DÖDENS RITER OCH PLATSER I MÅNGFALDENS SVERIGE Ett projekt initierat av Kulturmötesgruppen, samdok
Skriften är sammanställd i augusti 2002 av Mångkulturellt centrum med bidrag från Kulturen i Lund. Omtryckt i december 2002. PDF-version för Mångkulturellt centrums hemsida, april 2005. Mångkulturellt centrum, 147 85 TUMBA. Telefon 08-531 850 21
Förord Kulturmötesgruppen inom samdok kommer att ägna stor uppmärksamhet åt frågor som rör döden under de närmaste åren. Kulturhistoriskt inriktade museer har i regel stor kunskap om hur individer och grupper hanterat döden och allt som kan knytas därtill. Med detta som plattform vill vi ställa frågor som inrymmer såväl metod- som perspektivutveckling. Anledningen till att vi vill uppmärksamma Dödens riter och platser i mångfaldens Sverige har att göra med de kulturella och sociala förändringarna av Sverige som gäller t.ex. språk, religion, kultur och etnicitet. För en samtidsfokuserad museidokumentation är det viktigt att ställa frågan: Hur dokumenterar vi samtidens kulturhistoria så att den kulturella mångfalden inkluderas i ett kollektivt sammanhang och blir en del av nationell, regional och lokal historieskrivning? Kan vi se bortom de kategoriseringar som format vår syn på människan som kulturvarelse innan migrationen och globaliseringen drog världen till Sverige i dagens konkreta former? Denna lilla skrift är tänkt att inspirera till en kunskapsprocess som ska involvera samdokverksamma museer, forskare vid universitet och högskolor, myndigheter inom kulturarvsområdet, samfund och andra som kan ha intresse av frågorna. Vi ser framför oss ett paraplyprojekt med konkreta dokumentationer vid olika museer, en del arbete har redan påbörjats. Varje aktör anmäler sitt intresse till nätverket och får på så vis information. Varje aktör står för sina egna kostnader. Samdok bidrar med visst administrativt stöd, publiceringsmöjligheter i Samtid & museer samt utbildningsmöjligheter. Drivande i programupplägg är Kulturmötesgruppen vars medlemmar återfinns i slutet av skriften. Leif Magnusson Mångkulturellt centrum Ordförande i samdoks kulturmötesgrupp 3
Dödens kulturmöten Idén om att Kulturmötesgruppen skulle initiera en egen studie föddes vid gruppens möte i Lund den 3-4 februari 2000. Tanken var att studien skulle belysa de förändringar som äger rum inom ramen för globalisering och migration och man enades kring ett gemensamt paraplyprojekt med namnet Gravplatser, kyrkogårdar och begravningsseder i mångfaldens Sverige (ett namn som med tiden utvecklats till Dödens riter och platser i mångfaldens Sverige). Inom denna projekt-ram vill vi bedriva kulturhistorisk dokumentation och forskning samt utveckla och pröva kulturmötes perspektivet. Nu står vi i startgroparna för bildandet av ett nätverk som samlar museer och forskare med intresse för kunskap om förändringar vad gäller traditioner kring döden, bland annat dess ritualer och estetisering. Alla ska vi dö och inför döden är vi lika. På så vis kan man säga att döden är universell. Till det här området är det möjligt att ställa en rad olika frågor: Hur fungerar begravningsplatsen som offentligt rum? Hur är stenar, minneslundar och växter utformade? Hur kommuniceras kulturell variation, makt och kön? Hur tar sig intimiseringen av det offentliga ut (minnesföremål, estetik)? Hur utformas begravningsritualer? Vad tvingas människor och grupper som avviker från svenska kyrkans praxis ge avkall på och vad har varit mindre problematiskt? Vilka lösningar och kompromisser har åstadkommits? Hur hanteras lagar, förordningar och praxis i dagens samhälle? Hur påverkar kyrkans avskiljande från staten individen? Vilken musik och repertoar finns? Hur kan en återbegravning av samer ske? Moderniteten och samhällets omvandling är en självklar utgångspunkt för vår förståelse för hur vi hanterar döden i dagens Sverige (Landberg 2001). Vi hoppas även på att nå större insikt i vissa aspekter av det svenska samhället genom att studera dödens platser och riter eftersom studiet av döden säger något om oss som lever, hur vi socialt och kulturellt ordnar och samtidigt förändrar vårt samhälle (Pripp 2001). I vidare mening handlar projekten om hur döden kan användas till att ta avtryck på sociala och kulturella gränser, gränsöverskridanden och förändringar i det samtida Sverige. Seminarier: Döden tar plats och den mångkulturella döden Två diskussionsseminarier har (med stöd från Statens kulturråd) genomförts, ett i Lund och ett i Fittja. Vid dessa förmedlades tankar, idéer och erfarenheter kring temat. Det sista och avslutande seminariet hålls i Göteborg under hösten 2002. Det första seminariet hölls i april 2001 på Kulturen i Lund och hade som tema att undersöka på vilka platser döden är synlig och hur de riter ser ut som vi omger döden med. Vi ville veta mer om hur den enskilda människans livssyn och trosföreställ- 4
ningar förenas med hur döden hanteras på en samhällelig nivå (Landberg 2001). För att vidga diskussionen bjöds flera gäster in, dels praktiker som hanterar döden i sitt dagliga arbete och dels forskare som intresserat sig för synen på död och gravsättning. Prästen Anna Davidsson-Bremborg menade att människors eget förhållande till den döde uttrycks allt tydligare (2001:11). Hon berättade att döden görs alltmer personlig och att [s]vårigheter ofta uppkommer när det blir kamp om vems personliga relation till den döde som ska komma till uttryck (2001:11). Seminarium nummer två hölls i Fittja den 15 november 2001 och där låg fokus på hur ritualer kring död och begravning hanteras i det mångkulturella samhället, bland människor med skiftande bakgrund och livsstil, politisk och religiös uppfattning. Norra Botkyrka är märkbart präglat av inflyttningen av människor från olika delar av världen. Detta har fått konsekvenser vad gäller seder, bruk och önskemål i samband med dödsfall (Richette 2002). Nu vill åtskilliga begravas i här Sverige eftersom många rotat sig här och banden med hemlandet blir svagare. Det framförs också önskemål om muslimska gravplatser. Även här var flera gäster inbjudna och det gjordes en exkursion för att besöka tre av dödens platser: kyrkogården vid Botkyrka kyrka, Lilla Dalens begravningsplats och ett nutida minnesmärke, en s.k. memorial (se nedan). Nätverk Nätverket bildas formellt i samband med det tredje seminariet som hålls i september 2002 på Göteborgs Stadsmuseum. En rad aktiviteter och fortbildningsmöjligheter är redan inplanerade. Kulturmötesgruppen ger i samband med nätverksbildandet ut denna inspirationsskrift. Samdok arrangerar under vecka 3, 2003 en kurs i samarbete med Kulturmötesgruppen på temat dödens riter och platser. Under hösten 2003 ges en e-bok ut med bidrag från deltagarna. Nätverket kommer att finnas åtminstone till 2004, men fortsätter längre om det känns meningsfullt. Kulturmötesgruppen och kulturmötesperspektivet Inom samdok fungerar Kulturmötesgruppen som ett nätverk och en resurs. I varje pool sitter en representant för Kulturmötesgruppen med syfte att ge råd, främja och stödja kulturmötesperspektivets tillämpning i poolernas arbete. Som nämnts ovan är föreliggande nätverk och paraplyprojekt ett försök att utveckla och pröva kulturmötesperspektivet. En utgångspunkt för Kulturmötesgruppens arbete är att migration är en oupplöslig del av det svenska kulturarvet och bör behandlas så av varje förvaltare och förmedlare av kulturarvet. Sedan lång tid har det funnits en etnisk, kulturell och social mångfald inom Sveriges geografiska gränser. Men efterkrigstidens migrationsrörelser har förändrat det svenska samhället på ett genomgripande sätt, vilket ställer museer inför uppgiften att se över perspektiv, presentationer och verksamhetsinriktning så att de bättre motsvarar förhållandena i samhället. 5
DÖDEN: EXEMPEL PÅ VERKSAMHET I det närmaste följer några exempel på fenomen, utställningar, frågelistor, litteratur, uppsatser och projekt med anknytning till temat döden. MEMORIAL TILL KILLER På en gammal sliten elstation i Fittja sitter en graffitimålning, en s.k. memorial (minnesmålning). Den är tillägnad Roine Larsson, kallad Killer, som var Latin Kings turnéledare under slutet av 1990-talet. Dogge Doggelito och Chepe Salazar berättar för René Leon, Mångkulturellt centrum, om bakgrunden till målningen. Inom hip hopen är det vanligt att man gör memorials som tillägnas de döda vännerna. Killer föddes och växte upp i Fittja; hans mamma bor där och kan se målningen från sitt fönster. Vi tänkte att även om han lämnat oss ska han alltid få vara i Fittja i alla fall, på sin plats här, säger Dogge. Målningen har många betydelser, menar han. Den gör att man genast blir påmind om Killer: Han gjorde ett väldigt starkt intryck på mig som människa, så man saknar liksom hela hans grej. Och när jag ser den blir jag påmind och den får mig att må bra i alla fall. Och jag vet att om han såg den skulle han bli överlycklig. Men den har också blivit ett inlägg i graffitidebatten i Sverige. Chepe påminner om att målningen är olaglig, men eftersom den har så hög kvalitet är den ett bevis för att graffiti inte bara är klotter. Rest in Peace, vila i frid, och Jag är med er alla dagar till tidens ände (Matt. 28:16-20) står det på målningen. Genom oss kommer Roine alltid att finnas och leva inom oss och alla som älskar honom i Fittja. För Fittja var hans hembygd, säger Dogge DÖDENS RITER Göteborgs museer producerade 1994 boken Dödens riter (Carlssons) och en utställning med samma namn. Döden är något vi sällan talar öppet om. Den har blivit något vi inte längre kan hantera. I våra kontakter med olika invandrargrupper möter vi förhållningssätt inför döden och sorgen som kan kännas främmande men som vi kan lära oss mycket av, skriver Bo I Jonsson i förordet. Med boken, utställningen och programverksamheten ville de ge människor anledning att samtala om döden och åter göra döden till en del av livet. DÖD OCH BEGRAVNING Nordiska museet skickade i december 2000 ut en frågelista kallad Död och begravning (Nm 229). Här återges listan i sin helhet: Nordiska museet har en lång tradition av att följa och dokumentera människors liv under olika skeden. Dit hör också döden och de ritualer som skapats runt omkring de avlidna. Förutom många äldre insamlingar och undersökningar som finns bevarade i museets arkiv öppnades för några år sedan en av Nordiska museets basutställningar Traditioner. Men traditioner, ritualer och föreställningar förändras ständigt och nästan lite omärkligt. De sätt på vilka vi tar hand om de avlidna och de ceremonier som formas kring detta har förändrats och med dem säkert en del av våra uppfattningar och föreställningar. Med den här frågelistan vill vi få kunskap om hur man idag hanterar det som sker kring en människas död och begravning. Men vi vill också gärna få reda på om ni 6
upplever några skillnader mot hur det var tidigare. Gör därför gärna jämförelser i både tid och rum. Ta också exempel från olika tillfällen. Berätta om dina egna erfarenheter av dödsfall inom familj och släkt eller bland vänner och bekanta. Var skedde dödsfallet/-en? Vilka var närvarande? Hur tog man hand om den döda? Vad hände runt omkring den avlidna i samband med dödsfallet? Vilka frågor kom upp? Diskuterades organdonation? Ceremoniernas utformning? Diskuterades kistbegravning, eldbegängelse eller något annat? Var skulle den avlidna begravas? Vem bestämde och vem tog hand om dessa frågor? Hade den avlidna själv uttryckt några önskemål? Är det viktigt att få reda på dödsorsak? Hur meddelades dödsfallet till omgivningen? Personlig kontakt, annons, dödsruna eller nekrolog? Vad tänker du om det som skrivs i en nekrolog? Har du själv skrivit någon? Vad är det då du lyft fram? Vilka symboler användes i annonser och dödsrunor? Förekom fotografier? Vilka dikter eller andra uttryck citerades eller utformades? Vilka ceremonier förekom i samband med dödsfallet? Ge gärna fler exempel från andra begravningar. Hur gjordes rummet i ordning där den döda låg? Hur förbereddes begravningen? Vände ni er till en begravningsbyrå? Till vilket trossamfund? Vände ni er till Humanisterna (tidigare Human-Etiska Förbundet)? Hur mycket kunde du, ni eller de närmast sörjande påverka ceremonier och ritualer, text och musik? Hur valdes kista och utsmyckning? Hur kläddes den avlidna? Lades något i kistan? Fanns möjlighet att se den avlidna och ta farväl innan begravningen? Hur genomfördes begravningen? Beskriv så utförligt som möjligt. Hur såg rummet ut? Beskriv. Vilken ritual följdes? Vilka sånger sjöngs och vilka texter lästes? Vem gjorde det? Vilka var närvarande vid begravningen? Gick det ut en allmän inbjudan eller bestämdes det att endast en mindre krets skulle närvara? Deltog barn? Hur klädde sig begravningsgästerna? Fanns skillnader i klädsel beroende på vilken relation man hade haft till den avlidna? Gravsattes den avlidna eller skedde något annat med stoftet? Förekom också någon minnesstund? Beskriv även den. När och var ägde denna ceremoni rum och hur genomfördes den? Vilka var närvarande? Är det viktigt att delta i dessa ceremonier? Firas den döde vid någon eller några särskilda minnesdagar? Hur och var? Finns det någon särskild minnesplats där man särskilt vill minnas eller fira den avlidna? Är det en gravplats, ett foto i hemmet eller något annat? Hur ser gravplatsen ut? Hur är den smyckad? Tar någon hand om gravplatsen? Vad innebär det att sörja? Är det viktigt att visa att man har sorg? På vilket sätt? Tror du att det finns möjlighet att ta kontakt med de avlidna efter döden? Vad tror du händer efter döden med de avlidna? Har du upplevt dödsvarsel? Hur ser du på organdonation? När skall man betrakta en människa som död? Hur ser du på självmord? Anser du att man skall följa andra begravningsritualer och ceremonier vid ett sådant tillfälle? Hur ser du på enskilda kända personers begravningar? Har du följt någon sådan begravning på TV eller varit med vid något tillfälle? Hur ser du på vad som sker kring händelser där många människor omkommer? Är det viktigt med minnesstunder vid sådana tillfällen? Hur tycker du att sådana ceremonier skall genomföras? Vilka skall man då vända sig till? Är det viktigt med 7
minnesmärken? Var skall de då stå? Hur vill du att din egen begravning skall gå till? Stockholm i december 2000 8 Christian Richette PS. Glöm inte att skriva överst på första sidan: namn, adress, personnummer, landskap och socken eller stad där du bor. DS DE DÖDAS DAG Sedan hösten 1999 driver Mångkulturellt centrum dokumentationsprojektet Helger och högtider: folklore, migration och kulturarv i vilket vi tar firanden av olika slag som utgångspunkt för studier av det mångkulturella samhället. Vad händer med traditioner i samband med migration är vår ingångsfråga. Dessa firanden, i vissa fall starkt ritualiserade, är ett nyckelhål en studerbar zon i en kulturell diskurs där mycket annat är svåråtkomligt eller svårfångat (Lundberg, Malm, Ronström 2001:15). Genom att kika in genom nyckelhålet firanden kan vi studera aspekter av migrationsprocesser, samhällets organisation av mångfald, kulturarv, integration, segregation och mycket mer. Från ett fältarbete våren 2000 finns fältmaterial i form av observationer och fotografier från firandet av De dödas dag under den assyriska påsken. De dödas dag firas på annandag påsk som år 2000 inföll den 1:a maj och därför behövde ingen av deltagarna ta ledigt från arbetet. Firandet inleddes med en syriskortodox mässa i St. Georges kyrka i Hallunda som pågick under förmiddagen. Igår var det påsk för de levande och idag är det påsk för de döda, förkunnade biskopen under mässan. Efter mässan följde förböner på Lilla Dalens begravningsplats som funnits sedan 1992. Karakteristiskt för den är att gravarna är ordnade kronologiskt och inte efter några etniska eller andra tillhörigheter. I ungefär ett hundratal av gravarna ligger assyrier/syrianer begravda. Gravarna har ofta dyrbart utsmyckade stenar med ett fotografi av den döde. Även några av gravarna med svenska namn har fotografier av de döda. Här ser vi ett konkret exempel på hur inlån görs mellan estetiska praktiker. På gravarna stod mat framdukad bredvid marschaller och blommor. Det låg kartor med målade ägg, bakverk, kakor och ost på metallfat, skålar med godis och termosar med kaffe. Prästen gick runt bland gravarna med två diakonlärlingar och bad för de döda. En av pojkarna bar ett rökelsekar som han förde fram och tillbaka över graven under bönen. De tre talsjöng böner tillsammans medan karet fördes över graven. Allt samman tog högst en halv minut. Sedan gjorde prästen, pojkarna och de anhöriga korstecknet tillsammans. Till begravningsplatsen kom det flera präster från olika kyrkor i Botkyrka under dagen eftersom de ber för sina egna församlingsmedlemmar. När prästen har varit vid graven kan de anhöriga åka hem. De dödas dag har också behandlats i uppsatsen Dödsprocesser i Botkyrka. Om hur tre kulturer hanterar döden med hjälp av ritualer (1999) av Line Rudvall. DÖDEN SOM SOCIALT OCH KULTURELLT SPÅRÄMNE Under några terminer har Döden som socialt och kulturellt spårämne varit tema för uppsatser i etnologi vid Södertörns högskola. Som Oscar Pripp beskriver det kom temat att i hög grad handla om livet. Ebrima Kamara har skrivit om människor som på olika sätt varit nära döden, några på grund av att de skulle avrättas, men som undsluppit sitt öde (Richette 2002). Gülbahar Yildizaydin fältarbetade i en familj i
samband med ett dödsfall och konfronterades med problematiken att försöka hantera sin personliga sorg samtidigt som hon skulle skriva om vad som hände. EFTER DET OVÄNTADE Utgångspunkten för seminariet När tillvaron rämnar på Göteborgs Stadsmuseum 9 mars 2000 var frågan om och hur museerna ska agera vid katastrofer, våld och olyckor eftersom händelserna blir del av vårt kollektiva minne (2000:3). Seminariet var det första i serien Utanför ramen. Museerna och det främmande, svåra och farliga som arrangerades av samdok som en del av projektet Svåra saker. Ting som berör och upprör. Det dis- kuterades bland annat hur museerna valt att agera vid brandkatastrofen i Göteborg, när Tjörnbron rasade, vid branden på Scandinavian Star och Estoniaolyckan. Diskussionen mynnade ut i några frågor: När skall man gå in och dokumentera en katastrof? Ska föremålen och dokumentationerna finnas i museernas arkiv eller skall de ställas ut för att bekräfta det kollektiva minnandet? Hur dokumenterar man på ett värdigt och etiskt korrekt sätt? Vad ska dokumenteras för eftervärlden? Ska museipersonalen få mental träning och emotionellt stöd? Ska museerna vara ett alternativ till media och ge en mer nyanserad och korrekt version? LITTERATUR Aka, Christine 1993: Tot und vergessen? Sterbebilder als Zeugnis katholischen Totengedenkens. Detmold: landschaftsverband Westfalen-Lippe Westfälisches Freilichtmu- seum. Anttonen, Pertti; Anna-Leena Siikala, m.fl. (red) 2000: Folklore, Heritage Politics and Ethnic Diversity. A Festschrift for Barbro Klein. Botkyrka: Mångkulturellt centrum Ariés, Phillippe 1978: Döden. Föreställningar och seder i västerlandet från medeltiden till våra dagar. Stockholm: Tiden. Bauman, Zygmunt 1992: Döden och odödligheten i det moderna samhället. Göteborg: Daidalos. Berglund, Agneta & Birgitta Wallin 1999: Fem borgerliga begravningar.umeå: Driv- kraft. Becker, Ernest 1975: Dödens problem. Stockholm: Lindqvist. Bringéus Nils-Arvid 1965: Svensk begravningssed i historisk belysning. Stockholm: Fonus. Clark, David (red) 1993: Sociology of Death: Theory, Culture, Practice. Oxford: Blackwell. Död. Tidskrift för religion og kultur nr. 1/2002 Fehrman, Carl 1957: Liemannen, Thanatos och Dödens ängel. Studier i 1700- och 1800- talens litterära ikonologi. Lund: Gleerups. Form. Dödens uttryck. Nr 6-7/1982 Gustavsson, Anders 2001: Att forska om andras sorg. Etiska och känslomässiga perspektiv i samband med aktuella fältarbeten. Tradisjon. Nr 2/2001 Hagberg, Louise 1937: När döden gästar. Folktro, sed och bruk i samband med begravning. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Kyrkoordning med angränsande lagstiftning för Svenska kyrkan. 1999. Stockholm: Verbum. Klintborg, Åsa 1993: Den skånska kyrkogårdsträdgården. Ale. Nr. 1/1993. Landberg, Anna 2002: Döden tar plats. Samtid & museer. Nr. 3-4/2001. Årg. 25. Sam- 9
doksekretariatet: Nordiska museet. Larsén, Lena 2000: Vad får eftervärlden veta. STEN. Nr. 3/2000. Magnusson, Finnur 1996: Den äckelsköna döden. Kulturella perspektiv: svensk etnologisk tidskrift. Nr. 2/1996. Magnusson, Leif 2000: Dödens kulturmöten. Samtid & museer. Nr 3/2000. Samdoksekreta- riatet: Nordiska museet. Meurling, Janet 1993: When is the funeral? Attitudes towards the Time between Death and Rite in Nativ and some Other Cultures in Sweden Today, Fittja: Botkyrka: The Swedish Immigration Institute and Museum. Möller, Anders 2001: Kyrkogårdarna och livet en lärarhandledning för mellan- och högstadiet. Göteborg: Novum Grafiska AB. Norlander, Lisa 1998: Helger & högtider i Mångkulturella almanackan. Botkyrka: Mångkulturellt centrum Olsson, Tomas och Inger Nyberg (red) 2000: Efter det oväntade. En dokumentation av seminariet När tillvaron rämnar. Göteborgs Stadsmuseum våren 2000. Pleijel, Hilding 1983: Jordfästning i stillhet. Från samhällsstraff till privatceremoni: en samhällshistorisk studie. Lund: Arken. Rehnberg, Mats 1965: Ljusen på gravarna och andra ljusseder. Nya traditioner under 1900-talet. Stockholm. Nordiska museets handlingar. [Diss]. Reimers, Eva: Döden och identiteten. Gravar och begravningar som kulturell kommunikation Kulturella perspektiv: svensk etnologisk tidskrift. Nr. 1/1999. Umeå: Föreningen kultu- rella perspektiv. Reimerson, Charlotte 1994: Den sista tjänsten: om död och begravning. Stockholm: Brevskolan. Richette, Christian 2002: Den mångkulturella döden. Samtid & museer. Nr 1-2 maj/2002. Årg 26. Samdoksekretariatet: Nordiska museet. Roach, Joseph R. 1996: Cities of the dead: circum-atlantic performance. New York: Columbia University Press. Rudwall, Line 1999: Dödsprocesser i Botkyrka. Om hur tre kulturer hanterar döden med hjälp ritualer. Botkyrka i fokus. Sju etnologiska uppsatser. Botkyrka: Mångkulturellt centrum och Södertörns högskola: Schön, Ebbe 2000: De döda återvänder. Folktro om tillvarons gränsland. Prisma: Stockholm. Scheper-Hughes, Nancy 1992: Death without weeping: the violence of everyday life in Brazil. Berkeley: University of California Press. Snickare, Eva Åhrén 2002: Döden, kroppen och moderniteten. Stockholm: Carlsson. [Diss]. Söderpalm, Kristina (red) 1994: Dödens riter. Carlssons i samarbete med Göteborgs Stadsmuseum. Theorell, Anita och Per Wästberg 2001: Minnets stigar. En resa bland svenska kyrkogårdar. Stockholm: Max Ström. Wenestam, Claes-Göran 1986: Människors uppfattning av döden. Pedagogiska institutionen: Göteborgs universitet. Åkesson, Lynn 1997: Mellan levande och döda. Natur och kultur. Stockholm. NORDISKA MUSEETS FRÅGELISTOR PÅ TEMAT DÖD OCH BEGRAVNING: 1942 Nm 78 Tattare. Under rubriken tattarnas familjeliv uppmanas meddelaren: Redogör 10
för tattarnas förhållande till religion och kyrka: förekom hos dem barndop, konfirmation, vigsel, begravning. 1946 Nm 135 Zigenare. Denna frågelista tar under rubriken Tro och sed kring zigenarna upp frågor som: Hur behandlade de sina sjuka och gamla? Har man trott att dessa dödats? Varför? Hur tillgår en zigenarbegravning? Vårdar de sina dödas gravar? 2000 Nm 229 Död och begravning. Här vill man att meddelaren ska göra jämförelser i tid och rum och ta exempel från olika tillfällen. ETNOLOGISKA INSTITUTIONEN, LUNDS UNIVERSITET A 5739 Begravningsentreprenören. ETN 101:2 Vt 1996 A 5557 Samtal om döden: om attityder till döden i dagens samhälle. ETN 003 VT 96 A 4673:1-20 Begravningsbruk som etnologiskt forskningsfält, kontinuitet och förändring 1919 1977. ETN 004. Lena Mellberg ger här en metodöversikt A 4211:1-60 Reaktioner vid dödsfall och begravning i det nutida Limhamn. En studie av rollfördelning och sociala nätverk. Lena Björklund B1 och C1. ETN 102 Bylund, Hagström, Sjöberg, 2001: Tempus fugit. Kyrkogården berättar. ETNOLOGISKA INSTITUTIONEN, STOCKHOLMS UNIVERSITET Hedlund, Katarina 1997: Kan någon annan få dina njurar när du dör? 40s. Höög, Marie 1998: Det bortträngdas återkomst. Om vår inställning till döden. 17s. Svidén, Kristina 1998: Seder kring döden. En forskningsskiss om förändringar i svenska begrav- ningsseder. 14s. Kjell, Annika 1988: Dödgrävaren. En arbetsbeskrivning. 21s Lagerqvist, Britt-Marie 1988: Se och våga röra. Om omhändertagandet av dödfödda barn. 25s. Lieb, Sabina 1988: När man dött på sjukhem 30s. Lång-Ericsson, Marja 1988: Likgiltig, jordnära eller gravitetisk? Studie av begravningsmusik. 19 s. INSTITUTT FOR KULTURSTUDIER I OSLO: Här har professor Anders Gustavsson ägnat sig åt ämnet i Forskningsprojektet Symboler kring döden, som startade år 2000. Han har utfört egna studier och, år 2001 i Fredrikstad, tillsammans med hovedfagstudenter i etnologi, folkloristik och religionshistoria. Tidskriften Din för religion och kultur 1/2002 ägnas helt åt döden och skribenterna är religionshistoriker, arkeologer, etnologer. REFERENSER: Landberg, Anna 2002: Döden tar plats. Samtid & museer. Nr. 3-4/2001. Årg. 25. Samdoksekretariatet: Nordiska museet. Lundberg, Dan; Krister Malm, Owe Ronström, 2001: Musik, Medier, Mångkultur. Förändringar i svenska musiklandskap. Stockholm: Gidlunds förlag. Magnusson, Leif 2000: Dödens kulturmöten. Samtid & museer. Nr 3/2000. Årg. 24. Sam- doksekretariatet: Nordiska museet. Olsson, Tomas och Inger Nyberg (red) 2000: Efter det oväntade. En dokumentation av seminariet När tillvaron rämnar. Göteborgs Stadsmuseum våren 2000. 11
Projektbeskrivning Helger och högtider: folklore, migration och kulturarv. Mångkulturellt centrum: Stencil. Pripp, Oscar 2001: Döden som socialt och kulturellt spårämne. Stencil. Mångkulturellt centrum: Botkyrka. Richette, Christian 2002: Den mångkulturella döden. Samtid & museer. Nr 1-2 maj/2002. Årg 26. Samdoksekretariatet: Nordiska museet. Rudvall, Line 1999: Dödsprocesser i Botkyrka. Om hur tre kulturer hanterar döden med hjälp av ritualer. I: Botkyrka i fokus. Sju etnologiska uppsatser. Mångkulturellt centrum och Södertörns högskola: Botkyrka. Söderpalm, Kristina (red) 1994: Dödens riter. Stockholm: Carlssons. 12