23 april 2008

Socialtjänstforum ett möte mellan forskning och socialtjänst En konferens i Göteborg 22 23 april 2008

Konferensen arrangerades av: Centralförbundet för socialt arbete, CSA Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, FAS Sveriges Kommuner och Landsting Socialstyrelsen Våld i välfärdsland Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS), 2008 Författarna svarar för innehållet i rapporten Produktion: Prospect Communication AB Grafisk form: Lena Eliasson Omslagsfoto: Stephen Schildbach, Matton Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) Box 2220 103 15 Stockholm Telefon: 08-775 40 70 E-post: fas@fas.se Internet: www.fas.se

Innehåll Förord 7 Barnperspektivet och barns egna berättelser 8 BRIS styrelseordförande Ingela Thalén Våldet genom århundradena 13 Professor Eva Österberg Våldet i dagens Sverige 18 Docent Felipe Estrada Fysisk barnmisshandel 25 Professor Carl Göran Svedin Våld innanför hemmets väggar 30 Professor Margareta Hydén En fråga om heder 38 Professor Unni Wikan Hatbrott i vardag och arbetsliv 44 Docent Eva Tiby och fil.dr Lena Roxell Att köpa frihet på flaska 49 Fil.dr Kalle Tryggvesson Missförhållanden inom äldreomsorg 57 Docent Håkan Jönson Presentation av föreläsarna 66 Program 68

I den arbetsgrupp som planerat konferensen ingick följande personer: Kenneth Abrahamsson, FAS Peter Brusén, Socialstyrelsen Gigi Isacsson, Sveriges Kommuner och Landsting Lotta Persson, Botkyrka kommun Tapio Salonen, Växjö universitet Lena Strömqvist, FAS, sekreterare Marta Szebehely, Stockholms universitet Rune Åberg, FAS, ordförande

7 Förord E n av uppgifterna för Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) är att sprida information om forskning. För FAS är det därför angeläget att skapa ökade kontakter mellan forskare och företrädare för olika samhälleliga verksamheter inom olika delar av det socialpolitiska området. Socialtjänstforum, som har genomförts varje år sedan 1996, är ett viktigt inslag i detta arbete. Årets konferens Våld i välfärdsland planerades i samverkan mellan Centralförbundet för socialt arbete, Socialsty relsen, Sveriges Kommuner och Landsting samt FAS. Ansvarig för konferensens genomförande var forskningssekreterare Lena Strömqvist i samarbete med forskningsadministratör Nina Ginzburg, båda vid FAS. Ett varmt tack riktas till alla föreläsare som bidrog till att göra årets Socialtjänstforum intressant och lärorikt, och till samtliga konferensdeltagare för engagemang och intresse för de viktiga frågor som diskuterades vid konferensen. Ett speciellt tack riktas till Margot Olsson och Anna Gustafsson som avslutade konferensen genom att engagerat berätta om kvinnofridsprogrammet i Malmö. Med denna rapport vill vi göra konferensens fö redrag tillgängliga för en vidare krets i förhoppning om att detta ytterligare skall stärka kunskapsutbytet mellan forskningen och socialtjänsten. Den som önskar få Niklas Långströms åhörarkopior är välkomna att kontakta honom via e-post <niklas.langstrom@ki.se>. Rapporten publiceras i form av en pdf-fil på FAS webbplats. För att underlätta utskrift av rapporten har vi valt att producera filen i A4-format. Stockholm i juni 2008 Erland Hjelmquist Huvudsekreterare Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap

8 Barnperspektivet och barns egna berättelser Ingela Thalén, styrelseordförande i BRIS B RIS kom till efter en uppmärksammad barnmisshandel. En utställning där några modiga författare, läkare och andra visade bilder på misshandlade barn startade en reaktion som formade BRIS. Stiftelsen Allmänna Barnhuset som har funnits sedan 1632 stödjer idag forskning och metodutveckling inom den sociala barnavården. Stiftelsen Erica, bildad 1934, är en liten och ledande högskola som bl.a. utbildar barn- och ungdomspsykoterapeuter. Fruktansvärda händelser som dödsmisshandeln av pojken Bobby och mordet på flickan Engla river upp ångest och oro hos många barn och vuxna. Så svåra brott sker inte var dag i Sverige. Men varje dag känner många människor, både barn och vuxna, ängslan och oro inför risken att få ett tjuvnyp, en örfil eller spark av någon i familjen eller av någon annan man känner. Ett vardagsvåld ger inte stora rubriker, men dessa människor lever i konstant otrygghet och rädsla. Det finns inga exakta uppgifter om hur många barn i Sverige som är utsatta. Flera undersökningar om misshandlade kvinnor visar att barnen i merparten av fallen varit närvarande vid våldstillfället och att de ofta själva blivit slagna. Kommittén mot barnmisshandel uppskattar att det rör sig om mellan 100000 till 200000 barn. Rädda Barnen har i en undersökning uppskattat att vart tionde barn någon gång upplever våld i hemmet, hälften av dem ofta. Detta bekräftas av BO:s rapporter. Genom att beskriva samtal och kontakter som BRIS får från barnens hjälptelefon (BHT), BRISmejlen, diskussionsforum och ett numera ganska nystartat Chat-rum kan jag ge en inblick i den värld en del barn lever i. BRIS fick förra året över 400 000 påringningar till sin växel. Av dem kom ungefär 76 000 samtal fram till jourare vilket resulterade i 11 551 dokumenterade telefonsamtal. Med BRIS-mejlen hade BRIS över 21 000 dokumenterade kontakter med barn och unga under år 2007, nästan 60 dokumenterade samtal om dagen. Hos BRIS fungerar det så att kontakterna är anonyma. Men vi tar också Uppdrag från barnet. Barnet kan ringa upp för ett fördjupat samtal till en särskild person. De kan vara anonyma då också, eller berätta vem dom är och ge BRIS i uppdrag att förmedla kontakter till deras omgivning polis, socialtjänst, skolsköterska eller annan person som kan bistå barnet. Ur dessa samtal och ur ett antal enkäter bland barn och unga växer det fram en bild av vissa barns uppväxt som är oacceptabel. BO, Allmänna Barnhuset, Rädda Barnen, Sfph (Svenska föreningen för psykisk hälsa) m.fl. fyller ut bilden med sina egna erfarenheter. Barns situation Barn kränks på olika sätt inte enbart genom fysiskt övervåld. Vi får också samtal om hur barn kränks genom att inte bli sedda, de förminskas genom kränkande omdömen. Föräldrar som glömmer att ge dom mat, eller på annat sätt utlämnar barnen åt att ta hand om sig själva, i värsta fall också sina föräldrar. Psykiskt övervåld kan göra lika ont som en örfil. Det är också en socioekonomisk skillnad mellan barn och unga som drabbas av skador, självtillfoga-

INGELA THALÉN 9 de skador och självmord. Vi ser mindre skillnader i förskoleåldern och ökande därefter. Bo Vinnerljung har i sin genomgång lyft fram de största riskgrupperna för ogynnsam utveckling över tid: Till exempel barn som växer upp i familjer med långvarigt ekonomiskt bistånd. Barn i dessa familjer har överrisker inom flertalet områden. Tre- till fyrfaldigt förhöjda risker för alkoholeller narkotikarelaterad sjuklighet. Flickor i målgruppen har mer än sex gånger och pojkar mer än sju gånger så hög risk att vid 25 26 års ålder endast ha gått ut grundskolan. Och riskerar att drabbas av våld. Men tro inte att fysiska och psykiska övergrepp enbart finns i familjer med ekonomiska problem eller i socialt utsatta områden. Förövare och offer Barn är också offer när barn begår brott. Det är lika vanligt att flickor som pojkar hotas eller blir bestulna, men pojkar råkar oftare ut för våld. Den totala andelen unga brottsoffer har varit ungefär lika stor de senaste tio åren. I en Brå-enkät 2005 har en fjärdedel av eleverna i nian utsatts för våld och en tiondel har blivit hotade. En majoritet av dessa brott sker i skolan (och vi kallar det då för mobbning) eller på någon annan offentlig plats. Jag går inte in på vilken roll TV-spel, Internet och annan media kan ha i detta sammanhang, men det finns undersökningar och forskning också på detta område, som pekar mot att man med teknikens hjälp för in våldet i barnets värld. Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Karlstads Universitet och SCB har på uppdrag av regeringen genomfört en kartläggning hösten 2006, av barns erfarenheter av kroppslig bestraffning. Studien är en uppföljning av de nationella undersökningarna av barnmisshandel i Sverige år 2000. Att anpassa förebyggande insatser till ändrade misshandelsmönster är viktigt. För att kunna följa utvecklingen över tid är det angeläget med regelbundna kartläggningar av våld mot barn. Denna senare kartläggning visar att trots att allmänheten är mer negativ till kroppslig bestraffning av barn, har bestraffning av barn inte minskat utan planat ut, och ligger på samma nivå som år 2000. Det vanligaste sättet att lösa konflikter var att diskutera med barnet eller att distrahera det (beroende på åldern), men det har blivit vanligare i Sverige att föräldrar knuffar, ruskar eller hugger tag i sina barn. Cirka 2 procent slår sina barn, en liten ökning sedan 2000. 23 procent ruskar om dem m.m., en ökning från 12 procent. Vad säger barnen själva till BRIS om Våld, hot om våld, psykningar och allmän utsatthet. 1. Vem misshandlar ett barn? Pappa, mamma, styvfar, styvmor, storebror, pojkvän, skolkamrat, lärare 2. Var? Svaret är enkelt det är hemma, eller i skolan mera sällan ute. 3. Hur? Med handflatan typ örfil. Med knytnäven i ansiktet eller magen eller någon annanstans på kroppen. Med händerna och armarna som sliter i håret, knuffar och drar, tar tag och kniper hårt. Med naglarna, som lämnar rivsår och med fötterna, som sparkar. 4. men också med föremål vardagliga föremål som Mattpiskare, livrem eller piska, dammsugarslang, järnrör, diskborste, pekpinne, kniv eller rakblad. Livrem vanligt som verktyg. Specialverktyg som piska används också, men sällan. Knivar och rakblad oftare än piskor. En kniv kan också värmas för att brännas med. I gränslandet mellan fysisk och psykisk misshandel och sexuella övergrepp finns sexualiserat våld, smekningar och nedvärderingar som upplevs som slag. Syns det här blir det märken och skador Det mesta våldet lämnar sannolikt inga synliga skador på barnens kroppar. I barnens berättelser finns inte så mycket om detta. Det som nämns är blåmärken och relativt ytliga sår. Ibland betonas att det ligger en stor och/eller långvarig brutalitet bakom, även om skadan i sig inte beskrivs som omfattande. Mamma har lappat till henne på läppen så att hon fick ett blödande sår.

10 BARNPERSPEKTIVET OCH BARNS EGNA BERÄTTELSER Graden av brutalitet varierar betydligt, från enstaka hårda slag som man ångrar direkt och ber om förlåtelse för. Ex. Pappan har slagit en gång på låret och bett om ursäkt. över till grovt och livshotande fysiskt och psykiskt. Mamman hade knuffat henne nedför trappan, sparkat henne på smalbenet, och slagit henne i ansiktet så att hon blödde näsblod Merparten ligger någonstans mitt emellan. Varför slår man? Inte heller denna frågan besvaras särskilt ofta i det material vi har från BHT. Det kan tolkas som att barnet faktiskt inte förstår varför eller att de inte tycker att det är så angeläget när man berättar. Men vissa skäl anges, en del tydligt och direkt, annat indirekt genom de omständigheter som nämns. Ur en fördjupad studie kan vi se följande: Skäl som anges i mer än hundra texter; Våld är ett straff eller ett sätt att förmå barnet att lyda. Är en effekt av känslor som inte kan kontrolleras eller ett sätt att fostra oavsett vad barnet än har gjort eller gör. Man får stryk för att man kommer för sent hem, har gjort något som är dumt eller att man inte har levt upp till förhoppningar/förväntningar Enligt Våld mot barn -enkäten tycker barnen att föräldrar kan slå om man förargar dem eller gör dem ledsna. Om barnen själva skall föreslå straff är det indragen veckopeng. Till exempel: Han har snott pengar av mamman för att köpa ett spel för att imponera på kompisarna. Är nu jätterädd för att han vet att han kommer att få stryk, han har fått det förr. Mamma slår mig ibland, och när jag gjort något slår hon mig jättemycket. En 10-årig pojke och hans syskon får stryk av sin mamma t.ex. om de spiller lite mjölk. Hon dricker mer och mer sedan föräldrarna skildes, och slår barnen allt oftare. Barnen vågar inte berätta för pappan, för då slår hon för det. En 9-åring berättar att mamman slåss för att jag slänger saker. Jag slänger saker för att jag blir ledsen när hon slåss. En pojke blir slagen av sin mamma när de bråkar om att han glömt att slå av ett TV-spel. Det har hänt förr att han fått stryk, men han tycker om sin mamma och har skuldkänslor över vad han gjort. Barn uppfattar ilska som skäl, men när Far och mor slår i fostringssyfte. Då blir det inte ett straff som barnet kan ta argumenten för, utan en ren förminskning. Pojkens slutsats är Det spelar ingen roll vad jag gör, det blir aldrig bra nog. Jag ska alltid vara perfekt. Jag är ingenting. Alkohol dominerande anledning Den mest dominerande anledningen till varför är alkoholmissbruk. (Anges som skäl i mer än 150 texter.) Pappa, mamma eller pojkvän slår när dom är fulla. Det kan tolkas som att vore dom inte fulla skulle misshandeln inte äga rum. Pappan slår och drar i håret då han druckit öl. Mamman har börjat slå henne på sista tiden när hon är full. Pappa och mamma är skilda. Undrar om hon ska prata med pappan eller storasystern eller om hon i stället ska bli mer lydig mot mamman, så att hon slutar slå henne. Religiös eller kulturell bakgrund antyder att orsaken finns i ett normsystem som tillåter eller rentav tillråder aga i uppfostran. Detta finns men förekommer i ett fåtal texter (summa 6 texter). 16-årig flicka i en invandrarfamilj blir slagen nästan dagligen av sin pappa. Han har hotat henne med kniv och tvingar henne att bära täckande kläder. Han misstänker att hon har haft sex. När vi noga granskar det barnen säger så blir det uppenbart att barnets beteende i sig, mera sällan är anledningen. Barn kan få stryk när de har gjort något som de inte får, men framför allt får dom stryk när föräldrar är fulla, stressade och troligen olyckliga av någon anledning som inte har med barnet att göra. Vrede och ilska förekommer oftast när man beskriver mammas pappas känslor En flicka kommer hem för sent. Hennes pappa har misshandlat mamman, och mamman skyller misshandeln på flickans försening. Flickan får då en snyting. Det händer ofta att hon får det. En 8-åring svär och får stryk av pappan på bara rumpan. Han har inte blivit slagen förut, och

INGELA THALÉN 11 mamman förklarar det med att pappan hade haft en dålig dag. En 12-åring blir slagen av sin far när han är ledsen över att mamman dött han blev arg och därför slog han Pappan slår flickan (14) ibland med skärp. Men bara när han är arg. Oftast är intrycket att det är en av föräldrarna som står för våldet. Men det är ingen garanti för ickevåld att båda föräldrarna är närvarande. En hel del föräldravåld utövas i fullt samförstånd mellan de vuxna i familjen, och det är heller inte ovanligt att barnet verkligen uppfattar att det sker i tyst samförstånd. Sparkar och slag. Modern ser på utan att ingripa. Omsorgssvikt är en bra beskrivning på mycket Flera av barnen berättar att de inte har någon mat och att de är hungriga. Flicka 10 år, och pojke 11 år berättar samma sak att hon/han är hungrig, att det inte finns någon mat hemma. Säger att mamma inte har pengar till mat och att mamma är borta mycket och är full ibland. Barnen beskriver också att de får själva ta hela ansvaret för hemmet och många gånger också för sin förälder. De känner att de är ensamma i allt detta och att andra vuxna inte känner till hur de har det. Från mejl Jag är en tjej på 16 år och har en mamma som är psykiskt sjuk och en pappa som är alkoholist. Jag åker till mamma varannan helg. Denna helg låg hon och sov hela tiden så jag fick ta hand om allt. Det känns som jag var en mamma till henne men det ska ju vara tvärtom. Mamma är ihop med en alkoholist som är helt dum i huvudet. Det finns ingen jag kan prata med i skolan. Kuratorn går inte att prata med. Vad ska jag göra? En flicka på 13 som önskar att hennes mamma ska få behandling för sitt missbruk. Flickan har tre syskon det yngsta ett år. Barnen har skrivit ett anonymt brev till soc. och bett om hjälp. Vågar inte berätta direkt till soc. för att de är rädda att mamma ska bli arg. Barnen berättar också om svåra situationer av aggressivitet och polisingripanden. BRIS genomförde tillsammans med MSN en enkät bland 10 000 unga. 26 procent svarade att de inte hade någon annan än sin förälder att tala med om det uppstod problem. Vilket beskrivs av följande: En kille, 17 år, berättar att hans mamma har blivit hämtad av polisen och under våldsamt motstånd förts till psyket. Han känner sig ledsen vet inte om mamma blir sig lik igen. Har ingen att prata med. Det är sällsynt att någon berättar om att en vuxen ingripit till barnets försvar. Vore det så skulle barnen nog inte har ringt till BRIS. Dessutom säger barnen Ingen tror i alla fall på vad jag säger och ingen bryr sig... Blir slagen varje dag. Har blåmärken och kräks blod. Skolsköterska, kurator, lärare vet sedan 1 år tillbaka men låtit det bero då modern sagt att styvpappan ska söka hjälp. Misshandeln har pågått sedan flickan var 8 år. I dag har mamma hotat flickan med kniv. Flickan gått hemifrån och vågar inte gå hem igen. Flickan har blivit misshandlad av fadern i alla år. Berättat för skolkurator. Ge dom en chans till var stödet. Ska göra en anmälan. En flicka, 15 år, berättar att hennes pappa utnyttjar henne sexuellt. Mamma vet om det och hennes lösning har varit att ta med henne till ungdomshälsan så att hon fick p-piller. Flicka känner skuld och skam och vågar inte berätta det här för någon. Att det utsatta barnet inte blir trott när det berättar bör sättas i relation till att det vanligaste är att barnet absolut inte vill, eller vågar, berätta. BRIS tar emot barnets berättelse åtminstone till någon vill man säga som det är, och det kan man göra när man får vara anonym och situationen är riskfri. Ofta är det bara tre som vet barnet, förövaren och BRIS Mammans nya kille började tafsa på henne när mamman jobbar sent. Mamman är väldigt lycklig, flickan vill inte prata med henne. Men visst finns det de som bryr sig Många av kompissamtalen till BRIS är unga som oroar sig för någon kamrat som ofta har blåmärken, inte vill duscha efter gympan, gråter och är oroliga när det ska åka till umgängesföräldern över helgen.

12 BARNPERSPEKTIVET OCH BARNS EGNA BERÄTTELSER Till vår Vuxentelefon om barn ringer också vuxna som är oroliga för att den andre föräldern, partnern slår barnen. Även föräldrar ringer och berättat att de inte kan hantera sig själva och slår sina barn. Och att dom behöver prata med någon. Detta är så svårt och förbjudet att man som förälder inte vågar prata öppet. Då är en anonym telefon ett oerhört viktigt första steg att få den hjälp man behöver. BRIS har också fått uppdrag av regeringen att bygga upp en föräldrainformation på nätet. Hur kan vi utveckla och skärpa barnpolitiken? Barnfattigdom, barn i riskmiljöer, barn utsatta för våld och mobbning och annan kränkande behandling både i den egna familjen och av andra, är utmanande och kräver både generella och riktade insatser. 1999 antog en enhällig riksdag strategin för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige. Då fick vi en struktur för barnpolitiken, men den räcker inte som styrmedel idag. Vi måste dessutom ha instrument för att få reda på om och hur förändringar sker. Barnkonsekvensanalyser och återkommande uppföljning indikatorer system för att kunna följa hur barnperspektivet förs in i beslutsfattandet I regeringens barnskrivelse som lades nu i vår lyfts frågan om att bekämpa våld mot barn. Regeringen föreslår ett program för nationell samordning. Regeringen pekar också på behovet av en samordnad utbildning och planerar att ge Barnrättsakademin vid Örebro universitet i uppdrag att ta fram ett lämpligt utbildningsprogram. Regeringen lyfter också frågan om Baby Shaken Syndrome. Karolinska Institutet ska i samarbete med Stockholms läns landsting, driva ett projekt för att förebygga våld mot spädbarn. Den förra regeringen gav uppdrag att bygga ut Barnahus i landet och detta kommer nu att permanentas som stöd för särskilt utsatta barn. Jag tycker att detta är en bra inriktning. Men analysen bakom de familjepolitiska insatserna är inte bra. Det som saknas är en samlad syn mot barnfattigdom och barn i riskmiljö. I barns verklighet finns för mycket som drar åt fel håll. Barn med särskilda behov hamnar i skuggan i valfrihetens skola, trots rekommendationer om att det inte skall förekomma, tas avgifter för kultur, fritidsaktiviteter och annat ut i skolan. Och det är alldeles för höga kostnader för kultur och fritid riktad till barn. Vi har också en otillräcklig elevhälsa. När föräldrar av olika anledningar inte klarar av sitt föräldraansvar behöver barnen andra vuxna och kompenserande insatser som hjälper dem. Vuxna som kan ta emot ett förtroende och ansvara för det. I de fall samhället omhändertar barn bör varje socialförvaltning se till att barnet har ett eget ombud/kontakt. Redan nu pågår skärpt granskning av HVB (Hem för vård eller boende) och familjehem. Men det krävs fler bra familjehem och stödfamiljer och ökat stöd och kompetensutveckling till dem som finns. Att t.ex. garantera placerade barn hälsoundersökning och skolmognadstest inför omplacering i nya skolor borde vara ren rutin, men är inte det. Men i de flesta fall lever barn och föräldrar tillsammans. Och det är också oftast från dessa barn samtalen kommer. Vad gör man då? Till exempel utvecklar Familjecentralerna, erbjuder föräldrastöd och gruppverksamhet, och en bra förskoleverksamhet och elevhälsa i skolan. Ser till att barn får daglig fritidsverksamhet och kontakt med vuxna inom kulturområdet. Detta kan erbjuda ett mera generellt stöd till barn. Men de 2 procent som verkligen slår sina barn t.ex. med tillhyggen, behöver riktade insatser från hälso- och sjukvården eller socialtjänsten. Här räcker det inte med gruppverksamhet. De 23 procent som ruskar m.m. skulle förmodligen kunna vara hjälpta med bred föräldrautbildning enligt någon av de modeller som vi arbetar med idag. Många som sviktar undrar vad skall jag göra istället för att i ilskan skaka mitt barn. En uppväxtmiljö med god tillgång på kultur och fritidsaktiviteter för alla barn minskar stressen och gör vardagslivet lugnare för både barn och deras föräldrar. BRIS erbjuder en anonym, lugn stund att berätta om det som barnet inte vill säga till någon annan. Men det är naturligtvis inte den enda insats som barnet mest behöver. Det är ett gemensamt vuxenansvar att på olika vis erbjuda barnet en lugn och trygg uppväxtmiljö. Vi har alla varit barn men dagens barn har sin barndom just nu. Det är en utmaning som inte kan vänta till sedan. Tack och all framgång med en spännande konferens.

13 Våldet genom århundradena Eva Österberg, professor Historiska institutionen, Lunds universitet Vad är våld ingen självklarhet? T iteln på mitt föredrag aktualiserar ett par definitionsfrågor som är intressanta i sig. Vad är våld, vad signalerar ordet för moderna människor och vad betydde det i äldre tid? Och varför skall vi se på detta över århundrandena? Våld är i själva verket ett mångtydigt begrepp om man ser på det i ett längre perspektiv. I medeltidssvenskan hade det två betydelser och denna dubbelhet fanns kvar långt in i senare tid. Ännu i Gustav Vasas samhälle på 1500-talet betydde våld framför allt kraft, styrka, auktoritet (latin potestas, potentia). Men det hade också samtidigt innebörden övervåld och brutalitet (latin violentia). Denna ambivalens är viktig att ha klar för sig. Den pekar på hur det ansetts självklart att det finns en form av våld som är tillåten, d.v.s. att sätta kraft bakom orden, att utöva makt. Så kunde äldre tiders monarker ha våld, auktoritet, att straffa med döden. Så ansågs husbonden ännu på 1800-talet ha rätt att utöva husaga mot tjänstefolk och familj därför att det låg i hans uppgift att hålla rimlig ordning på dem. Å andra sidan har det alltid funnits våld i bemärkelsen övervåld, brutalitet, som uppfattats som orätt, illegitimt, rentav brottsligt. Det är denna sistnämnda aspekt av ordet våld som vi idag i allmänhet tänker på. Det våld som av samhället definieras som brott, som olagligt och orimligt. Men det är viktigt att komma ihåg att det finns flera olika typer av våld och att inte alla med samma självklarhet alltid uppfattats som brott: fysiskt, verbalt, symboliskt. Freds- och konfliktforskaren Johan Galtung har försökt att skilja på tre olika typer av våld: Direkt våld, ansikte mot ansikte. Det kan sedan vara mer eller mindre organiserat och psykiskt eller fysiskt. Poängen är att det i princip är möjligt att identifiera en aktör bakom våldshandlingen, antingen det varit en man som slår sin hustru eller en grupp män som misshandlar en för dem okänd person. Strukturellt våld: sådana maktövergrepp som är inbakade i sociala institutioner och strukturer men som man inte så lätt urskiljer exakt vem som är skyldig till. Om ett samhälle bryter mot det vi ser som mänskliga rättigheter och t.ex. diskriminerar etniska minoriteter kan det definieras som strukturellt våld. Kulturellt våld: sådana ideologier, symboler, vetenskapliga eller religiösa uttalanden eller liknande som legitimerar, blåser under eller till och med uppmuntrar till våld. Om en inflytelserik predikant eller politiker t.ex. hävdar att judar eller homosexuella skulle vara kräftsvulster i samhället, kan detta benämnas att utöva kulturellt våld. Tar vi ett exempel ur den svenska historien, var det naturligtvis med våra ögon sett ett oerhört strukturellt våld som utövades mot svenska bondpojkar på 1600-talet, då de tvingades att dra ut i krig som initierades av en enväldig kung. Våldet legitimerades kulturellt bl.a. genom kyrkan som ramade in krigen i en retorik som handlade om rättfärdiga krig och Gud är med oss mot de andra. Direkt våld mötte sedan de stackars gossesoldaterna i kriget,

14 VÅLDET GENOM ÅRHUNDRADENA öga mot öga med fienden. Men jag skall nu framför allt sätta det direkta våldet fysisk brutalitet som mord, rån, slagsmål, misshandel i fokus, i ett historiskt perspektiv. Varför då detta med historien? Jo, därför att utblicken i tid precis som utblicken i rummet, mot andra tider likaväl som andra länder, hjälper oss att få perspektiv på oss själva och på vår egen tid. Perspektiv på det moderna Våldet ökar i samhället, skriver tidningarna då och då. Är det så? Många av oss känner ångest när vi läser om brott som bryter mot sådana värderingar som vi vill förknippa med ett humant samhälle. En grupp unga män våldtar en knappt vuxen flicka, invandrare blir förföljda bara för att de ser annorlunda ut, vettlösa nynazister jagar färgade och homosexuella, eller små barn utsätts för sexuella övergrepp. Ett svart hål öppnar sig i vår verklighet. En spricka i vår tro på det goda. Skräcken sätter lätt i gång någonting som kan kallas en diskurs om det onda. Men den är ofta famlande och hjälplös. Eller också färgas den av det som forskningen kallar moralisk panik. Reaktionen sker då plötsligt, häftigt och utan sakligare analys. Moralisk panik har ofta styrt straffpolitiken i modern tid. En vild oro över brottsligheten i samhället flammar upp inom flera grupper samtidigt, bl.a. ordningsmakterna, massmedia och politiker. Resultatet kan bli en hektisk moralisk debatt som ofta leder till strängare straff. Motsvarigheter finns också i förgången tid. Vi behöver bara tänka på den upptrissade fruktan för folklig magi och vidskepelse som fick både kyrka, stat och vanligt folk att under en tid på 1660- och 1670-talen tappa huvudet, gripas av moralpanik och sätta i gång de fruktansvärda häxprocesserna. Men kanske vore det bättre att istället anlägga djupare perspektiv på etiska koder och värdeförändringar. De långa linjernas strategi, distanseringen i tid, skärper vårt sinne för proportioner och hjälper oss i bästa fall att urskilja vad som verkligen är nytt och annorlunda med vår egen tid. Var och en känner igen vårt omdömes notoriska vanmakt, när inte tidernas avstånd anförtrott oss säkrare måttstockar, som filosofen Gadamer formulerat det. Brott och straff har i själva verket blivit ett kraftfält i forskningen, där åsikterna bryts om det moderna som gott eller ont. Har det moderna samhällets framväxt inneburit att människors relationer och normer blivit mer civiliserade och humana eller tvärtom brutaliserade och ociviliserade om man ser på mänskliga beteenden och rättspraxis? Så har många formulerat dilemmat. Människorna har trots allt blivit mer sansade och mindre benägna för våld i det dagliga livet i det långa loppet, det menade den store civilisationstänkaren Norbert Elias. Straffpolitiken måste också uppfattas som humanare när ingen längre blir dömd till döden eller till spöslitning, utan istället till fängelsestraff, psykiatrisk vård eller böter. Men Michel Foucault och många andra med honom har varit mer pessimistiska. Det moderna samhällets ondska är inte mindre än äldre tiders, menar man då, den ser bara annorlunda ut. Den har blivit till en känslokall massproduktion av förintelseläger som under andra världskriget eller stalintidens terror. Eller också utövar ett modernt samhälle en kylig övervakning av avvikare, som visserligen är regelstyrd och mindre fysisk än tidigare men i grunden lika förödande som äldre tiders prygelstraff. Fängelser kan se ut som välbyggda maskiner, menade skalden H C Andersen på resa i Skandinavien under 1800-talet, men de är en mardröm för själen. Så kan man snabbt skissera två olika synsätt: ett som betonar modernitetens goda sidor (civilisering) och ett annat som framhäver dess onda sidor (disciplinering, kontroll, nya makttekniker). Brott och straff har hamnat i centrum när synsätten bryts. Men vad vet vi då om detta i Sverige i ett historiskt perspektiv? Hur har brottsmönstren sett ut i vårt land från senmedeltiden till idag? Vilka är de stora förändringarna i tid? Brott och straff från medeltid till nu Låt oss börja med en kontrast mellan 1550-talets domstol och dagens. Inför ett häradsting i Småland på 1550-talet stod flera drängar, en skomakare och en bonde anklagade för slagsmål; där stod också en piga som stulit säd av sin husbonde, och en ogift man som påstods ha legat med en gift kvinna. Vad värre var, i trakten fanns dessutom en notorisk bråkmakare som både våldtagit, stulit, slagit och hädat. Vad som utspelats var alltså bland annat våld, stölder, sexualförbrytelser. Straffen blev i regel böter, ibland i kombination med att de skyldiga skulle piskas eller slita ris. Någon gång var brotten så grova eller så många, att dödsstraffet utdömdes och verkställdes utan pardon. Så gick det för den notoriske bråkmakaren. Fyra hundra år senare, på 1900-talet, har rättvi-

EVA ÖSTERBERG 15 san tagit sig en annan form. Ingen avrättas längre. Den sista avrättningen i Sveriges historia ägde rum 1910, och sedan 1921 är dödsstraffet avskaffat i fredstid. Straffen för mord och dråp är numera i allmänhet antingen fängelse eller psykiatrisk vård. Ekonomiska brott upptar domstolarna mer än något annat. Förr och nu. Men hur skall vi förstå skillnaden och vad hände egentligen mellan 1550-talet och år 2000? I internationell forskning har man menat att brottsmönstren i Europa ändrats över seklen enligt formeln från våldssamhälle till stöldsamhälle. Det är en tes som delvis anknyter till Norbert Elias tankar. Han ser en skillnad mellan den primitiva medeltidsmänniskan som ännu inte lärt sig att kontrollera och sublimera sina känslor, å den ena sidan, och den moderna, mer civiliserade människan å den andra. Mängder av våldsbrott skulle ha förekommit i äldre tid eftersom människorna inte förmådde att hålla tillbaka sin aggressivitet. Den moderna människan skulle däremot ha lärt sig att lägga lock på sina affekter, och i det moderna civila samhället skulle då våldet mellan enskilda ha minskat. Detta är det första ledet i tesen om övergången från våldssamhälle till stöldsamhälle. Det andra ledet består av tanken att kapitalismen fr.o.m. 1800-talet lett till en ökad ekonomisk brottslighet, till att det uppstod subkulturer av fattiga som stal och rånade. Tesen stämmer delvis, men inte helt, på den svenska utvecklingen. Brottsmönstren dominerades under medeltid, 1500-tal och i vissa regioner fortfarande i början av 1600-talet onekligen av våld. Låt oss ta ett exempel. I Arboga eller Stockholm i början av 1500-talet drogs i medeltal 7 8 icke dödliga våldsbrott inför domstolarna per år och per 1000 invånare; i en stad som Norrköping på 1880-talet uppgick motsvarande siffra inte till mer än 2 och på 1960-talet inte ens till 1. Vi kan också räkna enbart de dödliga våldsbrotten, mord och dråp, som är bättre att jämföra över tid eftersom de i regel registrerats noggrant oavsett period; det har aldrig varit lätt att helt fördölja att en människa dödats. Då finner vi att Stockholm i början av 1500-talet i medeltal hade 0,2 mord och dråp per år och per 1 000 människor. Motsvarande siffra i början av 1900-talet var 0,007. Med andra ord: hur vi än räknar och vilken siffra vi använder, är det uppenbart att våldsbrotten var flera, flera gånger större i början av 1500-talet än under 1900-talets första hälft. Omvänt är den ekonomiska kriminaliteten långt större i 1900-talets Sverige än i vasatidens. Ändå finns det invändningar mot tesen om från våld till stöld. En viss ökning av våldet skedde till exempel igen vid mitten av 1800-talet, utan att dock komma upp till de nivåer som rådde under medeltiden och 1500-talet. Stölderna i sin tur ökade faktiskt inte drastiskt förrän under tiden efter andra världskriget, i folkhemmets och värlfärdssamhällets tid. Det finns alltså ingen gemensam brytpunkt, då våldet minskar och den ekonomiska brottsligheten tilltar. Men den viktiga slutsatsen är ändå att de registrerade allvarliga våldsbrotten (där mörkertalen varit små) minskade kraftigt fr.o.m. senare delen av 1600-talet och 1700-talet och aldrig senare har kommit upp på en lika hög nivå igen. Hur skall då detta förstås? Vad beror det på att våldsbrotten minskade så kraftigt efter hand och särskilt under senare delen av 1600-talet och början av 1700-talet? När Elias diskuterar det minskade våldet som ett tecken på en civilisationsprocess, förklarar han det genom att peka på ett antal faktorer. Samhället blev mer komplext, individer bands samman i allt längre kedjor av ekonomiskt och socialt beroende, de fick en starkare stat som skyddade dem från yttre våld genom att ta militärt ansvar för rikets försvar. I ett sådant läge tenderade det individuella våldet att gå tillbaka. Detta är andemeningen i Elias tes. Men det finns också andra förslag till hur man skall tolka det minskande våldet i 1600-och 1700- talens svenska samhälle. I alla kända kulturer och tider, hävdar kriminologerna, är män i majoritet bland våldsverkarna. Det innebär att en befolkning som av någon anledning har en extrem sammansättning, så att männen är i fåtal, kan uppvisa en annan brottslighet än en normalbefolkning. Att våldsbrotten avtog under stormaktstiden i Sverige, kan därför förklaras med tre perspektiv: att samhället blev mer komplicerat och indirekt ställde krav på mera civiliserade mänskliga relationer; folk blev kontrollerade och disciplinerade uppifrån till större fridsamhet, genom statens och kyrkans insatser; det står nämligen klart att kyrkan och staten under denna tid verkligen försökte att fostra folket genom predikningar, strängare straff, läsning av religiösa texter osv. för att öka den sociala ordningen. Även eliterna skulle disciplineras. Drottning Kristina förbjöd t.ex. dueller mellan adliga officerare och andra jämbördiga, därför att hon tyckte att det var slöseri med mäns liv och rena dumheterna att dessa herrar skulle riskera sina liv för bråk om

16 VÅLDET GENOM ÅRHUNDRADENA karriär eller sårad stolthet. de unga bråkiga männen blev en bristvara i stormaktstidens Sverige våldet lyftes ut till de europeiska slagfälten. Flera hundra tusen unga män försvann i 1600-talets krig, av en befolkning som vid 1600-talets början ännu knappt översteg 1 miljon. Historiens lärdomar? Vad kan vi då dra för slutsatser av ett historiskt perspektiv, för att profilera vår egen tid, för att reflektera om ont och gott inför framtiden? Några tankar kan formuleras i sex punkter: 1. Våld har i regel i alla perioder och kulturer varit de relativt unga männens brott. Det finns också ett starkt samband mellan våld och alkoholkonsumtion (eller andra droger) som kan beläggas praktiskt taget överallt. Tillgången på vapen framstår dessutom som en fara i sig. Det utesluter naturligtvis inte att också kvinnor dödat eller varit våldsamma. Ändå är, i ett historiskt perspektiv, våld i hög grad ett könsspecifikt beteende. Uppenbarligen måste våldsbrott diskuteras som en del av den större frågan om kulturella koder bland män, synen på kropp och styrka, mans- och kvinnoroller, våld och makt i grupper av män. 2. Hur våld i det civila samhället förhåller sig till sådant våld som samhällets ledning initierat och organiserat, dvs. krig, är inte någonting som forskare är överens om. Historiska analyser visar att sambanden inte är entydiga. Å ena sidan kan hotet utifrån öka solidariteten därhemma och hålla tillbaka våld. Lång krigföring tenderar ju också att hålla de unga männen borta från hemmiljön. Våldsfrekvensen i de krigförande länderna på hemmafronten i Frankrike och Tyskland var t.ex. inte särskilt hög under första världskriget. Som framgått, minskade också våldsbrotten i det svenska bondesamhället under 1600-talet mycket klart, samtidigt som hundratusentals knektar försökte upprätthålla stormaktsväldet i blodiga slakter i Tyskland, Polen eller Ryssland. Men det finns också exempel på motsatsen: yttre våld ackompanjeras av civilt våld. Vapentränade män som återvänder hem kan ha svårt att vänja sig vid de fridfulla livsmönstren hemma. Det är detta man i Amerika kallar the violent veteran model. Veteraner från Vietnam har visat sig farligt snabba att ta till vapen, störda i sina värderingar, hemlösa i sina traumatiska minnen. Även i äldre tider finner vi exempel på denna mekanism. Så kan man se tydliga toppar i våldet i England under 1600- och 1700-talen, då soldater hemförlovats från krigen. I den svenska verkligheten var det påfallande ofta som just knektar och ryttare stod inför rätta för dråp under äldre tid. 3. Frekvensen av våldsbrott är inte så förskräckligt hög i vårt land idag om man drar ut trenderna över flera århundraden trots en viss ökning under senare år. Rent kvantitativt ligger våldsnivåerna nu långt under dem som karakteriserade Gustav Vasas eller Gustav II Adolfs tid. Också vid en internationell jämförelse har Sverige idag en relativt begränsad våldsbrottslighet. Som Hanns von Hofer visat kan frekvensen av mord och dråp fastställas ganska väl genom statistik över dödsorsaker. Sverige tillhör, tillsammans med andra länder i Nord- och Västeuropa (dock inte Finland), de länder som redovisar de lägsta mord- och dråpfrekvenserna. 4. Generellt sett har perioden ca 1880 1950 av allt att döma varit den minst brottstäta i Sveriges historia över huvud taget. Det är folkrörelsernas, folkhemmets, demokratins, rösträttens och världskrigens tid. När gamla människor idag oroar sig mycket över brottsligheten i samhället skall det ses mot den bakgrunden. Det är inte konstigt att de ängslas. De tillhör de generationer som vuxit upp under 1910-, 1920- eller 30- talen och som nu upplever det de tycker är en skärande kontrast. 5. Det nya i det moderna samhället är av allt att döma mindre mängden av våldsbrott än arten. Gruppvåldtäkter förekommer nu, dessvärre inte så sällan. De har alltid förekommit i krig men var på det hela taget främmande för det gamla bondesamhället i fred. Våldtäkt var överhuvudtaget betraktat som ett ytterligt allvarligt brott i äldre tid. Det ansågs upprörande och vanhedrande för mannen som begick det, en skam, och belades med mycket stränga straff, i uppenbara fall dödsstraff. Nu, i en tid med en helt annan sexualmoral och med nya mans- och kvinnoideal har det kommit att framstå som ett oroväckande svårbedömt brott både i domstolars och allmänhetens ögon. Lika oroväckande är att allt

EVA ÖSTERBERG 17 yngre människor, faktiskt barn, syns i brottslighetsstatistiken numera och t.ex. flera ungdomar kan fortsätta att sparka på en som redan ligger besegrad på marken ett beteende som skulle ha ansetts ärelöst och fegt i äldre tid och förmodligen sällan inträffade därför att ungdomarna kontrollerades hårdare av vuxenvärlden då, på ont och gott. Och vad gäller verbalt våld, förolämpningar och hån, tycks unga kvinnor och flickor i vissa sammanhang nu få finna sig i att utsättas för tillmälen såsom hora utan att det leder till något domstolsförfarande, medan det under t.ex. 1600- och 1700-talen skulle ha ansetts så hotfullt för en människas rykte att det sannolikt lett till rättsprocess med tunga böter som straff ifall den som förolämpat kvinnan inte hade fog för anklagelsen. 6. Det har sällan varit ändringar av straffen som minskat våldet i vardagen. Straffpolitiken har med andra ord nästan aldrig lyckats i sin avsikt att avskräcka potentiella brottslingar från våld. Att dödsstraffet avskaffades i vårt land 1921, ledde t.ex. inte till fler våldsamheter. I själva verket har dråp och mord aldrig varit så sällsynta, relativt sett, som under 1920- och 1930-talen då dödsstraffet avskaffats. Omvänt dräptes långt fler människor under 1400- och 1500-talen trots att man då hotade med offentliga avrättningar i synnerligen skrämmande former, ibland t.o.m. stympningar. Det finns helt enkelt inga automatiska samband mellan valet av påföljd, å ena sidan, och ökad eller minskad våldsfrekvens å den andra, menar många forskare. Det som verkat preventivt, har tydligen inte haft så mycket att göra med vetskapen om hur straffen skulle se ut, utan mera handlat om rädslan att alls bli upptäckt och om en god förankring i lokalsamhället. Det som mest effektivt höll flertalet människor inom de rådande normernas skrankor var i det gamla svenska bondesamhället den skam och den förlust av heder och ära, som man riskerade om man dödade någon, bedrog sin hustru eller stal sin grannes säd. Känslan av skam uppstod utifrån värderingar som låg djupt hos människorna, och hedern och äran var ett centralt kitt som höll samman samhället. Idag åberopas hedern och äran inte av samhället generellt eller av folkmajoriteten för att hindra brott, utan snarare av vissa grupper i samhället som försöker rättfärdiggöra sitt våld mot andra. De hänvisar till att de måste upprätthålla familjens eller gruppens heder själva när inte staten gör det; det är sådant s.k. hedersvåld mot kvinnor som bryter mot familjens normer eller mot homosexuella som vill leva sitt eget liv som de själva önskar som Unni Wikan och Eva Tiby kommer att tala om senare på denna konferens. Jag har också själv skrivit om detta i historiskt perspektiv. Mot denna bakgrund är det inte moralisk panik och rop på strängare straff som vi främst behöver idag, som jag ser det. Snarare behöver vi i så fall ett sansat och nyansrikt samtal om det goda, om de positiva krafter som binder människor samman. Vi behöver en dialog om manlighetsideal och människoideal, värderingar och värderingsförändringar, där man också kan göra de fina distinktionerna, där en rimlig tolerans och humanitet i kriminalpolitiken inte kastas bort därför att rädslan för det onda urholkar vår själ. Och skall vi alls använda ord som heder och ära, och för att hindra brott, måste vi ge begreppen ett nytt innehåll. De måste i så fall länkas till vår dröm om det goda utifrån gemensamma värden i ett mångkulturellt samhälle. Den dröm som rör fred och frihet och kärlek för kvinnor och män, för heterosexuella och homosexuella, för barn och åldringar, för svarta, gula och vita. Den dröm som till sist gör oss till människor. Referenser i urval: Johan Galtung, Violence, Peace and Peace Research i Journal of Peace Research, vol 6 no 3, 1969. Johan Galtung, Cultural Violence i Journal of Peace Research vol 27 no 3, 1990. Hans von Hofer, Brott och straff i Sverige. Historisk kriminalstatistik 1750 1984. Stockholm 1985. Eva Österberg, Kontroll och kriminalitet i Sverige från medeltid till nutid. Tendenser och tolkningar. Scandia 1991:1. Eva Österberg Sölvi Sogner (eds), People Meet the Law. Oslo 2000. Eva Österberg, Krigens moral och fredens lycka kvinnor om våldet på 1600-talet i Eva Österberg-Marie Lindstedt Cronberg, Kvinnor och våld: En mångtydig kulturhistoria. Lund 2005. Eva Österberg, Civilisationen, våldet och kvinnorna i Eva Österberg-Marie Lindstedt-Cronberg, Kvinor och våld: En mångtydig kulturhistoria. Lund 2005. Eva Österberg, Heder, hat och förtvivlan i Kenneth Johansson (red), Hedersmord: Tusen år av hederskulturer. Lund 2005.

18 Våldet i dagens Sverige vilka är förövarna och sammanhangen Felipe Estrada, docent i kriminologi Brottsförebyggande rådet U nder de senaste decennierna har våldsbrott varit en central fråga i den offentliga debatten. Uppmärksamheten kring våldsutvecklingen kännetecknas sedan lång tid tillbaka i alla nordiska länder av beskrivningar om en kraftigt ökande våldsbrottslighet. Forskningens analyser av våldsutvecklingen antyder dock att bilden är långt mer mångfasetterad. Omfattningen av våldsbrott i Sverige är nämligen inte helt lätt att avgöra. Om en händelse i ett visst läge ska uppfattas som våld är något som skiljer sig mellan olika situationer och grupper. Poliser, sjukvårdare, hemtjänstpersonal råkar ofta ut för händelser som i ett annat sammanhang skulle betraktas som misshandel men som istället ses som incidenter som har med ens arbete att göra. Vi vet utifrån frågeundersökningar att de flesta våldshändelser som inträffar i Sverige inte polisanmäls. Vad som uppfattas som våld förändras också över tid. Detta manifesteras inte minst i lagstiftningen där en rad våldshandlingar som tidigare inte var lagstridiga nu blivit det. År 1965 kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet, 1979 kriminaliserades barnaga, 1989 utvidgades vad som skulle innefattas i grov misshandel. En ökning av exempelvis antalet anmälda misshandelsbrott där offret är 7 14 år gammalt kan därför vara uttryck för att fler barn blir utsatta för våld men också för en utveckling där fler händelser som tidigare inträffat i skolan och inte polisanmälts kommer till rättsväsendets kännedom. Likaså kan fler polisanmälda misshandelsbrott mot kvinnor i nära relationer, eller mot män i det offentliga rummet, vara ett utryck för att fler personer blir utsatta vilket är negativt, men också för att fler våldshändelser kommer till rättsväsendets kännedom, vilket är positivt. Misshandelbrottens mörkertal Enligt Brå:s Nationella trygghetsundersökning (NTU) var det omkring 175 000 personer som utsattes för misshandel år 2006. NTU visar att omkring en tredjedel av misshandelsfallen polisanmäldes. Det finns dock skillnader i anmälningsbenägenheten. Allvarliga våldshändelser polisanmäls i större utsträckning, äldre anmäler något oftare än yngre och våld mellan obekanta tenderar att oftare komma till polisens kännedom än våld mellan bekanta eller bland närstående. Klart är emellertid att de allra flesta våldshändelser som sker i Sverige fortfarande inte polisanmäls. Den stora fördelen med NTU är att fler utsatta för misshandel synliggörs jämfört med om analysen begränsas till enbart de fall som finns i kriminalstatistiken. Samtidigt som det är uppenbart att offerundersökningar är en viktig kunskapskälla är det viktigt att också uppmärksamma att de inte är ett perfekt mått på våldets omfattning och utveckling. En förändrad syn i samhället på vad som är att betrakta som misshandel kan självfallet också ha återverkningar på intervjupersoners benägenhet att uppge sådan utsatthet. Offerundersökningarna har också andra begränsningar. Det rör sig om bortfall, svårigheter att studera vissa typer av brott samt underoch överrapportering. I synnerhet mäns våld mot kvinnor i hemmet och sexualbrott är händelser som kan antas bli underrapporterade. Barns utsatthet för brott beskrivs inte alls eftersom offerundersökningarna inte intervjuar personer under 16 år.

FELIPE ESTRADA 19 Sammantaget betyder detta att bedömare av våldets omfattning och utveckling måste arbeta med flera indikatorer, kategoriseringar och avgränsningar. I detta bidrag ligger fokus på den generella omfattningen och utvecklingen av misshandel mot vuxna (Brb kap 3, 5-6 ). De källor som kommer att presenteras är kriminalstatistik och intervjuundersökningar. Dödligt våld kommer redovisas kortfattat. Misshandelns omfattning och struktur De flesta våldsbrott som polisanmäls är misshandelsbrott. Under år 2007 polisanmäldes 72 237 misshandelsbrott mot personer äldre än 14 år (kallas härefter för våld mot vuxna). I drygt 60 procent av misshandelsfallen mot vuxna var offret en man och i närmare 40 procent en kvinna (Figur 1). De misshandelsfall som män och kvinnor polisanmält skiljer sig tydligt åt. De flesta männen har utsatts för våld utomhus av en obekant person ( gatuvåld ). Kvinnornas anmälningar domineras av de fall som skett inomhus och där gärningspersonen varit bekant med kvinnan. Som redan nämnts är den faktiska omfattningen av misshandel större än det vi kan se enligt polisanmälda brott. Enligt NTU utsattes åren 2005 06 omkring 2,5 procent av befolkningen (16 79 år) för misshandel. Detta motsvarar 175 000 personer och av dessa var det uppemot 40 000 som behövde söka någon form av vård som konsekvens av våldet. Omkring två tredjedelar av dem som uppgett att de utsatts för våld i NTU är män. Grovt sett är det tre olika typer av våld som dominerar de misshandelsbrott som allmänheten uppger i offerundersökningar: våld i bostad som oftast sker inom nära relationer eller mellan bekanta våld i arbetslivet som framför allt drabbar yrkesgrupper som arbetar med övervakning, handel samt vård och omsorg våld på gator och torg som oftast sker i samband med nöjeslivsdeltagande mellan tidigare obekanta eller endast ytligt bekanta. Utvecklingen av misshandel Det är förenat med stora svårigheter att utifrån enbart anmälda brott göra korrekta bedömningar av den faktiska utsattheten för våldsbrott. Samtidigt är det ett faktum att misshandelsbrott kommer till rättväsendets kännedom genom polisanmälningar. Anmälan av brott utgör första länken i rättskedjan där det vidare arbetet sedan leder till att brott klaras upp eller läggs ned, att misstänkta identifieras och lagförs. En beskrivning av polisanmälda brott är därför viktig i sig, oavsett hur väl det speglar utvecklingen av det faktiska problem som ligger bakom anmälan. I följande avsnitt analyseras misshandelsutvecklingen dock också med hjälp av nationella offerundersökningar där den vuxna befolkningen uppger sin utsatthet för olika typer av våldshändelser. Det är möjligt att särskilja hur allvarliga skador som offren fått, var våldet ägt rum osv. Andel av misshandelsanmälningar som skett mot män och kvinnor, % 0 10 20 30 40 50 60 70 man totalt kvinna totalt Figur 1. Misshandel mot män (n= 42 722) respektive kvinnor (n= 25 491), anmälda brott år 2006. Andelar fördelade efter relation och plats för brottet. man:obekant utomhus man:obekant inomhus man:bekant utomhus man:bekant inomhus kvinna:obekant utomhus kvinna:obekant inomhus kvinna:bekant utomhus kvinna:bekant inomhus

20 VÅLDET I DAGENS SVERIGE VILKA ÄR FÖRÖVARNA OCH SAMMANHANGEN Anmälda misshandelsbrott mot vuxna, tusental 80 70 Mot vuxen, 15 år eller äldre 60 Figur 2. Antal anmälda misshandelsbrott mot personer 15 år och äldre, 1981 2007. 50 40 30 20 10 0 1981-83 -85-87 -89-91 -93-95 -97-99 2001-03 -05-07 Andel utsatta, % 6 5 Våld mot män (16 84 år) Figur 3. Andel utsatta för våld respektive våld som föranlett vårdbesök, efter kön. SCB:s ULF-undersökningar åren 1980 2005. Procent. 4 3 Våld mot kvinnor (16 84 år) 2 Våld som lett till läkarbesök (män) 1 0 1981-83 Våld som lett till läkarbesök (kvinnor) -85-87 -89-91 -93-95 -97-99 2001-03 -04-05 Polisanmälda misshandelsbrott mot vuxna Sedan 1980 har antalet polisanmälda misshandelsbrott mot offer 15 år eller äldre ökat kontinuerligt (figur 2). Ökningen gäller samtliga underkategorier som är möjliga att belysa i brottsstatistiken (se figur 1). Mest har de anmälda misshandelsfall som skett utomhus mellan obekanta ökat (från 7 000 till 26 000) men även anmälda fall av misshandel inomhus mellan bekanta ökar kraftigt (från drygt 9 000 till 23 000). Anmälningar där män är offer utgör som påtalats den största delen av misshandelsfallen, utvecklingen ser dock likartad ut för båda könen. En uppenbar fråga är om denna mer eller mindre linjära ökning av anmälda misshandelsbrott svarar mot en verklighet där allt fler i den svenska befolkningen också har utsatts för våld. Allmänhetens utsatthet för våld enligt offerundersökningar Eftersom Brå:s NTU undersökning hittills enbart genomförts åren 2006 08 går det inte att utläsa längre trender av allmänhetens utsatthet för misshandel. Sedan 1978 genomför Statistiska Centralbyrån (SCB) årligen undersökningar av levnadsförhållanden (ULF) bland 16 84-åringar där frågor om utsatthet för våld ingår. Under 1980-talet är andelen utsatta för våld totalt sett lägre än efter år 1990. Stora delar av denna förändring inträffar i övergången mellan decennierna (figur 3). Det finns dock en tydlig skillnad mellan mäns och kvinnors utveckling. Männen uppger en mer oförändrad nivå och under åren 2000 2005 är den uppgivna utsattheten för våld lägre än den som