Kulturhistoriska värdebeskrivningar över kyrkomiljöerna i Västerbottens län Sankt Örjans kyrka, Skelleftehamn, Skellefteå kommun, Västerbottens län Kyrkomiljön Samhället Skelleftehamn, ca 15 km öster om Skellefteå, upplevde en befolkningsexplosion i slutet av 1920-talet, sedan guld hittats i Boliden och Bolidenbolaget valt att förlägga smältverket till Skelleftehamn. Bolidenbolagets arkitekt John Åkerlund fick i uppdrag att göra en stadsplan för samhället och ritade ett flertal byggnader, såväl kontor, hyttbyggnader och personalbyggnader för bolaget som disponentbostad, arbetaroch tjänstemannabostäder, skola och Folkets hus. Den mest omfattande byggnationen skedde mellan åren 1931 och 1935. I Åkerlunds byggnadsplan för Örjansberget placerades ett bågformigt kvarter med kyrka i ena änden och skola i den andra snett emot övrig kvartersbebyggelse, vilket skapade en platsbildning framför kyrkan och effekten att kyrkan blev en viktig fondbyggnad i slutet av de tre gator som möts där. John Åkerlund, som även ritade kyrkan, studerade alltid besökarens möte med byggnaden och byggnadens möte med sin plats. Det är särskilt tydligt just här i Skelleftehamn. Kyrkan omges helt av en gräsbevuxen kyrkotomt, avgränsad med låga häckar och med naturvuxna tallar och björkar. På andra sidan Kyrkplan ligger det välbevarade församlingshemmet Sankt Örjansgården uppfört i gult tegel 1961. Fasaden pryds av en naturstensmosaik av Sankt Örjan och draken av konstnären Pär Andersson. Närmaste begravningsplats anlades i Sävenäs 1953. Innan dess jordfästes församlingsborna på Sunnanå kyrkogård i Skellefteå. Kopplingen mellan Sankt Örjan och Skelleftehamn, vilket påverkat namnsättningen i samhället, sägs bero på att Sankt Örjan varit gruvnäringens skyddshelgon, och att Skelleftehamns expansion hör samman med Bolidenbolagets etablering av smältverket på Rönnskär. Helgonet kallas oftare Sankt Göran idag, men benämningen Sankt Örjan var vanlig på medeltiden och hade åter en popularitetsperiod vid mitten av 1900-talet. Kyrkan Sankt Örjans kyrka är uppförd år 1935 efter ritningar av John Åkerlund, Stockholm. Det rektangulära långhuset har en nästan öst-västlig orientering. Lokaler knutna direkt till kyrkorummet började bli ett programkrav vid denna tid och här har Åkerlund löst det genom en lägre flygel, idag inrymmande sakristia och församlingslokaler i vinkel ut mot söder från koret. Kyrkan utgör en näst intill medeltidsinspirerad volym av putsat tegel under ett högt och brant sadeltak. Västgaveln kröns av en hög takryttare, med ett tornur som tidigare suttit på Skellefteå gamla stadshus. Volymmässigt arbetade Åkerlund i sina kyrkor alltid med enkla geometriska former. Den exponerade västgavelns släta och höga väggyta bryts endast av ett litet rosettfönster och av det lilla utskjutande vapenhuset, med sitt 1
trappstegsformade tak. Att ge kyrkan en tydlig huvudentré men portarna en låg och trång karaktär var vid den tiden ett vanligt sätt att skapa kontrastverkan till kyrkorummet som sedan högrest öppnar sig innanför portarna. Kanske kan det också finnas en teologisk symbolik i den trånga porten, som bl.a. erinrar om bibelorden i Matt 7:13 14. Förutom rosettfönstret är kyrkans övriga fönster rektangulära utom i nordost där ett rundbågat fönster med dekorativ omfattning är placerat för att förse koret med ljus. Mot öster finns två entréer med enkla omfattningar och broplan. Kyrkans yttre har i stort sett inte förändrats sedan byggnadstiden. Den utgör ett välbevarat exempel på sin tids blandning av klassicism och modernism, där modernismen främst märks i flygelbyggnaden, som har karaktären av profan villa. Invändigt har den treskeppiga kyrksalen en klassisk utformning. Originalfärgsättningen är kvar och ger kyrkorummet en lugn och värdig karaktär. Viktig för upplevelsen är även det höga mittskeppets basilikaliknande innertak med synliga bjälklag. Åkerlunds personliga musikaliska intresse som även innefattade kännedom om orglar gjorde honom särskilt uppmärksam på frågor rörande den akustiska kvalitén. Rent praktiskt handlade det ofta om fönsternischers placeringar och utformning, samt val av takbalkar eller paneler som diffuserar ljudet. Taken har en speciell utformning i alla hans kyrkor och är nästan alltid olika. Arkitektoniskt betydelsefulla inslag i kyrkorummet är även den svängda läktarbarriären och orgelfasaden som delats upp på var sin sida om det bemålade rundfönstret. Kyrkan har en pneumatisk romantisk orgel bevarad, vilket är sällsynt idag eftersom de flesta sådana orgelverk har blivit ersatta. Till kyrkorummets tidstypiska karaktär bidrar i hög grad även de modernistiska armaturerna, som Åkerlund liksom övrig inredning själv ritade, samt den fasta ådringsmålade bänkinredningen, vars gavlar har tidstypiskt målade molnformationer inramade av speglar. Såväl dekorationsmålningarna i bänkkvarteren som i det runda läktarfönstret är utförda av Eric Jehrke, en stockholmskonstnär som Åkerlund ofta samarbetade med. Interiören har genomgått vissa förändringar sedan byggnadstiden. Den mest omfattande genomfördes 1965. Då byggdes en ny kororgel i den stora nischen framför det rundbågade fönstret på norrväggen. Det gjorde att koret blev mörkare och att konstnären Tore Strindbergs skulpturgrupp av Sankt Örjan och draken fick flyttas från hedersplatsen i denna nisch till väggen längre ner i långhuset. Predikstolen på södra sidan togs bort och ersattes av en ny på norra sidan. Även altare, altarring och dopfunt nytillverkades. Korgolvet utvidgades och kalkstenen byttes mot eklamell. De främsta bänkkvarteren demonterades. Sakristian som tidigare legat bakom korväggen flyttades till flygelbyggnaden och koret förlängdes. Av lokalt intresse är den starka relation till Bolidenbolaget som både samhället och kyrkan har. Arkitekten John Åkerlund fick troligen uppdraget att rita kyrkan tack vare sin framträdande roll som arkitekt åt Bolidenbolaget. Bolaget var med och bekostade kyrkan genom att skänka tomt och koppartak till kyrkan, liksom altartavlan av Kristus på korset, som anses härstamma från den spanske barockmålaren Velázquez skola. Disponent Blomberg vid smältverket skänkte den österrikiska kistan som ursprungligen utgjorde del i altarbordet. Såväl kyrkans som församlingens namn, Sankt Örjan, sägs också ha kopplingar till gruvverksamhet. 2
Kulturhistorisk karaktäristisk och bedömning Sankt Örjans kyrka från 1935 är uppförd i en blandstil mellan 1920-talets klassicism och 1930-talets modernism, där modernismen utvändigt särskilt märks i flygelbyggnaden med församlingslokaler. Detta var ett tidigt exempel på att flera funktioner för församlingen skulle samsas i en och samma anläggning. Under 1940- och 50-talen blev detta allt vanligare. Utvändigt präglas kyrkan av de enkla och geometriska formerna, det branta kopparklädda sadeltaket som är dubbelt så högt som fasaden samt den höga och spetsiga takryttaren i väster. Även kyrkans interiör har en i huvudsak klassicistisk utformning, med betydelsefulla originalinslag som det höga innertaket med synliga bjälkar, bänkinredning, läktare, färgsättning etc. Originalarmaturerna tillhör de modernistiska inslagen invändigt, tillsammans med de monumentala läktarpelarna som bryter igenom läktaren och bär upp taket, samt de modulliknande innertaken i sidoskeppen. Kyrkans exteriör är i stort sett oförändrad sedan byggnadstiden medan interiören förändrats, främst vid koret 1965. Ändringen tog delvis hänsyn till befintlig arkitektur, bl.a. genombröts korväggen i en redan befintlig stor rundbågad nisch. Men sammantaget innebar det ändå en viss förvanskning av den främre delen av kyrkorummet och att såväl ljusföringen som det arkitektoniska och byggnadshistoriska värdet påverkades negativt. Under 1930-talet gick kyrkobyggandet i landet ner och Sankt Örjans kyrka utgör därför ändå en för länet värdefull representant för denna tid. Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och byggnaderna Kyrkan har ett framträdande läge i stadsplanen och utgör en betydelsefull fondbyggnad i den centralt belägna platsbildningen vid Kyrkplan. Det är viktigt att sikten är fri mot kyrkan från dessa väderstreck. Kyrkans exteriör är ett välbevarat exempel på sin tids stilblandning av klassicism och modernism. Det är den enda kyrkan i länet som utformats av den produktive arkitekten John Åkerlund, som i övrigt ritat ett flertal byggnader för kyrkan i landet och mycket profan bebyggelse i länet, inte minst i Skelleftehamn. Arkitekturens rena former och sparsmakade detaljer gör kyrkan känslig för förändringar och tillägg utvändigt. Innertaket, bänkar med måleri, armaturer, läktarbarriär, orgelfasad och dörrblad har bevarats intakta sedan byggnadstiden 1935 och är betydelsefulla och tidstypiska inslag i kyrkorummet. Åkerlund ritade inte bara kyrkan utan även all inredning. Kyrkan har kvar sin originalfärgsättning och viss patina på golvet. Det bevarade pneumatiska romantiska orgelverket på läktaren är sällsynt och har få motsvarigheter i länet. Träskulpturgruppen med Sankt Örjan, draken och prinsessan utgör ett signum för kyrkan eftersom församlingen heter Sankt Örjans församling och kyrkan uppförts på Örjansberget. Stockholmaren Tore Strindberg (1882-1968) räknades också under sin tid till en av landets mest framstående skulptörer. 3
Litteratur- och källförteckning Eriksson Hultén, Karin. Resande i arkitektur. John Åkerlunds liv och verk. Umeå 2004 (diss) Lundkvist, Gunnar. Skelleftebygdens historia. Del 2. Den industriella utvecklingen 1900-1975. Basindustrin Boliden. Uppsala 1980. Vård- och underhållsplanen för Sankt Olovs kyrka. Västerbottens museum 2004. Muntliga uppgifter från församlingsrepresentanterna vid karaktäriseringsbesöket 2010-04-28. Inventeringsdatum: 2010-04-28 Ansvar karaktäristik och bedömning: Annika Lindberg, Historiska Hus AB och Andreas Grahn, Länsstyrelsen Västerbotten. Texten fastställd i feb 2012. Rapport: Andreas Grahn 4
Sankt Örjans kyrka, Skelleftehamn, Västerbottens län Kyrkan är mycket medvetet placerad och vinklad, som fondbyggnad för flera gator och som centralmotiv i den platsbildning som skapats i väster genom arkitekten John Åkerlunds byggnadsplan. Åkerlund studerade alltid besökarens möte med byggnaden och byggnadens möte med sin plats. Detta märks särskilt tydligt i Sankt Örjans kyrka i Skelleftehamn. Mot öster är kyrkotomten mer trädbeväxt. Satellitbild från www.maps.google.se. Kyrkan utmärks av de enkla och geometriska, nästan medeltidsinspirerade formerna, det branta kopparklädda sadeltaket samt den höga och spetsiga takryttaren i väster. I flygeln mot söder fanns ursprungligen lokaler för konfirmationsundervisning. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Sankt Örjans kyrka, Skelleftehamn, Västerbottens län Ovan: Kyrkan har tidstypiska öppna bänkkvarter. Molnformationerna på bänkgavlarna är målade av konstnären Eric Jehrke. Vänster: Innertaket, armaturerna, bänkarna med originalfärgsättning och det mörknade oljebehandlade trägolvet med patina stärker kyrkorummets kulturhistoriska värden. Största förändringen i kyrkan återfinns i koret. Kororgeln från 1966 har påverkat ljusföringen i rummet negativt. Läktarbarriären och orgelfasaden samverkar med den ovan nämnda värdefulla inredningen till att ge kyrkorummet en lugn och värdig karaktär. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).
Sankt Örjans kyrka, Skelleftehamn, Västerbottens län Skulptören Tore Strindbergs skulpturgrupp av S:t Örjan och draken är ett signum för kyrkan. De modernistiska armaturerna är, liksom nästan allt annat i kyrkan, ritade av John Åkerlund. Den pneumatiska romantiska orgeln på läktaren är en av få bevarade i länet. Det utrymme i flygelbyggnaden som ursprungligen var avsett för konfirmationsundervisning gjordes 1965 om till samlingssal och sakristia (rummet bakom skåpinredningen). Idag är samlingssalen möblerad med moderna cafébord i bok. Foto: Andreas Grahn/Länsstyrelsen Västerbotten, 2010 (där inte annat anges).