1 Bilden av Engelbrekt Engelbrektsson och hans uppror

1 Bilden av Engelbrekt Engelbrektsson och hans uppror Thomas Lindkvist Inledning År 1434, vid midsommartid, brände missnöjda bönder ned fogdefästet Borganäs i Dalarna. Detta var upptakten till ett av de mest omfattande upproren i svensk historia; det uppror som bär namn efter Engelbrekt Engelbrektsson. Han var en tyskättad bergsman, närmast att beteckna som lågfrälse, från Norberg. Upproret förefaller att ha börjat som ett bondeuppror. Men det kom att vinna anslutning av andra grupper i samhället. Upproret riktade sig mot unionskungen, Erik av Pommern, och hans politik. En avgörande händelse inträffade i Vadstena den 16 augusti 1434, där det det svenska riksrådet (eller delar därav) hade samlats. Engelbrekt och en skara upproriska infann sig. Det svenska riksrådet uppsade tro och lydnad gentemot kung Erik. Rådets uppsägelsebrev finns bevarat i Vadstena klosters brevbok. Troligen tillkom denna kopia i nära anslutning till händelsen. Det original som sändes till kung Erik har gått förlorat. I en rimkrönika, den s.k. Engelbrektskrönikan, skildras upproret, dess förspel och dess förlopp, däribland mötet i Vadstena. Krönikan har varit föremål för en ibland intensiv debatt. Att beteckna den som en Engelbrektskrönika är inte invändningsfritt. Den ingår i en handskrift, Kungliga Biblioteket D 6, som på drygt 9500 rader knittelvers behandlar Sveriges historia under perioden 1389 1452 och som brukar betecknas som Karlskrönikan. Handskriften är komplicerad och flera olika skrivare (och författare) har varit verksamma. En rad ändringar och strykningar finns också i manuskriptet. Krönikan har uppfattats olika i forskningen. En uppfattning är att den första tredjedelen av Karlskrönikan, den som skildrar upproret, dess förspel och förlopp, utgör eller innehåller en särskild Engelbrektskrönika, tillkommen i relativt nära anslutning till händelserna. Den uppfattningen formulerades redan 1876 av den tyske historikern Goswin von der Ropp och till den anslöt sig bl.a. historikern Gottfrid Carlsson. Att det funnits en särskild Engelbrektskrönika, sammansatt av olika element och delvis byggande på Studentlitteratur 13 6

en muntlig tradition, det är en uppfattning som underbyggts och kvalificerats i en undersökning av Herman Schück (f. 1925) Engelbrektskrönikan. Tillkomsten och författaren (1994). En annan uppfattning formulerades av Ingvar Andersson (1899 1974) i hans doktorsavhandling Källstudier till Sveriges historia 1230 1436 (1928). Enligt Andersson var Karlskrönikan ett enhetligt verk, tillkommet på 1450-talet. Det var ett propagandaverk utgående från kretsen kring kung Karl Knutsson Bonde. Krönikans författare har haft tillgång till ett rikets arkiv. Skildringen av Vadstenamötet bygger, enligt Andersson, på uppsägelsebrevet. Anderssons uppfattning accepterades i stort av Erik Lönnroth. Herman Schück har i sin undersökning visat att Engelbrektskrönikan författades av en viss Johan Fredebern. Denne tjänstgjorde stundom som riksrådets skrivare. Det är därför, enligt Schück, fullt möjligt att Fredebern var närvarande i Vadstena den 16 augusti 1434. Bilden av Engelbrekt och hans uppror har varierat. Inget samtida porträtt finns av Engelbrekt. Vi vet därför ingenting om hans utseende. När monument rests över honom har alltså konstnärerna haft stor frihet att utforma dem efter egen fantasi. Monument är alltid tidsbundna och ideologipräglade. 1865 avtäcktes Carl Gustaf Qvarnströms (1810 67) staty på Stora Torget i Örebro. Enligt konstnären förkroppsligar Engelbrekt en sansad folkfrihet. Engelbrekt var här i liberal anda upphöjd till nationalhjälte; en svensk motsvarighet till den på 1860-talet hyllade Giuseppe Garibaldi. På sockeln står: Åt Engelbrekt Engelbrektsson, den trofaste försvararen af Sveriges frihet, restes denna minnesstod af Sveriges konung och folk år 1865. Med anledning av att Sveriges riksdag år 1935 lät fira sitt 500 årsjubileum egentligen ett förment sådant restes ett Engelbrektsmonument i Arboga. Det segrande förslaget var utfört av Carl Eldh (1873 1954). Ett annat förslag till monument var utformat av Bror Hjorth (1894 1968). Det kom aldrig att utföras i full skala, men en byst av det tänkta monumentet finns i Riksdagshuset i Stockholm. 14 Studentlitteratur 6

Upproret har förklarats och uppfattats på skilda sätt. Erik Gustaf Geijer (1783 1847) bland mycket annat professor i historia i Uppsala menade att upproret riktade sig mot unionen som sådan. Det var bönderna som bar upp denna nationalitetskänsla. Hos Geijer fanns ett fördömande av aristokratin. Det andliga och det världsliga frälset hade störtat nationen Sverige in i unionens fördärv. Litteraturhistorikern och polyhistorn Henrik Schück (1855 1947) konstaterade i denna anda, att Engelbrekt skapade en svensk nationalitetskänsla; därmed också en politisk medvetenhet hos den svenske bonden, vilket förhindrade att medeltidens klasskamp ledde till livegenskap. Den svenske bonden klarade sig, tack vare Engelbrekt, bättre än sina tyska och danska bröder. I denna övning skall vi stifta bekantskap med tre historiker, verksamma under 1930-talet: Erik Lönnroth, Gottfrid Carlsson och Per Nyström. Erik Lönnroth (f. 1910) disputerade 1934 i Göteborg på avhandlingen Sverige och Kalmarunionen 1397 1457, var professor i historia i Uppsala 1942 53 och i Göteborg 1953 77; ledamot av Svenska Akademien sedan 1962. Erik Lönnroth kan betraktas som en av de ledande företrädarna för den weibullska eller historisk-kritiska skolan. Det var en med tiden inflytelserik riktning eller skolbildning bland svenska historiker. Lauritz Weibull (1873 1960; professor i Lund 1919 1938) och hans bror Curt Weibull (1886 1991; professor i Göteborg 1927 1953) var förespråkare för ett radikalt källkritiskt program, där mycket ur Nordens äldsta historia, det som byggde på berättande källor, rensades ut när det gällde att rekonstruera ett förgånget händelseförlopp. Deras forskningsprogram var inte enbart metodologiskt. De vände sig mot en konservativ och nationalistisk historieskrivning och historieuppfattning. Att avslöja tendensen och propagandan i berättande källor var ett av huvudmålen för bröderna Weibull och många av deras elever. Allmänt etablerade föreställningar och myter kunde därigenom slås sönder. Omvärdering av händelser och, framför allt, historiska individer var ofta ett angeläget mål för weibullianerna. Nationella och andra hjältars betydelse reducerades. Gamla välkända bovar i historien gjordes också mindre skurkaktiga. Bröderna Weibull och deras elever, däribland Ingvar Andersson och Erik Lönnroth, vände sig alltså mot en konservativ och ibland även spekulativ historieskrivning. Denna representerades under tidigt 1900-tal främst av den uppsaliensiska Hjärnetraditionen, benämnd så efter den inflytelserike Harald Hjärne (1848 1922; professor i historia i Uppsala 1885 1913). En av de främsta bland historikerna inom denna tradition var Gottfrid Carlsson 16 Studentlitteratur 6

(1887 1964). Han disputerade i Uppsala och var professor i Lund 1925 54. Under en period var Lauritz Weibull och Gottfrid Carlsson professorskollegor i Lund. Mellan dem rådde alltså skilda meningar, inte bara vetenskapligt. Motsättningarna mellan de två tillspetsades [...] politiskt-ideologiskt under 30-talets och 40-talets mörknande år. Med sin tidiga franska orientering stod Lauritz Weibull, ententevän redan under första världskriget, med självklarhet kvar i det liberala, antinazistiska lägret. 1 Gottfrid Carlsson sysselsatte sig fr.a. med senmedeltidens historia. Han skrev bl.a. volymen om senmedeltiden i Sveriges historia intill våra dagar, III:1 (1941). Denna volym anses vara ett av Carlssons främsta arbeten. Per Nyström (1903 1993) var en av de få marxistiska historikerna i Sverige under mellankrigsperioden. Han tillhörde Lauritz Weibulls seminarium i Lund och företog i en rad artiklar nytolkningar utifrån en marxistisk eller historiematerialistisk teori. Nyström kom dock tidigt att lämna den akademiska historikerbanan för en politisk karriär. 1945 50 var han statssekreterare i Socialdepartementet och 1950 71 landshövding i Göteborgs och Bohus län. Han disputerade 1955 på avhandlingen Stadsindustrins arbetare före 1800-talet (1955). Referenser Andersson, Ingvar, Källstudier till Sveriges historia 1230 1436, Lund 1928 Asplund, Karl, Carl Eldh, Stockholm 1943 Boström, Hans-Olof, Bror Hjorth 1894 1968, Stockholm 1994 Carlsson, Gottfrid, Sveriges historia intill våra dagar, III:1, Senare medeltiden, Stockholm 1941 Fehrman, Carl, Lärdomens Lund, Malmö 1984 Johannesson, Kurt, Engelbrekt och upprorens retorik, Artes, 1985:2 Kumlien, Kjell, Karl Knutssons politiska verksamhet 1434 1448, Stockholm 1933 Lönnroth, Erik, Sverige och Kalmarunionen 1397 1457, Göteborg 1934 Lönnroth, Erik, 'Engelbrektskrönikan', Scandia, 1995 Nyström, Per, Historieskrivningens dilemma och andra studier, Stockholm 1974 Schück, Henrik, Engelbrekt, andra upplagan, Stockholm 1916 Schück, Herman, Engelbrektskrönikan. Tillkomsten och författaren, Stockholm 1994 1 Carl Fehrman, Lärdomens Lund, Malmö 1984, sid. 271. Studentlitteratur 17 6

Arbetsuppgifter 1. Jämför uppsägelsebrevet med Engelbrektskrönikans skildring. Påvisa beroendeförhållanden. 2. Hur värderar Gottfrid Carlsson och Erik Lönnroth Engelbrektskrönikans (Karlskrönikans) skildring som källa till händelserna i Vadstena? Finns det ett samband mellan Lönnroths och Carlssons historiesyner och hur de använder källorna? 3. Karakterisera de tre historikernas historiesyn. Hur förklarar de upprorets orsaker? Vilken insats tillmäter de Engelbrekt som person? 18 Studentlitteratur

Svenska riksråds uppsägelsebrev till kung Erik, Vadstena 16 augusti 1434 Svenska riksråds uppsägelsebrev till kung Erik, Vadstena 16 augusti 1434 Avskrift i Vadstena klosters brevbok. Texten återges, med vissa mindre modifikationer, efter Sveriges traktater med främmande magter, utg. av O. S. Rydberg, vol. 3, Stockholm 1985. Språket och stavningen kan till att börja med vålla vissa problem vid läsningen. Tänk bland annat på att a, aa kan stå för å; o kan stå för ö; dh, t, th kan stå för d; i, j är varianter av samma bokstav; u, v, w är varianter av samma bokstav. För oss ovana dubbelteckningar av vokaler och konsonanter är vanliga. Ibland enkeltecknas konsonanter, t.ex. til (till). Några förklaringar för att underlätta läsningen återges inom klammer eller i noter. Idher [Eders] wærdoghe nadh, konung Erik i Danmark, görom wi hær æpter scriffne witherlikit, at then tiidh wi saman warom i Watzstenom hörandes oc owerwæghandes the ærende som i oss tilscrifuin oc wildom them gerna hafua kumit til godhan ænda æpther idhrom [Eder] wilia, tha kom oforwarandes [utan förvarning] Ængilbricht owir oss alla medh store makt, oc grep oss oc twingadhe medh wæriande hand, at wi mattom oc skuldom blifua nær honom medh almoghanom oc wæria wart rikis land oc ræt for allom oskælikom skattom, thunga oc mangfallom [mångfaldig] oræt, som i oc flere vppa idhra wægna langlica giort hafuin, swa framt som wi ey mista wildom [ville] ælla wiliom [vilja] liiff, godz oc æro. Thy ærom wi nw alle medh allom Sweriges almogha swa ower eno samthykkiandes oc storlica medh idhrom oræt ther til nödde, at wi idher vpsighiom tiænist, radh oc troscap, som wi idher lofuat, sworit oc sakt hafuom, swa at i ey thorfuin hær æpter hopas æller tro til nokra wara tiænist, radh æller manscap i nokre matto, æpter thet at i oss ey haldit hafuin the eedha oc tro, som i widher hælghadoma 1 oc rætta cristna tro medh vprækte hand fulkomplica sworit oc lofuat hafuin. Thogh maghin i wita, at wi innan xiiii [14] dagha æpter thenne dagh næst komande wiliom wi æller maghom enkte mote idher göra æller wara, æn genstan them framlidhnom ær thetta brefuit fulkompnat oc radh oc troscap vpsaghder, huilkin xiiii dagha dagh wi medh store nödh oc bön faa kunnom aff fornæmpda Ængilbricht. Thæsse ærom wi, som breffuit vtscrifuom: Knuter i Lyncöpung, Sigge i Scarom, Thomas i Strengenæsi, medh Gudz nadh biscopa, Magnus Birgersson, Niclis Ærin- 1 vid heliga ting, dvs. heliga reliker Studentlitteratur 19

gislasson; Götzstaff Algotsson, Bo Stensson, riddara, Karl Ormsson, Birgher Trolle gamble, Knut Niclisson, Holmsten Jonsson, Thorberg Kærling, Jönis Benktsson, Philippus Bonde, Gregers Magnusson, Herman Rodhenkærke, Guse Niclisson, Pædher Lauresson oc Magnus Spole. Til thæssens mera wisso oc stadhfæstilse thrykkiom wi fornæmpde war incigle breueno a ryggen. Datum Watzstensis, anno Domini mcdxxxiiii crastino assumpcionis beate Marie virginis. 2 2 sista meningen, dateringen, är på latin: Givet i Vadstena i Herrans år 1434, dagen efter den saliga jungfrun Marias himmelsfärd. 20 Studentlitteratur

Ur Engelbrektskrönikan Ur Engelbrektskrönikan Texten återges, med vissa mindre modifikationer, efter G. E. Klemmings utgåva i Svenska medeltidens rimkrönikor (Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet, 17:2, 1866). En ny utgåva finns i Engelbrektskrönikan. Redigering, inledning och kommentar av Sven-Bertil Jansson, Stockholm: Tidens förlag 1994. Den utgåvan innehåller talrika ordförklaringar och kommentarer. Texten är där bearbetad för att underlätta läsningen. Rekommenderas för den som vill veta den spännande fortsättningen. Vi kommer in i handlingen, när Engelbrekt kommer fram till Ringstadholm, ett befäst hus på en holme i Motala ström, strax väster om Norrköping. Där satt kungens fogde Henrik Styke. Genstan [genast] monde engelbrecht tedan fara 1105 for ringstadaholm tha wille han wara han reedh tijt snart medh lithen roo han satte sinna skraga [murbräckor] hart fore then broo thet haffde henrik styke litet troodh at engelbrecht haffde tord thet giort 1110 engelbrecht talade til styken tha och bath sik ginstan slottet faa Styken swarde medh stort fortreth tw far thet ey huru jach thet veeth engelbrecht swor at jnnan vij [7] daga 1115 tha wil jach tik medh haaren vtdraga ginstan loth engelbrecht en flota byggia medh stora konsth och mykin hyggia vppo then flota eth bergfrid 1 slögt thet war wel fäm rwma högt 1120 tha henrik styke thet bergfrid sa stora fara fik han tha the ramado tha vti eth lagh thet sculle sta fäm daga j dagh 2 engelbrecht haffde thet ey giort 1 Bergfrid, flyttbart belägringstorn. I detta fall var det alltså fem våningar, ruma, högt. 2 De kom överens om fem dagars stillestånd. Studentlitteratur 21

1125 haffde han ey forsanna sport at riksens raadh i wadzstena wara the monde tha aff danmark fara engelbrecht loth sik til wadzstena lida 3 til the herra wille han rijda 1130 genstan han til wadzstena kum han kallade saman the herra from [fromma] han mälte j sculle nw alle medh riket bliffua vm j wille lenger liffwa mik är nw sa til sinna 1135 rikens fryheet wiliom wi ater winna the herra sagde thet ey wilia the wille sik sore [ogärna] fra konunge skilia engelbrecht bath thöm konunge til scriffwa at the wille ey lenger medh honom bliffwa 1140 mädhan han hauer idher oräth giort som manga dandemän haffuer wel sport the sagde ney medh en hast han greep thöm strax widh halsen fast Först tha greep han biscop knwt 1145 och wille honom draga til almogen wt biscop Sigge aff skara han monde samuledis fara biscop thomas aff strängness han war j nödhum och til thess 1150 at han monde the andre alla fa [få tag i] Sidhan badhe the hanom alla swa at han wille them vnna at liffua the wille sik gerna fangna giffwa han swor the sculle strax medh riket halla 1155 vm the wille thera lyff behalla the loffwade och sworo alla thät the wille bliffwa vidh suerigis räth engelbrecht loth at scriffua tha eth breff som lude swa 3 E. begav sig till Vadstena. 22 Studentlitteratur

1160 at alla the ther waro i wadzstena waro thess sa wordhne offuer eena konungen sculle til thera thienist ey mere thy [ty sig] the wille niwta thera lagh alt [helt] fry manscap och thienst sagde the honom vp 1165 han sculle ey haua til thöm mer hop ffor then oräth alt ryket war skeedh och the haffde offte fore hanom teedh [framhållit] thet sculle the alla besigla tha engelbrecht loth konungen breffuet fa 1170 engelbrecht reedh sidan aff watzsteen och strax til ringstadaholm j gen Ur Engelbrektskrönikan Studentlitteratur 23

1 Bilden av Engelbrekt Engelbrektsson och hans uppror Handskriften D 6, Kungliga biblioteket i Stockholm, med ett parti ur Engelbrektskrönikan. Texten börjar längst upp på vänstra sidan med rad 1122: the ramado tha vti eth lagh. 24 Studentlitteratur

Ur Erik Lönnroth, Sverige och Kalmarunionen 1397 1457, Göteborg 1934 Ur Erik Lönnroth, Sverige och Kalmarunionen 1397 1457, Göteborg 1934 Det svenska upprorets orsaker och utbrott --- VII Då upproret utbröt i juni 1434, hade den kyrkliga oppositionen mot kung Erik samlat sig kring ett klart uttryckt politiskt idéprogram. Det var samma konstitutionalistiska program, som Margareta satt ur spelet 1397 och som senare återfinnes i upprorets motiverings- och anklagelseskrifter. Upprorets ideologi har vuxit fram under ärkebiskopsstriden 1432 34. Men den rörelse, som bragte upproret till utbrott och gav det allmän spridning, härrörde från andra skikt av Sveriges folk än den kyrkliga oppositionen. Sommaren 1434 stodo två skilda politiska riktningar mot kung Erik. Kunna deras aktioner härledas ur en gemensam rot? Allmogens svårigheter berodde på konungens av kriget skärpta myntoch skattepolitik. Krisen i Bergslagen berodde på av kriget med hansan förorsakade handelsförhållanden. Adelns betryck blev akut genom myntpolitiken och kriget. Kyrkans förnyade rättskrav gentemot konungen förorsakades av krigsprestationerna. Kung Eriks krig och hans därav följande finansiella svårigheter ligger till grund för alla de förhållanden, som rubbade den ekonomiska balansen i Sverige. Inga för unionen konstitutiva, inre förhållanden ha förorsakat den svenska revolten. Däremot höra upprorets orsaker intimt samman med den utrikespolitiska motsättning mot Nordtysklands furstar och städer, som låg till grund för de nordiska rikenas unionella samgående. Under Margareta hade unionen lyckats sätta en gräns för de tyska Östersjömakternas frammarsch. Fiendens erövrade positioner i själva Norden återtogos. Mecklenburgarna fördrevos från Sveriges ostkust, Finland och Gotland. Ordensstaten sökte övertaga Gotland men slogs tillbaka. Hansan, som fått fast fot vid Öresund och i Stockholm, blev fredligt utmanövrerad. Ett område återstod, själva gränslandet mot Tyskland: Sönderjylland. Konflikten om detta land hade gamla rötter; den var som alla de övriga ett arv från 1300-talet. Erik av Pommern tog upp kampen med de holsteinska grevarna. Den såg ut att flytta fram unionsmonarkiens positioner till de vendiska hansestädernas omedelbara grannskap. Städernas tillförselområden hotades. Tydligare än förr erforo hanseaterna den fara för deras handelsvälde, som den nya stormakten innebar. De ingrepo i striden. Studentlitteratur 25

Denna kom därigenom att gälla icke blott Sönderjylland utan Sundet, Bälten och Östersjön. Erik av Pommern gick segrande ur de stora sjödrabbningarna. Han bröt väg för ett nordiskt handelsvälde, som han förberett med stadsgrundläggningar och privilegier åt borgerskapet i sitt dominium. Unionskonungen tvang fram resurser ur sina riken för att mäta sig med en av Nordeuropas kapitalstarkaste makter. Hans riken förmådde ej bära den stora ekonomiska bördan. I Sverige utbröt en resning, som störtade Eriks storpolitiska system. Då det svenska upprorets program lades fram i september 1434, bar det en rent konstitutionalistisk karaktär. Det anknöt direkt till 1300-talets regimen politicum. Det tog varken ställning för eller emot unionen. Det representerade en enhetlig rörelse, som segrande gick fram över hela landet. Programmet var klart, helgjutet och oberoende av yttre hänsyn. Men vid upprorets utbrott var rörelsen icke enhetlig. Två oppositionella samhällsklasser gingo fram på olika linjer. Genom sina olika tillvägagångssätt representerade de skilda inställningar till det utrikespolitiska läget. En revolutionär rörelse måste utnyttja det yttre läget mot konungen. Man hade att välja mellan två olika vägar. Antingen kunde man öppet bryta med konungen och ansluta sig till hans fiender. Eller också kunde man till det yttre bibehålla unionens front mot tyskarna och söka på förhandlingsväg pressa konungen till eftergifter. Den folkliga upprorsrörelsen, som tog sin början i Bergslagen, följde den förra linjen. Den leddes av en man med tyskt namn och av tysk släkt från Norberg, där lübeckarna voro direkta intressenter. Den utbröt på veckan lagom för att åstadkomma ett avgörande omslag i kung Eriks förhandlingar med hansan i Vordingborg. Liksom Gustaf Vasas resning nittio år senare formade den sig till en aktion, som skänkte lübeckarnas diplomatiska system segern mot unionskonungen och avvärjde hans attack mot det tyska handelsväldet. Detta var en av det svenska upprorets avgörande, historiska insatser. De konsekvenser, som upproret i Bergslagen medförde, blevo av oöverskådlig betydelse. I ännu ett sekel behöll hansan det ekonomiska väldet i Norden. Den folkliga upprorsrörelsens eget väsen är emellertid svårt att fixera. Den framlade icke sitt program i någon form, förrän den förenats med rådsoppositionen. Programmet är dessförinnan känt blott från flygande rykten. I denna form äger det inga positiva drag. Den andra oppositionsrörelsen skänkte upproret dess officiella politiska åskådning. Denna andra riktning följde moderatare linjer. Dess representanter hade år efter år understött unionskonungen i hans utrikespolitik. De visste, vad det stora kriget gällde. På förhandlingsväg arbetade de för sitt 26 Studentlitteratur

Ur Erik Lönnroth, Sverige och Kalmarunionen 1397 1457, Göteborg 1934 program. Då fällde det folkliga upproret avgörandet. Aristokratien ställdes inför uppgiften att bekämpa eller begagna sig av denna nya maktfaktor. Sveriges riksråd tog ställning, innan ännu två månader förflutit efter upprorets utbrott. Upprorets karaktär och följande utveckling bestämdes genom detta ställningstagande. IX Aristokratiens övergång till Engelbrekts upprorsrörelse har av den svenska historieskrivningen alltid åskådliggjorts i en handgriplig situation. Det är den av Karlskrönikan återgivna scenen, där Engelbrekt tar de tre biskoparna i kragen och tvingar rådet att skriva uppsägelsebrev till konungen. 1 Scenens innebörd har bestyrkts av rådets bevarade uppsägelsebrev. 2 Enligt Henrik Schück, som utförligast och pregnantast fastslagit den härskande uppfattningen i frågan, visar brevet otvetydigt, hur främmande tanken på en resning ännu stod för den svenska aristokratien. 3 Dock anknytes reflexionen: Men å andra sidan är det ganska intressant att se, hur hastigt aristokratien befriar sig från sin lojalitet och lär sig inse, hvilka fördelar som upproret kunde bereda stormansklassen, såvida det leddes i en rätt riktning. Föregående resumé av ärkebiskopsstriden visar, att den kyrkliga oppositionen före upprorets utbrott öppet fastslog unionsmonarkiens regeringssystem som olagligt. Samtidigt med det folkliga upprorets utbrott övervägde den möjligheten att med vapen i hand försvara ärkebiskop Olofs rätt mot konungen. Högadeln skymtar i bägge fallen som medverkande. Denna stridsställning inom rådskretsarna var skarpt utpräglad i juni 1434. Den 12 september stod riksrådet frivilligt i spetsen för upprorsrörelsen. 4 I mitten av augusti timade mötet i Vadstena. Två tvära omkastningar i riksrådets politik skulle således ha ägt rum under mindre än tre månader. Dess slutliga ståndpunkt sammanfaller med dess ursprungliga. Vi äga ett uttalande av två riksråd om upproret före Vadstenamötet. Biskoparna Sigge i Skara och Thomas i Strängnäs skrevo den 20 juli från Vordingborg till biskop Knut Bosson med flera prelater om kyrkliga angelägenheter. Brevets tidigare del omtalar, vad som skulle förhandlas i Vadstena i början av augusti. Det var kyrkliga ärenden och särskilt frågan om bekos- 1 Karlskrönikan v. 1130 1169. 2 S[veriges] T[raktater] 3 s. 122 f. 3 Schück [Engelbrekt, Stockholm 1915] s. 136 f. 4 D[iplomatarium] N[orvegicum] V., s. 459. Studentlitteratur 27

tandet av den svenska kyrkans beskickning vid konciliet i Basel. Biskoparna meddela därefter underrättelser om taboriternas nederlag i Böhmen och Prokopius den skalliges fall och fortsätta: Således, vördade bröder, då redan olyckorna börja lägga sig annorstädes, sträcker vårt rikes blinda menighet sin ondskas och förstörelses eld genom världen; må Gud allsmäktig, som sänder kärlekens eld till jorden, skänka eder och andra fredsälskande män sin heliga nåd att utsläcka denna farliga brand, så att den icke växer i det oändliga, varmed I för Guds skull mån bistå oss, som här äro upptagna med annat, med all omsorg och flit I ären mäktige. 5 Det är sant, att detta uttalande visar rädsla och ovilja inför bondeupproret. 6 Men dessa känslor kunna endast hänföras till brevskrivarna, biskoparna Sigge och Thomas, som tillhörde de kungasinnade prelaterna under ärkebiskopsstriden. Deras inställning gäller icke för adressaterna. Snarare vittnar den citerade vädjan om en viss misstro till de hemmavarande brödernas goda vilja. För själva mötet i Vadstena har forskningen använt två källor: Karlskrönikan och riksrådets uppsägelsebrev. Av Ingvar Andersson har på senare tid framlagts en uppfattning, att krönikans framställning bygger endast på brevet. 7 Antagandet har bemötts med protester över försöket att misstänkliggöra krönikans framställning. 8 Alltjämt hävdas, att skildringen av uppträdet i Vadstena på ett eller annat sätt härrör från ett ögonvittne. Det enda i krönikans skildring, som icke av Ingvar Andersson har direkt påvisats bygga på brevet, är själva Engelbrekts handgripliga förfarande (v. 1143 1150). 9 Krönikan berättar: Han grep dem strax vid halsen. Först grep han biskop Knut och ville draga honom ut till allmogen; biskop Sigge av Skara månde fara sammaledes; biskop Thomas av Strängnäs var ock i nöd till dess han månde gripa alla de andra. Engelbrekt nöjer sig således icke med att lägga hand på de tre biskoparna eller gripa biskop Knut och lova de två andra att få följa samma väg efter, som saken framställts. Han griper alla de nitton rådsherrarna och följer, så långt krönikan upplyser, hänsynsfullt nog den ecklesiastika rangordningen. Samma rangordning, som man återfinner i undertecknandet av uppsägelsebrevet. Episoden är ett 5 D. N. V, s. 455. 6 Jfr Erslev [Erik af Pommern, hans Kamp for Sønderjylland og Kalmarunionens Opløsning, Kbhvn 1901] s. 330. 7 I. Andersson, Källstudier, s. 281 f. 8 Neuman, Karlskrönikans proveniens och sanningsvärde II, Samlaren 1931, s. 181. 9 Schück a. a. s. 134 f. 28 Studentlitteratur

Ur Erik Lönnroth, Sverige och Kalmarunionen 1397 1457, Göteborg 1934 tämligen obetydligt tillskott till Engelbrektsmyten. 10 Den har med stereotyp upprepning byggts upp kring brevets förteckning på rådsherrarna. Krönikans monotona kämpahot är i sin folkliga genre lika mycket litterär konstruktion som den lärda oration, vilken Ericus Olai upptecknat från Engelbrekts mun vid samma tillfälle. 11 Karlskrönikans skildring av Vadstenamötet måste lämnas ur räkningen. Uppsägelsebrevet återstår. Dessutom äger man en hittills föga uppmärksammad källa; ett uttalande av biskop Knut Bosson av den 21 september 1434. 12 Uppsägelsebrevet är ett egendomligt aktstycke. Den motsägelse, som enligt hävdvunnen uppfattning vidlåter rådets politik under sommaren och hösten 1434, synes ha kommit till uttryck i själva brevet. Enligt detta har rådet befunnit sig i Vadstena för att överväga av konungen förelagda ärenden, då Engelbrekt oförvarandes kommit över de församlade, gripit dem och tvingat dem under hot till livet med värjande hand, att ansluta sig till honom och allmogen och värja rikets land och rätt för alla oskäliga skatter och all den mångfaldiga orätt, som konungen och andra på hans vägnar ha gjort. Därför är rådet överens med Sveriges allmoge och storligen nödsakat av konungens orätt att uppsäga honom troheten, emedan han ej hållit de eder, som han svurit vid helgedomar och rätt kristen tro med uppräckt hand. Dock träder uppsägelsen i kraft först efter fjorton dagar, vilken frist man med nöd utverkat av Engelbrekt. Nitton rådsherrar underteckna och sigillera. Uppsägelsebrevet är enligt sina egna ord framtvingat av Engelbrekt. Man frågar sig, vilken användning han kunde ha av detta brev. Forskningen har besvarat frågan: genom uppsägelsebrevet ha rådsherrarna skänkt upproret sin lagliga auktoritet. Engelbrekts uppror har därmed fått officiell bekräftelse. Denna uppfattning måste väsentligt revideras. Ett avtvunget brev band icke sina sigillanter för längre tid än tvånget varade. Det kunde blott användas för omedelbar diplomatisk aktion. En sådan dip- 10 Kumlien (Karl Knutssons politiska verksamhet 1434 1448, s. 283) har som motargument, att krönikören ej på eget initiativ skulle låta Engelbrekt göra sig skyldig till en så vådlig handling. Det vilar på förutsättningen, att krönikan bindes av hänsyn till de andliga prerogativen, vilket starkt motsäges av skildringarna av Karl Knutssons strider med prelaterna. 11 S[criptores] R[erum] S[uecicarum]. II. 1, s. 129 f. 12 Lindblom, Akter [rörande ärkebiskopsvalet i Uppsala 1432 samt striden därom mellan konung Erik och den svenska kyrkan, Stockholm 1903], s. 133. Se Tunberg, Sveriges Riksdag I. 1, s. 54. Studentlitteratur 29

lomatisk aktion företogs icke. Det avtvungna uppsägelsebrevet gjorde icke Engelbrekts förehavanden lagligare; tvärtom. Engelbrekt har icke kunnat använda uppsägelsebrevet för något syfte. Av denna slutsats följer omedelbart en annan: Engelbrekt kan icke med livshot ha framtvungit ett oanvändbart brev, då han lika gärna kunde ha framtvungit ett reservationslöst erkännande av upproret. Riksrådet har icke heller tagit tillbaka sin avtvungna skrivelse, trots att Engelbrekt och rådet skildes efter Vadstenamötet. Uppgiften om tvång är mer eller mindre fiktiv. Härav följer, att rådsherrarna, som sigillerat brevet, ensamma burit ansvaret för brevets utformning. Man kan då fråga, vad rådet kunde ha för nytta av en så formulerad skrivelse. Denna nytta var oskattbar. Rådet skaffade sig möjlighet att börja krig mot konungen efter fjorton dagar utan att kunna ställas till juridiskt ansvar för sitt handlingssätt. Den orimligt korta fristen kunde tillfredsställande förklaras genom Engelbrekts otålighet. Rådet kunde delge konungen en kort, programmatisk upprorsmotivering, medan det i sak ställde sig avvaktande. Motiveringen var icke improviserad. Man visste, att den icke svävade i luften. Ty den 21 maj hade ärkebiskop Olofs anhängare vidimerat kung Eriks sten vid Mora för att få en bekräftelse på hans val. Anklagelsen för edsbrott finnes in nuce redan i vittnesförhören 1432. 13 Uppsägelsebrevets politiska tankegång är rådets. Om den även varit Engelbrekts, veta vi icke. Detta är den förklaring till uppsägelsebrevets tillkomst och utformning, som kan utläsas ur själva brevet. Den kan prövas med det följande händelseförloppet. Om rådet handlat i konsekvens med sitt brev och övergått från Engelbrekt till konungen, så fort tvånget lättat, hade man fått räkna med en uppriktig mening i brevet. Detta prov företogs redan av den man, som hade störst intresse av att få klarhet i frågan: Erik av Pommern. Den 27 augusti tillställde han i det norska riksrådets namn det upproriska svenska rådet en skrivelse, där han uppmanade adressaterna att bevisa sin lojalitet och taga avstånd från upprorsrörelsen. Riksrådets svar kom omgående: dess stora upprorsbrev av den 12 september. Samtidigt sökte man öppen kontakt med konungens fiender, hansestäderna. Upprorsbrevet sändes även till den preussiska högmästaren. Riksrådet hade uppenbart inför alla Östersjöns makter tagit ställning till upproret. Det visade därmed, hur uppsägelsebrevet av den 16 augusti skulle tolkas. 13 Jfr I. Andersson a. a. s. 275. 30 Studentlitteratur

Ur Erik Lönnroth, Sverige och Kalmarunionen 1397 1457, Göteborg 1934 Ännu en källa berör rådets ställning på mötet i Vadstena. Den 21 september 1434 skrev biskop Knut i Linköping till Baselkonciliet och avsade sig sin representation genom biskop Nils i Växjö. I samband härmed framdrog han en mångfald anklagelser mot kung Erik. Skildringen är starkt färglagd. Det talas om att konungen icke blott fängslat, pinat och tvingat lekmän och brutit sig in i kyrkor och kloster. Han hotar även att röva, fängsla och bortföra kyrkans män såsom rikets värste fiende. Dessa hotelser utslungar konungen, heter det, emedan biskop Knut med två andra biskopar och rikets råd gripits av världslig hand och genom våld och fruktan svårt beträngda tvungits att icke blott för egen räkning utan även för rikets uppsäga konungen trohet. 14 Här drages således den diplomatiska konsekvensen av uppsägelsebrevet. Vi veta ej, om konungen verkligen låtit undfalla sig hotelser mot de svenska prelaterna efter den 16 augusti det förutsättes för Baselkonciliet. Men konungen har enligt biskop Knuts framställning av ond vilja tagit det avtvungna uppsägelsebrevet på allvar. Han har därigenom framtvingat brytningen. Konungen bär skulden icke blott för det onda regemente, som väckt missnöje i landet, utan även för själva fredsbrottet. Biskop Knuts framställning skildrar det brytningens förlopp, som rådet hade beräknat, då det utfärdade uppsägelsebrevet av den 16 augusti. Skildringen skall visa, att rådet mot sin vilja kommit att gå i uppror mot konungen. Den ger rådet alla juridiska trumf på hand. Men denna skildring stämmer icke med verkligheten. Kung Erik hade inte gått i fällan: han hade några dagar innan biskop Knut skrev tvungit rådet att i sitt upprorsbrev av den 12 september bekänna kort. Dessutom visar Karlskrönikan, att rådet redan i Vadstena anslutit sig till Engelbrekts här. Biskop Knuts relation förfalskar händelsesammanhanget. Adressaten, Baselkonciliet, var avlägsen och hade ringa möjligheter till kontroll. Ställda i sitt rättsliga och diplomatiska sammanhang ge dokumenten från år 1434 en annan bild än den traditionella av riksrådets brytning med kung Erik. I mitten av augusti hade nitton rådsherrar samlats i Vadstena. De skulle närmast avgöra frågor i samband med ärkebiskopsstriden. Tre av dem, en konungen närmare stående krets: biskoparna Thomas och Sigge samt Sture Algotsson, kommo från Vordingborg. 15 14 Lindblom, Akter, s. 131 f. 15 H. R [Hansarecesse] II. 1, s. 544. Studentlitteratur 31

På mindre än två månader hade det politiska läget helt förändrats. Konungens diplomatiska positioner mot hansan hade fallit med det svenska upprorets utbrott. Den svenska oppositionens roll i den utrikespolitiska grupperingen var redan avgjord. Vid folkresningens utbrott hade den kyrkliga oppositionen hunnit konstatera, att den icke kunde förmå konungen till eftergifter med rättslig argumentering inför den kristna kyrkans högsta instanser. Det gällde nu att begagna de politiska konjunkturerna. Konjunkturerna lågo väl till för rådet. En ytterligtgående upprorsrörelse hade utbrutit, för vilken rikets ledande män icke hade något ansvar. Att en del uppsvensk riksadel anslutit sig till den, ändrade ej dess karaktär. Engelbrekt befann sig i Östergötland. Han infann sig också i Vadstena. Möjligen bröto motsättningar fram. Rådet grep tillfället. Det sade upp konungen tro och lydnad på ett sätt, som vältrade över all skuld på Engelbrekt för den plötsliga brytningen. Upptog konungen handsken, var det han, som började fientligheterna. Det brott, som den självtagna motståndsrätten alltid innebar gentemot gängse trohetsförpliktelser, var därigenom avlägsnat. Diplomatiskt rentvådda ville riksråden söka anknytning till kung Eriks tyska fiender. Planen lyckades blott till en del. Kung Erik gick in på riksrådets diplomatiska fiktion och ställde sig avvaktande. Rådet måste självt börja fientligheterna. Sveriges aristokrati hade låtit den under år förberedda striden bryta i dagen. Arvtagarna till 1300-talets konstitutionalister ställde sig i spetsen för upproret. Den statsrättsliga argumenteringen från ärkebiskopsstriden övergick direkt i upprorsskrivelserna. Resningen förvandlades från en folkrörelse till en riksaktion under motståndsrättens former. Engelbrekts upprorshär blev till tre arméer, varav två stodo under befäl av adelsmän från Götaland. Ringstadaholm och Stegeborg lämnades åt Nils Erengislesson och biskop Knut. Rådet övergick från opposition till revolt med en diplomatisk fint. Det ställde i bräschen en man utanför dess egen krets. Han representerade rikets blinda menighet, som liksom konungen hotade med rikets ödeläggelse eller förstörelse. Han fick nu klä skott för riskerna. Hans fortsatta roll berodde på hur stor reell makt han innehade. 32 Studentlitteratur

Ur Gottfrid Carlsson, Sveriges historia till våra dagar, III:1 Ur Gottfrid Carlsson, Sveriges historia till våra dagar, III:1 Ur Gottfrid Carlsson, Sveriges historia till våra dagar, III:1, Senare medeltiden. Tidsskedet 1389 1448, Stockholm 1941 IV. Den stora unionella krisen 2. Engelbrekts befrielseverk --- Engelbrekt drog därefter ned i Östergötland och angrep Ringstadaholms fäste invid Norrköping. Mitt under belägringsarbetet, fram emot medio av augusti, avlägsnade han sig emellertid från denna trakt för att göra en hastig påhälsning i Vadstena. Han hade nämligen fått spörja, att ett antal ledamöter av Sveriges riksråd höllo möte där, och ville naturligt nog ej försumma tillfället att komma till orda med de sålunda kring rådsbordet bänkade prelaterna och herrarna. Vadstenamötet hade öppnats tidigast vid augusti månads ingång. Av de tillstädesvarande stormännen hade troligen ingen kommit i omedelbar kontakt med folkresningen, förrän Engelbrekt stod mitt ibland dem. Somliga hörde hemma i landsdelar, dit upproret hitintills icke nått. Om åtskilliga kanske flertalet gäller dessutom, att de anlänt till Vadstena direkt från Danmark, där de i juni och juli bevistat de underhandlingar i Vordingborg, som då i enlighet med vad som bestämts på 1433 års Svendborgsmöte fördes mellan konung Erik och sändebud från städerna Lübeck, Hamburg, Lüneburg och Wismar. Inom denna kategori av mötesdeltagare märktes främst biskop Sigge i Skara, biskop Tomas i Strängnäs och den gamle riddaren Nils Erengislesson till Hammarstad i Södermanland. I Vordingborg hade det gått hett till. Under de första förhandlingsveckorna såg det ut, som om resultatet av den där utkämpade diplomatiska kampen skulle bli en fullständig brytning mellan Erik och hanseaterna. Hanseombuden dolde icke sin förbittring över de från Danmark organiserade kaperierna. Ståndpunkterna tycktes i det hela oförenliga; allt vad den ena parten föreslog avskyddes som gift av den andra. Erik ådagalade dock den största påstridigheten, och det var tydligt nog, att han i verkligheten icke eftersträvade en fredsuppgörelse. Slutligen, den 9 juli, lät han uppsätta en förklaring av innebörd, att vidare underhandlingar voro ändamålslösa. Hanseaternas fullmäktige beredde sig nu att fara hem; kriget syntes nära nog oundvikligt. Men så inträdde med ens ett omslag i konungens hållning. Redan den 11 juli visade sig Erik benägen att tillmötesgå sådana yrkanden av motparten, som han förut hårdnackat hade vägrat att lyssna till. Därmed återknöts förhandlingstråden, och efter några dagar var en överenskom- Studentlitteratur 33

melse träffad, att Horsensfördraget skulle förbli i kraft och freden sålunda fortbestå; på ett nytt möte följande sommar skulle man söka nå definitiv förlikning. Intet tvivel lär kunna råda därom, att det var inlöpande underrättelser från Sverige, som orsakade den plötsliga förändringen i konungens uppträdande. Just omkring den 10 juli måhända genom den från Sverige flyktade Torlav Olovsson torde budskapet om dalahärens uttåg och första stora framgångar ha hunnit ned till Vordingborg, och Erik förstod då, att han gent emot sina hanseatiska fiender ej fick spänna bågen alltför hårt. Men om detta budskap i hög grad oroade unionsmonarken, alarmerade det också de svenska rådsherrar, som för tillfället befunno sig på den själländska mötesorten. Biskoparna Tomas och Sigge gåvo uttryck åt sin bestörtning i ett brev, som de från Vordingborg avsände till hemmavarande svenska andliga (övriga stiftschefer och dessas domkapitel). Brevet dagtecknades den 20 juli men torde så när som på slutraderna ha nedskrivits något tidigare. Av sympatier för den utbrutna resningen finner man där intet spår. Efter att med livlig glädje ha meddelat adressaterna den söderifrån inkomna nyheten om ett förkrossande nederlag, som de vantrogna böhmarnas fälthär under husithövdingen Prokopius den stores befäl hade lidit vid Lipan (öster om Prag) den 30 maj samma år, beröra Strängnäs- och Skarabiskoparna det svenska upproret i följande ordalag: När alltså det onda håller på att förkvävas annorstädes i världen, upptänder vårt rikes blinda menighet sin ondskas och förstörelses eld. Den store Guden, som sänt kärlekens eld till jorden, give eder och alla andra därhemma, som nitälska för freden, sin heliga nåd till att i tid utsläcka denna farliga brand, så att den ej får en omätlig omfattning. Vinnläggen eder därom för Guds skull med största möjliga iver och kraft, medan vi äro upptagna här i Danmark av andra bestyr och omsorger. Dessa uttalanden återspegla med all sannolikhet brevskrivarnas verkliga mening i den stunden. Både Tomas och Sigge hade visserligen mycket att invända mot konung Eriks styrelse. Deras låt vara i stor utsträckning förstuckna partitagande för den landsflyktige svenske ärkebiskopen belyser därvidlag till fyllest deras tänkesätt. Men vi ha ingen anledning förmoda, att de själva under ärkebiskopsstriden umgåtts med upproriska planer; en Kristofer Laurenssons frejdiga håg hade de icke. För ögonblicket trodde de nog ej heller, att ett uppror mot Nordens högmäktige härskare i längden hade någon möjlighet att lyckas. På denna grund och med hänsyn till den vid ett revolutionsförsök oundvikliga blodsutgjutelsen skulle de rimligtvis under alla förhållanden i förstone ha ställt sig betänksamma mot ett sådant företag. 34 Studentlitteratur

Ur Gottfrid Carlsson, Sveriges historia till våra dagar, III:1 Men härtill kom, att en resning, som utgick från en landskapsmenighet och som leddes av en lågfrälse bergsman, var ägnad att uppkalla de båda kyrkofurstarnas ståndsfördomar och till en början inge dem rent instinktiva farhågor för en social omstörtning. Vi ha sett, att de jämförde den begynnande Engelbrektsfejden med husitismen Bernd Osenbrygge skulle ju några dagar senare draga en liknande parallell. Sammanställningen betingades förvisso ej av husitrörelsens i egentlig mening religiösa särart men desto mer av dess i socialt hänseende revolutionära tendenser, som med tiden allt starkare hade kommit att framträda. I slaget vid Lipan hade det varit den tjeckiska nationens djupa led, som kämpat under Prokopius den stores fanor; en åskådning, som präglades av samhällelig radikalism och av hätsk fiendskap mot högadel och kleresi, eldade massorna i det blodiga vapenskiftet. Den segrande hären däremot hade huvudsakligen utgjorts av ett böhmiskt adelsuppbåd, som med kejsar Sigmund och den allmänneliga kyrkan bakom sig stred för det av husiterna hotade aristokratiska ståndssamhället. I detta perspektiv blir det fullt klart vad biskop Tomas och biskop Sigge menade, när de till den glada underrättelsen om kätteriets nederlag i Böhmen fogade ett beklagande av dalfolkets uppror. De fruktade, att det sistnämnda skulle störta Sverige ned i ett tillstånd av anarki och bondeterror och sålunda, i stället för att skapa bättre villkor i fäderneslandet, göra ont värre. Att de reagerade på detta sätt var så mycket naturligare, om, som man med säkerhet vågar antaga, ryktet i någon mån överdrivit allmogeskarornas våldsdåd och av brinnande borgar tecknade framfart. Också de världsliga ledamöter av Sveriges riksråd, som vistades i Vordingborg samtidigt med Tomas Simonsson och Sigge Uddsson, ha sannolikt med blandade känslor mottagit underrättelsen om oroligheterna i hemlandet. En från högadligt håll ledd och organiserad upprorsrörelse skulle nog från första stund ha tilltalat åtminstone de flesta av dem. Men en revolt av så utpräglat folklig karaktär som den i Dalarna påbörjade hade även från deras synpunkt i sig själv något skrämmande över sig, och så länge de ej fått närmare kännedom om Engelbrekts planer, kunde de troligen ej frigöra sig från detta förhandsintryck. Ännu under återfärden från Danmark och vid ankomsten till Vadstena torde sådana stämningar till en viss grad ha behärskat vederbörande. Och de gjorde sig tillika gällande bland Vadstenamötets övriga deltagare, väl inte minst hos herredagens åldrige preses, den högadlige biskopen i Linköping Knut Bosson (Natt och Dag). De församlade stormännen hade av konung Erik genom skriftligt åläggande uppfordrats att vidtaga energiska anstalter mot resningen och voro som bäst sysselsatta med rådslag härom, då Engelbrekt helt oförmodat infann sig. Nu följde en minnesvärd scen, Studentlitteratur 35

som utförligast är skildrad i Karlskrönikan. Frihetshjälten, som hade med sig en del av sin bondehär, begärde och erhöll ett samtal med rådsherrarna. Härvid förde han ett häftigt språk: Om livet är eder kärt, måsten I nu strax göra ett med riket. Då anmaningen icke genast hade åsyftad verkan, övergick han till handgripligheter. Han arresterade först biskop Knut i akt och mening att utlämna denne till de framför rådslokalen uppställda allmogetrupperna. Därefter förfor han på enahanda sätt med biskop Sigge, biskop Tomas och alla de andra stormännen ända till dess att samtliga föllo till föga och lovade att avlåta ett uppsägelsebrev till konungen. Brevet blev genast nedskrivet och beseglat. Daterat Vadstena den 16 augusti, föreligger det för oss i sin ordagranna lydelse. Utfärdare voro, jämte de tre biskoparna, sexton riddare och frälsemän. De motiverade uppsägelsen dels med en hänvisning till Engelbrekts våld och hotelser ( Engelbrekt kom oförvarandes över oss alla med stor makt och grep oss och tvingade oss med värjande hand att bliva när honom med allmogen så framt som vi ej ville mista liv, gods och ära ), men dels också med ett mot konungen riktat argument: Erik hade icke hållit de eder, som han vid sin tronbestigning högtidligen hade svurit dem och rikets övriga inbyggare. Vilken av de sålunda angivna bevekelsegrunderna har i avgörandets stund betytt mest: det av Engelbrekt utövade tvånget eller brevutfärdarnas eget missnöje med unionsmonarkens styrelsesätt? Säkert är, att Karlskrönikans och uppsägelseaktens sinsemellan fullt överensstämmande berättelser om det rådsherrarna övergångna våldet icke få underkännas. De stödjas för det första av en stor inre sannolikhet. Engelbrekt var icke den som i sitt befrielseverk väjde för tillgripandet av hårda medel också mot svenska män, när fredlig övertalning ej hade nödig effekt. Frihet åt folket i stort men ingalunda fritt val för individen i det som rörde nationens livsfrågor det var den grundsats, som han bekände sig till. Vadstenaherrarna å sin sida hade alltjämt många skäl att endast med största tvekan öppet skilja sin sak från konungens. Bortsett från kvardröjande sociala betänkligheter mot den ur folkdjupen framvällande upprorsrörelsen var deras fruktan för Erik en faktor, som ännu vägde tungt i vågskålen. Samma män som i Vadstena representerade det svenska episkopatet hade ju året förut under striden om ärkestolen lagt i dagen en rädsla för konungens vrede och makt, som otvivelaktigt var av beskaffenhet att i det längsta inverka på deras hållning. Denna räddhåga bjöd dem att söka undvika en sådan brytning med monarken som ett uppsägelsebrev innebar vem kunde gå i god för att Erik ej till sist skulle lyckas bemästra situationen och i grund nedslå det svenska upproret? 36 Studentlitteratur

Ur Gottfrid Carlsson, Sveriges historia till våra dagar, III:1 Det finns emellertid också ett direkt stöd för krönikans och brevets utsagor, att Engelbrekt nödgats bruka våld mot Vadstenamötets män. Omkring fyra veckor efter händelsen uppsattes i Linköpingsbiskopens kansli ett dokument, som var avsett att i en annan angelägenhet företes vid konciliet i Basel. Biskop Knut kommer här bl.a. in på konung Eriks många övergrepp och missgärningar under de gångna åren och målar dennes regering i de mörkaste färger. I det sammanhanget redogör han även mera i förbigående för de omständigheter, under vilka han själv nyss anslutit sig till upproret i Sverige. Han och två andra svenska biskopar ävensom några av de förnämsta världsliga rådsherrarna hade, heter det, blivit fängslade av lekmannahand och därigenom förmåtts att, vare sig de ville eller inte, uppsäga konungen tro och huldhet. Då det givetvis är episoden i Vadstena, som härmed åsyftas, kan själva sakförhållandet anses stå fast. Karlskrönikans dramatiska framställning anledning saknas ej till en förmodan, att den härrör från ett ögonvittne ger en i det väsentliga pålitlig bild av en dramatisk verklighet. Vår slutsats rubbas icke därav, att uppsägelseaktens beseglare i fortsättningen visade sig som Engelbrekts säkra medhållare och övertygade hjälpare. Redan den 16 augusti hade folkledaren trots allt haft en bundsförvant i dessa biskopars och riddersmäns eget bröst, då han tvingade dem att sätta sina sigill under det ödesdigra brevet. I det följande stärktes deras ståndaktighet på den revolutionära sidan i samman mån som de på nära håll fingo bevittna upprorets segerrika förlopp och genom personlig umgängelse med bergsmannen från Norberg lärde sig inse, att hans syftemål ej var samhällsomstörtning men en samling av alla nationella krafter mot främlingsherradömet och konung Eriks vanstyre. Studentlitteratur 37

Per Nyström, Engelbrekts revolution, Folkets dagblad 1935 1 Marx och Engels ägnar i sina skrifter stor uppmärksamhet åt den senare medeltiden. Det som intresserade dem var motsättningen mellan den feodala överklassen och borgerskapet. Det senare var den revolutionära faktorn i tidens historia. Det representerade de nya produktivkrafterna: handeln, sjöfarten och det varuproducerade hantverket. Riddarna och aristokratin hade blivit en parasitär samhällsgrupp, som med sin väpnade makt och genom föråldrade rättssedvänjor tillskansade sig en del av samhällets produktion. Från sina borgar och med sina följen prejade de handeln, tog upp tullar och tributer samt tvang bönderna att göra arbetsprestationer. Den feodala samhällsorganisationen låg som en död hand på produktionen. Den hindrade det fulla utnyttjandet av de nya produktiva krafterna. Den verkade förlamande på handeln. Borgerskapet tvangs att organisera sig för kamp mot parasiterna. Ofta kunde det härvidlag få hjälp av bönderna, som trycktes av tributer och skatter. Den senare medeltiden blev ett revolutionernas tidevarv. Borgerskapet befäste sina städer, väpnade sina skepp, satte förträffliga armborst i böndernas händer och lejde sig anförare ur den sönderfallande feodalklassen. Städerna sammanslöt sig över större områden och stundom erhöll de stöd av furstarna. Denna motsättning mellan det revolutionära borgerskapet och aristokratin kom att dominera den senare medeltidens historia. Redan under 1200- talet segrade de borgerliga revolutionerna i de stora städerna i Italien. Det upprättades här en borgerskapets diktatur. Adelsmännen sattes i undantagsställning, förlorade rösträtt och valrätt till städernas styrelser, och begick en adelsman en förbrytelse, dömdes han efter en hårdare straffskala än en borgare. I Nordens små städer hade borgerskapet svårare att ta makten. De hindrades av feodalväldet att befästa städerna. Dessa skulle ligga öppna och tillgängliga för aristokratins väpnade följen. Men här och var i urkunderna skymtar klasskampen. Det finns ett brev från 1330-talet i vilket domkapitlet i Uppsala meddelar den svenska konungen att borgerskapet var i färd med att bygga ett torn vid bron över Fyrisån. Kungen och hans män befallde borgarna att genast riva ned detsamma. Vid andra städer byggde konungen och aristokratin tvingborgar, som skulle hålla stadsborna i lydnad och från vilka tributer utkrävdes. Så var det i Stockholm och Kalmar. Det var inga residens, dessa slott. Kungamakten var ännu intimt förbunden med den feodala världen: konungen bodde liksom aristokratin på landet. Han var ingen 38 Studentlitteratur