ÖVERKLAGAN AV BESLUT OM RÄTTELSE

Till: Länsstyrelsen i Skåne Rättsenheten Malmö 2015-10-29 ÖVERKLAGAN AV BESLUT OM RÄTTELSE Ärendenr 548:01614-2014, Miljönämnden Malmö Stad Avseende Miljönämndens beslut om rättelse och rivning av lägret på Brännaren 19 Bakgrund... 1 Angående inhibition och omedelbar verkställighet... 2 Mänskliga rättigheter och Barnkonventionen... 3 Angående beslut om rättelse enligt 26:18 MB... 7 Civilrättslig prövning... 10 Avslutande anmärkningar... 10 Bakgrund Sedan mer än ett decennium tillbaka har Brännaren 19 (härefter fastigheten) i Malmö varit en öppen ödetomt där hemlösa har kunnat bosätta sig. Under de senaste åren har antalet boende växt och för närvarande består lägret av ett 150-tal människor. De flesta av dem är fattiga romer. Sorgenfrilägret, som fastigheten numera kallas i folkmun, är konsekvensen av ett antal sammanfallande sociala och strukturella trender. Det har skett en ökad migration av fattiga romer till Sverige. Då dessa i väsentlig mening saknar medel har de bosatt sig där de kunnat, många gånger utomhus i tillfälliga läger och har funnit sin försörjning främst genom tiggeri. Deras sociala situation är påfallande utsatt och prekär. Från det offentliga Sverige präglas reaktionen på inflödet av fattiga romer av en stor oförmåga och i värsta fall ovilja att möta deras utsatta situation. För att göra saken värre drabbas dessa människor av en omfattande strukturell diskriminering. Samtidigt riktas många grova rasistiska övergrepp mot romerna, och samhället tycks oförmöget att skydda dem. Miljöförvaltningen Malmö stad försökte i våras att avhysa de romer som bosatt sig på fastigheten genom ett förbud enligt 26:9 MB. Förbudet överklagades och upphävdes av Länsstyrelsen, vilket sedermera fastställdes av Mark- och miljödomstolen på den grunden att det var så bristfälligt att det omöjligen kunde verkställa (se beslut 505-12481-2015 och dom i mål M 2516-15). Målet inväntar prövningstillstånd från Mark- och miljööverdomstolen. Postadress Telefon Webb & epost Org.nr 802491-5475 Fredriksbergsgatan 7 0704-309098 www.socialarattigheter.se BG 595-0381 212 11 Malmö kontakt@socialarattigheter.se Swish 123 106 93 27

2/10 Miljönämnden har nu, trots att förbudet från april inte har vunnit laga kraft, 2015-10-27 beslutat om rättelse vilket innebär att lägret ska tömmas och de boende avhysas. Angående inhibition och omedelbar verkställighet Miljönämnden har slagit fast att beslutet med stöd av 26:26 MB ska gälla omedelbart. Bestämmelsen ska användas när det krävs omedelbara åtgärder för att förhindra miljöskador. Många av de boende har vistats på fastigheten sedan våren 2014, och vissa sedan ännu längre tillbaka. Miljöförvaltningen vidtog inga åtgärder mot lägret förrän nästan ett år senare och det har nu tagit dem ytterligare åtta månader att söka rättelse på föreläggandet. Under dessa åtta månader har situationen i lägret förbättrats något då de boende tillsammans med ideella organisationer har bekostat sopcontainer och portabla toaletter till lägret. Vissa miljöskador, exempelvis smittorisken, borde dessutom ha varit som värst under sommarmånaderna. Malmö Stad har inte visat sig villig att i någon större utsträckning samarbeta med de ideella organisationerna för att förebygga miljöskador på platsen. Bestämmelsen i 26:26 MB bör vidare inte användas vid förbud eller föreläggande på grund av åsidosättande av de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap MB. Eftersom tillämpningen av dessa regler kan vara svår att bedöma ska den enskilde få beslutet prövat av domstol i de fall den enskilde inte delar beslutsfattarens bedömning (prop. 1997/98:45 II s. 285). De beslut som Miljönämnden grundar rättelsen på är båda sådana beslut. Besluten riktade sig till fastighetsägaren och meddelades därmed inte till de boende, varför de inte fick en möjlighet till domstolsprövning. Det beslut som riktade sig till de boende (2015-04-23) inväntar fortfarande prövningstillstånd från Mark- och miljödomstolen. Trots detta har Miljönämnden beslutat om att genomföra avhysning vilket står i strid med bestämmelsens syfte. Därför ska beslutet inte gälla omedelbart, utan inhiberas i väntan på avgörande. För att inhibition ska meddelas räcker det i vissa fall att målet har en oviss utgång. Detta är situationer där målet är av en sådan karaktär att det för en enskild kan antas medföra betydande olägenheter om beslutet gäller omedelbart och det inte finns något starkt motstående intresse som talar för att beslutet ska gälla omedelbart (RÅ 1990 ref 82 och RÅ 1998 ref 48). Irreversibel skada Ett genomförande av beslutet skulle innebära en irreversibel skada eftersom de boendes besittning på platsen bryts och deras hem tas ifrån dem. Som följer av argumentationen nedan skulle flera enskilda intressen skadas ifall beslutet verkställs, inklusive grundläggande mänskliga rättigheter och civilrättsliga principer. Europadomstolen har i flera fall bedömt liknande avhysningar utgöra brott mot Europakonventionen (se vidare under rubriken Mänskliga rättigheter nedan). Här rör det sig dessutom om en grupp på uppåt 150 personer vars intressen åsidosätts. Miljöförvaltningen skriver i sin inspektion av lägret från 2015-09-02 att de har hört ljudet av lekande barn i lägret. Att det misstänks finnas barn i lägret är ytterligare ett skäl för Länsstyrelsen att överväga inhibition då barnets bästa alltid ska komma i första rummet. För att uppfylla förpliktelserna enligt Barnkonventionen krävs vidare utredning innan en avhysning verkställs (se avsnitt nedan om Barnkonventionen). En rivning av lägret skulle innebära att de boende fråntas all möjlighet till att få sina intressen prövade. Vidare skulle avhysningen innebära att de boende splittras och förvisas till att sova utomhus. Därför skulle de bli betydligt mer sårbara och riskera att utsättas för fler övergrepp. En rivning skapar således en överhängande risk för att våld och hot kommer att öka. Även detta skulle medföra en större olägenhet för de boendes hälsa och avsevärt försämra deras sociala situation. Konsekvenserna vore omfattande och synnerligen allvarliga. Intresseavvägning

3/10 Det motstående intresse som finns är miljöhänsyn enligt miljöbalken. Här bör beaktas att miljöbalkens syfte är att främja en hållbar utveckling, där sociala aspekter ska värderas lika högt som miljöaspekter (prop. 1997/98:45 II s. 7). Miljöbalken är dessutom underställd 2 kap Regeringsformen och Europakonventionen. Sammanfattningsvis måste det stå klart att ett verkställande av beslutet om rättelse riskerar att ett stort antal tungt vägande intressen allvarligt åsidosätts utan någon möjlighet till prövning eller reparation. Därför är det av största vikt att beslutet inhiberas. Mänskliga rättigheter och Barnkonventionen Inledande anmärkningar Det finns anledning att belysa de många rättsfall på de mänskliga rättigheternas område som berör liknande situationer som den föreliggande. Europadomstolen har flera gånger slagit fast att rätten till privat- och familjeliv och rätten till domstolsprövning inte får kringgås genom att myndigheter vältrar över ansvaret på varandra såsom när Miljöförvaltningen avsäger sig ansvaret för de sociala aspekterna av deras beslut och pekar på Sociala resursförvaltningen istället. Det går inte att bortse från sociala aspekter. Det går inte heller att bortse från det faktum att de boende är romer och därmed tillhör en av de mest utsatta grupperna i samhället. Om beslutet om rättelse verkställs kommer det att utgöra ett grovt och irreversibelt brott mot de mänskliga rättigheterna som med all säkerhet kommer att uppmärksammas. Det ska understrykas att FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter följer ärendet. Slutligen ska anmärkas att rivningen av lägret skulle strida mot den Europeiska Sociala Stadgan som trädde i kraft i Sverige 1999. Det finns även där en omfattande praxis i synnerhet relaterat till romer och rätten till bostad. Som framgår av framställningen nedan finns goda skäl att upphäva Miljönämndens beslut om rättelse samt att inhibera beslutet i väntan på prövning. Europadomstolens dom i Connors v. UK I rättsfallet Connors v. UK (application no. 66746/01) fann Europadomstolen att en avhysning av romer från en flyttbar boplats inneburit ett allvarligt ingripande mot en familjs rätt till privat- och familjeliv enligt art. 8 EKMR. Det finns många paralleller som kan dras mellan Connors v. UK och det förevarande fallet med de boende i Sorgenfrilägret. Beslutet kan tänkas ha ett legitimt mål i de hälso- och miljöaspekter som lyfts som grund för beslutet, men likt Connors v. UK är Miljönämndens beslut att anse som för långtgående och står inte i proportion till det mål som eftersträvas. Ett flertal viktiga aspekter i förevarande ärende diskuteras av Europadomstolen i det nämnda rättsfallet. Likt omständigheterna och Europadomstolens dom i Connors v. UK måste Miljönämndens ingripande för det första vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och beslutets mål måste svara ett trängande socialt behov som dessutom måste stå i proportion mot effekterna av ingripandet. Miljönämndens beslut att avhysa de boende i Sorgenfrilägret kommer få effekten att ca 150 personer förvisas till hemlöshet vid ett och samma tillfälle. Miljönämnden har efter en genomförd avhysning endast hänvisat till alternativa boplatser och stöd till de boende i lägret i form av ett antal temporära sovplatser. Miljönämnden har inte specificerat antalet sovplatser som finns tillgängliga och om antalet är tillräckligt för att rymma de som för tillfället bor i lägret. De tidsramar som presenterats för de temporära sovplatserna rör sig om ett par dagar och det finns inga presenterade planer på vart de boende kommer att hänvisas efter att de inte längre har tillgång till dessa temporära sovplatser. Det får därför antas att de boende i lägret kommer att

4/10 förvisas till hemlöshet vilket utgör ett mycket omfattande ingripande i de boendes rätt till familljoch privatliv som stadgas i art. 8 EKMR. Som motivering till sitt beslut nämner Miljönämnden även att det föreligger sanitära och miljömässiga olägenheter för de boende och att minst en närliggande verksamhet installerat extra ventilationsfilter på grund av rökgaserna. Miljönämnden nämner även att de sanitära olägenheterna förmodligen kommer att försvåras. Det ska för det första nämnas att de olägenheter som föreligger för de boende i lägret kommer att förvärras drastiskt vid en avhysning från platsen då de kommer att förvisas till hemlöshet. Det kommer göra det omöjligt att vidta insatser för att förbättra den sanitära situationen i form av bland annat sophantering som idag organiseras av ideella krafter då de ca 150 personerna som bor i lägret kommer att vara utspridda. Dessutom kan det inte anses proportionerligt att avhysa 150 personer och förvisa dessa till hemlöshet baserat på att en närliggande verksamhet installerat extra luftfilter och framtida spekulationer. I Connors v. UK nämner domstolen även att faktumet att sökanden i målet inte haft en möjlighet att ha tillgång till en legal boplats utgör en försvårande omständighet. Liknande omständigheter råder i förevarande ärende. Art. 8 i EKMR kräver att myndigheter vidtar mindre ingripande åtgärder vilket bör understrykas i förevarande ärende med bakgrund av Miljönämndens beslut innebär ett omfattande ingripande. Miljönämnden nämner att de inte har befogenhet att erbjuda ett alternativt boende. Europadomstolen gör i sina prövningar inte skillnad på olika statliga instanser utan dessa bedöms utgöra en enhet och förväntas fungera därefter. Miljönämnden tillsammans med kommun, polis och andra statliga instanser har således ett ansvar att tillsammans samverka för att presentera ett alternativt boende. Det ska även nämnas att Miljönämnden måste visa särskild hänsyn till särskilt sårbara grupper, som i det här fallet likt Connors v. UK utgörs av romer och personer med mycket knappa ekonomiska tillgångar. Det är överlag erkänt att romer utgör en särskilt utsatt och sårbar grupp. I förevarande ärende kombineras denna grupptillhörighet med omständigheten att samtliga av de boende i lägret har mycket knappa ekonomiska tillgångar och har således ingen faktisk tillgång till en alternativ boplats. Som också nämnts i ovanstående rättsfall skapar myndigheterna i det här ärendet avsevärda hinder för de boende i lägret att leva ett värdigt liv tillsammans med sina familjer. Miljönämnden nämner dessutom inte några positiva åtgärder som kommer att vidtas för att underlätta för den särskilt utsatta grupp som beslutet direkt berör. Ytterligare försvårande aspekter som lyfts i Connors v. UK som även är relevanta i förevarande fall är den rättsliga åtgärderna som Miljönämnden vidtagit. Det bör lyftas att de boende, likt i Connors v. UK, fråntagits sin rätt till rättslig prövning enligt art. 6 EKMR genom att Miljönämnden utnyttjar rättelseinstitutet. Detta ska även ses som ett kringående av det vanliga avhysningsförfarandet. Särskilt allvarligt är även det faktum att Miljöförvaltningen tidigare försökt avhysa de boende på en kollektiv grund och att det beslutet fortfarande väntar på prövningstillstånd hos Mark- och Miljööverdomstolen. Ett slutligt beslut har således inte fattats i ett ärende som berör rättsliga sak och samma personer. Att Miljönämnden väljer att utnyttja rättelseinstitutet ska även ses som att ha en särskild negativ påverkan på romer som särskilt utsatt grupp då det vanligtvis inte används i denna typen av ärenden och får särskilt negativa effekter för romer som grupp. Dessutom är beslutet om avhysning i ärendet baserat på ärenden som exklusivt riktats till markägaren. De boende i lägret har alltså inte haft någon möjlighet att ta del av eller bemöta besluten trots att de negativa effekterna av beslutet är mest omfattande och kännbart för de boende. Miljönämnden fattar således ett beslut om en mycket ingripande åtgärd utan att anledningarna som Miljönämnden lägger till grund för beslutet kommer att granskar och prövas genom en självständig domstolsprövning. Detta förfarandesätt kan inte anses vara till fördel för de boende i lägret utan ska ses som en försvårande omständighet vid en bedömning av art. 8 och dessutom ett kringående av de boendes rätt till domstolsprövning enligt art. 6 EKMR.

5/10 Rätt att inte utsättas för förnedrande behandling Det är även relevant att lyfta art. 3 EKMR och rättsfallet Moldovan and others v Romania (Applications nos. 41138/98 and 64320/01). Likt det nämnda fallet har de boende i Sorgenfrilägret levt under svåra förhållanden med skadliga effekter på deras hälsa under en längre tid utan att myndigheterna vidtagit några åtgärder för att förbättra deras situation. Det framgår att statliga myndigheter även har en positiv skyldighet att vidta åtgärder för att förbättra de boendes situation. De åtgärder som Miljönämnden nu vidtar måste ses som grovt negativt ingripande i de boendes liv och dessutom en stor risk för deras framtida hälsa. De initiativ myndigheterna tagit i ärendet är återkommande försök att göra de boendes levnadssituation sämre genom att avhysa dem från platsen utan att presentera eller vidta några åtgärder som skulle kunna förbättra de sanitära olägenheterna. Beslutet om avhysning kommer att leda till en grov försämring av de boendes hälsa och levnadssituation. Dessutom kommer det att leda till en förhöjd risk att utsättas för våld och trakasserier på grund av att många av de boende i Sorgenfrilägret är eller uppfattas som romer. Allmänt om rätten till egendom Rätten till egendom föreskrivs i Artikel 1 Första Tilläggsprotokollet EKMR. Europadomstolen har i sin praxis etablerat tre regler för bedömning rörande skydd för egendom och när ingrepp till men för den enskildes rättigheter förekommit. Den första regeln fastställer skydd av egendom. Den andra regeln gäller berövande av egendom. Där anges krav och allmänna principer för expropriering och fastställs i andra meningen i artikel 1 i protokoll 1 ("Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och av allmänna principer i internationell rätt.") Den tredje regeln behandlar kontrollerad användning av egendom. Det klargörs att skyldigheter, såsom skatteuppgifter kan knytas till egendom i allmänhetens intresse. Denna regel återfinns i andra stycket i artikel 1 i protokoll 1 ("De föregående bestämmelserna skall dock inte på något sätt försämra rätten för en stat att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i enlighet med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra påföljder. ) Domstolen har upprepat att det viktigaste kravet i artikel 1 i protokoll 1 är att all inblandning av en offentlig myndighet med rätt till respekt för deras egendom ska vara laglig (Saliba mot Malta, punkt 37). Legalitetsprincipen kräver att varje överträdelse på rätten till egendom har en grund i nationell lagstiftning. Den rättsliga grunden måste vara tillgänglig, tillräckligt precis och förutsägbar. Principen om en rättvis balans kräver att de intressen som de enskilda som berörs av åtgärden störa äganderätten måste funderat med intressen allmänheten. Störningen får inte innebära en överdriven eller oproportionerlig börda för individen (Valkov mot Bulgarien). I Gasus Dosier-fallet fastslog Europadomstolen att: Begreppet" innehav "... är verkligen inte begränsat till ägandet av fysiska varor: vissa andra rättigheter och intressen utgör tillgångar kan också vara betraktas som "äganderätt" och därmed som "innehav". Bostäderna på fastigheten måste därför sägas utgöra sådan egendom som skyddas. I alla typer av störningar med egendom måste proportionalitetsprincipen respekteras. Vid tillämpningen av proportionalitetstestet i fall om immateriella rättigheter, tar Europadomstolen

6/10 hänsyn till om de nationella myndigheterna agerar godtyckligt, om berättigade förväntningar respekteras, oavsett om rättssäkerhetsgarantier finns, och om ersättning ges. Artikel 6 (1) Europakonventionen (EKMR) skyddar rätten till en rättvis rättegång inför en opartisk domstol vid fastställandet av civila rättigheter och skyldigheter. En av dessa medborgerliga rättigheter är rätten till egendom. Tillgång till en domstol och möjlighet att ifrågasätta lagligheten av ingripandet mot äganderätten är en viktig del av rätten till egendom och rätten till rättvis rättegång och är i klar risk att överträdas i förevarande fall, sett till Europadomstolens praxis. Europeiska Sociala Stadgan EKMR kompletteras av den Europeiska Sociala Stadgan som trädde i kraft i Sverige 1999. Efterlevnaden övervakas av den Europeiska Kommittén för sociala rättigheter som har rätt att behandla kollektiva klagomål om kränkningar av den europeiska sociala stadgan i Sverige. Den europeiska sociala stadgan fastställer de grundläggande sociala rättigheter som konventionsstaterna har förbundit sig att säkerställa för medborgare i konventionsstaterna. Detta är tillämpligt även på andra grupper, bland annat romer och resandefolk, avseende de rättigheter som är kopplade till liv och värdighet. Där ingår att ingen kan bli vräkt, inte ens från en illegalt ockuperade plats, utan att värdigheten hos de berörda personerna respekteras och utan att alternativa bostäder görs tillgängliga. Artikel 31 i den Europeiska Sociala Stadgan föreskriver: För att trygga att den enskilde i praktiken kommer i åtnjutande av rätt till bostad, I syfte att säkerställa ett effektivt utövande av rätten till bostad, åtar sig parterna att vidta åtgärder som syftar till: 1. att främja tillgången till bostäder med rimlig standard; 2. att förebygga och minska hemlösheten i syfte att successivt avskaffande; 3. att göra bostäder ekonomiskt tillgängliga för personer som saknar tillräckliga resurser. Enligt det tematiska faktablad som utgetts av Europarådet om Roma-minoritetens rättigheter i enlighet med den Europeiska Sociala Stadgan, har kränkningar av denna rättighet befunnits bland annat på grund av: Dåliga levnadsförhållanden för romer och resande i läger Misslyckandet med att skapa ett tillräckligt antal stoppa platser för resenärer, Utförandet av vräkningar utan att respektera värdigheten hos de berörda personerna och utan alternativa bostäder görs tillgängliga Avsaknaden av rättsmedel och / eller rättshjälp till dem som behöver den för att söka ersättning från domstolarna följande vräkningar Barnkonventionen Sverige har förbundit sig att följa Barnkonventionen, vars 3:e artikel slår fast att barnets bästa alltid ska komma i första rummet. Miljöförvaltningen noterar i sin inspektion från 2015-09-02: Enligt uppgifter som inte kan säkerställas bor det underåriga (tonåringar) i lägret, men inte några barn. Det ska erinras att alla under 18 år räknas som barn i Barnkonventionens mening (art 1). Det är sant att det inte är människovärdigt att barn ska bo på fastigheten, men det är mer ovärdigt att de kastas ut på gatan, i synnerhet om detta sker med Malmö stads goda minne. Miljöförvaltningen anför i sin tjänsteskrivelse att alla barnfamiljer har rätt till hjälp, men det framstår som högst orimligt att barnfamiljer skulle välja att bosätta sig i lägret om de verkligen

7/10 hade kunnat få hjälp av Sociala Resursförvaltningen i den utsträckning som Miljöförvaltningen hävdar. Mot bakgrund av att Miljönämnden varken har presenterat någon tillfredsställande konsekvensbeskrivning beträffande de sociala följderna av en tömning av lägret eller någon åtgärdsplan, är det av största vikt att situationen för barnen i lägret utreds vidare. Angående beslut om rättelse enligt 26:18 MB Särskilda skäl och beslutets rimlighet Av 26:18 2 st MB framgår att ett beslut om rättelse utan föregående föreläggande eller förbud får ske endast om det finns en risk för allvarliga skador eller om det finns andra särskilda skäl. Rättelse ska tillgripas undantagsvis. Som tidigare har nämnts finns en pågående process om förbud mot de boende att vistas på fastigheten som har överklagats till Mark- och miljööverdomstolen. Prövningstillstånd har ännu inte meddelats. Denna process avser beslutet från 2015-04-23 som inte uttryckligen är föremål för rättelse. Det förevarande beslutet om rättelse riktas istället mot beslutet från 2015-04-07 som förbjöd de boende att vistas på fastigheten men som ställdes till fastighetsägaren. Miljöförvaltningens beslut från 2015-04-07 och 2015-04-23 är båda i praktiken föremål för rättelse. De är i sak samma beslut, med den skillnaden att de är ställda till olika parter. Förbudet från 2015-04-07 meddelades inte de boende självständigt, utan genom förbudet från 2015-04-23. Rättelse får alltså tillgripas 1) enligt första stycket i 26:18 MB om ett förbud eller föreläggande inte har efterföljs, eller 2) enligt andra stycket om ett förbud eller föreläggande ändå inte kan antas komma att efterföljas. Det betyder att det inte kan finnas möjlighet att först rikta ett föreläggande för att sedan, innan föreläggandet hunnit vinna laga kraft, besluta om rättelse. För det fall länsstyrelsen ändå anser att rättelse kan ske trots att ett tidigare förbud fortfarande prövas i domstol och ännu inte hunnit vinna laga kraft, måste ett sådant beslut om rättelse i vart fall motiveras med väldigt speciella omständigheter för att kravet på särskilda skäl ska anses uppfyllt. Om olägenheterna och andra åtgärder Miljnämnden anför att olägenheterna på fastigheten är sådana att det nu föreligger särskilda skäl för beslut om rättelse. Situationen i lägret må vara undermålig, men den är emellertid inte sämre än den var för ett halvår sedan. Det har knappast uppstått någon akut grund att tömma lägret sedan april som gör att Mark- och miljööverdomstolens beslut inte kan inväntas. Att situationen är dålig för de boende på fastigheten är sant. Det är också sant som Miljönämnden anmärker att det inte är värdigt människor att leva under sådana omständigheter. Men mot bakgrund av att en tömning oundvikligen kommer att försätta de boende i en ännu värre situation bör myndighetens resonemang inte tillskrivas någon betydelse. Ett ingripande som allvarligt försämrar de boendes situation kan inte gärna motiveras med att det görs just av hänsyn för de boendes situation. För en mer utförlig redogörelse för vad som väntar de boende om de blir avhysta hänvisas till vad som anfördes till Länsstyrelsen vid överklagan av Miljöförvaltningens beslut från 2015-04-23 (se Länsstyrelsen beslut 505-12481-2015). Det ska också nämnas att situationen i lägret har förbättrats något mot hur det såg ut i april i år. Miljönämnden nämner själv att sophämtning organiserats och att portabla toaletter installerats. Även om situationen fortfarande är undermålig, kan den i vart fall inte sägas ha i väsentlig mån försämrats sedan i våras.

8/10 Om förbudet från 2015-04-23 Miljönämndens beslut innehåller ett resonemang om förhållandet mellan å ena sidan det tidigare förbudet som meddelades de boende på fastigheten 2015-04-23, och å andra sidan det föreliggande beslutet om rättelse. Miljönämnden menar att myndigheten genom rättelse verkställer de beslut som inte har följts, bland annat förbudet från april som riktades mot de boende. Givetvis har förbudet från april i år inte följts eftersom det har överklagats och därmed inte vunnit laga kraft. Det ska vidare erinras att förbudet av både länsstyrelsen och Mark- och miljödomstolen bedömdes vara så bristfälligt att det omöjligen kunde verkställas och därför inte heller följas. Miljönämnden anför att det egentligen inte spelar någon roll hur utfallet i målet som väntar på prövningstillstånd från Mark- och miljööverdomstolen blir, eftersom rättelse kan meddelas oavsett. En naturlig fråga är då varför Miljönämnden inte beslutade om rättelse från första början? Miljönämnden måste resonera som så att det numera föreligger särskilda skäl som motiverar beslutet om rättelse. Men det finns inget i vad Miljönämnden har anfört som ger förhanden att några särskilda skäl som inte var kända i april har uppstått sedan dess. Tvärtom har situationen, vilket har anförts ovan, i lägret förbättrats något i och med de portabla toaletterna och den organiserade sophämtningen. I sammanhanget ska nämnas att Malmö stad inte på något sätt har bidragit till att förbättra situationen för de boende. Av beslutet framgår att Miljönämnden menar att svårigheten att verkställa dess beslut från i april mot bakgrund av kravet på att det ska vara riktat till en viss angiven person utgör ett särskilt skäl för rättelse. Kravet att förelägganden och förbud ska vara riktade mot en viss namngiven person finns givetvis av rättssäkerhetsskäl. Det vore då märkligt att säga att rättssäkerheten skulle vara ett sådant hinder att det utgör ett särskilt skäl att besluta om rättelse. Att Miljönämnden inte har lyckats verkställa sina beslut utgör inget skäl att försöka kringgå rättsäkerheten genom att tillgripa andra tillsynsåtgärder. Om skäl att anta att förbudet inte kommer att följas Vidare framgår att Miljönämnden inte tror att de boende kommer att lämna fastigheten även om Mark- och miljööverdomstolen skulle fastställa dess beslut från april. Detta skulle i Miljönämndens mening utgöra ett särskilt skäl. Några grunder till varför de personer som uppehåller sig på platsen inte skulle lämna fastigheten efter ett lagakraftvunnet föreläggande anförs emellertid inte. Det säger sig själv att ett sådant, rent spekulativt resonemang inte gärna kan ligga till grund för ett beslut om rättelse. Som tidigare har anförts har de boende inte följt förbudet att lämna fastigheten då det inte har vunnit laga kraft. Vidare ska anmärkas att Miljönämndens handläggning av ärendet har präglats av en kraftig oförmåga, eller värre ovilja, att engagera sig i någon slags meningsfull dialog med de boende på fastigheten. Kort sagt saknar Miljönämnden grunder för att uttala sig om vad de boende tänker och hur de förhåller sig till ett lagakraftvunnet beslut. Övriga skäl för beslut om rättelse Slutligen försöker Miljönämnden finna stöd för beslutet om rättelse i Mark- och miljödomstolens dom från 2015-09-24. Förvisso säger domstolen i domskälen att det funnits anledning att ingripa mot de svåra sanitära missförhållanden som råder på platsen, men diskuterar inte saken närmare. Att utifrån blott den meningen sluta sig till att Mark- och miljödomstolen givit Miljönämnden grönt ljus att besluta om rättelse torde vara en allt för långtgående tolkning av domstolens avsikter. Tolkningen får snarare antas vara ett uttryck för Miljönämndens bristande underlag i sitt beslut om rättelse.

9/10 Om domstolen hade haft för avsikt att fatta några avgörande beslut till nackdel för de boende hade de boende tillåtits yttra sig i målet. Detta skedde emellertid inte, varmed domen måste anses vara helt till fördel för de boende och inte utgöra grund för några ingripande åtgärder från Miljönämndens sida. Kraven på en viss standard Det ska också anmärkas att det inte är rimligt att kräva att en person rättar sig efter ett beslut som denne inte har någon reell möjlighet att efterleva. Det finns skäl att även i förvaltningsrättsliga sammanhang tillämpa den inom straffrätten väletablerade konformitetsprincipen. Det måste i vart fall anses orimligt enligt allmänna rättsliga grundsatser att kräva mer av en människa än vad denne har rättslig och faktisk möjlighet att utföra. De boende försätts i en omöjlig situation: de saknar faktiska möjligheter att nå upp till den standard som krävs av dem men får samtidigt inget bistånd av det offentliga. Istället hotas de med avhysning och en väsentligt förvärrad social situation. Deras själva existens förbjuds och kriminaliseras på så sätt. Malmö stads oförmåga att ta sig an de sociala frågor som präglar livet för de boende på fastigheten måste i stor utsträckning anses har bidragit till den uppkomna situationen. Kommunens insatser har begränsat sig till avhysningar, tillfälliga natthärbärgen och returbiljetter för de boende. Det saknas meningsfull och långsiktig planering för att lösa problemet med fattiga romer som tigger. Att mot bakgrund av detta skuldbelägga de boende och utan vidare ge dem ansvaret för att nå upp till en viss standard är på alla sätt orimligt och inte minst ovärdigt. Proportionalitet Alla beslut fattade av en förvaltningsmyndighet som är betungande för den enskilde ska stå i rimlig proportion till den nytta för det allmänna som åtgärden syftar till (RÅ 1996 ref 44). Åtgärden ska därmed inte medföra större uppoffringar för den enskilde än vad som motiveras av ett starkt allmänintresse. Det innebär även att myndigheten inte ska ta till mer långtgående metoder än vad som behövs för att uppnå det avsedda resultatet. Miljönämnden menar att det inte finns någon möjlighet till mindre ingripande åtgärder men anför inga grunder för detta påstående. Ett ingripande behöver inte nödvändigtvis vara begränsat till den aktuella fastigheten. Ett förslag på en lösning som har förts fram av ideella organisationer och som även genomförts i flera andra kommuner är att inrätta en campingplats med rinnande vatten någon annanstans i staden. Miljönämnden lämnar ingen förklaring till vilka mindre ingripande åtgärder som de har undersökt. Det finns skäl att ifrågasätta ifall de gjort tillräckligt mot bakgrund av de omfattande sociala konsekvenser som en rivning av lägret innebär. Istället för att försöka lösa situationen i samförstånd med de boende väljer Miljönämnden att gå in med en stor polisinsats och riva ett tältläger som trots det sanitära läget är av stor social betydelse för de boende. Konsekvenserna av rivningen lyser med sin frånvaro i handlingarna. Miljönämndens beslut står därför i strid med såväl proportionalitetsprincipen som behovsprincipen. Ändring av beslut Det beslut om rättelse som Miljönämnden nu utfärdat är så pass nära kopplad till det överklagade beslutet från 2015-04-23 att det utgör en ändring av det tidigare beslutet. Möjligheten att ändra ett tidigare fattat beslut som befinner sig i högre instans regleras delvis i 27 FL. Huruvida möjlighet föreligger att ändra överklagat beslut behandlas inte direkt i lagrummet. Av förarbetena framgår att myndighet inte bör kunna ändra tidigare fattat beslut efter att handlingarna i ärendet översänts

10/10 till högre instans (SOU 2010:29 En ny förvaltningslag s. 568). Följaktligen bör beslutet om rättelse i vart fall inte kunna gälla förrän Mark- och miljööverdomstolen meddelat beslut om prövningstillstånd i det pågående målet. Civilrättslig prövning Miljönämnden påstår i beslutet att de boende uppehåller sig på fastigheten [...] i strid med fastighetsägarens vilja och utan någon form av avtal med fastighetsägaren. Den här frågan är emellertid inte otvistig. De boende hävdar tvärtom att de genom konkludent handlande och muntliga utfästelser fått lov att upphålla sig på fastigheten. Det ska erinras att fastigheten har varit en ödetomt som varit bebodd av olika människor under årtionden. Detta har hela tiden accepterats av fastighetsägaren och det staket som står runt fastigheten sattes upp först i våras. Det finns därför fog för att de boende har rätt till en civilrättslig prövning av frågan. Det finns vad gäller besittningsrubbning en stark skyddsaspekt som återfinns i bland annat utsökningsbalken, lag om betalningsföreläggande och handräckning samt brottsbalkens bestämmelser om olovligt rubbad besittning. Utsökningsrättens tvångsregler omgärdas av en strikt, formell process, där rättssäkerheten för den enskilde är framträdande. Miljönämndens beslut om rivning måste betraktas som ett sätt att avhysa de boende från fastigheten och därmed kringgå de relevanta skyddsbestämmelserna. Frågan om besittning och den rättsliga rådigheten måste därför först avgöras. Eftersom det är en civilrättslig fråga ska prövning göras av tingsrätten eller kronofogdemyndigheten, inte av Malmö stads miljönämnd. I vart fall kan det inte tolereras att miljöbalken används för att kringgå skyddsbestämmelserna beträffande besittning och därmed grovt underminera rättssäkerheten hos de boende. Avslutande anmärkningar En viktig aspekt som ofta försvinner från den juridiska argumentationen är insikten om hur enkelt det egentligen vore för Malmö stad att lösa situationen med Sorgenfrilägret. Under alla turer kring lägret och de boende måste frågan ställas: varför har kommunen inte på något meningsfullt sätt verkat för en långsiktig och hållbar lösning. Det finns ett förslag om att tillhandahålla en enkel campingplats som drivs av de boende själva tillsammans med frivilligorganisationer. Liknande lösningar har använts framgångsrikt av andra kommuner. Men av handläggningen ges intrycket att Malmö Stad på allvar tror att problemet med fattiga romer som bosätter sig inom kommungränsen faktiskt är en sanitär olägenhet som ska städas bort. Det är talande att det är just Miljöförvaltningen som fått huvudansvaret för att lösa situationen. Samtidigt ska det inte glömmas att myndigheternas agerande inte alls är nytt, utan snarare det senaste kapitlet i den långa och tragiska historia av utanförskap, diskriminering och förnedrande behandling som romerna har fått utstå i Sverige sedan århundranden. Länsstyrelsen har här en viktig uppgift att garantera att även de mest utsatta människorna i samhället garanteras sina grundläggande rättigheter. Sammanfattningsvis ska anföras att Miljönämndens beslut om rättelse strider mot grundläggande mänskliga rättigheter. Rättelseinstitutet ska inte heller användas för att kringgå de boendes rätt till att få sin sak prövad i domstol. Det saknas särskilda skäl för rättelse, varmed Miljönämndens beslut måste anses vara orimligt. Rättelse ska inte vara ett medel för myndigheter att tillgripa när de genom sin egen bristfälliga handläggning inte kan verkställa sina egna beslut. Inte heller har beslutet föregåtts av en noggrann skälighetsbedömning där sociala hänsyn vägts in. Slutligen ska det understyrkas att de sociala konsekvenserna av en rivning av lägret inte på långa vägar är tillräckligt utredda. Därför ska Miljönämndens beslut om rättelse upphävas och inhiberas.