Helbrägdagöraren Anders Olsson i Buckarby Den evangeliska folkväckelsen var mycket stark i Östervåla från mitten av 1800- talet och in på 1900-talet. Väckelsefolket kallades för Läsare och Missionsvänner. År 1860 bildade de Östervåla missionsförening, som sedan 1920 heter Östervåla missions-församling. När den 1935 firade sitt 75-års-jubileum hade den 600 medlemmar, och var den största missionsförsamlingen på svenska landsbygden. Gudsmän och gudskvinnor har varit ledare i denna väckelserörelse, och en av de främsta var småbonden Anders Olsson i Buckarby, Östervåla. Förtroende var stort för denne gudsman och under 30 år var han föreståndare i missionsförsamlingen, trots att det fanns anställda predikanter. Det som var säreget med Anders Olsson var att han hade nådegåvan att bota sjuka genom bön, handpåläggning och smörjelse med olja. Bibelstället för detta är Jakob 5:14-16. Under 1880-talet studerade missionsförsamlingens ledare detta bibelord och fick tro för att i Jesu namn bota sjuka. Den förste som bad för helande var pastor C. M. Johansson, som var missionsförsamlingens herde 1882-88. Föreståndaren Anders Olsson fick också tro att be för människors helande och under många år bad han för 100-tals sjuka människors tillfrisknande. Ofta var det ögonblickliga helandeunder. Under 1890-talet tjänade Anders Olsson ofta tillsammans med predikanten Stor-Olle Olsson, som var pastor i Östervåla 1890-99. Anders Olsson i unga år tillsammans med sin hustru Cajsa Persdotter.
Anders Olssons släkttavla OLOF ERSSON ANNA ANDERSDOTTER PER ANDERSSON KAJSA ANDERSDOTTER (1795-1861) (1794-1875) (1787-1870) (1800-1849) Född: Västersälja Född: Yttre Tierp Född: Borgen Född: Kerstinbo Nora Död: Buckarby Död: Buckarby Död: Holm Nora Död: Holm Nora ANDERS OLSSON CAJSA PERSDOTTER (1836-1916) (1833-1901) Född: Västersälja Född: Buckarby Nora Död: Buckarby Östervåla Död: Buckarby Östervåla ANNA OLOF PER KARIN KRISTINA AUGUST BARN: (1865-1942) gift 1888 med Per Lindén (1863-1949), Ettingbo, Barn: Ester (1890), Anna (1892), Lisa (1894), Signe (1896), Petrus (1900), Lydia (1902), Paul (1904). (1868-1943) gift 1892 med Karin Jansdotter (1867-1946), Buckarby, Stenlunda Inga barn. (1869-1918) gift 1902 med Mathilda Olsson (1884-1965), Annelund Barn: Greta (1903), Petrus (1904), Valfrid (1906), Anna (1908), Nils (1909), Astrid (1912), Olle (1914), Lisa (1916). (1871-1951) gift 1897 med Per Pettersson (1871-1952), Skogbo Barn: Petrus (1899), Anna (1901), Reinhold (1903), Magnus (1911). (1874-1958) gift 1900 med Per Johan Pettersson (1871-1927), Åbylund Barn: Petrus (1901), Anna (1903), Adina (1906), Simon (1908), Johannes (1910), Agnes (1911), Karin (1913), Greta (1915), Erik (1918), David (1920). (1877-1950) Rosén gift 1903 med Lisa Pettersson (1875-1952) Rasbo, Enskede Barn: Tyra (1904), Astrid (1908), Erland (1913).
Hela Anders Olssons familj samlad i Buckarby omkring 1896. Från vänster: Kristina (dotter), Per Lindén med hustrun Anna (dotter), Cajsa (hustru), August (son), Anders Olsson, Per (son), Anna- Lena (syster; 1825-1913), paret Karin och Olof (son), Karin (dotter). Barnen är Lisa (f. 1894), Anna (f. 1892) och Ester (f. 1890) Lindén, Ettingbo. Samtal i Åbylund 1951 Den 8 oktober 1951 fyllde Petrus Temdahl i Åbylund 50 år. Petrus hade i 30- årsåldern åkt ut som missionär till Kongo, men efter tre år blivit svårt sjuk, fick åka hem och var det sedan hela livet. I Åbylundshemmet hade man nära relation till helbrägdagöraren Anders Olsson, eftersom hans dotter Kristina gifte sig med Per Johan Petterson, varvid Kristina flyttade till Åbylund. Per och Kristina fick 10 barn, av vilka Petrus var äldst. Per Pettersson (1871-1952), Skogbo, gift med Anders Olssons dotter Karin, gästade denna dag Åbylund. Petrus bror Simon Tofters och hans hustru Greta sammanförde Per Pettersson och Kristina i Åbylund till ett samtal om Anders Olsson, som Simon spelade in på en trådspelare. Från detta samtal har jag hämtat följande uppgifter om Anders Olsson.
Vådlig skogsbrand i Västersälja Från Tegelsmora socken, från en by som ligger mellan Tegelsmora kyrka och Örbyhus samhälle, kom en man, Anders Matsson (1768 Tegelsmora -1841 Ingeborgbo Östervåla), som blev gift med en flicka, Maria Nilsdotter (1766 Yttre Tierp 1841 Ingeborgbo Östervåla), från södra Tierp. De hade, vad vi vet, tre döttrar. En av dem, som hette Helena och hade en utpräglad sångbegåvning, var piga i Gundbo Östervåla, då hon blev bekant med och senare gift med Erik Ersson i Ingeborgbo. Ett av deras barnbarnsbarn är sångaren och talaren Artur Eriksson. En annan av de tre systrarna blev gift i Upplanda Östervåla. Den tredje, Anna Andersdotter (1794 Yttre Tierp -1862 Buckarby Östervåla), blev gift med Olov Ersson (1795 Västersälja -1862 Buckarby) i Västersälja Östervåla. De bodde på den gård, som ägdes av Ullfors bruk och där Åkergrens senare bodde. Olof Erssons svärfar, Anders Matsson, bodde tillsammans med hustru, dotter och måg i Västersälja. En gång år 1826 var han i skogen och basade vidjor för gärdsgårdsstängning och hade en eld för det arbetet. Han bedyrade att han hade släckt elden. Samtidigt var där en man från Stärte och hade en eld för samma slags arbete. Han svor på att han inte hade haft någon eld. Men eld kom lös och det brann i skogen från Västersälja till Andersbo på en eftermiddag (6,5 km) enligt Per Pettersson. Det måste ha varit en stark västanvind då. Det var väl det brunna området som senare under många år kallades bränslen. Invånarna i Västersäljagården skyllades för eldsolyckan. Det gjordes utmätnint av deras egendom av länsmannen. Man tog till och med sängkläderna i vaggan, där den ettåriga Anna-Lena låg. Snickeri, jorden och skogen Olov Ersson i Västersälja var stolsnickare. Olov och hans hustru Anna fick fem barn, som alla uppnådde hög ålder. Anna-Lena var född 1825 och blev 88 år. Karin föddes 1827 och blev 68 år. Stina 1829 och blev också 68 år. Erik föddes 1832 och blev 72 år. Anders, som skulle bli helbrägdagörare, blev född 1835 och blev 81 år. Döttrarna kom som barn eller tonåringar ut som pigor i bondgårdar. Anna-Lena var en tid i Yvre i Tierp, där hon for illa och ådrog sig reumatism, som sedan plågade henne resten av livet, men hon blev ändå äldst av syskonen. Sönerna började troligen tidigt att hjälpa till i snickeriet. När Anders var tre år, år 1838, bodde familjen i Ragnarbo. Då fick Anders ont i ett öga och blev blind på detta. Snart flyttade de tillbaka till Västersälja. På 1850-talet arrenderade familjen en gård i Gällarbo, troligen på ett femårskontrakt. Anders var den enda bland sina syskon som kunde läsa och skriva. Vid den här tiden arbetade Anders med jorden och skogen. En gång reste Anders och systern Stina omkring till Örebro, Köping och Arboga, där de lagade rottingflätning i stolar. På så sätt bidrog alla till familjens ekonomi. Anna-Lena och Stina flyttade hem från sina
pigtjänster, och nu var familjen samlad utom Karin, som blev gift i Tobbo Östervåla. Anna-Lena skötte kreaturen. Olov Ersson, Erik och Stina oh de övriga arbetade så mycket de hann med snickeri. Stina stod hela dagarna vid snickarbänken med sågning och hyvling. Det var troligen mera påkostade stolar de tillverkade. Med sammanhållning och mycket arbete stabiliserades ekonomin. Efter arrendets upphörande kunde familjen köpa Buckarbygården av dess ägare Anders Andersson, som en tid bodde kvar tillsammans med Olov Erssons familj, men sedan flyttade till Hemmingsbo i Nora. Anders Andersson var en av väckelsepionjärerna i Östervåla. Han predikade och bjöd in till möten. Under hans tid i början av 1950-talet hade 500 människor kommit till Buckarby på ett evangeliskt möte. Så det var en välsignad plats som familjen från Västersälja och Gällarbo kom till. Anders Olsson hade också blivit en Jesu lärjungen under tiden i Gällarbo. Efter en tid köptes även en gård i Kanikebo, som senare övertogs av brodern Erik. Familjen i Buckarby Cajsa Persdotter (1833-1901) från Buckarby Nora kom som piga till sin faster och hennes make i Gästbo Östervåla, där hon var i fem år. Hennes far var snickare och var från Borgen Östervåla och bror till Anders Andersson i Borgen och Olof Andersson i Bragdebo. Under tiden i Gästbo blev hon en Jesu lärjunge. Sedan kom hon som piga till Ol Jans i Ginka och hösten 1863 som köksa hos kyrkoherde Esbjörn. År 1863 byggde Anders Olsson ett nytt bostadshus i Buckarby och övertog gården efter sin far. På våren 1864 firade Anders bröllop med Karin från Buckarby Nora. De fick sex barn: Anna år 1865, Olov 1868, Per 1869, Karin 1871, Kristina (Stina) 1874 och August (Rosén) 1877. De fem äldsta barnen bodde kvar i Östervåla. August blev pastor inom Svenska Missionsförbundet. Under många år var han pastor i Immanuelskyrkan, Stockholm, Missionsförbundets största församling. Ärkebiskop Natan Söderblom sade om August Rosén, att han var Sveriges bäste predikant! Familjefadern och profetgestalten Anders Olsson var en kroppsligt högväxt man, präglad av djupt allvar. Han var en profetgestalt. Det var inte som predikare han imponerade utan genom Gudsfruktan och de sällsamma andegåvor han ägde. Att genom handpåläggning och bön hela människor i Jesu namn var en gåva som Anders Olsson använde flitigt, så att sjuka människor blev friska. Han var de lidandes hjälpare, tröstare och vän. Han besökte ofta självmant sjuka men kallades oftare till dem genom budsändning. Det finns många exempel på fall, där människor rest sig upp direkt ur sängen, när Anders Olsson hade bett för dem.
Den öppna spisen i hemmet i Buckarby, som Anders Olsson byggde 1863. Yngste sonen August Rosén var också en begåvad målare, och han har målat denna tavla. Ett sådant fall skall jag här ta upp: en man som inte var troende, hade en flicka, som var sjuk. Flickans moder, som var troende bad sin man att hämta Anders Olsson,
men mannen var inte så modig, så han lät saken vänta. Dagarna gick och flickan blev sämre. Då insåg fadern, att något måste göras, därför gick han till Anders Olsson och bad honom följa med sig hem och bedja till Gud för den sjuka dottern. Anders Olsson sade då: Det är underligt att du vill söka Gud i nöden, men du vill inte ha med Gud att göra, då allt går dig väl. Jag går inte med dig. Då blev fadern bedrövad och svarade ödmjukt. Om farbror inte vill gå med för min skull, så gå då med mig för min hustrus och min dotters skull. Efter ett tag var de båda på väg till den sjuka flickan. Vid början av vägen gick de sida vid sida och talades vid men sedan bad Anders Olsson den sjuka flickans fader att gå på lite för han ville gå för sig själv. Snart uppstod ett mellanrum mellan de båda. Då hörde fadern att Anders Olsson gick och bad. Efter en stund ropade Anders Olsson fadern till sig och sade: Nu vänder jag och går hem, ty nu har jag fått bönesvar. Han hade också fått det, för när fadern kom hem var flickan frisk. Hur helandet började i Östervåla Helbrägdagörelserörelsen (helanderörelsen) i Amerika, dess förkunnelse och metoder började under 1880-talet att påverka förkunnare och församlingar i Sverige. Två böcker av rörelsens mest kända företrädare, amerikanen William E. Boardman, utgavs i Sverige. I Andens kraft. Eller kristlig erfarenhet i Skriftens ljus utgavs i Stockholm 1881. Herren din läkare (Jehova-Rofeka) utgavs i Stockholm 1882. Helanderörelsen visade på att vara sjuk inte var Guds vilja, att det gick att bli frisk genom att handla i tro ( act faith ), be trons bön och smörja med olja enligt Jakobs brev 5:14. Man kunde anlita Herren som läkare och behövde inte lita på mediciner och mänskliga läkare. Det gällde att tro på att man skulle bli helad, agera som om man var helad och bekänna inför andra att man var helad oavsett kroppsliga symptom. Helanderörelsen gjorde insteg i Sverige i väckelsekretsar, framförallt i Närke och helgelserörelsen. Två av dess pionjärer och företrädare var drottningen på Vita berget Elsa Borg (1826-1909) och evangelisten Nelly Hall (1848-1916). Båda träffade Boardman och Nelly Hall översatte hans bok om helande 1 C. M. Johansson hade kommit i kontakt med helanderörelsen och troligen läst Boardmans bok Herren din läkare. Förtroende för Johansson som förkunnare, herde och församlingsledare var stort. Han hade ett öppet sinne och studerade därför de nya tankegångarna från Amerika om helande. Under många decennier talade man väl i Östervåla om C. M. Johansson och hans tid i missionsföreningen. Under Johanssons tid i Östervåla (1882-88) samtalade och studerade missionsföreningens styrelse uppmaningen i Jakobs brev 5:13-18. Man började få tro för att med bön och smörjande med olja bota sjuka. Läsarna i Östervåla var lärda att sjukdom var ett fostrande lidande från Gud, vilket var den nyevangeliska 1 Joel Halldorf: Av denna världen? Emil Gustafson, moderniteten och den evangelikala väckelsen. Artos & Norma bokförlag, Skellefteå 2012.
utgångspunkten. Så hade ju Rosenius och Lina Sandell undervisat. Genom bibelstudiet började de äldste i missionsföreningen inse att sjukdom inte var ett positivt lidande från Gud, utan det var negativt och kunde besegras och göras om intet. Den förste, som började att betjäna sjuka i Östervåla enligt Jakob 5:13-18 var C. M. Johansson. Anders Olsson i Buckarby deltog i denna studieverksamhet och han började också snart att be för sjuka. C. M. Johansson kom från predikanttjänst i Växjö, var pastor i Östervåla 1882-88. Därefter blev han distriktsföreståndare i Svenska Missionsförbundet med placering i Jönköping. Fransson och Boltzius Vid midsommaren 1882 inbjöd missionsförsamlingarna i nordvästra Uppland (NÖVLM) till sommarmöten i Nora och över 2 000 personer deltog. Talare var pastorn Carl Andersson i Vaxholm och världsevangelisten Fredrik Fransson från Anerika. Det var väckelsemöten, som var till stor inspiration för Anders Olsson, C. M. Johansson och övriga från Östervåla. Fransson hade av Gud mottagit helbrägdagörelsens gåva. Utöver att predika om Kristi snara tillkommelse brukade Fransson predika över texter, som hänvisade till Guds makt att bota kroppen såväl som själen. Därtill bad Fransson för sjuka, som blev helade. Franssons helandeförkunnelse och att man vågade tro på helbrägdagörelsens gåva ledde ofta till svår förföljelse för Fransson. År 1885 fängslades Fransson i Danmark för detta, förhindrades att predika och utvisades från landet. 2 Under dagarna i Nora fick Anders Olsson lära känna en helbrägdagörare, som fick stor betydelse för att själv börja be för sjuka till helande. Linderholm skriver i Biografiskt lexikon om Boltzius, att helbrägdagörandet i vår frikyrkovärld fick starkare fart, då den märklige evangelisten Fredrik Fransson 1881 återvände från Amerika, och från 1883 vann hans lärjunge Nelly Hall stort rykte i landet för sina underbara helbrägdagörelser. Fredrik August Boltzius hade år 1880 börjat sin helbrägdagörande verksamhet i Grava, Värmland, och han var 2 Karl Linge: Fredrik Fransson, En man sänd av Gud, J. A. Lindblads förlag, Uppsala 1951.
centralgestalten i helanderörelsen, som växte fram i Sverige under 1880-talet. Boltzius hade en bror som bodde i Gävle, och 1884 kom Fredrik August och stannade hos brodern drygt två månader samt botade sjuka. Boltzius var redan känd och det spreds rykten om hans verksamhet i Gävle. Anders Olsson från Östervåla besökte honom och lärde sig. Till en början tog Boltzius emot sjuka i sin brors hem, men tillströmningen var så stor att Betlehemskyrkan öppnade för honom. Under 1885 återkom Boltzius för ett kortare besök i Gävle och Uppsala. 3 Det var tydligt att Gud hade gett Anders Olsson Andens gåva i stort mått att bota enligt 1 Kor. 12:9. Anders Olsson fick sedan i början av 1890-talet leda Stor-Olle Olsson till att i tro be för sjuka till helande. 4 Trosmannen Anders Olsson Att Anders Olsson hade en stor tro på Gud var det aldrig någon tvekan om. När församlingen började tala om lokalutrymme kom som väntat kostnadsfrågan upp. Vid ett församlingsmöte, där just denna fråga togs upp ställde sig den inte rike Anders Olsson upp och sade till församlingen: Vad kostnadsfrågan vidkommer så skall jag be att få ta den på min lott. Alla som var församlade visste att Anders Olsson inte var någon rik man och undrade kraftigt men tackade för erbjudandet. Sedan visade det sig att Anders Olsson hade på egen hand och med Guds hjälp trott in alla pengar till byggnaden. Frid över den mannen och hedrat vare hans minne. Petrus Hübinette skriver i boken Uplandsallmogens liv, 1923, i ett avsnitt som handlar om Vendel: Först i en något senare tid, sedan en jämförelsevis stor del av befolkningen blivit andligt sinnad, kom helbrägdagörelse (helande) genom bön och handpåläggning i ropet. Många ifrån bygden sökte den mångomtalade Boltzius (Gävle), andra Buckarbygubben, en hemmansägare från Buckarby i Östervåla socken. Stort förtroende för Anders Olsson Undret med flickan var bara ett av många under som skedde där Anders Olsson gick fram. Anders Olsson var även en man med gott inflytande. Han hade stort inflytande på många väckelseförkunnare och präster. En trosman som han hade stort inflytande på var Olof Olsson, även kallad Stor-Olle. Stor-Olle var pastor i Östervåla 1890-99. Anders Olsson och Stor-Olle gick ofta tillsammans och bad för sjuka. Tro hade de båda. 3 Karl Linge: F. A. Boltzius, En bok om helbrägdagöraren från Värmland, J. A. Lindblads Förlag, Uppsala 1959. 4 Simon Tofters har för mig berättat om hur helandeverksamheten började i Östervåla under 1880- talet. Simon var själv ett barnbarn till Anders Olsson och i hemmet i Åbylund berättade man mycket om Anders Olsson i Buckarby. Oscar Lövgren skriver i sin bok Stor-Olle, Missionsförbundets Förlag 1954: Sedan Olof Olsson kommit till Östervåla började han enligt Jak. 5:14 bedja till Gud för sjuka. Att han därvid påverkats av trosmannen Anders Olsson i Buckarby, pastor August Roséns far, är påtagligt.
På baksidan av denna målning står texten: Målad den 28 januari 1927. Det rum i Olof Anderssons [son till Anders Olsson och bror till målaren August Rosén] gård Buckarby, Östervåla, där jag föddes den 29 mars 1877. August Andersson Rosén, Stockholm.
Anders Olsson var en sådan Gudsman att de ofrälst människorna hade ett lika stort förtroende för honom som församlingen. Han fick t.o.m. vara talesman för hela Östervåla socken när konung Oskar II skulle uppvaktas. Församlingen visade sitt förtroende för Anders Olsson genom att välja honom till församlingsföreståndare under 30 år. Tillsammans med Stor-Olle handhade han i missionsförsamlingen den andliga vården under 1890-talet. De bad mycket för sjuka till helande. Anders Olsson var en gång i Gransätra, Harbo, och bad för en flicka som blev frisk. Hennes far var inte frälst men trodde på Anders Olssons helbrägdaförmåga. Anders Olsson lär ha sagt att de troende hade det svårare att tro på helbrägdagörelse än andra. Visst var han en småbrukare och hantverkare men folk sade att de hade mött många kristna män som gjort ett djupt intryck på dem, men knappast nämner de någon framför Anders Olsson i Buckarby. Stor-Olle och Anders Olsson Om man jämför Anders Olsson och Stor-Olle så visar de ganska stora skillnader. Stor-Olle hade ett starkt övertag genom att vara stor och stark, ha hett humör, samt vara livlig. Men Anders Olsson var den som hade det andliga övertaget. Han var lugn, tystlåten, försiktig och stillsam. Han var en profet. Men tillsammans fungerade Anders Olsson och Stor-Olle mycket bra. Otaliga gånger var de på sjukbesök tillsammans, där resultatet så gott som alltid blev kraftgärningar, helbrägdagörelseunder och total befrielse. Det var först i Östervåla 1890, som Stor-Olle började be till Gud för sjuka enligt Jakob 5:14. Han hade kommit under Anders Olssons inflytande och påverkan. Olof Olsson skrev 1920 i Östervåla missionsförenings 60-årsskrift: Vid svårare sjukdomsfall, såsom då hela familjer insjuknade, brukade Anders Olsson i Buckarby och jag följas åt. Vi körde i par. Och Herren utförde stora ting. O, du min oförgätlige broder! Din tro och din bild skall alltid följa mig. Du hade sett och du såg Jesus. När det är väckelsetider blir människor frälsta och omvänder sig från döda gärningar. Människor blir helade genom bön, demoner blir utkastade och människor blir fria. Så skedde i Östervåla i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Väckelsens eld brann starkt. I Östervåla med omnejd verkade helbrägdagöraren Anders Olsson med botande av sjukdomar och befrielse från demoner. I Landsmålsarkivet i Uppsala har jag funnit följande berättelse, som är nedtecknad av Östervåla-bonden Simon Eriksson år 1940. Simon var bonde i Hindersbo och bror till Manne Eriksson, som var föreståndare för arkivet. De var född i Töbro på gränsen mellan Östervåla och Tierp.
Stor-Olle Olsson med hustru Matilda och barn i början av 1890-talet i Östervåla. Barnen: Olof Paul (f. 1881), Ruth (f. 1883), Petrus (f. 1885), Ester (f. 1888), Daniel (f. 1889). Två av barnen hade dött. Fyra ytterligare barn skulle födas. Befriad från demoner En man vid namn Karlsson ansåg sig ha blivit besatt av en ond ande och kom till Anders Olsson i Buckarby för att om möjligt få hjälp att bli fri från sin plågoande. Anders Olsson behandlade honom på sedvanligt sätt och bjöd den onde anden i Jesu Kristi namn gå ut från mannen Karlsson och lämna honom i fred. Karlsson berättade efteråt, att det hade känts som en enbuske skulle ha åkt ned i halsen på honom, när besättelsen började, och nu kändes det på samma sätt, fast i motsatt riktning. I varje fall kände han sig lättad, anden for ut ur honom och han gick hem befriad. Men den som stannade kvar i Buckarby, det var den onde. Vettskrämda husdjur och förskrämt gårdsfolk påkallade ideligen ingripande från Anders Olsson. Då vek anden för tillfället och kom i stället tillbaka till Karlsson, som på nytt måste söka hjälp i Buckarby. Och han fick sådan var gång, och då började oväsendet i Buckarby. En kväll när Anders Olssons son August kom hem, litet spritpåverkad, kavat och glad i hågen, han ansåg sig vara fritänkare (ateist) vid den tiden, råkade han i farstun snubbla över en främmande hund. Han ilsknade till och gav hunden en rejäl spark, så att den åkte in i ett hörn, och gick vidare upp på sin kammare på vinden. Men den som var före honom var hunden, en svart pudel. Då vart August arg på allvar, spände av sig svångremmen och skulle driva bort det efterhängsna djuret. Men det
lyckades inte för honom han måste gå ned till fadern och be om hjälp. Han fick ut hunden från rummet, men den stannade kvar i gården och fortsatte sitt ofog. Denne August, som var född i Buckarby 1877, blev senare predikanten August Rosén. Han har själv för mig berättat: Så har jag i alla fall en gång sparkat Fan själv i ändan! Historien med den svarta pudeln blev enligt hans egna ord åtminstone i viss mån orsak till hans omvändelse från fritänkeriet, men naturligtvis var inflytandet från fadern det viktigaste. Det skulle en av de följande kvällarna bli predikan i ett skolhus i grannskapet, och Anders Olsson, som själv för övrigt var en gärna hörd predikant, gick dit. Där redogjorde han för kvällens predikant, missionsförsamlingens dåvarande predikant, Olof Olsson, kallad Stor-Olle. Men under Stor-Olles predikan började Anders Olsson att ärgas etter (bli riktigt förargad), som det heter på Vålamål. Han blev således uppriktig arg och tyckte att det väl vore märkvärdigt om han inte skulle rå på den lede utan annan mänsklig hjälp. Och i det humöret lämnade han mötet och gick ensam hem. Då fann den Onde för gott att ge sig i väg därifrån genast, utan att invänta Anders Olssons hemkomst. Hans besvärjelse verkade på avstånd. När Anders Olsson nu kom hem och in i gården, satt gårdsfolket där alldeles vettskrämt, och på golvet i storstugan var det fullt av sot, murbruk och slaggstycken som om sotaren skulle ha härjat i skorstenen. De hemmavarande berättade, att det hörts en knall som av ett bösskott när den Lede i hundgestalt for ut genom skorstenen. Anders Olsson lär senare sagt, att han trodde sig förstå orsaken till detta efterspel: Jesus själv drev ju ut de onda andarna med sitt blotta ord och botade sjukdomar med händers påläggande. Själv hade han förbisett detta och brukat händerna, när han drev ut den onde anden från Karlsson. Gustaf Mosesson berättar Anders Olssons yngste son August Rosén valde att bli förkunnare och studera på Svenska Missionsförbundets predikantskola i Stockholm. Där mötte han Gustaf Mosesson från Värmland, och de skulle bli rumskamrater. Gustaf Mosesson kom under många år att vara en viktig ledargestalt i Svenska Missionsförbundet. Han var rektor för dess pastorsutbildning i Missionsskolan på Lidingö. Gustaf Mosesson följde med sin rumskamrat August Rosén hem till Buckarby, ett besök som Mosesson berättade om den 26 augusti 1950. Östervåla Missionsförsamling firade då 90-årsjubileum, och Simon Tofters spelade in talet på sin trådspelare, som vi sedan har renskrivit.
Mosessons tal den 26 augusti 1950 i Östervåla missionskyrka Den minnenas fest vi har ikväll är inte bara en glädjens fest. Om allt varit normalt och min ungdomsvän August Rosén varit i livet så skulle han ha varit med här idag. Lars Jacobsson hade jag hoppats få möta här, för jag hade lovat att komma hit, men han är inte här. Och i dessa dagar jordar en annan av mina ungdomsvänner, som varit här och arbetat. Teodor Nordström, min älskade son. Det är således så, att som skalden säger: Det finns ej den själ som ej vänder fröjdernas skimrande ljus runtom sin axel, av kval Nästa fredag, den 1 september, blir det 50 år sedan jag utanför Andreas-kyrkan i Stockholm mötte Östervåla-ynglingen August Rosén. Jag förälskade mig från första stunden i hans ögon. En nykommen? Ja. Ska vi bli vänner? Ja! Ska vi bli rumskamrater? Ja. Så var överenskommelse träffad och vi bar våra koffertar upp tre trappor, upp dit vi skulle bo. Han talade med mig ofta, mycket om sin hembygd, om den kristna församlingen här. In i det sista hade August Rosén den uppfattningen, att på denna jord fanns inte en kristen församling som han ansåg mer motsvara idealet sådant detta möter oss i Nya Testamentet, som han hade funnit här i Östervåla. Det var ju inte underligt när denne min vän så hade satt mig in i alla de andliga förhållandena här, att jag längtade att komma hit, att se hans hem, lära känna hans far och den miljö som betytt så mycket för honom. Julen 1901 blev jag skickad till Vendel, varvid August Rosén hade varit i Öregrund där han tidigare hade verkat, och vi kom överens om att han i slutet av julfera skulle resa till Vendel, skulle predika där hos mig. Så var det en troende man som med häst och släde skjutsade oss den långa vägen från Vendel till Östervåla. Jag kom hit och lärde känna denna bygd. Det första intrycket som jag fick, när jag tillsammans med August Rosén inträdde i detta missionshus, var inte precis uppmuntrande. August hade en väldig respekt och vördnad för Pär Källström, som då var församlingens föreståndare. Vi smög oss försynt och tyst upp till talarstolen. Det var lördagkväll. Något hundratal människor var samlade på nedre botten. Vi bugade oss för Källström. Under tiden detta skedde, så stod en ung man, som senare blev min kamrat Karl Sandberg, i talarstolen och predikade. Det första jag hörde av Källström var ett högt uttalat:
Jaha, för 25 år sedan så tordes också jag predika över Höga Visan. Karl Sandberg hade tagit en text ur Höga Visan. Det där var väl inte ägnat precis att göra Sandberg gladare, där han stod och talade, och måste ha hört vad som sades. Och det ökade min respekt för Källström alldeles oerhört. Jag tänkte, när jag på söndagen skulle predika och gjorde det över texten om Jesus och den samariska kvinnan, att jag åtminstone skulle göra pinan så kort som möjligt. Det gjorde jag, med det resultatet att jag fick mig en överhalning av honom för att jag hade varit alldeles för kort i predikan. Nå, Karl Sandberg blev sedermera min kamrat, församlingen hade ju rekommenderat August Rosén och styrelsen hade också att yttra sig om Karl Sandberg. Tveksamheten var säkerligen en smula större, och med det rätta när det gällde Karl Sandberg, och vi fick inte så värst länge ha honom i vår verksamhet. Jag hörde utav Rosén att Källström likvisst hade vädjat styrelsen, huruvida denna inte ville ge något bidrag åt Sandberg för att han under sommaren och så långt där innan han kom in på skolan hade hållit på och predikat. Men styrelsegubbarna tyckte att det kunde väl vara lön nog att Sandberg fått öva sig på dem. Här i Våla lärde jag känna framförallt den högreste, den märkelige man vars yngsta son August Rosén, min rumskamrat, var. Hans sociala ställning var ju enkel han var småbrukare och hantverkare. Det var såsom andlig person han utövade ett väldigt inflytande och gjorde på mig ett outplånligt intryck. Jag har under årens lopp mött, jag vågar väl säga; många tusende kristna män, men jag säger inte för mycket, jag vet inte om ibland alla dessa många någon har gjort ett så mäktigt intryck såsom andlig människa på mig som Anders Olsson i Buckarby. Jag har blott ett ord för en sådan man som denne. Han var en Guds profet. Under vårt besök här, då jag bodde i hemmet, så kom en dag så som ofta brukade ske, sjuka människor. En dag kom ett mycket svårt fall, en sjuk människa önskade att bli behandlad utav Anders Olsson för sin sjukdom. Fallet var svårt och den gamle mannen kände väl ett djupt behov av att få hjälp när han skulle bedja för denna sjuka. Men innan han gjorde det så tog han sin son och mig enskilt in i ett rum för att andligen pröva oss. Jag hade ju som uppfostrad i ett gudfruktigt hem ifrån barnsben, så många bevis på Guds makt, och jag trodde på de andliga gåvor som Gud givit åt sin församling. Men när Anders Olsson hade talat med oss en stund så reste han sig tyst upp, vände oss ryggen och gick ensam in i rummet för att bedja för den sjuka och behandla denna person. När han på det sättet rest sig upp och gick och jag kände att jag var underkänd i denna andliga prövning, så gick det ett svärd igenom min själ. Jag har så många gånger efteråt känt denna fruktansvärda sveda och önskat att jag ännu en gång hade fått vara tillsammans med denna man. Jag tror att jag inte en annan gång skulle ha blivit underkänd av honom. Detta var mitt första besök i Östervåla.
Nya Fridsbudet Månadstidskriften Nya Fridsbudet började utges 1895 av Karl Johan Redin, Stockholm. Föregångaren Fridsbudet utgavs av Gustaf Emanuel Beskow åeren 1876-78. Trots väckelsetider var det stort och uppseendeväckande att människor blev botade genom bön, handpåläggning och smörjande av olja. I Nya Fridsbudet nummer 1 år 1899 uppmärksammades helbrägdagöraren Anders Olsson, Östervåla.
Helandeverksamheten i Östervåla lät tala om sig och i nummer 5 årgång 1900 i Nya Fridsbudet följdes artikeln om Anders Olsson upp med en artikel om Stor-Olle.
Diskussioner om helbrägdagörelse Utöver landet gick diskussionerna höga om helbrägdagörelse, men inte i Östervåla, där man visste (både troende och otroende) att när Anders Olsson bad för sjuka blev de friska. Svenska Missionsförbundets ledare P. P. Waldenström ifrågasatte helbrägdagörelserna. I Petri första brev 2:24 talas om att Kristus bar upp våra synder i sin kropp på korset. Det står också att genom Kristi sår (som han fick genom alla slag innan och under korsfästelsen) har ni blivit helbrägdagjorda. Med det förstår de som tror på att Gud helar människor från sjukdomar, men Waldenström skriver i sin bibelförklaring: Genom detta lidande hade de troende blivit helbrägdagjorda, d.v.s återlösta från de synder, vari de förut levat. De som tror och förkunnar Guds helande menar att Gud alltid vill hela människor. Waldenström skriver i sin förklaring till Jakob 5:15: Bönen måste därför alltid vila på den förutsättningen, att Herren så vill. Waldenström hade deltagit i ett möte i Gävle, där helbrägdagöraren Fredrik August Boltzius (1836-1910) predikade och bad för sjuka. Waldenström såg inga helanden. Boltzius var från Värmland och det var stor uppståndelse kring honom. Böcker och tidningar skrevs för och emot honom och än i dag uppmärksammas han på Värmlands museum, där det finns 33 000 brev bevarade. I Boltziushemmet utanför Karlstad kan man se 400 kryckor och 100 träben, som de helade lämnat efter sig. Denne skrothandlare besökte Stockholms slott ett flertal gånger och bad för kungahuset. Vid sin 70-årsdag fick Boltzius en tavla från kungahuset. Inom Svenska Missionsförbundet fanns det inte plats för mycket helande, det skulle komma genom Pingstväckelsen de första decennierna under 1900-talet. Det ställde också till rabalder. Levi Pethrus inbjöd den engelske helandeevangelisten Smith Wigglesworth och utannonserade ett helandemöte i en park i Stockholm. Det kom tusentals människor. Polisen förbjöd Wigglesworth att lägga händerna på de sjuka och be för dem. Så Wigglesworth bad från talarstolen för de sjuka där de stod utan att röra dem, att Gud skulle hela dem alla. När Stor-Olle Olsson besökte Östervåla omkring 1920 och predikade, fick han en reprimand av styrelsen, som tyckte att han predikade för mycket om helbrägdagörelse. Anders Olsson var nu död. Tiderna hade ändrats. Sveriges fjärde Helbrägdagörelse-möte 1901 Predikanter, redaktörer och lekmän träffades till gemensamma möten, där man dryftade ämnet helbrägdagörelse. Det första hölls den 7 och 8 juli 1889 i Smedsbo, Tärna socken utanför Sala. Det andra hölls den 6 och 7 oktober 1889 i Stockholm. Det tredje hölls den 25 och 26 maj 1890 i Bergby missionshus i Simtuna och Karleby. Så dröjde det till 24 och 25 februari 1901, då det fjärde mötet hölls i det stora Betlehemskapellet I Gävle. Många predikanter deltog, och även Stor-Olle (Olof) Olsson, som sedan 1899 var pastor i Ockelbo. Inbjudaren pastor August Åhlén, Gävle, var glad att tros-helbrägdagörelseverksamheten hade börjat få en stadgad och
sund utveckling i Kristi kropp. Många församlingar ansåg nu helbrägdagörelse såsom en viktig och nödvändig sak för den rätta kristliga utvecklingen. Flera talare framhöll att man förkunnar inte det fulla evangeliet, om man förtiger de lekamliga underverken. Redaktören J. Löfgren, Gävle, sade att Herren hör bön nu och hjälper visst som under apostlarnas tid. Jag har hört självaste Waldenström kraftigt framhålla vikten av att söka Jesus för sin kropps behov. Flera talare betonade att predika evangelium, det innebär också evangelium för det lekamliga. August Åhlén: Vi får komma ihåg att Anden leder den som skall predika. I denna helandeverksamhet är huvudsaken att man har en gåva eller kallelse. Stor-Olle berättade på ett målande och drastiskt sätt om vikten av tro hos både förkunnaren och församlingen. Resultatet hade blivit att han hade blivit så överhopad av sjuka. Jag anser det därför svårt för en församlingsföreståndare att tjäna med denna sak, ty det hindrar hans övriga själavård inom församlingen. Redaktören J. Löfgren, som var flitig i debatten sade att: Tecken och under har en stor betydelse för predikan om själens frälsning. Guds apostlar gick fram med tecken och under, då de predikade evangelium. Ibland kom gärningarna före, ibland efter, deras predikan. Helbrägdagörelse för kroppen är ett kraftigt medel för evangeliets framgång. Andra talare varnade för att fokusera för mycket på kroppens helande. Stor-Olle sade att det var omöjligt att predika evangelium utan att vara uppfylld av den helige Ande. Och Anden kan man oss till helbrägdagörelse. Stor-Olle förstod inte varför fler församlingar inte öppnar för helbrägdagörelse. Om man inte gör det kan det bli kotterier, som hänger sig till helandegåvan, samtidigt som de är fulla av klander emot predikanten och församlingen. Om församlingen upptar denna gåva, är det bästa sättet att motarbeta kotteriväsende. Stor-Olle, som var flitig i samtalet, betonade att det är i församlingen gåvan att bota kroppar skall fungera, inte i någon särskild helbrägdagörelsemission. Han betonade också vikten av tro. Då en sjuk skall befrias från sitt onda, så spelar hans tro därvid en stor roll. Olsson berättade också att det inte alltid räcker att den sjuke ber själv, utan man får sända efter församlingens äldste. Då är det bättre att vara två än en. Stor-Olle, som ett par år innan flyttat från Östervåla, hade där goda erfarenheter att gå i par med Anders Olsson. Jag har därför alltid varit tacksam mot den, som kommit mig till hjälp. Det var Kristus som än i dag kallar och utsänder lärjungar, och församlingen bör ta emot de av Kristus kallade. Gåvorna är många, och inte alla predikanter har alla gåvor. Vi behöver t.ex. gåvan att utdriva onda andar, ty vi träffar på sådana ibland. Men detta är en gåva, som Kristus måste ge, det är annars icke värt att gå åstad. Därför, fastän, gåvan behövs, så kan vi ickeyrka på, att alla skall ha den. Predikanten Olof Olsson, som i Östervåla hade lärt sig att be för sjuka av Anders Olsson, var den som höll avslutningspredikan med texten Upp. 3:20.2
År 1903 firade Östervåla missionsförening jubileum, 1845-1903, sedan väckelsen började i Östervåla. Det var den driftige predikanten Per Kjellström, pastor i Östervåla 1900-04, som tog initiativet och organiserade jubileet samt skrev en förträfflig berättelse om åren 1845-1903. Till vänster i talarstolen på andra estraden står Per Kjellström. Till höger i talarstolen står Anders Olsson. Mellan dem står snickaren Per Persson, Åbylund. Näst längst till höger på övre estraden står riksdagsmannen Johan Andersson, Stärte, som var ordförande 1905-16 samt styrelseledamot 1890-92, 1898-99, 1902-16. Anders Olsson var styrelseledamot och församlingsföreståndare 1877-1915. I mitten på första estraden står Per Johan Pettersson, Åbylund, son till Per Persson, och gift med Anders Olssons dotter Kristina. Per Johan Pettersson var under många år (1898-1927) körledare och organist i missionsföreningen, ynglingaföreningens ordförande (1898-1908) samt styrelsens sekreterare 1918-27. Samtal i Bragdebo om Anders Olsson Den 11 oktober 1989 inbjöd Kiell & Gertrud Tofters några ättlingar till Anders Olsson till ett samtal om honom. Det var Anna Eriksson och Magnus Pettersson (båda barn till Karin Pettersson i Skogbo). Det var Tillie Pettersson (hustru till Petrus, bror till Anna och Magnus). Det var Karin & Karl Eklund (Karin dotter till Stina i Åbylund). Det var Simon & Greta Tofters (Simon son till Stina i Åbylund).
Anna Eriksson, Magnus Pettersson, Simon Tofters och Kiell Tofters. Andliga uppvaknandet i Östervåla Karl: Ja, det var väl väldigt nedgånget i mitten av 1800-talet. Hela Östervåla var ju så nedsupet. Prästerna bildade nykterhetsföreningen. Den här himlaprinsen från Norrala var ju här en gång och besvärmade sig över hur det var ställt i Östervåla. I Älvkarleby, Våla och Tierp, där vill folket vara så sluger, man super och svär, båd fader och mor. Och barnen tro att sånt duger. De unga kan svärja, gamla kan be, men fattar Gud värjan, då svärja de ej mer. Så göra munkristna på jorden. Magnus: Ja, hårda motsättningar talades det om. Det berättas om morfar, att när han blev troende, så var brodern Erik i Kanickebo där så förbittrad på han, så han hade höjt yxan över n. Ja, slå till du,sa han. Troligen blev Anders Olsson frälst på stugmöte i Ingeborgbo i slutet av 1850-talet. Under 1880-talet började Anders Olsson att be för sjuka. Oftast besökte han de sjuka i hemmen, och var en av de första som hade cykel i socknen, som han brukade. Däremot var det inte vanligt att man bad för sjuka vid möten i missionshuset. Anders Olsson var också efterfrågad från andra orter i Uppland och Gästrikland. Då körde han i regel själv med häst. Ofta var han borta från hemmet på helandeuppdrag. Anders Olsson träffade också Boltzius från Värmland, när han var i Gävle. Två helbrägdagörare utbytte erfarenheter. Anders Olsson böjde ofta knä, när han för människor. Han var tystlåten och talade sakta, men hade karisma, som fångade människor att lyssna på honom, när han predikade.
Personligt minne Anna: Mor sa så här till far: Ja, nu lär vi väl köra till Buckarby efter far. Hon hade haft så förfärligt ont då. Jag minns hur vi stod på knä, inne i det som är ditt kök, Tillie, nu, i kammar n där då. Jag stod på knä vid en stol vid fönstret och han stod vid sängen med mor och bad för na, och så vart hon bra. Så gick hon in till köket och koka kaffe åt oss. Det är mitt första minne åv en, det. Jag är född 1901. Jag kunde då inte vara mer än fem år, men jag minns det där så tydligt. Jag minns hur han kom och cyklade och jag undrade så vad han hade på cykeln. Han hade bromsar på styre. Tillie: Ja, den cykeln minns jag bra, när han kom och åkte. Han klev på bak på cykeln och han hade bromsar här på styret. Men han ställde ifrån sig cykeln och kom gående där hemma i Skogbo. Jag minns när han var till oss hos mor, då minns jag att han stod framför sängen. Men det kan väl hända att han böjde knänen, vet ja. Vi stod ju på knä i kring, men det minns jag inte att han gjorde, han stod framför sängen till att börja med, åtminstone. Magnus: Det första minnet jag har av honom, det var på sommaren eller hösten 1916. En minnesbild, det var någon som skulle skjutsa honom. Ja, far skjutsa honom när han skulle åka hem. Han stod ute på verandan och vi skulle prata. Han var ju stor och lång och jag var ju liten, jag var fem år då. Det är det enda minnet jag har av honom. Sen var det vid begravningen i Buckarby. Anna: Jo, jag minns ju det sista året; han vart blind. Jag minns att jag var i Buckarby på rummet. Jag såg hur han låg i sängen. Han var blind då. Magnus: Ja, det minns jag från den där gången, att han inte såg. Dom fick gå och led an nerför trappstegen. Det liksom fastnade i mina sinnen. Vid begravningen var det där svarta, dystra som fastnade. De hade i Buckarby ställt ut kistan och det var väl hackat ris nedanför trappen, antar jag. Jag minns att det var några enbuskar. De hade ju locket avtaget, som var vanligt då. De sjöng och bad, sen lade de på locket och spika fast det. De där hammarslagen sitter kvar i huv et. Den där svarta kistan. Den dystra stämningen. Det är allt jag minns av honom. Människor sökte hjälp Tillie: Det var så naturligt att gå till honom när det var nå fel. Vare sig de hade tandvärk, ont i nått finger eller vad som helst. Fast de inte var troende, så gick de dit och fick hjälp. Anna: Nog hade de tro, allt. De hade de. Det var väl som på Jesu tid. De kom dit och han kunde hjälpa dem att bedja.
Magnus: Ja, när de hörde att folk fick hjälp med sina svårigheter. Då sökte de också hjälp. Anna: Ol-Jans flickan där hade en så förfärlig tandvärk, så hon gick dit till en. Då hade hon väl tron, men de gick aldrig på några möten, men då gick hon till honom. Så minns jag att de tala om att han sa så här: Ja, flicka, jag orker inte, jag är så dålig, så jag orker inte. Men ändå så bad de för na och hon vart bra i tandvärken och hon gick hem. Ja, så var det de där som vi hört talats så mycket om från Hemmingsbo. Fredrik Jansson som tog sin pojke Petrus på ryggen och gick över backen där, till Buckarby. Ja, de vart ju botade. Jag minns inte nå annat. Greta: Ja, min farfar i Bragdebo hade lunginflammation sju gånger, och då sa han till min far: Nej, nu får du gå efter Anders Olsson. Det är inte så långt här över backen till Buckarby, inte. Då kom han hit och sen på eftermidda n, då kunde han gå upp. Men sen sista gången, det var 1913, då hade min farmor dött, då fick han lunginflammation igen men då blev han inte bra. Han kanske inte ville, heller. Anna: När Nils från Annelund var så sjuk, då var Anders Olsson i Göteborg, där sonen Rosén var, och då skickade man väl nå bud till honom och han bad där och samma stund som han bad så såg de att han började bli bättre, på en gång. 5 Undren skedde oftast ögonblickligen när Anders Olsson bad. Enligt bibliskt vis smorde hand den sjuke med olja i samband med förbönen. Karl Eklund, Gertrud Tofters och Greta Tofters. 5 Sonen August Rosén var pastor i Betlehemskyrkan, Göteborg, 1911-14.
Andemakter Deltagarna berättade om att och hur Anders Olsson drev ut onda andar både i Aspnäs skola och hemma i Buckarby. Var det vanligt under läsartiden att man fick driva ut onda andar? Anna: Ja, som där i Buckarby. Brö -kakorna skramlade i brödlådan. Det drev han ut å. Det var en som gick där och hjälpte dem. Mormor brukade ge den där bröd med sig när han gick hem. Men så gjorde hon inte det alla gånger. Och då minns jag hur de tala om hur brödkakorna skramlade i lådan. Så det drev han ut å. Deltagarna berättade också om befrielsen av onda andar som plågade Stensprängar- Karlsson, vilket beskrivs av Simon Andersson tidigare i denna uppsats. Det ledde till att yngste sonen August, som var onykter den kvällen, omvände sig och blev frälst. Befrielse från sjukdomsande Kiell: Jag träffade Sven Palmgren i Dalen. Han var ju ifrån Smulbo. Han berättade om när han var fyra år, 1912. Så dels så mindes han själv när han var sjuk en gång, då kom Anders Olsson hem till deras hem och bad för honom, och han blev frisk. Sen berättade han om granngården Österbo, då låg det en äldre farbror som var mycket sjuk, så att det var fråga om han inte skulle leva längre. Han hade blivit alldeles blå på hela kroppen. Då mindes Sven, tydligen var han inne på rummet där, då sa han att Anders Olsson kom dit och han gick först runt i rummet och bad ett tag, sen så tog han sin oljeflaska och smorde då den här sjuke farbrorn på bröstet. Sen tog han handen, sa han, och befallde sjukdomsanden att lämna mannen och så drog han över kroppen. Han började tydligen uppe vid huvudet och för varv som han drog handen över kroppen så ändrades kroppsfärgen, från det här blåsvarta så kom den rätta färgen tillbaka. Han drev ut sjukdomsanden så ur kroppen. Så var farbrorn frisk och kunde resa sig upp. Hustrun Karin Anna: Ja, jag satt ju vid köksbordet där i Buckarby och åt tillsammans me n många gånger. Så jag var där så mycket i Buckarby. Så minns jag hur moster steg opp och tog spiskroken och knackade med den mellan märlorna i taket när han skulle komma hem och äta. Jag tycker jag ser na när hon knackar där. Och han där blunda för det mesta. Blunda och titta upp så där. Hon hade mycke göra, mormor. Hon hade sex barn och han for ut och var borta väldigt mycke. Simon: Jag och Greta har funderat ibland varför det inte talas om henne, alltså vår mormor. Jag har hört en historia om henne, när hon gav gåvor till grannar som var fattiga, och då dom kom var det ju vanligt att dom gav nån ting, nå matvaror eller
sådär. Att hon då satte armen omkring stången i öppna spisen, det var väl i gammelstugan där det var öppen spis, och gav grannen gåvan på det sättet. Och att det skulle vara för att, du skall icke låta högra handen veta vad den vänstra gör. Hon blev otålig på morfar, då han satt inne och läste mitt på da n istället för att ut å arbeta. Och det var ju förståeligt att hon blev otålig, men han svarade med att han måste väl läsa. Han levde mycket i Bibelordet, Anders Olsson. Karin: Greta Viklund berättar, när hon var hem till sin pappa. Det som var mest utmärkande var att Anders Olsson var så tystlåten. Då hade han kommit, och var så kall om händerna. Han måste värma händerna, sa hon. Han var väl en så n natur, stillsam. Anna: Jo, han brukade resa till Hedesunda och så där, åka till folk långt bort. 6 Jag minns mor berätta att det kunde dröja länge innan han kom hem ibland. Han kunde ligga borta. Det var några som ville att han skulle komma. Då fick mormor Karin slänga på sig schalen och gick till dem istället. Hon kunde hon å, bedja för dem. Tillie Pettersson, Karin Eklund, Anna Ericsson och Karl Eklund. Förtroende Kalle: Om man samtalar med den generation som har gått, så har de ju ett osvikligt förtroende för Anders Olsson. 6 Sonen August Rosén var pastor i Hedesunda 1904-08 och kunde be sin far komma och bedja för sjuka i socknen.
Karin: Han tjänstgjorde så mycket i församlingen och med sjuka och så där, så att han hade svårt för att klara sin egen försörjning. Tiden räckte inte till. Så en tid så fick han 400 kronor för året för att kunna fortsätta. Annars avsade han sig det där församlingsföreståndarskapet. Så han var ifrån det en tid då, men sedan återupptog han det igen. Det är ur en protokollbok. Simon: Beträffande ersättning till honom från församlingen, så beslutade församlingen detta en gång, men då var det någon som kom och retade honom med att han skulle få betalt. Då tog han inte emot någon betalning. I missionshuset Kalle: Albert Johansson skulle motta ämbetet som församlingsföreståndare 1915. Man nedkallade Guds välsignelse över honom, och då bad Anders Olsson från talarstolen och slog väl ut med händerna så han slog ner en blomkruka som ramlade från övre talarstolen ner på nedre. Folket var så gripna. Det här är ju vad Sven Pettersson har berättat för mig, att ingen som lyfte på ett ögonbryn eller blev irriterade av detta. Allting förflöt lugnt hela tiden till han slutade bedja. Men jag har fått det av Sven Pettersson, det måste så vara, för Sven Pettersson bodde ju då i kyrkan när Albert Johansson var där. Simon: Fram till den tiden då var Anders Olsson församlingsföreståndare, från 1878. Ni sa att han hade ett väldigt förtroende i bygden och i församlingen. Här skedde det stora under och mirakler, han helade människor och kastade ut onda andar. Ofta är det ju som så, att det blir ju väldigt mycket motsättningar när det sker sådana under. Det vet vi ju att det var på Jesu tid. Människor blir för eller emot. Var det inte så här i bygden? Kalle: Det enda jag har hört tal om det är omkring -15, nån ting sån t där. Det var Sven Petterssons mor. Hon var väl till Hofsten, doktorn? Men det gick väl inte, så han sa väl åt barnen att han skulle åka efter Anders Olsson. Han kom och alla barna satt i köket, om ni minns hur det var i vaktmästarlägenheten, hur det var förut. Man gick in på sidan och kom in i köket. Där in i kammar n, där utåt stallbacken, där låg mor. Han hade så bråttom så han tog inte av sig rocken och inte hatten. Han gick in till kammar n och där var de länge. Sen kom de ut och då, jag vet inte om hon koka kaffe, det har jag inte fatta, men sa att hon kände sig bättre. Så Anders Olsson hade så bråttom så han klädde inte ens av sig när han gick in och bad. Kalle: Nej, han gick in, och det har ju Sven Pettersson berättat offentligt. Han har berättat för mig en gång alltihopa det där. Så bad jag honom en gång att han skulle berätta det där, och det har han gjort på en Ljuspunkt, det.