N./. Riksåklagaren angående rån m.m.

SVARSSKRIVELSE Sida 1 (10) Ert datum Er beteckning Byråchefen Stefan Johansson B 1857-08 Högsta domstolen Box 2066 103 12 STOCKHOLM N./. Riksåklagaren angående rån m.m. Högsta domstolen har förelagt mig att skyndsamt inkomma med svarsskrivelse i målet. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns tillräckliga skäl för prövningstillstånd. Bakgrund N fyller 17 år den 15 augusti 2008. Den 23 november 2007 åtalades han för ett flertal brott bl.a. försök till utpressning, försök till rån samt flera fall av grov stöld och rån. Gärningarna påstods ha begåtts mellan den 24 maj och den 5 augusti 2007. N dömdes av X tingsrätt den 28 december 2007 för försök till rån, tre fall av rån och fyra fall av grov stöld. Tingsrätten ansåg att straffvärdet för en vuxen person skulle motsvara fängelse tre år. Tingsrätten bestämde påföljden till ungdomsvård i förening med ungdomstjänst, 90 timmar. Hovrätten ändrade tingsrättens dom på så sätt att N även dömdes för försök till utpressning och stöld samt bestämdes påföljden till sluten ungdomsvård åtta månader. Enligt hovrätten skulle straffvärdet för en vuxen person motsvara fängelse tre år sex månader. Överklagandet N har yrkat att Högsta domstolen ska bestämma påföljden till ungdomsvård i förening med ungdomstjänst. N har som grund för överklagandet åberopat sammanfattningsvis följande. Han är tidigare ostraffad och har inte återfallit i brott. Hovrätten har inte redovisat några grunder eller analys av hur man resonerat. Det sammanlagda straffvärdet torde vara två år sex månader. Vid bedömningen av om påföljden ungdomsvård i förening med ungdomstjänst är tillräckligt ingripande måste rimligen beaktas att han i mer än tre månader varit omhändertagen enligt lagen Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 114 85 STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C, 3 tr. 08-453 66 00 Telefax 08-453 66 99 Webbadress www.aklagare.se

SVARSSKRIVELSE Sida 2 (10) (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och därvid hållits inlåst i häktesliknande förhållanden. Han insjuknade i diabetes under den tid han vistades på ungdomshem och mår nu psykiskt dåligt. Hovrätten synes inte ha beaktat att villkorlig frigivning inte sker vid sluten ungdomsvård. Vid ådömande av sluten ungdomsvård bör omhändertagande enligt LVU avräknas såsom häktning vid fängelsestraff eller att det räknas som en tidsnedsättande faktor såsom ska göras vid beaktande av jämförelsen med villkorlig frigivning. Det är stötande att man inte fullt ut beaktar frihetsberövandet vid lagföring av ungdom för brott och denna brist kan stå i strid med Europakonventionens regler för fair trial och att lagföring ska ske i ett sammanhang för brott och att inte någon kan dömas fler gånger för samma brott. N har som grund för prövningstillstånd sammanfattningsvis anfört att det krävs ett klargörande av Högsta domstolen hur det ska gå till vid avvägningen av ungdomsvård och att det klargörs att man därvid ska beakta omhändertagande enligt LVU på låst institution i följd av brotten. Grunderna för min inställning Frågan i Högsta domstolen är vilken påföljd N ska dömas till. De i målet aktuella gärningarna har begåtts under tiden den 24 maj till den 5 augusti 2007. N var således 15 år när gärningarna begicks. Han fyllde emellertid 16 år den 15 augusti 2007. Allmänna utgångspunkter Har någon begått brott innan han eller hon fyllt 18 år och finner rätten med tillämpning av 30 kap. brottsbalken att påföljden bör bestämmas till fängelse, ska den i stället, enligt 32 kap. 5 samma balk, bestämma påföljden till sluten ungdomsvård under viss tid. Den lagtekniska konstruktionen förutsätter att rätten tillämpat bestämmelserna i såväl 29 som 30 kap. brottsbalken och därvid funnit att påföljden bör bestämmas till fängelse av viss längd. Straffvärdet 29 kap. 1 brottsbalken ger uttryck för att straffvärdebedömningen vid flerfaldig brottslighet ska avse brottsligheten i dess helhet. Högsta domstolen har uttalat att det i praktiken innebär att straff som utmäts för flerfaldig brottslighet i allmänhet ligger väsentligt lägre än vad som skulle bli följden av en sammanläggning av straffvärdet för varje enskilt brott som ingår i brottsligheten. Högsta domstolen har vidare angett att utgångspunkten för straffvärdebedömningen i allmänhet är det allvarligaste av de brott som föreligger till bedömning. Till straffvärdet av detta brott läggs därefter en efter hand minskande del av straffvärdet för vart och ett av de övriga brotten i ordning efter brottets allvar. En allmän kontroll görs också av att ett på så sätt beräknat straffvärde inte framstår som oproportionerligt i förhållande till den typ av brottslighet som är aktuell (se Högsta domstolens dom den 20 mars 2008 i mål nr B 1735-07).

SVARSSKRIVELSE Sida 3 (10) N har gjort sig skyldig till rån vid tre tillfällen, grov stöld vid fyra tillfällen, stöld, försök till rån och försök till utpressning. Minimistraffet för rån är fängelse ett år och för grov stöld fängelse sex månader. Straffskalan för såväl stöld som utpressning är fängelse i högst två år. Brottsligheten har begåtts under förhållandevis kort tid och torde kunna karakteriseras som seriebrottslighet. Enligt 29 kap. 2 6 brottsbalken kan det i vissa fall utgöra en försvårande omständighet. Högsta domstolen har emellertid i det ovan angivna rättsfallet uttalat att för det fall brottsligheten utgör exempel på en i omognad och oförstånd bottnande brottslighet av kvantitativt slag som inte är ovanlig bland unga lagöverträdare, bör det emellertid inte påverka rubriceringen eller beaktas som en försvårande omständighet vid bedömningen av de enskilda brottens straffvärde. På grundval av det skriftliga material som jag har haft till mitt förfogande finner jag inte anledning att ifrågasätta hovrättens straffvärdebedömning. Straffmätningsvärdet Billighetsskäl Vid straffmätningen ska rätten enligt 29 kap. 5 första stycket 6 brottsbalken, utöver straffvärdet, i skälig utsträckning beakta om den tilltalade på grund av dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde. Därmed avses bl.a. allvarligare fysiska handikapp såsom förlamning eller starkt nedsatt syn och då gärningsmannen lider av allvarlig sjukdom, framför allt om denna bedöms vara livshotande, i den mån den inte är av den arten att den faller under annan särreglering (Brottsbalken En kommentar på Internet, 26 kap. 5, utskrift s. 5). Enligt min uppfattning kan därför inte vad N anfört i fråga om sin diabetes och sitt psykiska hälsotillstånd vara av sådan beskaffenhet att det ska påverka straffmätningen. Ungdomsrabatt Har någon begått brott innan han eller hon har fyllt 21 år ska, enligt 29 kap. 7 brottsbalken, hans eller hennes ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen. Bestämmelsen ger uttryck för att domstolarna i förhållande till ungdomar ska tillämpa en på visst sätt justerad straffskala. Den tilltalades ungdom behöver inte ha påverkat handlandet, utan åldern vid brottet är i sig avgörande. Om det i det särskilda fallet förelegat omständigheter som klart avviker från vad som gäller ungdomar i allmänhet kan dessutom 29 kap. 3 första stycket 3 brottsbalken bli tillämplig (a. kommentar, 29 kap. 7, utskrift s. 1 och Jareborg/Zila, Straffrättens påföljdslära, 2:a uppl., 2007, s. 149). I förarbetena ges inga riktlinjer för hur stor den s.k. ungdomsrabatten bör vara. I NJA 2000 s. 421 förordade riksåklagaren att straffen i princip skulle sättas

SVARSSKRIVELSE Sida 4 (10) ned med en viss procent enligt en allt efter levnadsåldern fallande skala. Riksåklagaren anförde därvid att det skulle vara rimligt om straffet för brott med ett straffvärde av t.ex. fyra år nedsattes för en 15-åring med 80 procent, för en 18- åring med 50 procent och för en 20-åring med 20 procent. Högsta domstolen avvisade emellertid mer eller mindre fasta procentsatser vid straffmätningen. Högsta domstolen uttalade att det är tydligt att straffnedsättningen normalt bör bli större ju yngre lagöverträdaren är, men att inte enbart åldern bör vara avgörande för hur stor straffnedsättningen bör bli. Vid långvariga fängelsestraff kan det ofta vara rimligt att sätta ned straffet mer än vid kortare frihetsstraff eller bötesstraff och brottets art kan också vara av betydelse. I doktrinen har emellertid anförts att riktpunkter, i huvudsaklig överensstämmelse med vad riksåklagaren framförde i målet, torde vara godtagbara, både av principiella skäl och med tanke på rådande praxis samt att dessa riktpunkter i stort sett torde vara accepterade av domstolarna (se Jareborg/Zila, a.a. s. 149 f. och Borgeke/Sterzel, Påföljdspraxis, 3:e uppl., 2005, s. 67). Med hänsyn till den samlade brottslighetens straffvärde och att N har begått brotten i nära anslutning till att han skulle fylla 16 år anser jag att det kan sättas i fråga om straffmätningsvärdet för den samlade brottsligheten når upp till fängelse ett år. Påföljdsval Allmänna utgångspunkter Av 30 kap. 3 följer att när någon döms för flera brott, ska rätten som huvudregel döma till gemensam påföljd för brotten. Vid val av påföljd ska rätten, enligt 30 kap. 4, fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta om den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. Ungdomar som vid brottstillfället inte har fyllt 18 år Av 30 kap. 5 första stycket brottsbalken följer att rätten får döma till fängelse för brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 18 år endast om det finns synnerliga skäl. Enligt 32 kap. 1 brottsbalken får den som är under 21 år dömas till ungdomsvård om han eller hon har ett särskilt behov av vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (2001:453) eller LVU. Ungdomsvård får dömas ut endast om socialtjänstens planerade åtgärder, i förekommande fall i förening med ungdomstjänst eller böter, kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet.

SVARSSKRIVELSE Sida 5 (10) Av förarbeten och praxis följer att lagstiftningen ger uttryck för att största möjliga restriktivitet ska iakttas med att döma den som vid brottstillfället inte hade fyllt 18 år till fängelse eller sluten ungdomsvård. Påföljdssystemet för unga lagöverträdare bygger på principen att barn och ungdomar som har begått brott i första hand ska bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Vad som kan medföra att fängelse måste väljas för denna ålderkategori är enligt motiven ett högt straffvärde. Även brottets art kan i undantagsfall ha betydelse samt kan tidigare brottslighet vara en faktor som talar för fängelse (se bl.a. prop. 1987/88:120 s. 103, NJA 2001 s. 225 och 2005 s. 690 samt Jareborg/Zila a.a. s. 153 ff.). I förarbetena betonas att det ska finnas en jämvikt mellan brottsligheten och samhällets reaktion. Om de planerade insatserna är begränsade bör ett överlämnande till vård ske endast vid brottslighet av förhållandevis lindrigt slag. Är det i stället tänkt att den unge ska placeras i t.ex. familjehem eller ett hem för vård eller boende, kan ett överlämnande komma i fråga även vid allvarligare eller mer omfattande brottslighet. Ju yngre den tilltalade är, desto större är dock utrymmet för att välja ett överlämnande till vård inom socialtjänsten även för allvarlig brottslighet. I syfte att åstadkomma bättre proportionalitet ska vid denna bedömning även vägas in de eventuella tilläggssanktioner som kan komma i fråga, t.ex. ungdomstjänst. Syftet med att kunna använda ungdomstjänst som tilläggssanktion är att i görligaste mån kunna undvika frihetsberövande påföljder för unga lagöverträdare (se prop. 2005/06:165 s. 42 f., 58, 83 och 130). Presumtion för fängelse I rättspraxis (se t.ex. Högsta domstolens avgörande den 20 mars 2008 i mål nr B 1735-08 och NJA 2003 s. 414) har, i anslutning till ett uttalande i lagens förarbeten, en presumtion ansetts föreligga för att fängelse ska ådömas, om brottsligheten har ett straffvärde som motsvarar eller överstiger ett års fängelse. Högsta domstolen har vidare i NJA 2000 s. 314 uttalat att presumtionen för fängelse vid straffvärden om ett år eller däröver inte kan anses tillämplig i de fall straffet skulle bestämmas till under ett år med tillämpning av 29 kap. 7 brottsbalken (den s.k. ungdomsrabatten). Skäl för en lindrigare påföljd än fängelse (sluten ungdomsvård) N har åberopat att det vid bedömningen av om påföljden ungdomsvård i förening med ungdomstjänst är tillräckligt ingripande bör beaktas att han med anledning av den aktuella brottsligheten varit omhändertagen enligt LVU och i mer än tre månader hållits inlåst i häktesliknande former. Omhändertagande enligt LVU nämns inte i 33 kap. brottsbalken och den som t.ex. döms till sluten ungdomsvård får därför inte avräkna den tid han eller hon har varit omhändertagen enligt LVU. I doktrinen har emellertid hävdats att

SVARSSKRIVELSE Sida 6 (10) frihetsberövande enligt LVU ibland beaktas av domstolen vid bestämmandet av påföljdens längd (se Jareborg/Zila, a.a. s. 152). Ungdomsbrottsutredningen fann emellertid inget belägg för detta. Däremot, anförde utredningen, är det en annan sak att det inte är alldeles ovanligt att domstolen bestämmer påföljden till en icke frihetsberövande sådan i stället för sluten ungdomsvård när frihetsberövandet (enligt LVU) varit betydande (SOU 2004:122 s. 590 f.; jfr emellertid hovrättens uttalande avseende strafftiden i NJA 1987 s. 520). För resonemang kring betydelsen av LVU-omhändertagande vid påföljdsbestämningen vill jag bl.a. hänvisa till NJA 1982 s. 511, 1985 s. 757 och 1996 s. 509. Ungdomsbrottsutredningen föreslog att LVU-omhändertagande som skett på grund av misstanke om brott som sedermera prövats genom domen och som till sin art varit sådant att det är likvärdigt med häktning eller anhållande skulle få tillgodoräknas av den som dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård. För tillämpning skulle som huvudregel krävas att den unge vistats på ett sådant särskilt ungdomshem som avses i 12 LVU och att det varit fråga om en enhet som var låsbar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn. Enligt förslaget skulle frågan om avräkning prövas av domstolen i samband med att målet avgörs (se a. SOU s. 70, 590 ff. och 680 ff.). Åklagarmyndigheten uttryckte i sitt remissvar stark skepsis till förslaget. Myndigheten framförde att placering enligt LVU ska handla om vård, inte straff och att den LVU-placering som kan jämställas med en häktning bör ses som ett misslyckande. Myndigheten anförde vidare att det skulle bli en svår gränsdragning och stor risk för utdragna diskussioner vid huvudförhandlingen om vilken tid som ska vara avräkningsbar och att förslaget kan ge orimliga och oöverblickbara konsekvenser (ÅM-A 2005/0579). Förslaget har hittills inte lett till lagstiftning. Såvitt framgår av utredningen omhändertogs N, bl.a. med hänsyn till mängden polisanmälningar och brottens allvarlighetsgrad, med stöd av LVU den 10 augusti 2007 och fördes till K ungdomshem. Den 15 augusti överfördes han till E avdelning MN för en utredningsplacering. Avdelning MN är en låsbar akut/utredningsavdelning (se tab. 39). N vistades där till den 30 november 2007 då han förflyttades till modern (tab. 126). N har således i drygt tre månader varit intagen på ungdomshem och då befunnit sig på en låsbar enhet. Det får därför anses finnas förutsättningar att vid påföljdsbestämningen beakta det förhållandet att N under drygt tre månader med stöd av LVU varit intagen på ungdomshem.

SVARSSKRIVELSE Sida 7 (10) Sammanfattande bedömning Som tidigare angetts ska största möjliga restriktivitet iakttas med att döma till fängelse för brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt 18 år. Av naturliga skäl gör sig detta förhållande starkare ju yngre lagöverträdaren var vid brottstillfällena. N har gjort sig skyldig till omfattande brottslighet av allvarligt slag. Det kan emellertid sättas i fråga om straffmätningsvärdet för den samlade brottsligheten är fängelse ett år. N är tidigare är ostraffad och han har inte återfallit i brott som kan anses vara av betydelse vid påföljdsbestämningen. Därutöver har han, bl.a. till följd av den brottslighet som är aktuell i målet, tvångsomhändertagits med stöd av LVU och därvid under drygt tre månader varit intagen på låst enhet vid ungdomshem. Med anledning härav kan det anföras olika uppfattningar huruvida ungdomsvård enligt den upprättade vårdplanen i förening med ungdomstjänst är en tillräckligt ingripande påföljd. De för påföljdsbestämningen avgörande omständigheterna har emellertid inte förändrats sedan hovrätten meddelade sin dom. Hovrätten har efter en fullständig genomgång av målet i såväl skuld- som påföljdsfrågorna haft goda möjligheter att väga de olika omständigheterna mot varandra och har därvid funnit att ungdomsvård i förening med ungdomstjänst inte kan anses tillräckligt ingripande. Även om hovrättens motivering är knapphändig menar jag därför att hovrättens påföljdsval kan anses godtagbart. Längden av den slutna ungdomsvården Villkorlig frigivning förekommer inte vid en dom på sluten ungdomsvård. I förarbetena har uttalats att det faktiska frihetsberövandet inte bör bli längre än vad det skulle ha blivit vid en dom på fängelse (NJA II 1998 s. 444). Enligt 26 kap. 6 brottsbalken ska den dömde, som huvudregel, friges villkorligt när han eller hon har avtjänat två tredjedelar av ett tidsbestämt fängelsestraff. Hovrätten har inte angett vad den anser vara straffmätningsvärdet för den samlade brottsligheten. Det finns emellertid inget som tyder på att domstolen inte har beaktat de ovan angivna förarbetsuttalandena. Jag anser vidare att det inte finns förutsättningar att vid tidsbestämningen beakta den tid N med stöd av LVU har varit intagen på ungdomshem. Sammanfattningsvis finner jag således att det inte föreligger tillräckliga skäl till ändring av hovrättens påföljdsbestämning.

SVARSSKRIVELSE Sida 8 (10) Prövningstillstånd Prejudikatdispens Påföljdsval i situationer som den nu aktuella ska ske med beaktande av ett stort antal omständigheter vilka kan vara av mycket varierande slag. Det finns därför alltid en risk att en prövning av påföljdsfrågan i Högsta domstolen inte tillför något av betydelse med räckvidd utanför det enskilda målet. Högsta domstolen har genom ett flertal avgöranden gjort tydliga uttalanden om vad som krävs för att rekvisitet synnerliga skäl i 30 kap. 5 brottsbalken ska vara uppfyllt. Det gäller såväl vad som ska utgöra de allmänna utgångspunkterna för påföljdsvalet beträffande den som vid gärningstillfället var under 18 år som vad som särskilt ska gälla vid bedömningen av om det med hänsyn till brottslighetens straffvärde och straffmätningen i det enskilda fallet föreligger sådana omständigheter att fängelse måste väljas som påföljd. Med anledning härav bör utgångspunkten vara att det överklagade målet är sådant att det står tämligen klart att det ger utrymme för Högsta domstolen att vidareutveckla och närmare precisera sin tidigare praxis. Med anledning härav anser jag att den enda fråga som eventuellt skulle vara av intresse att få prövad är vilken betydelse ett tvångsomhändertagande enligt LVU som innefattar placering på ungdomshem bör ha för påföljdsvalet och bestämningen av längden på ett fängelsestraff eller påföljden sluten ungdomsvård. Som framgått av min redogörelse ovan får det anses stå klart att en sådan placering, beroende på omständigheterna, kan beaktas då rätten har att bedöma om t.ex. ungdomsvård i förening med ungdomstjänst är en tillräckligt ingripande påföljd. Det torde därför inte finnas anledning för Högsta domstolen att pröva överklagandet enbart med hänvisning till denna fråga. Lagstiftaren har uttryckligen angett att den som dömts till fängelse eller sluten ungdomsvård kan få avräkning för den tid under vilken han eller hon har varit anhållen eller häktad i målet. Ungdomsbrottsutredningens förslag att även LVU-omhändertagande under vissa förhållanden ska få avräknas har inte lett till lagstiftning. Det kan naturligtvis föras fram argument såväl för som mot en sådan reglering, men LVU handlar om vård i syfte att skydda den enskilde, inte att straffa honom eller henne. Förutsättningen för tvångsomhändertagande är att den unge, t.ex. genom brottslig verksamhet, utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas. Som Åklagarmyndigheten angav i sitt remissvar finns det en risk för att en bestämmelse som ger rätt att avräkna ett LVU-omhändertagande ger orimliga och oöverblickbara konsekvenser. En sådan möjlighet till avräkning, även om det skulle utgöras av en fakultativ möjlighet till skönsmässig nedsättning, kräver

SVARSSKRIVELSE Sida 9 (10) ingående överväganden och bör därför under alla förhållanden inte genomföras annat än genom lagstiftning. Sammanfattningsvis anser jag därför att det inte kan anses föreligga tillräckliga skäl för att anse att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen. Extraordinär dispens Prövningstillstånd kan beviljas när det finns synnerliga skäl till sådan prövning (54 kap. 10 första stycket 2 rättegångsbalken), såsom att det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag (extraordinär dispens). I motiven till bestämmelsen förklaras att utrymmet för prövningstillstånd borde vara ytterst begränsat. Vid sidan av de i lagtexten angivna fallen kan det enligt motiven finnas andra undantagssituationer där skälen för att tillåta sakprövning i HD kan antas vara lika starka. Ett sådant fall är enligt motiven att den rättstillämpning som ligger till grund för ett överklagande uppenbart strider mot lagtolkning eller rättsgrundsats som förut antagits av HD. Prövningstillstånd bör dock enligt motiven inte komma i fråga i andra fall än då avgörandet är uppenbart rättstridigt (Rättegångsbalken En kommentar på Internet, 54 kap. 10, utskrift s. 2). Bengtsson (SvJT 1989 s. 208) har hävdat att andra punkten endast ger en exemplifiering, medan Welamson menar att den exemplifikation som getts i lagtexten får uppfattas som i det närmaste limitativ (Rättegång VI, 3 uppl., s. 167). Bengtsson diskuterar som ett exempel möjligheten att meddela prövningstillstånd i blandade fall där det finns ett visst prejudikatintresse och där det förkommer något som liknar resningsskäl. Han anför att Högsta domstolen emellanåt meddelat dispens i fall av ungefär denna typ och uttalar därvid att ofta kan humanitära hänsyn spela en viktig roll ett fängelsestraff kan t.ex. bli ödesdigert för en tilltalad, enligt upplysningar som kommer fram i Högsta domstolen. Bengtsson framhåller emellertid att utvägen bara kan tillgripas i speciella fall, där utgången i hovrätten av det ena eller andra skälet framstår som klart stötande (a.a. s. 221 f.). Enligt min uppfattning är omständigheterna i målet inte sådana att det finns tillräckliga skäl för extraordinär dispens.

SVARSSKRIVELSE Sida 10 (10) Bevisning m.m. Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd. Anders Perklev Kopia till - Västerorts åklagarkammare i Stockholm - Utvecklingscentrum Stockholm Stefan Johansson