Avdelning 2 DOM 2011-06-15 Meddelad i Jönköping Sida 1 (5) Mål nr 3684-10 KLAGANDE Försäkringskassan Processjuridiska enheten/stockholm 103 51 Stockholm MOTPART XX, ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Förvaltningsrätten i Linköpings dom den 9 december 2010 i mål nr 8284-10, se bilaga A SAKEN Sjukersättning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE Kammarrätten avslår överklagandet. Dok.Id 105617 Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid Box 2203 Slottsgatan 5 036-15 65 00 (vx) 036-16 19 68 måndag fredag 550 02 Jönköping E-post: kammarrattenijonkoping@dom.se www.kammarrattenijonkoping.domstol.se 08:00-16:00
DOM Sida 2 YRKANDEN M.M. Försäkringskassan yrkar att kammarrätten upphäver förvaltningsrättens dom och fastställer Försäkringskassans beslut. Till stöd för sin talan anför Försäkringskassan bl.a. följande. Försäkringskassan anser att den medicinska utredningen i målet inte visar att XX har en så omfattande funktionsnedsättning att hinder föreligger i varje form av arbete. Det är inte styrkt att han har kognitiva svårigheter av sådan art och omfattning att de utgör hinder i lämpligt arbete. Tre månaders deltagande i arbetslivsintroduktion och resultatet av denna kan inte heller bedömas visa att alla rehabiliteringsmöjligheter är uttömda. Han har därmed inte rätt till sjukersättning. XX motsätter sig bifall till överklagandet och vidhåller det han anfört i underinstanserna. SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE Kammarrätten instämmer i förvaltningsrättens bedömning att XXs arbetsförmåga fr.o.m. april 2010 varit nedsatt med tre fjärdedelar. Att arbetsförmågan varit nedsatt i sådan omfattning fr.o.m. nämnda tidpunkt är dock inte tillräckligt för rätt till sjukersättning. Nedsättningen ska dessutom ha en varaktighet av viss omfattning och inte kunna förbättras med rehabiliteringsåtgärder. Som framgår av förvaltningsrättens dom finns de relevanta föreskrifterna i 7 kap. 1 AFL i dess lydelse enligt SFS 2008:480. För rätt till ersättning krävs därvid enligt paragrafen att arbetsförmågan kan anses vara stadigvarande nedsatt och att medicinsk behandling eller rehabilitering eller arbetslivsinriktad rehabilitering inte bedöms kunna leda till att någon arbetsförmåga återfås.
DOM Sida 3 Den i stycket ovan nämnda paragrafen fick sin ordalydelse genom en reform år 2008. I förarbetena angavs att förändringarna innebar en skärpning av kraven för att få sjukersättning (se bl.a. författningskommentaren till paragrafen, prop. 2007/08:136 s. 103). Beträffande hur bl.a. begreppet stadigvarande bör tolkas i sammanhanget uttalades i förarbetena bl.a. följande. Sjukersättning ska i fortsättningen endast komma ifråga om den försäkrades arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt. Det måste således röra sig om kroniska sjukdomar och irreversibla skador där ytterligare medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering inte bedöms kunna leda till att den försäkrade återfår någon arbetsförmåga eller att den arbetsförmåga som finns inte kan förbättras. Det är givetvis inte uteslutet att det i framtiden kan finnas behandlingsmetoder eller arbetshjälpmedel som gör att arbetsförmågan då kan återvinnas. De bestämmelser som redan finns om rehabilitering av den som uppbär sjukersättning kan då bli tillämpliga (se a. prop. s. 88 och bet. 2007/08:SfU12 s. 23). Kammarrätten gör följande bedömning. Av paragrafens ordalydelse följer att bedömningen av arbetsförmågan ska göras i två moment. Det första rör frågan om arbetsförmågan kan anses vara stadigvarande nedsatt och det andra om någon arbetsförmåga kan bedömas återfås genom medicinsk behandling eller rehabilitering. När det gäller frågan om XXs arbetsförmåga kan anses vara stadigvarande nedsatt, är Hans Bergmans utlåtande den 15 december 2009 av betydelse. I utlåtandet har Hans Bergman uttalat sig om varaktigheten av nedsättningen av XXs arbetsförmåga. Hans Bergman har långvarig kännedom om XXs förhållanden som dennes behandlande läkare. I utlåtandet uttryckte han bl.a. att arbetsförmågan var varaktigt nedsatt, att någon förbättring inte var att vänta inom överskådlig tid och att nedsättningen måste betraktas som permanent. Försäkringskassans
DOM Sida 4 försäkringsmedicinska rådgivare har i sitt yttrande den 26 mars 2010 inte uttalat sig i frågan om nedsättningen är stadigvarande eller ej. Någon medicinsk utredning i övrigt som talar mot Hans Bergmans bedömning finns inte i målet. Enligt kammarrättens mening kan XXs arbetsförmåga mot denna bakgrund anses vara stadigvarande nedsatt. Som framgår av den aktuella regleringen är det inte tillräckligt för rätt till sjukersättning, att arbetsförmågan anses vara stadigvarande nedsatt. Enligt paragrafen ska dessutom medicinsk behandling eller rehabilitering inte bedömas kunna leda till att någon arbetsförmåga återfås. Med tanke på de svårigheter som i allmänhet finns att bevisa att ett förhållande inte föreligger, bör emellertid några större krav inte ställas på den utredning som den enskilde åberopar i detta hänseende. Ett betydande ansvar får i denna del i stället anses åvila Försäkringskassan. Hans Bergmans ovan berörda utlåtande och Arbetsförmedlingens dokumentation efter deltagande i arbetslivsintroduktion den 1 april 30 juni 2010 talar därvid i tillräcklig grad för att XXs arbetsförmåga inte kan återfås genom medicinsk behandling eller rehabilitering. Försäkringskassans allmänt hållna påstående om att alla rehabiliteringsmöjligheter inte är uttömda kan inte anses vederlägga detta. Kammarrätten bedömer således att utredningen i målet ger vid handen att medicinsk behandling eller rehabilitering inte bedöms kunna leda till att XX återfår någon arbetsförmåga. Förvaltningsrätten har således haft fog för sitt beslut att förklara XX berättigad till tre fjärdedels sjukersättning fr.o.m. april 2010. Försäkringskassans överklagande ska därför avslås.
DOM Sida 5 HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B (formulär 4). Evalotta Grip Mattias Almqvist Maria Andersson referent Föredragande: Johan Åkerhed