I N N E H Å L L S F Ö R T E C K N I N G

2 I N N E H Å L L S F Ö R T E C K N I N G FÖRFATTARNAS FÖRORD 1. INLEDNING 1.1. Uppdraget 1.2. Arbetsmetodik 2. ÖAR INOM DJURÖARKIPELAGEN 3. TOPOGRAFI 3.1. Allmänt 3.2. Nivåförändring 3.3. Sjöbotten 4. GEOLOGI 4.1. Berggrunden 4.1.1. Allmänt 4.1.2. Röd, småkornig, homogen gnejs 4.1.3. Röd, mörkspräcklig, homogen gnejs 4.1.4. Grå, jämnkornig gnejs 4.1.5. Grönstenar 4.1.6. Kambro-silurbergarter 4.1.7. Övrigt 4.2. Lösa avlagringar 4.2.1 Allmänt 4.2.2. Sand 4.2.3. Grus och sten (klapper) 4.2.4. Moröngrus 4.2.5. Lera 4.2.6. Sedentära avlagringar 4.3. Geologiska hällstrukturer på Djurö 4.3.1. Rundhällar 4.3.2. Räfflor 4.3.3. Parabelrisser 4.3.4 Skärformiga brott

3 5. KLIMAT 6. DJURÖ BEBYGGELSE OCH HISTORIA 6.1. Objektets benämning och areal 6.2. Bebyggelse 6.3. Historia 7. BESKRIVNING AV RESPEKTIVE ÖAR 7.1. Djurö 7.2. Långön 7.3. Tribergs ö 7.4. Nyviksholmen 7.5. Gisslan 7.6. Långholmen 7.7. Varpholmen 7.8. Stora Rågholmen 7.9. Ängholmarna 7.10. Gisselungarna 7.11. Matkistan 7.12. Timmerholmarna 7.13. Kidholmen 7.14. Harholmarna 7.15. Lilla Rågholmen 7.16. Söholmarna 7.17. Askholmen 7.18. Råskär 7.19. Mindre öar vilka inventerats översiktligt 7.19.1. Danske holmen 7.19.2. Gåsen 7.19.3. Dunderskär 7.19.4. Korsen 7.19.5. Kässan 7.19.6. Dunderkarlarna 7.19.7. Måkskär 8. VÄXTSAMHÄLLEN 8.1. Öppen mark 8.1.1. Hällmark 8.1.2. Fukthed 8.1.3. Torr äng 8.1.4. Frisk äng

4 8.2. Skogsmark 8.2.1. Hällmark 8.2.2. Lingontallskog 8.2.3. Blåbärstall(gran)skog 8.2.4.Tallsumpskog 8.2.5. Frisk ängsskog av örttyp 8.2.6. Fuktig örttallskog 8.2.7. Frisk-fuktig ört-alskog 8.2.8. Alsumpskog 8.3. Våtmarker 8.3.1. Myrsamhällen 8.3.1.1. Extremfattigkärr 8.3.1.2. Fattigkärr 8.3.1.3. Myrkomplex 8.4. Litoral vegetation 9. ARTLISTA 8.4.1. Calamagrostis neglecta-samhället 8.4.2. Högstarrsamhällen 8.4.3. Phragmites communis.samhället 8.4.4. Vattenytevegetation 8.4.4.1. Nuphar lutem-samhälle 8.4.4.2. Sparganium simplex-samhälle 8.4.5. Undervattenvegetation 8.4.5.1. Elodeider 8.4.5.2. Submersängar 9.1. Fanerogamer: Juncaceae. Cyperaceae, Gramineae 9.2. Kärlkryptogamer 9.3. Övriga fanerogamer 10. BILAGOR TILL BOTANISK INVENTERING 10.1. Hällmark 10.2. Lingontallskog 10.3. Blåbärstallskog 10.4. Ängsskog 10.5. Tallsumpskog 10.6. Ängsmark Lyckan I 10.7. Ängsmark Lyckan II 10.8. Bandprofil: Klapper på Gisslan (Archtostaphylos uva ursi) 10.9. Bandprofil: Klapperstand Djurö

5 11. DJURLIV 11.1. Däggdjur (Mammalia) 11.2. Amfibier reptiler (Amphibia reptilia) 11.3. Avskjutning Djurö 1954-1975 11.4. Viltbestånd Djurö 1954-1974 11.5. Artlista fågel (Aves) 11.6. Diskussion kring några fågelarter på Djurö 11.7. Ringmärkning på Djurö 12. LITTERATURLISTA 13. FÖRKLARING TILL KARTMATERIALET 13.1. Vegetationskarta 13.2. Trädskikt 13.3. Geologi 13.4. Intresseområden

6 FÖRFATTARNAS FÖRORD Det är min förhoppning att i en kommande årsskrift i samarbete med andra naturvetare kunna lämna en mer detaljerad redogörelse för Djuröarnas växt- och djurliv. Orden är lektor Nils-Gerhard Karviks, i Skaraborgsnatur 1970. Det var de här orden och Nils-Gerhard Karviks inspirerande beskrivningar av öarna som fick oss att påbörja det här arbetet med Djuröarna. Efter några korta inledande besök 1970-71 var vi helt övertygade om Djuröarnas stora värde. Det var då helt naturligt att i detalj undersöka öarnas växt- och djurliv för att på så sätt få grundmaterialet för eventuella naturskyddsåtgärder. Det är kanske inte på sin plats i en naturvårdsinventering, men vi vill ändå tillägna lektor Nils-Gerhard Karvik det här arbetet; vårt sätt att hedra en person som betytt så mycket för naturen runt Vänern, för Djuröarna och för vårt eget engagemang i de här frågorna. Det hade varit en stor heder för oss att få överlämna det här arbetet till Nils-Gerhard Karvik. Den här inventeringen hade inte kommit till stånd utan den hjälp vi fått från så många människor. Med risk för att glömma några vill vi ändå nämna: först och främst Uddeholms AB, och då speciellt skogschef Bo Österlöf och jägmästare Finn Granfeldt. Uddeholmsbolaget har bidragit med värdefullt material och upplåtit jaktvillan till oss under de veckor vi vistats på öarna Ett stort tack. Ett speciellt tack också till Olle Karlsson vid Bromösund, som så gentlemannamässigt varit vår egen skeppare vid ett flertal tillfällen, och som inte bara transporterat oss fram och tillbaka mellan fastlandet och öarna utan som också sett till att vi inte lidit brist på föda och njutning. Inte heller glömmer vi att Barbro och Ingemar Landin så välvilligt låtit oss utnyttja segelbåten vid resor ut till Djuröarna. Ett stort och varmt kollektivt tack också till: Ann och Roger Olsson, glada fältbiologer, som bidragit med stor botanisk kunskap vid våra besök på öarna, familjerna Johansson och Andersson på Lurö, som varit vår kontakt med omvärlden under den isolerade tiden på öarna, Stig Zetterberg, Anders Eriksson och Hans Kongbäck, duktiga ornitologer, som bidragit med viktigt material, familjen Johansson (Mats, Gunilla, Markus, Lotta) på Djurö för observationshjälp, sällskap och båtlån m.m.

7 Lennart Andersson vid Botaniska Institutionen, Göteborgs Universitet, som granskat de botaniska avsnitten och givit värdefull assistans, och Bengt Emanuelsson, som lånat ut sin kajak, vilken var oss till stor nytta. Sundsvall i april 1976 Bo och Marianne Landin

8 1. INLEDNING 1.1. Uppdraget Mycket lite har tidigare publicerats om fauna och flora på Djuröarna. En allmän presentation nar gjorts av Hjertén 1949 i Vi Uddeholmare och av Karvik 1970 i Skaraborgsnatur. Dessa artiklar är mycket översiktliga och något mer detaljerat material, i form av t.ex. artlistor, saknas. I övrigt förelåg före denna inventerings början endast enstaka anteckningar hos ett flertal personer. Inventeringen påbörjades vid några korta besök på öarna 1973 och har sedan fortsatt under 1974 och 1975. Länsstyrelsen i Skaraborgs län beslöt 1974-04-18 uppdraga åt Bo Landin att slutföra inventeringen och länsstyrelsen har också givit finansiellt stöd för dess genomförande. Syftet ned inventeringen har varit att undersöka fauna och flora, och med detta material som grund upprätta ett förslag till skötselplan för ett eventuellt naturvårdsförordnande. Vi har också på eget initiativ genomfört en sociologisk undersökning under åren 1974 och 1975. Syftet med denna undersökning, som kommer att presenteras separat, var att få ett bättre faktaunderlag för framtida beslut om Djuröarna som resurs för det rörligt friluftslivet. 1.2. Arbetsmetodik På grund av det stora antalet öar, om än med liten areal, har arbetet varit tidskrävande. Huvuddelen av fältarbetet har genomförts 25/6 7/7 1974 och 2 30/6 1975. Dessutom tillkommer flera besök under 1973 (maj och juni) samt en vecka i maj 1974. Detta innebär att framför allt höstfloran har blivit ofullständigt undersökt. Karteringen av växtsamhällena har genomförts dels genom noggrann kontroll i fält, dels med hjälp av IR-flygfotografier. Som arbetskarta har den ekonomiska kartan använts, men för samtliga öar förutom Djurö har dessutom specialritade kartor i större skala använts (skala 1:700). Vegetationstyper som bedömts som karaktäristiska för större ytor har dokumenterats genom provrutor på 1x1 meter eller genom att dominerande arter antecknats. Sammanlagt har cirka 150 rutor utlagts. Vissa partier med tydlig zonering har dokumenterats med 1 meter breda bandprofiler. Vid analys av såväl provrutor som bandprofiler har använts den 5-gradiga täckningsskalan enlugt Hult-Sernander-Du Rietz.

9 Inom vissa områden på Djurö var marken så hårt betad av dovhjortar att arbetet med rutanalyser märkbart försvårades. Samtliga undersökta växtsamhällen finns redovisade skriftligen. På den upprättade vegetationskartan i skala 1:10 000 har vissa förenklingar gjorts. På kartan redovisas sju dominerande vegetationstyper. Trädskiktet redovisas på separat karta. Där anges det dominerande trädslaget samt trädskiktets kronslutenhet och utbredning. Växtsamhällen och landskap har också dokumenterats genom ett stort antal fotografier i färg (dia) och svart-vitt. Djurlivet har inte undersökte systematiskt, men detta torde inte i någon större utsträckning betyda att det nu redovisade materialet är missvisande. Möjligen kan invändas att avsaknaden av observationer av vissa arter på en del öar beror på för ytlig undersökning i fält. En detaljerad undersökning av populationsstorlekarna av bofink, trädpiplärka och lövsångare på en del öar har genomförts, men ingår ej i denna redovisning. Redovisade artnamn följer Lid: Norsk og svensk flora, Rosenberg: Fåglar i Sverige och Siivonen: Däggdjur. Övrig använd litteratur anges i litteraturlista i kap 12.

11 2. ÖAR INOM DJURÖARKIPELAGEN Följande sammanställning bygger på SNV PM 529/1974, Inventering av öar i Vänern, Lars Håkansson, Naturvårdsverkets Limnologiska Undersökning. Namn Areal (ha) Djurö 155,47 Långön 32,40 Tribergs ö 25,60 Nyviksholmen 10,00 Gisslan 7,66 Långholmen 6,50 Kidholmen 6,33 Varpholmen 6,00 Stora Rågholmen 4,81 Ängholmarna 4,05 Kässan 3,66 Södra Gisselungarna 3,31 Ö S Dunderkarlarna 2,71 Norra Timmerhomarna 2,43 Södra Harholmarna 2,25 Norra Gisselungarna 2,00 Dunderkarlarna 1,65 Södra Timmerholmarna 1,40 Lilla Rågholmen 1,37 Östra Harholmarna 1,33 Östra Söholmarna 1,22 Askholmen 1,15 Övriga öar/skär, mindre än 1,00 ha Matkistan Korsen Gåsungarna Västra Harholmarna Måkskär Lågskär Råskär Danske Holmen Blackorna Bocken Gåsen Östreskären Dygdelösa Vileskären Båtsman Blindeskären

12 3. TOPOGRAFI 3.1. Allmänt Terrängen över Vänerns vattenyta är låg och flack och når endast ca 20 meter över densamma. De högsta punkterna inom arkipelagen finns på Djurös östsida (i jämnhöjd med Timmerholmarna), på Långholmen och på Norra Harholmen. Tektoniken i vänerområdet karaktäriseras av förkastningslinjer i nord-sydlig riktning. En betydande förkastningslinje går tätt utmed östra sidan av Värmlandsnäs och Kållandsö. Djup ner till 80 meter finns strax öster om branten, medan djupet västerut ökar långsammare. Djurö är i tektoniken omvänt i förhållande till Värmlandsnäs. Här är djupet väster om branten som mest 90 meter, medan den upphöjda landmassan sluttar svagt åt öster. De brantaste strandlinjerna inom arkipelagen förekommer därför utmed de västra öarnas västra stränder (Långö, Djurö och Tribergs ö), men undantag utgör de branta stupen utmed nordöstra sidan av några öar (Nyviksholmen, Långholmen och Harholmarna). Generellt kan öarna sägas luta något mot öster. De lägsta partierna inom ögruppen förekommer dels i den centrala sprickan i huvudön och på öarna längst i öster (Ängholmen, Söholmarna m.fl. mindre skär) samt de i söder liggande Gisselungarna. Ett markant drag i topografin är de sprickdalar, vilka löper i nordnordost-sydsydvästlig riktning, således parallellt med förkastningslinjen. Dessa sprickdalar är mest uttalade på Djurö och Tribergs ö. Ett andra spricksystem skär det förstnämnda nästan vinkelrätt. Dessa sprickor är mindre än de förstnämnda men förekommer i stort antal och är av större betydelse för vegetationens utformning. Strykningsriktningen i området sammanfaller i stort sett med det sistnämnda spricksystemets riktning. Sprickorna bar blivit goda angreppspunkter för isens plockande verksamhet samt för erosion och vittring. Genom att isrörelsens allmänna riktning i stort sammanföll med det nordnordost-sydsydvästliga spricksystemet fördjupades och breddades detta och Djurö-skärgården erhöll därmed sitt karaktäristiska utseende. 3.2. Nivåförändring Enligt Atlas över Sverige (blad 23-24) ligger området mellan 150 och 160-metersisobarerna för HK (Högsta Kustlinjen). Högsta punkten ligger drygt 60 meter över den nuvarande havsytans nivå Området låg således djupt under vatten då isen avsmälte, vilket medför att avsmältningen måste ha varit subakvatisk.

13 3.3. Sjöbotten Terrängformerna under vatten kan studeras på sjökortet, sid 14. För att erhålla bättre överblick över bottentopografin har nivåkurvor inlagts. Västra delen av skärgården karaktäriseras som tidigare nämnts av den branta sluttning som bildats utmed förkastningslinjen. Botten sluttar här mycket brant och redan ett hundratal meter utanför land är djupet cirka 60 meter. Östra delen av skärgården är mycket grund och vid lågvatten sticker ett flertal grynnor upp ovan vattenytan. Detta grunda område fortsätter mot öster fram till Bromö och Torsö. Djupet håller sig här mellan 15 och 20 meter, ofta grundare.

15 4. GEOLOGI 4.1. Berggrunden 4.1.1. Allmänt Den inom området framträdande berggrunden sammansätts uteslutande av gnejser och grönstensbergarter, vilka utgör ett led av den stora västsvenska järngnejsformationen. Den enda yngre bergartsbildning som anträffas inom området utgörs av en av sandsten bestående prickfyllnad i gnejsgrunden. Den i området förekommande gnejsformationen uppvisar stor petrografisk variation och i området förekommer fyra huvudklasser: a) röda gnejser fattiga på mörka mineral, b) intermediära gnejser, c) gråa gnejser och d) grönstenar. 4.1.2. Röd, småkornig, homogen gnejs (a) Denna gnejs omfattar de på kalk, järn och magnesium fattiga leden inom serien, vilka nästan uteslutande sammansätts av mineralbeståndsdelarna kvarts, kalifältspat och kalkfattig plagioklas (albitoligoklas), med ringa inblandning av mörk glimmer, järnmalmskorn, ortit etc. i små men vanligen ganska jämnt fördelade partier. Inom området spelar denna bergart en betydande roll, då dess yttäckning motsvarar cirka 50 procent av öarnas sammanlagda areal. Bergartens utbredning kan studeras på berggrundskartan. Kortfattat kan sägas att bergarten täcker södra delen av Djurö, södra delarna av Långön och Långholmen samt de söder därom liggande småöarna fram till en öst-västlig gräns söder om Södra Harholmen. 4.1.3. Röd, mörkspräcklig, homogen gnejs (b) Denna intermediära röda gnejs är till sin sammansättning mycket lik den i östra Värmland och i Västergötland företrädda gnejstyp, för vilken ursprungligen benämningen järngnejs givits. Mineralsammansättningen är kalifältspat, kvarts och fläckvis eller i strimmor förekommande biotit, hornblände, magnetit m.m. Denna sammansättning ger bergarten dess röda och mörkspräckliga utseende. Strukturen hos denna typ i ska järngnejs är utpräglat jämnkristallinisk, och till följd därav är den ganska lös och smulas lätt sönder. Denna bergart förekommer inom området i tre stråk: över norra delen av Djurö, i ett stråk över södra delen av Tribergs ö och stora delar av Långön, Långholmen och Kidholmen, samt slutligen i ett stråk i områdets södra del genom öarna Gisslan och Gisselungarna. I motsats till de heterogena, sliriga eller körtel-gnejsiga bergartsvarieteter som förekommer inom vänerområdet uppvisar de på Djurö förekommande intermediära gnejserna en avgjort jämn och homogen utbildning. På bergartskartan har dock vissa smärre partier markerats, där bergarten utbildat tydliga och mycket vackra körtlar, i vilka framför allt kalifältspaten utbildat mycket stora kristaller.

16 4.1.4. Grå, jämnkornig gnejs (c) Bergarten kännetecknas av en ljust grå färg och jämnkornighet samt avsaknad av slirig struktur. Till mineralsammansättningen verkar dessa gnejser utgöra utpräglade plagioklasgnejser (utan eller med sporadisk inblandning av kalifältspat). Inom området har bergarten ungefär samma jämnkorniga järngnejsstruktur som karaktäriserar Djurös intermediära, mörkspräckliga gnejs. Endast de svarta biotit-fjällen visar ibland tendens att vilja ansamlas i vissa skikt eller band, omgivna av en ljusare, mera biotitfattig grå gnejs. Den grå gnejsen förekommer inom området i tre större stråk: ett över norra delen av Djurö och Timmerholmarna, ett över södra delen av Djurö och Nyviksholmen, norra delen av Tribergs ö och genom de därom östligt belägna småöarna, samt slutligen i ett stråk genom Långön, Långholmen, Kidholmen och Varpholmen. Ytterligare ett mindre parti förekommer på Gisselungarna. Speciellt på norra delen av Tribergs ö och på Söholmarna uppvisar den grå gnejsen en mycket vacker biotitbandad utbildning med inslag av kvartskörtlar. 4.1.5. Grönstenar (d) Dessa bergarter, vilka kännetecknas av sin svarta eller mörkt grönaktiga färg, uppträder som mer eller mindre ymniga inlagringar i de flesta av områdets öar. Inlagringarna kan, som på Djurö, vara av större omfattning, men vanligare är inlagringar i smärre stråk eller klumpar. Till sin petrografiska beskaffenhet uppvisar grönstenarna en mycket växlande karaktär. Mineral sammansättningen utgörs av kalkrik plagioklas och hornblände jämte biotit och ibland något kvarts i växlande proportioner. Av speciellt intresse inom ögruppen är det breda band av amfibolitisk grönsten, som går tvärs över norra delen av Djurö. Detta breda band ligger i kontakt med den basiska grå gnejsen, och den petrografiska likheten mellan dessa två bergarter är så stor att det i vissa stycken kan vara motiverat att föra dem till samma grupp. I samband med de grönstenar som förekommer som inlagringar i den grå gnejsen förekommer inte sällan en del bergartsformer rika på granat och mörk glimmer. Bl.a. har på östra sidan av Tribergs ö en granatrik inlagring påträffats.

17 4.1.6. Kambro-silurbergarter Det inom området nästan totalt yttäckande urberget har under kambro-silurtiden pålagrats med sedimentära bergarter, som efter denna tid eroderat och vittrat ned. Detta medförde att det subkambriska peneplanet ånyo blev frampreparerat. Denna geologiska process kan bl.a. förstås med hjälp av de på Djurö förekommande s.k. underkambriska sandstensgångarna. Dessa sandstensgångar har bildats på så sätt att sand vid det kambriska havets transgression sköljdes ned i förekommande sprickor i gnejspeneplanet och sedan tillsammans med de ovanpå avlagrade sandlagren hårdnade till sandsten. Denna sandsten har som tidigare påpekats sedan skalats av, men denudationen har inte gått så djupt att de i sprickorna förekommande sandstensavlagringarna eroderats bort. På Djurö kan dessa sandstensgångar återfinnas på öns östra strand, knappt 200 meter norr om geologiska kartbladet Lurös norra gräns. Gångarna är endast ½ - 1 cm breda och löper i riktningen N50 O. 4.1.7. Övrigt Av bergarter och mineral kan också nämnas den på Gisslans nordvästra strand nordligt löpande kvartsgången. Kvartsgångar av mindre bredd och längd, eller klumpvisa inlagringar av mer eller mindre ren kvarts, förekommer inom hela området, men endast på Gisslan har kvartsen utbildat en bred (ca 30 centimeter) lång gång, vilken stått upp ur berggrunden då omkringliggande bergarter eroderat eller vittrat ned. 4.2. Lösa avlagringar 4.2.1. Allmänt De lösa avlagringarna inom området utgörs huvudsakligen av sand, grus och sten (klapper), men mindre områden täcks av finare avlagringar, framför allt leror. Bland de biogena avlagringarna spelar framför allt olika former av torv stor roll. Generellt kan sägas att de lösa avlagringarna på Djurö är mycket tunna samt att deras utseende till allra största delen beror på vänervattnets mekaniska påverkan, idag och genom de senaste 5-10 000 åren. 4.2.2. Sand Sand förekommer framför allt i de nord-sydliga sprickorna inom ögruppen, och speciellt bör nämnas sandstråken på Djurö, Tribergs ö och Långön. Endast på dessa tre spelar sanden någon större roll, och kort kan sägas att sanden på dessa ställen gynnar en något rikare vegetation inom hedseriens ristyper.

18 Sand på stränder förekommer mycket sparsamt inom ögruppen. Det går inte att tala om sandstränder, möjligen med undantag av den lilla ön Råskärs östra strand, utan snarare om sandavlagringar i små skyddade vikar. Det gäller bl.a. innerst i Malbergs hamn, i Timmerviken och på ett avsnitt av Nyviken (samtliga lokaler på Djurö). 4.2.3. Grus och sten (klapper) Helt rena fraktioner av sand, grus eller sten förekommer knappast på öarna, men en av fraktionerna dominerar ofta på varje lokal. Detta beror på lokalens läge i förhållande till förhärskande vindriktning och därmed vågriktning. Klapper, bestående framför allt av fraktionerna sten och grus, förekommer på vissa ställen inom ögruppen och speciellt på två öar spelar denna lösa avlagring betydande roll. Det är på öarna Gisslan och Ängholmarna, vilka till största delen är helt täckta av klapper. Detta klapper består av bergarter från många håll i södra Sverige och är hittransporterat av inlandsisen. Bland stenarna hittar man ofta sandatenar, kalkstenar, porfyrer och olika former av gnejs och granit. Mörka bergarter förekommer också rikligt. Ängholmarna (i verkligheten endast en ö idag) är ögruppens lägsta ö och större delen kan vara vattentäckt vid extremt högvatten. Finare organa och oorgana sediment lagras därför mellan de större fraktionerna. Gisslan uppvisar en mycket vacker terrassering från dagens vattenyta och upp mot de högre partierna, vilka förr varit öns vattenkontakt. På grund av klapprets innehåll av rika bergarter uppvisar dessa öar en speciellt rik flora. Ett annat klapperområde av större omfattning finns på södra delen av Långön och vidare över centrala delen av ön Kässan. Klapper förekommer också på nästan samtliga öar i mindre omfattning i skyddade vikar. 4.2.4. Morängrus De redan upptagna grupperna är med all säkerhet rester av tidigare mer omfattande moränjordar, vilka senare fraktionerats genom vattnets påverkan. Rubriken morängrus tas dock upp, då en tidigare geologisk inventering (kartbladet Värmlandsnäs) antecknat morängrus på norra delen av Djurö. Detta stråk är dock uppdelat i klapperdelar och vissa stråk med finare (sand, grus) fraktioner.

19 4.2.5. Lera I vissa val skyddade områden, eller områden som relativt nyligen (de senaste 3-4000 åren) varit mer eller mindre avsnörda vikar, har mycket fina sediment kunnat avsättas. Ett sådant område, och det enda av betydenhet på öarna, är det öppna landskapet på södra delen av Djurö samt den centrala sprickan mot norr. I detta område återfinns en postglacial lera, den s.k. Vänerleran, vilken saknar varvighet och i sina övre delar uppvisar en finsandig eller mjälartad utbildning. Orsaken till denna utbildning hos Vänerleran torde enligt von Post vara att förskjutningen mellan land och vatten inom Vänerbäckenet efter dettas isolering från havet blev mindre intensiv än förut, varför strandens vågsvall då fick tillfälle att grundligare bearbeta marken och materialutförseln från strandzonen ökades. Vänerleran är till färgen ljusgrå eller gulaktig. Vid mikroskopisk undersökning visar den sig innehålla fossila diatomacéer (kiselalger), tillhörande dels en normal sötvattensflora, dels arter tillhörande den s.k. arenariafloran, som anses karaktärisera stora insjöar med klart vatten. Lerans utbredning på berg- och jordartskartan har givits en utbredning, jämfört med de gamla geologiska kartorna, vilken bättre stämmer med verkligheten. Den nya karteringen har gjorts dels med hjälp av fältstudier, dels med hjälp av studium av infraröda flygbilder över Djurö. Inom det centrala området av Djurö har ingen noggrann fältkartering av leran gjorts, utan denna del har presenterats som på geologiska kartan. Vegetationen inom lerområdet är jämfört med andra områden på öarna mycket rik och kan hänföras till gräs- och örtrika ängstyper. Ytterligare ett resultat av lerans egenskaper är att två kärr har utbildats med öppna vattenytor. Den underliggande leran kan inte penetreras av tillrinnande ytvatten. 4.2.6. Sedentära bildningar (torv) Vissa områden på öarna täcks av olika former av torvjordar, men en analys av dessa torvjordar har ej genomförts. Kortfattat kan dock sägas att de områden som nu är strandnära. och som täcks av vass- och starrvegetation på många håll har ett underliggande lager av olika former av limniska och telmatiska torvelag (sjöoch kärrtorp). Inom de centrala delarna av öarna (främst Djurö, Långe och Tribergs ö) dominerar dock Sphagnumrika torvlager, utbildade i fattigkärr eller mossar.

20 4.3. Geologiska hällstrukturer på Djurö Berggrunden på Djurö uppvisar mängder med spår från inlandsisens aktivitet i området. En omfattande hällanalys har genomförts av Hans Karlsson 1970. Några av de glaciala riktningselementen presenteras bär kortfattat. 4.3.1. Rundhällar Orienteringen hos rundhällarna indikerar ismassans rörelseriktning, och speciellt studiet av stöt- och läsidor belyser detta. Vissa av öarna uppvisar rundhällar med typiska stöt- och plocksidor. Stötsidorna vetter i huvudsak åt nordnordost och läplocksidorna således åt syd-sydväst. 4.3.2. Räfflor Räfflorna inom området varierar till storlek och utseende. Djup och bredd varierar till en del med bergarterna. Räfflorna är utsatta för en relativt kraftig postglacial erosion och är således otydliga i detaljerna. 4.3.3. Parabelrisser Som en kompletterande riktningsvisare till räfflorna kan parabelrissen användas. Orienteringen i förhållande till isrörelsen är som följer: is ------> (((((( Rissen går ofta djupt ner i berget. 4.3.4. Skärformiga brott Skärbrotten vänder sin konvexa sida med isrörelsen: ------> )))))) Denna form av brott finns sparsamt representerad inom ögruppen.

21 5. KLIMAT För att få en grov bild av klimatet på Djurö har uppgifter hämtats från Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut (SMHI). Då SMHI saknar permanent station på Djurö, har uppgifter tagits för närliggande stationer, vilkas värden i stort torde motsvara dem som gäller för Djurö. Nederbördsuppgiften är tagen från Lurö och visar månadsmedelnederbörd under perioden 1931-1960. Års/månadsmedeltemperaturen och den procentuella vindfördelningen på olika väderstreck är hämtad från stationen Åkershus (Eskilsäter) på Värmlandsnäs och avser medelvärden under perioden 1965 - - 1970. Djurö ligger på gränsen mellan två storskaliga klimatområden, det västliga varmtempererade klimatet och det östliga snöklimatet (Cfb och Dfb), och kan närmast karaktäriseras som ett borealt skogsklimat. Denna klimattyp förutsätter en jämn och relativt hög nederbörd under årets samtliga månader samt en betydande temperaturdifferens mellan kallaste och varmaste månaden. Årsmedeltemperaturen är 6,4 C, med en största differens mellan månadsmedelvärden på 19,6 C. Årsmedelnederbörden är 629 millimeter, med högsta månadamedelvärdet i augusti (75 mm) och det lägsta i mars (28 mm). Nederbörden är jämfört med områden på omkringliggande fastland relativt låg. Säkert är detta ett uttryck för den konvektiva nederbördens betydande andel i normala nederbördssummor. Över stora sjöar och i deras närmaste omgivning blir den dagliga temperaturamplituden, särskilt under vår och sommar, mindre än över landet i övrigt och därmed också tendensen till eftermiddagsskurar mindre i det att luftlagren får större stabilitet. På grund av den stora vänerytan och vattnets höga värmekapacitet uppstår inom Vänerområdet, liksom utmed våra kuster, dagliga land- och sjöbriser. De normala vindarna domineras av de sydvästliga och sydliga riktningarna, vilka förekommer vid 43,1 % av samtliga vindobservationer (3 gånger per dag). Vid endast 2,9 % av observationerna noteras lugnt väder. Se vidare sid 22.

22

23 6. DJURÖ - BEBYGGELSE OCH HISTORIA 6.1. Objektets benämning och areal Från lantmäterikontoret i Mariestad har inhämtats att ögruppens kamerala beteckning är Djurön 1 1, ett fiske av skattenatur i Torsö socken, Mariestads kommun, Skaraborgs län. Fastigheten utgörs av en enda lägenhet, som ej varit föremål för särskild lantmäteriförrättning, varför arealuppgifter inte finns intagna i jordregistret. Någon särskild karta över fastigheten finns heller inte. Enligt beskrivning till ekonomiska kartan utgörs emellertid lägenheten av ett antal öar och mindre skär med följande arealfördelning: byggnadstomt åker och annan jord under plog annan daglig skogsbevuxen mark Summa 0,1 ha 3,4 ha 313,0 ha 316,5 ha Från fastigheten har avsöndrats och avstyckats vissa områden varigenom efter sammanläggning uppkommit fastigheten Djurö 1 3 om ca 1,5 hektar. Denna areal ingår inte enligt uppgift i föregående siffra. Enligt avstyckningshandlingarna har heller inte till avstyckade fastigheten lagts något vattenområde eller fiske. Den avstyckade fastigheten tillhör Vänerns Seglationsstyrelse och huvudfastigheten tillhör sedan 1947 Uddeholme AB. 6.2. Bebyggelse På öarna finns idag tre bostadshus, en fyr och en anlagd hamn. Fyren: Denna uppfördes första gången 1896 och byggdes om 1912. Fram till 1964 var fyren bemannad, efter detta automatiserad. Fyrmästarbostaden: Ianslutning till fyren har ett bostadshus uppförts, samt hörande till detta ett större uthus. Huset brukas idag som sommarbostad, uthyrd av Vänerns Seglationsstyrelse. Hamnen: Hamnen är belägen i en skyddad vik på norra Djurö, i direkt anslutning till bebyggelsen vid fyren. Hamnen brukas mycket sällan idag och är förfallen. Några planer på att restaurera hamnen finns inte, enligt Seglationsstyrelsen. Jaktvillan: Den s.k. jaktvillan omfattar tre sovrum, en storstuga, jungfrukammare och kök. Till jaktvillan hör ett mindre uthus med torrdass och vedbod. Villan är inte vinterbonad Elektricitet saknas helt på öarna.

24 Jaktvårdarebostaden: Denna bostad ligger i närheten av jaktvillan på södra delen av Djurö och omfattar tre rum och kök. Tidigare har denna bostad använts av en av fyrmästarna, men efter fyrens automatisering har bostaden hyrts ut som sommarbostad. Nuvarande byreagäst fungerar som renhållningsman åt Mariestads kommun under Sommarhalvåret. Huset är uppfört 1928. Baracken: I anslutning till jaktvårdarebostaden finns en mindre barack, vilken uppfördes av Uddebolmabolaget i slutet på 40-talet för att fungera som sommarbostad för skogshuggare och i viss utsträckning även som stall. Bebyggelsen på Djurö har alltid, varit på huvudön, men det finns få uppgifter om antalet bostäder och deras placering under tidigare århundraden. Troligt är dock att ett hus legat i den s.k. Lyckan mitt på huvudön, och det är känt att bostäder legat på den plats där den nuvarande jaktvårdarebostaden ligger. Den nuvarande baracken ligger också på en plats där tidigare ett större stall legat. Bland byggnadsverk på Djurö bör också nämnas den mast som står intill jaktvårdarebostaden. Den har varit försedd med en propeller och en generator, vilken levererat ström till ett telefonsystem. Genom denna generators tillkomst kunde i viss mån isoleringen på öarna brytas. En vanlig telefon ansluten till riksnätet installerades nämligen, liksom en telefonledning mellan fyrmästarbostäderna på norra och södra delen av ön. 6.3. Historia En utförlig presentation av Djuröfolkens historia har sammanställts av prosten Nils Porssell, Mariestad. Denna berättelse, som här återges i sin helhet, har tidigare varit publicerad i Tidning för Skaraborgs län år 1951. Ögruppen heter i jordeböckerna lägenheten Djurö 1, ett fiske, skatte. Men år 1572 var den upptagen såsom kronofiske. Räknat i mantal är Djurön ett åttondels mantal. Mest känd är ön såsom fyrplats. När Djurön först blev befolkad är okänt. Men västgötastuderanden Herman Carling uppger i sin beskrivning över Torsö socken år 1743, att ön först under Gustaf Vasas tid fått åbo. En änka flydde dit för buller och oväsen, som var i riket, med tvenne sina söner och uppehöll sig där med fisk i tu år. Sedan bleve de bekante, och då särskådades antingen ön skulle höra till Värmeland eller Thorsö. Men emedan emellan Thorsö sjön inte var djupare än 6 famnar, men utanför Djurö åt Värmlandssidan var, efter berättelse, vid vart ett steg en famn djupare, dömdes hon till Västergötland. Så kommo djuröborna att bli västgötar och höra till Torsö socken i stället för att bli värmlänningar och höra till Eskilsäters socken. Sedan 1600-talet äro ägarna eller beboarna av Djurön kända. Det är Kungl. Maj:t och Kronan, som först uppträder såsom ägare av Djurön liksom av mest alla andra hemman i Torsö socken vid den tiden. 1642 erhöll kamreraren Justus Hansson Falkenstierna ön i förläning. Han förlorade den dock samma år, ty det året mistade han livet på grund av diverse förskingringsbrott. Kort därefter blev rikskammarrådet Conrad von Falkenberg, död 1654 på Börstorp i Hassle pastorat, ägare till ön, och innehades den efter honom av