Prolog Perspektivet framåt

Prolog Perspektivet framåt År 1946 hyrde den fyrtiotreårige engelsmannen Eric Blair ett hus vid världens ände, ett hus där han tänkte invänta döden. Det låg på den skotska ön Juras norra udde, längst bort vid en grusväg, omöjligt att nå med bil och utan telefon och elektricitet. Den närmaste handelsboden, öns enda, låg 40 kilometer åt söder. Blair hade sina skäl för att vilja hålla sig långt borta. Han var nedbruten efter sin hustrus död kort tidigare, han led av tuberkulos och skulle snart börja hosta blod. Hans land vacklade under kostnaderna för en militär seger som varken hade medfört säkerhet eller välstånd eller ens något tryggt löfte om att friheten skulle överleva. Europa var på väg att dela upp sig i två fientliga läger, och världen såg ut att följa efter. Snart skulle atombomber sannolikt komma till användning och ett nytt krig skulle bli förintande. Och han måste avsluta en roman. Den hette 1984, där två siffror i det år då han fullbordade den var omkastade, och den kom ut i Storbritannien och usa 1949 under Blairs författarpseudonym George Orwell. 15

Recensionerna var överväldigande positiva, skrev New York Times, men skrik av fasa hördes över applåderna. 1 Det var inte förvånande, för 1984 manade fram en tidsålder som bara låg trettiofem år fram i tiden, då totalitarismen hade segrat överallt. Individualismen är förkvävd, liksom lag och rätt, etik, kreativitet, språkets klarhet, en hederlig historiesyn och till och med kärleken naturligtvis med undantag för den kärlek som alla är skyldiga att hysa till den Stalinlike diktatorn Storebror och hans motsvarigheter, som styr en värld i konstant krig. Om du vill ha en bild av framtiden så tänk dig en stövel som stampar på ett människoansikte ständigt, får Orwells hjälte Winston Smith höra medan han undergår ännu en omgång skoningslös tortyr. 2 Orwell dog 1950 på ett sjukhus i London, inte på sin ö och visste då bara att hans bok hade gjort intryck på sina första läsare och skrämt upp dem. De som läste den längre fram reagerade på liknande sätt, och 1984 blev den mest betvingande visionen under perioden efter andra världskriget av vad som skulle kunna följa efter det. Medan det verkliga året 1984 närmade sig kom det oundvikligen jämförelser med Orwells imaginära år. Världen var ännu inte totalitär, men diktatorerna dominerade stora delar av den. Faran för krig mellan usa och Sovjetunionen två supermakter i stället för de tre som Orwell hade skrivit om verkade större än den hade gjort på många år. Och den till synes permanenta konflikt som gick under namnet det kalla kriget, som började medan Orwell alltjämt var i livet, visade inte det ringaste tecken på att upphöra. Men på kvällen den 16 januari 1984 framträdde en skå- 16

despelare, som Orwell skulle ha känt igen från sin tid som filmrecensent, i tv i sin färskare roll som usa:s president. Dittills hade Ronald Reagan haft rykte om sig att vara en soldat som med glöd i sinnet utkämpade det kalla kriget. Nu målade han upp en annan framtid: Gör som jag och tänk er, om så bara ett ögonblick, att en Ivan och en Anja befann sig till exempel i ett väntrum eller delade ett skydd undan regnet eller ovädret med en Jim och en Sally, och att det inte fanns någon språkbarriär som hindrade dem från att bli bekanta med varandra. Skulle de då resonera om olikheterna mellan sina respektive stater? Eller skulle de sitta där och berätta om sina barn eller tala om vad var och en försörjde sig på? De kanske till och med kom överens om att snart gå ut och äta middag en kväll. Framför allt skulle de ha bevisat att människor inte ställer till krig. 3 Det var en oväntat fridsam uppmaning till människor att besegra stövlar, diktatorer och krigets mekanismer. Under Orwells år 1984 satte den i rörelse det händelseförlopp som skulle leda till just detta. Bara lite drygt ett år efter Reagans tal tog en totalitarismens brinnande fiende makten i Sovjetunionen. Innan sex år gått hade det landets herravälde över halva Europa fallit i spillror. Innan åtta år gått hade De socialistiska rådsrepublikernas union det land som hade utlöst Orwells stora, dystra profetia upphört att existera. Att allt detta hände berodde inte rätt och slätt på att Reagan höll ett tal eller Orwell skrev en bok. Resten av den här 17

boken komplicerar orsakssammanhanget. Men det är bra att börja med visioner, för de ger upphov till förhoppningar och farhågor. Sedan bestämmer historien vilka som avgår med segern.

Kapitel 1 Rädslan kommer tillbaka Vi väntade på att de skulle komma i land. Vi kunde se deras ansikten. De såg ut som vanligt folk. Vi hade tänkt oss något helt annat. De var ju amerikaner! ljubova kozintjenka, röda arméns 58:e gardesdivision Vi visste väl inte vad vi skulle vänta oss av ryssarna, men när man tittade närmare på dem blev man alldeles konfys. Om man hade satt en amerikansk uniform på dem kunde de ha varit amerikaner! al aronson, förenta staternas armés 69:e infanteridivision 1 Det var så kriget skulle ha slutat, med glada tillrop, handslag, dans, skålar och förhoppningar. Dagens datum var den 25 april 1945, platsen staden Torgau vid Elbe i östra Tyskland, och det som hände var att arméerna för första gången sammanstrålade från världens motsatta ändar efter att ha kluvit det nazistiska Tyskland. Fem dagar senare sköt sig Adolf Hitler i huvudet under de rasmassor som var det enda som åter- 19

stod av Berlin. Drygt en vecka senare kapitulerade tyskarna villkorslöst. Ledarna för den segerrika alliansen, Franklin D. Roosevelt, Winston Churchill och Josef Stalin, hade redan själva skakat hand, skålat för varandra och framfört sina förhoppningar om en bättre värld vid två toppmöten medan kriget fortfarande pågick, i Teheran i november 1943 och i Jalta i februari 1945. Dessa gester skulle dock ha varit tämligen meningslösa om de trupper som stod under deras befäl inte hade kunnat ställa till med ett eget bullersammare firande där det verkligen betydde något: på fronterna till ett slagfält där fienden nu försvann. Hur kom det sig då att arméerna vid Torgau närmade sig varandra så misstänksamt, som om de hade väntat sig utomjordiska besökare? Varför blev de så häpna över de likheter de såg och så lugnade? Varför envisades deras befälhavare trots detta med separata kapitulationsceremonier, den ena för västfronten i Reims i Frankrike den 7 maj, den andra för östfronten i Berlin den 8 maj? Varför försökte de sovjetiska myndigheterna stoppa de spontana amerikanskvänliga demonstrationerna i Moskva efter det officiella tillkännagivandet om att tyskarna hade kapitulerat? Varför avbröt de amerikanska myndigheterna tvärt livsviktiga transporter av bistånd under lend-lease-avtalet till Sovjetunionen redan veckan därpå, och återupptog dem sedan? Varför blev Roosevelts närmaste medarbetare Harry Hopkins, som hade spelat en avgörande roll i konstruktionen av alliansen 1941, tvungen att bege sig till Moskva i ilfart sex veckor efter Roosevelts död för att rädda den? Och varför gav Churchill sin bok om dessa händelser, som kom ut flera år senare, titeln Triumph and Tragedy? 20

Svaren på alla dessa frågor är ungefär likalydande: att kriget hade vunnits av en koalition vars viktigaste medlemmar redan låg i krig ideologiskt och geopolitiskt om inte militärt med varandra. Nog för att alliansen hade firat stora triumfer våren 1945, men dess framgång hade alltid hängt på att oförenliga system hade eftersträvat förenliga mål. Tragedin var att segern antingen skulle kräva att segrarna upphörde att vara som de var eller avstod från mycket av det som de hade hoppats uppnå med kriget. Om det verkligen funnits några utomjordingar på Elbes stränder i april 1945 skulle de nog ha upptäckt ytliga likheter mellan de sovjetiska och amerikanska arméer som möttes där, och även i de samhällen som de hade kommit ifrån. Både usa och Sovjetunionen hade fötts i en revolution. Båda hyllade ideologier med globala aspirationer: det som fungerade därhemma skulle fungera också för resten av världen, trodde deras ledare. Som kontinentalstater hade båda ryckt fram över väldiga gränsområden, och vid denna tidpunkt var de världens största och tredje största länder. Och båda hade gått in i kriget till följd av en överrumplingsattack: den tyska invasionen av Sovjetunionen, som började den 22 juni 1941, och det japanska anfallet på Pearl Harbor den 7 december 1941, som Hitler tog till förevändning för att förklara usa krig fyra dagar senare. Men därmed hade likheterna varit slut. Skillnaderna var mycket större, som en jordisk iakttagare genast kunde ha påpekat. I 21

Den amerikanska revolutionen, som hade ägt rum drygt halvtannat sekel tidigare, speglade ett djupt misstroende mot maktkoncentration. Frihet och rättvisa kunde inträda enbart genom att makten hölls inom snäva gränser, det hade författningens upphovsmän noga understrukit. Tack vare en sinnrik författning, den geografiska isoleringen från potentiella fiender och storartade naturresurser lyckades amerikanerna bygga upp en enastående mäktig stat, ett faktum som blev uppenbart under andra världskriget. Det resultatet uppnådde de tack vare att de på olika sätt strängt begränsade statens makt att styra över vardagslivet: genom att hålla idédebatten i gång, organisera ekonomin och bedriva politik så som de själva ville. Trots arvet efter slaveriet, trots att urinvånarna nästintill utplånades och trots ihållande etnisk, sexuell och social diskriminering kunde usa:s medborgare 1945 fullt trovärdigt påstå att de levde i världens friaste samhälle. Den bolsjevikiska revolutionen, som hade utspelat sig bara ett kvartssekel tidigare, hade däremot koncentrerat all makt som ett sätt att störta klassfiender och konsolidera en bas varifrån proletariatets revolution skulle sprida sig genom världen. I Det kommunistiska manifestet från 1848 hävdade Karl Marx att den industrialisering som kapitalisterna hade satt i rörelse samtidigt utökade och exploaterade arbetarklassen, som förr eller senare skulle slå sig fri. Vladimir Iljitj Lenin ville inte sitta där och vänta på att detta skulle hända utan påskyndade 1917 historiens gång genom att ta makten över Ryssland och påtvinga det marxism, trots att denna stat inte stämde med Marx förutsägelse om att revolutionen bara kunde inträffa i ett högutvecklat industrisamhälle. Stalin i 22

sin tur löste det problemet genom att forma om Ryssland så att det passade in i den marxist-leninistiska ideologin. Han tvingade en nation, som huvudsakligen bestod av jordbrukare med få frihetstraditioner, att bli en kraftigt industrialiserad nation utan någon frihet alls. Följden var att De socialistiska rådsrepublikernas union (sssr) vid slutet av andra världskriget var världens mest auktoritära samhälle. De segerrika nationerna kunde alltså knappast ha varit mer olika, och så var det också med de krig som de hade utkämpat mellan 1941 och 1945. usa förde separata krig samtidigt mot japanerna i Stilla havet och mot tyskarna i Europa men led påfallande små förluster. Knappt 300 000 amerikaner stupade på alla krigsskådeplatser sammanlagt. Deras land låg på stort geografiskt avstånd från själva striderna och utsattes inte för några större attacker frånsett den inledande i Pearl Harbor. Tillsammans med sin allierade Storbritannien (som förlorade omkring 357 000 man i fält) kunde usa välja var, när och under vilka omständigheter det skulle gå i strid, ett faktum som kraftigt minimerade krigföringens kostnader och risker. Men till skillnad från britterna gick amerikanerna ut ur kriget med sin ekonomi i blomstring; försvarets beställningar hade nästan fördubblat bruttonationalprodukten på mindre än fyra år. Om det någonsin kunde finnas något gott krig kom andra världskriget i närheten av det för usa:s del. Sovjetunionen vann inga sådana fördelar. Det utkämpade endast ett krig, men det kan sägas vara historiens mest fruktansvärda. Stora städer, mindre samhällen och landsbygden förhärjades och industrierna låg i ruiner eller hade i all hast flyttats till andra sidan Uralbergen, och det enda alternativet 23

till kapitulation var förtvivlat motstånd, i terräng och under förhållanden som fienden hade valt. Beräkningar av dödsoffer, civila och militära, är notoriskt osäkra, men troligen dog cirka 27 miljoner sovjetmedborgare som en direkt följd av kriget, omkring 90 gånger antalet amerikaner som miste livet. Segern kunde knappast ha köpts till ett högre pris. 1945 var Sovjetunionen en svårt sargad stat som kunde skatta sig lycklig att ha överlevt. Som en samtida sade var kriget det ryska folkets ohyggligaste och samtidigt stoltaste minne. 2 När uppgörelsen efter kriget skulle ta form var utgångsläget ändå jämnare än dessa asymmetrier tyder på. usa hade inte utfäst sig att ändra sin etablerade tradition att hålla sig borta från europeiska angelägenheter. Roosevelt hade tvärtom försäkrat Stalin i Teheran att amerikanska trupper skulle återvända hem inom två år efter krigsslutet. 3 Med tanke på de deprimerande händelserna på 1930-talet kunde man inte heller vara säker på att krigstidens högkonjunktur skulle fortgå, eller att demokratin återigen skulle slå rot utanför de relativt få länder där den alltjämt fanns kvar. Det dystra faktum att amerikaner och britter inte kunde ha besegrat Hitler utan Stalins hjälp innebar att andra världskriget var en seger enbart över fascismen, inte över totalitarismen och dess utsikter för framtiden. Trots sina ofantliga förluster hade Sovjetunionen betydande tillgångar. Eftersom det ingick i Europa skulle dess militära styrkor inte dras tillbaka därifrån. Dess kommandoekonomi hade visat sig vara i stånd att upprätthålla full sysselsättning när de kapitalistiska demokratierna hade misslyckats med det under förkrigsåren. Dess ideologi åtnjöt utbredd 24

respekt i Europa på grund av att kommunisterna där i stort sett hade anfört motståndet mot nazisterna. Slutligen hade den oproportionerliga börda som Röda armén burit vid besegrandet av Hitler gett Sovjetunionen ett moraliskt anspråk på starkt, kanske rentav dominerande, inflytande i utformningen av uppgörelsen efter kriget. 1945 var det åtminstone lika lätt att tro att framtiden låg i den auktoritära kommunismen som i den demokratiska kapitalismen. Sovjetunionen hade också en annan fördel, nämligen att det var det enda av segrarländerna som gick ut ur kriget med ett beprövat ledarskap. Roosevelts död den 12 april 1945 hade slungat in hans oerfarne och illa underrättade vicepresident Harry S. Truman i Vita huset. Tre månader senare gjorde Churchills oväntade nederlag i det brittiska parlamentsvalet labourpartiets långt mindre imponerande ledare Clement Attlee till premiärminister. Sovjetunionen däremot hade Stalin, sin oomtvistade härskare sedan 1929, mannen som gjorde om sitt land och sedan ledde det till seger i andra världskriget. Slug, respektinjagande och i varje fall utåt oberört målmedveten som han var visste diktatorn i Kreml vad han ville ha efter kriget. Truman, Attlee och deras folk föreföll mycket mindre säkra. Vad var det då Stalin ville ha? Det är rimligt att börja med honom, för han var den ende av de tre efterkrigsledarna som hade haft tid att begrunda och rangordna sina prioriteringar, samtidigt som han behöll makten. Mannen som härs- II 25

kade över Sovjetunionen var sextiofem år vid krigsslutet. Han var i dåligt fysiskt skick, omgiven av jasägare, ensam på det personliga planet men makten hade han kvar i ett stadigt, ja skrämmande, grepp. Med borstiga mustascher, missfärgade tänder, koppärrigt ansikte och gula ögon gav han ett intryck av en gammal stridsärrad tiger, skriver en amerikansk diplomat. En oförberedd besökare skulle aldrig ha anat vilka djup av beräkning, äregirighet, maktlystnad, avund, grymhet och dold hämndlystnad som lurade bakom denna enkla fasad. 4 Genom en serie utrensningar på 1930-talet hade Stalin långt tidigare undanröjt alla sina rivaler. Hans underordnade visste att ett höjt ögonbryn eller en liten rörelse med ett finger kunde betyda skillnaden mellan liv och död. Denne korpulente gubbe, som var påfallande kortväxt bara 1,62 var ändå en koloss som satt inne med all makt över en kolossal stat. Det Stalin eftersträvade efter kriget var säkerhet för sig själv, för sin regim, för sitt land och för sin ideologi, i exakt den ordningen. Han gjorde allt för att se till att inga inre utmaningar någonsin skulle äventyra hans egen makt i framtiden och att inga yttre hot någonsin skulle utsätta hans land för någon risk. Kommunisternas intressen i andra delar av världen må ha varit all heder värda, men de skulle aldrig få förtur framför sovjetstatens prioriteringar så som han hade fastställt dem. Narcissism, förföljelsemani och oinskränkt makt löpte samman i Stalin: 5 I Sovjetunionen och den internationella kommunistiska rörelsen var han oändligt fruktad men också dyrkad i breda lager. Stalin hävdade att krigstidens kostnader i blod och peng- 26

ar i stort sett borde styra vem som fick vad efter kriget, och därför hade Sovjetunionen rättmätiga krav på en hel del. 6 Landet skulle inte bara återfå de territorier som det hade förlorat till tyskarna under andra världskriget utan också de territorier som det tagit till följd av den opportunistiska men kortsiktiga nonaggressionspakt som Stalin hade slutit med Hitler i augusti 1939 delar av Finland, Polen och Rumänien och samtliga tre baltiska stater. Det innebar att stater utanför dessa utvidgade gränser skulle ligga kvar inom Moskvas inflytandesfär. Sovjetunionen skulle begära territoriella eftergifter av Iran och Turkiet (bland annat kontrollen över Dardanellerna och Bosporen) och även flottbaser i Medelhavet. Slutligen skulle det straffa ett besegrat och ödelagt Tyskland med militär ockupation, beslag av egendom, krigsskadestånd och ideologisk omvandling. Här stod Stalin emellertid inför ett svårt dilemma. Att de oproportionerliga förlusterna under kriget gav Sovjetunionen rätt till oproportionerliga vinster var ingen orimlig tanke, men förlusterna hade också berövat landet den kraft det måste ha för att unilateralt säkra dessa fördelar. Sovjetunionen behövde fred, ekonomiskt bistånd och sina forna allierades diplomatiska samtycke. För ögonblicket var alltså enda möjligheten att även i fortsättningen söka samarbete med amerikaner och britter. Alldeles som de hade varit beroende av Stalin för segern över Hitler var Stalin nu beroende av fortsatt brittisk-amerikansk välvilja, om han skulle uppnå sina efterkrigsmål till rimliga kostnader. Därför ville han varken ha ett hett eller ett kallt krig. 7 Om han skulle visa sig skicklig nog att undvika dessa alternativ var dock en helt annan fråga. 27