Ekologisk odling av björnbär Sammanställd av Kirsten Jensen, Länsstyrelsen Västra Götaland, oktober 2006.

Ekologisk odling av björnbär Sammanställd av Kirsten Jensen, Länsstyrelsen Västra Götaland, oktober 2006. Kompendiet är finansierat gemensamt av EU och Svenska Staten inom Miljöstödsprogrammet och får fritt användas i utbildningssyfte. Däremot får kompendiet inte säljas kommersiellt. Vad är björnbär? Björnbär är nära släkt med hallon och de två bärslagen går bra att korsa (björnbärshallon). Även många rena björnbärs- och hallonsorter har ett inslag av systerarten någonstans i stamträdet. I Europa räknar man vintergröna Rubus-arter med svarta eller blådaggiga svarta bär som björnbär medan lövfällande Rubus-arter med röda eller gula bär räknas som hallon. I Amerika finns det dessutom lövfällande Rubusarter med svarta bär ( svarta hallon ). Stöd Björnbär och björnbärshallon räknas i gårdsstödssammanhang för en flerårig gröda, dvs. att man kan lyfta gårdsstöd för en odling av björnbär förutsatt att man har stödrätter med tillstånd för bär, grönsaker och matpotatis, och annars håller odlingen i bra skikt. Om man odlar ekologiskt kan man få miljöstöd för odling av björnbär. Det innebär att man får 7500 kr/ha under de åren man skördar odlingen, förutsatt att man odlar enligt de ekologiska reglerna, har en planteringstäthet på minst 2000 plantor per ha och håller odlingen väl skött. Detta stöd föreslas bibehållen även i det nya miljösstödsprogammet 2007-2013. Stödnivån för åtminstone 2007 är som tidigare 7.500 kr/ha, men det är troligt att stödnivån sänks på sikt. Plantor Förädlade sorter av björnbär, särskilt de taggfria sorterna, måste alltid köpas in till företaget. Dessa är (nästan) alltid sortskyddade, dvs. att man måste ha tillstånd och betala licens om man vill föröka dem själv. Vilda kloner har i regel relativt små bär och många taggar, och är i regel mindre intressanta i en yrkesodling. Om man hittar en särskilt lovande klon i naturen är det förstås fullt möjligt att ta in den i odling. OBS! Enligt allemansrätten är det förbjudet att gräva upp eller skada levande växter. Det är därför nödvändigt att få tillstånd från markägaren att ta sticklingar, om man inte hittar de intressanta klonerna på egen mark! Dessutom kan vilda kloner vara angripna av virus, så man skall aldrig välja kloner som verkar klena till växten eller som har missbildade blad eller missfärgningar på bladen. De flesta björnbär är relativt lätta att föröka med sticklingar. På vintern tar man de delvis förvedade årsskotten och klipper dem i 20-30 cm långa bitar, med minst två knoppar på varje. Sticklingarna stick i torv eller lätt, sandblandad jord framåt våren med översta knoppen ovan jord, och rotar sig i regel bra. För att minska risken för ogräsproblem och snabba på rotbildningen kan man lämpligen sticka genom svart plast. Efter 4-6 veckor kan plantorna planteras ut i fält. Om det är låg luftfuktighet och låg temperatur kan det vara en god idé att täcka med hålplast eller fiberduk också. 1

Planteringsavstånd Optimal planteringsavstånd varierar med sort och framförallt uppbindningsmetod, men 2-2,5 m mellan plantorna för spaljé och minst 1 m vid gjerdemetoden är vanligt vid björnbärsodling i utlandet. De flesta sorter får 2-3,5 m långa skott som lägger sig på marken om de inte binds upp. Radavståndet bör inriktas efter odlingens gräsklippare, men bör vara minimum 3 m - vanligare är 4 m. OBS! För att få högt stöd för ekologisk odling krävs en planteringstäthet på minst 2000 buskar per ha, dvs. ett planteringsavstånd på högst 1,25 m vid ett radavstånd på 4 m eller högst 1,6 m vid ett radavstånd på 3 m. En odling bör åtminstone kunna hållas i god skörd i 15 år, vid noggrann beskärning i 20-25 år. Pollinering Björnbär är självpollinerande, men erfarenheter från de närbesläktade hallonen visar, att bären blir större och mer symmetriska om fler sorter planteras ihop. Detta kan mycket väl vara fallet med björnbär också. Björnbär pollineras enbart med insekter, vilket betyder att odlingen inte bör ligga för blåsigt till. Björnbär är en populär biplanta med mycket nektar och ganska gott om pollen. Björnbär är dock inte riktigt så bra en dragväxt som hallon, vilket man bör ha i åtanke om man vill odla både björnbär och hallon, särskilt sena hallonsorter som blommar samtidigt med björnbären. Jord Mullhaltig jord, lättlera eller mellanlera är att föredra till björnbär. Jorden måste vara väl dränerad och djupluckrad innan planteringen. Vid tyngre jord bör man odla på bädd. Vid växthusodling behövs minst 10 l jord per planta (2 års kultur), detta kräver mycket noggrann styrning av gödsling och bevattning, så minst 15-20 l är att föredra i ekologisk odling, eller plantering i jorden eller bäddar på jordytan. För att kunna hålla plantorna i produktion 2-3 år måste substratet blandas med grov, oomsatt torv eller leca, grus eller dyl. för inte att brytas ner under odlingstiden och bli för tät. I växthusodling i utlandet odlar man sällan mer än 2 år på samma plantor. Gödsling Björnbär är betydligt mer näringskrävande än hallon. Enligt amerikanska rekommendationer bör man ge 30-55 kg kväve/ha under planteringsåret (vårplantering), 40-70 kg kväve/ha 2:a året och 65-90 kg kväve/år under skördeåren. Troligtvis är de högsta givarna för höga för vårt kalla klimat, de lägre siffrorna stämmer bättre med norska erfarenheter. För växthusproduktion kan de högre, amerikanska uppgifter nog stämma rätt väl. Enligt tyska försök svarar björnbär mycket väl på organisk gödsel. 80 kg organisk bundet kväve gav betydligt högre skörd två år i rad än 108 kg mineralisk, lättlösligt kväve, och det fanns färre skott med skottsjuka där det gödslats med naturgödsel. Gödselmedel, som friger kväve över en längre period eller delade givor är därför att föredra. Särskilt viktigt är det att inte ge för mycket kväve på hösten, mycket kväve försenar invintringen och ökar risken för frostskador på skotten. 2

I en ekologisk frilandsodling bör all organisk fastgödsel troligtvis ha getts senast 1/6 för att hinna omsättas utan att försena avmognaden, ev. fram mot midsommar om det rör sig om lättomsättbart kväve som t.ex. urin. Under den korta odlingssäsongen i Sverige bör vi troligtvis försöksmässigt börja med 40 kg kväve/år, vid tunnelodling 40-60 kr/år. Forforbehovet är relativt begränsat, 10-15 kg/ha och år. Kaliumbehovet är däremot ganska högt, inte minst med tanke på skottens vinterhärdighet. I Oregon rekommenderas en giva på 70 kg/år på kaliumfattig mark (motsvarande AL-klass 1-3) och 35-40 kg på jord med högt kaliuminnehåll (motsvarande AL-klass 5). Kaliumrika gödselmedel är djupströbädd, urin och vinass. I EU-ekologisk odling kan man vid brist få tillstånd av ge kaliumsulfat med eller utan magnesium. I KRAV-odling kan man vid konstaterat behov få tillstånd att gödsla med kaliumsulfat utan magnesium. Sylvin är också tillåtet, men bör inte ges till björnbär eftersom klorhalten skadar plantorna. Vid magnesiumbrist kan man använda kieserit ph-värdet i jorden bör troligtvis hållas på ungefär det samma som i hallonodling, eller lite högre: 5,7-6,0 räknas för optimalt i Norge. Bevattning Det är alltid en fördel att kunna bevattna bärodlingar, så även björnbär. Bärstorleken på björnbär påverkas mycket negativt av torka. Droppbevattning är att föredra, sprinklerbevattning ökar risken för svampangrepp på bär, blad och skott. Klimat I Sverige förekommer björnbär naturligt främst i zon I och II. I kallare odlingszoner är det inte alltid att alla bär hinner mogna, och frostskador på skotten är inte ovanliga. Alla taggfria sorter är framförädlade i länder med betydligt varmare klimat än det svenska och framförallt längre odlingssäsong. Det finns därför all anledning att välja de bästa och varmaste odlingsplatserna för odling av björnbär. Frost Björnbär blommar så sent, att frost i blomningen aldrig är ett problem. Vinter- och vårfrost kan ge frysta skott på vissa sorter, särskilt de taggfria. I Schweiz är det vanligt att på vintern täcka plantorna med juteväv, antingen direkt på spaljén om odlingen ligger i lä, eller att plocka ner uppbindningstrådarna och lägga både dem och skotten på jorden innan täckning. Då är även täckning med halm en möjlighet om man kan hålla sorkar, möss och råttor borta. Särskilt de taggfria sorterna mognar sent för svenska förhållanden, det är därför ofta ett problem att de sista bären fryser på hösten. Det händer även att årsskott fryser, särskilt om tillgången på vatten och kväve under hösten varit för hög. Av den anledningen och även för att skydda bären mot regn och därmed mot mögel är den vanligaste formen för björnbärsodling i Norge och England odling i växthus eller tunnel. 3

Lä Lä är en stor fördel, dels för pollineringens skuld, dels därför att lä ger värme och därmed förlänger växtsäsongen. Särskilt för de taggfria, sena sorterna är detta ett måste i Sverige utom möjligen i zon I. Frystorkning av grenar på vintern förekommer främst på de taggfria arterna, så även i det avseendet är lä en fördel. Vid täckning av björnbären med tak måste odlingen ligga i lä för att inte vinden skall förstöra plasten på taket. Samma sak gäller naturligtvis odling i plasttunnel. Även vid odling i växthus är lä en fördel eftersom det sänker värmekostnaderna och risken för att kringflygande grenar förstör glas eller plattor på huset. Beskärning och uppbindning På grund av björnbärens kraftiga växt är beskärning och uppbindning ett måste i björnbärsodlingar, särskilt med de krypande sorterna. Speciellt taggiga sorter är det viktigt att binda upp, så att bären exponeras så fritt som möjligt. Björnbär har som sommarhallon sina bär på tvåårsskotten. Beskärningen sker därför också som sommarhallon: 2 årsskotten tas bort efter skörd, och det gallras regelbundet i 1-årsskotten för att plantan inte skall använda kraft i onödan på skott, som ändå måste tas bort för att skaffa ljus och luft till plantorna. Björnbär, särskilt låga, upprättväxande sorter som Douglas kan bindas upp som hallon, vanligtvis i form av gjerdesystemet, där skotten binds upp till en tråd på var sida om raden. För att få tillräckligt med ljus och luft skall man inte ha mer än 4, högst 5 skott per m tråd. En variant av detta system är att binda 1-årsskotten till ena tråden, 2-årsskotten till andra tråden vilket underlättar beskärningsarbetet efter skörd. Partiell vartannatårsskörd är ytterligare en förenkling vid beskärningen. Vid odling på plastlist kan man fördela skotten så att alla årsskott kommer in en rad hål, alla tvåårsskott i en hålrad i motsatt sida av plasten. Då är det snabbt och enkelt att beskära odlingen med en röjsåg. Om man inte odlar på plastlist kan man i stället välja att efter skörd ta bort alla skott på ena sida mittlinjen i raden, nästa år andra halva raden. På det viset hamnar årsskott och tvåårsskott också i var sin hälft av raden. Detta system minskar också risken för smitta av skottsjuka från tvåårsskott till årsskott i och med att det blir viss mellanrum mellan dessa. I Sverige är växtsäsongen för kort för att plantorna i längden skall klara av traditionell vartannatårsskörd, dvs. att varannan rad i sin helhet klipps ner efter skörd. Vanligast inte minst för krypande och kraftigväxande sorter är dock uppbindning till ett 1,8-2,2 m högt spaljé, med ca 35-50 cm mellan trådarna. Antingen binder man 1-årsskott åt ena hållet, 2-årsskotten åt andra, eller man låter 1-årsskotten växa fritt på baksidan av spaljén, så att man bara plockar från ena hållet. En amerikansk variant av spaljésystemet, där man läggar ner spaljén vågrätt på våren, så att alla kortskott med blommor växer uppåt, används i Norge. När spaljén sedan resas upp i vertikal ställning på nytt under skörden pekar alla bär utåt ena hållet och kan lätt plockas från den sidan. Av hänsyn till luftskiftet bör det vara minst 25-30 cm mellan skotten, helst mer på sorter med långa sidoskott som t.ex. Lock Ness. Metoden kan även användas för att förlänga växtsäsongen och få en större andel av bären att mogna. Genom att lägga ner spaljén under kalla höstnätter kommer utstrålningen av jordvärmen att hejdas av lövtaket, och därmed hålla bären frostfri längre. Ännu bättre kan man skydda bären och jordvärmen genom att lägga fiberduk över de horisontellt liggande skotten på natten. 4

Sorter, som får mer än två meter långa skott toppas oftast för att underlätta plockningen. I Schweiz är det vanligt även att toppa sidoskotten till ca. 20 cm för att få smalare skott. På vindexponerade ställen är det klokt att klippa bort lågväxande sidoskott (grenade skott) eftersom dessa lätt bryts i vinden. Man kan också binda upp skotten till stolpar i raden, då binds 1-årsskotten upp till varannan stolpe, 2-årsskotten till övriga stolparna. I Schweiz används ett system där skotten binds ut längs tråden i en spaljé, ungefär som man ser det i vinodlingar. Varannan tråd med 1-årsskott, var annan med tvåårsskott. Då planteras oftast med 3-4 m mellanrum i raden, dvs. färre plantor per ha än vad som krävs för att få högt EU-stöd i Sverige. Om det är arbetsmässigt realistiskt är det bäst att beskära på vårvintern, strax innan knopparna bryts, det minskar vinterskadorna. Vid kraftiga angrepp av björnbärsgallkvalster eller björnbärsskottsjuka är det dock bättre att beskära strax efter skörden. Ogräsbekämpning Som vid all annan odling av fleråriga växter är det mycket viktigt att marken är helt fri från rotogräs innan planteringen. Det kan behövas 1-5 år med träda och gröngödslingsgrödor, samt både djupluckring och nydränering innan t.ex. en gammal vall är i ett sådant skick att den är lämplig för plantering av t.ex. björnbär. Ogräs är svårbekämpat i björnbärsodlingar på grund av buskarnas krypande eller hängande växt och den långa kulturtiden. Odling på plastlist är standard i Norge och börjar också komma i Mellan- och Sydeuropa. Där har man annars mest bekämpat ogräset kemiskt ekologisk odling av björnbär har hittills varit ovanligt. 2 hål per planta en i varje sida av plastlisten, den ena raden för årsskott, den andra för tvåårsskott underlättar beskärningsarbetet (se avsnittet om Beskärning). Det är viktigt att välja en hållbar plast, som kan bli liggande under hela kulturtiden, lämpligast svart mypex (vävd plast) eller ev. tjock, svart agryl. I växthus och till viss del tunnel där man inte behöver svart plast för att värma upp marken är det bättre att välja svartvit plast med den vita sidan uppåt för att få mer ljus. Marktäckning med flis eller bark är också en lösning. Flamning höst och vårvinter medan plantorna är i vila och handhackning under växtsäsongen är också möjligt, men mycket arbetskrävande. En möjlighet att hålla rätt bra rent intill plantorna skulle vara fingerhjul av samma typ som utvecklats för rosodling. Vid körning tillräckligt ofta (ca. 1 gång i veckan om jordytan är fuktig och temperaturen över 12-15 C) kastas så mycket jord in i raderna att mycket groende fröogräs täcks över och dör. Fingerhjulen är relativt prisvärda jämfört med t.ex. sidoställda fräsar, runt 5500-7500 kr beroende av hur mycket extra utrustning man vill ha med (mot minst 45.000 kr för en sidoställd fräs). Ju smalare rader man håller, desto bättre effekt får fingerhjulen. Klöverinsådd under plantorna skulle visserligen ge mycket kväve åt kulturen, men även öka risken för svampsjukdomar på skotten, eftersom det skulle bli fuktigare luft mellan dem. De första åren kan det också vara så stor konkurrens mellan bottenvegetation och björnbär, att 5

produktionen av årsskott minskar. Insådd av en ettårig klöver som t.ex. blodklöver eller gul klöver verkar dock gå bra i t.ex. England. Det är osäkert om det fungerar lika bra i Sverige, våra vintrar är betydligt kallare än i England, så att avmognaden och därmed frånvaron av överskott på kväve på hösten blir extra viktig här. Klöverinsådd i gångarna har däremot visat sig fungera bra även i Sverige, då har det oftast rört sig om lågväxande vitklöver. Vid odling på plastlist är det då klokt att montera en borsta på varje sidan om gräsklipparen, så att plastkanten borstas ren från inväxande klöver och gräs varje gång man klipper gångarna, då hinner klövern aldrig etablera sig i kantzonen och risken för att den skall växa in i planteringshålen minskar väsentligt. Detta gäller även, om man väljer att ha gräs mellan raderna. Växtskydd De medel som nämns i avsnittet är sådana, som 2006 finns på marknaden och får användas i ekologisk odling. Reglerna och sortiment ändras dock från år till år, så kontrollera alltid vad som är tillåtet innan behandling sker. Rådjur och älgar Kan ställa till stora problem, speciellt i odlingar med taggfria sorter, som därför kan behöva stängslas. Taggiga sorter däremot drabbas mindre hårt, faktisk används taggiga björnbär ofta som viltstängsel runt känsligare grödor, men då är syftet förstås inte heller hög skörd på björnbären. Sorkar och möss Kan ställa till viss skada, särskilt i unga planteringar, men allvarliga skador är sällsynta. I fält med mycket sork kan man lägga lättkrossad snäck- eller musselskal eller stenkross med skarpa kanter i planteringshålet och runt rothalsen. Medlet Revira (citronellaolja i lecakorn) bör kunna accepteras i både KRAV-odling och EU-ekologisk odling eftersom citronellaoljan inte är från genmodiefierade växter och leca består av ren lera. Medlet verkar vara effektivt mot både sorkar, möss och harar. Vid odling i växthus är åtgärder mot sorkar och möss stort sett alltid ett måste, antingen i form av fällor eller genom att lägga ut avskräckande medel. Björnbärsgallkvalster Björnbärsgallkvalstret är det allvarligaste skadedjuret på björnbär. Det rör sig om ett litet kvalster, som dåligt syns med blotta ögat (0,16-0,2 mm långa). De lever av att suga växtsaft från skott, blad och allvarligast blommor och kart. Symptomen på bären är outvecklade, röda hårda, beska delfrukter medan delfrukterna runt den eller de angripna delfrukterna kan mogna helt normalt, oftast är det främst nära flugan på bäret som de omogna delfrukterna sitter. Bekämpning med 2% svavel (Kumulus) när sidoskotten är 10 cm långa och med 1% svavel när sidoskotten blivit 20 cm långa rekommenderas i Schweiz, men svavel (Kumulus) får tyvärr inte användas på björnbär i Sverige! Vid stort behov skulle det säkert vara möjligt att få ett off-label godkännande av Kumulus i björnbär eftersom medlet redan finns i andra kulturer i Sverige, och det finns resthaltanalyser i björnbär från andra EU-länder. 6

Behandling med 0,5% matolja + 0,1% såpa eller 2,5% insektsåpa under samma period har minskat angreppen i en dansk odling, men verkar behöva upprepas under hela säsongen för att effekten skall hålla i sig, hur ofta det skall göras är inte undersökt, gissningsvis en gång per vecka eller ev. var annan vecka? Av insektsåpor finns följande att köpa i Sverige: Zense 40, Biodux och Reniderm (alla 2,5% eller 10 l/ha), Zense 100 (1% eller 4 liter per ha), Tri- Emulka (0,1% eller 1 l/ha), av dessa får enbart Reniderm användas i KRAV-odling, tom. 2006, från 2007 får alla ovannämnda medel användas även i KRAV-odling. OBS! inga av dessa medel bör sprutas i sol, det kan ge brännskador på bladen! Behandling med rovkvalstret Amblyseius cucumeris skulle säkert ha effekt, men är inte tillåtet på björnbär på friland (på friland enbart tillåtet i jordgubbar). I växthus är det däremot tillåtet att använda rovkvalstren även i björnbär, visserligen får de bara användas mot växthusspinnkvalster (som de har relativ dålig effekt på) och trips, men har man satt ut rovkvalstren förebyggande mot växthusspinnkvalster eller trips kan ingen förbjuda dem att äta björnbärsgallkvalster i stället! Björnbärskvalstren är mindre än spinnkvalstren och därför ett lättare och mer begärligt byte för Amblyseius-rovkvalstren. Behövlig dos är inte undersökt, men i jordgubbar rekommenderas 1-2 miljoner per ha, så det kan vara ett utgångsläge. Stinkfly Även olika arter av stinkfly kan punktera delfrukterna så att de inte mognar. I motsats till angrepp av gallkvalster (eller delfrukttorka) blir delfrukter, som angripits av stinkfly inte röda, utan ljusbruna. Oftast är det bara en eller några få spridda delfrukter på ett bär, som angrips av stinkfly, så skadorna är i regel begränsade. Det finns inga riktigt bra, ekologiska bekämpningsmetoder mot stinkfly, såpapreparaten (se under björnbärsgallkvalster) kan döda en del av larverna, men rår inte på de vuxna. Pyretrummedel som Raptol (tillåten i all eko-odling) och Pyretrum NA Emulsion (enbart tillåten i EU-ekologisk odling) har kortvarig effekt, och hindrar inte angrepp om stinkflyna har möjlighet att flyga in i odlingen över längre tid, t.ex. från angränsande skogsområden, men kan användas i nödfall under kartutvecklingen, om det inte finns blommor samtidigt. Spinnkvalster Björnbär och björnbärshallon kan ibland angripas kraftigt av spinnkvalster, särskilt när plantorna är torkstressade. Noggrann bevattning och återhållsam kvävegödsling är viktigaste förebyggande åtgärder. Speciellt i växthus- och tunnelodling är angrepp av spinnkvalster vanligt, särkilt vid dålig luftning och höga temperaturer i husen. Ekologisk bekämpning sker enklast med någon av insektsåporna, se under björnbärsgallkvalster. Man kan också sätta ut rovkvalstret Phytoseiulus persimilis (OBS! enbart rovkvalster av varumärken Spidex och Spinderovmider är godkända för frilandsodling, medan alla varumärken av Phytoseiulus persimilis som säljs i Sverige får användas i växthus), det är viktigt att sätta ut rovkvalstren när man ser de första angreppen, ett stort angrepp kräver så hög insats av rovkvalster att lönsamheten blir tveksam. I björnbär är metoden dock inte testat på friland i Sverige. Nödvändig mängd beror på angreppsgraden, och är mycket dåligt undersökt under svenska förhållanden. I hallon rekommenderas 20.000 st per ha på friland, 7

men behovet i växthus och tunnel är oftast betydligt större, i regel är upprepade och regelbundna utsättningar nödvändigt. Bladlöss Björnbärsbladlössen angriper främst de nya bladen, som rullar ihop. Direktbekämpning försvåras då. Förebygg med noggrann bevattning och väl styrd kvävetillförsel. Goda förhållanden för nyttodjur är förstås också viktigt, insådd av blommor som löser av varandra hela sommaren är ett bra sätt att locka nyttodjur, så även växter som får bladlöss som inte går på björnbären, t.ex. åkerböna och fläder. I ekologisk odling kan blad lössen bekämpas med någon av insektsåporna (se under björnbärsgallkvalster) innan bladen rullar ihop sig. I extremfall kan Pyretrum NA Emulsion användas (enbart i EU-ekologisk odling) eller Raptol (även tillåtet i KRAV-odling), det skadar dock odlingens rovkvalster. Inga av medlen får användas när det finns blommor i odlingen, så klipp eventuella klöverstrimmor först och se till att det inte finns blommor i björnbären. För växthusodling finns en rad parasitsteklar och gallmyggarter, som var och en är specialiserade på en eller några få bladlusarter. Det är därför klokt att skicka in prov på bladlössen till nyttodjursföretaget för bestämning innan man väljer nyttodjur! Förutom dessa specialiserade nyttodjur finns det en rad mera allätande djur, t.ex. guldögonsländor, näbbstinkfly och skinnbaggar som gärna äter bladlöss. Det är inte tillåtet att släppa dessa på friland. Björnbärsbladmögel Bladmögelsvampen infekterar de nya skott och sidoskotten redan på våren, och börjar redan i maj producera sommarsporer på undersidan av bladen. Första symptomet är kantiga, röda fläckar på bladen, som efterhand flyter ihop till större, vinröda fläckar. Gröna kart, som infekteras blir rödaktiga och torkar in, mogna bär som infekterades förlorar sin glans och torkar in till fruktmumier vid bladmögel torkar hela bäret, och lämpar inga friska delfrukter, som det ofta finns vid angrepp av delfrukttorka (bl.a. Colletotrichum). Det verkar som om de flesta odlingar från början infekterats genom köp av infekterade småplantor. Det kan alltså vara klokt att inspektera småplantorna i plantskolan innan bladen faller, så att eventuella angrepp kan upptäckas i tid. Eftersom sjukdomen bara kan infektera blöta växtdelar är droppvattning en viktig förebyggande åtgärd, ju mindre fritt vatten som finns på bladens yta, dess mindre bladmögel blir det. Även plantering och beskärning så att plantorna hålls öppna och luftiga så de snabbt torkar upp efter regn är viktiga förebyggande åtgärder, liksom ogräsbekämpning, så att det inte står fuktig luft mellan skotten. Täckning av odlingen med tak eller tunnel mot regn minskar därför angreppen väsentligt. I växthus/tunnel där det ofta är hög luftfuktighet och dessutom höga temperaturer är droppbevattning det enda realistiska bevattningssättet och regelbunden luftning för att hindra kondensdropp ett måste i tunnel/växthus. 8

Troligtvis skulle behandling med såpapreparat (se under björnbärgallkvalster) strax efter regn kunna hindra en del sporer från att gro, men metoden är betydligt mindre effektiv mot bladmögel än mot mjöldagg. Förebyggande åtgärder är ett måste om man väljer att odla björnbär, och särkilt bladmögelkänsliga sorter. Tyvärr verkar den kvalitativt mest lovande sorten, Lock Ness vara relativt känslig mot bladmögel. Delfrukttorka, bl.a. Colletotrichum Vad som orsakar denna sjukdom är inte fullständig klarlagt. En skadegörare som kan orsaka problemet är dock utan tvivel svampen Colletotrichum gloerosporioides. Denna svamp kan angripa även många andra växtarter, t.ex. fruktträd, jordgubbar och blåbär, men det verkar som om det rör sig om olika kloner av svampen som inte ger kraftiga symptom på växter från andra familjer. Dock kan man förmoda, att svampen kan smitta inom samma växtsläkte, så att Colletotrichum gloerosporioides från t.ex. hallon eller åkerbär/allåkerbär skulle kunna smitta ner björnbär och tvärtom. Symptomen är ojämn mognad av delfrukterna så att en del förblir röda eller vid tidiga angrepp ljusbruna medan delfrukterna runt omkring mognar helt normal och blir svarta, precis som vid angrepp av björnbärsgallkvalster. Vid angrepp av Colletotrichum är tendensen dock att bärens spets är hårdare angripna än delfrukterna närmast flugan ett sätt att få en indikation om huruvida de röda delfrukterna är orsakade av colletotrichum eller gallkvalster. Efterhand torkar de outvecklade delfrukterna in utan att mogna. I extremfall kan stora delar av eller hela bäret torka in. Vid kraftigare angrepp sågar hela klasar men i motsatts till angrepp av bladmögel eller gråmögel syns det aldrig någon svampbeläggning på bären vid angrepp av Colletotrichum. Den taggfria sorten Lock Ness angrips ofta, men om det är därför att den är särskilt känslig, eller enbart därför att det är den mest odlade sorten är okänt. Svampen övervintrar på skotten, under knoppfjällen och i gamla, intorkade bär som får lov att hänga kvar, en viktig förebyggande åtgärd är därför att ta bort de skördade tvåårsskotten så snabbt som möjligt efter skörd. Svampen blir aktiv på våren när dagstemperaturen når över 15 C, så det gäller att vara tidigt ute med behandling, när symptomen syns på bären är bekämpning för sent. Med tanke på att sporerna även övervintrar under knoppfjällen bör första behandlingen ske redan i knoppsprickningen. Det har inte gjorts några vetenskapliga försök i Sverige med biologisk (eller kemisk) bekämpning av sjukdomen på vara sig björnbär, hallon eller allåkerbär, men följande möjligheter för bekämpning finns åtminstone i de fall sjukdomen faktisk är orsakad av Colletotrichum: Binab-TF och Binab-Vector har i jordgubbsodling visat bra effekt mot Colletotricumarter, så det vore värd att testa, dosen är i så fall 0,5 kg/ha + 1 kg socker per ha per gång. OBS! Medlet har inte testats mot Colletotrichum på björnbär, så om det har effekt och hur ofta man skall spruta är ännu okänt. En allåkerbärsodlare i Västerbotten har under två år haft mycket fint resultat med upprepade behandlingar med medlet Citrox/Croplife (0,25%= 2,5 dl per 100 l, 1-2 gångar i veckan och varje gång det varit regn) efter 7-8 år med totalförlust pga. delfrukttorka. Den vanliga rekommendationen för förebyggande bekämpning är dock så låg som 350-750 ppm, dvs. 35-75 ml per 100 l, så låga koncentrationer har dock inte testats ordentligt i åkerbär). 9

Citrox består av växtkoncentrat från citrusfrukter, kokosolja och diverse bioflavenoider, allt från icke-genmodifierade växter, dvs. medlet uppfyller både EU-ekologisk odlings och KRAV:s regler för användning i ekologisk odling. Medlet fungerar genom att stärka plantan och stimulera immunförsvaret, så det är att räkna som ett s.k. växtvårdmedel och kräver som sådan inte godkännande av kemikalieinspektionen. Som alla andra kontaktmedel måste Citrox sprutas till avrinning. Gråmögel Gråmögelangrepp på bären är ett av de största problem i björnbärsodlingen, främst på grund av det som oftast ogynnsamma vädret under mogningstiden. Viktigaste åtgärden är en luftig odling. Längre söderut i Europa odlas björnbär i regel under tak eller i tunnel för att undvika nerblötning av bären. Odling i tunnel eller under regntak brukar minska angreppen av gråmögel till nästa ingenting. Om man tolkar björnbär som en buske får gråmögel bekämpas med Binab-TF + socker under blomning, kartutveckling och om nödvändigt även under skörd. Besprutning med medlet under blomningen kan troligtvis delvis ersättas av applicering av Binab-Vector med humlor eller bin. En eller två behandlingar i början och slutet av blomningen, då pollinerarna inte är så intresserade av björnbärsbuskarna verkar dock öka effekten. Bladfläcksjuka, Septoria Sjukdomen är ganska vanlig och påminner mycket om ögonfläcksjuka på jordgubbar. Symptomen på bladen är först brunvioletta fläckar, som ibland flyter ihop, sedan blir vita med en mörk ring omkring. Fläckarna visar sig i regel också på skotten, i motsats till ögonfläcksjuka på jordgubbar får skottfläckarna på björnbär dock samma vita mittparti som på bladen. På Loganbär (en typ av björnbärshallon) har sjukdomen ibland även gått på bären, som då ruttnat. Det finns inga kända ekologiska behandlingsmetoder. Det är sällan att sjukdomen ställer till stora problem. Se till att hålla luftigt i odlingen, så att bladverket snabbt torkar upp efter regn och se till att binda upp skotten redan på hösten, sjukdomen blir värre, om skotten ligger på marken. Snabb nerbrytning av angripna blad är också viktigt: Klippa gräset sista gången efter bladfall och bladgödsla ev. med 200 l vinass eller 1-2 ton urin per ha. Sopa bort angripna, vissna blad på plasten. Antraknos, Elsinoë Påminner till symptomen om Septoria, men är betydligt allvarligare eftersom angreppet av denna svamp (Elsinoe veneta) på skotten är mycket kraftigare än Septoria. Så kraftigt att skotten ofta dör eftersom barken i mitten av svampfläckarna helt försvinner. Ett kraftigt angripet skott kan närmast få leopardmönster. Bortförsel och destruktion av angripna skott så snart angrepp upptäckts, och dessutom en luftig och väl beskuren odling är enda sättet att hålla buskarna friska. Även antraknossvampen kan överleva på de vissna bladen, som det därför är viktigt att få bort eller nerbrutna under vintern, se under Bladfläcksjuka, Septoria. 10

Björnbärskottsjuka Som på hallon finns det åtskilliga svampar som angriper björnbärsskott. Vilka som är mest skadliga beror på faktorer som temperatur, hur ofta det regnar och hur snabbt skotten torkar upp efter regn. En svamp, Septocyta ruborum ger symptom som påminner mycket om hallonskottsjuka: Först mörkgröna, avlånga missfärgningar på årsskotten som nästa år blir violetta med röd kant. Angreppen hindrar vattentransport i skottet och vid kraftiga angrepp dör det. Även gråmögel kan angripa björnbärsskott, som på hallon blir de angripna fläckar gråaktiga. Björnbärsskottsvamparna behandlas förebyggande genom att ta bort kraftigt angripna skott, antingen före eller strax efter skörden och i övrigt se till att ha en välbeskuren, luftig odling. Mot åtminstone gråmögel bör behandling med Binab-TF eller BioBalans på nedre delen av skotten ha effekt. Björnbärsmjöldagg Mjöldagg på björnbär är mycket sällan ett problem, och då typiskt på äldre sorter och torkstressade plantor. Symptomen är typiska för mjöldagg, vit, låg och torr svampbeläggning på bladen. Angrepp kan förebyggas med regelbunden bevattning under torra perioder och motståndskraftiga sorter. Förebyggande och till viss del kurativ bekämpning kan ske med någon av växtsåporna, se under björnbärsgallkvalster. I utlandet används svavel, men det är f.n. inte tillåtet i Sverige, se under björnbärsgallkvalster. Björnbärsrost Har hittills inte ställt till bekymmer i Sverige, men väl längre söderut i Europa. Med allt varmare klimat och framförallt i växthus/tunnel kan sjukdomen därför säkert bli ett problem, åtminstone om det är mycket kondens i tunneln. Symptomen är rödaktiga bladfläckar som efterhand flyter ihop och vissnar. På undersidan av bladen bildas sporkuddar som först är gulaktiga, sedan brunsvarta. Vid kraftiga angrepp ramlar bladen av i förtid, vilket dels ger större risk för dålig övervintring, dels lägre skörd året efter. Behandling med svavel skulle säkert ha effekt men är inte tillåtet i Sverige. I stället måste sjukdomen förebyggas genom att ta bort alla angripna skott så snart angreppet syns och genom att ta bort de nerfallna bladen på hösten (eller i alla fall sönderdela och fräsa ner dem, alternativt se till att de bryts ner av mikroorganismer innan knoppsprickningen på våren, t.ex. genom att gödsla dem med lite kväve, se under Septoria). Det är nämligen i de vissna bladen att även rostsvampen överlever. Sorter Loch Ness (synonym Nessy, Nessie): Troligtvis den mest lovande, taggfria sorten för (syd)svenska förhållanden, trots känslighet för både bladmögel och Colletotrichum. Bären är stora och mycket söta för en björnbärssort och sorten har hög skördepotential. Skotten är långa och men relativt upprättväxande, uppbindning dock nödvändig. Även om Loch Ness är 11

en av de tidigaste, taggfria sorterna hinner den knappast mogna på friland utom i zon I och möjligen II, om inte sommaren är ovanligt varm och lång. Huvudsort i växthus. Loch Ness är troligtvis inte alltid helt vinterhärdig utom i zon I och II, men har klarat sig bättre i zon III än Douglas och verkar vara mest vinterkänslig de första åren efter plantering. Skörden på friland i Sverige varierar, i växthus har norska försök visat att sorten har en skördepotential på minst 4-5 kg/buske. Motsvarande tyska försök har gett upp till 5-6 kg/buske/skörd, med 2 skördar per säsong. Lock Ness är en av de björnbärssorter som bevarar sin svarta färg mycket väl vid frysning. Bären håller dessutom fint ihop och bevarar även sin form när de tinar. Black Satin: Gammal taggfri sort, som används mycket i hemträdgårdar. Bären är fina, men för en taggfri sort bara medelstora, och skörden medel-hög. Sorten mognar som de flesta taggfria sorter förhållandevis sent, men åtminstone i hemträdgårdar nära Vänern hinner man som oftast plocka en stor del av bären även vid frilandsodling (zon II). Härdigheten är ungefär som Lock Ness, ev. lite bättre. Douglas: Svensk sort. Douglas är upprättväxande och ger relativt korta skott, Gjerdemetoden är realistisk för denna sort. Bären mognar sent i zon II och kallare, bara efter varma somrar har odlarna längs Bohuskusten kunnat plocka mogna bär. Bären är små-medelstora för en taggfri sort (7-8 g) och har mycket stora kärnor. I Skåne har sorten gett en skörd på 3 kg per buske i en 3-årig plantering, så hög skörd har inte uppnåtts någon gång i Västsverige. Härdigheten har varit klart otillfredsställande i de få odlingar som testat sorten i zon III. Jumbo: Storfruktig, taggfri sort, 1,5 gångar större än Lock Ness, marknadens största björnbär. Jumbo har testats i Norge och plantor säljs även i Sverige. Plantorna överlever i alla fall på friland till zon II. Vinterhärdigheten är dock inte bra, i Norge används sorten enbart för växthusodling, även pga. den relativt sena mognaden. Sorten är oerhört kraftigväxande, men kan också ge hög skörd om den inte vinterskadas och om växtsäsongen är tillräckligt lång. Bedford Giant: Kraftigtväxande sort, de vanligaste klonerna har taggar, men taggfria eller nästan taggfria kloner finns också. Skörden är förhållandevis tidig, ungefär som Black Satin eller lite tidigare. Härdighet ungefär som Lock Ness (?). Bären är stora och söta, men har inte helt så god hållbarhet som Lock Ness. Thornless: Namnet förekommer ofta på sorter av den första generationen av taggfria björnbär som förädlarna fick fram. Oftast är det frågan om sorterna Bedford Thorneless, Oregon Thornless eller Wilsons Early Thornless. I vanliga detaljplantskolor är det närmast omöjligt att få reda på vilken Thornless det rör sig om, så man bör avstå från köp på sådana ställen! Alla nämnda sorter ger medel-stora, ganska söta bär, Wilsons dessutom rätt tidigt på säsongen för en taggfri sort, för övriga brukar mognadstiden motsvara Black Satin. Åtminstone Bedford Thornless har rykte om sig att den kan få smulbär. Hållbarheten brukar inte vara så god som Lock Ness. Även sorten Chester Thornless säljs i Sverige trots det att härdigheten brukar vara dålig och mognaden mycket sen. Sorten Thornless Evergreen är närmast att räkna som en prydnadssort, skörden är betydligt lägre och bären mycket mindre än Lock Ness. I gengäld har sorten mycket vackra, flikiga blad. 12

Thornfree: Fina och goda bär, men dålig vinterhärdighet och sen mognad gör sorten mindre intressant för svenska förhållanden. I växthus får bären inte samma kvalitet som Loch Ness, och skörden är lägre. Waldo: En relativ sen, taggfri sort med stora bär som säljs en del i Syd- och Mellaneuropa. Har testats i Norge, men inte varit tillräckligt härdig. Har i växthus inte uppnått samma kvalitet som Lock Ness och inte heller så hög skörd. Obsidian och Metolius: Två taggfria sorter från USA som kanske skulle kunna vara intressanta i Sverige: De mognar ovanligt tidigt, ungefär samtidigt som sena sommarhallon, även om de är taggfria! Om de är härdiga i Norden är inte känd, men i USA har de i alla fall klarat sig ner till 11 C. Det finns björnbärshallon i stamträdet, men bären är svarta som björnbär, de är ganska stora och skörden i USA har varit hög. Åtminstone Obsidian har mycket god hållbarhet i kyl (upp till 3 veckor) och behåller sin svarta färg även vid frysning. Det skulle vara mycket intressant att testa dessa sorter i Sverige Theodor Reimers: Den vanligaste taggiga sorten. Den har relativt små (ca. hälften så stora som Loch Ness), men mycket goda bär och hög skörd. Bären förblir svarta även vid frysning. Sorten bildar långa, nerliggande skott och är därför ganska jobbig at ha med att göra vid beskärning och uppbindning. Theodor Reimers är inte säkert vinterhärdig i annat än zon I och möjligen II. En av de tidigaste sorterna med skörd redan i slutet av augusti på friland. Sorten får sällan angrepp av sjukdomar och skadedjur Björnbärshallon: Korsningar mellan björnbär och hallon, de vanligaste korsningarna kallas Boysenberries, Loganberries, Marionberries, Tayberries eller Youngberries efter sina respektive förädlare fler korsningar än de nämnda finns. Av de nämnda är det Marionberries som är mest björnbärslik, med nästan svarta bär. Gemensamt för sorterna är mer eller mindre bruna eller svartröda bär, oftast stora och mycket avlånga. Smaken påminner mer om björnbär än om hallon och blombotten sitter kvar i bären som på björnbär. I gengäld mognar de flesta korsningar lite tidigare än de äkta björnbären. Inga av korsningarna är helt härdiga i Sverige utom i zon I, möjligen zon II, men skulle mycket väl kunna odlas i växthus. Alla sorterna sätter långa skott, som måste bindas upp, och har som oftast taggar många och långa taggar. De flesta typer av björnbärshallon verkar vara mer känsliga mot svampsjukdomar som bladmögel och delfrukttorka än huvudparten av de äkta björnbärssorterna. Skörd Vanligtvis handskördas frukterna. Maskinskörd av upprättväxande sorter med hjälp av skakning är möjlig, men skörden i Sverige knappast så stor att industriodling lönar sig, åtminstone inte på de taggfria arterna. Det är viktigt att skörda bären vid rätt tid, de tilltar betydligt i vikt även efter att de är mogna. Då är delfrukterna lätt mjuka, saftspända, runda och glänsande. Tryckskador uppstår lätt och syns tydligt, så god utbildning av plockarna är ett måste för affärsplock. Vid just affärsplock är det dock vanligt att plocka bären lite innan de är fullmogna, detta för att ge dem lite längre hållbarhet, dvs. när den svarta färgen, men inte mjukheten utvecklats. I motsats till hallon sker björnbärens eftermognad ganska långsamt, så 1-2 veckor i kyllager är möjligt, beroende av sort och mognadsgrad vid plockningen. 13

Plockningsprestationen i väl beskurna och uppbundna odlingar kan troligtvis jämföras med hallon, dvs. 35-50 kg per person och dag. Skördetiden sträcker sig åtminstone över minst 3-4 veckor per sort. Man bör plocka var 3-5 dag, under varma perioder oftare. I tunnel- och växthus är det vanligt att plocka varje dag under varma perioder, varannan dag under kallare perioder. I zon III mognar de flesta taggiga sorter från slutet av augusti, de taggfria under senare hälften av september tills frosten kommer, sällan tidigare. Björnbärshallonen mognar i regel samtidigt med de taggiga björnbärssorterna, ev. lite tidigare. Skördens storlek är på friland helt beroende av vädret, odling i växthus visar att de flesta sorter har en skördepotential på 3-10 kg per buske och år (beroende av hur många skott som får vara kvar per planta), eventuellt mer. Användning I Europa används björnbär både till färskkonsumtion, ungefär som hallon, och till industri. För färskkonsumtion ställs det stora krav på bärstorlek, smak och sötma. Det är vanligtvis taggfria sorter som används till färskvarumarknaden. I industri används björnbär till marmelad, sylt, saft, fruktvin, likör och snaps, då ofta taggiga sorter som maskinskördas. Här i landet har bären oftast använts till sylt, troligtvis på grund av de små och oftast relativt sura bären på de vilda klonerna. Det finns viss marknad för stora, färska björnbär, det säljs i alla fall importerade björnbär av taggfria kloner i svenska butiker sommar och höst. Viss marknad för stora, styckfrysta björnbär bör det också finnas, främst till konditori- och restaurangbranschen. OBS! En del björnbärssorter tappar sin svarta färg vid infrysning och blir i stället rödbruna, särskilt om de inte plockats fullmogna. Se dessutom avsnittet om sorter. Björnbärshallon är relativt okända i Sverige, men när de förekommer är det nästan alltid som färskvara. De kan dock också användas till saft, sylt, kompott, vin, likör och snaps mm. Björnbär har relativ hög halt av antocyaner, dvs. röda färgämnen, som fungerar som antioxidanter i kroppen. Bären anses stimulera bildandet av nytt blod och dämpa feber. Varm björnbärssaft används mot heshet och överansträngd röst och verkar dessutom urindrivande. Björnbärsblad kan jäsas till te, som pga. sitt innehåll av garvsyra och andra organiska syror inom naturmedicinen används för blodrening och för att sänka blodsockerhalten samt mot mag- och tarmkatarr. Dekokt av färska björnbärsblad lär hjälpa mot halssmärtor om man gurglar halsen med det. Björnbärsblad och unga årsskott kan dessutom användas att färga garn med, det ger grågröna och gråa till gråbruna nyanser. Marknad Till färskkonsumtion är marknaden obefintlig i dag, det finns ingen tradition för att äta björnbär på samma vis som jordgubbar eller hallon. Det är därför i dag betydligt svårare att sälja björnbär än hallon. Om det skulle bli mer uppmärksamhet om björnbär i massmedia skulle marknaden dock säkert bli större. Det importeras redan i dag en del av de söta, taggfria sorterna på sensommaren, så det borde vara möjligt att sälja sådan produktion. Räkna med 50-80 kr per kg, något mer sent eller tidigt på säsongen (växthusproduktion). Mittsvenska odlare 14

har betalat mellan 12 och 16 kr per 250 g låda för konventionella björnbär. Försäljning av björnbär kräver betydligt större insatser i försäljningsledet än hallon. Eftersom björnbären mognar efter semestersäsongen har det visat sig svårt att ha självplock på dessa. Priset har då legat på ca. 40-50 kr/kg för icke-certifierade, men ekologiskt odlade bär från taggiga sorter. Till industri finns det visst intresse för ekologiska björnbär från småföretagens sida. För svenska, ekologiska, certifierade, frysta björnbär ligger priset på ca. 20 kr/kg. Storindustrin importerar hellre bär eftersom produktionen och produktionssäkerheten är större i Mellan- och Sydeuropa. Viss marknad för ekologiska industribjörnbär finns dock bl.a. i Danmark. Viss marknad finns för stora, styckfrysta ekologiska björnbär finns, främst till konditoribranschen, gårdscaféer, cateringföretag mm. Man bör då kunna räkna med ungefär samma pris som ekologiska, styckfrysta hallon, dvs. 60-110 kr/kg beroende av mängd och var bären säljs. Näringsinnehåll Björnbär (Källa: Livsmedelsverkets livsmedelsdatabas, version 04.1). Per 100 g färskvikt: Energi: Vatten: Protein: 34,4 kcal/144 kj 86 g 0,7 g Fett: 0,4 g varav mättat: 0,04 g, enkelomättat: 0,03 g, fleromättat: 0,25 g, kolesterol: 0 mg. Fettet finns nästan uteslutande i fröna. Kolhydrater: Fibrer: 6,9 g, varav sockerarter: 6,4 g 5,9 g Vattenlösl. vitaminer: Vit. C: 21 mg, Folat: 34 µg, Niacin: 0,4 mg, B2: 0,04 mg, B1: 0,03 mg, B6: 0,06 mg Fettlösl. vitaminer: Karoten (A-vit): 96 µg, Alfa-tokoferol (E-vit): 0,6 mg Mineraler: Fosfor: 21 mg, Järn: 0.6 mg, Kalcium: 32 mg, Kalium: 196 mg, Magnesium: 23 mg, Natrium: 2 mg, Zink: 0,3 mg Källa: http://www.recepthjalpen.se/view_ingredient.php?ingrid=127 15

Björnbär är mycket kraftigväxande och vad man sparar i uppbindningstid sätter man lätt till pga. försvårat plockning eftersom det är svårt att hitta bären i djungeln av årsskott och bärande skott. Därför är det vanligast att lägga ner en del tid på beskärning och uppbindning. Alla foton och ritningar: Kirsten Jensen, Länsstyrelsen i Västra Götalands Län Olika formar av spaljéuppbindning (nedan och på nästa sida) är vanligast uppbindningsformen. En variant är att lägga ner spaljen, dels för att utnyttja ev. snötäcke som vinterskydd, men också för att få alla sidoskott (som senare bären kommer på) att växa åt bara ett håll för att underlätta plockningen

I en spaljé kan man binda upp björnbären på olika sätt: Som en solfjäder där årsskotten antingen får växa fritt bakom spaljén eller årsskott åt ena hållet, tvåårsskott åt andra (ovan). Mer artistiska former (nedan) finns också, men tar i regel oerhört lång tid. En mindre konstnärlig variant är att binda ner tvåårsskotten till de övre trådarna i spaljén, årsskotten till de nedre Alla foton: Kirsten Jensen, Länsstyrelsen i Västra Götalands Län

Gjerdemetoden (överst) kan göras tvåsidig (med uppbindning av tvåårsskotten åt båda håll, och med årsskotten växande fritt i mitten) eller ensidig (årsskott åt ena hållet, tvåårsskott åt andra) Vid partiell varannatårsskörd (till vänster och nedan) skiljs skotten åt redan vid jordytan, i ena halvan av raden tillåts bara årsskott, i andra hälften främst 2 årsskott, hela den sidan av raden kan då tas bort med röjsåg efter skörd. Alla foton och ritningar: Kirsten Jensen, Länsstyrelsen i Västra Götalands Län

Lock Ness (ovan) är den mest odlade björnbärssorten pga sin fina kvalitet, stora bär och goda smak. Tyvärr är den känslig för både gallkvalster (nedan) och torrsjuka. Någon självklar ersättningssort med jämförbar kvalitet finns dock inte. Alla foton: Kirsten Jensen, Länsstyrelsen i Västra Götalands Län

Tak över björnbären (ovan) minskar inte bara gråmögelangreppen på bären till nästan null, det ger också bättre kvalitet och leveranssäkerhet Fingerhjul (nedan) för ogräsbekämpning kan vara ett alternativ till plast Alla foton: Kirsten Jensen, Länsstyrelsen i Västra Götalands Län