Pengarnas historia Av Paolo Wegmüller Ekobanken 1
Bankens produktionsmedel är pengar och vi arbetar för att förstå vad pengar är och åt vilket håll de skulle kunna utvecklas. Därför återger vi en artikelserie om pengarnas historia skriven av Paolo Wegmüller, som i många år varit verksam i Ekobankens schweiziska motsvarighet Freie Gemeinschaftsbank. Vi kommer att upptäcka att pengarnas historia samtidigt är historien om människans medvetande. Det tyska ordet för pengar kan för övrigt härledas till återgälda, vilket helt enkelt innebär att att betala tillbaka sina skulder. Samtidigt betyder det ordet också den som äger pengar så att säga gör sig gällande. 2
Del 1: Då pengar fortfarande luktade För fem tusen år sedan existerade bara byteshandel. Ville man förvärva en ko var man tvungen att hitta någon som ägde en ko och var beredd att byta. Sedan fick man bjuda något som verkade lönsamt för kons ägare, till exempel sju getter. Hade man som ägare av getterna otur och kons ägare hellre ville ha tre åsnor fick man hitta någon som ägde åsnor och behövde getter. Men var tre åsnor verkligen lika mycket värda som sju getter? Eller var åsnorna särskilt motspänstiga så att det gick att pruta till sex getter och en gås? Detta var inte enkelt och man fick springa en hel del. Först ungefär tre tusen år före Kristus blev det en ändring då sumererna uppfann skriv- och räknekonsten. Samtidigt gjorde de en viktig iakttagelse: När man byter livsnödvändiga varor uppstår värdemässiga relationer som har en benägenhet att upprepa sig till exempel sju getter för en ko. Men var tre åsnor verkligen lika mycket värda som sju getter? Det är nu prästerskapet gör sitt intåg i pengarnas historia. Prästerna var de enda som kunde räkna, och de började skapa allmängiltiga värderelationer. Motsvarigheterna till olika värden skulle vara beständiga, konkret gripbara och accepterade av alla. I sumerernas land Mesopotamien, det nuvarande Irak, var det bara guld och silver som uppfyllde dessa krav. Ädelmetallerna var så pass sällsynta att de inte spelade någon roll för ekonomin. Eftersom de ansågs vara gudomliga förvarades de i templen. För varje byte fastställde prästerna ett motsvarande värde av olika enheter i guld och silver. Det var ett framgångsrikt drag: Handeln förflyttades till tempelområdena. Lämnade man sina varor där fick man i gengäld en lertavla. Den fick tillgodohavandet inristat innan den torkades i solen. Ville man sedan köpa något la man fram sin lertavla och fick det önskade i den mån det fanns tillgängligt. De egentliga pengarna, vars värde alla marknadsaktörer litade på, låg orörda i templets skrin. Lertavla med sumerisk skrift. Sumererna uppfann alltså pengarna utan att ha några. Lertavlorna, som hittades i massor vid utgrävningar, fungerade så att säga som handskrivna sedlar med ägarens tillgodohavande. Templet var stormarknad och centralbank i ett. Prästen var samtidigt bankir. Pengarnas uppgift bestod först och främst i att skydda de svaga, eftersom de starka annars skulle kunna ta för sig efter behag. Aktörerna på marknaden kunde hysa fullt förtroende till att deras tillgodohavanden motsvarade ett rättvist materiellt värde efter eget val när de gjorde affärer i templet. Prästerna svarade för rättvisa och det är rättvisa som utgör en förutsättning för att något penningsystem ska kunna fungera. Är det inte en ödets ironi när pengarna i dag tillbeds, när banker blir moderna tempel och när bankiren egentligen verkar vara en präst som med hjälp av pengarna ska förse människorna med själafrid? 3
Del 2: Då pengar ännu luktade Naturpengarna Efter sumerernas lertavlor som utgjorde ett slags handskrivna sedlar kom under tidens lopp alla möjliga sorters pengar. Då nämligen människorna började producera mer än de behövde var de tvungna att byta för att få tag på de varor som de inte kunde framställa själva. Därför ledde byteshandeln med en viss nödvändighet till bytesmedel som skulle kunna kallas för naturpengar eller varupengar. Det torde handla om den mest ursprungliga, minst utvecklade pengaformen. Å ena sidan skulle naturpengarnas mängd vara begränsad, å andra sidan skulle det ändå finnas tillräckligt och de skulle vara tåliga. Den sortens pengar fanns i alla tider och i alla kulturer. En vida spridd form för naturpengar var kaurimusslan eller kaurisnäckan som användes för ungefär 4000 år sedan för att betala, först i Kina, senare även i Nordafrika och hela Sydostasien. Snäckan var liten och lätthanterlig, enkel att räkna och transportera. Dessutom förekom den bara i begränsad omfattning. Med namn som Diwarra och Tambu används den ännu i dag som betalningsmedel i Melanesien i Söderhavet. Den är den mest kända bland alla sorters naturpengar. I Mikronesien spriddes stenpengar, i Nya Guinea och södra området av Stilla havet betalades med smyckepengar, i Nordamerika användes klädpengar som till exempel pälsar, och i alla regioner förekom metallpengar. De första metallpengarna kom för 2000 år sedan till användning i Medelhavsområdet. Mest handlade det då om miniatyrhusdjur av brons. Också nötkreatur, kameler, getter, dolkar, spadar, ringar, salt samt speciella stenar tjänade som naturpengar. Ännu fram till kinesernas ockupation 1950 betalades i Tibet ofta med korn eller vete. Då man upptäckte att somliga föremål gång på gång bytte ägare utan att komma till praktisk användning begagnade man mindre och väsentligt enklare imitationer av dessa föremål som betalningsmedel. På det viset uppstod knivpengar eller spadpengar. Snäckan var liten och lätthanterlig, enkel att räkna och transportera I Etiopien och Eritrea utgjorde saltpengarna ett vanligt sätt att betala med. De bestod av gul- och gråaktiga, orenade saltblock. Deras vikt låg mellan 650 och 950 gram. De fyrkantiga barrerna liknade ungefär vårt formbröd och var inlindade i naturtråd så att de inte skulle 4
smula sönder eller bryta isär. Saltet bröts och transporterades bara under torrperioden. Betalningen med dessa ohanterliga amoli som de hette var rätt omständlig. De skulle mätas, vägas och undersökas i fall de var skadade eller ihåliga. Dessutom skiftade värdet under säsongen. Också hack- eller vågpengarna utgjorde en form av naturpengar. För att framställa denna typ av metallpengar gjöts koppar, silver eller guld till barrer, ringar eller stavar. Vid behov hackade man av ett motsvarande stycke, vägde det för att fastställa dess exakta värde och bytte det med den önskade varan. Men även här uppstod nya problem. Vid varje byteshandel behövdes nämligen en våg för att fastställa metallpengarnas exakta vikt. Pengarnas uppgift bestod först och främst i att skydda de svaga, eftersom de starka annars skulle kunna ta för sig efter behag I Europa pågick handeln med naturpengar ända in i 1400-talet. Under ekonomiskt osäkra tider tillämpades naturpengarna i Tyskland också under 1900-talet. Cigaretter byttes mot allt som man behövde på den tiden. I maj 1947 gav man åtta cigaretter för en bit tvål. För ett par damstrumpor fick man lägga 48 cigaretter på bordet. Prästen var samtidigt bankir. Pengarnas uppgift bestod först och främst i att skydda de svaga, eftersom de starka annars skulle kunna ta för sig efter behag. Aktörerna på marknaden kunde hysa fullt förtroende till att deras tillgodohavanden motsvarade ett rättvist materiellt värde efter eget val när de gjorde affärer i templet. 5
Del 3 av 7: Metall och mynt (1) Bland naturpengarnas många varianter var det metallen som slutligen visade sig speciellt lämplig för att tjäna som bytesobjekt för mellanhänder. Ringar, stavar, tackor eller andra föremål av guld, silver och koppar var hållbara, kunde lätt transporteras och var åtrådda därför att de inte fanns i hur stora mängder som helst. Redan på 2000-talet före Kristus förekom sannolikt i Kina små gjutna kopparmynt och myntliknande kopparstycken i form av svärd. De första riktiga mynten framställdes på 500-talet före Kristus i det dåvarande konungariket Lydien som geografiskt går att jämföra med nuvarande Turkiet. Här använde man oformliga bitar av smält elektron - en legering av guld och silver - och försåg dem med den lydiske kungen Kroisos (eller Krösus) vapen. Kroisos härstammade från Mermnadernas dynasti och förenade stora delar av Mindre Asien under sitt herravälde. Hans tur och rikedom har blivit talesätt. Enligt sägen var det en tvetydig spådom av oraklet i Delfi som föranledde honom att angripa de persiska grannarna: Om du överskrider Halys kommer du att förstöra ett stort rike. Men han led ett svårt nederlag mot perserkungen Kyros II. Kroisos fick dra sig tillbaka till sin huvudstad Sardes som belägrades och stormades. Det stora rike som han förstörde var således hans eget. Redan på 2000-talet före Kristus förekom sannolikt i Kina små gjutna kopparmynt och myntliknande kopparstycken i form av svärd. Men vid sidan av fiaskot mot Kyros var det alltså hans sagolika rikedom som gjorde honom historisk. Den kan förklaras genom de underkastade rikenas naturtillgångar, framför allt guldet ur floden Paktolos, och genom de grekiska städernas tributplikt. Men trots att Kroisos var rik i relation till antalet undersåtar, gick hans förmögenhet inte tillnärmelsevis att jämföra med de persiska kungarnas. Legenden om hans rikedom härrör snarare från de myntade pengar som förmodligen uppfanns under hans fars Alyattes regering. Elektronmynten som var spridda i hela den då kända världen förmedlade med sitt sigill - en tjur och ett lejon - intrycket av ofantlig rikedom. Dessutom var Kroisos mycket frikostig när det gällde gåvor till templena i Delfi, Efesos och Didyma. 6
De första silvermynten präglades kring 550 före Kristus i Mindre Asien och på ön Aegina. Även i det antika Grekland var pengar nära knutna till rättigheter. Ursprungligen fick domarna i Aten för varje dom något eller några stekspett som kallades för obelos och spetsades med offerkött. Borgarna i Aten hade vid stora festligheter också rätt till sådana spett som var en och en halv meter långa. Kung Pheidon tyckte att det blev lite omständigt att hantera dessa spett, så han ersatte dem med mynt. Folket gillade det riktiga köttet mer än rätten till det som hade krympt till ett mynt. Man fortsatte därför kalla pengarna för obelos, som senare blev till obulus. En handfull av sådana mynt utgjorde en drachma. Grekerna var vana vid lantbruk och djuravel och hade inte lätt för pengarna. Diktaren Homeros värderade ännu allting utifrån oxens pris. För honom var en man värd etthundra oxar, en kvinna mellan fyra och tjugo oxar - allt enligt förhållandet mellan utbud och efterfrågan. Att myntens köpkraft varierade kändes skumt för grekerna. De såg inte det logiska i att till exempel vinet efter en god skörd blev billigare på grund av den rikliga förekomsten. Och vem i Pireus hamn var i stånd till att korrekt värdera de olika mynten från alla världen hörn? Om man nu bortser från alla växlare som satt på sina bänkar som det så småningom blev banker av. Men under 400-talet före Kristus trängde myntet undan byteshandeln i hela Grekland. Det fanns dock inget enhetligt myntsystem, utan flera regioner där egna myntfamiljer dominerade. Så småningom intog den sjutton gram tunga attiska tetradrachman med sina mindre mynt (obolos) den ledande ställningen. 7
Del 4: Metall och mynt (2) Mynten från Aegina (som kallades Sköldpaddor ) förblev länge det ledande betalningsmedlet i det antika Grekland, tillsammans med mynten från Korint ( Fölen ) och Aten ( Ugglorna ). I dag är de fortfarande kända under namnet drachma. Två nya yrken uppstod: köpman och bankir. Köpmannen gjorde att köparen slapp betala med en likvärdig vara, utan i stället kunde använda sig av mynten. Bankiren förfogade bara över hälften av de medborgerliga rättigheterna och hörde därmed till befolkningsgruppen som kallades för metoiker. De satt på sina bänkar nere vid hamnen och tjänade så pass mycket pengar genom växling att de kunde låna ut dem mot ränta. År 335 före Kristus förstördes Thebe av Alexander den store som nu hade uppnått en dominerande ställning i Grekland och påbörjade sina erövringståg ända till Hindukush, Indus och mellersta Nil. Hans lärare Aristoteles hade förklarat för honom, hur betydelsefulla pengarna var som drivkraft för varornas flöde. Alexander spridde stora mängder grekiska mynt bland människorna och orsakade på det sättet ett blomstrande näringsliv i sitt gigantiska rike. Drachman var antikens euro. Pecunia, de romerska pengarna I Rom, då ännu en liten landsort, räknade man precis som Homeros fortfarande med nötkreatur som valuta. Pecunia, ordet för pengar, betydde ursprungligen rik på boskap. Romarna erövrade hela Medelhavsområdet och bytte de otympliga koppar- och bronsmynten mot grekernas betydligt behändigare silverpeng. Under kejsar Augustus regeringstid ersatte de denna valuta senare med ett guldmynt, det så kallade aureus. Efter att bronsbarren hade förlorat sin giltighet, började alla följande tidiga romerska mynt att förses med ett båtskrov som motiv på baksidan, vilket skulle påminna om erövringen av Antiums flotta. På framsidan visades olika gudabilder. Men först kring 187 före Kristus, med den så kallade denaren, började silverpräglingen i större skala. Julius Cesar var den förste som avbildades på ett romerskt mynt medan han ännu levde. I Rom förekom mynt av guld (aureus), silver (denar), mässing (sestertie och dupondius) samt koppar (as). För att sanera Romarrikets finanser införde kejsar Vespasianus en avgift till Roms offentliga avträden. Hans son Titus uttryckte sitt missnöje med denna reform, men fadern höll ett mynt framför näsa på honom för att känna på lukten. Non olet, lär Titus ha svarat: det luktar inte. Mynten till vänster föreställer Athena och en uggla, från Aten 449 f.kr. 8
Den förste som manipulerade aureus var kejsar Nero. I all hemlighet lät han minska guldhalten från en fyrtionde del till en fyrtiofemte del av ett pund. Då folket inte märkte något fuskade även efterföljande kejsare med myntets guldhalt. Guldmynten blandades allt starkare med silver. Det fanns allt mer pengar för allt färre varor. Folket började vägra att acceptera förfalskade mynt. På det viset förorsakades världshistoriens första valutareform. Kejsar Diocletianus förklarade samtliga förfalskade mynt på 200-talet efter Kristus värdelösa. I alla rikets städer lät han samtidigt hugga i sten det högsta tillåtna priset för dagligvaror. Han införde nya myntvärden som till exempel argenteus, nummus och follis. Men i sin helhet förföll det romerska myntväsendet allt mer under de olika kejsarna. Från början av 300-talet dominerade det juvelbesatta diademet till förmån för den ursprungliga lagerkransen på myntens framsida. Kejsarnas ansikten framställdes allt sämre diademet var viktigare för dem än själva porträttet. Slutligen dök det upp allt fler stavfel på mynten i Västrom, eftersom de flesta av dem som präglade mynten inte längre behärskade latin tillräckligt bra. Vid den stora folkvandringens tid bröt det romerska valutasystemet norr om Alperna ihop. Människorna återgick till naturalekonomin. Karl den store försökte förgäves att åter stimulera handeln med och utbytet av pengarna. Karls mynt bars till kyrkan, smältes in och arbetades om till heliga föremål. Godsägarna ville inte ha några pengar, eftersom det inte gick att köpa något för dem. Myntet ovan en skölpadda från Aegina 404 f.kr Myntens historia visar gång på gång liknande processer av värdeförlust. Till en början bestod mynten av värdefullt material guld eller silver och deras bytesvärde motsvarade materialets värde. Senare framställdes mynt vars material var långt mindre värt än själva bytesvärdet. Eller man blandade dyrt med billigt material tills myntet slutligen bara bestod av föga värdefull råvara. För övrigt luktar huden egendomligt unken efter att ha kommit i kontakt med koppar- eller järnhaltiga mynt. Människorna upplever denna lukt i regel som metallisk. Förvånansvärt nog lyckades man först så sent som år 2006 med att förklara orsaken till denna karakteristiska lukt. Det handlar inte om metallens lukt, utan om en sorts kroppslukt. Metallerna åstadkommer en snabb kemisk reducering av de lipidbaserade komponenterna på hudens yta så att det uppstår ketoner och aldehyder och det är dessa som är ansvariga för den typiska metallukten. 9
Del 5: Pengarna och Tempelriddarna Tempelriddarna står för en viktig del i pengarnas historia. Denna orden grundades år 1118 som De fattiga soldaterna av Jesus Kristus och Salomos tempel av Hugo de Payans. Det handlade om en gemenskap av riddare som levde enligt benediktinerordens regler. Ett av deras ändamål gick ut på att återerövra Salomos tempel i Jerusalem. Tempelriddarna fick inte äga några egna pengar. De hade bara en abbot och han kallades för stormästare. Honom skulle de lyda ovillkorligen. Orden var å ena sidan befriad från alla kyrkliga och världsliga avgifter, å andra sidan berättigad att ta ut skatter och tionden i de trakter den rådde över. Korstågen finansierades delvis med en generell absolution, så att Tempelriddarna vartefter förfogade över väldiga ägor inte minst i södra Frankrike och i Spanien. Dessa hänger också ihop med arabernas ockupation av stora delar av den iberiska halvön. De ungefär 15 000 ordensmedlemmarna förvaltade över 9 000 egendomar över hela Europa. Till de mest kända räknas Temple i Paris, Temple Church i London samt bosättningen Tempelhove som Berlins stadsdel Tempelhof än i dag påminner om. Genom dessa förmögenheter hade orden råd att låna ut stora summor till den franske kungen. Som säkerhet togs bland annat mynttillverkningen samt framtida skatteintäkter som Tempelriddarna drev in. På det viset blev denna orden en konkurrent till de italienska bankerna eftersom man tog väsentligt lägre räntor. I Frankrike hade den fromma gemenskapen bortåt 700 egendomar varav vissa var tusentals hektar stora. Ordens finanskraft var ohyggligt stark, eftersom dessa egendomar var skuldfria. Inom de områden man rådde över kontrollerade Tempelriddarna all ekonomi. Det egentliga problemet uppstod genom deras ställning gentemot kung och adel. Templet i Paris var Frankrikes bäst befästa ort. Det goda anseendet gjorde att adeln, pilgrimerna och handlarna deponerade kontanter, smycken eller ädelstenar hos Tempelriddarna. Tre gånger om året fick de kontoutdrag. Templet kunde också sköta in- och utbetalningar av räkningar på ett sätt som tydligt påminner om moderna checkbetalningar eller överföringar utan kontanter. Checkarna kunde lösas in i vilken som helst av Tempelriddarnas besittningar. Olika affärspartner som förfogade över konton hos orden kunde genomföra finansiella transaktioner helt utan kontanter. 10
Jämförelsen med en modern bank förtydligas ytterligare genom arbetet vid receptionen som tillhandahölls hos templet i Paris. Att affärerna sköttes ytterst noggrant kom också fram i senare domstolsprocesser eftersom ingen av åtalspunkterna gällde oklara finanser eller förskingring av statens pengar. Visserligen hotades man av exkommunicering om man krävde räntor på lån, men det var inte bara Tempelriddarna som kringgick förbudet genom att helt enkelt höja kreditbeloppet med en summa som motsvarade räntan. Lån utbetalades mot säkerheter. Det verkar som om det var den franske kungen som fick räntefria krediter. Problemet var bara att han inte hade särskilt bråttom med att återbetala dem, så att han under årens lopp samlade på sig oerhörda skulder. Någon skatt hittades dock aldrig. Många riddare brändes på bål. Den 18 mars 1314, sju år efter häktningen, brändes den siste stormästaren Jacques de Molay på Ile des Javiaux i Seine tillsammans med Godefroy de Charnais, preceptor i Normandie. Strax innan dess tog de tillbaka sina erkännanden som de efter tortyren under den fleråriga processen hade tvingats till. I dödstimmen förutspådde Jacques de Molay att både kungen och påven skulle dö inom ett år, en profetia som gick i uppfyllelse. Clemens dog den 20 april 1314, Filip den 29 november samma år. Det kom som en överraskning när Filip den Sköne fredagen den 13 oktober 1307 lät gripa de franska Tempelriddarna. På ett raffinerat sätt hade han utövat press på påven Clemens V, som hade sitt residens i Avignon, och anklagat riddarna för kätteri. Det handlade tveklöst om att bli kvitt sina skulder och konfiskera ordens rikedomar. 11
Del 6 : Skuldbaserade pengar Under 1400-talet uppstod de första företagen vars finansiella säkerhet inte längre utgjordes av personligt ansvariga människor, utan av det investerade kapitalet. Om enstaka människor saknade tillräckligt med pengar bildade man andelsföreningar tillsammans med andra. Vid den tiden utvecklades Brügge till en träffpunkt för köpmän från England, Frankrike, Portugal, Spanien och Italien. De skrev kontrakt framför ett hus vars ägare hette de Beurse därav beteckningen börs. Nu skapades i rask takt börser på alla stora handelsplatser i Europa. Där handlade man med andelar och skuldbrev. Kontanta pengar undveks så långt som möjligt. För det första var det farligt att transportera dem, för det andra minskade myntens värde hela tiden därför att de nöttes av och inte längre innehöll den silverhalt som inpräglats. Det var ungefär så här som det kontantlösa finanssystemet fungerade på 1400-talet: Bankirer i Florens lät leverera ull från England till textilhantverkare i Italien. De betalade de engelska producenterna med pengar som hade dragits in i England som förläning till påven i Rom. Det som påven skulle få betalade bankirerna, efter avdrag för provision, med de pengar som de hade fått från textilhantverkarna. Att föra över pengarna från Florens till Rom var väsentligt billigare och ofarligare än att transportera dem från England till Rom. Det var med sådana affärer som familjen Medici i Florens och familjen Fugger i Augsburg blev rika. En viktig roll för pengarnas historia spelade skotten John Law. Han utvecklade en teori enligt vilken pengarna endast skulle tjäna som bytesmedel och inte behövde ha täckning i form av guld och silver. Om pengarnas mängd motsvarar varans värde skulle penningvärdet vara tryggat. Därför skulle man också kunna ha papperspengar vars värde garanteras genom bankens signatur. Med hjälp av hertigen från Orleans grundade Law en privat sedelbank i Paris för att omsätta teorin i praktiken. Banken fungerade och ledde i Frankrike till en ekonomisk uppgång. Laws sedlar utgjorde, precis som dagens, ett betalningslöfte utan angiven tidpunkt. När som helst hade kunden möjlighet att få pappersvärdet utbetalat i silvermynt. En förutsättning var dock att inte alla kunder kom samtidigt, eftersom bara en del av det utdelade pengarna hade täckning i form av ädelmetaller. Trots att hans idé var god misslyckade Law. Han utdelade aktier för ett bolag som förvaltade franska kolonialområden i Nordamerika. För att kunna pumpa in så mycket pengar som möjligt i koloniernas utveckling tillät Law inköp av aktier även på kredit. På det viset utlöste han en gigantisk spekulation som januari 1720 slutade i en krasch som störtade Law ner i avgrunden tillsammans med sedelbanken. 12
Del 7 : Papperspengar och bokpengar Papperspengar användes i Frankrike för första gången under finansminister John Laws ämbetstid 1718 till 1720. Men redan på 1000-talet ersattes mynt med papper i Kina. I Spanien introducerades papperspengar 1483. De skulle, liksom i Kina, kompensera bristen på mynt. Banken i Amsterdam började 1609 skapa bokpengar; man gick då väldigt försiktigt tillväga genom att alltid se till att det fanns täckning i form av mynt. Den 16 juli 1661 gav banken i Stockholm ut de första officiella sedlarna i Europa, dock med måttlig framgång. Sedan följde i Sachsen och Preussen på 1700-talet en sorts statsobligationer, i Wien egna banksedlar kring 1800 och i Frankrike de så kallade assignationerna under revolutionstiden kring 1791. Riksbankens kreditivsedel på 25 daler kopparmynt 1663. Att man kände förtroende för dessa papperspengar berodde på att var och en när som helst kunde växla in dem mot kontanta mynt. Papperspengar som inte hade täckning i form av guld eller silver säkrades genom goda handelsväxlar. Så länge guldstandarden gällde reglerades en sådan täckning i enstaka länder genom lagstiftning. I och med Bretton Woods-avtalet 1944 skapades ett internationellt valutasystem som präglades av den amerikanska dollarn som ledvaluta vilken i sin tur definierades genom en viss guldstandard. Centralbanken i USA förpliktade sig att växla in varje medlemslands dollarreserver till en kurs på 35 dollar per uns när helst respektive land så önskade. Systemet bröt ihop 1973. Då hade den amerikanska centralbanken inte växlat in något guld på två år och US-regeringen kunde till följd av Vietnamkriget inte längre fullfölja sina betalningar. Dollarmängden som banken hade spridit fram till dess och som ökade genom USA:s underskott i utrikeshandeln var då så stor att guldreserverna inte hade räckt till för att växla in dollarbeståndet för ett enda land av t.ex Frankrikes storlek. Pengautgivningen inom dagens eurosystem är däremot inte bunden till några som helst förpliktelser angående täckning. Europeiska centralbanken använder bland annat sina krav gentemot affärsbankerna som täckning. Papperspengar kan produceras utan större kostnader. Eftersom staten dessutom har monopol på att framställa dem och förklarar dem som juridiskt gällande betalningsmedel, är det i princip också möjligt att sprida dem i övermått. I dag ersätts papperspengar allt oftare genom bok- eller giropengar. Att de kallas bokpengar har att göra med det faktum att de ursprungligen uppfördes i bankernas kontoböcker. 13
Nu för tiden sker detta elektroniskt och lagras som e-pengar i datorer. På det viset utgör bokpengar själva grundvalet för den kontantlösa pengahanteringen. I stort sett skiljer man mellan tillgodohavanden och krediter: plus eller minus på kontot. Plus innebär helt enkelt att man förfogar över fordran gentemot banken. Det uppstår antingen genom inbetalningar av kontanter hos den aktuella banken eller genom att banken ger en kredit. Om någon sätter in sina besparingar på sitt konto på banken byts alltså kontanter mot bokpengar. Kontoinnehavaren kan sedan överföra pengar till andra kontoinnehavare på den egna banken eller hos andra banker. Han eller hon kan också ta ut kontanta pengar, till exempel vid en bankomat. Genom överföringsmöjligheterna från konto till konto har bokpengarna blivit ett betalningsmedel vid sidan av kontanter. De är således riktiga pengar och räknas därför rent statistiskt till den penningmängd som är i omlopp. På det här viset avslutas vår lilla serie om pengarnas historia. Pengarnas anonymisering, deras utveckling till allt mer abstrakta former är nästan obruten, vilket har blivit tydligt under finansmarknadernas kris på senare tid. Därför bör nog Thomas av Aquino få sista ordet: Enda sättet att använda sig av pengar är att göra sig av med dem. I motsats till kontanta pengar är dock bokpengar inget lagstadgat betalningsmedel så ingen är tvungen att använda sig av dem. I jämförelse med kontanta pengar är risken att tappa bokpengar eller blir bestulen på dem betydligt mindre. Nackdelen med bokpengar är att de har en begränsad funktion som betalningsmedel. Visserligen kan man med hjälp av kreditkort handla i många butiker, men de är alltså inte lagstadgade. Ytterligare en nackdel kan vara att de inte kan användas anonymt. Kontanter säger ju inget om sina ägare. När det gäller bokpengar vet man exakt vem som förfogar över dem. Men det är kanske ingen dålig egenskap ändå. 14
Öppna konto i Ekobanken! Med ett konto i Ekobanken har du möjlighet att styra vad dina pengar gör. Du får även regelbundet information om nya kunder som har fått lån i banken. Läs mer och öppna konto på www.ekobanken.se Kontoform Ekologi/klimat Rättvis handel Hälsa och vård Utvägen Barn och ungdom Kultur Bistånd Lokal utveckling Exempel på utlåning Förnybar energi, produktion och försäljning av biodynamiska och ekologiska livsmedel samt rådgivning och forskning. Produktion och handel med respekt för mänskliga villkor. Komplementär medicin och terapier, vård av funktionshindrade, äldreboenden. Sociala arbetskooperativ och liknande. Förskolor, friskolor, särskolor och skolfartyg. Tidskrifter, förlag, kulturhus och vuxenutbildningar. Biståndskontot skapar ett bidrag till Kooperation Utan Gränser och Vi-skogen samt Föreningen SOFIA. Lokala konton för hållbar utveckling i Västra Götaland, Skåne, Stockholms län samt Åres Gröna Dalar. 15
Ekobanken Medlemsbank Box 64, 153 22 Järna Besöksadress: Skäve Magasin Möteskontor (tidsbokning): Tyska Skolgränd 3 i Gamla Stan i Stockholm Representation i Göteborg: 031-82 50 50. info@ekobanken.se www.ekobanken.se Tel: 08-551 714 70 16