1 Förslag till motion till riksdagen 2006/ Motionsställare till Krister Hammarbergh från HW Återlämna laxfiskerätten i nedre Torneälv till de rättmätiga ägarna (mantalsägarna) Innehållsförteckning Innehållsförteckning Förslag till riksdagsbeslut Tillkännagivande. Bakgrund. Historisk tillbakablick.. Fiskerättsliga förhållanden... Nuläge.. Statligt ägande.. Summering Bilaga 1 Vitsaniemimålet.. Bakgrund Vi motionerade i svenska riksdagen 1994 om att staten borde återlämna lax- och laxöringfiskerätten till de rättmätiga ägarna i Torneälven. Motionen var inte så väl underbyggd för att kunna antas av riksdagen då. Den allt överskuggande huvudfrågeställning som initiativtagarna till motionen brottats med och fortfarande och söker förklaring till är: Varför ska svenska staten äga laxfiskerätten just de 8 nedersta milen av den 52 mil långa Torneälven när den nu återlämnat denna rätt till strandägarna, vattenägarna, som äger vattnet samfällt invid byarna fram till riksgränsen. I alla andra älvar har laxfiskerätten återlämnats till vattenägarna, de som också äger stranden.
2 I kalixälven återgick laxfiskerätten till strandägarna (skifteslagen) år 1819 efter en 2 veckor lång process vilket fastställdes av HD. Man har stridit om laxfiskerätten i århundraden (se bilaga.1.) Det senaste avgörandet på svensk sida kom 1967 genom en dom i Högsta domstolen (NJA 1967:103) i målet mellan Vitsaniemi byamän och staten, då staten tilldömdes vara fortsatt innehavare av regalfisket På svensk sida omfattar regalrätten nu älven inom Övertorneå och Haparanda kommuner. På finsk sida omfattar regalrätten hela gränsälven. Regalrätten är unik i svenska laxälvar då den förutom i Torne älv endast förekommer i nedre delen av Byske älv och Mörrumsåns mynning. Vad är då regalrätt? Staten gjorde tidigt anspråk på laxfisket i älven. Tidigare hade kyrkan beskattat s.k. laxbönder med kyrkoskatt eller tionden, som togs bort av Gustav Vasa 1527. Statens anspråk till rätten av laxen berodde givetvis på de stora inkomster som fisket av Torneälvens stora laxbestånd gav. De till staten tillhörande laxfiskerättigheterna var kungens s.k. regalrätt. Staten beskattade laxfisket eller arrenderade laxfiskerätt till fiskare. Fiskerätten i älven kom så småningom att anses vara uppdelad, dels i rätten att fiska lax (statens) och rätten att fiska övrig fisk (vattenområdets ägare). Denna rätt hävdade staten i nedre delen av älven där de stora pata-och notfiskena fanns. Det har i århundraden varit stora stridigheter om laxfiskerätten. Det senaste avgörandet på svensk sida kom 1967 genom en dom i Högsta domstolen(nja 1967:103) i målet mellan Vitsaniemi byamän och staten, då staten tilldömdes vara fortsatt innehavare av regalfisket. Byamännen van i tingsrätt och hovrätt och i HD med röstsiffrorna 3 mot 2. På svensk sida omfattar regalrätten nu älven inom Övertorneå och Haparanda kommuner. På finsk sida omfattar regalrätten hela gränsälven. Historisk tillbakablick Det är viktigt att komma ihåg den historiska bakgrunden till nuvarande fiskerätt och fiskereglering men man måste också inse att de regler som gällt kan bli OTIDSENLIGA. Att hävda sin rätt till visst fiske eller att fiska med visst redskap med stöd av tradition utan att hänsyn till rådande förhållanden gagnar inte fiskevården. Fiskeredskap och fiskemetoder har blivit effektivare och ingen är betjänt av full frihet att fiska på ett försvunnet bestånd. Alltsedan människan blev bofast har säkerligen rätten till laxfiske i floderna reglerats. Germanska folkstammar ansåg av hävd att fisket i havet var fritt men att fiskerätt i floder och sjöar tillhörde jordägaren. Romarna ansåg att både havsfisket och flodfisket skulle vara fritt, men troligen med det förbehållet att det bara var fritt för romerska undersåtar. Karl den store, 800-talet, var kanske den förste som reglerade rätten till fiske i skrift. Fram till 1000-talet gällde bestämmelserna endast lax och ål. Laxen hade betydelse också för annan
3 lagstiftning. Haakon I av Norge satte år 950 gränsen mellan kust- och inland dit där laxen nådde på sina vandringar. De svenska medeltida landskapslagarna har få bestämmelser om fiskerätt. De som finns visar att den som ägde strand i regel också ägde fisket. Äldre västgötalagen stadgar att ingen må fiska i annan mans dämme eller dike och att fiskegård ej må göras så, att den förstör äldre sådan. Fler exempel finns på hur de viktiga fasta fiskena efter vandringsfisk, och då främst lax, tillerkändes dem som anlagt dem. Från samma tidsperiod, 1100-1300 talen, är hälsingelagen som säger att den äger vatten som land äger. Skånelagen stadgar att i kvarndamm må endast ägare fiska. Rätten till laxfisket i Sverige Frånsett den hävdvunna rätt som strandägare och person som först anlade fasta fisken hade på laxfisket i älvarna, fanns kronans anspråk. Kronan hävdade så kallad regalrätt till fisket. Karl Knutsson kallar i ett brev år 1454 Östersjön för konungens allmänning. Saltvattenregalet hävdades mer under 1500-1600 talet, men därefter avstod kronan successivt från sitt regalanspråk och rätten till havsfiske gick åter till strandägarna. Sötvattenregalet har en något annorlunda historia. Under medeltiden hade kronan rätt till konungs-tridjung i större älvar, dvs rätt till en tredjedel av fisket. Kronan hade fisket i gamla fiskeplatser som Elckarleby och Tingvalla (vid Klarälven). Laxfisket i Mörrummsån anges å3 1231 i konung Valdemars jordebok bland de egendomar som var anslagna till konungens underhåll. Ofta hade kronan i sin tur skänkt fisket till adelsmän, kloster och kyrkan. Speciellt i västerbotten och norrbotten dominerades ägandet av de fasta laxfiskena av adel och kyrka, delvis på grund av den roll aristokratin spelade vid norrlands kolonisering på 1300-talet. Exempelvis finns anteckiningar om att fisket i Pite älvdal var förbehållet Nils Abjörnsson Sparre år 1327. samt att fisket år 1395 skänktes av ägaren till Vadstena kloster. Torne elf tillhörde länge Uppsala domkyrka och lule elf delades mellan ärkebiskop Olov, fogden i Hälsingland oxh tvenne adelsmän på 1320 talet. Fisket i Lule älv bedervs då vid Edefors och fiske nedströms var förbjudet. I viss mån fiskade bönder oxh andra i biflödena. År 1413 nämn kronans egna fisken i Ume älv vid Norrfors där av kronan avlönade fiskare skötte fisket. Gustav Vasa skattlade fiskena hårt, slog hårdare vakt om regalet och utnyttjade bestämmelserna om kungsådra för att tilltvinga kronan fiskerätt i älvar, eller i fasta fiske, där fiskerätten tillhörde annan. De fasta fiskena började successivt övergå i kronans ägo. De flesta större älvar hade i slutet av 1500-talet fasta kronofisken med av kronan avlönade fiskare. Men kronofiskena gick efter hand åter till strandägarna som nu istället fick betala betydligt mera i skatt för fångsten År 1602 kom en reform om att hälften av laxfångsten i Norrland skulle gå till kronan. 1734 års lag hade en del detaljstadganden om rätt till fast fiske. I 1766 års fiskestadga befästes att fiskerätt medföljde äganderätt till strand och i förklaringarna till stadgan bestämdes kungsådrans läge i vattendraget. Samtidigt gavs havsfisket åter fritt utan avgift. I den mån laxfisket ej togs i anspråk av staten var det en fast knytning mellan jordägande, även som andel i by m.m., och fisket. Under 1800-talet kom sambandet mellan jord oxh laxfiske att bli lösare, så att i vissa fall även fastigheter av annan natur än jordbruksfastigheter fick del av det gemensamma fisket. Rättsliga tvister förekom under 1800-talet om vem som ägde vissa fisken, kronan eller enskilda. Efter regleringar i mitten av förra århundradet återstod endast ett
4 fåtal rena kronofisken, medan vissa tidigare kronofisken utarrenderades. I vissa områden förekom också att staten skänkte laxfiskerätten till svaga jordbruksenheter. Fiskerättsliga förhållanden De fiskerättsliga förhållandena är grunden för den lokala skötseln och nyttjandet av fiskebestånden. Fiskerätten och fiskets förvaltning är i långa stycken lika i Sverige och Finland då man har haft en gemensam historisk utveckling inom det gemensamma riket fram till 1809. Tornedalen var en gemensam enhet och älven band samman byarna på ömse sidor om älven. Fisket sköttes gemensamt över älven. I Sverige gäller: Att fisket i enskilda vatten tillhör fastighetsägaren enligt fiskelagen (SFS 1993:787) Normalt är fiskerätten samfälld för fastigheter som har delaktighet(mantal) i skifteslaget (byasamfälld fiskerätt) Det finns ett sort antal skifteslag utefter älven.inom Haparanda och Övertorneå kommuner finns 14 skifteslag (byar), i Pajala kommun 20-tal. Totalt på svensk sida 55 skifteslag. Totalt Finland inräknat ca 100 skifteslag. Antalet delägare kan i stora skifteslag uppgå till 100 i normalfallet kanske 30-40. Antalet fiskerättsägare är flera tusen i hela älven. Därtill kommer allmännings- och statens vatten. På svensk sida förvaltas statens vatten nedanför odlingsgränsen av Fastighetsverket, som överlåtit skötseln till Svea skog och ovan odlingsgränsen av länsstyrelsen. Not. Trots att staten säger sig äga laxfiskerätten i älven nedanför Pajala kommun så äger staten inget vattenområde. Vattnet ägs av mantalsägarna tillsammans (samfällt) fram till resp. lands riksgäns. I finland gäller: Att den enskilda fiskerätten, precis som i Sverige, tillhör markägaren inom skifteslag. Enligt fiskelagen från år 1982 har fiskeområden bildats. Dessa omfattar större områden med ett stort antal skifteslag. På Torneälven finns totalt tre fiskeområden. Det finns fördelar med stora sammanhängande områden där skötsel av fisket kan ske över större områden. Detta gäller tex skötseln av sportfisket och aktiviteter gentemot myndigheter. Mörrumsån är också staten ägare av laxfisket i nedre delen av ån. Regalrätten för laxfiske Staten gjorde tidigt anspråk på laxfisket i älven. Tidigare hade kyrkan beskattat s.k. laxbönder med kyrkoskatt eller tionden, som togs bort av Gustav Vasa 1527. Statens anspråk till rätten av laxen berodde givetvis på de stora inkomster som fisket av Torneälvens stora laxbestånd gav. De till staten tillhörande laxfiskerättigheterna var kungens s.k. regalrätt. Staten beskattade laxfisket eller arrenderade laxfiskerätt till fiskare. Fiskerätten i älven kom så småningom att anses vara uppdelad lad, dels i rätten att fiska lax och dels i rätten att fiska (statens) och rätten att fiska övrig fisk (vattenområdets ägare). Denna rätt hävdade staten i nedre delen av älven där de stora pata-och notfiskena fanns. Se Lewnhaupt. Det har i århundraden varit stora stridigheter om laxfiskerätten. Det senaste avgörandetpå
5 svensk sida kom 1967 genom en dom i Högsta domstolen(nja 1967:103) i målet mellan Vitsaniemi byamän och staten, då staten tilldömdes vara fortsatt innehavare av regalfisket Se bilaga 1 På svensk sida omfattar regalrätten nu älven inom Övertorneå och Haparanda kommuner. På finsk sida omfattar regalrätten hela gränsälven. Regalrätten är unik i svenska laxälvar då den förutom i Torne älv endast förekommer i nedre delen av Byske älv. I I gränsälvsöverenskommelsen finns bestämmelser för skötseln av det gemensamma regalfisket: För fiske med notar efter lax och öring kan kommissionen meddela att fisket ska brukas samfällt över riksgränsen Kommissionen ska fastställa stadgar för det samfällda fisket. Oberoende av riksgränsen kan för viss del av älven bestämmas att rätt till fiske efter lax eller öring med drag eller därmed jämförligt redskap ska kunna upplåtas mot fiskekort. Beslut lämnas av kommissionen. Fisket med strandpator, not och flytnät och håv har utarrenderats av kommissionen för perioderom fem år. Vad gäller fiske med not och flytnät, som sker i notvarp över riksgränsen, stadgas i gränsälvsöverenskommelsen att fisketska brukas samfällt över riksgränsen och hemmansägare i byalag vid fiskeplatsenska ha företräde till upplåtelsen. Som allmän princip för upplåtelserna av not- och patafisken har gällt att endast sådana fiskeplatser som varit i bruk de senaste 20 åren har arrenderats ut. Från 1997 har alla arrenden varit uppsagda och senare har tradionellt fiske fått utövas på notvarpen av de som har fiskerätt ett dyn per år. Nu tar kommissionen avstånd från detta och säger att den inte disponerar detta fiske längre, vilket i princip innebär att mantalsägarna får disponera detta fiske enligt de bestämmelser som Fiskeriverket ger ut. Detta kan ses som ett informellt överlåtande av laxfiskerätten till mantalsägarna. Laxfiskerätten kan sammanfattas enligt följande. Statens regalfiskerätt efter lax och laxöring omfattar hela gränsälven på finsk sida och Haparanda och Övertorneå kommuner på svensk sida. Övrigt fiske tillhör mantalsägarna i skifteslag. På svensk sida inom Pajala och Kiruna kommuner tillhör allt fiske enskilda markägare och staten och allmänningar i egenskap av markägare(strandägare).torneälvs vattensystem delas upp förvaltningsmässigt upp i gränsälven och älven utanför gränsälven, omfattande svenska Torne älv och Lainio älv och finska Lätäseno Det finns fyra olika kombinationer av regleringssystem och äganderätt till laxen. Dessa är: Finska sidan gränsälven och nedersta delen av Torne älv på svensk sida inom Haparanda och Övertorneå kommuner. Regal laxfiskerätt och regleringar enligt gränsälvsöverenskommelsen Svenska sidan av gränsälven inom Pajala och Kiruna kommuner. Enskild laxfiskerätt och regleringar enligt kommissionen. I denna del av älven är rätten till laxfiske delad mitt i älven så att regalfiskerätt gäller på finsk sida och enskild fiskerätt på svensk sida.
6 Svenska delen av älvsystemet utanför gränsälven (Torne älv och Lainio älv) Enskild laxfiskerätt och regleringar enligt svensk fiskelag. Finska delen av älvsystemet utanför gränsälven Lätäseno: Regal laxfiskerätt och regleringar enligt finsk fiskelag. Nuläge Fiskerikommissionen för Östersjön (IBSFC) reglerar fisket i Östersjön och har antagit en laxplan (Salmon Action Plan) för bevarande och ökning av vildlaxbestånden. Laxplanen förutsätter 50% produktion av vildsmolt till år 2010. Sverige och Finland har antagit motsvarande nationella laxplaner. Fisket i gränsälven regleras från år 1972 av en särskild lag, Finsk-svenska gränsälvskommissionen och till den ansluten fiskestadga. Finsk-svenska gränsälvskommissionen har handlagt fiskefrågor i älven och har reglerat laxfisket genom årliga bestämmelser utöver bestämmelserna i fiskestadgan I vattensystemet utanför gränsälven regleras fisket på svensk sida av Fiskeriverkets kungörelser(fifs) och på finsk sida av finska kungörelser. Fram till 1995 arrenderade Länsstyrelsen och sedan Finsk Svenska Gränsälvskommissionen ut det traditionella laxfisket till skifteslagen mot viss årlig avgift. Från 1995 är alla arrenden uppsagda och alla som har fiskerätt till annan fisk än lax (dvs) skifteslagen har kommissionens tillåtelse att fiske ca ett dygn med kolknät och flytnät på de platser där regalfiske sägs gälla. Detta efter att huvudparten av laxen har passerat uppströms och nått sina lekplatser för att leka. Numera disponerar kommissionen inte detta fiske utan mantalsägarna får fritt fiska ca 19 timmar. Svenska staten äger rätt till fiske efter lax och laxöring i vissa delar av gränsälven, Övertorneå och Haparanda kommuner, medan finska staten utefter hela gränsälven. Varför? Tillstånd till laxfiske inom regalfiskeområdet beviljas av kommissionen genom försäljning av fiskekort för sportfiske, sportfiskaren måste också köpa skifteslagets fiskekort såvida skifteslaget inte gjort en överenskommelse med kommissionen om att ingå i ett kombinerat kort enligt vilket annan fisk också kan fångas. Fiskerätten tillhör fastighetsägaren och är samfälld med delaktighet (mantal) i skifteslaget (byasamfälld fiskerätt). Fiskevattenägarna i Finland är organiserade i tre stora områden för hela älven. I Sverige är fiskevattenägarna organiserade i fiskevårdsområden och samfällighetsföreningar, flertalet omfattande endast det egna skifteslaget. Statligt ägande
7 Vem förvaltar laxfiskerätten i dag? Det är svårt att hitta en myndighet som säger sig göra detta. Företag med statligt ägande kan enligt regeringens ägarpolicy delas in i två (2) kategorier, dels de som skall verka för särskilda mål i samhället och dels de som skall verka på marknadsmässiga villkor på en konkurrensutsatt marknad. Bilprovningen. Statens ägande av regalfisket tycks inte tillhöra någon av dessa kategorier. Summering Staten expropierade mark för järvägen mellan Haparanda och Övertorneå på 1920-talet. Järvägen lades ned på 1980-talet. År 1999 återlämnade Statens Järnvägar marken till de tidigare ägarna mot en symbolisk summa. Lantmäteriet reglerade genom en förenklad förrättning. Varför kan inte riksdagen återlämna en fiskerätt vars legitimitet tvistats om i århundraden och som bara avser i Torneälvens nedersta lopp genom Övertorneå och Haparanda kommun. Det är helt unikt i Sverige, för Staten har ingen laxfiskerätt i andra älvar än nedre Byske älv och i Mörrumsån. Det är för oss en gåta att en rättsstat som Sverige vidmakthåller traditionerna från Gustav Vasas tid. Det unika är dessutom att staten inte äger vattnet där den påstår sig ha laxfiskerätten. Det mest unika är att Fiskeriverket kan bli fiskekortsförsäljare på mantalsägarnas vatten i Torneälven. Varje bestämmelse måste ha en passus..ok vi ger dig tillstånd att fiska lax men då måste du ha rätt att fiska annan fisk som fastnar i nät eller drag. Vi ber Sveriges parlament att besinna och vakna upp och se ja just se denna orimliga kvarleva som försvårar samarbetet över riksgränsen efter som man hela tiden måste ha svenska och finska staten som mellanhand. Överenskommelser bland fiskerättsinnehavarna försvåras, likaså samordnad fiskevård, ja hopplöshet och känslan av att Det lönar sig inte, har blivit talesätt i bygden. Ska en bygd år 2006 behöva revoltera för att få ta del av rättvisan Det senaste exemplet på dessa orimligheter var 1949 då Vitsaniemi byamän stämde staten på bättre rätt till laxfiske i byns notvarp. De vann i tingsrätt och hovrätt men förlorade i HD 1967. Tänk detta resursslöseri när staten redan då hade kunnat bli av med problemet men där den domare som i HD som fällde utslaget 3 röster för staten 2 röster för byamännen, just hade den syn som rått i frågan sedan 1500-talet och trodde sig bli historisk genom att försvara svenska statens egendom mot folket, och ha då i beaktandedå att domen bara 8 mil av totalt 50 mil av Torneälven. Det är ju inte klokt. Var finns rättvisan? Bilaga 1 Vitsaniemi målet
Vitsaniemi byamän vaknade torsdagen den 26 oktober 1967 till en mardrömsdag. De hade satsat allt på att vinna målet och efter seger i tingsrätt och hovrätt var de inte så värst oroliga över högsta domstolens utslag denna dag. Vitsaniemimålet är avgjort. Målet är ett av de mest omfattande i svensk rättshistoria och har pågått sedan 1949. Haparandabladet meddelar idag att staten har bättre rätt till laxfiske än byamännen. När oktoberdimman lättar och älven blir synlig kommer chocken för de drivande byamännen. Det känns tungt och det hjälper föga att senare läsa Haparandabladets artikel, nedan, om den oenighet som föregått HD:s dom där två justitieråd velat ge byamännen bättre rätt till laxfisket. Vitsaniemi-reservanterna: Frigjord fiskerätt från strandrätt betydde inte att fisket förlorades, säger de. Den springande punkten i Vitsaniemimålet har ju varit vem som egentligen ägde fisket före 1786 års utarrendering, i andra hand har det gällt att ta ställning till om fiskerätten överförts efter den tiden. Högsta domstolens majoritet har funnit att fiskerätten tillhört kronan-grundat framför allt på tolkningen av fiskeristadgan och de uttalanden som gjorts senare-och att rätten inte påverkats av 1869 års avvittring. Reservanterna i HD, justitieråden X och Y, delar den sistnämnda uppfattningen men har å andra sidan kommit till den slutsatsen att laxfisket i Torneälven från den svenska kolonisationens igångsättande på 1300-talet och medeltiden igenom tillkom enskilda på skattemannarätt och alltså inte hörde till kronan. Det är också intressant att studera i reservanternas utförliga votum motiveringarna för en starkt avvikande mening om innebörden av fisketaxan och sambandet mellan strandägarrätt och rätt till laxfiske.- Att fiskerätten måhända i allmänhet frigjordes från strandägarrätten bör ej i sig föranleda slutsatsen, att fisket därmed ej längre skulle ha omfattats av enskild äganderätt, framhåller reservanterna. De har också tolkat fiskeristadgan på ett annat sätt och med sin utgångspunkt att fisket tillhört byamännen- inte kunnat finna att rätten senare överförts till kronan. - I den mån fiskerätten ej utövades av strandrättsinnehavaren, synes den ha innehafts av bönder i angränsande delar av byn, bönder i närliggande byar eller i vart fall huvusakligen personer som tillhörde Tornedalens allmoge. Denna bild avtecknar sig när urkundsmaterialet i början av nya tiden skänker en bättre insyn i förhållandena, och av allt att döma var bilden densamma under medeltiden. Angående fiskerättens medeltida anknytning om ej till respektive strandägare så dock i princip till den jordbrukande allmogen som sådan synes med andra ord icke behöva råda tvekan, säger reservanterna om strandägarrätten och fiskerätten. Beträffande 1766 års fiskeristadga framhåller justitieråden X och Y, att enskilt kronofiske förelåg endast såvitt det vid tiden för stadgans ikraftträdande fanns av ålder eller före sagda tidpunkt uttryckligen förbehållits kronan. Fiskeristadgan tillkom endast 30 år efter det att 1734 års lag trätt i kraft, och det är därför naturligt att ställa formuleringarna i stadgan mot bakgrund av vad som den allmänna rikslagen innehöll i ämnet. Det visar sig emellertid vid studium av 1734 års lag, att denna alls icke meddelade någon definition på enskilt kronofiske, påpekar reservanterna. Ingen allmän rättsuppfattning Högsta domstolens majoritet har såsom framgått tidigare även funnit att fisket skulle ha tillhört kronan enligt en allmän rättsuppfattning. Om detta säger reservanterna att uttalandena i den mån de härrör från företrädare för kronans privaträttsliga intressen- vare sig underordnade myndigheter såsom konungens befallningshavare och centrala ämbetsverk eller Kungl.Maj:t- uppenbarligen inte kan tillmätas betydelsen av uttryck för en allmän rättsuppfattning. De återgivna domstolsuttalandena rörde visserligen samtliga Torneälv, men 8
processföremålen utgjordes inte i något enda fall av de frågeställningar som det gällt att pröva i det här målet, påpekas det vidare. Reservanterna i Högsta domstolen har i stället-liksom häradsrätten och hovrätten-främst tagit fasta på det äldre urkundsmaterialet och hänvisar bl.a till hälsingelagen enligt vilken äganderätt till strand i regel medförde rådighet över angränsande vattenområde, och med rätt till vatten var förbunden rätt till fisket däri. - Å andra sidan kan kronan menas intaga den alternativa ståndpunkten rörande sin förmenta laxfiskerätt i Torneälven, att sagda rätt medeltiden igenom bibehålls i dess egen hand. En sådan ståndpunkt saknar emellertid i än högre grad än "förläningsteorin" stöd i urkundsmaterialet, och den synes vara direkt motsagd av 1386 års av Peter Djäkn givna dom om "den laxforsen som ligger i Torneå socken". Domen, vari laxforsen förklarades tillhöra viss enskild person och hennes arvingar "till evärderlig ägo", kan uppenbarligen icke förlikas med uppfattningen, att kronan skulle vid denna tid ha varit innehavare av laxfiskerätten i hela älven. Samma obestridliga dokumentation på förekomsten av enskild äganderätt till lokaliserade laxfiskeställen i älven skänker 1480-talets anteckningar i Stockholms stads räkne- och jordeböcker, understryker justitieråden i sina vota. Enligt anteckningarna var innehavarna av visst laxfiske i Torneå ägare av fisket, vilket de kunde sälja och skifta som övrig egendom. Initiativen från orten Beträffande tolkningen av innebörden att hemmanen betalade särskild taxa i stället för skatt säger reservanterna bl.a. följande: - Vid närmare övervägande, synes det egentligen svårt att se varför den för älvfisket som en enhet bestämda taxan alls skulle kunna tydas som en indikation på att taxan var av privaträttslig avtalsnatur och icke en skatt utgående å med äganderätt innehavda förmåner. En förutsättning för den kollektiva beräkningen måste väl ha varit själva den omständigheten att en fast taxa tillämpades och sistnämnda omständighet är som sådan snarast ägnad att ge stöd åt taxans betecknande som en skatt. Det av Kungl Maj:t den 26 okt. 1617 utfärdade förbudet mot all pateutbyggnad, liksom förklaringen den 22 mars 1649 att "ingen måtte vidare någon ny laxpata insätta och uppsätta, de förra och gamla till förfång" innebar uppenbarligen ett betydande intrång i de fiskandes fria rådighet som framstår som mindre uppseendeväckande om man utgår från att fisket var kronans eget, medger justitieråden X och Y men tillägger: -De låter sig dock mycket väl förklaras som ett av omtanke om ortens bästa förestavat ingripande för att skapa gynnsammast möjliga betingelser för ett näringsfång av väsentlig vikt för befolkningens försörjning. Betraktelsesättet som en ren näringsreglering kan också hämta visst stöd i den omständigheten att åtgärderna i båda fallen utlöses efter initiativ som utgick från orten, närmare bestämt från de fiskande som ansett sig lida skada av den ymniga förekomsten av pator. Såsom ett klart uttryck för att laxfisket var i kronans ägo vid tiden för pataregleringarna synes dessa följaktligen icke gärna kunna uppfattas. Reservanterna i högsta domstolen kommer till följande slutsats: -På grund av vad sålunda upptagits finner vi att laxfisket i Torneälven, såvitt utredningen i målet visar, vid tiden för ikraftträdandet av 1766 års fiskestadga icke innehades av kronan i kraft av urminnes hävd och ej heller var uttryckligen förbehållet kronan. Kungl. Maj:ts beslut den 9 mars 1786, varigenom fisket utarrenderades såsom krono, stod följaktligen icke i överensstämmelse med fiskeristadgans bestämning av vad som utgjorde kronofiske och saknade förty laga stöd. 9