Predikan under mässan den 14 maj 2010 Biskop Czeslaw Kozons predikan vid mässan vid den Nordiska Familjekongressen i Jönköping fredagen den 14 maj 2010 Denna Mässas läsningar - speciellt valda för detta tillfälle - kan hjälpa oss att se den Guds plan som ligger bak äktenskap och familj. De två första läsningarna fokuserar på temat för vår kongress, nämligen kärlek och liv. I den första läsningen hör vi inte endast att Gud, som är källan till allt liv, skapade människan som man och kvinna, utan också om hur nära de två könen är knutna till varandra, att de måste bryta upp från deras hem för att förenas. Han gjorde de två könen, i deras olikhet, inbördes beroende av varandra, och visade hur de supplerar varandra för att så avspegla alla aspekter av människans väsen. I den andra läsningen lovprisas kärleken. Paulus tänker på kärleken som förutsättningen för varje engagemang, inte minst vårt förhållande till Gud och vårt liv i Kyrkan. Utan en kärlek som är redo till allt, kommer vår tro inte att vara verksam. Denna obegränsade kärlek är ju också en förutsättning för livet i äktenskap och familj, och därför är det mycket förståligt att denna text så ofta används vid vigslar. Evangeliet verkar kanske, vid första ögonkastet, lite mindre relevant for temat äktenskap och familj. Men vi kommer att se, att det faktiskt passar mycket bra. Vi hör här Jesus tala om sina lärjungar som jordens salt och världens ljus. Saltet är en bild på något, som sätter smak, kryddar och bevarar. Och ljuset står som symbol för det, som skall visas fram och skina på andra. Bägge delar skall vara något, man lägger märke till. Salt representerar något som är diskret, något som inte syns, men ändå gör sin verkan, medan ljuset är det som klart faller en i ögonen. När Jesus jämför sina lärjungar med salt och ljus, så vill han därmed säga att de måste se till att det sker en märkbar förändring på den plats där de verkar. Därför ser vi denna liknelse som en kallelse till lärjungarna att vara ivriga förkunnare av Jesu budskap, och vara synliga vittnesbörd om ett liv i gemenskap med honom. Med förkunnare menar vi ofta präster och andra personer som på ett särskilt sätt skall representera Kyrkan. Deras insats skall åstadkomma en förbättring och man skall inte kunna undgå att lägga märke till dem. Det kristna vittnesbördet är något som försiggår i obemärkthet, parallelt med andra aktiviteter, och på samma gång något som skall lyftas fram, något som skall inspirera och uppmuntra. I den traditionella förkunnarrollen är detta något mer eller mindre självklart. Någon som professionellt uppträder i Kyrkans namn, som till eksempel präst eller ordensperson, förväntas att ha något att bjuda på, som kan väcka intresse och göra intryck, samtidigt som man
försöker finna de bästa kanalerna och medlen för att få ut budskapet till så många som möjligt Det Andra Vatikankonciliet lär oss att kallelsen till helighet gäller alla kristna, och till detta hör också att ta del i Kristi tredubbla gärning som präst, profet och konung. Var och en skall därför vara jordens salt och världens ljus. Det gäller att leva ett anspråkslöst och tillbakadraget liv och på samma gång vara någon, som man inte kan undgå att lägga märke till. Liknelsen om jordens salt och världens ljus finns, trots att den är en allmän appell till alla, som vill vara Jesu lärjungar, också som ett av alternativen bland evangelietexterna till bröllopsmässor. Det är inte bara en slump, ty inte minst äkta par och familjer rymmer på en och samma gång saltets kraft och ljusets synlighet. Äkta par och familjer lever ofta ett anonymt liv i Kyrkan och samhället, där de förverkligar en personlig dröm om och längtan efter kärlek, ömhet och trygghet. Livet i familjen präglar, liksom det nästan osynliga saltet, på ett avgörande sätt de människor som är involverade, inte minst barnen. Familjen har sin egen sfär av privatliv och suveränitet, som utomstående endast har en begränsade rätt till att blanda sig i. Trots rätten till intimitet och ett liv som ofta är dolt för omvärlden, har äktenskap och familj en stor utåtriktad mission. Samhället har traditionellt beskyddat äktenskap och familj, värnat om fördelar för äkta par och barn, och stiftat lagar angående inbördes förpliktelser och rättigheter. Lagar stiftas konstant, i våra dagar ofta med ett stort signalvärde, i och med att laggivningen är med till att inte endast definiera vem som är familj, utan i stigande grad också omdefinierar vad en familj är. Även om också den nyaste familjelagstiftningen är menad som ett skydd av vissa människors intressen, är den inte längre på samma sätt ett beskydd för den familj som bygger på Guds skapelseordning. Den värnar inte längre om den sorts gemenskap har sitt upphov i att Gud skapade människan till man och kvinna. Även om våra länder i Norden stiftar lagar om familjen, verkar det som om samfundet inte har särskilda förväntningar på den. Man förväntar inte att äktenskapet och familjen och de värden, dessa instutitioner representerar, skall ha något att ge samhället, utan att det snarare är skolan som skall prägla framtidens samhällsmedborgare. Kyrkan har i nyare tid aldrig tvekat att tillmäta familjen en mycket stor betydelse, när det gäller att föra tron vidare, och för vittnesbördet om hur kärlek, omsorg och respekt för livet förverkligas i praktiken. I sitt intresse för hur det går för samhället, satsar Kyrkan också på att familjen här har en roll att spela. Liksom den enskilde kristne skall vara jordens salt och världens ljus, så skall också familjerna vara det. Även om det är samhällets uppgift att värna om individens rätt, är det beroende av en en djup förståelse för
gemenskap, och individens rätt kan endast garanteras av en förstående och solidarisk gemenskap. En gemenskap som genom sin omsorg för den enskilde präglar individen så att den själv blir omsorgsfull och socialt sinnad. Kyrkan har alltså förväntningar på familjen, om att den kan vara jordens salt och världens ljus. Förutsättningen för att Kyrkans förkunnelse skall lyckas är, att de människor som hör henne, tar budskapet till sig, att det präglar deras liv och att de omsätter det i handling. Den enskilda människans sätt att leva efter Evangeliet är förutsättningen för att det inte förblir ett teoretiskt budskap och en steril lära. Inte minst i familjen är föräldrarnas uppgift att föra tron vidare till barnen, och barnens erfarenheter av en konkret levd kärlek, en förlängning av Kyrkans förkunnelse, som absolut inte kan undvaras, och som är en viktig förutsättning för att Kyrkans mission skall kunna lyckas. Evangeliets kraft och hållbarhet symboliseras av saltet; dess sanning och betydelse för alla, kan liknas vid ett ljus. Ljuset skall inte döljas utan ställas så att det lyser för alla. Familjen må gärna ha ambitionen att vara ett ljus för andra. Ett ljus som ger trygghet och värme till dem som befinner sig i dess närhet, och som är en orienteringspunkt för dem som står ute i mörkret. En stad som ligger på ett berg kan inte döljas, säger Jesus i Evangeliet. Familjen kan även liknas vid en lysande stad, som bara är där och som andra därför inte kan undgå att se. En stad som är inbjudande, och som kan tillgodose de basala behoven, och som erbjuder trygghet och gemenskap. Det krävs medvetenhet och vilja för att leva evangeliet; men när man väl har fattat detta grundläggande beslut, kommer även det mest stillsamma vittnesbörd att ha en verkan, som man inte själv hade tänkt på, precis som man inte kan undgå att se en stad som ligger på en väl synlig plats. Nu har vi talat mycket om Kyrkans förväntningar på familjen, om dess viktiga roll i förkunnelsen, när det gäller att avlägga vittnesbörd. Men familjen får också gärna ha förväntningar på Kyrkan. Ja, Kyrkan har å sin sida förpliktelser gentemot familjen. Därför är det naturligt för familjen att vända sig till Kyrkan för att där få vägledning, för att uppleva, att man sätter värde på den, backar upp den och ger den erkänsla. Beslutet om att leva i äktenskap och stifta familj är naturligvis ett fritt och mycket personligt val. Det är uppfyllelsen av önskan om att ge och motta kärlek. De bägge parterna är också helt på det klara med att denna kärlek, både som förälskelse och som vilja till att ge sig själva, kommer att bära dem genom livet. Ändå kan varken ett äkta par eller föräldrar undgå att märka att familjelivet också bjuder på många utmaningar: som t.ex. att två personer med kanske helt olika karaktärer skall få ett samliv att fungera, eller hur äkta makar av olika konfession skall kunna enas om familjens religiösa praxis. Eller det kan röra sig om hur föräldrar skall kunna konkurrera med omgivningen i fråga om barnens uppfostran, eller
om hur man skall utöva auktoritet, utan att bli misstänkt för att vara alltför sträng.där kan finnas rädslan för att inte kunna få barn, svårigheter med att finna den rätta balansen mellan arbete och karriär och familjelivet, problem med bostad och ekonomi, eller det kan vara sjukdom som drabbar. Som immigranter riskerar man att känna sig främmande och oaccepterad av omgivningen. Det kan röra sig om kriser i äktenskapet med hotande skilsmässa, eller ett liv som ensamstående mor eller far efter en skillsmässa eller ett dödsfall, eller om att, efter ett havererat äktenskap, ge sig in i ett nytt förhållande. På ålderdomen kan känslor av att vara överflödig och glömd var en plåga, och fruktan för att efter den äkta makens eller makans död bli sittande i sorg och ensamhet. I alla dessa olika situationer har äkta makar och föräldrar behov av hjälp. Något av detta kan samhället råda bot på, annat kan man få hjälp med hos familjemedlemmar och vänner. Men också Kyrkan - i sin herdeomsorg och i församlingens gemenskap - har ett stort ansvar för familjens trivsel. Kyrkan betraktas ofta som en instutition som föreskriver människor, inklusive äkta makar och föräldrar, hur de skall leva, och som pålägger tunga bördor. Som förmedlare av Kristi sanning måste Kyrkan ofta förkunna saker som de flesta i samhället anser föråldrade och inaktuella, som dubbelmoral och inkonsekvens, och som den enskilda människan kan ha svårt att leva upp till. Det kommer alltid att vara Kyrkans uppgift att förkunna sanningen, försvara skapelseordningen och värna om livet. En uppgift som hon, trots motstånd och kritik, aldrig får vika av från. För att göra denna förkunnelse trovärdig och autentisk, måste alla de, som försvarar Kyrkans lära, både själva följa den och vara överseende och hjälpsamma mot dem, som lider nederlag och står där med sina stora utmaningar. Denna hjälp måste komma till uttryck genom barmhärtiga, förstående och engagerade själasörgare, och genom uppmärksamhet från de människor - inte minst familjer i församlingen - som har kapacitet nog till att ta sig an andra, och som goda exempel kan vara till uppmuntran och inspiration. De flesta själasörgare och många troende i allmänhet, ser det som en stor och naturlig uppgift att hjälpa familjerna, och gör spontant en insats. Men ni, kära familjer, kan alltid lugnt vända er till era själasörgare och övriga medkristna, och göra dem uppmärksamma på era behov. Kyrkan genomlever under dessa år en svår tid med många utmaningar, motgångar, samt förlust av sin trovärdighet och auktoritet. Denna situation kan vi endast komma till rätta med genom att sluta oss allt närmare till Kristus, Han som samtidigt är garanten för att Kyrkan inte endast kommer att överleva, utan också kommer att kunna blomstra. Under detta prästernas år ber vi särskilt för prästernas helliggörelse, om hjälp för dem i deras tjänst, om att de allvarliga svek, som några gjort sig skyldiga till, skall sonas, men också om nya kallelser. Många och goda
präster är nödvändiga för Kyrkan, men goda präster växer inte fram ur ingenting. Gud kallar vem, han vill, men människor skall vara med till att skapa en grogrund och en miljö för kallelserna och deras utveckling. Denna miljø av tro och gemenskap skapas av er, kära familjer. I denna miljö kan kallelser växa och främjas. Men inte nog med det. Ni, kära familjer, är Kyrkans största representant utåt. Kyrkans förnyelse, manifesteringen av hennes vitalitet, hennes plats i samhället, är något som också kommer genom er. Och inte bara Kyrkans förnyelse, utan även samhällets. Kyrkans läroämbete kan och skall predika evangeliet och dess sanning, och försvara de kristna moraliska värdena. Den officiella förkunnelse stöter, inte minst nu i vår tid, på mycket motstånd, eller också tas den inte på allvar. Därför är den kristna familjen och dess vittnesbörd så mycket viktigare. Den kristna familjen och dess liv är en tydlig konkretisering av de värden som Gudsriket står för: kärlek och trofasthet, omsorg och ömsesidigt stöd, öppenhet för det nya livet och ett värnande om både den ofödda, den lidande och den gamla människan. Trots att känslan för många moraliska värden och sanningar har minskat i vårt samhälle här i Norden, så finns där samtidigt en traditionell och omfattande social medvetenhet. Detta gäller också på många sätt i fråga om familjen. Vi kan t.ex. glädja oss över att där i våra länder finns fler barn än på många andra ställen på vår kontinent. Trots att utmaningarna för den kristna famijen är stora, är där också många goda ting att utveckla och fylla med äkthet och autenticitet. Ni, kära kristna familjer, kan med ert exempel prägla våra samhällen, göra dem ännu mänskligare och skänka hopp, där resignation och modlöshet råder. Ni är jordens - Nordens - salt och världens ljus. Hämta er kraft från livet med Gud, från gemenskapen i Kyrkan, och låt er tros och exempels ljus skina för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader, som är i himmelen. Amen.
Download de oprindelige vedhæftede filer Biskop Czeslaw Kozons prædiken ved messen under Den nordiske Familiekongres i Jönköping fredag den 14. maj 2010 Denne messes læsninger valgt specielt til den anledning, vi fejrer kan hjælpe os med at se Guds plan bag ved ægteskab og familie. De to første læsninger fokuserer på temaet for vor kongres, nemlig kærlighed og liv. I den første læsning hører vi ikke bare, at Gud som kilden til alt liv skabte mennesket som mand og kvinde, men om, hvor nært knyttede til hinanden, de to køn er, at de skal bryde op fra deres hjem for at forenes. I de to køns forskellighed gjorde han dem indbyrdes afhængige og viste, hvordan de supplerer hinanden for derved at afspejle alle aspekter af menneskets væsen. I den anden læsning lovprises kærligheden. Paulus tænker på kærligheden som forudsætning for ethvert engagement, ikke mindst vort forhold til Gud og vort liv i Kirken. Uden en kærlighed, som er parat til alt, vil vor tro ikke være virksom. Denne ubegrænsede kærlighed er dog også en forudsætning for livet i ægteskab og familie, og derfor er det meget forståeligt, at den så ofte anvendes ved vielser. Evangeliet kan umiddelbart virke lidt mere irrelevant for temaet, ægteskab og familie; men vi vil se, at det passer ganske godt. Vi hører hér Jesus omtale sine disciple som hhv jordens salt og verdens lys. Saltet er billede på noget, der giver smag, krydrer og bevarer, og lyset står som symbol på det, der skal vises frem og skinne på andre. Begge dele skal være noget, man lægger mærke til. Salt og lys repræsenteret hhv noget, som er diskret, som ikke ses, men alligevel virker, mens lyset er det, som klart falder i øjnene. Når Jesus sammenligner sine disciple med salt og lys, er det for at fortælle, at de skal gøre en forskel, der, hvor de kommer og virker. Derfor ser vi denne lignelse, som et kald til disciplene om at være ivrige forkyndere af Jesu budskab og synlige vidnesbyrd om et liv i fællesskab med ham. Med forkyndere mener vi ofte præster og andre personer, der på en særlig måde skal repræsentere Kirken. Deres indsats skal gøre en forskel, og de skal ikke være til at overse. Det kristne vidnesbyrd er på én gang noget, der foregår i ubemærkethed, parallelt med andre aktiviteter, og samtidig noget, der skal frem, som skal inspirere og opmuntre. I den traditionelle forkynderrolle er dette mere eller mindre indlysende. Én, der professionelt optræder i Kirkens navn som f.eks. præst eller
ordensperson, forventes at have noget at byde på, som kan vække interesse og bevæge, samtidigt med, at man vil finde de bedste kanaler og midler til at få budskabet ud til så mange som muligt. Andet Vatikankoncil lærer os, at kaldet til hellighed gælder alle kristne, og dermed også deltagelse i Kristi tredobbelte gerning som præst, profet og konge. Enhver skal derfor være jordens salt og verdens lys, på én gang leve et beskedent liv og samtidig være én, der ikke kan overses.. Lignelsen om jordens salt og verdens lys findes trods den almene appel til alle, der vil være Jesu disciple, også som en mulighed blandt evangelieteksterne til bryllupsmesser. Det er ikke tilfældigt, for ikke mindst ægtepar og familier rummer på én gang saltets kraft og lysets synlighed. Ægtepar og familier lever i kirke og samfund ofte et anonymt liv, med realiseringen af en personlig drøm om og længsel efter kærlighed, ømhed og tryghed. Livet i familien præger som det næsten usynlige salt på afgørende måde de mennesker, der er involveret, ikke mindst børnene. Familien har sin egen sfære af privatliv og suverænitet, som udenforstående kun har en begrænset ret til at blande sig i. Trods ret til intimitet og et liv, der ofte er skjult for omverdenen, har ægteskab og familie en stor udadrettet mission. Samfundet har traditionelt beskyttet ægteskab og familie, sikret fordele for ægtefæller og børn, lovgivet vedrørende indbyrdes forpligtelser og rettigheder. Der lovgives stadig, nu til dags ofte med stor signalværdi, idet lovgivningen er med til ikke bare at definere, hvem der er familie, men i tiltagende grad også til at omdefinere, hvad en familie er. Selv om også den nyeste familielovgivning er tænkt som en beskyttelse af visse menneskers interesser, er den ikke længere på samme måde en beskyttelse af den familie, der bygger på skaberordenen, ikke længere en sikring af det fællesskab, der tager sin begyndelse i, at Gud skabte mennesket som mand og kvinde. Selv om vore lande i Norden lovgiver om familien, virker det, som om samfundet ikke har særlige forventninger til den, at ægteskabet og familien og de værdier, disse institutioner repræsenterer ikke skulle have noget at give samfundet, at det snarere er skolen, som skal præge de fremtidige samfundsborgere. Kirken har i nyere tid aldrig tøvet med at tilmåle familien en meget stor betydning for troens videregivelse og for vidnesbyrdet om, hvordan kærlighed, omsorg og respekt for livet virkeliggøres i praksis. I sin interesse for, hvordan det går samfundet, satser Kirken også på, at familien hér har en rolle at spille. Som den enkelte kristne skal være jordens salt og verdens lys, skal familierne det
også. Selv om det er samfundets opgave at værne om individets ret, er det afhængigt af en stor sans for fællesskab, og individets ret kan kun garanteres af et forstående og solidarisk fællesskab, et fællesskab, der gennem sin omsorg for den enkelte præger individet, så det selv bliver omsorgfuldt og socialt sindet. Kirken har således forventninger til familien om, at den kan være jordens salt og verdens lys. Forudsætningen for, at Kirkens forkyndelse lykkes er, at de mennesker, der hører den, tager budskabet til sig, at det præger deres liv, at de omsætter det i handling. Det enkelte menneskes efterlevelse af evangeliet er forudsætningen for, at det ikke forbliver et teoretisk budskab og en steril lære. Ikke mindst i familien er forældrenes videregivelse af troen til børnene og børnenes erfaringer med konkret levet kærlighed en forlængelse af Kirkens forkyndelse, som slet ikke kan undværes, og som er en vigtig forudsætning for, at Kirkens mission kan lykkes. Evangeliets kraft og holdbarhed symboliseres af saltet; dets sandhed og betydning for alle er at sammenligne med et lys. Lyset skal ikke skjules, men anbringes, så det skinner for alle. Familien må gerne have en ambition om at være et lys for andre, et lys som giver tryghed og varme for dem, der er i dets nærhed, og som er et pejlemærke for dem, der står ude i mørket. En by, der ligger på et bjerg, kan ikke skjules, siger Jesus i evangeliet. Familien kan vi også sammenligne med en lysende by, som bare er der, og som andre derfor ikke kan undgå at se, en by, som er indbydende, som dækker de basale behov, og som giver tryghed og fællesskab. Der skal bevidsthed og vilje til at leve evangeliet; men når denne grundlæggende beslutning er taget, vil selv det mest stilfærdige vidnesbyrd have en virkning, man ikke selv tænker over, akkurat som man ikke kan undgå at se en by, som har en fremtrædende beliggenhed. Nu har vi talt meget om Kirkens forventninger til familien, om dens vigtige rolle i forkyndelsen og i aflæggelsen af vidnesbyrd. Men familien må også gerne have forventninger til Kirken, ja, Kirken har også forpligtelser over for familien. Det er derfor naturligt for familien også at vende sig til Kirken for dér at få både vejledning, anerkendelse, opbakning og påskønnelse. Beslutningen om at leve i ægteskab og stifte familie er naturligvis et frit og meget personligt valg, opfyldelsen af ønsket om at give og modtage kærlighed.parterne har også en udstrakt bevidsthed om, at denne kærlighed både som forelskelse og vilje til selvhengivelse vil bære dem igennem livet. Alligevel vil ingen ægtepar og forældre kunne undgå at mærke, at familielivet også byder på mange udfordringer: Som to personer med måske forskellige karakterer at få et samliv til at fungere; som ægtefæller med forskellig konfession at enes om familiens religiøse praksis; for forældre at konkurrere med
omgivelsernes påvirkning af børnene; at udøve autoritet uden at blive mistænkt for strenghed.der kan være frygten for at forblive barnløs, vanskeligheden med at finde den rette balance mellem arbejde og karriere og familieliv, at stå med store boligmæssige og økonomiske problemer; at være ramt af sygdom; som immigranter at føle sig fremmedgjorte og udelukkede af omgivelserne; at opleve kriser og truende opløsning af ægteskabet; at stå som enlig mor eller far efter skilsmisse eller dødsfald; efter et ægteskabs sammenbrud at begynde et nyt forhold; i alderdommen at føle sig overflødig og glemt, og efter ægtefællens død at sidde i sorg og ensomhed. I alle disse meget forskellige situationer har ægtefæller og forældre brug for hjælp. Noget kan samfundet klare, andet kan man få hjælp til hos familiemedlemmer og venner; men også Kirken i sin hyrdeomsorg og i menighedens fællesskab har et stort ansvar for familiens trivsel. Kirken anses ofte som en institution, der foreskriver mennesker, herunder også ægtefæller og forældre, hvordan de skal leve, og som pålægger store byrder. Som formidler af Kristi sandhed må Kirken ofte forkynde ting, som de fleste i samfundet synes er forældede og uaktuelle, dobbeltmoralske og inkonsekvente, og som det enkelte menneske kan synes at være vanskelige at efterleve. Det vil altid være Kirkens opgave at forkynde sandheden, forsvare skaberordenen og værne om livet, en opgave, den trods modstand og kritik aldrig må fravige. For at gøre denne forkyndelse troværdig og autentisk må alle, der forsvarer Kirkens lære, både selv følge den og være overbærende og hjælpsomme over for dem, der lider nederlag og står med store udfordringer. Denne hjælp skal komme til udtryk gennem barmhjertige, forstående og engagerede sjælesørgere og ved opmærksomhed fra de mennesker, ikke mindst familier i menigheden, der har overskud til at tage sig af andre, og som gode eksempler kan være til opmuntring og inspiration. De fleste sjælesørgere og mange menige troende ser en stor og naturlig opgave i at hjælpe familierne, og gør spontant en stor indsats; men I, kære familier, kan altid roligt henvende jer til jeres sjælesørgere og øvrige medkristne og gøre opmærksom på jeres behov. Kirken gennemlever i disse år en vanskelig tid med mange udfordringer, tilbageslag, tab af troværdighed og autoritet. Denne situation kan kun afbødes med en tættere tilknytning til Kristus, der samtidig er garantien for, at Kirken ikke bare vil overleve, men også kunne blomstre. I dette præsternes år beder vi særligt for præsternes helliggørelse, om hjælp for dem i deres tjeneste, om soning for de alvorlige svigt, som nogle har gjort sig skyldige i, men også om nye kald. Mange og gode præster er nødvendige for Kirken, men gode præster kommer ikke af ingenting. Gud kalder, hvem han vil, men mennesker skal være med til at skabe grobund og miljø for kaldene og deres udvikling.dette troens og fællesskabets miljø skabes af jer, kære familier. I dette miljø kan kald vokse og
fremmes. Men meget mere end det. I, kære familier, er Kirkens største repræsentation udadtil. Kirkens fornyelse, manifesteringen af dens vitalitet, dens plads i samfundet, er noget, som også kommer gennem jer. Og ikke bare Kirkens fornyelse, men også samfundets. Kirkens læreembede kan og skal prædike evangeliet og dets sandhed, forsvare de kristne moralske værdier. Den officielle forkyndelse støder ikke mindst i denne tid på meget modstand eller tages ikke alvorligt. Derfor er den kristne familie og dens vidnesbyrd så meget destovigtigere. Den kristne familie og dens liv er en tydelig konkretisering af Gudsrigets værdier: Kærlighed og trofasthed, omsorg og gensidig støtte, åbenhed for det nye liv, og værn om både det ufødte, det lidende og det gamle menneske. Vore samfund i Norden har trods den svindende sans for mange moralske værdier og sandheder samtidig en traditionel udstrakt social bevidsthed, også på mange måder, når det gælder familien. Vi kan f.eks. glæde os over, at der i vore lande er flere børn end mange andre steder på vort kontinent. Selv om udfordringerne for den kristne familie er store, er der også mange gode ting at udvikle og fylde med ægthed og autenticitet. I, kære kristne familier, kan med jeres eksempel præge vore samfund, gøre dem endnu mere menneskelige og give håb, hvor der er resignation og modløshed. I er jordens Nordens - salt og verdens lys. Hent jeres kraft fra livet med Gud, fra fællesskabet i Kirken og lad jeres tros og eksempels lys skinne for menneskene, så de må se jeres gode gerninger og prise jeres Fader, som er i Himlene. Amen.