Skottland. 24 juni 8 juli 2012. Ola Bondesson

Skottland 24 juni 8 juli 2012 Ola Bondesson

AVIFAUNA KARTA ÖVER SÖDRA SKOTTLAND 2

DELTAGARE Thomas Hansen, Falun Monica Johansson, Katrineholm Per-Sture Ljungdahl, Gemla Annevi Persson, Strängnäs Carl-Olov Persson, Strängnäs Ingrid Wallgren, Alingsås Ulf Wallgren, Alingsås Reseledare Ola Bondesson, Växjö RESRUTT 24/6 Flyg Arlanda-Edinburgh, Tantallon Castle och Bass Rock, Scottish Seabird Centre i North Berwick, Aberlady Bay, natt i Dirleton 25/6 Morgon vid Aberlady Bay, Glenkinchie Distillery, Lammermuir Hills med Whiteadder picnic area, Lindisfarne, natt i Seahouses 26/6 Heldag på Farne Isles, fm på Staple Island, em på Inner Farne, sightseeing i Seahouses, natt i Seahouses 27/6 Transport från östkusten till västkusten och färjan i Ardrossan via Kelso, Selkirk, Mountberger, Peebles, Carnwath, Lanark, Strathaven och Kilmarnock, färja Ardrossan-Brodick på Arran, Brodick-Lochranza, natt i Lochranza 28/6 Morgonskådning i Lochranza, Glen Chalmadale i regn, Kilbrannan Sound på västra Arran (Catacol, Pirnmill och Blackwaterfoot), lunch i Blackwaterfoot, södra Arran, The String Road, Kilbrannan Sound (Pirnmill och Catacol), Arran Destillery, natt Lochranza 29/6 Förmiddagsfärjan Lochranza till Claonaig på halvön Kintyre, transport östra sidan till Campbeltown, kort skådarstopp över Kilbrannan Sound från Carradale, lunch i Carradale, rundtur på Springbank och Glengyle, whiskyprovning i The Tasting Room på Cadenhead s, natt Campbeltown 30/6 Morgonskådning södra sidan Campbeltown Loch, fm Machrihanish Seabird Observatory + Machrihanish, skådning, natt Campbeltown 1/7 Morgonskådning Machrihanish Seabird Observatory, transport till färjeläget Kennacraig, färjan Kennacraig Port Askaig (1½h) på Islay, em-skådning Loch Indaal, föreläsning Islay Wildlife Centre i Port Charlotte av Malcolm Ogilvie, kvällsskådning Bridgend, natt i Bowmore. 2/7 Trekvartsdagsskådning på nordvästra Isly med guidning av M. Ogilvie (Loch Gruinart, Ardnave Point, Loch Gorm och Kilchoman Destillery), sen em Portnahaven, natt i Bowmore 3/7 Morgonskådning Bridgend Woodland, rundtur Lagavulin Destillery med lagerhusprovning, skådning öster om Ardbeg, Kildalton Cross, lunch Ardbeg, shop Laphroaig, sightseeing Bowmore, natt i Bowmore 4/7 Förmiddagsfärja till Isle of Jura, skådning södra Jura (Cabrach, Strone), rundtur på Isle of Jura Destillery, skådning nor om Craighouse, em-skådning längre norrut på Jura (Am Bog-äirigh fram till Lagg Bay), kort skådning södra Jura, färja tillbaks till Islay, natt i Bowmore 5/7 Förmiddagsskådning vid Mull of Oa, em-skådning Port Ellen samt fyren vid Carraig Fheda, färjan Port Ellen Kennacraig (2½h), transport till Inveraray, natt på The George i Inveraray 6/7 Rundtur upp till Oban och tillbaks via Loch Awe, natt i Inverary 7/7 Morgonskådning kring Inveraray, transport till Linlithgow via Loch Lomond-Crianlarich, Lochearnhead, Strathyre, Kilmahog, Loch Katrine, Aberfoyle, Stirling, natt utanför Linlithgow 8/7 Transport till flygplatsen i Edinburgh, flyg tillbaks till Sverige OMSLAG. Lunnefågel på Staple Island. Foto: Monica Johansson DENNA SIDA. Toppskarv. Teckning: Peter Elfman 3

Avslutningsmiddag på Bonsyde House Hotel. Foto: Monica Johansson INLEDNING AviFaunas tredje resa till Skottland arrangerades som en Natur & Kulturresa. Syftet var att deltagarna skulle få se och lära känna delar av den skotska häckfågelfaunan, få se och uppleva Skottlands fantastiska natur, lära sig mer om Skottlands intressanta historia samt skaffa sig kunskap om den skotska nationaldrycken maltwhisky. Resan genomfördes i ett lugnt tempo med bara ett par längre transporter. På de flesta platserna stannade vi mer än en natt för att lugna ner tempot och få möjlighet till blandade aktiviteter. När det gäller fåglarna strävade vi inte efter att få en så lång artlista som möjligt, utan vi använde tiden till att främst studera och lära känna de arter och raser som är speciella för de delar av Skottland som vi besökte. De brittiska öarna bjuder på en havsfågelskådning som vi i Sverige inte är i närheten av. Vid tidpunkten för vårt besök är det de häckande havsfågelarterna som kan ses. Det är för tidigt för flyttande arter såsom grålira, större lira etc. Vattnen runt de brittiska öarna är också bra för flera arter av valar, delfiner samt tumlare men också brugd (Basking Shark). För den sistnämnda arten sker vårt besök något tidigt på säsongen. Vädret var ganska blandat under resan men ser man till de förutsättningar som rådde på de brittiska öarna denna sommar så hade vi tur. Vi hade endast några få tillfällen då vårt skådande påverkades av vädret. Vid vår ankomst hade det varit och var fortfarande uselt väder på västkusten. Vi fick dock två mycket fina dagar de två första hela på östkusten. Viktigt då man är mycket väderberoende ute på Farne Isles. När vi lämnade östkusten regnade det och den här dagen drabbades t.ex. Newcastle av översvämningar. Framme på västkusten möttes vi av sol och ett spegelblankt hav när vi åkte över till Arran. Därefter var det lite blandat väder med en del skurar men vi hade också flera mycket fina dagar som när vi skådade med Malcolm på Islay, heldagen på Jura, dagen vid Mull of Oa och ibland upphörde regnet på ett makalöst anpassat vis till vår skådning. Flera av dagarna hade vi temperaturer på mer än 20 och vi hade ingen dag med stark blåst. För att skaffa oss kunskap om maltwhisky så gjorde vi rundtur på tre olika destillerier Springbank/Glengyle, Lagavulin och Isle of Jura Destillery. Dessutom passerade vi också ett stort antal under resan där vi gjorde besök i deras shop. Vi började med ett besök på Glenkin- 4

chie, som är ett av få i drift kvarvarande låglandsdestillerier. Där finns en mycket informativ utställning med en mycket detaljerad modell av ett destilleri, som det t.o.m. gåt att framställa whisky på, där vi hade vår första genomgång av vad en maltwhisky är, regionerna i Skottland och hur ett destilleri fungerar. På Arran droppade vi in på öns enda destilleri, som dessutom är ett av Skottlands nyaste då det togs i drift 1995. Där blev det bara ett besök i deras shop. I Campbeltown gjorde vi en rundtur på Springbank och deras nyöppnade destilleri Glengyle. Springbank är ett av Skottlands mest intressanta destillerier. Det är sedan starten 1828 familjeägt och ingår alltså inte i någon av de stora koncernerna. Det är Skottlands enda destilleri som gör allt inom sina egna väggar från det att kornet mältas till det att whiskyn buteljeras. De satsar också på kvalité och inte kvantitet. De gör också tre helt olika typer av whisky Hazelburn (orökt), Springbank (lätt rökt) samt Longrow (kraftigt rökt). På Glengyle destilleras en whisky som fått namnet Kilkerran, men den är fortfarande ganska ung. Där avslutades rundturen med en givande provning av sex olika sorters whisky från de två destillerierna. På Islay var i shopen på Kilchoman, Bowmore, Ardbeg samt Laphroaig. Det destilleri vi gjorde en rundtur på var Lagavulin där turen avslutades med en provsmakning ute i lagerhuset under ledning av deras lagerchef Iain MacArthur. Whiskyn togs direkt ur tunnorna vid fatstyrka och Iain är mycket underhållande och lärorik att lyssna till. Lagavulin är en del av den stora koncernen Diaego med nästan 30 destillerier i Skottland. Det sista destilleriet vi besökte var Isle of Jura Destillery som ägs av en oberoende buteljerare Whyte & MacKay. Där gjorde vi också en rundtur där vi framförallt fick lära oss karaktären på olika fat beroende på träslag och vad som har lagrats på dem tidigare. Detalj från modellen på Glenkinchie visandes de två spritpannorna. Foto: Monica Johansson Historiskt intressanta platser som vi besökte blev inte så många. Vi började vid Tantallon Castle söder om North Berwick, som är ett medeltida försvarsverk på en udde bestående av en enda försvarsmur mot inlandet och på de tre andra sidorna stup ner direkt i havet. Främsta 5

orsaken till vårt besök är att man härifrån får de bästa vyerna av Bass Rock strax utanför. Vi gjorde också ett besök i klosterruinen på Lindisfarne. Det var här vikingarna genomförde sin första kända räd då klostret plundrades och brändes 8 juni 793 e. Kr. På Arran bodde vi i Lochranza där det finns en slottsruin vars äldsta delar härstammar från 1200-talet. Den nuvarande ruinen fick det mesta av sin utformning på 1500-talet. Slottet har använts av många kungar och kända historiska personer t.ex. Alexander I, James IV och Oliver Cromwell. Det har också varit modell för slottet i Tintinalbumet Den svarta ön. På Islay gjorde vi besök i Skottlands enda runda kyrka som ligger i Bowmore. Vi besökte också Kildalton Cross på sydöstra delen av ön. Det är det bäst bevarade keltiska korset i Västeuropa gjort under senare halvan av 800-talet och nära släkt med liknande kors som finns på ön Iona. Givetvis såg vi flera slottsruiner längs resans gång som vi bara åkte förbi och även det imponerande slottet i Stirling. Vi rörde oss också i Rob Roy land på östra sidan av Loch Lomond och vid hans födelseplats vid Loch Katrine. FÅGELLOKALER Under resans gång kom vi att besöka ett flertal fågellokaler och dessa presenteras kortfattat nedan. I inledningen nämndes att målet var att uppleva typiska skotska fåglar och därför blev det också många olika biotoper som vi såg. Kustklipporna är typiska med sina häckande havssulor, stormfåglar, alkor, tretåiga måsar och klippduvor i den mån de finns kvar. Speciella havsfåglar är mindre lira och stormsvala som häckar i rasbranter längs kusterna. De skotska bergen är ofta dramatiska och här hittar man kungsörn, pilgrimsfalk, kronhjort och i bäckar och åar strömstare och forsärla. Det skotska ljunghedslandskapet är vida känt och här häckar moripa, blå kärrhök, stenfalk, ljungpipare, storspov, jorduggla, sånglärka och ängspiplärka. Längs den skotska kusten är arter som knölsvan, toppskarv, ejder, småskrake, smålom, strandskata, större strandpipare, rödbena, drillsnäppa, måsfåglar, tobisgrissla (västkusten), sädesärla samt sälar och uttrar typiska. Många brittiska fågellokaler är väldigt välordnade med tydliga stigar att vandra på samt flera gömslen att spana från. Gömslena är mycket välgjorda med dolda stigar som tar en in i själva gömslet. Det finns ofta naturliga utsiktspunkter där man får en bra vy över lokalen. Informationen är också bra med tydliga infotavlor eller riktiga informationscentra med utställningar. Ett exempel på en sådan lokal är Loch Gruinart på Islay som vi besökte. Däremot är det inte så vanligt med fågeltorn som vi är vana vid på svenska fågellokaler. Totalt observerade vi 117 olika fågelarter under resan, men flera av dessa är också speciella raser och då är tamduva och svart kråka noterade som raser. Bass Rock är världens äldsta kända havssulekoloni och kanske också den mest kända överhuvudtaget. I dag beräknar man att mer än 150 000 havssulor finns på ön under häckningstid och den är därmed världens största enskilt belägna havssulekoloni. Största kolonin finns på klipporna ute på ön St Kilda, som ligger fem mil väster om Yttre Hebriderna ute i Atlanten. Det går att åka ut till Bass Rock om man kontaktar Scottish Seabird Centre i North Berwick. Man har dock väldigt fina vyer över kolonin från Tantallon Castle något öster om North Berwick. Farne Isles på nordöstra Englands kust är en grupp mycket lättillgängliga öar där stora antal sjöfåglar (toppskarv, stormfågel, tretåig mås, tärnor, sillgrissla, tordmule, lunnefågel) häckar. För att besöka dem anlitar man något av de fem företag som kör dagliga turer från staden Seahouses. Det är tillåtet att gå i land på två av öarna och formligen vada fram bland de häckande fåglarna. Staple Island får endast besökas under några timmar på förmiddagen medan Inner Farne får besökas några timmar på eftermiddagen, detta för att minimera störningarna. Öarna ägs av National Trust och man får betala en avgift för landstigning på öarna, i år 6.20 per ö. De häckande bestånden av lunnefågel respektive sillgrissla beräknades i år till drygt 48 000 6

respektive 37 000 par. Skillnaden mellan öarna är att man på Inner Farne har stora kolonier av häckande silvertärnor och kentska tärnor. På båda öarna är skärpiplärka vanlig. Det finns också stora kolonier med gråsäl vid öarna. Lindisfarne är en ö omgiven av stora tidvattensstränder på sin västra och södra sida. Man kommer ut till ön via en tidvattenväg över tidvattensområdet väster om ön. Där har man utmärkta möjligheter att studera fågel. På vintern övervintrar här mer än halva beståndet av ljusbukiga prutgäss från Spetsbergen, drygt 3 000 fåglar. Vidare finns här cirka 5 000 spetsbergsgäss, 20 000 bläsänder, 10 000 kustpipare och 3 000 myrspovar. Ön är trevlig att vandra runt på och attraherar mycket småfågel under flyttider. Vid slottet häckar ett tjugotal par stormfåglar och på nordvästra delen av ön finns en liten sjö med bl a smådopping. Vid vårt besök hörde vi också en sjungande svart rödstjärt i närheten av klostret, en art som inte är vanlig så här långt norrut i England. Färjeturerna. Under vår resa åkte vi färja mellan Ardrossan till Brodick och Lochranza till Claonaig samt från Kennacraig till Port Askaig och Port Ellen till Kennacraig. Dessa är utmärkta för att studera havsfågel såsom alkor, mindre liror, havssulor, tretåiga måsar och stormfåglar. Dessa kommer alla ofta mycket nära och kan många gånger studeras mycket bättre än från land. Vi såg också både storlabb och kustlabb samt hade många fina obsar av öresvin och tumlare. Valarna ses bäst när havet ligger lugnt. Det lönar sig att spana från färjorna. Foto: Monica Johansson Arran är en ö med mycket stor variation och brukar kallas för ett Skottland i miniatyr. Där erbjuds en mycket varierande skådning från havsytenivån upp till Goatfells topp på 874 m ö h där till och med några par fjällripor finns häckande. En lokalguide för Arran och dess fåglar finns också, men här är jag inte riktigt säker på hur lätt den är att köpa i dag. Det finns också mer allmänna naturguider, som tar med både fåglar och andra djur och är mer nyutgivna. Dessa plus årliga sammanställningar av fågelobservationer på Arran kan man köpa i destilleriets shop. De många vägarna som korsar ön på flera håll ger dock goda möjligheter till skådning med hjälp av bil. De två nordliga vägarna som går över ön i väst-östlig riktning ger goda möjligheter för att se rovfåglar. Längs Arrans västkust är det givande att spana ut över Kilbrannan 7

Sound, ett havsområde med goda chanser på havsdäggdjur. Det här året såg vi öresvin samt en vikval och hade också mycket fina obsar av utter. Kintyrehalvön, också ett område med många bra fågellokaler. Även här finns en lokalguide som fortfarande finns att köpa. Där beskrivs Mull of Kintyre, Sanda Island, Machrihanish Seabird Observatory, Carradale och Campbeltown Loch. Halvön bjuder på fin rovfågelskådning med många häckande par pilgrimsfalk, kungsörn, stenfalk och blå kärrhök. Längs kusterna bjuds fin havsfågelskådning med god chans på utter, tumlare och andra mindre valarter. Kilbrannan Sound är ett av Storbritanniens bästa områden för brugd från mitten av juli till mitten på september och spanas bäst av från Carradale på Kintyresidan. Bästa lokalen för havsfågelskådning är Machrihanish Seabird Observatory. Islay är en ö på 3x2 mil och ytan är nästan 620 km 2, där finns en mängd mycket fina fågellokaler. Häckfågelfaunan inkluderar 25 par av tornuggla, 75 par alpkråka (drygt 80 % av det skotska beståndet), 15 par pilgrimsfalk, 7 par kungsörn. På vintern besöks ön av 45 000 grönländska vitkindade gäss samt 15 000 grönländska bläsgäss. Runt ön finns flera hundra övervintrande svartnäbbade islommar och i den stora havsviken Loch Indaal upp till 1 500 bergänder, flocken har dock minskat under de senaste åren. På ön finns ett RSPB reservat, Loch Gruinart, med två gömslen och en mindre utställning om öns natur och vandringsleder. På reservatet finns ett bra bestånd med sjungande kornknarrshannar. Intressanta häckande tättingar är skärpiplärka, svarthakad buskskvätta och vinterhämpling. Islay är en lokal som kan besökas under hela året med stort utbyte. En intressant vintertid är skärsnäppa som ofta ses utanför destilleriet Bruichladdich. Det finns en bok om fåglarna och fågellokaler på Islay skriven av Malcolm Ogilvie, engelsk gåskännare som bor på ön sedan drygt 25 år, och den finns fortfarande tillgänglig i sin andra upplaga. Det nya gömslet vid Loch Gruinart. Foto: Ola Bondesson Jura är en mycket mer bergig och vild ö än Islay. Ytan är 367 km 2, alltså klart mindre än grannön Islay. De högsta topparna når dock 785 m. vilket är klart högre än bergen på Islay. På Jura finns det knappt 200 innevånare men 5 000 kronhjortar vilket ger en fingervisning om att 8

ön är vild och svårtillgänglig. Det finns bara en lite större väg på ön, från färjeläget på västra sidan rundar den öns södra del och går sedan längs den västra sidan upp tills det återstår ungefär en fjärdedel av ön. Där slutar vägen. Längs denna har man fina möjligheter att studera fågel och vi hade fina obsar av blå kärrhök samt jorduggla. Jura känns också väldigt orört och det kändes inte som någon tillfällighet att vi hade så många observationer av uttrar just här. Det finns ett hotell på ön vilket ger möjligheter till att övernatta. Inveraray, kring den här lilla staden finns flera bra fågellokaler. Den ligger vid havsviken Loch Fyne, som alltid är intressant att spana av, framförallt vintertid. En bit norr om Inveraray ligger Loch Awe där det numera finns flera häckande par fiskgjuse. På sluttningarna vid sjöns nordöstra del hörde vi också resans enda gräshoppsångare. Sjöns stränder är till stor del skogbevuxna och här finns möjlighet att observera några för Skottland lite sällsynta arter - rödstjärt, trädgårdssångare och grönsångare. Gruppen. Foto: Ola Bondesson 9

Bass Rock från Tantallon Castle. RESEDAGBOK En natur- och kulturresa med målarter som havssula, mindre lira, pilgrimsfalk, alkor, jorduggla, utter och delfiner samt kulturdrycken maltwhisky. Historiska inslag i form av en del slott, Lindisfarne och Kildalton Cross. Så var det tänkt. Vad blev det? Lördag 23 juni Kommer allt att fungera? Har du fått svar från alla hotell? Kommer packutrymmet i bussen att vara tillräckligt? Blir det förseningar på flyget eller tåget? Frågorna surrar i huvudet på en reseledare innan resan har börjat. För min del började ju resan för ett och ett halvt år sedan då jag planerade den. Sedan dess har det varit bokningar av hyrbilar, färjor, hotell, whiskyprovningar och annat smått och gott. Till slut är man där. Väskan måste packas på onsdagen då jag får besök inför midsommarhelgen på torsdag. Sedan rullar hela midsommarfirandet tillsammans med 10 personer. Nu är det lördag och de sista gästerna har lämnat. Jag har någon timme på mig innan tåget skall gå. Anders är snäll och skjutsar mig till tåget i Alvesta. Det var tur det för något anslutningståg från Växjö dyker inte upp i tid till X2000 från Malmö till Stockholm, tåget som jag hade bokat från Växjö. Nu flyter allt bra och jag är uppe på Arlanda och mitt hotell vid 20.30. Hoppas att jag fick med allt i brådskan hemma, tankarna börjar vandra igen om det är något jag har glömt. Kvällen fördrivs med fotboll innan det blir dags att lägga sig. Ingen höjdarmatch, där Spanien till slut vinner över Frankrike. Det borde ha varit Sverige inte Frankrike som varit Spaniens motståndare. Foto: Monica Johansson Söndag 24 juni Nu var det dags för samling på Arlanda. En efter en dök alla deltagarna upp. Ingrids och Ulfs anslutningsflyg från Landvetter hade också fungerat, men de hade blivit tvungna att ta sig hela flygplatsen ut till terminal 5 där vi andra hade checkat in. När jag steg ur pendelbussen från mitt hotell sjöng en svart rödstjärt från terminalens tak. Jag tog det som ett gott omen. Flygturen var smidig och på mindre än två timmar så stod vi på skotsk mark i Edinburgh. Biluthämtningen gick också någorlunda smidigt men vägarna in till flygplatsen var helt igenproppade. Det pågick en cattle market i omgivningen och vi såg den ena flygpassageraren efter den andra som fick slänga sig ut från sina taxibilar och springa med resväskorna för att hinna i tid till sina plan, inte så roligt precis. Vi fick en mycket fin minibuss av märket Mercedes med automatlåda precis som beställt. Det visade sig också att bagageutrymmet var bra, inte riktigt lika stort som på de bussar jag brukar hyra i Växjö men ändå tillräckligt för all vår packning. Det gick ganska snabbt att lirka sig ut då alla var på väg åt det andra hållet. Vi gled fram mot vårt hotell i Dirleton och den väntande lunchen. Efter incheckning och lite klädbyte så drog vi mot Tantallon Castle som erbjuder en fin vy mot Bass Rock, den största havssulekolonin på Storbritanniens östkust med över 25 000 häckande par. När vi kom fram hängde regnet i luften och regnstället åkte på. Det hjälpte, inget mer regn under dagen. Ovädersmolnen bildar en effektfull bakgrund för den stora klippan Bass Rock. Klippan lyser overkligt vit i det kraftiga ljuset och man blir bara stum när man tittar i tuben och inser att det är alla sulorna 10

som får den att lysa på det här viset. Resans första stormfåglar hängs in, de häckar i branterna nedanför slottet. Ute på vattnet noterar vi toppskarvar, sillgrisslor och tordmular. Arter som kommer att vara våra följeslagare under de närmaste 14 dagarna. Vi åker tillbaks in till North Berwick där Scottish Seabird Centre ligger. Utanför noterar vi resans första kentska tärnor. Inne på centrat inser vi att vi har för lite tid för att fördjupa oss i deras utställning till det pris som det skulle kosta. Där finns dock en trevlig liten shop där vi skrotar runt ett tag innan vi sugs ut för att skåda igen. Vi åker tillbaks till Aberlady Bay där vi passerade tidigare på eftermiddagen. Nu har vattnet kommit tillbaks, tidigare var större delen av viken torrlagd. Det är alltså högvatten och fåglarna står hopträngda på de små gräsöar och revlar som finns invid kanten eller så betar de uppe på gräset. Det gör det lättare att studera tofsvipor, rödbenor och storspovar samlade i stort antal. En av de betande fåglarna väcker lite extra uppmärksamhet då det är en prutgås, en art som normalt är vanlig här på vintern men vid den här tidpunkten skall befinna sig uppe i Arktis och häcka. Ute över havet hittar Per-Sture en flock med flygande sjöorrar också det en normal vinterart. Kvällen börjar bli sen och vi åker tillbaks till vårt hotell där den första skotska middagen intas och den första haggisen är i hamn. 11 AVIFAUNA Måndag 25 juni Det här blir delvis en transportdag, men vi börjar dagen med någon timmes morgonskådning ute vid Aberlady Bay. Även denna gång är det högvatten och fåglarna står tätt sammanpackade längs strandkanten. Det börjar bli högljutt bland dessa och vi ser snart varför. En ungräv är på jakt, den söker sig letande fram utan någon större framgång då fåglarna lätt viker undan dess lite klumpiga och ovana jaktmetoder. Ny resart blir de tre vackert utfärgade bläsandshannar som står på stranden, även detta en typisk vinterart för området. Vi går över en liten träbro som tar oss över floden som mynnar ut just här och det ger oss möjligheten att följa udde norrut. Vi kommer ganska snabbt in i en liten skogsdunge där järnsparv, gärdsmyg och lövsångare dominerar men man förstår att det här vore intressant mark att leta igenom om några månader när höststräcket dragit igång. Nu hör vi en annan sångare, sävsångaren, så det tyder på att vi närmar oss en våtmark. Mycket riktigt en lite sjö dyker fram efter skogen och här ser vi resans enda smådopping, en adult fågel med två ungar. Nu ser vi att man snart kommer att duka upp frukost på vårt hotell och inser också att vi motionerat fram lite hunger. Efter frukost packar vi så bussen på nytt och åker i riktning mot den lilla staden Pencaitland där vårt mål är destilleriet Glenkinchie. Det är inte speciellt charmigt på utsidan, ser ut som vilken industrianläggning som helst då pagoder saknas. Inne finns dock en trevlig utställning där vi vandrade runt och lärde oss ett och annat om denna ädla dryck. Vi synade också deras shop och några gjorde fynd. När vi kom ut påkallade Per-Sture min uppmärksamhet på en sjungande fågel i tujan bredvid oss. Det var en sjungande brandkronad kungsfågel, långt norr om sin vanliga utbredningsgräns. Den sjöng intensivt en lång stund men vi lyckades inte få se den i den täta och höga tujan. Aberlady Bay. Foto: Ola Bondesson Stärkta av denna oväntade obs så tar vi oss an Lammermuir Hills där vi för första gången kommer upp i lite höglänt terräng med ljunghedar, en målart här blir moripa som ofta är starkt knuten till ljung. Vi stannar och spanar när vi klättrar upp för kullarnas nordsida. Utsikten är magnifik och vi kan studera kusten längs Firth of Forth med nu för oss välkända lokaler såsom Aberlady Bay och Bass Rock. Några arter typiska för lite högre terräng möter oss - tofsvipa, storspov, sånglärka och ängspiplärka men ingen moripa. När vi kommer ner på andra sidan möts vi av en sjö och söder om denna ligger en picnicplats där ån Whiteadder börjar sin färd mot havet. Några backsvalor flyger lågt över vattnet, en dubbeltrast sitter på tråden på andra sidan vägen, några gråsiskor surrar i luften. Då får Ingrid syn på några hönsfåglar som snabbt kilar över en väg en bit upp på kullen på andra sidan om ån och in i den skyddande ljungen. Ingen mer får syn på dem och det kommer inga fler. Det var kanske resans enda moripor. Två andra hönsfåglar kilar över vägen en bit upp där vi just kom från. Det visar sig vara två rapphönor som vi kan studera när de klättrar upp för kullen på andra sidan om ån. Den är egentligen en ganska sällsynt art på de brittiska öarna och klart mer ovanlig än moripa. Nu riktas vår uppmärksamhet mot ån och vi hittar en strömstare som bjuder på show. Tiden rusar och det är dags att tänka på lunch. Den hittar vi på en liten och enkel pub i den lilla staden Duns strax före den engelska gränsen. Vi tar sedan sikte på England och ön Lindisfarne, den största ön i ögruppen Farne Isles. För att ta sig dit ut måste man hålla koll på tidvattnet. Under vissa timmar per

Tordmular på Staple Island. dygn är vägen översvämmad och inte farbar med bil. Nu har vi dock en dryg timme på oss innan vi måste lämna ön. På Lindisfarne bor det bara drygt 150 personer och det är en ganska turistisk plats. Man får parkera bussen i början på byn och sedan gå ner till klostret. Vädret är strålande och vi trivs i den vackra miljön. Några hämplingar visar sig fint för oss nere vid klosterruinen och det är fascinerande att stå och titta på hur tidvattnet är på väg in. Vi börjar dra oss mot bussen igen för att inte bli fast på ön. Det är dags att checka in på vårt hotell Bamburgh Castle Inn i Seahouses där vi skall stanna två nätter. En god vän till mig från norra England, John Perry, har också checkat in för att följa med oss ut på öarna nästa dag. Det är kul att träffa John igen och gruppen uppskattar att ha en äkta engelsman att prata med. Tisdag 26 juni Idag var vi på Farne Isles en grupp öar i havet. Vi befinner oss just nu i England. Staple Island, den första ön för vårt besök, är ett riktigt fågelparadis mitt ute havet utanför Englands nordöstra kust. Turen började med att vi åkte båt och först förevisades en del sälar som låg och solade på klippor. Sedan började havet sakta men säkert fyllas med fågel. Både på vattenytan och i lufthavet. De flesta var nya för mig men lunnefåglarna kände jag igen. Inte utan att man började fyllas av förväntan när vi närmade oss ön. Att gå upp på klipporna och fågelberget kan knappt beskrivas. Det var översållat av fåglar. Fåglar som flög, fåglar som satt, fåglar som ruvade. Foto: Monica Johansson Och så en del folk förstås. Ivrig som man var tyckte man ju att det var för mycket folk. Så småningom lugnade man ner sig efter den värsta adrenalinkicken och började så sakteliga vandra runt på de gula klipporna. Nu började man hinna titta också och inte bara plåta. Med hjälp av folket runt omkring började jag kunna identifiera fåglarna. Lunnefåglar i mängder med sin färgglada näbb. Tretåig mås med jättesöta ungar på minimala klippor. Sillgrisslor med sin grafiska dräkt, också med fina ungar. Några stormfåglar låg och ruvade. Toppskarvar fanns överallt. Både ruvande och med ungar i olika åldrar. En av favoriterna blev de vackra tordmularna som till synes kärvänligt tog hand om varandra. Jag hade kunnat stanna hela dagen bara där. Men vi for vidare till Silvertärnornas land, Inner Farne. Här fick man verkligen hålla i hatten. Silvertärnorna attackerar allt för att försvara sina små. De kraschar hårt mot ens huvud så stadig huvudbonad är att rekommendera. Dock gick de aldrig på ögon och sådant. När vi kom till ön hade vi tärnorna i motljus. Ett eldorado för en sådan som jag. Så jag plåtade ett bra tag innan jag gick vidare. Försiktigt för att inte trampa på några små. Ön hade också ett stort bestånd av kentsk tärna. Och en del av arterna vi hade sett tidigare. Det var en upplevelse och inte ville man tillbaka till hotellet. Men på vägen tillbaka började det blåsa kraftigt så det var nog dags. Vi fick sedan veta att det varit så dåligt väder tidigare att många turer varit inställda. Det var nog därför det var såå mycket folk med den här dagen. Monica Johansson 12

Det såg lovande ut. Vädret var fint och det blåste inte alls. Farne Isles hägrade. Efter den stabila skotska frukosten med fruktkonserver, bacon, ägg eller äggröra, grillad tomat och kaffe med knapriga toastskivor hämtade vi upp dagens lunchpaket som skulle med ut. Men Tomas var fanns han? Som väl var hade han bara missat tidpunkten för avfärd men Ola stannade kvar på land och inväntade hans ankomst och tog nästa båt. Det var fullt med fågel både i luften och på vattnet, mest lunnefåglar, sillgrisslor och de alltid lika vackra havssulorna. Efter en kort rundtur vid några småskär där gråsälar slöade och storskarvar häckade, klev vi iland på Staple Island medan vi blev nyfiket betraktade av de vid besökare mycket vana alkorna och toppskarvarna. På ön fick vi endast röra oss på anvisade och avgränsade ytor men de häckande fåglarna var ibland så nära som en halvmeter och hade väl helst sett att de fått häcka även där vi rörde oss. Staple Island är öppet för besök endast på förmiddagarna för att fåglarna skall få ro att mata sina ungar. Det tog lång tid att ta in alla intryck. Arterna samsades väl med varandra men trutarna passar givetvis på att röva sin andel av all mat som dras in till öarna. Man förstår att havet utanför producerar mängder av föda för alla dessa fåglar. Det är lätt att fotografera och få bra bilder och det är nästan lika roligt att skåda fågel som att skåda fotografer, den ena med utrustning värre än den andra! Onsdag 27 juni Morgonen börjar med duggregn temperaturen ligger på 13 grader och vi har en lång transport framför oss. Vi lämnar engelska ostkusten och skall åka till skotska västkusten. Ganska snart kommer vi till en flod som lämnat spår efter sig i textilhistorien. En fin kostym eller blazer från mitten av 1900-talet skulle vara av tweed. Inte visste jag på den tiden att Tweed var ett vattendrag i Skottland! Hela tiden under färden öppna vyer, inte mycket skog, betade marker med mycket får och kor, ägorna ofta avgränsade med stenmurar och så alla dessa kullar och småberg detta rörliga landskap med ständigt nya vyer. Vägarna förhållandevis smala, trafiken liten och vi far ju tvärs över landet där de stora trafiklederna går i nord-sydlig riktning. Silvertärna med unge på Inner Farne. Foto: Monica Johansson Så blev det dags att åka till nästa ö Inner Farne där tärnor och lunnefåglar är de dominerande arterna. Silvertärnorna som nu har ungar är mycket aggressiva och vill inte att vi kommer för nära. De är ibland så ilskna att de hugger oss i huvudet om vi inte ser upp. Även på denna ö får vi inte röra oss hur som helst och vi måste hålla oss inom de avgränsade stigarna. Ovanför oss välver sig den blå himlen, havet ligger relativt lugnt, det doftar hav, gräs och fågelträck lägg härtill den ljudkuliss fåglarna består oss med och ni kan förstå att vi njöt av alla intryck dessa öbesök gav oss. Per-Sture Ljungdahl 13 De skotska lågländerna, Mountberger längs vår färd tvärs över Skottland 27 juni. Foto: Ola Bondesson Vi anländer till Ardrossan och tar färjan över till Brodick på ön Arran. Det var kul med alla mindre lirorna under överfarten. Vi visste inte då vad som väntade senare på vår tur i Skottland! Två flockar med tumlare kunde vi också se. En kort bilfärd igen och nu över till västra Arran till Lochranza för övernattning. Det alldeles speciella med Lochranza Hotel är whiskybaren, där ägaren har låtit tillverka en alldeles egen whiskysort, som bara finns där. Per-Sture Ljungdahl Torsdag 28 juni Det regnar kraftigt vid 06.30 och vi ställer in den gemensamma morgonskådningen i Lochranza. Var och en kan bestämma hur mycket man vill traska runt i regnet. Själv går jag en liten runda ner mot det gamla skottet strax före frukost, då har regnet nästan upphört, medan Per-Sture tar det lugnt på rummet. Jag kan skicka över rapporten från gårdagskvällen till Blickpunkten, inne på hotellet får vi ingen kontakt med yttervärlden men ute fungerar det. Frukosten smakar bra när man varit ute en stund. Äggröran är den bästa hittills på resan! Tanken är att vi skall spana efter rovfågel i passet mellan Lochranza och Brodick på förmiddagen men där är dimmigt och regnigt. Vi vänder på en lite

Magiskt ljus över Kilbrannan Sound. större parkeringsplats, fortfarande regn, men där hittar vi i alla fall några kronhjortar på sluttningen. När vi kommer ner till Lochranza upphör regnet igen. Vi kör söderut längs Arrans västkust och stannar direkt efter det lilla samhället Catacol. Där står redan en buss parkerad och längre fram ser vi en grupp studenter som finkammar strandkanten på vad de kan hitta. De fullgör säkert någon form av obligatorisk exkursion i sin utbildning. Nu spanar vi ut över Kilbrannan Sound. Himlen är mörk av regnmoln och det blir ett härligt ljus när det plötsligt också börjar spricka upp över oss. Några tobisgrisslor låter sig välvilligt bli fotograferade, havssulor drar fram genom sundet liksom några stormfåglar. De häckar i de små branterna alldeles bredvid vägen och det visar sig att även tobisgrisslorna gör så. De flyger in med mat i näbben till sina ungar, förvisso i mer rasbranter än de klippor där stormfåglarna häckar. En flock med öresvin upptäcks en bit söderut när de är uppe och hoppar flera gånger, fin obs! Vi fortsätter en liten bit till mot Pirnmill men innan vi är framme så står det två cyklister och en bil på vägen framför oss. De har upptäckt några uttrar i vattnet och mycket riktigt där finns två uttrar nära stranden och så kommer en tredje utter simmande. Smidigt och graciöst försvinner de under vattnet och kommer upp med en fisk som en av uttrarna får. Den har dock lite svårt att äta upp den i vattnet och en av de andra uttrarna tar tillbaks den. Så simmar de in mot stranden strax nedanför oss och går upp. Där får den andra uttern, som är en unge ser vi nu på storleken, tillbaks fisken och nu klarar den bättre av att äta den. Den vuxna uttern stannar hela tiden kvar nära ungen medan den äter och håller ett öga på oss betraktare. När kalaset är 14 Foto: Ola Bondesson avslutat ger de sig tillbaks ut i vattnet och försvinner dykande och simmande söderut och vi tar sikte på Blackwaterfoot. Där ligger det en knubbsäl på en sten och väntar på oss. De obligatoriska strandskatorna har sällskap av några gravänder tillsammans med 10 storspovar, några drillsnäppor och resans första större strandpipare. En skärpiplärka av den mörka brittiska rasen visar fint och vi kan studera den. Tiden är nu mogen för lunch och vi slinker in på det närbelägna hotellet som idag serverar lamm. Mumma! Utanför börjar det åska och en häftig regnskur drar fram över hotellet. Regnet följer oss sedan runt den södra delen av Arrans mer låglänta och uppodlade del. När vi åker upp i bergen från den östra sidan på The String Road så möts vi igen av åska och kraftigt regn. Någon rovfågelspaning blir det därför inte under hela dagen. När vi kommer ner till Blackwaterfoot igen svänger vi av norrut på kustvägen vi körde under förmiddagen och tar sikte på Lochranza. Strax före Pirnmill ropar Thomas att det är en stor delfin ute på vattnet ganska nära oss. Jag kan inte stanna bussen direkt utan vi får köra fram några hundra meter innan det går att svänga av på en parkeringsfick. Ganska snart upptäcker vi djuret igen och visst är den stor!! Den välver i vattenytan och visar en stor kropp innan ryggfenan dyker upp, ganska liten och långt bak på kroppen men någon stjärtfena visar sig inte när den dyker. Typiskt för en vikval! Vi följer den när den rör sig norrut i Kilbrannan Sound och ser den välva i vattenytan ett flertal gånger. När den kommit en bit norr om oss kastar vi oss in i bussen igen och kör runt bukten framför oss för att kunna se den från nästa udde. Tyvärr kan vi inte återupptäcka den. Den var på väg

lite utåt när vi lämnade den och den kanske kommit så långt ut från stranden att vi missade att återupptäcka den eller så har den helt enkelt gått över till ett längre dyk och vi missar den på så sätt. Spännande är det i alla fall att stå och spana efter en sådan bjässe. Ingrid upptäcker en fågel på vattnet en bit ut. Det är en smålom som vi nu kan studera mycket bättre än från färjan igår. Den röda haklappen är givetvis svår att se i handkikaren. Några tobisgrisslor flyger upp med fisk i näbben till rasbranterna ovanför oss igen och när vi kommer till Catacol är studenterna fortfarande kvar, nu åtskilligt blötare än när vi lämnade dem. Utter vid Catacol på Arran. Foto: Ola Bondesson Dagens sista mål är Arran Distillery i utkanten på Lochranza. Där har jag utlovat eftermiddagskaffe på deras utmärkta café. Klockan är strax efter fem och det visar sig att de bommar igen serveringen vid just fem så kaffet får vi titta i stjärnorna efter. Vi går i alla fall runt i deras shop och några passar på att köpa med sig lite hem av den spännande whiskyn som destilleriet kan erbjuda. Det är ett av Skottlands nyaste destilleri och startade destillera 1995. Nu har man flera intressanta sorter att erbjuda. Själv köper jag en T-shirt, några småskrifter om bra naturlokaler på och runt Arran samt den årliga sammanställningen över fåglar som observerats på ön, bra-att-ha-saker med andra ord. När vi kommer ut från destilleriet har molnen höjt sig betydligt och solen tittar igenom. Man kan börja ana toppen bredvid destilleriet där ett kungsörnspar häckade sommaren 1994 när destilleriet byggdes. Det gjorde att man sköt på bygget ett halvår för att inte örnarna skulle störas och kungsörnen har också blivit destilleriets symbol. Örnarna finns fortfarande kvar i omgivningarna och visar sig regelbundet ovanför destilleriet. Vi spanade dock förgäves denna kväll, sikthöjden blev nog inte tillräcklig ändå. Dagen avslutas med middag och artgenomgång på hotellet. Till slut blir det också tid över för att botanisera i hotellets mycket intressanta whiskyutbud. I bakgrunden hör vi hur Tyskland blir utslaget ur EM av Italien medan vi avnjuter sådana rariteter som 24 år gammal Brora och 35 år gammal Millburn i serien Rare Malts, whisky som är mycket svår att få njuta av idag. Fredag 29 juni Vi packar för att lämna vårt hotell i Lochranza och Arran. Färjan skall gå vid 09.30 över till Claonaig på Kintyrehalvön. Frukosten serveras vid 08.30 och därför är det viktigt att bussen är färdigpackad. Efter frukosten så kör jag bort bussen och ställer den i kön till färjan medan resten går upp på rummet en sista vända och snyggar till sig. Det börjar småregna och under överfarten får vi därför sitta i bussen då det är en liten, öppen färja som tar oss över till andra sidan på 30 minuter, när regnet tilltar. Ingen spaning över Kilbrannan Sound här alltså. Regnet håller i sig när vi kör den smala, slingrande vägen längs halvöns östsida ner mot Campbeltown. Vi anar ändå Arran ibland på andra sidan sundet. Det är vackert men definitivt ingen cykelväg. Gång på gång dyker vi brant ner när det strömmar ut en liten å och sedan lika brant uppför igen. Drygt halvvägs ner svänger vi av till Carradale och när vi parkerar bussen har regnet upphört och solen bryter igenom. Vi går ut och ställer oss på den lilla piren för en knapp halvtimmes skådning. Det blir en härlig upplevelse. Utanför forsar de mindre lirorna förbi, många gånger till och med på fotohåll. Vi räknar drygt 130 fåglar som passerar på den korta tid vi har på oss. Vi måste planera in en tidig lunch då vi skall vara i Campbeltown till klockan 13.00 och vårt hotell där serverar ingen lunch. Genom lokalbefolkningen får vi tips på en tea shop i utkanten på byn där lunchen intas. Nu har det börjat regna igen. Fem minuter över ett svänger jag in bussen på parkeringen på Craigard House Hotel. Det är fjärde gången jag bor där hos det mycket trevliga paret Roger och Lori som välkomnar oss med öppen famn. Alla verkar nöjda med sina rum, vi har fått de bästa som hotellet har att erbjuda. Tjugo minuter i två står vi redo för taxin som skall ta oss ner till rundturen och den påföljande provningen på ett av Skottlands mest välrenommerade destillerier. Det är den före detta stillmannen på Springbank som kör taxin även denna gång. Nere på gårdsplanen står vår guide Jim och väntar, det blir femte gången han tar mig runt, bara en gång har jag haft en annan guide. Jim är rutinerad, när jag gjorde mitt första besök 1994 så var han svår att förstå. Nu pratar han i ett mycket lugnt tempo, förvisso med stark accent, men ändå så tydligt att alla kan hänga med och förstå. Det är intressant då Springbank har hela processen inom sina egna väggar som enda destilleri i Skottland. Vi går också upp till det relativt nyöppnade Glengyle några hundra meter upp längs gatan. Ett destilleri som troligen öppnades för att den gamla whiskyhuvudstaden Campbeltown skulle få behålla sin status som en egen whiskyregion i Skottland. 15

Campbeltown Loch. När vi sett Glengyle så går vi ner till affären Cadenhead s där Springbank har sitt Tasting Room. Vi har bokat en provning av sex olika sorter som destillerats på de här två destillerierna. Vi börjar med en åttaårig Hazelburn, en helt orökt, mycket mild men välsmakande och komplex whisky. Mellan de olika whiskysorterna kan vi avnjuta tre olika canapés t.ex. en förföriskt god med Arran Cheddar på ett äkta havrekex, men där finns också choklad att spola munnen med. Nr 2 är en Kilkerran från Glegyle som är lite fruktigare, gräsigare och med en mycket lätt touch av rök. Nr 3 är Springbanks 10- åriga, som är deras standardwhisky. Den är kraftfull med en tydligare röksmak, vaniljton medan nr 4 är 15-åringen som har lagrats på sherryfat. Den smakar fruktkaka och röken har avtagit. Vi avslutar med två Longrow, den rökiga whiskyn från detta destilleri, där den sista Longrow CV har en tydlig rökkaraktär men ändå så annorlunda mot de vi skall prova ute på Islay så småningom. Regnet har upphört när vi avslutat provningen och vi bestämmer oss för att få lite luft och promenera tillbaks till hotellet. Själv blir jag kvar och fyndar lite i affären. Cadenhead s är en oberoende buteljerare som ägs av Springbank. De säljer whisky från hela Skottland vid Cask Strength (fatstyrka) som de själva köpt in och sedan lagrat i Campbeltown på de fat de valt ut. De säljer också mycket fin, gammal rom från Västindien. Det är helt enkelt en av de bästa affärerna i Storbritannien när det gäller whisky och rom. Promenaden tillbaks till hotellet är härlig. En stor del går den längs stranden av Campbeltown Loch och man kan njuta av både skärpiplärkor och tobisgrisslor. Det blir en stund över på hotellet innan det är dags för middag och jag hinner med att fixa med lite bilder som skall skickas hem till I blickfånget. Allt blir dock inte klart utan jag får fortsätta efter den goda middagen som avslutas med en halloncranachan. Har du inte smakat denna skotska dessert så kan jag rekommendera att du gör det. Livet är mycket fattigare innan man provat den! 16 Foto: Ola Bondesson Lördag 30 juni Heldag på södra Kintyre. Vi börjar med skådning vid 07.00 före frukost på södra sidan av Campbeltown Loch. Det blir en massa småtrevliga obsar, inget direkt upphetsande. Resans första gransångare sjunger, fina obsar på gråhäger, en stor flock med fiskande toppskarvar blir kanske morgonens clou, resans första stenskvättor ute på Davaar Island tillsammans med två vildgetter, vyn över den stora havssulekolonin Ailsa Craig, gråsälar som ligger i vattenytan och guppar med bara huvudena synliga. De ser ut som en rad med flöten! Ute över havet ser vi också några mindre liror på långt håll. Frukost på Craigard House känns alltid bra. Resans bästa skramlade ägg noteras! Nästa mål blir Machrihanish Seabird Observatory. Vinden är frisk sydvästlig det bådar gott. Eddie är på plats när vi kommer, en av initiativtagarna till denna fältstation, tillsammans med två andra skådare. Utanför udden är det fullt med fiskande havssulor, men det är tyvärr ingen riktig fart på havsfåglarna. Vi får höra att man tidigare under morgonen sett en adult rosentärna till och från och att den troligen drog inåt bukten mot samhället Machrihanish. Per-Sture ser en liten vik utanför samhället där några tärnor fiskar. När vi förgäves letat efter liror och stormsvalor bestämmer vi oss för att ge tärnan en chans. Vi åker in till Machrihanish och i viken syns först inga tärnor men när vi spanar tillräckligt intensivt ser vi att det är några tärnor uppe och flyger över revet i vikens västra del. Fram med tubarna och spana. Jag hittar en tärna, som ser intressant ut, ståendes på en sten mellan några kentska tärnor, benen verkar längre än på några silvertärnor en bit längre bort, men avståndet är för långt och den döljer för tillfället näbben. Rask marsch längs vägen för att närma sig tärnan och till slut är vi så nära att vi kan se den mörka näbben som är något ljusare vid näbbfästet. En adult rosentärna var inte en fågel jag hade räknat med på den här resan. Den häckar förvisso i Irländska sjön söder om oss men är inte någon regelbunden gäst så här långt norrut.

Nu tar vi sikte på Kintyrehalvöns sydligaste punkt Southend. Där ser man Sanda Island på vilket det häckar både mindre lira och stormsvala. En knapp halvtimmes skådning ger massiva flockar av havssulor på från Ailsa Craig ut på Atlanten för att fiska. Lustigt är att de sulor som är på väg ut till fisket passerar närma land medan de som är på väg tillbaks med sin fångst passerar mycket längre ut. Flygledningen fungerar tydligen mycket bra inom havssulans sfär! På Sanda häckar också fyra arter alkor och vi ser dem alla liksom några mindre liror. Det börjar småregna igen och därför passar det bra med lunch på hotellet i Southend. Fiskande havssula vid Machrihanish SO 30 juni. Foto: Ola Bondesson Efter lunchen upphör regnet och vi spanar ännu en stund ut över havet. Det tillför inget nytt men man kan inte sluta upp med att imponeras av sulorna där de kommer i den ena flocken efter den andra, snyggt uppradade i ett perfekt V. Vädret blir stadigt bättre och vi bestämmer oss för att köra upp till Mull of Kintyre för att njuta av vyn. På vägen upp märker vi att molnen drar väldigt lågt och uppe på toppen är det ganska dimmigt. Det finns inga möjligheter att se över till Islay eller Nordirland men på vägen ner får vi vår belöning med ett fantastiskt ljus över Southend, Sanda Island och Ailsa Craig. Middagen på Craigard är lika bra som vanligt och vi kryper mätta och nöjda ner i våra sängar. Söndag 1 juli Morgonskådningen, kl 6.30, förlades till Machrihanish Seabird Observatory igen. Det regnade en hel del i början med det lade sig så småningom. Jag har börjat klura ut hur sulorna ska fotas så nu börjar det bli riktigt roligt. De flyger in på ett visst sätt när de ska dyka. Andra gånger går de ner till vattnet och det ser ut som om de använder vingen till att rotera sin färdriktning. Intressant! Jag har också sett flera olika dräkter. Det är vackert med alla klippor, vågornas brytning och fåglarna. Vi hann med att äta frukost innan vi skulle åka mot färjan kl 10.30. På väg över till Islay, vilket tog ung 2.5h, kunde vi skåda en hel del fågel. Mindre liror, fick jag lära mig, fanns överallt. De for som skottspolar framför färjan. Solen kom fram och lirorna glimmade i flykten. Sedan slog de sig ner vid sidan av färjan för att strax därefter ta till vingarna igen. Häftigt så det förslog för en som är ovan vid detta. Men som allt annat tog detta roliga slut. Vi kom iland och även till vårt nya hotell på andra sidan ön. Efter att ha fått våra rum åkte vi iväg igen för att träffa Malcolm från Islay Wildlife Centre. Vår guide på ön. Vi åt middag på en lokal restaurang och sedan höll Malcolm ett föredrag för oss om fågellivet på Islay. Det blev rätt sent men ändå stannade vi till för att se om vi kunde hitta någon tornuggla nere vid viken på väg tillbaka till hotellet. Men därav blev intet. Däremot blev vägen till kudden väldigt kort den kvällen. Monica Johansson Morgonskådning före frukost. Guds gåva till mänskligheten, fast just idag verkar det inte vara någon hit. Det blåser friskt från sydväst och det regnar småspik. När vi kör ut mot Machrihanish ökar regnet och jag får sätta upp vindrutetorkarna på max. Varför gav vi oss ut? När jag svänger in bussen på den lilla grusvägen som leder fram till obsplatsen börjar dock regnet att avta och när vi parkerar så kan man se havet. Det är inte tomt, många sulor fiskar ute vid udden precis som igår, men nu sveper den ena liran efter den andra förbi på nära håll. Igår såg vi inte en enda. Västvind är viktigt för havsfågelskådningen även på de brittiska öarna. Det blir bråttom att få upp tubarna, kameran och snabbt ta sig de 100 metrarna till obspunkten vid Seabird Observatory. Till en början strömmar det förbi mindre liror på närhåll i den ena flocken efter den andra, men ganska snabbt flyttar sträcket ut en bit allteftersom vinden och regnet avtar. Nackdelen med bra väder! Vi spanar intensivt bland lirorna och de tretåiga måsarna som också pumpar förbi och efter en stund hittar Per-Sture en mörk fas av kustlabb. Den stryker lågt över vattnet tillsammans med en flock liror. Mer spanande och så småningom lyckas jag hitta en stormsvala som också följer med lirorna. Det blir en mycket kort obs, tyvärr, men stormsvalor är mycket små fåglar, något man inser när man står här och spanar. Nu ser vi att det klarnar borta vid horisonten. Det blir säkert en fin överfart till Islay, då vi också märker att vinden mojnar mer och mer. Sträcket har också mattats i takt med att vädret förbättrats, men vi räknade in mer än 500 förbipasserande mindre liror, under den dryga timme vi skådade, tillsammans med ett stort antal tretåiga måsar, stormfåglar, alkor, havssulor och toppskarvar. 17

Loch Gruinart. Vi drar oss tillbaks till hotellet för frukost mycket nöjda med lite riktig havsskådning. Det är gott om tid då färjan inte avgår förrän 13.00 från Kennacraig, knappt en timmes körning från Campbeltown Måndag 2 juli Det skall bli kul att skåda tillsammans med Malcolm igen! Första tanken som slår mig när jag vaknar i det fantastiska rum som Harbour Inn kvartat in oss i. Utsikten med blå himmel över en spegelblank Loch Indaal är magnifik. Så blir även frukosten där jag väljer havregrynsgröt med whiskysirap, synnerligen god gröt och tillbehör. Härlig omväxling till de traditionella frukostarna. Ändå bättre blir det när jag kommer på att man därutöver kan beställa kontinental frukost som innefattar en massa färsk frukt tillsammans med flera ostar och något kött. Smarrigt värre! Vi har stämt träff med Malcolm på parkeringen för gömslena vid Loch Gruinart där vi svänger in strax före halv tio. Till första gömslet tar vi med tubarna för här börjar vi skåda från en plattform med bra utsikt över området. Det är högsommar och lugnt på fågelfronten. En rörhöna snärper och sävsångare sjunger. På andra sidan kan vi följa en blå kärrhökshonas jakt, en ny art för resan i alla fall. Vi går ner till gömslet där det sitter en del andra skådare också. Det blir med andra ord ganska trångt när vi också dimper ner. Gömslet tillför inte så mycket nytt, vi ser en flock med krickor som blir resans anda obs av denna art. Blå kärrhökshonan jagar fortfarande på den andra sidan av viken och vi bestämmer oss för att dra oss bort till det andra gömslet, som är helt nytt för året. På väg upp till bilarna, för att lämna tubarna, så smiter en svart katt över vägen och försvinner ner i den sanka ängsmarken vid sidan om. Malcolm fnyser lite, han tycker Foto: Ola Bondesson inte om att det springer katter lösa på RSPB reservatets marker. Plötsligt hör vi dock ett upprepat snärpande där katten försvann. En kornknarr är också uppretad på katten och talar tydligt om det för oss. Ibland kan även katter vara bra! Trevlig vandring genom ett mindre skogsområden utan tubar för oss dit. Även här observerar vi en blå kärrhök fast det är inte samma hona. I loggen finns det anteckningar om vinterhämplingar från föregående dag, en art vi är på jakt efter och missat vid t.ex. Machrihanish, som brukar vara en pålitlig lokal för denna art.. Vi ser flera vanliga hämplingar posera väldigt fint utanför gömslet men inga vinterhämplingar. Samma observatörer har också skrivit in stjärtand med ungar, en obs som Malcolm ställer sig mycket tveksam till. Lokalen är inte heller typisk för vinterhämpling så det känns som att gårdagens observatörer kanske låtit fantasin ta överhand. Vi går tillbaks till bilarna längs vägen och ser en hel äng fylld med ängsnycklar. I vägkanten blommar fingeborgsblommorna för fullt, ett adelsmärke för de brittiska öarna så här års. Vi gör också ett besök på det informationscenter som finns på reservatet. Där får vi lära oss mer om RSPB:s fågelskyddsarbete med t.ex. kornknarr där Islay och Loch Gruinart fyller en viktig funktion. Det här året har mer än 80 hannar spelat på ön. Arten expanderar igen efter många års kräftgång. Nu är det dags för dagens huvudmål Ardnave Point, den nordvästligaste udden på ön. Målart här är alpkråka, men vi börjar med vår medhavda lunch som intas med utsikt över Ardnave Loch. Ute på sjön är det ganska tomt förutom en ensam vigghona som ses dyka vid den andra sidan. Backsvalor sveper fram tillsammans med ladusvalor och deras mjuka tjatter uppfyller rymden medan vi äter. Borta vid gården är det fullt av svarta kråkfåglar kajor, 18

svarta kråkor samt två alpkråkor. Vi hinner med att kolla in dem i tuben innan de flyger upp mot Ardnave Point precis som om de ville mana på oss: Kom nu vi har inte hela dan! Vi bryter upp från lunchen och påbörjar vår vandring. Vi befinner oss i ett dynlandskap som lika väl skulle kunna vara den jylländska västkusten, skillnaden är att i bakgrunden ser vi de imponerande Paps of Jura nästan 800 m höga. Kvartsen i berggrunden gör att de skimrar i solen. Över oss sjunger sånglärkorna sin ändlösa sång. På en liten gräsplätt upptäcker vi en mycket ung stenskvätta, den har fortfarande prickigt bröst, kanske har den flugit ut idag. Något längre bort på gräset går de två alpkråkorna, lite pråliga i sina klarröda näbbar och med sin eleganta gång. Vi fortsätter framåt för att vidga våra vyer. När vi kommer fram till nästa krön efter en knapp kilometer så öppnar sig sandheden, havet och vi blickar ut över de Inre Hebriderna. Framför oss ligger Colonsay och Oronsay, två sammanvuxna öar under lågvatten och de är tillsammans med Islay enda häckplatsen i Skottland för alpkråkor. Bakom dessa reser sig den väldiga Isle of Mull, havsörnens vagga i Skottland, och på vår högra (östra) sida har vi Isle of Jura och den ökända havsströmmen Corryvreckan. Vänster om oss är allt blått, Atlanten tills den når Newfoundlands kust i Kanada. Nu hör vi alpkråkor igen från ett parti med dyner. Vi traskar bortåt och så småningom har vi räknat in minst 21 alpkråkor och då vet vi inte om de två vi såg från början ingår bland dessa. Flera av dem har flyguppvisning för oss och några stryker nyfiket nära oss också. Nöjda traskar vi tillbaks till bilarna. Det börjar kännas i kaffetarmen och vi har planerat att dricka eftermiddagskaffe i det lilla gårdsdestilleriet Kilchomans café. Vi tar sikte men på vägen skall vi spana efter svarthakad buskskvätta. Det är en art som minskat radikalt efter två hårda vintrar och vi har hittills inte lyckats se någon. Därför åker vi runt Loch Gorm på västra sidan, enligt Malcolm ett bra ställe för den svarthakade. När vi till slut ser destilleriet framför oss, efter mycket span på alla stolpar längs vägen, börjar Malcolm att blinka bakom oss. Vi backar och där på en stolpe alldeles bredvid vägen sitter en vacker hanne svarthakad buskskvätta. Givetvis hoppar vi ut ur bilen och skrämmer den men den flyger inte så långt och på en annan stolpe sitter också honan. Det finns åtminstone ett par kvar på Islay. Nu kommer kaffet att smaka än bättre! Kilchoman är det minsta, det nyaste och det västligaste destilleriet på Islay. Egentligen så är det bara en gård som har börjat göra whisky. Man odlar sitt eget korn, mältar det själv på plats och destillerar på ett par ganska små, näpna pannor. Destilleriet öppnade 2005 och har nu en fin shop och ett förnämligt café. Det var dit vi kom och fick njuta en helt okay cappucino tillsammans med en sponge cake. Jag 19 AVIFAUNA köpte en liten minityr av deras senaste släpp Machir Bay, uppkallad efter sandstranden strax väster om destilleriet, som också är en bra lokal för alpkråka. Den smakar helt OK, whiskyn alltså, och finns att köpa på svenska Systembolaget. Gruppen tillsammans med Malcolm Ogilvie utanför Kilchoman Destillery på Islay. Foto: Ola Bondesson Efter fikat så tog vi adjö av Malcolm och tog sikte på öns sydvästligaste udde och samhälle, Portnahaven. Vädret var fortfarande strålande, men ute över havet såg vi att havsdimma drog ihop sig och vi kunde inte se Mull of Kintyre eller Nordirland, vilket man gör vid klar sikt. Längst ner ligger en av alla dessa fascinerande fyrar ute på en mindre ö. I sundet mellan Islay och ön uppehöll sig flera gråsälar. Utanför såg vi strömmen av havssulor ända bortifrån Ailsa Craig. Är det hit de flyger för att fiska? Avståndet bort till Ailsa Craig måste vara 10 mil! En del gör det i alla fall, snett ut från Portnahaven höll flera hundra sulor på med intensiva dyk, tyvärr lite för långt håll för att fotografera. Plötsligt hör jag ett läte jag längtat efter, det lite skeva kvittret från vinterhämpling. Tre fåglar flyger över våra huvuden och dra en bit bort mot en trädgård. En intensiv jakt börjar. Vi lyckas inte få se fåglarna sitta still men flera gånger kommer de flygande bara några meter från oss. De drar runt i området som de värsta kamikazebombare och till slut får vi inse att det är dags att dra sig mot mat på vårt hotell i Bowmore. Harbour Inn serverar högklassig mat, lite dyr, men oxfilén känns värdig sina slantar liksom den härliga crème brulee som följer i dess kölvatten. Artgenomgången sker i den förnämliga lounge som vårt hus har berikats med, stor och med härlig utsikt över Loch Indaal genom sina många fönster. Tisdag 3 juli Morgonskådning före frukost i Bridgend Woodland knappt 10 minuter från Bowmore. Det är mulet med

Iain showar på provningen på Lagavulin. lågt gående moln, sydostlig vind och 10 grader, inga lysande förutsättningar alltså. Det mesta av skogen på Islay är borta, avverkad för länge sedan. Det finns egentligen två skogsområden kvar som är lite äldre, dels Bridgend och dels öster om Ardbeg nere på södra delen av ön. Av dessa är den sistnämnda av mer ursprunglig karaktär, ganska buskig lågväxt skog med mest björk och ek, medan Bridgend planterades på 1840-talet med en hel del främmande träslag som kompletterats senare med barrträd också. Det är alltså en lite annorlunda miljö man möter och en kontrast mot all havsskådning man gör på de brittiska öarna när man kliver in i denna skog. Artmässigt hyser den inga sensationer taltrast, rödhake, gärdsmyg, järnsparv och svarthätta är några av de arter man möter. Två för resan nya arter, kungsfågel och trädkrypare, fick vi genom vårt besök. Efter frukost är det avfärd vid 09.00 då vi har bokat tid för en rundtur med provning på Lagavulin på södra delen av ön. Guiden, en dam i min egen ålder, känner igen mig. Det är fjärde gången hon får lotsa mig runt på Lagavulin. Det här destilleriet producerar en mycket typisk Islaywhisky med rök, tång och tjära hate it or love it. Efter rundturen blir vi förda till ett av lagerhusen där Iain MacArthur väntar på oss. Han är en ganska liten man men med en enorm utstrålning. Han har arbetat mer än 40 år på Lagavulin och är idag den som är ansvarig för lagringen av deras fat. Det betyder givetvis en enorm kunskap som han delgav oss under provningens gång. Vi provar whisky direkt ur faten och börjar med en så kallad Newmake, alltså helt ny 20 Foto: Monica Johansson gjord whisky som kommer direkt från pannorna. Ganska odrickbar enligt de flestas mening och alkoholstyrkan ligger ju på drygt 60 %. Egentligen får drycken inte kallas whisky förrän den lagrats minst tre år på ekfat. Iain fortsatte att bjuda på en åtta år gammal Lagavulin, forfarande med en alkoholstyrka på de höga 50. Nioåringen som följde var lagrad till viss del på sherryfat. 14-åringen var ett speciellt utvalt fat av extra bra kvalité och avslutningsvis blev det en 19 år gammal Lagavulin, nu var alkoholstyrkan nere på låga 40. Avdunstningen ur faten gör att alkoholhalten hela tiden sjunker när whiskyn lagras men hur mycket beror på fatet och lagringsförhållandena. Således var den nioåriga whiskyn något starkare än den åttaåriga beroende på fatet då de lagrats på samma plats. Undertecknad, som var chaufför, fick åse det hela från läktarplats, som tur var så har jag gjort provningen på riktigt för ett par år sedan. Efter provningen åker vi österut förbi Ardbeg och bort till de skyddade vikarna i söder. Det är mycket cyklister och jag måste köra försiktigt på den smala vägen. Vi träffar ett cyklande svenskt par som för fjärde året i rad gör Hebriderna, man började längst uppe i norr på de Yttre Hebriderna och i och med besöket på Islay har man nu besökt alla de större öarna i ögruppen. Det här årets fyra veckor långa tur innefattar besök på Mull, Iona, Colonsay, Jura, Islay samt lite utanför Hebriderna också Isle of Manx. Jag förstår dem, varje ö är unik i sig och bjuder på speciella upplevelser. Vi blir också lite kulturella när vi gör ett besök vid Kildalton Cross innan det är dags för lunch i Ard-