En promenad genom Sandvikens offentliga konst och arkitektur Text: Bernt-Olov Andersson Foto: Daniel Palmberg
En promenad genom Sandvikens offentliga konst och arkitektur Text: Bernt-Olov Andersson Foto: Daniel Palmberg
2015 BUS Sandvikens kommun
Förord Sandviken 5 maj 2015 Sandviken är en ung stad och ett av de första större skulpturinköpen gjordes 1953, en bronsskulptur, Cyklister av Erik Höglund. Den var från början tänkt att placeras mitt på Hantverkartorget, men fick så småningom en mera intim placering invid väggen till Seljansborg, Svenska kyrkans församlingshem i Hantverkarbacken. 2013 såldes Seljansborg till en privatperson och skulpturen har nu flyttats över gatan och placerats intill Hantverkartorget. Erik Höglunds fina skulptur är inte med i vår promenad utan får upptäckas på egen hand. Åsa Herrgårds rondellutsmyckning vid Sandvikens östra infart, Sven-Olof Sundbergs, Jonas Kjellgrens och Maria Forsling Jenkes verk i och utanför Göransson Arena är exempel på konstverk tillkomna de senaste åren men som också hamnat utanför vår vandringssfär. På Högbo Bruk finns en fin stenskulptursamling som inköptes av olika företag och institutioner vid utställningen Nordisk Stenskulptur 1990, där flera av Nordens främsta stenskulptörer visade sina verk. Ett annat exempel på konstverk som flyttats är Arne Jones Plus minus Rum eller Kopparblomman som den snabbt, i folkmun, döptes om till. Den köptes in 1962 för att placeras vid Sandvikens konsthall som då låg invid Kanalbron i byggnaden som kallas Malmgården. När nya konsthallen placerades mellan Folkets Hus och Hammargymnasiet fick skulpturen stå kvar på sin gamla plats, men flyttades till sin nuvarande, i samband med att nya Resecentrum invigdes.
Vi har i guiden valt att framhålla de konstverk som i motsats till lös konst är fast placerade och är tillgängliga dygnet runt, men vi vill ändå nämna tre konstverk som beställts till nya Kulturcentrum i kvarteret Ritaren. Tobias Wassbergs Samklang i orkestersalen Musikverket och Elin Elfströms glasmålning Inte ensam, i foajén. Ett konstverk som kombinerar ljud med synintryck, är tonsättaren Jens Hedmans Soundwalk Sandviken. Man lånar hörlurar i Folkbiblioteket med tillhörande ljudfil och leds runt i Sandviken på en ljudpromenad. Se www.sandviken.se/soundwalk En annan promenad som många redan upplevt är Stig Sjödinsällskapets vandring till poeten Stig Sjödins dikter. På innergården mellan konsthallen och f.d Hammargymnasiet finns Sylvia Neiglicks tredelade skulpturgrupp Pendel, Kapsel och Topografi från 2002. Förutom den offentliga konsten har vi i promenaden också valt att hålla fram exempel på arkitektur som bidragit till att forma bilden av Sandviken. Gösta Åbergh och Ralph Erskine är två profiler som bidragit till bilden av det moderna Sandviken. Vi har också tyckt det varit viktigt att visa de gamla miljöer som finns kvar i centrala Sandviken, t. ex f.d Baptistkyrkan, Stationsgatan, Envåningsbruket och S:a Järngatan Stort tack till Bernt-Olov Andersson som skrivit den inspirerande texten till En promenad genom Sandvikens offentliga konst och arkitektur. Daniel Palmberg och Lars Westerman/ konstintendenter Kulturcentrum Sandviken
1. Stora kontoret Om vi låter blicken vandra från höger till vänster, när vi står framför Sandviks tidigare huvudkontor, så ska vi märka företagets utveckling från 1862 fram till våra dagar. Den lilla byggnaden, i bruksbebyggelsens färger och i trä och puts, är järnverkets första huvudkontor. Bakom den låg vaktstugan och den smala bro som gick högt över järnvägsspåret och som ledde till Stora Verkstadshuset. På den tiden betraktades verkstadshuset som ett industriellt tempel med bessemerkonvertrar, valsverk och en ånghammare som kan beskådas längre ner mot Storgatan. Bron gick över den då nyanlagda Gefle-Dala Järnväg. Nästa kontorsdel, som byggdes i tegel och ritades av arkitekten Erik Alfred Hedin (1852-1925), kan man se som en särskild utmärkande del till höger i huvudkontoret. Hedin var stadsarkitekt i Gävle där han bl.a. ritade Gevaliapalatset. Hedin fanns också med 1909 då huvudkontoret byggdes ut med en länga norrut och 1914 då man byggde på en våning. Mellan åren 1929 och 1931 byggdes huvudkontoret ut till vad vi kan se idag. En pampig byggnad i klassicistisk stil som anstår ett världsomfattande företag. Ännu en gång anlitades stadsarkitekten i Gävle som då hette Gunnar Wetterling. I Gävle ritade han bl.a. Hotel Baltic och när han efter bygget i Sandviken blev länsarkitekt i Stockholms län fanns han med i arbetet med Bromma och kvarteret Drivbänken i Äppelviken. Notera att järnräcket ovanför entrén innehåller det ursprungliga namnet på Sandvik AB, nämligen Sandvikens Jernverks Aktiebolag: SJAB. Namnbytet skedde 1972.
2. Disponent G.F. Göransson Från en pampig granitsockel blickar köpmannen och industrimannen Göran Fredrik Göransson ner på betraktaren. Göransson, även kallad Konsuln, var den som först lyckades med Bessemermetoden, som var Henry Bessemers patenterade metod för stålframställning. Bronsstatyn skapades 1922 av skulptören och konstprofessorn Teodor Lundberg från Stockholm. Han var son till en enkel vaktmästare, men intensiva konststudier ledde honom bl.a. till mångåriga vistelser i både Frankrike och Italien. Lundberg gjorde många porträttbyster av kända personer och var en aktad skulptör. För statyn Loke täljande mistelten vann han 1881 en kunglig medalj. Han finns representerad på Nationalmuseum och uppskattades verkligen av kungahuset. Bronsskulpturen Fackelbärare står i uppgången till den kungliga foajén på Kungliga operan och Olaus Petri står vid Storkyrkan i Stockholm. 3. Från fall till fall Denna fontänskulptur i brons skänktes av Atlas Copco vid SJAB: s 100-årsjubileum 1962. Från fall till fall skapades av den kände konstnären och konstprofessorn Arne Jones, ibland nämd som en av 1947 års män och därmed i kretsen av Karl Axel Pehrson, Pierre Olofsson och Lennart Rodhe. Jones läromästare var Bror Hjort. Arne Jones hade en livslång, och omtalad, vänskap med författaren Lars Ahlin som hjälpte honom att finansiera studierna, när han 1942 blev antagen till Konsthögskolan. Dessa båda ynglingar var inte främmande för våra trakter, eftersom de tillsammans luffade omkring och sålde arbetslöshetsdikter. Arne Jones sålde kolteckningar, men affärerna gick dåligt. I juli 1935 berättar Ahlin om en natt på ett rum för resande i Sandviken, där han av Från fall till fall(detalj) Arne Jones
platsbrist sover på en diskbänk bland havererade människor. Motiv vi känner igen från romanen Tåbb med manifestet där platsen kallas Stålköping. Samma år debuterar faktiskt Lars Ahlin och Arne Jones tillsammans med en prosadikt som de kallade Vandrande djäknar. Ett fyrasidigt häfte, tryckt på ett tryckeri här i stan. 4. Kanalen Det första byggnadsverk som gjordes i Sandviken var kanalen, drygt tre kilometer lång och till för att kyla och driva anläggningarna i det tilltänkta järnverket. Den 14 mars 1862 fälles de första träden just på denna plats. Det enda som fanns här då, var bondgården Lass-Ollas vid Storsjön och den nyanlagda Gefle-Dala järnväg. För övrigt fanns bara skog, myr och pinnmo. Kanalen grävdes för hand av 300 arbetare, varav den mest legendariska är Dal-Brita. Hon sades vara stark som en karl och drog själv de tunga rallarkärrorna. Hon var dessutom krogägare och platsens första barnmorska. Brita Hansdotter var född i Gagnef 1821. Hon drabbades av tyfus och blev bara 49 år. En av hennes ättlingar är den världsberömda operasångerskan Blanche Thebom som dog så sent som 2010 i en ålder av 94 år. Hon sjöng 350 gånger på Metropolitan i New York och har en egen stjärna på den berömda trottoaren i Hollywood. Vid Dal-Britas damm ser man också spåren av den litterära tradition som finns i Sandviken. På en skylt efter vägen, och en vid Smedsgården, kan man läsa dikter av stadens store poet Stig Sjödin. Efter Sjödin finns tre generationer författare på platsen. En av dem är Bernt- Olov Andersson som 2012 gav ut den historiska romanen Kanal som hämtat miljö från just kanalbygget.
Tvåvåningsbruket 5. Gamla Bruket Smedsgården byggdes av Sandvikens jernverks AB år 1876. Ytterväggarna är av timmer och var ursprungligen rödfärgade. Husen på Gamla bruket byggdes mellan 1862 och 1880. Efter hand blev de putsade i den typiska gula färgen med röda knutar. Förebilderna var s.k. Mönstersamhällen i England och Tyskland, men inspirationen till färgsättningen fick man från Horndals bruk. Arkitekterna är tyvärr okända. Kanske övertog järnverkets ledning ritningar från något av dessa mönstersamhällen. Husen byggdes så att varje arbetarfamilj skulle få en egen ingång och en egen trädgårdstäppa. I Smedsgården bodde vid förra sekelskiftet fyra familjer. På vinden finns två gavelrum där det ofta bodde en ungkarl eller en nygift familj. På 1880-talet började man bygga hus med två våningar, eftersom järnverket behövde arbetskraft. Även dessa arkitekter är anonyma, med undantag av Axel Salén som troligen var en tjänsteman som på 1910-talet var knuten till Sandvikens jernverk. Idag är Smedsgården ett bruksmuseum där varje lägen-
het har inretts med tidstypiska inventarier. Vi kan se en skolsal, en arbetarbostad och en förmansbostad, båda med ett rum och kök och från 1900-talets början. Här finns också en lägenhet från 1940-50-talet och en skolsal från början av 1900. 6. Malmgården 1955 invigdes barndaghemmet Malmgården som även innefattade Sandvikens första konsthall och som på den tiden väckte stor uppmärksamhet i landet. Den drivande kraften var kommunalrådet Gösta Sandin (barndomskamrat med poeten Stig Sjödin) som insåg värdet av satsningar på kultur och som grundlade Sandvikens rykte som kulturstad. Han anlitade landets främsta konstnärer och arkitekter för att forma stadsmiljön. För Malmgården och den första konsthallen kontaktade han Gösta Åbergh som gjort stora avtryck i Sandviken. Åbergh föddes 1920 i Härnösand, växte upp på Näsby gård i Almtuna i Örebro och i Linköping. Han dog i Sköndal 2006. Gösta Åbergh utbildades vid Kungliga Tekniska Högskolan och grundade ett eget arkitektkontor 1949. Två av Åberghs mer kända hus är Konstfacks gamla lokaler vid Valhallavägen i Stockholm, konserthuset i Oslo och bergbanan på Skansen. Malmgården i Sandviken syns bäst från Hyttgatsbron som invigdes 1919. Byggherre var i vanlig ordning Sandvikens jernverks AB och arkitekten okänd. 7. 1873 års skola P.A. Westermark räkn. Å utförd projektriktning jemte fullständiga detaljritningar till skolhusbyggn. 1871. Westermarks ritning gällde den första skola i Sandviken som byggdes för sitt ändamål. Trots att vi i detta fall har namnet på arkitekten så får han nog ändå anses som okänd. Tidigare hade den enda ursprungliga byggna
1873 års skola Per August Westermark den, Lass-Ollasgården vid Storsjön, fungerat som skola. Skolan stod färdig 1873 och var länge en av Sandvikens ståtligaste byggnader. Den nedre våningen innehöll en stor folkskolesal, en småskolesal och en slöjdsal för flickor. Flickornas slöjdundervisning var tidig i Sandviken. Tre år innan huvudstadens. Nästan hela övervåningen upptogs av en stor festsal där det hölls gudstjänster, föreläsningar och konserter. Där hölls varje månad de omtalade likvidsbaler, när arbetarna hade fått sin lön. Idag innehåller byggnaden kontorslokaler för Sandvik AB. 8. Hyttgatsskolorna Westermarks skolbyggnad räckte bara till i tio år. Då började bygget av Hyttgatsskolorna som utmärker sig med sin varma gula färg och sina valmade tak. Man skulle kunna tro att de byggdes samtidigt, men den västra skolan blev färdigställd 1883 och den östra byggdes 1896. Arkitekten var E. A. Hedin, den som också ritade bl. a. SJAB:s huvudkontor. Nu användes det tidigare skolhuset som gosskola, det västra som flickskola och
Posthuset Erik Lallerstedt den senast byggda som småskola. 1873 fanns en enda lärare i Sandviken, klensmeden Tysklind. Redan 1883 var lärarkåren sju personer och 1898 hade den vuxit till 16 lärare. Det kan ge en indikation på hur Sandviken växte vid den här tiden. Än idag används båda Hyttgatsskolorna som skolhus. 2001 startades Sandvikens Montessoriskola, som även disponerar Malmgården. 9. Posthuset Kan man tänka sig en mera passande byggnad till postkontor? Den vita och gula färgen, posthornet mot blå botten och kunglig krona under taknocken, klassicistiskt och nationalromantiskt. På den lilla balkongen kan man tänka sig postmästaren själv stå och övervaka sina cyklande brevbärare. Men så var det också en posthusexpert som ritade byggnaden. Arkitekten Erik Lallerstedt har massor av posthus över hela landet på sitt samvete, ett arbete han senare överlämnade till sin son Lars-Erik. Det gamla posthuset i Sandviken byggdes 1928 och blev sedan till-
byggt 1941. Det fungerade som posthus fram till 1971, men innehåller idag bostäder. Lallerstedt föddes 1864 i Skå, Stockholms län, och dog 1955 i Stockholm. Utöver posthusen ritade han bl. a. Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm där han mel lan 1907 och 1929 också var professor. Om efternamnet låter bekant så kan det bero på att Erik Julius Lallerstedt var farfar till den kände stockholmskrögaren Erik Lallerstedt liksom till formgivaren och tidigare rektorn för Konstfack Lars Lallerstedt. 10. Plus-minus-rum Ännu en gång återkommer konstnären Arne Jones. Den här gången med en skulptur i koppar och med den ursprungliga titeln Plus-minus-rum. Det syftade på att upplevelsen skapades lika mycket av tomrummet i skulpturen som av de fasta formerna som inringade det. Men den vedertagna titeln har alltid varit Kopparblomman. Kontakterna med Arne Jones togs redan 1954 i samband med att konsthallen i Malmgården skulle byggas och där skulpturen från början stod. Man ville ha ett konstverk utanför byggnaden och en av påskyndarna var arkitekten själv: Gösta Åbergh. Han ville ha en skulptur som kunde leda människors uppmärksamhet till den nya konsthallen. Om den var lite utmanande så tänkte han sig att det skulle väcka debatt och därmed intresse. Och debatt blev det sannerligen när den 1964 placerades i slänten framför Malmgården. I folkmun döptes den då till Stärkkragen. Kärt barn har många namn. 11. Bruksmässen Också Bruksmässen är ritad av Gävles dåvarande stadsarkitekt Erik Alfred Hedin. Den färdigställdes 1898 och var ursprungligen Sandvikens första hotell. På den tiden
hade Stationsgatan och Storgatan trätrottoarer. De försvann 1932 i samband med att Stationsgatan, som första gata i Sandviken, blev asfalterad. Konsul Göransson reste mycket och bodde på hotell i många länder. En sak som alltid retade honom var att han fick upp matos från kök och matsalar till sitt rum. Därför placerades hotellrummen i Sandvikens Hotell på bottenvåningen och köket och matsalen en trappa upp. Hotellet drevs fram till 1943 då Sandviken fått sitt stadshotell i centrum. Då förvandlades byggnaden till bruksmäss, ett klubbhus för järnverkets tjänstemän som här kunde få både frukost, lunch och middag. Idag används den ståtliga byggnaden till representation och för den ena av Sandvikens två rotaryklubbars möten. Den matchande järnvägsstationen mitt över gatan är den tredje i ordningen och byggdes 1909. 12. Järnknut Denna järnknut, som är en råbandsknop, tillverkades som utsmyckning till Sandviks nya kontor 2011. Tidigare låg här Sandvikens första sjukstuga som började byggas redan på 1870-talet. Järnknuten är placerad på innergården och väger 330 kg. Den är tillverkad av massiv stång med måttet 80 mm i fyrkant och den komplicerade bockningen gjordes i en specialgjord ässja utomhus. Konstsmeden Johan Sandström är mera känd som Sme Johan. Sedan 2000 är han verksam i en renoverad smedja vid Högbo bruk. Arbetet med järnknuten började inte så bra, eftersom en tjuv var framme och stal hela råmaterialet, som redan var under bearbetning. Lyckligtvis återfanns stängerna två veckor senare så att smeden kunde färdigställa konstverket som symboliserar det faktum att staden Sandviken och företaget Sandvik är starkt förenade med varandra. Plus-minus-rum Arne Jones
13. Nya Bruket Till vänster om bruksmässen går Södra Järngatan. Promenerar vi längs den gatan kan vi se både rester av det gamla s.k. Tvåvåningsbruket och det Nya Bruket. När ni korsar Fredriksgatan, och ser så långt ni kan åt vänster, så låg ända in på sextiotalet dessa gamla tvåvåningshus utplacerade i ett stort rutnät med gator och tvärgator som ofta hade namn efter verksamheten i järnverket. Bruksbebyggelsen sades en gång i tiden vara ett av Europas största sammanhängande områden med arbetarbostäder. Bruket finns beskrivet i skönlitteraturen. Det första huset 10 till höger på Järngatan utgör miljön i flera av Bernt-Olov Anderssons böcker. Stig Sjödins och Helene Rådbergs på Valhallavägen och Göran Norströms på Götgatan tillhör de miljöer som är rivna och ersatta. Nya Bruket är ritat av den kände arkitekten Ralph Erskine som tillsammans med Gösta Åbergh satt prägel på stora delar av det moderna Sandviken. Redan 1944 upprättades på förslag av SJAB ett stadsplaneförslag för hela bruksbebyggelsen utformat av stockholmsarkitekten Göran Sidenbladh. Förslaget beskriver en bebyggelse som påminner om det som sedan utfördes 1974, med ett bevarande av Envåningsbruket och en förnyelse av Tvåvåningsbruket. På femtiotalet fanns åsikten att det borde rivas, eftersom dessa byggnader inte hade något kulturhistoriskt värde. Sandvikens stad köpte huvuddelen av bruksbostäderna av företaget och redan året därpå fick Ralph Erskine i uppdrag att rita ett område som i det nya skulle behålla det gamla kvalitéerna. Tanken var att överföra det äldre områdets mänskliga och sociala värden. En grupp unga arkitekter protesterade mot rivningen och resultatet blev att husen på Södra Järngatan bevarades. Ralph Erskine såg också till att det kom upp nya
slaggstensmurar, integrerade fågelholkar och en färgsättning i gula nyanser som sandvikenborna kände igen. Att han lyckades med sitt arbete kan avläsas i det faktum att protesterna tystnade ganska snart och att dåvarande bostadsminister Ingvar Carlsson såg den nya bebyggelsen som en ledstjärna för framtiden och uppmuntrade arkitekter att ta efter. Området belönades samma år (1974) med Ytongpriset och tidskriften Allt i hemmet utsåg Nya Bruket i Sandviken till årets bostadsområde. 14. Gamla Apoteket Apoteket Örnen, med sitt ståliga torn och järnvimpel, uppfördes 1897 av SJAB. Även det ritades av Erik Alfred Hedin. Tidigare hade arbetarna i järnverket haft tillgång till fri medicin som hämtades ur ett medicinskåp på brukskontoret. Utdelningen och rådgivningen var kanske inte så professionell som den borde vara och i många år försökte järnverket få tillstånd att bygga ett riktigt apotek, men försöken misslyckades. Det var först när brukspatronen Anders Henrik Göransson tog hjälp av sin måg, hovapotekaren Wilhelm Sebardt, som det lyckades. Men först efter åtskilliga skrivelser. Den förste apotekaren hette A.J. Stenström. Den fria medicinen avvecklades i och med det nya apoteket, vilket naturligtvis ledde till besvärligheter för Sandvikens befolkning som då var över 4000 personer. Konsulns åsikt var att folk gjorde av med onödigt mycket medicin när den var fri. Men som kompensation fick ändå sandvikenborna ett vackert badhus, med all säkerhet initierad av brukspatronens dotter Sigrid som visade ett socialt ansvar som var anmärkningsvärt hos den tidens makthavare och välbeställda.
15. Valhalla Poeten Stig Sjödin har kallat byggnaden för en korsning mellan ett vikingaskepp och ett kinesiskt tempel. Men kanske tänkte arkitekten Erik Alfred Hedin mest på vår nordiska forntidshistoria när han kallade byggnaden Valhalla. Samlingslokalen i gamla skolan hade blivit för liten och bruksledningen byggde detta nöjestempel och skänkte det till sina anställda. Den borgerliga pressen var inte särskilt förtjust och anade att Valhalla skulle bli ett tillhåll för agitatorer och samhällsomstörtare. Metalls avdelning 135 i Sandviken hade nyligen startats. Göransson menade att allt var tillåtet men att allt inte behövde applåderas. När politiska möten sedan hölls i lokalen satt alltid brukets spioner på första bänk och stenograferade agitatorernas tal. Även om befolkningen hade sin frihet på Valhalla så kunde inte bruksledningen låta bli att styra. I lokalen fanns en stor scen och målningar utförda av konstnären Carl Ludvig Grabow som då var anställd som dekorationsmålare på Dramaten. Lokalen rymde 620 personer och förebilden hämtades från Oscarsteatern i Stockholm. Valhalla invigdes 1908. Hela huset renoverades 1936 under medverkan av arkitekten Lars Israel Wahlman, som några år tidigare ritat Sandvikens kyrka. Mycket av den gamla charmen försvann. Arbetarrörelsen hade byggt ett Folkets hus och behövde inte lokalerna längre. 1980 fick Sandvikens kommun ta över det slitna Valhalla och tanken var att nöjespalatset skulle rivas. Men arkitekten Göran Månsson fick till slut i uppdrag att utarbeta handlingar för att återställa byggnaden i sitt ursprungliga skick. Stadens pensionärer gick samman och genomförde sedan den omfattande renoveringen med hjälp av statligt och kommunalt stöd. Valhalla förvaltas idag(2012) av PRO.
16. Murgårdsskolan Murgårdsskolan består av flera byggnader, ritade av tre olika arkitekter. Det största och äldsta huset, invigt 1915, ritades av Georg A. Nilsson som var en av Sveriges främsta skolarkitekter. Han ritade sammanlagt 23 skolbyggnader. Han var från början en skåning som flyttade till Stockholm, men dog faktiskt efter en olyckshändelse på Gävle Centralstation. Byggnaden tog två år att färdigställa, tomten köptes för 60 öre kvadratmetern och hela bygget kostade 293 900 kronor. Avsikten med den magnifika Murgårdsskolan var bl.a. att införa heltidsläsning i Sandviken, något som tidigare inte funnits. Flickor och pojkar fick inte undervisas i samma klassrum. I folkskoleinspektörens anteckningar från 1915 kan man läsa: Missbruk av kaffe bland skoleleverna vore synnerligen utbrett, i synnerhet bland arbetarbarn i Sandviken. Tydligen hade man också sådana problem med snusande elever att man slutligen gav upp kampen och köpte spottkoppar till varje skolsal. Näst i raden var länsarkitekten Sven Häggbom som ritade samrealskolan, nuvarande högstadieskolan, uppe på kullen. En funkisbyggnad som skiljer sig från den äldsta. Den tredje arkitekten är en gammal bekant. Gösta Åbergh ritade 1965 ett nytt gymnastikhus sammanbyggt med det äldre rödmålade huset i trä. Dessutom ritade han utbyggnaden av samrealskolan i samband med omvandlingen till högstadieskola. Detta gör därmed området till en blandning av tre olika stilar. 17. Drömfabriken Drömfabriken ritades ursprungligen av Gösta Åbergh. 1967 hette den stora träbyggnaden Furugården och innehöll ett daghem med tre barnavdelningar och en
ekonomibyggnad. Byggherre var Sandvikens kommun och Faluhus var byggmästare. 1998 startade socialnämnden i Sandvikens kommun och ABF ett projekt tillsammans, som varade under fyra år. Syftet var att skapa ökad tolerans för våra förståndshandikappade och att genom kulturell verksamhet hjälpa dem att växa och utvecklas efter sin egen förmåga. Dåvarande kommunalrådet Inga Hagström var den stora drivkraften och medel togs fram ur de Göranssonska fonderna för bygget av Drömfabriken. Ombyggnadsritningarna av Åberghs Furugården gjordes av Börje Eriksson på Sandvikens arkitektkontor och 2002 startade kooperativet Drömfabriken. Ett känt begrepp i Sandviken är musikgruppen Jappz som spelat både nationellt och internationellt. Dessutom Drömfesten som hålls varje sommar och som inleds med ett något annorlunda karnevalståg. 18. Promenaden Gösta Åbergh kommer att följa oss ett stycke framöver på vår konstpromenad. Området på den andra sidan Sveavägen kallas just Promenaden. Namnet kommer sig av det centrala gångstråk som går genom området i nordsydlig riktning och som planerades att fortsätta genom att vika av österut. Gångstråket var tänkt som ett långsträckt gaturum med oregelbundna former mellan de strama husfasaderna. Den ursprungliga tanken var att skapa något av en piazza som leder in till centrum. Gösta Åbergh gjorde en stadsplan för området 1955 och ritade också husen. Husen har på senare tid försetts med balkonger.
Promenaden Gösta Åbergh 19-20. Bessemerhallen och Bessemerskolan Fristående, mitt i Stadsparken, ligger en annan av Gösta Åberghs skapelser. Det är Bessemerskolans gymnastikhall som likt en svävande farkost smälter in i omgivningen. Skolan är i stort behov av en riktigt idrottshall, eftersom den samtidigt är ett riksidrottsgymnasium med specialinriktning på orientering och, naturligtvis, bandy. Säkert är flera av SAIK:s SM-guld grundlagda redan här. I samarbete med de lokala teknikföretagen och andra intressenter arbetar Bessemerskolan för att utvecklas till teknikcollege. I samverkan med landstinget Gävleborg arbetar man för att utveckla vård och omsorgscollege. Här har man dessutom bl.a. en 4-årig gymnasiesärskola och restaurangskola. Skolan har drygt tusen elever. Både skola och gymnastikhall byggdes 1968 och ritades alltså av Gösta Åbergh. Skolan fick 1982 en tillbyggnad som ritades av Gunnar Gustafssons arkitektkontor. Båda dessa byggnader får en speciell karaktär med sina steniplattor och stora glaspartier.
21. Kanalkyrkan Kanalkyrkan ritad av I. Hultman och L. Malmo, stod färdig 1963 och invigdes året därpå. 1981 genomfördes en omfattande tillbyggnad. Kanalkyrkan är en sammanslagning mellan stadens baptistförsamling och missionsförsamling. 2012 inlemmas även Sandvikens metodistkyrka. Beslutet att bygga lika mycket yta för kyrkorum som för ungdomsverksamheten betraktades på sextiotalet som nytänkande. Kyrkan, utförd i rött tegel, smälter väl in i den parkartade miljö som följer kanalen. Interiören domineras av Fritz Sjöströms glas- och betongskulptur Det sprängda korset. 22. Parkbadet Det äldsta badhuset i Sandviken uppfördes år 1897 vid Storgatans södra ände, på en plats bredvid nuvarande järnverksviadukten. På husets framsida stod skrivet: Renlighet medför trefnad och helsa. Till mångas besvikelse revs kallbadhuset 1976. Byggnaden var nämligen vacker och en symbol för någonting positivt i Sandviken. Men Sandvikenborna fick en god ersättning. Två år tidigare hade Sandvikens kommun och arkitekten Gunnar Grantinger på K-konsult färdigställt ett modernt varmbadhus med sammanlagt över 40 meter vackra väggmålningar av Louis Lindholm. Nästa stora besvikelse inträffade den 6 oktober 1991 då badhuset i princip brann ner till grunden och därmed också konstverken. Redan året därpå invigdes ett ombyggt badhus, det som idag kallas Parkbadet och som ritades av den lokale arkitekten Ulf Spåls. Äventyrsbadet ritades av Göteborgsfirman Prospektplanering och arkitekten Per Pileroth. När badhuset byggdes upp kunde man ändå använda sig av den gamla grunden och de tidigare bassängerna.
Det tidigare platta taket ersattes med ett lätt pulpettak. Nu byggde man också till ett äventyrsbad, utöver den tidigare hoppbassängen och 25-metersbassängen. Kvar fanns även övningsbassängen som har höj- och sänkbar botten och kan användas både som barnbassäng och för vattengymnastik. Camilla Bergmans Afrodite och hennes badkrukor, ett antal genomgjutna blåpigmenterade betongskulpturer tillsammans med en bronsskulptur, blyinfattat glas och stengodsreliefer blev 1993 ny konstnärlig gestaltning i det nya Parkbadet. 23. Kyssbron Genom denna nya förbindelseled har en stor och naturlig ginväg uppstått för den stora och betydelsefulla invånaremassan omkring och bortom den s.k. Torvladan mellan dessa isolerade trakter och Sandvikens affärscentrum. Detta kunde man läsa i Sandvikens Tidning den 15 juni 1920. Artikeln gällde den nybyggda Kyssbron över kanalen som kom till på enskilt initiativ från någon av köpmännen på Köpmangatan. Den stora torvladan låg ungefär där Parkbadet idag ligger och ett litet järnvägsspår ledde ut på mossen norr om stan. Torven användes till utedassen på Bruket. Hur Kyssbron fick sitt namn behövs ingen större fantasi för att utröna. När flickorna som bodde i invånaremassan bortom torvladan fick sällskap hem på kvällarna så avslutades promenaden med en kyss mitt på munnen, men även på bron. 24. Kasper i landskap Björne Selders skulptur Kasper i landskap stod tidigare på Konsthallens skulpturgård, men får här större rymd och uppmärksamhet. Selder var skulptör, bildkonstnär och grafiker. Han var född i Stockholm 1940 och dog också där 1999. Han arbetade i material som järn, trä,
brons och under de sista åren även i sten. Björne Selder var självlärd, men ändå ordförande emeritus i Skulptörförbundet och Professor at the Central Academy of fine Art, Beijing. Tillsammans med skulptören Torsten Fridh startade han Konstnärernas kollektivverkstad i Stockholm. På Norrmalmstorg i Stockholm kan man se Björne Selders Frihetens Källa i röd granit. Den uppfördes för att påminna oss om de baltiska folkens frihetsrörelse och de måndagsmöten som hölls på Norrmalmstorg under 90-talet. En annan offentlig utsmyckning är skulpturen Miman och Mimaroben, som är inspirerad av Harry Martinssons diktsvit Aniara, vid Aniaraplatsen i Sollentuna. Dessutom skapade han många fontäner i olika delar av landet. Sin första separatutställning hade Björne Selder 1961. Han finns bl.a. representerad på Nationalmuseum och Moderna Muséet i Stockholm, Malmö och Göteborgs Konstmuseum och Museum Of Modern Art i Bombay. 25. Kvarteret Tapetseraren Vid sidan om Nya Bruket så är många byggnader i centrala Sandviken arkitekten Ralph Erskines verk. Kvarteret Tapetseraren, Plangatan 7, är ett av de senare. Det beställdes av Sandvikenhus och byggdes av Anders Diös AB. Huset byggdes 1978-81. Ralph Erskine föddes 1914 i London och dog 2005 på Ekerö. Han var en brittisk-svensk arkitekt och professor. Ralph Erskine var en av förgrundsgestalterna inom svensk arkitektur under en stor del av 1900-talet. Hans arbete i Skandinavien uppmärksammades även internationellt. Efter sina studier på Regent Street Polytechnic i London kom Ralph Erskine 1939 via Danmark till Sverige med cykel, ryggsäck och sovsäck. Han ville studera design och den svenska funktionalismen inom arkitektur. Han