Jesus är HERREN Av: Johannes Djerf Mark.11:1-10. Det är efter en tung och lång klättring som vi här i texten möter Jesus ridande nedför oljeberget och in i Jerusalem till människors lovprisning. Ifrån Jeriko som ligger ca.300 meter under havsytan hade de gått nästan två mil uppåt genom hett, torrt ökenlandskap ända till toppen av olivberget som ligger minst 800 meter över havsytan. En helt klart påfrestande vandring. Lägg därtill den folkströmning som hade varit påväg uppför berget av upphetsade judiska pilgrimer som var på väg till Jeusalem för att fira påsk på den plats som den levande Guden hade valt åt sitt namn och sitt hus. De skulle träffa släktingar och gamla vänner, sjunga be och dansa på denna högtid som utifrån hebreiskan betyder gå förbi. Som kommer ifrån folkets historia då blodet ifrån ett felfritt lamm räddade dem ut ur egypten och slaveriets bojor. Döden hade gått förbi och de hade blivit befriade, och förts till det land som Gud gett dem. Och ibland alla dessa pilgrimskonvojer som längtade efter att få fira denna frihetstid, så visste lärjungarna att det var tid för Guds rike att uppenbaras genom och i deras mästare Jesus. Hoppet om Guds räddande närvaro skulle snart träda in på ett helt nytt sätt och den långa uppförsvandringen genom öknen var en vandring på väg mot det herravälde där Jesus skulle regera. Alla föräväntningar och förhoppningar om Gudsriket hade Jesus knutit till sig och de gärningar som lärjungarna sett Jesus göra. Och de visste att varje steg som de nu gick så var de ett steg närmare detta rike. Och som vi läste, så var det också som Guds smorde Kung som Jesus togs emot. Folk bredde ut sina mantlar på vägen, vilket man inte gjorde i det dammiga och steniga mellanöstern, inte för sina vänner eller ens för högt aktade ledare, men man gjorde det för en kung. Folk brukade inte ta löv ifrån träden eller skära ner kvistar ifrån fälten och vifta med dem varken vid fest eller bara för att de kände sig på bra humör, utan de gjorde det för att hälsa en kung. Folket i staden hade gjort det 200 år tidigare när Judas Mackabaios slagit den syriska kungen antiochos och tågat in i Jerusalem och återuppbyggt templet och nu gjorde många det inför Jesus. Markus ord för kvistar kan lika gärna syfta på vete eller halm så det är inte just själva palmviftandet kanske som vi behöver lägga så stor vikt vid, även om vi kallar det för plamsöndag idag, utan markus poäng tror jag är att visa att man hälsar och erkänner Jesus som kung och Herre. Hosianna, Välsigad är han som kommer i Herrens namn sjunger de utifrån psaltaren 118 med en bön om att Gud skall rädda sitt folk genast. Och i deras ord så tror de att så som också kung salomo en gång hade ridit in på en åsna som kung och son till kung david vars rike talade om fred, så tror de och välkomnar Jesus som en kung vars rike skapar fred. Välsignat vare vår fader Davids rike som kommer, ropar de ut. Och jag skulle vilja att vi stannade kvar lite vid den bekännelsen idag. Då vi har väldigt svårt för att underordna oss någon annan och lyda någon annans vilja med undtantag för vår egen.
Vad innebär det att välkomna Jesus innanför mina murar och bekänna sig till honom. Vad innebär det för mitt liv att säga att Jesus är Herre? När Gud uppenbarar sig så gör han det genom namnet Jahve. Ett verb som betyder att vara och betyder på en gång jag är den jag är. Detta namn ansågs så heligt att det bara var översteprästen som fick använda det en gång om året inne i det allra heligaste i templet i Jerusalem. Så när man läste skriften så ersatte man därför detta namn med ordet adonai som betyder HERREN. Så när HERREN står med stora bokstäver i din bibel, så kan du veta att Gudsnamnet Jahve används i grundtexten. Det namn som används om Gud som skapare. Som härskare över liv och död. Som har fullständig makt över hela kosmos och varje människa. När Gud ger Mose löftet om befrielse ifrån Egypten så säger han Jag är Jahve, Jag är Herren, vilket i den här situationenen säger att han är återlösare och befriare. En Gudom som Jesus bekänner sig till. När han ber lärjungarna att lösa åsnefölet som står bundet så ber han dem att säga Herren behöver det. Här används det grekiska Kyrios som är nya testamentets översättning av Jahve och som oftast används när man talar om Jesus. Överallt finns Herre kopplat med Jesus. Jesus är Herren, Jesus är som vi ser den som löser oss ifrån de kedjor, ifrån de band som binder oss för att visa att han vill använda oss, så som hans namn skulle lossa åsnan och föras till honom! I hans död på korset så är han upphöjd över allting. Hans namn står över alla andra namn och han har makt att skapa nytt liv. Han är Herre över liv och död, det vet vi då han själv följer oss med ner i dödsriket och uppstår över det och bryter dess makt. Jesus är Herren. Lärjungarna bekände sig till det när de svarar så som Jesus bett dem att svara när de möter skeptiska människor i deras lydnad att göra som Jesus sagt. Och det är till Jesus som Herre som du och jag bekänner oss till i vårt steg att vända oss mot och tro på Jesus om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst rom.10:9. Många tänker sig Jesus som en god lärare, en vis man i mängden med många goda idéer och förhållningssätt till livet. En förebild hur man skall handla. Vi talar om honom ofta som en god vän och hjälpare i nöden. Och han är en väldigt bra och vis lärare och är vår förebild för hur vi skall leva vårt liv. Han är en nära vän närmre än en broder som vi sjunger i en lovsång. Men Jesus är mer. Han är inte bara en god lärare eller bara en vän. Det finns inget bara över Jesus. Jesus är vår Herre, en bekännelse som visar på något mer än i ett bara. Det var den bekännelsen som gjorde att de första kristna lärjungarna förföljdes och avrättades. I det romerska riket sade man Ceasar kyriosa, alltså Ceasar är Herre då man bekände sig till det romerska rikets ideal och lagar och sade att detta ställer jag mig under, detta vill jag lyda, här är jag hemma. Men mitt i denna romerska värld sade de kristna att Jesus är Herre. De sade att de tillhör ett annat rike, en annan värld. De sade att Jag älskar och dyrkar endast Jesus. Det är han som är Gud. En bekännelse som vände upp och ner på hela världen, som de sade om de kristna i Tessalonika då de sade att en annan är kung, en som heter Jesus." Det var kärnan i deras tro, att ta avstånd mot vad omgivningen sade och vad resten av världen hade för Herre. Är det kärnan i min tro kan jag fråga mig?
Hur visar det sig i mitt liv att det inte är jag själv som jag har som Herre eller att jag inte ställer mig under den ideologi i min omgivning som inte är byggt på Jesus Kristus som Herre? För vi står ju faktiskt på samma bekännelse som de första lärjungarna. Vår tro på Jesus är en proklamtion att det är hos honom jag vill vara. Att tro på Jesus är att säga det är Jesus som bestämmer i mitt liv. Vilket är en rejäl utmaning varje dag. Min äldsta dotter är just nu i en väldig trotsperiod mot sina föräldrar, då hon nästan varje dag prövar vår vilja. Säger vi åt henne tex. att ta på sig skorna så kan hon plötsligt vägra och gråta hejdlöst medans hon säger att skorna är för små, vilket de inte var igår och inte kommer att vara nästa dag. Men hon vill bestämma själv över vad hon skall göra. Och sådana här trotsperioder tror jag även återkommer hos oss i vårt barnaskap till Gud och faderns vilja. Det är svårt att låta han förfoga över mina ägodelar och det som jag tycker är mitt. Vi kanske inte ställer oss i ett hörn och gråter till dess vi får vår vilja igenom men det finns perioder då det är svårt att underordna sig hans vilja. Då det är svårt att lyda hans order och hylla honom som Herre, kanske inte minst när livet är en lika stor och torr uppförsbacke som mellan Jeriko och Jerusalem. Och det är så lätt att tämja och göra våra kristna plikter till något privat som ingen annan har att göra med och vår kärlek till Jesus så till den grad att vi ser honom som bara någon som skall hjälpa oss att göra sådant som vi inte har lust till och någon som kan skänka oss religiösa trösterika uppleverlser. Men trons bekännelse är att Jesus är Herre igenom allt. Att han är min far som förstår mer än vad jag gör. När Lärjungarna gick vägen upp till Jerusalem så står det att mitt i deras nyfunna hopp och förväntan på Jesus som messias och Herre så de var rädda och fyllda av bävan. Men deras mästare var säker på sitt mål, och trots att de fortfarande inte kunde förstå hans ord om att han i Jerusalem skulle dömas till döden så fortsatte de att gå. Vilket får tala till oss i våra trotsperioder. Tomas han säger att Låt oss gå, vi också, och dö tillsammans med honom. Han hade inte hade greppat allt det Jesus sade, det vet vi när vi fortsättningsvis läser om honom. Men Jesus var Herren, och Tomas ville vara där han var. Alltså, även när det är uppförsbacke i ditt liv och du inte förstår Jesus vilja, så är Jesus Herre på samma sätt som jag inte bara är en vän till min dotter utan först och främst pappa som vet bättre och som vet mer. Och därför så behöver vi även då bekänna oss till Jesus som Herre. För det är då vi också kommer att få se Guds rike uppenbarat för oss. Tomas han brottades med tvivlet. Men när Jesus är Herre så har han den tro som tomas behöver och han får personligen känna, förstå och se Jesus. min Herre, Min Gud, säger Tomas. För han är min Herre. Jag är ledsen om det blir lite mycket språklektion över dagens predikan, men grammatiken kan ibland öppna nya perspektiv för oss. Och om ni kommer ihåg det hebréiska ordet för Herren, adonai, så kommer det ifrån ordet adon, Herre som användes som ett ord för att utrycka respekt och artighet. Men i formen adonai som används för Gud och endast för Gud som Herre så finns det ett personligt pronomen, vilket då översätt just till Min Herre. Och jag skulle vilja utamana dig idag att uttala de orden för dig själv i de situatione du möter idag och se vad de orden gör med dig.
Det är inte bara en högre makt som jag ibland många andra valt att tro på någonstans för att det måste finnas någon som bara styr över allt. Utan han är min Herre. Han är Herren med ett personligt pronomen och han är Herren min Herde, som är ansvarig för mig i sin flock och som leder mig på de rätta vägarna för hans namns skull som det står i ps.23. Han öppnar och stänger de dörrar som behövs för att hans namn skall bli känt igenom dig. Herren är min Frid som Gideon proklamerar genom att bygga ett altare efter det att Gud vänt sig till honom med hans egen förkroppsligade närvaro genom en ängel och berättat att Gud är med honom och att han inte behöver frukta för döden. Att möte Herrens närvaro, att höra hans ord är inte något som vi behöver vara rädda för. Herrens närvaro ger dig frid och Herren är den som förser dig. Så kallar Abraham Herren efter det att han genomgått hans livs största prövning i hans vandring till Moria land och berget där han skulle offra sin son Isak. Men då han till slut hindras av Herren i sista stund och får en bagge att offra istället för sin son, så väljer han att kalla platsen Herren förser. Herren var hans försörjare och i hans tro så får han också löftet om en rik välsignelse och ett stort folk. En välsignelse som jag tror att också vi kommer att få erfara när vi är villiga att offra någon vana vi tillåter oss att ha, någon ägodel som vi älskar. När vi är villiga att offra vår Isak det som vi älskar mer än Gud, så kommer vi se att han utrustar oss och ger mer. Herren är mitt baner säger Mose när israel mött det första folk som gått i angrepp emot dem. Efter striden stod de som segrare genom att Mose kunde hålla upp staven, det verktyg som han fått av Gud för att visa på Herrens kraft. Och Mose byggde ett altare och gav det namnet just Herren mitt baner. Det var Gud gått som gått före och visat att han hade segern. Ett baner skilde sig ifrån fanor och flaggor på det sätter att det i strid fungerade som en samlingspunkt och representerade ägarens person. Mose tillhörde Gud, han var samlingspunkten för att segra och är det också i ditt och mitt liv. När vi samlas omkring honom och bekänner oss till honom som person, när vi känner motstånd i vår tro, när människor omkring oss inte vill se det hopp och dess härlighet som vi äger, så kan vi veta att Herren för oss till seger. Då en hand har lyfts mot Herrens tron, som Mose säger. I Tillbedjan, när vi låter Gud vara vår Herre så uppenbarar sig Guds rike. När vi höjer våra hududen och låter ärans konung träda in i våra liv, som kung david skriver om messias och hans intågande i Jerusalem, så visar Herren att han är stark och väldig i strid. Att alla fiender måste böja sig för honom. På några ledardagar som jag var iväg på förra veckan med New Wine, så fick jag se detta på ett tydligt sätt. När vi samlades runt Herrens baner för att lyfta hans namn, sträcka oss mot honom som Herre, så förlöstes Guds närvaro på ett otroligt mäktigt sätt. Jag var helt omtumlad efteråt, som efter ett långt träningspass och kunde knappt gå på stockholms gator. Och det var inte för att någon smorf predikant hade lagt sina händer på mig utan för att Herrens närvaro hade mött mig i tillbedjan till honom. Jag är Herren, din läkare säger Gud i andra mosebok och på flera utav samllingarna fick vi konkret också se det.
Och det som verkligen tog tag i mig var att utan att någon visste om det eller någon ens hade lagt sina händer på dem, så fanns det flera som kom till samlingarna med smärtor och sjukdom i sin kropp och som vittnade om hur de blev helade under tiden i lovsången. Ingen hade ens uttalat någon bön över deras sjukdom utan de blev helade i att bara vara i Guds närvaro. Jag är Herren, din läkare.. Jesus är Herren och låt oss idag ta oss an utmaningen som Petrus har i hans första brev att hålla Herren Kristus Helig i våra hjärtan. Låt oss sjunga med i lovsången som hördes på Jerusalems gator den här dagen och bekänna oss till honom som kommer i Herrens namn och låta han vara Herre i vårt liv och visa Guds rike i oss på ett nytt sätt, i hans makt, i hans frid, så som vi aldrig sätt det förut. Amen.