BÖCKER SOM FÖRÄNDRADE VÄRLDEN

BÖCKER SOM FÖRÄNDRADE VÄRLDEN

BÖCKER SOM FÖRÄNDRADE VÄRLDEN DE 50 VIKTIGASTE BÖCKERNA GENOM TIDERNA ANDREW TAYLOR Översättning och bearbetning: Ulrika Junker Miranda ORDALAGET ORDALAGET

Inledning 6 Iliaden av Homeros 8 Historia av Herodotos 14 Principia mathematica av Isaac Newton 118 Ordbok över engelska språket av Samuel Johnson 124 En studie i rött av Arthur Conan Doyle 218 Drömtydning av Sigmund Freud 222 Sion vises protokoll 228 innehåll Samtalen med Konfucius 20 Staten av Platon 26 Bibeln 32 Oden av Horatius 38 Vägledning inom geografin av Ptolemaios 44 Kama Sutra av Mallanaga Vatsyayana 50 Koranen 56 Canon medicinae av Avicenna 62 Canterburysägner av Geoffrey Chaucer 68 Den unge Werthers lidanden av Johann Wolfgang von Goethe 130 Folkens välstånd av Adam Smith 136 Sunt förnuft av Thomas Paine 142 Lyriska ballader av William Wordsworth och Samuel Taylor Coleridge 148 Stolthet och fördom av Jane Austen 154 En julsaga av Charles Dickens 160 Kommunistiska manifestet av Karl Marx 166 Moby Dick av Herman Melville 172 Den speciella och den allmänna relativitetsteorin av Albert Einstein 234 Odysseus av James Joyce 240 Lady Chatterleys älskare av D. H. Lawrence 246 Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar av John Maynard Keynes 252 Är detta en människa? av Primo Levi 258 1984 av George Orwell 264 Det andra könet av Simone de Beauvoir 270 Fursten av Niccolò Machiavelli 74 Atlas av Gerardus Mercator 80 Don Quijote av Miguel de Cervantes 86 Första folion av William Shakespeare 94 En anatomisk studie av hjärtats och av William Harvey 100 Dialog om de två världssystemen av Galileo Galilei 106 Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe 178 Madame Bovary av Gustave Flaubert 184 Om arternas uppkomst av Charles Darwin 190 Om friheten av John Stuart Mill 196 Krig och fred av Leo Tolstoj 202 Telefonkatalogen 208 Räddaren i nöden av J. D. Salinger 276 Allt går sönder av Chinua Achebe 282 Tyst vår av Rachel Carson 288 Citat av ordförande Mao av Mao Zedong 294 Harry Potter och de vises sten av J. K. Rowling 300 Bildregister 306 Systema naturae av Carl von Linné 112 Tusen och en natt 212 Register 306

Hur kan man förändra världen? Militära ledare som Djingis Khan eller Napoleon lyckades förvisso påverka stora delar av den, men sällan under så lång tid som de hade tänkt sig. Forskare som tar fram läkemedel och vaccin mot smittsjukdomar kan påverka hela kontinenter positivt; religiösa ledare och filosofer, exempelvis Jesus, Muhammed, Platon och Konfucius, kan sätta avtryck i hela generationers tänkande. Men vad kan böcker åstadkomma? Att läsa är ofta en ensam, diskret sysselsättning. Att vara boksynt är själva antitesen till dådkraften och karaktären hos gestalter som får världen att skaka i sina grundvalar. Pennan påstås vara mäktigare än svärdet, men det brukar vara svärdet som vinner, i alla fall på kort sikt. Ändå avslöjar talesättet en sanning: i det korta perspektivet kan författare trakasseras, fängslas och avrättas, deras verk censureras och brännas. Men i ett längre historiskt perspektiv är det böckerna, och idéerna som presenteras i dem, som förändrar världen. Från de första grottmålningarna för 30 000 år sedan har överföring av tankegångar och begrepp mellan individer och generationer varit själva nyckeln till civilisation. I flera århundraden kunde den bara ske genom mödosamt kopierande av handskrifter, eller genom att man memorerade långa diktstrofer Homeros verk levde vidare i uppåt 200 år innan de skrevs ned. Sedan kom den revolutionerande trycktekniken, först i österlandet spelarna, och under de senaste månaderna har jag upptäckt att människor helhjärtat försvarar de favoritböcker och -författare som de anser att jag har missat. En del namn på listan, som Bibeln, Koranen, Shakespeares verk och Darwins Om arternas uppkomst är de flesta ense om men var är Euklides Elementa? Eliot skulle ha varit med, antingen T.S. eller George (beroende på tycke och smak)? Hur kan man välja Dickens En julberättelse framför Bleak House eller David Copperfield? Var är Mary Wollstonecrafts A Vindication of the Rights of Women? Svaret är att en topplista alltid är subjektiv. Här finns böcker som på olika sätt har förändrat just min värld men som jag också anser kan sägas ha förändrat världen för miljoner andra. Ofta har de berikat mänsklighetens samlade erfarenhet; ibland ökat dess grad av civilisation, eller också är de, om man har en viss inställning, banbrytande religiösa verk. Och i sällsynta fall, exempelvis när det gäller Sions vises protokoll eller Citat av ordförande Mao (mer känd som Maos lilla röda ), lever de kvar i minnet som mardrömslika redskap för vettvillingar och mördare. Det finns naturligtvis andra böcker man kan lista över tusen böcker, och ändå kommer någon att dra upp den ettusenförsta och indignerat fråga varför den inte finns med men de femtio böcker som jag listar har definitivt bidragit till att världen idag ser ut som den gör. och betydligt senare i väst. Diamantsutran, en mycket gammal buddhistisk text som trycktes i Kina redan år 868 e.kr., anses vara världens äldsta bevarade tryckta verk. Det föregick Gutenbergs bibel i Europa med nästan sexhundra år. Med trycktekniken kunde filosofer, teologer, historiker och poeter samtidigt sprida sina idéer om livet, om världen, om evigheten och nuet till hundratals och till och med tusentals läsare. Resultatet blev att människor som aldrig har hört talas om den flamländske kartografen Mercator från Rupelmonde än idag har en bild i huvudet av världen så som han återgav den för 400 år sedan. Odysseus, Don Quijote och Ebenezer Scrooge är välbekanta karaktärer, också för barn som egentligen inte har något förhållande till Homeros, Cervantes eller Dickens. Patienten på operationsbordet kanske inte vet någonting om William Harvey, fast han eller hon står i tacksamhetsskuld till Hjärtats och blodets rörelser. Tack vare de personer som stod bakom första folioutgåvan av Shakespeares verk kan människor som aldrig har sett hans pjäser använda uttryck som att vara eller inte vara. I större och mindre skala sprider litteraturen sitt inflytande, till och med bland dem som aldrig öppnar en bok. Men vilka böcker har påverkat oss? Det finns knappast något bättre sätt att börja ett gräl än att skriva en topplista, vare sig den rör de bästa operasångarna, de mäktigaste politikerna eller de vassaste fotbollsinledning Kommer de, eller andra böcker, att bidra till hur morgondagens värld ser ut? Kommer böcker att finnas kvar i slutet av det tjugoförsta århundradet? På 900-talet klagade säkert någon grinig gammal intellektuell kines på att det nya påhittet att trycka text skulle innebära slutet för kalligrafi och handskrift och idag kommer allt fler förutsägelser om att boken i den form som vi känner den är dödsdömd. Wikipedia, nätlexikonet som skrivs och redigeras av sina läsare, utan traditionella författare och förläggare, lever sitt liv i cyberrymden utan att kräva något utrymme i bokhyllan; många har försökt tillverka bärbara elektroniska läsverktyg så att människor kan ha med sig hundratals e-texter i fickan utan att trötta ut sig med att vända blad. Någon kommer förmodligen att förverkliga idén en vacker dag. Oavsett vilka förändringar som sker så rör de enbart sättet att presentera skrift. De ord vi vill ska överleva kommer att överleva, antingen i tryckta böcker, på skärm eller på pergament. Samtliga femtio böcker som jag presenterar har påverkat sin samtid eller framtiden. De som förtjänar det kommer att ha återklang i framtiden och finnas tillgängliga i något medium om hundra eller tvåhundra år. 6 inledning inledning 7

ILIADEN HOMEROS 800-talet f. kr. Iliaden är det äldsta diktverket i västerlandet. Av tradition tillskrivs det Homeros, anses stamma från 800- eller 900-talet f.kr. och utgör en symbol för den grekiska kulturens spektakulära blomstring från femte århundradet f.kr. och framåt, en kultur som via romarna och renässansen är den västerländska civilisationens urhem. Eposet är skapat på hexameter, ett storslaget versmått som senare blev känt som heroisk vers, men som sällan använts av poeter på andra språk. Ämnet för diktverket är både ett stort fälttåg och en man och hans öde. I 24 böcker berättas om grekernas tio år långa belägring av Troja, som var följden av att Helena, den spartanske kungen Menelaos hustru, blev bortrövad av Paris, son till Trojas kung Priamos. Det är samtidigt koncentrerat kring en kort episod under belägringens sista år. Närmare bestämt kring ett gräl i grekernas läger, mellan Menelaos bror kung Agamemnon och den grekiske hjälten Akilles. Grälet uppstår när Agamemnon lägger beslag på en tillfångatagen slavflicka. Resultatet blir att grekerna besegras när trojanerna anfaller, eftersom Akilles och hans trupper håller sig utanför striden. Så småningom veknar han och sänder sin vän Patroklos för att rädda sina tappert kämpande landsmän. När Patroklos blir dödad av Hektor, en annan trojansk prins, ger sig Akilles rasande in i striden, dödar Hektor och skändar hans kropp genom att släpa den efter sin häst runt stadsmurarna. När grekerna slutligen segrar, betalar Priamos en lösesumma för att återfå kroppen. Diktverket slutar med Hektors begravning. Iliaden betraktas vanligtvis som det främsta av Homeros båda epos. Det andra är Odysséen, en berättelse om hur den grekiske härföraren Odysseus, som figurerar även i Iliaden, återvänder till Grekland. Berättelsen i Iliaden, som handlar om militära dygder och tvister mellan gudar och människor, sågs av senantikens greker som en historia om deras ursprung och identitet, och att känna till den var en viktig del av alla unga mäns utbildning. Det kan ha dikterats för en skrivare av författaren; men det är också möjligt att diktens 15 000 rader inte nedtecknades förrän flera årtionden efter deras tillkomst. Dikten kan ha komponerats för att reciteras ur 8 j.d. salinger ILIADEN 9

minnet förmodligen vid flera tillfällen. På 600-talet f.kr. fanns det skriftliga versioner, och de användes vid panathenaea, de stora poesi- och idrottsfestivaler som firades i Athen vart femte år. Iliaden fortsatte att ha ett starkt inflytande inte minst genom redigeringar och de nya versioner som senare tiders grekiska lärda skapade under Romarriket, och Vergilius Aeneiden, författad omkring 25 f.kr., var ett försök att skapa en romersk myt av samma dignitet. Den tidigaste bevarade fullständiga handskriften av Iliaden är från 1000-talet e.kr. och anses ha förts västerut från Konstantinopel (Istanbul) ungefär 500 år senare. En tryckt version utkom år 1488, och Homeros återupptäcktes så småningom av humanismens akademiker som studerade grekiska. Iliadens litterära arv är imponerande. Med sina dramatiska konflikter är den en föregångare till de stora historiska och tragiska verken i västerländsk dramatik, en annan konstform som har rötter i Greklands jord. I de sammanflätade konflikterna mellan enskilda soldater, arméer och gudar, och i det subtila växelspelet mellan Akilles stolthet, bitterhet, vrede och brutala hämndlystnad, finns ursprunget till den fascination för intriger och karaktärer som flera århundraden senare skulle driva på utvecklingen av romankonsten. Och intensiteten i diktens språk föregriper alla sidor av Europas poesi, inte bara de långa episka dikterna. Bland verkets storslagna och tidlösa teman finns relationen mellan människan och det gudomliga, livets skörhet och krigets skoningslöshet. Framför allt är Iliaden emellertid en dikt om vrede den militära stridens aggressivitet, det våldsamma raseriet hos en stolt man som anser sig förfördelad och harmen hos två oförsonliga parter som båda anser sig ha rätten på sin sida. Man vet inte mycket om Homeros. Tidiga grekiska sägner tyder på att han var blind, och han kan ha varit en vandrande aoidos eller sångare som reciterade dikten och ackompanjerade sig själv på lyra under stora fester. Vi vet att antikens greker själva ansåg att han och ingen annan hade skrivit Iliaden och Odysséen men de tillskrev honom också andra verk, som moderna experter anser omöjligt kan ha författats av samma person. På 500-talet f.kr. skrevs flera biografier om honom, men inga av de fakta som de innehåller kan styrkas. Vad kan vi då dra för slutsatser om Iliadens författare? Sannolikt, men inte säkert, var han inte skrivkunnig, utan komponerade sina poem för uppläsning ur minnet. Lingvistisk analys av texten och beskrivningar av specifika föremål i den gör det sannolikt att dikten skrevs efter 1000 f.kr. och före år 700 f.kr. Både Iliaden och Odysséen är avfattade på den dialekt som talades i Jonien, ett område på det moderna Turkiets västkust. Det stämmer också överens med traditionen att Homeros ska ha fötts på ön Chios i östra Egeiska havet, även om en annan ö också gör anspråk på att vara hans hemort. Det är fortfarande en öppen fråga om Iliaden och Odysséen verkligen har samma upphovsman. Den grekiske filosofen Aristoteles sade på 400-talet f.kr. att Iliaden var ett verk från den senare delen av skaldens liv, medan han ska ha varit medelålders när han skrev Odysséen. Därutöver vet vi inte ens om varje verk har en enda författare, eller om de är sammanställningar av flera versioner, skapade av namnlösa och okända poeter som byggt på varandras verk under århundradena. Även fakta om Agamemnon, Akilles och grekernas belägring av Troja är magra. Innehåller dikterna som säkerligen bygger på sekelgamla berättelser och sägner beskrivningar av existerande människors bedrifter under ett verkligt fälttåg? Arkeologiska utgrävningar, särskilt i den antika staden Hissarlik vid Turkiets kust, har avslöjat en följd av bosättningar på platsen som kan vara lämningar efter antikens Troja, eller Ilion, som grekerna kallade det. Under sin sista fas, omkring år 1250 f.kr., tycks staden ha härjats av eld, vilket stämmer ganska väl med de grekiska historikernas tidsuppgift om trojanska kriget. När allt kommer omkring är Homeros liv till och med hans existens dock ett mysterium, och händelserna i Troja förlorar sig i förhistoriens dimmor. Det som finns kvar är eposet och alla verk som det har inspirerat, direkt och indirekt från Aiskylos tragedi Orestien år 458 f.kr. till Hollywoodsuccén Troja från 2004. Iliaden under 3000 år ca 800 700 f.kr. Homeros, som grekerna senare anger som Iliadens författare/sammanställare, tros ha levat vid denna tid, kanske i västra Turkiet. 500-talet f.kr. Iliaden och Odysséen reciteras vid de grekiska panathenaea-festligheterna. 200- och 100-talen f.kr. I Alexandria sammanställer och redigerar grekiska akademiker de kända handskrifterna av Iliaden; de blir grunden för medeltidens handskrifter. 1488 Iliaden trycks för första gången i Florens av en grekisk lärd i exil. 1603 14 Den första engelska översättningen av George Chapman ges ut. 1720 Alexander Popes engelska översättning utkommer. 1846 William Munford ger ut den första översättningen i USA, som följs av William Cullen Bryants bättre kända version från 1870. 1945 E.V. Rieu lanserar Penguins klassikerserie med sin översättning av Odysséen och följer upp den med Iliaden 1950. 2002 Iliaden publiceras på Internet i engelsk översättning; en parallell e-text på grekiska och engelska kommer tre år senare. 10 HOMEROS ILIADEN 11

Fäder och söner I det citerade avsnittet, som är hämtat från slutet av Iliaden, går Akilles slutligen med på att återlämna Hektors kropp till Priamos, den sörjande fadern, som förklädd har tagit sig in i grekernas läger. När Akilles förundrar sig över Priamos järnhårda hjärta är det ett ironiskt eko av Hektors sista ord till honom själv. När allt kommer omkring har den skoningslöse hjälten förvärvat en viss förmåga att känna sympati. Arme, mycket plågsamt och tungt har ditt hjärta fått utstå. Hur har du vågat dig ensam hit till mitt skepp för att möta öga mot öga den man som skickat i döden så många av dina modiga söner, säg? Är det järnhårt, ditt hjärta? Kom nu, sätt dig på stolen här, och må våra sorger, om än de pinar oss svårt, få sjunka till vila i själen. Inget gott kommer ut av skärande jämmer och tårar. Så har de eviga spunnit åt oss vårt öde: att leva kvalda av sorger och nöd, men de själva är utan bekymmer. Det som du bad mig om är gjort jag har gett dig din Hektor som du får se när du kör honom hem i morgon; därute ligger han redan på bår Iliaden, Fjortonde boken, tjugofjärde sången, översättning Ingvar Björkeson William Shakespeare var, trots att han av sin vän och rival Ben Jonson påstods ha torftiga kunskaper i grekiska och ännu magrare i latin, säkerligen bekant med Iliaden, åtminstone med dramatikerkollegan George Chapmans översättning till engelska (1603 14). John Dryden tog sig an Homeros senare på 1600-talet, liksom filosofen Thomas Hobbes (delvis), och poeterna Alexander Pope (1715 20) och William Cowper (1791). Först på 1800-talet fick Iliaden i översättning Iliaden sin nuvarande höga status, med mängder av analyser och översättningar. Till de mest populära och lättillgängliga engelska versionerna på 1900-talet hör E.V. Rieus i Storbritannien, för pocketserien Penguin Classics. I Sverige blev Erland Lagerlöfs översättning (1908) klassisk och bearbetades senare av den kände Lundaprofessorn Gerhard Bendz (1956). 2000 gav Ingvar Björkeson ut en hyllad nyöversättning. 12 HOMEROS ILIADEN 13

HISTORIA HERODOTOS 400-talet f. kr. Herodotos Historia, författad på 400- talet f.kr., är det tidigaste prosaverket från antikens Grekland som har bevarats intakt. Det är berättelsen om det växande perserriket och krigen mellan perser och greker på 500- och 400-talen f.kr. Därutöver är det källan till mycket av våra kunskaper om antikens värld och utgör också grunden till den västerländska historievetenskapen. Det var Herodotos, historiens fader, som först väckte tanken på att undersöka det förflutna. Han myntade själva begreppet historia, det grekiska ordet historiai, vilket kan översättas som undersökningar eller efterforskningar. Med Herodotos började författare att ta fasta på förstahandsrapporter, söka bevis och beskriva vad som hände och varför, utan att hänvisa till gudomliga ingripanden eller mirakel. Den första av de nio böckerna i Historia ger bakgrunden till persernas invasioner i Grekland, med början i mitten av 500-talet f.kr. Bok 1 handlar om den persiske härskaren Cyrus erövring av Lydien i västra Anatolien (Turkiet), medan bok 2 och 3 behandlar Egypten och perserrikets expansion under kungarna Kambyses och Darius I. Bok 4 följer Darius på hans väg in i Nordafrika, medan bok 5 handlar om de joniska kuststädernas (misslyckade) uppror i Anatolien på 490-talet. De sista böckerna beskriver perserkrigen (490 479 f.kr.) fram till dess att, som Herodotos uttrycker det i slutet av bok 9, perserna gav sig av med annat i sinnet. Herodotos anses av tradition vara född 484 f.kr. i Halikarnassos, en jonisk-grekisk stad vid nutidens Bodrum i sydvästra Turkiet och en stor del av verket Historia är skrivet på jonisk dialekt. Men vi vet inte mycket om Herodotos liv. Han tycks vid olika tidpunkter ha levt på ön Samos i norra Egeiska havet, i Athen och i den syditalienska staden Thurii (nutidens Taranto). Både Thurii och Pella i Makedonien gör anspråk på att vara den plats där han dog, någon gång mellan 430 och 420 f.kr. (De sista händelser som beskrivs i Historia utspelar sig 430 f.kr.) Herodotos var alltså omkring 5 år gammal när de krig som han beskriver i böckerna 6 9 utkämpades. De inleddes 490 f.kr., när Darius I invaderade trakten kring 14 MIGUEL DE CERVANTES HISTORIA 15

Athen som hämnd för att athenarna hade stöttat den joniska revolten. Herodotos skildrar i bok 6 hur en persisk expedition besegras av athenarna i slaget vid Maraton (490 f.kr.), trots att perserna härskade över större delen av den kända världen deras rike sträckte sig från Mindre Asien över Mellanöstern till Egypten. När Darius efterträdare Xerxes tio år senare återvände med en armé för att plundra staden och erövra större delen av det grekiska fastlandet, hejdades han efter inledande framgångar då Athen vann sjöslaget vid Salamis (480 f.kr.), vilket blev en vändpunkt i kriget. Huvuddelen av persernas armé retirerade, avskuren från försörjning genom att flottan gick under, och återstoden besegrades i grunden i slaget vid Plataea 479 f.kr. Athen inledde nu en period då staden både dominerade och konkurrerade med de övriga grekiska stadsstaterna. Det faktum att Herodotos skrev under just den epok då de athenska styrkorna stod under ett allt större tryck från Sparta, har väckt tanken att han skrev Historia för att varna sin samtid för militärmaktens förgänglighet. Inom ramarna för sitt stora verk gör Herodotos många utvikningar där han förklarar hur olika folk kom i kontakt med de persiska erövrarna och återger resenärers berättelser vissa mer trovärdiga än andra om stammar på avlägsna platser, deras seder, deras omgivningar och de djur som lever nära dem. Historia är både mer och mindre än historia i dagens mening. Mer för att Herodotos intressen sträcker sig längre än till det ämne han säger sig behandla, nämligen invasionen av Grekland. Han var ingen bokmal till forskare, utan en resenär vars färder i östra Medelhavet, Egypten och perserriket måste ha pågått i flera år; utöver historia ägnar han sig åt geografi, biologi och etnografi, allt löst sammanhållet i en skildring av de länder och folk som perserna erövrade. Men Historia är också mindre än historia i dagens mening, för att Herodotos ofta rycks med av sin entusiasm för en bra story, vilket gör att läsaren får bekanta sig med fabulösa varelser utan huvud vars mun sitter på bröstet (se sid. 16) och med myror som är större än rävar och som krafsar upp guld ur jorden. Dessutom lägger Herodotos påhittade tal i munnen på sina ofta heroiska huvudpersoner, som om de vore rollfigurer i ett skådespel. I den meningen är hans närmaste litterära föregångare Homeros. Men i Historia förekommer, till skillnad från i Iliaden, inga plötsliga ingripanden från gudarna som påverkar utgången av strider eller räddar hjältar i trångmål. Herodotos tycks i likhet med Homeros tro att gudarna straffar mänsklig girighet, grymhet och högfärd, men han koncentrerar sig på hur människors handlingar påverkar händelseutvecklingen för första gången förekommer en så realistisk och rationalistisk tendens i grekisk litteratur. Dessutom gör Herodotos åtminstone försök att värdera informationen. Ibland erkänner han att det han rapporterar om verkar orimligt; andra gånger godkänner han det i en lätt reserverad ton: Det föreföll mig ganska sannolikt. Här finns också hans egna ögonvittnesskildringar från resorna, som är till för att antingen visa att han talar sanning eller för att göra texten mer dramatisk. Han beskriver till exempel sitt besök på slagfältet vid Pelusium i Egypten, där perserna mer än hundra år tidigare hade erövrat staden Memfis. Där, säger han, såg han döda soldaters kranier, persernas på ena sidan av slagfältet och egypternas på den andra, utspridda så som de stupade fallit en dyster bakgrund till hans berättelse om egypternas nederlag. Herodotos smittsamma intresse för fakta och omättliga aptit på berättelser, åsikter och teorier gör honom i minst lika hög grad till föregångare för dagens reseförfattare som för historiker. Trots den starka grekiska nationalkänsla som genomsyrar Historia försöker Herodotos vara rättvis i sin behandling av greker och perser, så till den grad att historikern Plutarchos under första århundradet e.kr. anklagade honom för att vara en philobarbaros, barbarälskare. Trots det har han fått kritik av moderna historiker för att inte tillräckligt objektivt skildra andra kulturer. De underliggande teman som präglar Herodotos författarskap riskerna med absolut makt, vikten av religion i ett samhälle (dock är han alltid förtegen om vad han själv tror) och det höga pris man alltid måste betala för krig blev viktiga ämnen i den västerländska litteraturen under århundradena som följde. Herodotos tog, trots alla felaktigheter och skrönor (som senare även gav honom öknamnet Lögnernas fader ), ut den litterära och filosofiska kursen för flera sekler framåt. 16 HERODOTOS

Historiska fakta och lokala sägner Herodotos första ord i Historia är ett tillkännagivande av att hans arbete kommer att koncentreras kring sådant som verkligen har hänt. Herodotos från Halikarnassos framlägger här frukten av sina forskningar, för att icke minnet av fordomtima händelser med tiden må utplånas, utan de underbara bragder, som hellener och barbarer utfört, må leva kvar i ryktet. Alldeles särskilt har han velat framlägga anledningarna till deras krig med varandra. Men på andra ställen, i utvikningar från den övergripande beskrivningen av greker och perser, skildrar han exotiska folkslag och deras religiösa riter, flora och fauna och ländernas topografi ofta i färgstarka (om än ibland alltför fantasifulla) formuleringar: De nomadiska libyerna offrar på följande sätt. De inviger först ett av djurets öron, kastar det sedan tvärs över huset, varpå de vrider nacken av djuret Ty det östra Libyen, där nomaderna bor, är flackt och sandigt ända fram till floden Triton. Men därifrån åt väster är landet åkerbrukarnas land mycket bergigt, skogigt och rikt på vilda djur. Ty där finns jätteormarna och lejonen och elefanterna och björnarna och aspisormarna och de behornade åsnorna och de hundhövdade djuren och de huvudlösa djuren, som har ögonen sittande på bröstet så berättas åtminstone av libyerna och de vilda männen och de vilda kvinnorna och många olika slags djur, som inte är uppdiktade. Historia, Inledning och Fjärde boken, översättning Claes Lindskog Plutarchos, författare till Jämförande levnadsteckningar femhundra år senare och grundare av en annan historisk-litterär genre, biografin, var skeptiskt inställd till sanningshalten hos Herodotos. Men det finns ställen där Herodotos påståenden verkar stämma med sanningen, även om han själv inte visste det. Vid ett tillfälle återger Herodotos misstroget ett påstående om att feniciska sjömän hade seglat västerut och rundat Afrikas Sanna lögner södra udde. Under hans egna resor på norra halvklotet hade han alltid solen till vänster när han färdades västerut, och han beskriver hur fenicierna hävdade att de hade solen på sin högra sida under sin seglats. För Herodotos var det ett bevis på att berättelsen var osann. Ironiskt nog är det just den detaljen som visar att den är sann: Herodotos visste inte att jorden är rund, och därför insåg han inte att solens skenbara position förändras på det södra halvklotet. Persernas invasion av Grekland 521 f.kr. Darius I blir härskare över det vidsträckta persiska riket i Asien och delar av Nordafrika. 499 f.kr. Grekiska städer i Jonien revolterar med stöd av Athen mot de av perserna tillsatta tyrannerna, tills en grekisk flotta besegras 494 f.kr. 490 f.kr. En athensk armé under Miltiades besegrar Darius persiska invasionsarmé på slätten norr om Maraton. 480 f.kr. Kung Xerxes persiska styrkor besegrar Leonidas eftertrupp med 300 spartaner vid Thermopyle och fortsätter med att invadera Attika och plundra Athen. En månad senare leder Themistokles den athenska flottan i ett segerrikt, avgörande sjöslag mot perserna vid Salamis. 479 f.kr. En grekisk armé under spartanen Pausanias besegrar perserna till lands vid Plataea och hejdar den persiska invasionen. 18 HERODOTOS HISTORIA 19

SAMTALEN MED KONFUCIUS (LUNYU) KONFUCIUS 400-talet f. kr. Den dominerande tankeströmningen i Kina har under större delen av de senaste 2500 åren varit Konfucius idéer, så som de formuleras i Samtalen med Konfucius (Lunyu). Konfucius betoning av vilka dygder en god härskare bör ha, av självdisciplin som ideal, av att goda förebilder är viktigare än lagliga sanktioner och av individers rättigheter, även de utstöttas och fattigas, har gjort Samtalen till en verkligt radikal skrift för sin tid och till en inspirationskälla under många sekler. Konfucius levde mellan 551 och 479 f.kr. Hans verkliga namn var Kong Qiu. Titeln Kong Fuzi, som kan översättas med Mästaren Kong, var en symbol för heder och respekt. Namnet latiniserades på 1600-talet av jesuitiska lärda, som var först med att översätta hans idéer till latin. Enligt kinesisk tradition var Konfucius politiska karriär kort och inte särskilt lyckad. Omkring år 500 f.kr., när han utsågs till minister under Ding, den nye härskaren i furstendömet Lu i östra Kina, hade han redan utvecklat sin teori om ett humant och rättvist statsskick. Men efter fyra år avgick Konfucius, besviken över Dings lättsinniga inställning till sina statsmannaplikter, och började en tillvaro som kringvandrande filosof i hela Kina. Hans karriär i politiken var nu över. Enligt folkliga berättelser tillbringade Konfucius 14 år på resande fot och drog till sig anhängare under tiden. Vissa författare hävdar att så många som 3 000 personer slog följe med honom. Siffran verkar dock överdriven, och många historier om hans äventyr som att han upprepade gånger blev utkastad från kungliga hov och utsattes för mängder av faror och svåra prövningar baseras sannolikt på äldre sägner. De flesta är dock överens om att Konfucius återvände till Lu 484 f.kr., då han var 67 år gammal, och tillbringade resten av sitt liv med att studera och tänka. Han gav ut Hymnernas bok, en antologi med flera av den kinesiska litteraturens allra äldsta alster, daterade till cirka 600 f.kr., Dokumentens bok samt Vår- och höstannalerna, en samling tal och officiella handlingar rörande furstendömet Lu och andra riken. Konfucius dog troligen år 479 f.kr., vid 72 års ålder. 20 MIGUEL DE CERVANTES SAMTALEN MED KONFUCIUS 21

Samtalen med Konfucius (på kinesiska Lunyu ) är berättelser om Konfucius tankeutbyten med sina elever. Boken är indelad i 20 kapitel och tar upp ämnen som lärdom, goda statsmannaegenskaper, humanitet och vikten av att följa ritualer. Det finns ingen röd tråd i ämnesvalet och man diskuterar fortfarande huruvida de olika kapitlen följer någon logisk ordning. Den version av verket som lever kvar i dag bör ha ställts samman under tvåhundratalet f.kr., det vill säga nästan 300 år efter Konfucius död. Den bygger på hans lärjungars berättelser, som antingen återberättats muntligt eller skrivits ned i olika dokument, men det råder fortfarande oenighet om hur mycket av texten som har lagts till efter hans död. Ett huvudtema i dessa samtal är vikten av att ha en förnuftsmässigt grundad moralfilosofi eller ren, ett begrepp som växelvis har översatts med välvilja, humanitet, medkänsla, dygd och människokärlek. Det är inte fråga om universell eller villkorslös broderskärlek. Konfucius säger i stället att ren bör graderas efter hur nära familjerelationen är: en man bör alltså älska sina föräldrar mer än sina andra släktingar, och så vidare. Det betyder inte att man ska ge ovillkorligt stöd, utan kräver emellanåt både kritik och rättning i ledet; men Konfucius betonar ändå familjerelationernas allt överskuggande betydelse. Om harmoni härskade i varje familj, säger han, skulle fred råda i hela kejsardömet. När Konfucius diskuterar världen i stort är hans recept mycket påminnande om det kristna budordet älska din nästa så som dig själv att ingen ska göra sådant mot någon annan som han inte skulle önska att andra gjorde mot honom. Statsmannen ska i sin tur ägna sig åt att främja rättvisa, hederlighet och likhet inför lagen. I Samtalen finns visionen av ett samhälle där man är ömsesidigt beroende och stöttar varandra och där alla medlemmars rättigheter och skyldigheter tillgodoses: Man får inte förmena ens den enklaste bonde att ha en åsikt, säger Konfucius. Upprepade gånger betonar han att han presenterar traditionellt kinesiskt tänkande på ett ställe i Samtalen säger han rent ut att han är förmedlare, inte skapare, av idéer och koncentrerar sig på goda förebilder, på li (strikt tillämpade, urgamla ritualer) och på god undervisning av lärare som är väl bevandrade i traditioner och sedvänjor. Denna tillbakablickande, lätt nostalgiska ton i Samtalen kan delvis återspegla faktum att Konfucius levde under en tid då Kinas traditionella krigarsamhälle höll på att falla sönder, när fientliga stater drog på härjningståg och stred om gränserna. De politiska institutionerna var bräckliga, vilket gjorde tanken på politisk och personlig harmoni extra lockande. Konfucius goda rykte växte stadigt efter hans död. Filosofen Mencius, som levde ungefär hundra år senare, skrev: Sedan människan kom till denna värld har det inte funnits någon större än Konfucius. Sima Qian, författare till en av de tidigaste biografierna om Konfucius, beskrev honom 300 år senare som den visaste av alla filosofer. Konfucius idéer fick framför allt ett stort genomslag för att de spreds i kinesiska skolor. Han drev själv en skola för adelns medlemmar och hans filosofi blev senare grundstenen i det kinesiska utbildningssystemet. Under Han-dynastin (206 f.kr. 220 e.kr.) behandlade kejsar Wu Di Konfucius lära ungefär som en statsreligion: han organiserade sin stat enligt konfucianismens riktlinjer och tillkännagav officiellt att all skolundervisning skulle följa dessa. Konfucianismen blev också central i alla examina till högre ämbeten i kejsardömets byråkrati, och i nära 2000 år förblev den grundämnet i akademiska studier, från generation till generation. Först under den republikanska revolutionen 1911 förklarades konfucianismen vara dekadent och reaktionär. Under 1960-talets kulturrevolutionära excesser attackerades och demoniserades Konfucius ofta. Men inte ens då försvann Konfucius skrifter helt. Under historien hade olika härskare, exempelvis mongolerna på 1200- talet, infört sina egna politiska system. Buddhism och taoism växte fram som tanke- och trossystem, i konkurrens med den sekulära konfucianismen. Men bland folket överlevde Konfucius lära som den mest beständiga politiska kraften i Kinas historia. På senare tid har den, med sin tonvikt på kontinuitet, beskyllts för att bromsa Kinas politiska och tekniska modernisering, men dess vördnad för familjerelationer är fortfarande en viktig faktor i kinesiskt tänkande. Konfucius har idag också många beundrare utanför Kina. I januari 1988 diskuterade en panel med nobelpristagare de stora världsproblemen på 2000-talet. En av deras slutsatser var: Om mänskligheten ska överleva måste den gå 2 500 år tillbaka i tiden och ösa ur Konfucius vishetskällor. 22 KONFUCIUS SAMTALEN MED KONFUCIUS 23

Vägen till ett rättrådigt liv Konfucius koncentrerade sig inte bara på det offentliga livet. Han beskrev också hur man bör bete sig i sina personliga relationer. Dessa korta utdrag ur hans samtal med två av sina följeslagare, Zi Zhang och Fan Chi, visar hur enkel och renodlad hans filosofi var. Zi Zhang frågade: Hur skall en shi [en akademiker eller lägre ämbetsman] vara för att anses framstående? Mästaren sade: Vad menar du med framstående? Zi Zhang svarade: Att man ständigt är omtalad i ett rike eller en förnäm ätt. Mästaren sade: Det är att vara ryktbar, inte att vara framstående. En framstående man är en som är hederlig i sitt sinne och älskar rättrådigheten, som lyssnar på andras tal och ger akt på deras ansiktsuttryck, och som är mån om att förhålla sig ödmjuk. En ryktbar man är däremot den som ger sken av att företräda humaniteten, men som i sina handlingar bryter mot den, den som orättmätigt säger sig omfatta den, men inte har några skrupler. När Fan Chi frågade vad humanitet är, sade Mästaren: Att älska människan. När Fan Chi sedan frågade vad visdom är, sade Mästaren: Att känna människan. Fan Chi förstod inte. Mästaren sade: Upphöj dem som är hederliga, sätt dem över de ohederliga; då kommer du att göra de ohederliga hederliga. Samtalen med Konfucius, 12.20 12.23 2500 år av konfucianism 551 f.kr. Kong Qiu, senare kallad Konfucius ( Mästaren Kong ) föds i den kinesiska delstaten Lu, i nutidens Shandong (en provins vid östkusten). 500 f.kr. Efter en karriär som statlig ämbetsman blir Konfucius minister i Lu under härskaren Ding. 497 f.kr. Efter en konflikt med Ding lämnar Konfucius Lu och tillbringar 14 år på resande fot. Han får många lärjungar och utvecklar sin filosofiska tankevärld. 484 f.kr. Konfucius återvänder till Lu och tillbringar sina sista år med att undervisa, skriva och redigera klassisk kinesisk litteratur. 479 f.kr. Konfucius dör. ca 150 f.kr. Konfucius tänkespråk och aforismer sammanställs i Lunyu (Samtalen med Konfucius). 1687 Jesuitiska missionärer översätter Lunyu till latin. 1893 James Legges engelska översättning Analects utkommer. 2004 Kinas regering öppnar det första internationella Konfucius-institutet. Under de senaste decennierna har konfucianismen fått en renässans i Kina, både bland folket och officiellt. På 1960-talet ägde nästan varenda kines ett exemplar av Citat av ordförande Mao kallad Maos lilla röda men en aktuell bästsäljare i hela Kina är en modern kommentar till Samtalen med Konfucius, utgiven tillsammans med en nyöversättning. Det officiella stödet märks också genom att ett växande antal Konfucius-institut nu öppnas Globaliseringen av Konfucius av Kinas regering världen över. Instituten, som i regel är knutna till universitet, har till uppgift att främja Kinas språk och kultur och uppmuntra undervisning i kinesiska utomlands (de påminner alltså om de tyska Goethe-instituten). Det första Konfucius-institutet öppnades i Seoul i Sydkorea 2004, och nu finns det över 130 stycken i 50 länder. En 2 500 år gammal filosof spelar med andra ord en central roll för framväxten av världens nästa supermakt. 24 KONFUCIUS SAMTALEN MED KONFUCIUS 25

STATEN PLATON 300-talet f. kr. I Staten, författad omkring 360 f.kr., presenterar Platon sina tankar om rättvisa och godhet och hur dessa egenskaper ska återspeglas i ett idealsamhälle. Hans rekommendationer om en stadsstat styrd av allsmäktiga filosofkungar har inte lämnat några större avtryck i verkligheten, men hans idéer om hur man blir upplyst och god har inspirerat etiska riktlinjer i eftervärlden. Särskilt fick hans skarpa bild av skillnaden mellan en bristfällig, föränderlig, fysisk värld av dödliga och en permanent, perfekt utformad icke-materiell värld med odödliga själar ett oerhört inflytande på både kristendomen och islam och på den västerländska filosofin i allmänhet. Platon föddes i en framstående familj i Athen under det peloponnesiska kriget mot Sparta och dess allierade, antingen 428 eller 427 f.kr. Hans tankar om rättvisa påverkades säkert av två händelser: hans egen erfarenhet av en kortvarig diktatur 404 f.kr., när de segrande spartanerna tillsatte de trettio tyrannerna, och avrättningen (tvångssjälvmord genom odörtsförgiftning) av hans nära vän och läromästare Sokrates. Den genomdrevs av demokratiska politiker som var anhängare till tyrannerna. Efter Sokrates död lämnade Platon Athen och tillbringade förmodligen flera år med att resa i Grekland, Egypten och Italien. Efter återkomsten till Athen grundade han cirka 387 f.kr. en akademi för att utbilda blivande politiker. Där undervisade man i astronomi, etik, biologi, geometri och retorik. Platon ägnade resten av sitt liv åt att undervisa och forska; en av hans elever och senare lärarkolleger var filosofen Aristoteles. En annan lärjunge var Dionysios II, härskare i Syrakusa. På 360-talet f.kr. försökte Platon överföra sina föreställningar om filosofkungadömet till honom. Forskarna vet säkert att alla Platons verk har bevarats. Bortsett från Staten och några brevsamlingar vissa av osäkert ursprung skrev han också en berömd skildring av rättegången mot Sokrates, Apologin, och ett antal andra dialoger där han analyserade kunskapens, trons, perceptionens och verklighetens väsen. I en senare dialog, Lagarna, återvände han till statsmakten, som var huvudämnet i Staten. Staten i sig är en av en serie dialoger där Platon presenterar STATEN 27

sina filosofiska idéer i form av ett samtal mellan olika karaktärer. Ofta är Sokrates med, ett tecken på att Platon ansåg honom vara sin lärofader. I Staten frågar den unge atenaren Glaukon Sokrates vad rättvisa är och får svaret att det är att upptäcka vad som är gott och handla i enlighet med det. Glaukons och Sokrates samtal avbryts av Trasymachos, en kringvandrande vis man. Han hävdar att rättvisa bara innebär att utöva styrka och att det inte finns någonting sådant som godhet. Sokrates låter sig inte provoceras av Trasymachos, utan liknar begreppet god vid det ljus som solen utstrålar. Han fortsätter med att beskriva en idealstat där det inte finns någon privat egendom, där männen har gemensamma hustrur och barn och där allt är underställt det allmänna bästa. Befolkningen består av främmande slavar, krigarklassen (soldater, poliser och vissa ämbetsmän) och massan av förvärvsidkare, arbetare och köpmän. Alla styrs av upplysta härskare filosofer som vet vad som är gott. I Staten utvecklas en filosofi som bygger på förnuft och skisserar ett idealsamhälle, men verkets form som är en dramatisk och filosofisk dialog i stället för en politisk avhandling gör att det fortfarande debatteras om det syftade till att ge realistiska riktlinjer för hur en verklig stat ska styras. Titeln Staten fick dialogen först senare av den romerske vältalaren och politikern Cicero, som levde cirka 250 år efter Platon. Den motsvarar inte exakt Platons begrepp politeia, som snarare betyder styrelseskick eller medborgarrätt. Den stadsstat som karaktären Sokrates beskriver har förvisso inte mycket att göra med en modern republik baserad på allmänna val och med aktiva samhällsmedborgare. Censuren är hård, de handikappade får lämnas att dö och personer som anses vara oförbätterligt onda ska avrättas. En begränsad krets har all makt, skenbart för flertalets bästa. Filosofhärskarna och deras medhjälpare (kollektivt kallade väktarna ) lever asketiskt och stillsamt efter stränga program med mental och fysisk träning, och deras ställning och auktoritet förstärks av något som Sokrates kallar fromma lögner ryktet att gudarna har gjort dessa män fysiskt annorlunda än de lägre klasserna. Men de har skolats så att de kan genomskåda de mentala och perceptuella hinder som gör att människan saknar förmåga att se sanningen, rättvisan, skönheten och verkligheten för att använda Platons berömda allegori om grottan är de sådana medborgare som har flytt mörkret och förts in i ljuset. Att de är upplysta gör dem lämpliga att härska. Genom sin tonvikt på upplysning presenterade Platon en helt annorlunda föreställning om utbildning än den som rådde i det grekiska samhället. I Grekland på 300-talet f.kr. var grunden för lärdom att man kunde Homeros stora poetiska verk utantill; för Platon hade poeter (och alla slags konstnärer) som bekant ingen plats i idealsamhället, eftersom de lekte med varseblivning och kunde förvandla falskt till sant. Ingen stat har någonsin medvetet or- ganiserats efter Platons principer. Vissa moderna totalitära regimer har dock nått liknande mål utan att göra bruk av Platons filosofi. De har kvävt all debatt till förmån för förtryck, utövat av oligarker som kanske inbillat sig att de är upplysta. Den sokratiska metod som Platon lärde ut i sina dialoger, det vill säga att konstruera en filosofisk sats på basis av en serie frågor, har däremot fått ett mycket stort inflytande. Nyplatonismen det övergripande, förkristna filosofiska system som dominerade fram till 500-talet e.kr. var, som namnet anger, nära förknippat med Platon. Nyplatonikerna öppnade vägen för den tidiga kristendomen genom att utveckla begreppet dualism: filosofisk rationalism och etiska överväganden kontrasterades mot mystiskt färgade idéer om själen och Gud. De tidiga kristna kyrkofäderna, exempelvis Klemens (från Rom) och Origenes (från Alexandria) och inte minst Augustinus (från Hippo), kombinerade platonska resonemang med kristen doktrin i sitt tänkande. Platons sätt att kontrastera vardagliga erfarenheter mot en värld av abstrakt perfektion passade perfekt ihop med kristen teologi, där ofullkomliga människor som tyngs under arvsynden kämpar för att komma in i Paradiset. Staten och flera andra dialoger översattes även till arabiska, och figurerade ofta i intellektuella diskussioner inom islam. Den judiske filosofen Filon från Alexandria (första århundradet e.kr.) anges ofta som förmedlare av det platonska tänkandet till den judiska kulturen. Platons tankevärld, som Staten utgör en så viktig del av, är en källa till de viktigaste strömningarna inom filosofi och etik i både Europa och den muslimska världen. Platons liv 427/428 f.kr. Föds i en aristokratfamilj i Athen. ca 407 Lär känna filosofen Sokrates och blir hans elev. 399 f.kr. Sokrates avrättas av myndigheterna. 399 387 f.kr. Platon reser kring Medelhavet och Egeiska havet och tillbringar en tid i Egypten och på Sicilien. 387 f.kr. Återvänder till Athen och öppnar sin filosofskola, Akademin. Tillbringar resten av sitt liv med att undervisa, debattera och skriva sina sokratiska dialoger (däribland Sokrates försvarstal, Staten och Lagarna). 347 f.kr. Dör i Athen. 28 PLATON STATEN 29

Att veta sin plats Platons begrepp rätt har ingenting att göra med moderna idéer om jämlikhet. Tvärtom säger han att väktarna i hans stat oundvikligen är lyckligare och mer privilegierade än resten av befolkningen. Men hans syfte, säger han i detta utdrag, är hela statens välfärd och den uppnår man lättast genom att var och en vet sin plats. Vi skola säga, att det visst ej vore underligt, om våra väktare voro lyckliga redan som det nu är. Men det som vi hade för ögonen, när vi grundlade vår stat, var dock ej det, att en viss klass skulle vara särskilt lycklig, utan att staten i sin helhet skulle vara det. I en dylik stat väntade vi oss finna rättrådigheten, liksom i en illa ordnad stat orättrådigheten. Och när vi funnit detta, skulle vi kunna få svaret på vår fråga. Nu grunda vi väl vår lyckliga stat ej på det sättet, tänker jag, att vi avsöndra en liten grupp människor och göra dem lyckliga; utan vi vilja göra staten i dess helhet lycklig. Vi skola längre fram pröva den stat, som är inrättad på motsatt sätt Sammaledes nu! Tvinga mig ej att tilldela väktarna en sådan lycka, som skall göra dem till allt annat än väktare. Ty vi kunde ju lätt kläda våra jordbrukare i präktiga kläder, smycka dem med guld och låta dem arbeta i jorden blott för ro skull; vi kunde låta våra krukmakare slå sig ned framför elden som till en fest, drickande och kalasande, med sin skiva bredvid sig och arbetande just så mycket, som de ha lust; och på samma sätt kunna vi låta alla de andra njuta av sin lycka för att hela staten må bli lycklig. Nej, skona oss från en dylik uppmaning! Ty om vi lyda dig häri, skall jordbrukaren ej längre vara jordbrukare, krukmakaren ej längre krukmakare, ej heller några andra ha denna karaktär av olika klasser, varpå staten vilar. Staten, Fjärde boken, översättning Claes Lindskog I Platons berömda allegori om grottan, som finns i Sjunde boken i Staten, föreställer sig Platon (i Sokrates gestalt) några människor som lever kedjade i en underjordisk håla. De enda tecken på liv utanför som de kan uppfatta är skuggor som rör sig på grottväggen. För dessa människor, säger Sokrates, är verkligheten ingenting annat än skuggor. Om någon av fångarna får möjlighet att lämna grottan kommer han att bländas och inte kunna se vilka som kastar skuggorna på grottväggen. Först när hans ögon har vant sig vid ljuset kan han se tingen så som de verkligen är. Om han tvingas återvända till grottan kommer hans ögon att ha vant sig vid ljuset, och då ser han inte In i ljuset längre skuggorna. Man kommer att säga om honom att han kom ut och återvände utan sin syn, och att det hade varit bättre för honom att inte lämna grottan. Resan ut ur grottan, förklarar Sokrates, är som själens resa bort från den synliga världen av vardagserfarenheter, en värld där allt är ofullkomligt och tillfälligt. Kedjefångarna helt vanliga människor lever därinne i sina illusioner. De som lyckas ta sig ut upptäcker att de befinner sig i en intellektuell värld, där kunskapen är perfekt, evig och oföränderlig. När filosoferna väl upplevt det, säger Sokrates, kommer de knappast att vilja återvända till skuggtillvaron som de har lämnat. 30 PLATON STATEN 31

RÄDDAREN I NÖDEN J. D. SALINGER 1951 J.D. Salingers Räddaren i nöden (1951) är den klassiska tonårsromanen. Från början riktade den sig till en vuxen läsekrets och fick snabbt status som det första djuplodande porträttet av tonårstidens osäkerhet, längtan och besvikelser. Det som skiljer romanen från andra böcker om unga människor är att den så oreserverat skildrar allt ur den unge hjältens synvinkel. De få scenerna med tonårssexualitet och det emellanåt vulgära språket som idag framstår som föråldrat har lett till massor av försök att få boken bannlyst, eller åtminstone borttagen från skolornas litteraturlistor, men det har varken påverkat försäljningssiffrorna eller bokens popularitet. Den amerikanske författaren J.D. Salinger (född 1919) är en tillbakadragen figur som bara har skrivit några få böcker. Han har utkämpat flera juridiska strider för att värna om sitt privatliv. Efter dundersuccén med Räddaren i nöden har han bara publicerat noveller och kortromaner. Merparten handlar om unga vuxna, främst medlemmar av familjen Glass, som redan förekom i berättelser som En dag som gjord för bananfisk (1948) och som under åren har återkommit i Franny och Zooey (1961) och Res takbjälkarna högt, timmermän och Seymour: en introduktion (1963). De flesta av Salingers berättelser publicerades i tidskrifter, särskilt i New Yorker, innan de utkom i bokform. Hans senast publicerade berättelse, Hapworth 16, 1924, kom för så länge sedan som 1965. Räddaren i nöden utspelas under två dygn i Holden Caulfields liv. Holden är en 16-åring i New York som rymmer från sin skola, Pencey Prep (Salinger bytte själv ofta skola). Historien berättas av Holden ungefär ett år senare, när han befinner sig på ett behandlingshem dit han har blivit skickad för att få psykiatrisk vård. Holden har upprepade gånger misslyckats i skolan och berättar att han just är på väg att bli relegerad från Pencey, efter att ha blivit kuggad i en tentamen, då han istället en sen kväll ger sig iväg frivilligt. Han planerar att i hemlighet tillbringa några dagar i New York och ge sina föräldrar tid att smälta nyheten om hans senaste fiasko i skolan. Under två dygn tar han in på hotell, går på nattklubb, har ett kort och otillfredsställande möte med en prostitu- 276 Författar Namn räddaren i nöden 277

erad (som han bara vill prata med) och får stryk av hotellets portier när de grälar om priset. En stor del av tiden funderar han på att ringa till folk som han känner, fantiserar om den tuffe äventyrshjälte som han skulle kunna vara, kritiserar vuxenvärlden för att den är så falsk och tänker på hur mycket han tycker om sina bröder varav en är död och sin syster Phoebe. Sent på natten återvänder han i hemlighet hem för att få träffa Phoebe utan att väcka sina föräldrar. Föräldrarna är borta, och Phoebe och Holden pratar. I en av bokens mest gripande och suggestiva scener berättar han att han drömt att han skyddar småbarn som är i fara han är räddaren i nöden, som hindrar dem från att ramla ner från en klippkant när de leker ute i en rågåker. Holden lämnar sina föräldrars lägenhet och besöker en av sina gamla lärare, Mr Antolini, som erbjuder honom att sova över, men när Antolini smeker honom över håret tolkar han det som en homosexuell invit och tillbringar i stället natten i väntsalen på en järnvägsstation. Nästa dag planerar Holden att lifta västerut och ordnar så att han får träffa Phoebe för att säga adjö. När hon säger att hon vill följa med honom, ändrar han sig dock och återvänder hem. Romanen slutar i ett ljust tonläge. Han betraktar Phoebe när hon åker karusell på nöjesfältet. Jag kände mig så förbaskat lycklig, om ni vill veta sanningen, säger han. Han kommer hem, skickas till vilohemmet, där han skriver romanen, och om några månader ska han börja i en annan skola. Är han redo att lyckas den här gången? Jag tror att jag är det, men hur ska jag veta det? Jag svär att det är en dum fråga. Kärnan i Räddaren i nöden är vad Holden Caulfield är, inte vad han gör. Salinger presenterar en människa med många goda föresatser, men som plågas av sin misstro och inte vågar lita på dem han möter. Han är rädd för att bli vuxen och drömmer om att skydda andra barn från vuxenlivets nedbrytande effekter en hopplös dröm, vilket förklarar den sorgtyngda längtan som genomsyrar romanen. Men oavsett om Holden i framtiden lyckas hantera utmaningarna i sin nya skola, visar hans oreserverade känslor för Phoebe hur medkännande och kärleksfull han är. Det finns en underton som låter ana att hans förvirrade tillstånd kommer att lösas upp. Andra författare hade tidigare skrivit om ungdomar Mark Twains Huckleberry Finn är ett känt exempel men ingen hade beskrivit ångesten, den moraliska förvirringen och de ohämmade känslorna hos en tonåring på 1900-talet lika övertygande som J.D. Salinger. J.D. Salingers liv 1919 Föds i New York som Jerome David Salinger. 1932 36 Studerar vid McBurney School i New York. 1936 Studerar vid Valley Forges militärakademi i Pennsylvania. 1939 Går en kvällskurs vid Columbia University som leds av Whit Burnett, redaktör för tidskriften Story. Burnett blir hans mentor. 1940 Publicerar sin första novell The Young Folks i Story. 1942 Blir inkallad i armén och tjänstgör vid fjärde infanteridivisionen under andra världskriget. Möter Ernest Hemingway och de inleder en brevväxling. 1948 En dag som gjord för bananfisk,onkel Vingelpetter och Strax före kriget mot eskimåerna publiceras i New Yorker. 1951 Räddaren i nöden utkommer. 1953 Nine stories utkommer. 1961 Franny och Zooey ges ut i bokform. Berättelserna har först publicerats i New Yorker 1955 och 1957. 1963 Res takbjälkarna högt, timmermän (1955) och Seymour: en introduktion (1959) utkommer i bokform. 1965 Hapworth 16, 1924, Salingers senast utgivna berättelse, publiceras i New Yorker. 278 j. d. salinger räddaren i nöden 279

Det enda jag skulle vilja göra Den andra natten när Holden är på rymmen från skolan tar han sig hem i skydd av mörkret för att prata med sin yngre syster Phoebe. Han mår illa efter att ha druckit alkohol på en klubb, och väcker henne. Till sin lättnad får han reda på att båda föräldrarna är borta. De sitter och pratar och Phoebe insisterar på att han ska tala om vad han vill göra med sitt liv. Hans svar sammanfattar det poetiska draget, den goda viljan och det drömmande, orealistiska i hans personlighet, när han minns en sång han hört ett barn sjunga. Men han minns inte texten riktigt korrekt: ingen räddar någon i nöden. Det bästa man kan hoppas på är att möta någon. Du vet den där låten If a body catch a body coming through the rye? Jag skulle vilja Det är If a body meet a body coming through the rye! sa Phoebe. Det är en dikt. Av Robert Burns. Jag vet att det är en dikt av Robert Burns. Fast hon hade helt rätt. Det skulle vara If a body meet a body coming through the rye. Men det visste jag inte då. Jag trodde det var If a body catch a body, sa jag. I alla fall, jag kan se de där ungarna framför mig som leker ute i en stor rågåker. Tusentals små ungar, helt ensamma inga stora i närheten, menar jag frånsett mig då. Jag står precis vid någon sorts stup. Min uppgift är att se till att ingen ramlar utför det där stupet. Jag måste rädda alla som springer omkring utan att se sig för. Det är vad jag håller på med, från morgon till kväll. Jag står där som en räddare i nöden. Jag vet att det låter vansinnigt, men det är det enda jag skulle vilja göra. Jag vet att det är vansinnigt. Räddaren i nöden, kapitel 22, översättning Klas Östergren Änderna i Central Park En av Holden Caulfields frågor i Räddaren i nöden är: Vart tar änderna i Central Park vägen på vintern? Tjugonio år efter det att boken kom ut skulle både boken och just den frågan väcka ny, ovälkommen uppståndelse på kvällen den 8 december 1980. Den kvällen sköts den tidigare Beatlesmedlemmen John Lennon till döds med fyra skott när han var på väg hem till sin lägenhet i Dakota Building i New York. Efteråt stod hans mördare, 25-årige Mark Chapman, kvar och läste i Räddaren i nöden tills polisen kom. I boken hade han skrivit Det här är mitt uttalande och undertecknat det med Räddaren i nöden. Enligt polisens förhör med honom ansåg han att Lennon visste vart änderna tar vägen på vintern, och jag måste få reda på det. Flera vittnen vid rättegången sade senare att Chapman varit besatt av Salingers bok och hade läst om den om och om igen under de två år som föregick mordet. Han hade fantiserat om att han var Holden Caulfield. Han berättade för polisen att han hörde röster och tillade: Större delen av mig är Holden Caulfield, huvudpersonen i boken. Resten måste vara djävulen själv. Det finns många olika teorier om Chapmans fixering vid Räddaren i nöden och John Lennon. Det är möjligt att Lennon, vars omåttliga rikedom stred mot hans självbild som arbetarklasshjälte, av Chapman identifierades med en av de falska vuxna som Holden Caulfield så tydligt tar avstånd från i boken. Eller också tilltalades Chapman helt enkelt av tonårshjältens ångest och känsla av att vara missförstådd. Den ende som vet svaret sitter bakom galler i Attica-fängelset i staten New York. 280 j. d. salinger räddaren i nöden 281

ALLT GÅR SÖNDER CHINUA ACHEBE 1958 I många hundra år betraktades Afrika i västerlandet som en källa till guld, mineral och slavar. Det var en kraftfull symbol, den mörka kontinenten, eller som i titeln på Joseph Conrads berättelse från 1902, Mörkrets hjärta. Men få författare gav ett afrikanskt perspektiv på hur kolonialismen hade påverkat afrikanerna, och de som försökte nådde inte fram med sitt budskap. Med Allt går sönder blev Chinua Achebe den första svarta afrikanska författare som nådde en större läsekrets med sin berättelse. I och med denna roman började Afrika vända blicken mot sig själv och tala med sin egen röst till yttervärlden. Allt går sönder gavs först ut i London 1958, i början av den period då de brittiska kolonierna i Afrika gjorde sig självständiga. Handlingen utspelas dock över 60 år tidigare, när européerna i slutet av 1800-talet var som mest upptagna av slagsmålet om Afrika. Romanen är mörk i tonen och skildrar liv och död hos en stolt medlem av Ibofolket i sydöstra Nigeria, som krossas av Brittiska imperiets makt, av motsättningar bland hans egna och av sin egen oförmåga att förstå förändringarna som sker i samtiden. Genom denna enda mans berättelse lyckades Achebe som då arbetade vid den nigerianska statens radio detaljerat beskriva den stora historiska processen då de afrikanska kulturerna hamnade i kris under trycket av den europeiska kolonisationen. Berättelsen centreras kring Okonkwo, en framstående medborgare på 1890-talet i byn Umuofia vid nedre delen av floden Niger. Han har tagit sig upp från ingenstans och har nu tre fruar och en produktiv plantage där han odlar jams. Han arbetar hårt, har ett rykte som skicklig brottare och blir omedelbart åtlydd av sina hustrur och barn. Människorna i Umuofia har avsevärd makt i denna region, och när en grannby erbjuder sig att överlämna en ung pojke som en del av en fredsöverenskommelse, bor han hos Okonkwo som familjemedlem i tre år; men när prästinnan kräver att pojken ska offras deltar Okonkwo i ritualmordet. Kort efter det råkar Okonkwo döda en person vid en begravning i byn, och skickas i exil med sin familj under tre år. När han allt går sönder 283