Kilgränden i Östervåla De Gamla Stolmakarnas Hembygd

KILGRÄNDEN KILGRÄNDSSNICKARNA I ÖSTERVÅLA De gamla I ÖSTERVÅLA stolmakarnas hembygd Kilgränden i Östervåla De Gamla Stolmakarnas Hembygd En skrift om möbelsnickartraditionen i min hembygd Kilgränden i Östervåla och förvaltandet av den hantverkskunskap som i flera generationer förts från far till son. av Carl-Olof Josefsson stolmakare Karl-Johan-Josefs-Olle, Västerskog i Kilgränden, Östervåla vid pennan Sonja Josefsson Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 1

VÅRT TACK Till alla dem som så generöst hjälpt mig att ge stoff och färg åt skilda delar av denna skrift genom att dela med sig av sina kunskaper och sina minnen VARMT TACK För den trivsamma samvaron en oktoberdag 1998 med många gemensamma snickarminnen från Kilgränden: min mor Marias kusin snickarmästare Gösta Pettersson, Karta Verkstad, Kilgränden min mor Marias syster Eva Johansson och fru Anna Lindén, syster till Gösta Pettersson, båda stolmakardöttrar från Kilgränden, numera Åby För all gästfrihet och engagemang kring forskningen av den gamla snickartraditionen inom min familj och i min hembygd: min kusin Ulla Eriksson med make Valter Eriksson, Åby För alla givande samtal om vårt gemensamma barndomshem Västerskog i Kilgränden: min kusin Margareta Ohlin, Bromma För alla trevliga samtal om vår uppväxttid och yrkesverksamma liv i Kilgränden mina hantverkskollegor: Albin Andersson & Söner, Stärte bröderna: möbelsnickare och träbildhuggare Anders Andersson, Sala möbelsnickare och träsvarvare Ulrik Andersson, Åby möbelsnickare och tapetserare Sven Andersson, Tärnsjö snickare Lennart Augustsson, Hammarbacken träbildhuggare Bertil Gustavsson, Ettinga möbelsnickare Allan Pettersson, Petterssons Möbelsnickeri i Stärte art director Caj Söderberg, Nyåker Accurat Information AB, Uppsala Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 2

INNEHÅLL Sida I. Möbelsnickeriets utveckling inom Östervålabygden 4 1. Genuint möbelhantverk ur traditionsrik binäring 5 2. Utbildninge 6 3. Tidsenliga modeller 7 4. Marknadsföringen 9 5. Upphovsmännen 10 6. Kulturhistorisk inventering 14 7. De första entreprenörerna 15 8. Östervålasnickarnas nisch 22 II. En Stolmakarson från Kilgränden 23 1. Nedärvd snickartradition 25 III. Kilgrändssnickarna i Östervåla 41 1. Kilgränden 42 2. Ett snickeri i nästan varje gård 43 3. Fraktarna 127 4. Sågarna 127 5. Kilgrändens möte med Åby 128 6. Tillbakablickar 128 IV. Förankrad hantverkstradition 132 1. Företagaranda 133 2. Stilmöbeltillverkningen idag 135 3. Nya satsningar 138 4. Möbelmuseet 139 V. Kulturmärkt snickarbygd 141 1. Minnenas gränd 142 VI. Tidlös skaparkraft 144 1. Den tändande gnistan 145 2. Framtid 145 VII. Källor och litteratur 147 1. Intervjuade personer 148 2. Litteratur 148 3. Tidsskriftsreportage 150 4. Övrigt källmaterial 150 Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 3

I Möbelsnickeriets utveckling inom Östervålabygden Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 4

1. Genuint möbelhantverk ur traditionsrik binäring Möbelsnickeriet i Östervåla-bygden grundlades för cirka 200 år sedan. Det representerar också ett trähantverk med ännu äldre anor. Sammantaget lades härmed grunden för den yrkesskicklighet och den genuina kunskap inom trähantering, som är utmärkande för bygdens hantverkare. Östervålabygden är en skogs- och jordbruksbygd och slättmark finns främst kring sjön Tämnaren och runt om Åby centrum. Bebyggelsecentrum har från 1200-talet varit beläget kring Östervåla kyrka i Åby, där bebyggelsen nästan uteslutande bestått av mindre jordbruk och torp, med undantag för herrgårdarna Aspnäs och Lindsbro. Näringslivet i bygden präglades förr av jord- och skogsbruk kompletterat med binäringsverksamheter. Under 1700- och 1800-talen användes begreppet binäring om all verksamhet på landsbygden, som ej utgjorde ett brukande av jorden eller framställande av olika textila produkter. Jordbruket i Östervåla var dock relativt svagt och avkastningsnivån skiftade starkt från år till år. Detta är med stor sannolikhet en av förklaringarna till, att ett behov av en kombinationssysselsättning kom att skapas. Bland de binäringar som härmed uppstod var förr dels laggning av träprodukter, men även fiske, liksom tjärbränning och kolning i skogarna i norra delen av socknen. Ytterligare en binäring utgjorde de körslor, som man som forbönder utförde till järnbruken i Gysinge, Ullfors och Söderfors, dit man transporterade den malm, som man hämtat i Dannemora gruva. Malmen fraktades först över sjön Tämnarens is och sedan vidare genom skogarna fram till bruken. Timmerskog har dock ej funnits allmänt inom bygden, utan vanligen lämpade sig virket från skogen närmast bebyggelsen bäst till laggning och mindre träslöjd. Råvaran hämtades från omgivningen och det var vanligt förekommande att olika dagsverken härför gjordes åt de skogsägande bönderna. Björk, som det var gott om, användes ofta till dessa hantverksföremål. Trähanteringen i bygden har dock belägg sedan 1500-talet, men är förmodligen ännu äldre. Från att tidigare ha tillverkat slöjdalster, som t.ex. laggkärl och flätade korgar, övergick man så småningom till en tillverkning av möbler. Mångårig erfarenhet som forbönder med långväga körslor och livet i en gränsbygd mellan två landskap, medförde en vana för befolkningen av mycket resande, vilket gjorde att man också blev mera mottaglig för förändringar. I de större städerna runt hembygden fick man också avsättning för sina slöjdprodukter, liksom sågade brädor och samtidigt tog man del av nyheter och de seder och bruk, som var vanligt förekommande i staden. Både vad gällde sättet att klä sig och inreda sina hem fick man på så vis en tidig inblick i. I den hantverkstradition som uppstod blev möbelsnickeriet mest framträdande, där särskilt stolmakeri kom att uppmärksammas. Stoltillverkningen kom främst att idkas i de mellersta delarna av socknen som Kilgränden, Åby och Bjurvalla. Första gången man stöter på uppgifter om möbeltillverkning i Östervåla återfinns i en kronofogdeberättelse från år 1817, varur framgår att en tillverkning av möbler förekom inom Sahlbergs fögderi. För det egna husbehovet sträcker sig dock möbeltillverkningen ännu längre tillbaka. Med stor sannolikhet framgår av det källmaterial som finns, att en tillverkning för avsalu av möbler i Östervåla startades åren efter sekelskiftet år 1800. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 5

En bidragande orsak till att möbelsnickeriet sedan ökade i omfattning kan ha varit en följd av de mycket dåliga jordbruksåren i början av 1800-talet. Den lokala möbeltillverkningen för det egna husbehovet fick med all sannolikhet sina förebilder från borgarnas hem, vilka vanligtvis var möblerade med den tidens nya köpta kvalitetsmöbler. Från en tidig tillverkning av husbehovsmöbler kom möbelhantverket som binäring med tiden att utvecklas till en inkomstbringande sysselsättning för Östervålas möbelsnickare. Efter en nedgång inom möbelsnickeriet i bygden under 1820-talets början tog stolsnickeriet åter fart efter missväxtåren 1825-26. I kronofogdeberättelserna omnämns inte längre endast tillverkning av möbler för avsalu, utan nu talas det om stolstillverkning. Fr.o.m. år 1829 finns det uppgifter som tyder på, att det såldes Östervålatillverkade stolar bl.a. i Stockholm och Uppsala. Stolsnickeriet tycks från början ha varit dominerande, även om annan möbeltillverkning t.ex. av sängar, bord, soffor mm också förekommit under den här tiden i bygden. Före industrialismens genombrott var hantverket en viktig binäring, där det egna jordbruket ej gav full försörjning. Dock betraktades det länge som en stadsnäring, men i och med skråtvångets upphävande år 1846 blev rätten att tillverka och försälja sina alster såväl i stad som på landsbygd erkänd som en inkomstbringande syssla. Egen lanthandelsförsäljning fick dock inte bedrivas med mindre än att handeln i fråga var belägen 3 mil utanför närmaste stad. År 1864 avskaffades även tremilsgränsen, varefter lagfäst näringsfrihet rådde. År 1847 begärde Kungl. Maj:t att landshövdingarna skulle inkomma med uppgift om folkets binäringar. I Östervålas sockenprotokoll uppgavs att stoltillverkningen tog för mycket av jordbrukets tid i anspråk och att virket, speciellt björk, ej skulle komma att räcka till. Trots detta fortsatte dock tillverkningen av möbler för avsalu och därmed kom också Östervålas möbelproduktion att öka i betydelse. Enligt uppgift tillverkades år 1865 inte mindre än 18200 stolar i Östervåla, vilkas värde då uppgick till 32200 riksdaler. 2. Utbildningen Det gamla skråväsendet indelade hantverkarna i tre klasser, nämligen mästare, gesäller och lärlingar. Lärlingstiden för en snickare var förr sex år. Lärling var den, som förskaffade sig kunskaper hos en godkänd yrkesutövare under dessa år, varefter han hade att avlägga ett gesällprov inför en godkänd mästare, vilken därefter utfärdade ett gesällbrev, som bevis på uppnådd yrkesskicklighet. Enligt skråväsendet kunde dock en gesäll inte arbeta självständigt inom sitt yrke, utan denne var anställd hos en mästare, som då också var gesällens husbonde. Gesällen vidareutbildade sig sedan genom att arbeta hos flera mästare under en tid av ca fem år och efter sin gesällvandring kunde han därefter avlägga sitt mästarprov och eventuellt antas som mästare med eget mästarbrev. Antalet mästare inom ett yrkesområde på varje enskild ort begränsades dock av skrået på grund av konkurrensskäl, d.v.s. av de etablerade mästarna, varför många gesäller förblev anställda hela sitt verksamma liv. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 6

På 1600-talet började gesällerna emellertid att sammansluta sig yrkesvis till gesällskap, vilka var underordnade mästarnas ämbeten. Under 1800-talet blev dessa gesällskap en av impulserna till fackföreningarnas tillkomst. Mästarna var organiserade i egna ämbeten och ett mästarbrev utfärdades endast till förtjänta och skickliga hantverksutövare. Till mästare utsågs även den, som bedrivit egen verksamhet under sex år och därefter utfört ett godkänt mästararbete. Skråväsendet hos oss upphörde 1846 och 1864 (se ovan), men gesällinstitutionen levde kvar och blev med tiden enbart förknippad med yrkesutbildning. Till Östervåla kom förr många kringvandrande gesäller. Ännu på 1920-talet fanns det gesällarbetare i bygden, men under 1930-talet minskades antalet gesäller väsentligt. 3. Tidsenliga stolmodeller Från 1800-talets början bestod tillverkningen mest av allmogemöbler i furu och under hela 1800-talet har pinnstolar med träsits efter de sengustavianska förebilderna förekommit i tillverkningen. En enklare variant av denna allmogestol, en s.k. takstol, har även tillverkats i bygden, vars ryggbricka oftast var försedd med en bred och två smala spjälor. En annan typ av stol, som förekommit i tillverkningen i bygden, var den s.k. stegestolen eller modell Läckö. De lokala varianterna har också benämnts Våla-stol eller Harbo-stol och tillverkningen av stolmodellen levde inom Östervålabygden kvar till långt in på 1900- talet. Karmstolsmodellen benämns Gripsholmsstol, vilken blev vanligt förekommande redan under 1700-talet i våra herrgårdar. Målning och polering förekom från början inte på de tillverkade stolarna, utan dessa såldes trävita. Under 1840-talet, under empirens modeinflytande, fick de ljusa och lätta möblerna i björk sitt genombrott och år 1851 finns uppgift om att björkstolar med rottingsits tillverkades i Östervåla. Stolar med rottingflätad sits och rygg levde kvar under hela 1800-talet, först på de rokokoinspirerade stolarna med svängda ben och rygg, för att sedan bli verkligt populär under nyrenässansens stolar i ek. 1800-talet kom att bli känt som de många möbelstilarnas århundrade, eklekticismens århundrade (ca 1830-1895-). Eftersom nya stilimpulser kom vartill de gamla stilarna levde sig kvar, fanns vid slutet av perioden en mängd olika modeller. Den sengustavianska stilen (ca 1790-1820) och empirstilarna (ca 1810-1840) inledde epoken, varefter kom de s.k. nystilarna; nygotik, nyrokoko (ca 1830-1840) och nygustaviansk, nyrenässans (ca 1850-1880), samt även en fornnordisk stil (ca 1870). Även träslagen växlade och man använde sig nu av både bok, valnöt och mahogny, tillika med de träslag man tidigare arbetat i: furu, björk och ek. Ädelträslagen tillika med fanér köpte man genom ombud eller i Stockholm. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 7

Stol modell Storryss Foto: Carl-Olof Josefsson Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 8

4. Marknadsföringen För avsättningen av sina hantverksprodukter besöktes sedan gammalt städer som Sala, Västerås, Enköping, Gävle och Falun. Redan under 1700-talet gick en av fyra påstvägar från Västerås slott via Östervåla och Horrskog till Gävle och de övriga tre från Västerås till Uppsala, Falun och Örebro. De gamla färdvägarna blev småningom viktiga förbindelseleder mellan de olika handelscentra, som främst Uppsala och Västerås kom att utgöra och på dessa vägar kördes även malm- och koltransporterna till de kringliggande bruken i Bergslagen. Att vägen över Horrskog till Gävle utnyttjats flitigt under 1700-talet tyder den gamla gästgivargård från tidigt 1700-tal i Ginka. På 1840-talet överflyttades emellertid gästgiveriverksamheten till Åby i Östervåla, då transporterna kom att ta sig andra vägar, främst beroende på att broarna över Dalälven förbättrades. Stolar och andra möbler såldes till en början oftast av tillverkarna själva och redan i slutet av 1820-talet besökte Östervålasnickarna marknaderna i Stockholm och Uppsala och kringliggande städer, där man sålde sina produkter utanför stadsportarna. Man fick på så sätt bättre betalt för sina produkter, än vad man kunde få på närmare håll. Möblerna transporterades med häst och höskrinda eller kolstig och de snickare, som inte hade egen häst, fraktade sina möbler med de kringresande möbelsnickarna. Till Uppsala, som låg närmast hembygden, for man oftast och där besöktes regelbundet Distingsmarknaden, en gammal marknadsplats med anor från forntiden. En resa med häst och vagn till Stockholm kunde då ta sju till åtta dagar och resorna företogs vanligen en till två gånger per år, då man besökte städernas vår- och höstmarknader. Med fullastade åkor for snickarna oftast i sällskap av varandra och efter vägen fanns olika rastplatser, som t.ex. Svina i Harbo socken, Dalkarsbo i Jumkil, Broby, Rotebro m.fl. platser. I Stockholm sålde man sina stolar på Hötorget eller Kornhamnstorg direkt till privata kunder, men även till etablerade möbelhandlare. Snickarna hade där sitt huvudkvarter i Stora Kronan på Stora Badstugatan 31 vid nuvarande Sveavägen. Där sov man på britsar, medan hästarna stod på gårdsplanen, där de hade tak över huvudet. Med sig hade man egen matsäck, s.k. färdspanna och login betalade man genom att göra diverse inköp i den intilliggande handelsboden. Flera möbelhandlare kom senare att där öppna egna affärer både på Bastugatan och gamla Brogatan. Med tiden etablerade sig många bönder även som åkare och kom så att fungera som mellanhänder mellan snickarna och möbelhandlarna i de kringliggande städerna. Även snickare med egna verkstäder köpte upp möbler av Östervåla-snickarna, vilka möbler de sedan reste runt och försålde. I slutet av 1870-talet köpte J. Andersson, Ettinga, upp stolar och sålde. En annan uppköpare från slutet av 1880-talet var Johan Jansson, Espenbo, vilken sålde stolar och andra möbler över hela landet. Han sålde också möbler i Norge, dit han gjorde flertalet affärsresor, bl.a. till Oslo, Drammen och Hamar. Lars Olsson i bondgården Lars-Ols, Upplanda, arbetade också som grossist, dit flera av Kilgrändens snickare under 1900-talets början levererade sina möbler. När sedan järnvägen mellan Stockholm-Uppsala kom år 1866, upphörde de långa handelsresorna allt efter hand som järnvägsnätet utökades och hästskjutsarna for därefter endast till järnvägsstationerna, där möblerna lastades om till järnvägsvagn för vidaretransport till möbelhandeln. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 9

Ur en priskurant från slutet av 1800-talet från Salstolfabriken i Öster-Wåla framgår att de beställda möblerna levererades från Tierps tågstation fritt å banvagn vid Tierp station å Upsala-Gefle Jernväg. År 1901 kom järnvägen till Heby och sedan till Tärnsjö, varefter många av Östervålasnickarna skickade sina produkter med tåg från Tärnsjö. Kvar fanns vid den tidpunkten ännu de snickare, som fortfarande besökte marknaderna i kringliggande städer, som t.ex. Gävle, Uppsala och Sala för avsättning av sina stolar och från Sala spreds Östervålatillverkade stolar till Dalarna. På hemresan kunde man då ha med både spinnrockar och kopparkärl, vilka man bytt till sig av andra kringresande hantverkare. 5. Upphovsmännen Upphovsmannen till möbelsnickeriet i Östervåla tros vara en fanjunkare Johan Sundelin. På ett årligt soldatmöte på Salbohed, Sahlbergs Compani, Westmanlands Regemente, sägs fanjunkare Sundelin ha träffat på en soldat, vilken berättade om möjligheten att försörja sig på eget stolmakeri. Traditionen berättar att Sundelin tog affärsidén med sig hem och började med stoltillverkning i bostadens kök. År 1816 fick han på egen begäran avsked från Regementet och startade sedan egen möbeltillverkning i sitt torp i Åby. Avsättning för sina produkter fick han genom att besöka marknaderna i Uppsala och Sala. I bouppteckningen efter hans död år 1833 återfinns en verktygsuppsättning betydligt mera omfattande än vad som var vanligt efter en militär. Dessutom fanns trävirke och diverse bord med i uppteckningen, samt en limpanna och två ahlsågar, vilket gör att man dragit den slutsatsen, att Sundelin tillverkat bord med alrotsfanér. Västmanlands läns hushållningssällskap, som bildades år 1815, kom tidigt att bidra till möbelsnickeriets utveckling i Östervåla. Hushållningssällskapen i landet hade till en början egna ombud från respektive län anslutna till en gemensam styrelse i Stockholm, där man verkade för försäljning av länens olika slöjd- och hantverksalster. Därefter bildade man Svensk Slöjdförening år 1845, vilken också aktivt kom att arbeta både för en kompetenshöjning inom olika hantverksyrken och en större kvalitetsmedvetenhet hos yrkesutövarna. Inom det framväxande industrisamhället kom allmänna utställningar att bli ett viktigt inslag, där utställaren bereddes möjlighet att presentera sina produkter. Den första världsutställningen hölls i Chrystal Palace i London år 1851 och den andra i New York år 1853. Mindre utställningar anordnades även av lokala hemslöjdsföreningar och hushållningssällskap, där många av Östervålasnickarna genom åren har hedrats med pris eller diplom för stilfullt utfört hantverk. En minnesvärd dag i Östervålas möbelhistorik är den dag, då möbelsnickaren Jan Jansson från Sterte i Kilgränden fick ett hedersomnämnande för sin stol, med vilken han år 1855 deltog i den tredje världsutställningen i Paris. Detta torde också ha haft en avgörande betydelse för utvecklingen av Östervålas möbeltillverkning, då världsutställningar hörde till 1800-talets stora evenemang och offentliga tillkännagivanden. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 10

I avsikt att utveckla stolsnickeriet i Östervåla kontaktades Hushållningssällskapet i Västmanland år 1871 av Svensk Slöjdförening. För att höja kompetensen hos snickarna i bygden reste ordföranden i Slöjdföreningens tredje utskott, arkitekten och ornamentbildhuggaren Carl Ahlborn, till Östervåla, där han själv ledde undervisningen. Carl Ahlborn var född i Braunschweigs hertigdöme i Tyskland, men invandrade som ung till Sverige. Mellan åren 1846-1890 arbetade han som lärare vid Svenska Slöjdföreningens skola i Stockholm. Ahlborn, som studerat den ryska möbelmarknaden, medförde till Östervåla arbetsritningar på åtta olika modeller efter ryska förebilder. Vid sin ankomst sammankallade han till Östervåla Gästgiverigård ett hundratal snickare från bygden, vilka därmed fick ta del av den tidens nya stolmodeller. Ahlborn försåg snickarna med både verktyg och schabloner och gav även ut en ritning på en enklare utskärningsmaskin för ornamenteringsarbeten, samt undervisade dem i konsten att göra nya modeller efter egna arbetsritningar. Dessutom deltog en möbelpolererska från Stockholm med undervisning av bygdens kvinnor i tekniken att slipa och glansa trävita möbler till en mörk mahognynyans, som var mycket populär under 1800-talets senare del. Bakom tanken om en utbildning av stolsnickarna i Östervåla låg också att göra en satsning på export av de Östervåla-tillverkade stolarna. De ryska stolmodellerna tillverkades oftast i ek. De hade profilsvarvade ryggar och ryggbrickorna och sitsarna var antingen stoppade eller flätade i rotting. Till grund för de nyrenässansstolar, vilka senare kom att identifieras som Östervåla-stolar, ligger med stor sannolikhet Carl Ahlborns ritningar. Dessa stolar tillverkades sedan till århundradets slut, varefter de ersattes av andra möbelstilar, t.ex. nytillverkade stolar av äldre möbelrepliker, s.k. stilstolar. På Ahlborns initiativ deltog Östervålasnickarna i en utställning i Köpenhamn år 1872 med egna tillverkade stolar, vilka där belönades med silvermedalj. Hushållningssällskapets insatser kom att ge stolsnickeriet i Östervåla ett rejält uppsving och ur en artikel i Sala Tidning från år 1874 kan läsas att: efterfrågan var då större än tillverkningen. År 1875 tillverkades 48000 stolar, av vilka en stor del exporterades till bl.a. Norge, Finland och Ryssland. En snickare i Östervåla konstruerade också en rottingklyvare, vilken visades upp i Finland och Ryssland som reklam för dessa exportmöbler från Sverige. Östervålastolarna fick tidigt ett gott rykte och vittnade om både kvalitet och yrkesskicklighet. Under den här perioden räknar man med, att det funnits ca 300 yrkesverksamma stolmakare inom Östervåla. Förutom de yrkesverksamma möbelsnickarna arbetade vid den här tiden ett hundratal bönder som stolmakare och hade då möbelsnickeriet som en bisyssla. Befolkningstillväxten var stor under 1800-talet och nådde i bygden sitt maximum under början av 1900-talet. Befolkningsmängden inom socknen låg under 1800-talet mellan 2500 och 3500 invånare. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 11

På 1870-talet organiserade sig ett antal stolmakare i bygden och bildade Öster-Wåla Stol- & Möbel Snickare Förening. År 1885 gav föreningen ut en illustrerad priskurant med bilder på 58 olika stolmodeller. De till föreningen anslutna stolsnickarna skaffade också ett garantimärke, vilket fästes under stolsitsen. Märkningen utgjorde en försäkran om hantverksmässigt gjorda kvalitetsmöbler från Östervåla. Mot slutet av 1880-talet upphörde dock föreningen och därmed också märkningen av stolarna. När föreningen upphörde startade en del snickare själva försäljning av Östervåla-tillverkade stolar. Egna priskuranter över de modeller man tillhandahöll gavs också ut. En av dessa priskuranter var Illustrationer från E. Pettersson, Öster-Wåla. Priskuranten innehöll 50 olika modeller och gavs ut av E. Pettersons Stolfabrik, Åby, Östervåla, vilken var belägen i Åbyhus, Sjögränden, intill vägen som leder till Månkarbo. Fabriken grundades år 1879 av Erik Pettersson och övertogs av sonen Matheus år 1912, vilken drev den vidare under ca 40 år. Erik Pettersson hade på 1890-talet ett rikt förgrenat kundnät inom landet från Lund i söder till Luleå i norr och i Norge fanns 25 återförsäljare i 15 olika städer. Kontakterna med Norge tog slut i samband med unionsupplösningen mellan Norge och Sverige 1905 (1814-1905). Från tidigt 1900-tal drevs snickeriets maskiner med fotogenmotorer och tillverkningen uppgick då till ca 1000 stolar per år. Mycket värdefulla är snickeriets orderböcker, vilka finns bevarade från år 1892 till 1954. Huvudsakligen tillverkades rokokostolar, bl.a. ett antal axstolar, vilka levererades till Kungl. Slottets husgerådsmästare år 1926. Bland ytterligare priskuranter från slutet av 1800-talet kan nämnas Illustrationer från Salstolfabriken i Öster-Wåla med 39 numrerade modeller och Illustration från N. Eklund, Öster-Wåla, vilken presenterade bilder av 39 stolmodeller, 3 karmstolar, 3 bordstyper, 2 soffor, och 3 gungstolar. Bland priskuranternas presenterade modeller återfinns framförallt nyrenässansstolar och stolar i rokoko, samt både karm- och gungstolar, liksom soffor och mindre bord. Även den s.k. däckstolen i björk med sits och rygg flätad i rotting finns med bland de illustrerade modellerna, vilken lär ha förekommit i möbeltillverkningen i Östervåla sedan 1870-talet. Nämnas kan att priset för en dylik däckstol inklusive fotpall var då 20 kronor. Kvantitativt nådde under slutet av 1870-talet stolsnickeriet i Östervåla sin höjdpunkt. Fr.o.m. 1880-talets början följde dock en tillbakagång och år 1890 fanns endast ett fyrtiotal verksamma stolmakare kvar i bygden. Synsättet att landsbygdens befolkning skulle försörja sig genom att idka jordbruk dröjde sig kvar ända till 1800-talets senare del. Genom att dika ut flera av våra sjöar kom man också att utöka jordbrukets arealer, som t.ex. sjön Tämnaren, vars biotop helt förändrades år 1880. Många av bygdens stolmakare kom som en följd härav att återgå till jordbruksnäringen. Ytterligare en orsak till stolsnickeriets nedgång i Östervåla under slutet av 1800-talet tros vara bristen på kapital, vilket förhindrade en utveckling av hantverket till en mer industriell form. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 12

Priskurant från E. Petterssons Stolfabrik i Åby, Östervåla Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 13

6. Kulturhistorisk inventering Under 1800-talet kom vår samhällsbild successivt att förändras, då vägen in i industrialiseringen blev allt påtagligare. Här skapades nu ett mera materialistiskt tänkande där människan började betraktas som konsument. Utifrån detta synsätt gjordes allt fler etableringar av tillverkning inte endast av nyttoföremål, utan också av andra mera modebetonade produkter. När sedan industrialismen slog igenom i vårt land, kom mycket av det gamla hantverket att ersättas av en industriell produktion. För att bevara vårt lands hantverkstraditioner påbörjades år 1899 ett kulturhistoriskt räddningsarbete av etnologen och museimannen Arthur Hazelius, Nordiska Museet, liksom av textilkonstnärinnan Lilli Zickerman, Svensk Hemslöjd, vilken förening instiftades samma år av henne och prins Eugén. Tillsammans har dessa utfört ett omfattande inventeringsarbete för hantverkets och slöjdens bevarande, vilket kom att utvecklas som en viktig förbindelselänk mellan landsbygdens hantverkare och en bredare kundkrets bland städernas befolkning, där invånareantalet växte kraftigt i antal under den här perioden. Från början inriktade sig Svensk Hemslöjd främst på textilier, men inriktningen kom senare även att innefatta möbler och inredningar. Under den här tidsperioden växte en ny köpstark borga i somliga län rklass fram och med influenser ute från Europa skapades ett nytt modetänkande med nya heminredningsideal. Tätt möblerade rum bestående av stolar, fåtöljer, soffor och bord ordnande gruppvis, ökade också möjligheter för den enskilde näringsidkaren att få en större avsättning för sina produkter. Vid sekelskiftet 1900 öppnade Föreningen för Svensk Hemslöjd för hantverkets avsättning ett försäljningsmagasin i Stockholm, den permanenta utställningen. Ute i landet bildades under 1900-talets början dessutom ett flertal lokala hemslöjdsföreningar, på vilkas initiativ liknande magasin öppnades, där hantverkarna erbjöds möjlighet att presentera sina produkter. I både Uppsala och Stockholm fanns magasin som sålde möbler tillverkade i Östervåla. Redan tidigt sålde Östervålasnickarna sina produkter på Feithska tomten vid Vaksalagatan i Uppsala. År 1896 öppnade där O.E. Nordin, Östervåla, en försäljningsbod för hantverk tillverkade i Östervåla: Vålamagasinet i Uppsala, vilka kom att bli marknadsförare av Östervålastolar. 1905 bytte magasinet ägare och drevs därefter vidare av Per Larsson, Våla-Lasse, Östervåla, och Våla-magasinet fanns sedan kvar i samma släkt i flera generationer. Idag säljs där andra möbler, men magasinet ligger fortfarande kvar vid Vaksalatorg. En annan tidig företagare var soldatsonen E. Gillberg från Harbo, vilken från början själv drog sin dragkärra lastad med hantverksprodukter och stolar till Stockholm. Fortsättningsvis öppnade han där ett litet lager i en källare, för att småningom starta upp en slöjdaffär på Mäster Samuelsgatan 9 under sitt namn E. Gillbergs Slöjd. På 1920-talet överlät han butiken till en av sina anställda, en man vid namn Andersson, med vilken många av Östervålasnickarna hade goda förbindelser. Det var denne Anderssons far, som grundade det välbekanta Vålamagasinet på Kungsgatan i Stockholm. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 14

7. De första entreprenörerna År 1904 kom Lilli Zickerman till Östervåla som representant för Föreningen för Svensk Hemslöjd. En omfattande inventering av tillverkade stolar i bygden inleddes, vars huvudsyfte var att av de gamla stolmodellerna finna modeller, som kunde anses typiska för Östervåla. Vid den här tidpunkten fanns emellertid en uppsjö av olika stolmodeller representerade hos snickarna i bygden och om någon specifik Östervåla-stol utsågs som förebild är dock inte helt klarlagt. Följden blev emellertid att Östervåla-snickarnas yrkesskicklighet imponerade och ett samarbete inleddes mellan möbelsnickarna i Östervåla-bygden och Svensk Hemslöjd i Stockholm. Föreningen för Svensk Hemslöjds engagemang i Östervåla innebar ett uppsving för bygdens snickare och var en bidragande orsak till möbelsnickeriets positiva utveckling i Östervåla. Vid 1910-talets början fanns där ca 85 yrkesverksamma möbelsnickare. De bönder som haft stolsnickeriet som en bisyssla hade vid den här tiden upphört därmed och 1800- talets bondesnickare, vilka varit flera hundra till antalet, hade därmed spelat ut sin roll. Under 1920-talet kom elektriciteten till Östervåla och det blev allt vanligare att snickarna skaffade sig egna maskiner. Utrymmet i sal eller kök, vari många från början stått och snickrat sina stolar, räckte då inte längre till. Under den här tidsperioden byggde många snickare i bygden upp egna snickeriverkstäder hemma på den egna fastigheten. Den s.k. kombinationsmaskinen, vilken innefattar både rikt, fräs, borr, klinga och planhyvel allt i en och samma maskin, kom att bli den mest förekommande. Bandsågen förnyade man genom att ta bort tramp- och draganordningar, vilka ersattes med en remskiva och genom s.k. transmissioner drevs maskinen sedan med ström från en enda motor. Före år 1920 hade man i bygden mestadels tillverkat samtida moderna möbler, men vid den här tidpunkten kom 1700-talsmöbler i ropet. I de mer förmögna hemmen började nu antika möbler bli eftertraktade, vilket fick till följd att antikvitetshandeln ökade. Även nytillverkade möbler av äldre stil fick en efterfrågan och exakta kopior av 1700-talets högreståndsmöbler fick en ny marknad. Ordet stilmöbel introducerades och hade då samma betydelse det har idag: nämligen en nytillverkad möbel efter en äldre möbelstil. Det var nu som stilmöbeltillverkningen startades upp på allvar i Östervåla. Under den här perioden skaffade sig också Östervålasnickarna egna kundkontakter och man inledde oftast ett direkt samarbete med välrenommerade möbelaffärer och arkitekter, huvudsakligen i Stockholm. Ett kontrakt upprättades därmed mellan tillverkare och inköpare, vilket inte tillät tillverkaren att vända sig direkt till privatpersoner med sin försäljning. De egna snickarna gjorde långa arbetsdagar, omkring 10-12 timmar var vanligast, men arbetsdagar på upp till 14 timmar var inte ovanliga och ibland arbetades det i de egna verkstäderna till upp emot 16 timmar per dag. De anställda snickarna arbetade vanligtvis på ackord, utan fast timpenning. En av de möbelsnickare som från början kom i kontakt med Svensk Hemslöjd i Stockholm var Kull-Anders, Anders Nilsson i Bjurvalla. Denne var tidigt ute med egna maskiner drivna med fotogenmotorer, vilket gav honom en förutsättning för en mer rationell tillverkning. På uppdrag av Hemslöjden tillverkade Kull-Anders stolar efter gamla möbelstilar. Det hände dock, att han själv inte hann med sina stolbeställningar, varför han uppdrog åt någon annan snickarkollega i bygden att utföra arbetet. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 15

Från början arbetade snickarna i bygden efter översända provstolar, men man övergick så småningom till att arbeta efter ritning. Många gamla arbetsritningar, som Östervålasnickarna arbetat efter genom åren, antas härstamma från den här tidsperioden. Kull-Anders son, John Nilsson, övertog sin fars verksamhet i Bjurvalla och fortsatte samarbetet med Svensk Hemslöjd i Stockholm. År 1913 byggde han emellertid upp en ny verkstad vid Fredsbacken på Hovs ägor framme i Åby i Östervåla. Från Bolagssågen därintill kunde han sedan utnyttja elektrisk kraft till de nya snickerimaskiner han lät anskaffa. År 1917 dog John Nilsson och föreningen Svensk Hemslöjd genomförde sitt beslut att köpa verkstaden efter John Nilsson och där inrätta en snickarskola. Man köpte även till mark och 1918 byggdes en virkeslada i två våningar med värmekammare för förvaring och torkning av virke. Avtal upprättades också med Bolagssågen, vilka skulle svara för leverans av elström till snickarskolans maskiner. Senare byggdes även lärarbostad till och den första läraren vid snickarskolan 1918 hette Reinhold Kandelén och kom från Rimbo, vilken efterträddes av Edmund Alexius Hallberg. Den första kullen stolmakarelever uppgick till ca ett tiotal. I utbildningens gesällprov ingick även polering av de trävita möblerna, vilket hantverk vid den tidpunkten inte var vanligt förekommande bland möbelsnickarna i Östervåla. Undantaget utgjorde en snickare Fredrik Sahlberg i Bjurvalla, vilken var en skicklig polerare. Kunskapen hade han lärt av sin far Johan Sahlberg, Bjurvalla, som tidigt använde sig av s.k. poletyrpolering. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 16

Snickarmästare Anders Nilsson i Bjurvalla lägger ut arbete till snickare i Kilgränden genom snickarmästare Per Jansson i Mossbo Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 17

Gamla Hemslöjden i Åby Östervåla Längst till vänster snickarmästare John Nilsson tredje man från vänster Albin Andersson, Töbro Bland de första stolmakarelever som utbildades på Snickarskolan i Östervåla kan nämnas namn som: Elof och Albin Andersson, Töbro Västersälja Gunnar Blombergsson, Dalen Fritz och Knut Nordin, Åby Einar Olsson, Huggle Axel Persson, Hedesunda (senare Ricklunda, Östervåla) Fredrik Persson, Ettinga Olof Skog, Lindsbro Fritz Wiklund, Ragnarbo För att stödja möbelsnickeriets utveckling i bygden anslog Västmanlands läns Hushållningssällskap bidrag till stipendier och det var sällskapet som bekostade utbildningen på skolan. Möblerna i Snickarskolan tillverkades för Svensk Hemslöjds räkning och de såldes bl.a. i föreningens butik i Stockholm. Svensk Hemslöjd kom att anlita olika möbelarkitekter och de tog också fram en katalog med uppfotograferade miljöer, inredda med bl.a. matsalsoch dagligrumsmöbler, ävensom arbetsrums- och herrumsmöbler. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 18

Framförallt var det möbler i rokoko och gustaviansk stil som tillverkades i Snickarskolan eller Stilmöbelskolan, som den senare kom att kallas. Där hann man dock inte alltid själva med att tillverka de beställningar som Hemslöjdsföreningen lade in, varför andra möbelsnickare i bygden anlitades. Detta var upptakten till att många av bygdens snickare tidigt kom i kontakt med arkitektritade möbler. Under 1930-talet minskades antalet verksamma möbelsnickare i bygden successivt och efter krigsåren 1945 fanns det cirka femtio yrkesverksamma möbelsnickare i Östervåla. En av orsakerna till nedgången var att många av stolsnickarna kom att erbjudas arbete som finsnickare, när den nya vågen av husbyggnation småningom tog fart och byggnadsindustrin lockade också många med högre löner. En annan orsak var att konkurrensen från de småländska möbelsnickerierna började göra sig gällande, då de småländska möblerna levererades fullt färdiga. I Östervåla hade de flesta av snickarna dittills levererat sina stolar och andra möbler trävita och möbelhandlarna hade själva stått för både målning, boning och tapetsering av möblerna. Även Snickarskolan drabbades av den allmänna konjunkturnedgången, vilket ledde till att lärlingsbidragen till skolan drogs in och 1933 beslöt Hemslöjdsföreningen att lägga ned Snickarskolan i Östervåla. Skolans lärare, snickarmästare Ture Stilander, Östervåla, vilken varit dess föreståndare sedan 1922, arrenderade därefter skolans snickeriverkstad av Svensk Hemslöjd i Stockholm. Denne fortsatte där tillverkningen av stilmöbler och 1943 köpte han verkstaden av föreningen, varvid företaget bytte namn till Östervåla Hemslöjd. Hos Östervåla Hemslöjd har genom årens lopp också många av bygdens snickare haft anställning och sin utkomst, bl.a. kan nämnas: Albin Andersson, Upplanda Rune Bergström, Stärte Bertil Eriksson, Bergsätra, Åbylund Sigfrid Lindberg, Stärte Herman Lindström, Kullen Bröderna Axel, Bror och Verner Lundén, Strängsbo Bröderna Fritz och Knut Nordin, Åby Fredrik Persson, Solvallen Jörgen Åkerlind, Stärte 1959 köpte sonen Tage Stilander snickeriet av sin far, där även denne bedrev tillverkning av stilmöbler fram till 1989. På 1970-talet sysselsattes där åtta personer, tillika med att man en tid lade ut arbete till andra stolmakare i bygden. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 19

Möbelsnickare vid Gamla Hemslöjden i Åby Östervåla I mitten längst fram Bertil Eriksson, Åbylund, längst till vänster Albin Persson, Solvallen längst till höger Albin Andersson, Töbro Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 20

Snickarmästare John Nilssons gamla snickeribyggnad från år 1913 vid Fredsbacken i Åby, vilken byggnad flyttades år 1991 till hembygdsgården Mårtsbogården, där den ingår i Östervåla Möbelmuséum Foto: Carl-Olof Josefsson Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 21

8. Östervålasnickarnas nisch De möbler, framförallt stolar, snickarna i Östervåla kom att arbeta med var stilmöbler i rokoko och den gustavianska stilen, men även möbler i barock, renässans och empire. Från sekelskiftet 1900 har även jugendstilen förekommit i tillverkningen, liksom en del beställningsarbeten under 1930-talet i funktionalistisk stil. Från 1960-talet och fram till 1900-talets slut har även furumöbler i allmogestil tillverkats, men under hela 1900-talet och alltjämt har det varit och är det stilmöbelproduktionen, som är den mest utmärkande och viktigaste delen i Östervålasnickarnas möbelhistorik. Östervåla-tillverkade stolar har alltid uppmärksammats för sin stilfullhet och har sedan gammalt bedömts hålla i generationer. Östervåla-snickarnas nisch är fortfarande kvalité i utvalt trä över kvantitet. Fr.o.m. 1900-talets mitt har försäljning av Östervålatillverkade möbler skett till både europiska och utomeuropeiska länder, där snickarna i bygden bidragit till att göra Östervåla känt för sin hantverksskicklighet. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 22

II En Stolmakarson från Kilgränden Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 23

Stolmakare Carl Olof Josefsson, Ricklunda, Östervåla Foto: Caj Söderberg, Nyåker, Östervåla Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 24

1. Nedärvd snickartradition Jag heter Carl-Olof Josefsson, är möbelhantverkare och härstammar från Kilgränden i Östervåla. De flesta gamla Våla-bor känner mig dock som Karl-Johans-Josefs-Olle. Jag föddes 1937 i Västerskog (även kallat Karlslund). Det är en jordlott belägen vid skogsbrynet inom den nordvästligaste delen av byn Upplanda, vilken by utgör den nordligaste delen av Kilgränden. Där påbörjade min farfar Karl Johan Andersson sitt stolmakeri år 1891 och där fortsatte min far Josef Andersson i hans fotspår, för att senare, som sin far, överföra den gamla kunskapen till mig. Karl-Johans bröder Josef och David Eklund var också stolmakare och bodde i Eklunda, närmaste grannar till Västerskog. Även min gammelmorfar Per Jansson var stolmakare med egen verksamhet i Mossbo, beläget längst nordost ut i Kilgränden på den östra sidan om vägen. Denne började där sitt hantverk någon gång under 1870-talet och fyra av hans söner, Johan, August, Magnus och Albert Pettersson fortsatte hans möbelhantverk; Johan, min morfar, med eget snickeri i Svedbodal, Stärte och Albert med eget snickeri i Kartan. Per Janssons far, min morfars farfar Jan Andersson, Lilla Laggarbo i Sörgränden, var även han snickare och arbetade som gårdssnickare på Aspnäs egendom. Johans tre söner blev alla möbelsnickare och arbetade till en början i snickeriet hemma i Svedbodal, innan sonen Petrus Pettersson i kompanjonskap med sin farbror Albert Pettersson tillsammans med denne drev Karta Snickeris möbelverksamhet. Petrus flyttade emellertid senare från bygden, ävensom hans bror Birger Pettersson, vilken även denne en tid arbetade på Karta Snickeriverkstad. Sonen Ture Pettersson fortsatte sin fars möbelhantverk med egen verksamhet i Svedbodal, under senare år tillsammans med sin son Allan Pettersson, som tillika med sin far förblev möbelsnickare under hela sitt verksamma liv. Albert Pettersson drev därefter Karta Snickeriverkstad i egen regi och Karta Verkstad kom att bli ett viktigt kugghjul för hela snickeriverksamhetens framväxt i Kilgränden. Albert Petterssons tre söner Gösta, Georg och Rune kom senare att fortsätta det anrika möbelhantverket i Kartan. Snickarmästare Gösta Pettersson blev den siste av Kilgrändens verksamma möbelsnickare, då han fram till år 1997, 87 år gammal, bedrev verksamhet i Karta Snickeri. Alla vi möbelhantverkare inom familjen och bland mina hantverkskollegor i gränden har varit yrkesverksamma som möbelsnickare, där ingen av oss bedrivit hantverket som en bisyssla, utan det blev för oss ett sätt att verka och leva. Kilgränden blev för mig speciell, då den format mig både som människa och hantverkare, vilket jag i min tur burit vidare till mina barn, då jag förmedlat dem den gamla hantverkstradition, som i generationer förts från far till son. För mig blev möbelsnickeri en självklarhet; det snickrades ju på nästan varje gård och aldrig anade jag då, vilken kulturskatt som blev mig given. Under min uppväxttid var gränden en verkligt levande snickarbygd och många är de berättelser och minnen jag bär med efter de gamla snickarmästarna. Vid tjugofem års ålder började jag att arbeta tillsammans med min far Josef Andersson i hans snickeri K.J Anderssons Möbelsnickeri i Västerskog. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 25

Till en början fortsatte vi den stilmöbeltillverkning, som min farfar Karl-Johan Andersson en gång påbörjat, bl.a. tillverkades stolar i barock, men även den s.k. Lyrstolen i modell empire. Den gustavianska möbelstilen var dock den mest efterfrågade och bl.a. ingick Gripsholmsfåtöljer i vår produktion. På grund av vikande lönsamhet på stilmöbelmodellerna kom vi att övergå till en produktion av specialritade möbler, såsom exklusiva stolar i både bok och ask, byråar, sängramar m.m, ävensom soff- och fåtöljstommar för överstoppning, dvs. sittgrupper i klassiska modeller. 1965 flyttade min far och jag vårt möbelsnickeri från Västerskog till en industrilokal belägen i Dalen, vilket område ligger i den sydligare delen av Kilgränden. Där kom vi att bli en av de första hyresgästerna i det industrihus, som kommunen lät uppföra inom området vid mitten av 1960-talet. År 1966 byggde jag ett nytt bostadshus på Bergsgatan i Ol-Jansområdet och Västerskog försåldes. Efter min fars pensionering samma år övertog jag själv verksamheten och fr.o.m. 1968 drevs företaget vidare under firmanamnet Josefssons Snickeri, C.O. Josefsson & Co, Östervåla. Jag fortsatte ensam snickeriet på Dalvägen, där jag en tid även gjorde olika mästarmodeller av soff- och fåtöljstommar till Svenska Tapetserarförbundet. År 1968 ingick jag äktenskap med Sonja, född Erickson från Sandviken. Vi bosatte oss i huset på Bergsgatan och där föddes vårt första barn år 1970, sonen Carl Örjan. I samband med vår flytt från Östervåla år 1972 sålde vi emellertid denna fastighet till nu framlidne spelmannen Olov Jansson från Hov i Östervåla och dennes hustru, sjuksköterskan Solvieg Jansson. Industrilokalen i Dalen övertogs av snickarmästare Elof Lindbloms son, Bertil Lindblom, Bjurvalla, där denne fortsättningsvis bedrev sin stilmöbeltillverkning, vilken senare övertogs av hans svärson Henrik Jonsson. Jag och min familj återvände dock till Östervåla och 1973 köpte vi fastigheten Ricklunda på Arosvägen av möbelsnickaren Axel Persson och hans hustru Stina. Makarna Persson bedrev under tidigare år möbelaffär på Ricklunda, Ricklunda Möbelaffär. Dessförinnan hade Axel Persson arbetat som stilmöbelsnickare hos Svensk Hemslöjd i Östervåla. I samband med deras köp av grannfastigheten Lindhov flyttade Axel och Stina Persson över sin möbelförsäljning till den på denna fastighet tidigare uppförda snickeriverkstad och bosatte sig med familjen i tillhörande bostadshus efter snickarmästare Herbert Persson. Snickeriverkstaden på fastigheten Lindhov kom således i framtiden att tjäna som utställningslokal för Ricklunda Möbelaffär. På Ricklunda återupptog jag vår gamla hantverkstradition. Vi restaurerade både bostadshuset och f.d. möbelaffären, vilken vi inredde till möbelsnickeri. Till snickeridelen gjordes också en utbyggnad, vilken bl.a. kom att inrymma ytbehandlingsavdelning. Återigen införskaffades maskiner: Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 26

bandsåg från Eskilstuna bordsfräsmaskin, långhålsborr och borrstämmaskin från Håkanssons Maskinbyrå, Södertälje rikthyvel från Bertil Hjalmarsson, Östervåla planhyvel, cirkelsåg, kantputsmaskin och riktlisthyvel från maskinhandlare Erik Carlsson, Stockholm bredbandputs från maskinfirman Malmbergs, Kristinehamn rundtappmaskin från Ejderstedt & Fröding, Jönköping kompressor för tryckluft från Biab, Ludvika sprutbox från Götene spåncyklon från Östervåla Hemslöjd På Ricklunda återgick jag att till en början tillverka soff- och fåtöljstommar i klassiska modeller. De största kunderna fanns i Stockholm, bl.a. inredningsarkitekt Lennart Nyström med firma Carraboda AB på Styrmansgatan, dit jag även gjorde andra specialritade möbler, samt inredningsarkitekt Nils-Olov Pettersson med firma Stilstoppning AB vid Kungsholms torg. Soff- och fåtöljstommar tillverkade av stolmakare Carl-Olof Josefsson år 1975 till makarna Sjöström på Strandvägen i Stockholm på uppdrag av Firma Stilstoppning, Stockholm. Foto: Charles Hammarsten Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 27

Genom firma Stilstoppning kan nämnas ovanstående intressanta möbelinredning till advokat Henning Sjöströms våning på Strandvägen i Stockholm. På uppdrag av fru Sjöström tillverkade jag måttbeställda hörnsoffor i sektioner, samt en fåtölj och soffa med höga, solfjäderformade ryggar och med chatoser och framsarger klädda i valnöt, den senare från en bild i tidningen Vouge. Från ett reportage i tidningen Hänt i veckan är möblerna förevigade på bild. Soffa med hög, solfjäderformad rygg med chatoser och framsarger klädda i valnöt, framtagen och tillverkad av stolmakare Carl-Olof Josefsson från en bild ur tidningen Vouge Foto: Charles Hammarsten Då furumöbler kom i ropet under 1970-talet, kom jag att övergå till en tillverkning av allmogemöbler. En kortare period tillverkade jag en allmogevariant av empirestolen Karl- Johan till Bröderna Olsson, våra grannar i Solhallet. Efter hand började jag själv att designa egna stolar i olika modeller, somliga med handskurna blomornament. Stolarna presenterades för möbelhandeln och ett samarbete inleddes med bl.a. Fjugesta Möbler i Västerås, Möbelhuset i Enköping, Möbelcity i Uppsala och Valbo Möbler i Valbo. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 28

Ricklunda tomtmark är avstyckad från Hov i Åby och fastigheten bebyggdes 1929 av byggherrarna Rick och Edlund, Östervåla. I samband med att vi satte nya fasader på husen målades byggnaderna om i en vacker grön nyans med mörkare gröna knutar och vita fönsterbågar och Ricklunda blev därmed åter Gröna Villan. Husen var omgivna av skyddande träd i norr, där en del av tomten var naturtomt. På våren var bostadshuset inbäddat av blommande fruktträd och syrenerna doftade ljuvligt. Om sommaren stod alla nyponrosor i full blom och när hösten kom gav träden oss sin frukt; äpplen, plommon och körsbär, liksom de svarta och röda vinbärsbuskarna sina bär. Ricklunda, Östervåla Stolmakare Carl Olof Josefssons snickeri och bostad under åren 1973-1983 Här står bostadshuset färdigrenoverat. Vid Arosvägens nya sträckning togs delar av trädgården bort. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 29

Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 30

På Ricklunda föddes våra två barn, Torbjörn år 1975 och Marie-Louise år 1977. För våra tre barn som växte upp i spånhögarna i snickeriet, blev trä en naturlig del av vardagen. Tidigt visade de intresse för min snickeriverksamhet och ville hjälpa till med olika handräckningsmoment. Ofta följde pojkarna med mig på mina leveransresor, som de tyckte var spännande i sig och så fick de se en glimt av stora världen. Vi kom med tiden att få ett samarbete med ett marknadsföringsbolag i Söderhamn, där ytterligare fem hälsingesnickerier ingick. Försäljningsvolymen ökade och vi såg mycket positivt på samarbetet. Med detta som grund flyttade vi senare från Ricklunda och fastigheten såldes år 1983 till Enskede Hydraulpatenter & Plåt, vilken firma kom att inrymmas i vårt f.d. möbelsnickeri. Fr.o.m. 1983 drevs sedan vårt möbelsnickeri vidare i Bollnäs, där jag numera är bosatt. I samband med flytt av rörelsen från Västmanlands län till Gävleborgs län drevs företaget vidare under firmanamnet Stolsnickarn AB, under vilket vårt snickeri arbetade med fyra anställda möbelsnickare tillika med mig själv och min son Örjan. Tillverkningen bestod främst av stolar och bord, vilka genom resande försäljare såldes på möbelhandeln inom Sverige, men även på Norge. I slutet av 1980-talet deltog jag på Möbelmässan i Älvsjö bl.a. med nedanstående möbelgrupp. Skapad av Carl-Olof och Sonja Josefsson år 2012 Sida 31