Iran - stormaktsimperium utan krig? För Islamiska republiken Iran har decenniet efter den 11 september medfört en fenomenal strategisk positionsförbättring med starkt vidgade möjligheter till maktpolitisk expansion. - Ärkefienden Saddam Hussein störtades i stället förvandlades Irak till halvt om halvt ett iranskt protektorat. - Den fientliga talibanregimen i Afghanistan störtades även detta grannland i öster förvandlades till ett potentiellt iranskt expansionsområde. - Supermakten USA:s kapacitet att föra offensiva krig i regionen försvagades allvarligt. Denna militärt uttröttade Stora Satan, som ayatollaregimen kallar USA, kommer inte på åtskilliga år ha förmåga att genomföra någon större markinvasion i Mellanöstern, inte minst till följd av dess allmänna ekonomiska obalanser. - Iran lyckades utveckla sitt kärnteknikprogram till den grad att man inom kort eller redan nu har förmåga att sätta ihop fungerande kärnvapen mot verkliga eller potentiella angripare. Den arabiska våren 2011 - tillfällighet eller tillfälle för iransk maktutvidgning? Alltså en fundamental förbättring av Irans strategiska läge jämfört med att landet vid sekelskiftet var inringat i alla riktningar av fientliga makter. Som grädde på moset för Teheran har så arabvärlden under 2011 skakats av en rad omvälvningar med hittills tre störtade regimer i Tunisien, Egypten och Libyen. Hellre än den arabiska våren talar ayatollaregimen om ett islamiskt uppvaknande, som sägs vara inspirerat av och utgöra en fortsättning på den iranska revolutionen 1979. Detta är en retorisk bild som passar väl in i salig ayatolla Khomeinis ideologiska maning till export av revolutionen med mål att befria Jerusalem. Men viktigare än ideologisk retorik är Irans intressebaserade realpolitiska målsättningar. Här kan den arabiska våren förändra hela regionens politiska landskap framför allt genom att undergräva USA:s närvaro och dominans samt ytterligare inringa Israel. Varje försvagning av och påfrestning på västallierade arabregimer spelar Iran i händerna även om de nya härskarna inte i sig har något till övers för Iran eller shiaislam. Det gäller även arabregimer som alltjämt sitter kvar, exempelvis i Bahrain (där Saudiarabien intervenerade militärt i mars 2011), Jemen, Jordanien och Marocko, eftersom dessa tvingas tona ned sin västorientering och åtminstone låtsas som att de också välkomnar förnyelse och demokratisering. Ett tydligt tecken på att arabrevolterna gett Iran större handlingsutrymme i regionen är det faktum att iranska krigsfartyg (även ubåtar) under 2011 har patrullerat genom Röda Havet och Suezkanalen samt börjat etablera en bas i syriska hamnstaden Latakia. Det har inte inträffat sedan ayatollarevolutionen 1979 och hade varit otänkbart under Mubaraks styre i Egypten.
Dock motsatte sig Teheran kraftfullt den FN-sanktionerade och Natoledda interventionen i Libyen och har brännmärkt den som ett försök av västvärlden att återta inflytande och initiativ i Mellanöstern. Just diktatorn Kadafi har dock knappast spelat någon central roll för vare sig Iran eller USA på senare år. Långt allvarligare för ayatollaregimens maktambitioner är den bitvis mycket blodiga revolten mot Syrien en nyckelallierad för Iran allt sedan det åttaåriga kriget mot Irak på 80-talet och strategisk förbindelselänk med Irans allierade Hizbollah i Libanon. Men även om Assadregimen störtas skulle med all sannolikhet även nästa uppsättning syriska makthavare uppträda USA-fientligt och antiisraeliskt, vilket är det för Teheran helt avgörande. Palestinakonflikten - centralt redskap för Iran Både ideologiskt och realpolitiskt spelar den eviga konflikten mellan israeler och palestinier en central roll för Irans uppträdande i Mellanöstern. Islamiska republiken har sedan revolutionen 1979 varit den Mellanösternstat som mest kompromisslöst stött palestiniernas kamp för en egen stat och arabvärldens strävan att förminska Israel. I det sammanhanget är president Mahmoud Ahmadinejads retorik - att störta sionistregimen i Israel, att ifrågasätta den nazistiska Förintelsen - ett ideologiskt och populistiskt instrument för att dra fördel av den antiisraeliska opinionen i arabländerna. Dels syftar det till att elda och rekrytera muslimska massor mot Israel, USA och övriga västvärlden. Dels är det ett sätt att profilera ayatollaregimen gentemot kompromissande och osäkra arabregimer. Beträffande palestiniernas aktuella och populära -initiativ att söka erkännande i FN har Teheran höjt tonläget. I botten kvarstår Khomeinidoktrinen att Jerusalem måste befrias och den sionistiska staten upphöra. Gång på gång har samtidigt Teheran poängterat att man accepterar en lösning palestinierna själva accepterar. Exempelvis Ahmadinejad har dock nyligen framhållit att en palestinsk stat vid sidan av Israel endast är ett första steg mot befrielsen av hela Palestina. Och direkt efter öppnandet av FN:s generalförsamling avfärdade högste ledaren ayatolla Ali Khamenei en tvåstatslösning för Israel-Palestina eftersom detta skulle innebära ett erkännande av den sionistiska regeringen. Bakom hela detta retoriska/ideologiska bygge döljer sig en konkret realpolitisk kalkyl: Irans första försvarslinje mot ett israeliskt och/eller amerikanskt angrepp går genom Palestina och Libanon via de av Iran kraftigt upprustade aktörerna Hizbollah, Hamas, palestinska Islamiska Jihad samt numera vissa egyptiska krafter som Muslimska brödraskapet. Såväl ideologiskt som realpolitiskt skulle det därför vara katastrofalt för Teheranregimens stormaktsambitioner om palestinierna och Israel enades i fred om en tvåstatslösning. Någon sådan fredlig lösning av Palestinakonflikten går emellertid inte att urskilja inom överblickbar tid. Turkiet: Irans rival och samarbetspartner Den turkiska AKP-regeringen har ur Irans perspektiv uppträtt både som rivaliserande
stormakt i Mellanöstern och som en aktör vars intressen i många avseenden gagnar Teheran. Som rival: - AKP:s styresmodell, en mix av moderat islam och demokrati framstår som attraktiv för många i arabvärlden. Iran har hånat den som västlig eller liberal islam som passar västvärldens intressen snarare än muslimernas. Också bland arabiska islamistkretsar (Muslimska Brödraskapet) är skepsisen mot AKP betydande. - Inflytande över Syrien: Turkiet har nyligen tagit sin tidigare generösa hand från Assadregimen och Erdogan har varnat Iran för dess stöd till Damaskus. Även Turkiet fruktar dock att ett sammanbrott för Syriens regim ska leda till oöverblickbart inbördeskrig och AKP vill inte synas gå västvärldens intressen i den syriska konflikten. - Turkiets upptrappade diplomatiska konflikt med Israel sedan Gazakriget 2008-2009 har gett premiärminister Erdogan hjältestatus i arabvärlden, särskilt Egypten, som kan tendera att överskugga Teherans engagemang för Palestina. Både Iran och Turkiet gagnas samtidigt av att den uppblossande Palestinafrågan avleder uppmärksamheten från Syrienkonflikten och förnyade strider med kurdiska PKK. Som samarbetspartner: - Iran är Turkiets största handelspartner och största energileverantör i Mellanöstern. - Turkiet och Iran har långtgående planer på rörledningsnät för gas och olja till Europa. - Nära samverkan mot kurdisk separatism. Sedan försommaren 2011 har striderna mellan kurdisk gerilla och både Iran och Turkiet trappats upp våldsamt med många döda civila och soldater. För Turkiet utgör PKK ett existentiellt problem, medan för Iran utgör PJAK ett betydande irritationsmoment om än inte av statshotande karaktär. Iranskt stöd för Turkiets PKK-bekämpning utgör en hämmande faktor för Ankaras påtryckningar på Teheran i andra frågor, exempelvis Syrien. I stort sett gagnar Turkiet numera Irans strategiska intressen: - AKP är inte lika USA-orienterat som företrädarna, - Turkiet har fjärmat sig från EU, - Ankara har vägrat låta USA rikta militära angrepp från turkiskt territorium, - Erdogan har anslutit sig till Mellanösterns Israelfiender. Kallt krig mellan Iran och Saudiarabien Från dag 1 efter Khomeinirevolutionen 1979 har det rått ett kalla krigstillstånd mellan Iran och Saudiarabien. De båda har ytterligt olika inställning till sin omvärld: - Saudiarabien hatar osäkerhet, instabilitet och kaos i regionen, medan Iran gottar sig åt när det råder stor oreda under himlen (för att tala med Mao). - Saudiarabien kräver av USA ska hålla ordning i Mellanöstern medan Iran kräver att USA ska hålla sig borta.
- Gammal etnisk-religiös antagonism: iransk shiaislam kontra saudisk wahhabism, Iran skryter om att genomfört den första och enda islamiska revolutionen medan Saudiarabien yvs över att Mecka är islams födelseplats, perser ser ned på araber och vice versa, et cetera. - Iran förordar panislamism medan Saudiarabien försöker uppbåda en antishiamuslimsk front. - Saudiarabien och Iran leder varsitt block eller allians: 1/ GCC-lägret Bahrain, Kuwait och andra schejkdömen vid Persiska viken, Jordanien, Marocko, libanesiska oppositionen, Fatah (indirekt Israel) respektive 2/ Motståndarlägret Hizbollah (Libanons regering), Syrien, Hamas, PIJ, shiagrupperingar i Irak, Afghanistan och Pakistan samt vissa länder vid Röda havet och tredje världen. - Iran gynnas av Palestinakonflikten enligt ovan medan SA plågas av den eftersom den försvårar dess USA-relation och försvagar alliansen mot Iran. Saudiarabien fruktar att Iran inte enbart vill vidga sitt inflytande kring Persiska viken utan vinna kontroll över hela Mellanöstern. Det är ingen ogrundad farhåga. Irans "vilda östern" Irans främsta omedelbara expansionsområden är de tidigare grannfienderna Irak och Afghanistan. I Irak har Teheran redan konsoliderat ett tämligen dominerande inflytande när USA i princip drar sig ur landet militärt vid årsskiftet 2011-2012. Framöver är Irans främsta intresse där att Irak inte balkaniseras i olika enklaver samt att en i princip Iranvänlig regimer fortsätter att härska i Bagdad. I Afghanistan har Teheran ända sedan störtandet av talibanerna hösten 2001 haft ett gynnsamt utgångsläge gott förhållande till Karzairegimen, nära kontakter med före detta Norra Alliansen och en förmyndarroll för landets shiamuslimska och persisktalande minoriteter. Framöver eftersträvar Iran en intern afghansk lösning, vilket innebär ett sammanhållet Afghanistan utan amerikansk eller Natoinblandning, men med Iran och Pakistan som politiska faddrar. Konkret och realpolitiskt håller Iran på att forma en ekonomisk och säkerhetspolitisk buffertzon i östra Afghanistan med byggen av vägar, järnvägar och annan infrastruktur kring Herat och Kandahar. Målet är att skapa en ny Sidenväg mellan Persiska viken och Afghanistan, Centralasien och Kina för enorma afghanska mineraltillgångar, centralasiatiska gasresurser och transportutlopp vid den iranska hamnstaden Chabahar. Mittens rike 1 och mittens rike 2 i armkrok Tre fundamentala omständigheter förenar Kina och Ian: Båda vill sola sig i flertusenårig historia och kultur ( Mittens rike respektive Universums medelpunkt ), båda motsätter sig amerikansk dominans i Asien och länderna kan erbjuda varandra mycket stora tjänster och gentjänster. I sammanhanget helt avgörande under överskådlig framtid är Kinas och Irans roller i
världens energibalans, där Mellanösternregionen står för drygt två tredjedelar av världens samlade råoljereserver. Kända oljereserver: Saudiarabien 270 bbl (miljarder fat) Kanada 180 Iran 30 Kända oljeekvivalenter (olja plus gas omräknat till olja): Saudiarabien 300 bboe (miljarder fat oljeekvivalenter) Iran 300 Ryssland 200 Fördelar för Kina med en sinopersisk axel : - Med sina våldsamt växande energiimportbehov (A och O för miljardnationens utveckling) vill Kina utnyttja Iran som sin närbensinbutik. - Iran utgör en betydande kinesisk marknad för civila och militära produkter. - Iran är strategiskt central partner för exploatering av Afghanistans och Centralasiens råvarureserver, inte minst transporterna via nya Sidenvägen. - Kina betraktar Iran som mest dynamiskt lovande och pålitligt av Mellanösterns stater. Fördelar för Iran: - Iran kan utnyttja Kina som strategisk ryggtäckning i FN och gentemot USA/Europa. Iran välkomnar och uppmuntrar aktivt Kinas globala maktexpansion som motvikt till USA - Väst. - Iran kan köpa merparten av sina vapen från Kina. - Iran kan alltid få avsättning för sina energiresurser i Kina samt den vägen få tillgång till energiutvinningsteknologi. - Västvärldens sanktioner mot Iran urholkas av Irans transaktioner med Kina. Handeln mellan Iran-Kina: 2010: 30 miljarder USD (en tiodubbling sedan sekelskiftet) 2011: 45 miljarder USD (t o m mars 2012) Båda parter räknar med att handeln uppgår till 100 mrd USD inom några år. Iransk maktutvidgning - utan militär expansion Det förtjänar att påpekas att Irans strategiska positionsförbättring i Mellanöstern med omnejd under decenniet sedan 11 september inte i något fall beror på militär aggression eller hotfulla framstötar. Oavsett styre i Teheran har Iran inte ägnat sig åt militära äventyr utomlands sedan 1857 i skarp kontrast till praktiskt taget samtliga av dess grannar i regionen. Irans frammarsch baserar sig i stället på effektivt realpolitiskt utnyttjande av en rad för Iran gynnsamma historiska öppningar. Flera av dessa öppningar har uppstått utan iranskt initiativ Saddams och talibanernas fall samt den arabiska våren. Andra är resultatet av tålmodig iransk diplomati och manipulation gentemot
grannländerna framför allt kultiverandet av Hizbollah, Hamas och shiamuslimska grupperingar i Irak och Afghanistan. Landets enorma energireserver har skapat allt större handlingsutrymme och förmåga att knyta nya allianser med Kina och Centralasien. Irans potentiella kärnvapenkapacitet förser Islamiska republiken med en permanent skyddsmur mot de flesta slag av militärt hot. Text: Per Jönsson, associerad redaktör UI-bloggen. Han har också nyligen skrivit om Iran i Världspolitikens Dagsfrågor: Ayatollornas Iran på offensiven.