Anisisop (Agastache foeniculum)

Anisisop (Agastache foeniculum) Beskrivning En härdig perenn, höjd ca 80 cm och breder ut sig ca 35 cm. Långa purpurfärgade axlika blomvippor. Sommar-blommande. Bladen är mellangröna, ovala, starkt sågade ut i en spets och anisdoftande. Alla arter föredrar en mullrik jord och ett soligt läge. De finner sig dock till rätta i de flesta jordar om de bara får stå soligt. Alla sorterna är ganska kortlivade så de bör förökas varje år för att säkra en god skörd. Den behöver täckas under 3 minusgrader. Skal man så behöver jorden vara minst 18 grader, groningen brukar ta ca 15dagar. Sticklingar tas av nya mjuka skott på våren av alla arter, de brukar rota sig väl. Efter en säsong i kruka planteras de ut i det fria. Halvförvedade sticklingar kan tas på sensommaren. När de rotat sig vinterförvaras krukan i en kallbänk. Det går också bra att dela, detta görs andra eller tredje året. Sjukdomar och skadegörare Planta är aromatisk och håller därför de flesta skadeangrepp borta. Drabbas sällan av sjukdomar, dock kan nyplanterade skott ruttna. Använd växtdel Blommorna plockas till torkning precis då de börjar att öppna sig. Bladen plockas alldeles innan blomningen på våren. Fröna tas när blomhuvudena blivet bruna och vid första antydan på att de börjar att falla. Kuriosa

Det finns få uppgifter om den, dock använde nordamerikanska indianer den till dryck och smakämne. Medicinsk användning Växten används inte så ofta här som medicinalväxt. Men de nordamerikanska indianerna använde den vid förkylning, bladen användes som infusion, bladen användes också i ångbad för att framkalla svettning och även vid svagt hjärta. Andra arter Agastache cana. Medelhärdig perenn, höjd ca 60 cm. Sommarblommande med rosa blommor, bladen är ovala mellangröna och aromatiska. Agastache mexicana. Medelhärdig perenn höjd ca 100 cm. Kransar av små, rörformiga blommor i skiftning från rosa till högrött, sommarblommande, bladen är ovala, spetsiga, mellangröna med en doft av eukalyptus. Agastache rugosa. Koreansk anisisop. Höjd ca 100 cm, ljuslila till purpurfärgade blommor, sommarblommande,bladen är ovala och spetsiga, mellangröna med en distinkt doft av mint. Getrams (Polygonatum odoratum) Beskrivning Perenn ört med tjock, vit, krypande rotstock och kantiga, bågböjda stjälkar, som bär talrikt strödda, äggformiga till elliptiska blad i två rader. De vita, hängande, rörformiga, väldoftande blommorna sitter ensamma eller parvis i bladvecken. Frukten är ett mörkblått bär.

OBS. Alla delar av växten är giftiga OBS. Den vill ha en sval skuggig plats i näringsrik och väl dränerad jord.. Där plantorna skall stå grävs en lövkompost ned. Täck med lövmylla inför varje vinter. Dessa växter är trots sin medelmåttiga giftighet otroligt vackra under fruktträd och dylikt. Plantera i grupper så att de höga böjda stjälkarna verkligen kommer till sin rätt. Delning av plantan görs på hösten när den vissnat ned.. Men vid fuktig väderlek kan delning ske när som på året. Sjukdomar och skadegörare Bladstekellarver är vanliga på denna ört. Att de är i farten ser man på alla hål med jämna kanter. De skadar inte plantan, men det ser inte trevligt ut. Blir det för många hål duscha med växtsåpa. Att få bort dem helt är svårt. Använd växtdel För medicinskt bruk gräver man upp rötterna till väl etablerade treårsplantor på hösten, sedan bladverket vissnat. Kuriosa Den har fått sitt latinska namn polygatum, som betyder med många knän och syftar på dess många ledande rotstockar. Enligt en saga använde kung Salomo denna sigillrot till att spränga klippor för att få tillräckligt stora block till sitt tempelbygge. Vidare sägs det att han använde rötterna till grötomslag för sårskador och för att hela brutna ben. Det kan man kalla en mångsidig rot. Verksamma beståndsdelar Rötterna och rotstocken innehåller stärkelse, saponiner, slemämnen, garvämne, socker och organiska färgämnen. Medicinsk användning Roten används bl.a som blodsockersänkande, urindrivande medel, för att stimulera ämnesomsättningen. Utvärtes mot sår, eksem och andra hudbesvär. Alla växtdelar är giftiga och skall inte användas för invärtes bruk än annat än på inrådan av utbildad eller kunnig örtkännare. Stora doser kan vara skadliga. Kosmetisk användning Som örtavkok i salvor mot eksem och andra hudbesvär.

Murgröna (Hedera helix) Beskrivning Klättrande buske med vintergröna blad. Kan bli upp till 20 meter. Bladen är mörkgröna, glänsande, på blommande skott hela, äggrunda, på sterila skott handflikiga med markerad vit nervatur. Stam max 2,5 cm i diameter med fäströtter. Blommar sent i oktober, gulgröna, regelbundna, i toppställd flock. Bär blåsvarta.. Den trivs i de flesta jordar men får den själv välja föredrar den en djup, humusrik, kalkrik och fuktighetshållande jord i skuggigt eller halvskuggigt läge. Förökning sker med sticklingar i juliaugusti. Bör beskäras med något års mellanrum för att hålla skotten till underlaget. Vid beskärning skärs skotten hårt intill grenarna. Beskärningen görs i mars-april och kompletteras på eftersommaren så att eventuella nyutvuxna skott som ej fäst kan avlägsnas. De unga bladen används för torkning. Sjukdomar och skadegörare Kan angripas av spinnkvalster, bladlöss, trips och sköldlöss. Dessa orsakar oftast mindre skador. Bladfläcksjuka leder dock till gråaktiga fläckar på bladen, vid kraftiga angrepp kan bladfall bli följden. Verksamma beståndsdelar Saponiner ca 5 %, främst hederacosid B och C. Hederacosi B spjälkas lätt enzymatiskt till betahedrin och dess aglykon är oleanolsyra. Hedracosid C spjälkas enzymatiskt till alfa-hederin och dess aglykon är hederagenin. Vidare bl.a. flavonoider, kaffesyra, scopolin, seskviterpenerna germacren, beta-elemen och elixin.

Farmakologi Saponinerna har bl.a stark slemlösande och hostbefordrande verkan. Saponinerna retar magslemhinnan och ger därför upphov till en reflex som stimulerar slemavsöndringen i luftrören och ökar cilieaktiviteten med snabbare transport av slem från luftvägarna. De förbättrar även upptaget kalcium och andra näringsämnen från mag-tarmkanalen, samt verkar milt urindrivande, svettdrivande och laxerande. Alfa-hederin har en antiödematös effekt. Flavonoiderna är bl.a urindrivande, kramplösande och stärker kapillärernas väggar. Garvsyran har bl.a sammandragande egenskaper. Glykosiden scoplin är ett fluoriserande och fotosensibiliserande ämne. Extrakt ur murgröneblad kan bl.a. minska kramp i luftrör. Toxikologi Inga biverkningar vid normal användning. Stora doser retar slemhinnan i mag-tarmkanalen och kan ge illamående, kräkningar och diarré. Bären är giftiga och kan förorsaka död, då särskilt hos barn. Medicinsk användning Murgrönan användes främst som starkt slemlösande, hostbefordrande och kramplösande medel vid kikhosta och luftrörskatarr. Utvärtes som sårläkande medel. Bolmört (Hyoscyamus niger) Beskrivning Klibbig, mjukhårig, starkt giftig, illaluktande ett- eller tvåårig ört. Stjälk 20-80 cm hög, upprätt. Bladen spiralställda, parflikade eller djupt tandade, ao-20 cm långa, äggrunda. Nedre bladen skaftade, stjälkblad oskaftade, stjälkomfattande. Blommorna är nästan oskaftade, flera tillsammans i bladvecken. Blomman är smutsgul med brunvioletta ådror. Blommar på sensommaren. OBS. Mycket giftig. OBS.

Den accepterar de flesta jordar, men trivs bäst i väldränerad jord i ett soligt till halvskuggigt läge. På sommaren, klipp bort vissna blommor för att förlänga säsongen, bär handskar när du arbetar med örten. Nyväxta plantor placeras frostfritt. Sjukdomar och skadegörare Klarar sig för det mesta från sjukdomar och skadeinsekter. Kuriosa Det grekiska namnet Hyosyamus betyder svinböna (svin får kramp och förlamning om de får i sig fröna) och niger betyder svart. Plantans hemland är troligen Asien och på olika vägar kom den till Grekland, där den användes vid inkubationsterapi i templen. Präster och spåmännen nyttjade drogen till att sätta sig själva i exatiska tillstånd. Medelst bolmörtsångor försatte Delfiprästerna oraklet i ett hysteriskt tillstånd. Till Europa fördes bolmört av Zigenare, som alltid medförde giftörter i sina vagnar för att sälja till folk som önskade ta livet av sina medmänniskor. Detta resande folk brukade slå läger i byarnas utkanter och frö föll eller tappades från deras vagnar och olika slags giftväxter började skjuta upp där det resande folket haft sina lägerplatser. Otaliga är de mord, som under gångna tider utförts med denna växt. Men det var inte bara människor som blev offer för giftet. Det brukades när någon ville stjäla en fet höna, först ströddes fröna ut, hönan åt av fröna och somnade och då var det lätt att ta hönan och vrida nacken av den. De giftiga ämnena som finns i örten skapar egendomliga hallucinationer, som känslan av att kunna flyga och märkliga erotiska visioner. Detta kände de personer till som uppfunnit den s.k häxsalvan, där bolmört ingår. I medeltidens offentliga bastuar bedrevs allehanda ofog med bolmörtsfrö. I gamla handskrifter heter det, att frön som lagts på bastuugnen, fick de badande att bl.a att piska varandra. I Ryssland hade fröna en annan märklig användning. Det berättas att en soldat, som omöjligt kunde få krögaren att ge honom kredit, på ett obemärkt sätt kastade några bolmörtsfrön på den varma ugnen och sedan dröjde det inte länge förrän han beviljades oinskränkt kredit. I arkiv där häxprocessakter finns skall vi ta ett par exempel. En kvinna dömd för häxeri erkände att hon strött bolmörtsfrö mellan två älskades bostäder medan hon högt uttalade här sår jag vild säd, därtill gav djävulen rådet, att de så länge hata och undvika varandra, tills man mejar denna sådd. Denna häxa blev bränd på bål. Under en Pommersk häxprocess från år 1538 bekände en häxa, att hon förhäxat en man, så att han började löpa som en tokig och inte kunde stanna. Hon hade nämligen smusslat in i hans skor den ohyggliga blandningen, jord från en drunknad skarprättarsons grav, pulveriserat ben från en människoskalle, bolmörtsfrö, salt och hennes hemliga hår (det sistnämnda är hår från kvinnans kön). Denna kvinna åkte på bålet utan omröstning. Lika illa gick det för den kvinna som med bolmörtsfrönas hjälp fick människor som passerade hennes

butik att handla för tiodubbla priset. Hon strödde nämligen bolmörtsfrö på marken utanför butiken medan hon uttalade besvärjelser. Under lång tid användes bolmörts för sexuell upphetsning, det finns vissa undersökningar som väl kan stöda denna teori. Medicinsk användning Rent medicinskt används den som belladonna. Myskmadra/Myska (Galium odoratum syn. Asperula odorata) Beskrivning Flerårig ört med späd, grenig, krypande jordstam. Välluktande i torkat tillstånd. Stjälkar upprätta, ogrenade, fyrkantiga, 10-40 cm höga, kala, men håriga vid lederna. Blad i tydliga kransar (sex blad i de nedre och 8 blad i de övre) 2-4 cm långa, brett lansettlika, uddspetsiga. Blommorna regelbundna, 4-6 mm breda, kortskaftade i sammansatta, flocklik ställning. Blommar i maj-juni med skäraktiga blommor. Idealisk på svåra växtplatser. Den växer gärna intill träd, alldeles intill stammen. Den föredrar en näringsrik något basisk jord som är litet fuktig under våren. På vintern vissnar den ned helt. Behöver inte vintertäckas. Sjukdomar och skadegörare Myskmadran drabbas sällan av sjukdomar eller ohyra. Använd växtdel

Den bästa aromen utvecklas när växten torkas. Plocka blommor och blad tidigt på sommaren och torka dessa ihop. Kuriosa Det är en gammal läkeört, som sägs, bära bud om våren. Örten har tillskrivits många magiska egenskaper. Under hedentiden var den helgad för dessa gudar. När kristendomen infördes fick jungfru Maria åter en ört. Myskmadra har också bundits under fötter på kvinnor som skall föda barn för att underlätta nedkomsten. Man beredde tidigt en sk. Majdryck av vin och myskmadra, den är känd ända sedan 800-talet. På 1700-talet drack den Polske kungen Stanislaus Leszcy nski varje morgon en kopp te tillagad av myskmadra och han påstod att han hade detta te att tacka för sin goda hälsa. Verksamma beståndsdelar Glykosiden asperulosid som omvandlas till kumarin när örten torkas, garvämnen och vitamin C. Farmakologi Myskmadran anses främst ha urin-, svett- och galldrivande, kramplösande, sammandragande och antiseptisk verkan. Toxikologi Inga kända biverkningar vid normal användning. Medicinsk användning Invärtes främst som väldoftande medel i teblandningar, vidare som milt urin-, svett-, galldrivande och kramplösande medel. Utvärtes för behandling av svårläkta sår. Det kan också på vissa ha en sömngivande verkan. Trädgårdsmålla (Atriplex hortensis)

Beskrivning Ettårig ört med upprätt, 1-1,5 meter hög, grön stjälk. Nedre bladen skaftade, hjärtformade till trekantiga, vanligen kala med tandig kant. Mellersta stjälkbladen spjutlika med grovt tandade kanter. Övre bladen lansettlika, helbrättade. Blommor i täta, axlika gyttringar, enkönade. Hanblommor med hylle, honblommor utan hylle men med trekantiga höga blad. Blommorna är små, oansenliga och grönaktiga. För att få fina och saftiga blad så förbered såstället på hösten med mycket välbrunnen stallgödsel. Trivs bäst i halvskugga. Så fröna direkt på växtplatsen, när de kommit upp så gallrar du, vattna rikligt under hela säsongen. Den växer mycket fort så det kan vara ide att så i två omgångar. Så fort blommorna visar sig klipper du bort dessa om du inte skall ha fröna. När de dör fram på höstkanten gräver du upp dem. Sjukdomar och skadegörare De flesta mållor klarar sig från sjukdomar och angrepp från ohyra. Använd växtdel Bladen, som man äter färska i sallader, svinmålla som spenat, röd målla är en bra soppört. Verksamma beståndsdelar De här redovisade mållorna innehåller eterisk olja, saponiner, garvämnen och bitterämnen Medicinsk användning Inte direkt som medicin utan äts färska i sallader och andra grönsaksrätter Andra sorter Röd målla A.hortensis Rubra. Ettårig ört som blir upptill 120 cm hög och breder ut sig ca 35 cm. Blommoar på sommaren med små oansenliga röda blommor. Röda hjärtlika trekantiga blad.

Spjutmålla A. Hastata. Ettårig ört, 30-80 cm hög, vanligen upprätt eller uppstigande, mer eller mindre grenig, nästan kal men ibland något mjölig. Rotsystemet djupgående. Bladen trekantiga till spjutlika, ofta brett kilformat vid basen, ljusgröna och djupt flikade. Används som svinmålla. Vill man odla den är det inga problem. Vägmålla A.patula. Ettårig ört, liknande spjutmållan, men basen har är kilformad, nedlöpande i bladskaften. Kan förväxlas med oätliga mållor. Är du osäker så ta ett blad mellan fingrarna och gnugga det, oätliga mållor smakar och luktar illa. Användes som svinmålla. Svinmålla Chenopodium alba. Ettårig ört, 40-100 cm hög, vanligen upprätt med korta grenar. Bladen blågröna, äggrunda till rombformiga eller lansettlika, ofta tandade på båda sidor, mjöliga. Blommar i täta gyttringar samlade i axlika samlingar med mjöligt skaft. Av alla vilda örter är svinmållan den bästa ersättaren för spenat. Smaken kanske i mildaste laget men kan förbättras med tex. krassing och ytterst lite löktarv, vitlök eller hackad vanlig gul lök som steks i smör. Finhackad svinmålla kan läggas i soppor och såser, är inget vidare i sallader. OBS att ingen annan art inom det ettåriga släktet är ätliga. Mästerrot (Peucedanum ostruthium) Beskrivning En Perenn ört med tjock, förgrena rotstock och en 50-100 cm hög, rund stjälk med en till två gånger tredelade blad med stora, äggformade, sågtandade flikar och små vita, undantags vis rödaktiga blommor. Örten har en stark kryd-doft av kvanne och selleri.

Odlas i lätt mager jord till lerhaltig jord som håller fukt i sol eller halvskugga. Kuriosa Mästerroten vann sitt inträde i medicinen först på 1700-talet. Detta sedan den ryktbare tyske apotekaren Tabernaemontanus uttalat sig och sagt att denna ört var lika bra som antikens sägesomspunna växt silphon. Den senare gällde för att vara ett ovärderligt universalmedel. Enligt Plinius läkte silphon alla sår, gjorde blinda seende och gubbar till ynglingar. Den användes mot bett av giftiga djur och mot kramp. Efterfrågan på denna rot som bara växte i ett nordafrikanskt landskap var så stor att den utrotades. Då blev det munkarna som istället sörjde för att mästerroten fick stor användning. Verksamma beståndsdelar Ca 1 % eterolja med terpener ( D-lionen, D-fellandren och alfa-pinen), seskviterpener, organiska syror, gummi, harts, furanokumarinderivat, metoxikumariner och garvämnen. Farmakologi Milt lugnande och aromatiskt bittermedel som stimulerar aptiten och produktionen av matsmältningssafter, samt produktionen av tunnflytande slem i luftrören Toxikologi Inga kända biverkningar vid normal användning. Kumarinererna kan ge soleksem efter upprepad hudkontakt med den färska örten. Medisinsk användning Vid aptitlöshet, matsmältningsbesvär eller bronkit, förkyl-ningssjukdomar (framkallar svettning), afrodisiakum. Stormhatt, äkta (Aconitum napellus)

Beskrivning En flerårig ört med tjock, knölig rotstock och 50-100 cm hög, ludna stjälkar med parbladiga, flikade blad och stora ljusvioletta blommor i en klase. Blommar under juli-augusti. Den frodas i de flesta jordar. Den tål att planteras under träd som inte har ett allt för kompakt lövverk. Plantera den så att man omedvetet inte kan komma i kontakt med den. Trots sin giftighet är det en mycket tilltalande växt. På sommaren skär man tillbaka efter blomningen, den behöver inte vintertäckas. Delning av plantan kan ske, det görs på hösten, använd handskar när du arbetar med växten. För den som inte är kunnig örtkännare tycker jag det är bäst att avstå från att skörda den. Sjukdomar och skadegörare Denna växt klarar sig från både ohyra och sjukdomar. Kuriosa Namnet stormhatt har kommit av det hjälmformade hyllbladet. Namnet venusvagn av att en vagn förspänd med två hästar bildas av kronbladen, ståndaren och pistillen när hyllebladen tas bort. Släktnamnet kommer av grekiskans aconitos som i sin tur kommer från akos, som betyder gift och notos, som betyder västvind. När Herkulus släpade ut underjordens vakthund Cerberus, rann gift ur den rasande bestens käftar och ur detta gift växte stormhatten upp. Därför finns den särskilt rikligt vid Herkela i Pontus, där den gamle sökte ingången till underjorden. I Eddan berättas att guden Tor använde stormhatten i sina strider med vargarna. När kyrkan lyckades utrota asaläran, var munkarna kvickt framme och skapade sin legend. Gud skapade örten till glädje och trevnad för människor, som ett slags föreningsband mellan himmel och jord.

Satan försökte därför fördärva detta band och en dag, när han vandrade över jorden och med ondskefulla ögon stirrade in i blomman för att fördärva den, lät Gud en vind blåsa, som skulle böja blomman mot jorden och därmed skydda den från den ondes blickar. Men några stod styvnackat kvar upprätta och blev därmed förgiftade. Redan under antiken kände man till stormhattens giftverkan. Stormhatten har i alla tider flitigts använts till att ta livet av folk. Jag skall nedan återge ett dokument som nedtecknades av den italienske läkaren Matthiolus år 1570: Min nådige herre, ärkehertig Ferdinand, har ett berömt pulver mot alla slags gifter, vilket provats på flera personer. Sålunda gav man till en döden dömd missdådare arsenik. Först darrade han oerhört, fick anfall som liknade fallandesjukans. Då gav man honom nyssnämnda pulver, med påföljd att han kräktes upp arseniken. Han fick behålla sitt liv, i det att han befriades från det förtjänta dödsstraffet. När min nådige herre samma år höll hov i Prag, önskade han prova pulvret mot stormhattsgift, vilket var det starkaste gift man då kände till. Alltså hämtades stormhatts-rot från bergen och härav gjorde man ett pulver som blandades med rosensocker och i närvaro av hans kejserliga majestät, hans frustliga nåd ärkehertigen, doktorer och andra ståndspersoner gav man blandningen åt en stark ung man, som hade förverkat sitt liv genom tjuvnadsbrott och som skulle hängas i galgen. Man meddelade honom att om han tack vare pulvret överlevde giftet, skulle han gå fri. Den arma människan tog gifte villigt och gärna, ty han ville hellre dö, om så illa skulle ske, på en stilla plats bland ett fåtal människor, än att hängas offentligt inför allt folk. Han hoppades väl slippa lika lyckligt undan som den som intaget arsenik. När han ätit giftet, satt han en halvtimme i det varma rummet och kände inget av giftet. Då menade doktorerna att giftet i stormhattsroten som växte i bergen vid Prag inte var så starkt. Tjuven fick ytterligare en dos. Ännu efter två timmar kände han ingenting, men därefter började han klaga på ömhet i hela kroppen och hjärtat var matt, men dock talade han utan besvär och såg sig käckt omkring. Man kände på hans panna och pulsåder, på pannan kändes en kall svett och pulsen började försvinna. Man gav honom då motgiftet i vin och när han druckit detta vände han ut och in på ögonen, gnisslade med tänderna och krökte halsen och skulle ha fallit till golvet om man inte stött honom. Man stänkte vinättika i hans ansikte och drog honom i håret, då kom han till sig själv och fick ofrivillig avföring. Man lade honom på halm och han klagade över kylan, kräktes och spottade upp mycket stinkande gul och svart vätska, varefter han förklarade att han kände sig bättre. Men om en stund vände han på andra sidan som han ville sova, men det förbjöds honom. Utan att något sedan skedde, dog han lugnt och stilla : Ännu tidigare har stormhattsgiftet medverkat i många fula spel, undanröjt motståndare för att enskilda skall nå sina mål. Andra undanröjdes av hämnd. Det finns otal noteringar om detta. Filosofen Aristoteles, som var anhängare till Alexander den store, anklagades efter makedonierns död av atenarna för gudlöshet och dömdes i sin frånvaro till döden. För att inte falla i sina bödlars händer valde han att själv ända sitt liv men tömde i sitt oförstånd en bryggd på stormhatt och fick en kvalfullare död än hans domare avsett. På 600-talet stördes lugnet i arabvärlden av en man som trädde fram och fordrade att bli erkänd

profet och messias. Han förföljde alla och allt som var emot honom. Några år före sin död erövrade han den judiska staden Chaibar, sex dagsresor nordväst om Medina. Stadens manliga befolkning på 700 personer slaktades. I det erövrade slottet Al-Kamus slog sig profeten ner, här kände han sig fullt säker men tänkte inte på att judinnan Zainab tjänade i hans hushåll. Zainabs far och bror hörde till de som slaktats. En dag skulle han bjuda en gäst, Bascar, på helstekt får. Zainab hade gnidit in fårbogen med stormhattsgift eftersom hon visste att profeten särskilt uppskattade denna del av fåret. Mycket riktigt skar han också en stor skiva av denna del, tuggade på det spottade ut det. Han hade märkt den beska smaken. Försent varnade han sin gäst, dennes ansikte hade blivet askgrått, krampen kom och han dog en kvavfull död. Zainab överlämnades till gästens släktingar som omedelbart dödade henne. Men hon fick ändock sin hämnd. Det var nämligen en utbredd tro att den som kom i kontakt med stormhattsgiftet och överlevde ändock skulle dö inom tre år. Detta var ju i och för sig vidskepelse, men profeten levde i ständig skräck och tre år senare var han död. Den typ av gift som finns i stormhatten användes även som pilgift. Morerna begagnade det på 1500- talet under striderna med spanjorerna. På Himalajas sluttningar användes gift i pilar för elefantjakt, en liten skråma förmådde fälla detta stora djur Verksamma beståndsdelar Roten innehåller 0,3-3 % av huvudalkaloiden aconitin (0,2-1,25 % i bladen) och de närbesläktade bialkaloiderna mesaconitin, hypaconitin och napellin. Farmakologi Aconitin är ett utomordentligt starkt verkande ämne, som tillhör de giftigaste i växtriket. Det kan tas upp genom huden eller slemhinnorna i mag-tarmkanalen, varifrån det snabbt fördelas i kroppen, för att sedan delvis i oförändrad form utsöndras med bl.a saliv, avförning och urin. Aconitin verkar först stimulerande och sedan förlamande på centrala nervsystemet. En dödlig dos ger andningsförlamning och i ännu större dos leder till primärt hjärtstillestånd. Perifiert blockerar aconoton muskeländplattorna, vilket ger muskelförlamning Anbringat på huden ger aconotin en övergående retning med en varmt brännande och kliande känsla, senare förlamning av känselnervernas ändar, vilket medför lokalbedövande verkan. Toxikologi Aconitin är ett mycket giftigt växtämne. 5-6 mg aconitinnitrat är en dödlig dos, vilket kan motsvara mindre än 1 gram stormhattsrot. Spjälkningsprodukterna benzoyl-aconin och aconin som bildas vid lagring av roten, är mycket mindre giftiga. Medicinsk användning På grund av sin stora giftverkan ingår stormhattsrot i naturmedel endast i homeopatisk spädning (lägst D6 = 1/1000000) i homeopatin används den bl.a. vid förkylning med feber, akut bronkit, lunginflammation, huvudvärk, ansikts-, tand eller ledvärk, ischiasvärk, bindhinneinflam-mation,

hjärtsäcksinflammation, mag-tarmkatarr, blåskatarr och blödningar i inre organ. Under första världskriget fick stormhatten trots sin giftiga verkan medicinsk användning. Då morfin och liknande preparat tröt hos stormakterna sökte man efter inhemska lugnande medel och stannade i brist på annat för stormhatten. De använde doser låg förstås långt under den dödande. Hundrova (Bryonia alba) Beskrivning En flerårig klätterväxt med uppsvällda, ända till armstjocka och upp till 3 meter långa rötter. Klättrande grenar med hjärtformade, handflikiga blad och små gulgröna enkönade blommor i skaftad kvast. Han och honblommor finns på samma planta. Blommar i juni-augusti. Frukten är ett svart bär. OBS. Växten är giftig OBS. Trivs i vanlig trädgårdsjord i sol till halvskugga. Får hållas i Herrans tukt och förmaning, kan ge skott på 3 meter under en säsong. Tänk på om du har denna ört att bären kan vara lockande för barn och dessa är tyvärr giftiga. Använda växtdelar Hela växten. Kuriosa Den är en av Europas äldsta läkeväxter. Redan hippokraterna använde den mot kvinnosjukdomar. Ett par hundra år senare fann man att växtsaft gav rodnad ofta med inflammation. Man använde sig av den hudretande verkan vid gikt och reumatiska smärtor och örten började då kallas för giktrova.

Bryonia var grekernas ord för växten. Hundrovan spelade en mycket viktig roll i medeltidens trolldomsväsen. Ur den sällsamt formade, tjocka och köttiga roten skar kringstryckande skojare ut alrunor. Med hjälp av några hirsfrön instuckna i huvudet och skrevet fick man de föregivna alrunorna att se bedårande ut. Med hjälp av kniven kunde man om det var nödvändigt, förvandla roten så att den bättre liknade en mänsklig varelse. Varefter den fick ligga i sand några dagar, varefter den såldes för ett högt pris. Vidare framställde samma skojare drastiska medikamenter. När man sedan kom fram till att skojare lurat allmogen var det för sent, de trodde redan på det och de började själva gräva upp bryoniarötter, som hölls för lika bra som alrunan.. Fan man en med mänsklig likhet, bar man försiktigt hem den, badade den omsorgsfullt i mjölk, torkade den och satte på den kläder. Helt visst kunde den ju inte röra sig, skrika och domdera som den äkta alrunan, men den ansågs ändå medföra lycka och rikedom. Senare skedde uppgrävning av roten efter bestämda regler. Innan roten grävdes upp måste man lägga tre mynt och ett stycke bröd på marken. Gjorde man inte detta, hämnade sig demonen i roten svårt och förde med sig olycka och fördärv istället för lycka. Det sistnämnda är intressant för här kan man börja skönja ett mönster, den fattige skulle inte få vara lycklig, utan endast de som hade penningar skulle få fortsatt lycka och välgång. Fundera, så är det än idag, fast skickligare dolt. På vissa ställen var hundrovan likställd med alrunan, i de ukrainska landskapet var det så. Verksamma beståndsdelar I färsk rot den sötsmakande glykosiden bryodulcosid och den bittra glykosiden bryomarid, dessutom åtta cucurbitaciner, som är tetracykliska triterpener, främst cucurbitacin L och J. Ur torkad rot utvinns en vattenlöslig harts, bryoresin. Innehåller även en bitterglykosid, kallad bryonin, som sannolikt är identisk med eller närstående bryoamrid. I frukten finns färgämnet lycopin och triterpensaponinen brynonolsyra. Medicinsk användning Dess effekt är antireumatisk, stark laxerande och antiinflammatorisk. Drogen ingår mest i homeopatiska preparat, används då mot svårartad förstoppning, led-gångsbesvär och som menstruationsbefrämjande medel. Hålrot (Aristolochia clematitis)

Beskrivning Flerårig ört med låg, krypande knölig jordstam, som torkad blir ihålig. Stjälk 30-80 cm lång, upprätt ogrenad. Blad ca 10 cm långa, brett hjärtformade. Bladskaft hälften så långa som bladen. Blommor är kortskaftade, oregelbundna med lång, nästan rak, gul, rörformig kalk, 2-3 cm långa längs med hela stjälken. Blommar i juli-augusti. Frukten blir grön och köttig och spricker upp vid mognad.. Vill ha något lerig kalkhaltig väldränerad jord och läget skall vara halvskuggigt. För att få en rik förgrening skärs plantan tillbaka vid plantering. Om plantan blir för stor tål den att beskäras, detta skall ske på våren. Angrips sällan av skadegörare eller sjukdomar, dock ibland av bladlöss, använd då vatten eller växtsåpa. Använd växtdel Bladen, roten och jordstammen. Kuriosa Släktnamnet är känt från antiken. Det kommer från det grekiska ordet aristos, utmärkt, och lokheia, förlossning. Örten användes också förr vid förlossningar samt behandling av svårläkta sår. Vidare om man gned in sig med växtsaften så var man skyddad mot ormbett. Verksamma beståndsdelar Bryoresin, stephanin, aristolochiasyra, eterolja, garvämnen, harts, bitterämnen, garvämnen och socker. Medicinsk användning Ingår i många patentmediciner och homeopatiska preparat. För hemmabruk bör man bara använda den för utvärtes bruk. Som understödjande medel vid antibiotika och sulfa-terapier, svårläkta sår, eksem, infekterade tå- och fingernaglar, fistlar, furunuklar och bensår. Invärtes men då under sakkunnig ledning används roten då mot muskelsmärtor, som urin- och svettdrivande, feberstillande och menstruationsframkallande medel.