18.10 kl. 19.00 Tempelplatsens kyrka RSO-FESTIvalen MAGNUS LINDBERG Dialoger Tapiola Sinfonietta Magnus Lindberg dirigent Laura Mikkola piano Pekka Kuusisto violin 1 J.S. Bach Harrison Birtwistle: Bach Measures, satserna 1 & 2 Magnus Lindberg: Shadow of the Future, Finlandspremiär (Ensemble intercontemporains beställning) J.S. Bach Harrison Birtwistle: Bach Measures, satserna 3 & 4 Magnus Lindberg: Pianokonsert nr 1 I II III
paus 15 min J.S. Bach Harrison Birtwistle: Bach Measures, satserna 5, 6, 7 & 8 Magnus Lindberg: Violinkonsert nr 1 I II III Konserten slutar ca kl. 21. Sänds direkt i Yle Radio 1. 2 VÄNLIGEN KOM IHÅG ATT STÄNGA AV MOBILTELEFONEN! Förbjudet att fotografera och att göra videoupptagningar eller ljudinspelningar under konserten.
Johann Sebastian Bach (1685 1750) Harrison Birtwistle (f. 1934): Bach Measures Bachs musik är tacksamt material för olika slags arrangemang och många tonsättare från olika epoker och stilperioder har tagit tillfället i akt. Arrangemangen varierar från versioner som är trogna originalet till friare, på många sätt dekonstruerade varianter. Sir Harrison Birtwistles Bach Measures för kammarorkester skrevs ursprungligen som ett dansverk 1996. Utgångspunkten är åtta orgelpreludier ur Bachs omfattande samling Orgelbüchlein, som består av 45 stycken som huvudsakligen kom till i Weimar åren 1708 17. I preludierna har Bach utgått från en luthersk koralmelodi som han bearbetat och samlingen utgör som helhet en av hörnstenarna i hans produktion för orgel. Birtwistle har behandlat Bach vördnadsfullt. Det är snarare fråga om arrangemang och omskrivning av orgeltexturen för kammarorkester än om nytolkningar som förgriper sig på den egentliga musikaliska substansen. Vid denna konsert spelas satserna i Bach Measures i mindre grupper interfolierade med verk av Lindberg. Magnus Lindberg (f. 1958): Shadow of the Future Shadow of the Future fick sitt uruppförande i våras i Paris. Verket representerar Lindbergs nuvarande mjukt och nyanserat klingade uttryck. Dess transparenta klangvärld för tankarna i riktning mot Debussy och Ravel. En förenande länk till Debussys musik är den pentatoniska skalan som står i centrum i stycket, alltså en skala som uppkommer till exempel om man tyr sig till pianots svarta tangenter. Lindberg har gestaltat verket i fyra huvuddelar. Han konstaterar att de inte egentligen har karaktären av satser. Till exempel den andra delen börjar långsamt och ändras sedan och blir snabbare i vändningarna. Olika texturer är också stadda i kontinuerlig förändring och står i växelverkan till varandra. Den kammarmusikaliska dimensionen koncentreras i slutet av den tredje delen i en duett för oboerna, som bildar en kadensliknande bro till finalen. Den avslutande delen avancerar med en motorisk puls rätlinjigt mot en mustigt klingande kulmen efter vilken musiken går mot ett skört slut. Shadow of the Future kom till strax efter det stora kör-orkesterverket Triumf att finnas till (2018) till dikter av Edith Södergran och hennes diktning bjöd också en rubrik åt detta verk för kammarorkester. Det är inte fråga något programmatiskt verk och Lindberg konstaterar rent av att han var lite rädd för att använda sig av en så pass konkret rubrik. Icke desto mindre finns det i musiken någonting som pekar i samma riktning som diktraderna i Södergrans Framtidens skugga: Framtiden kastar på mig sin saliga skugga / den är ingenting annat än flödande sol. 3
4 Magnus Lindberg: Pianokonsert nr 1 Magnus Lindberg började fundera på att komponera en pianokonsert redan 1983, men han skred till verket först i början av 1990-talet. Konserten fick sitt uruppförande 1991, men Lindberg gjorde en ny version av den två år senare. Sin slutliga form fick konserten i och med sin tredje version 1994. Utgångspunkten för pianokonserten var att låta solistpartiet återgå till instrumentets traditionella, naturliga klangvärld. I stället för rytmiken kommer harmonin och klangen att stå i förgrunden. Debussys vålnad skymtar för ett ögonblick i pianotexturen och i orkesterns moderata besättning har man hört samband med Ravels G-durkonsert. Konserten har tre satser som fogats ihop utan uppehåll; så brukar det vara i Lindbergs konserter. Första satsen börjar transparent och växer till livligt sprittande pianism med tillhörande figurer, arpeggion, löpningar och harmoniska fält. Musiken är snabb i vändningarna och livas upp av täta tempomodulationer. Pianot och orkestern har intensiv växelverkan och i slutet koncentreras musikens dynamiska grepp till en orkesterkulmen. Musiken glider sömlöst över i den långsamma mellersta satsen. Lindberg lär en gång ha förmodat att publiken inte nödvändigtvis upplever satsen som långsam, på grund av pianots pärlande snabba rörelser. Det allmänna intrycket är emellertid lugnare än i de övriga satserna och ofta kammarmusikaliskt transparent. I slutet av satsen brister en omfattande kadens ut från de statiska klangytorna och bygger en bro till finalsatsen. Med sin rytmiska slagkraft har den avslutande satsen klart karaktären av en final och dess utveckling är mera rätlinjig än de övriga satserna. Musiken pressas ihop till en stark och Kraft-liknande, grovt klingande kulmen som slutligen utjämnas till en avslutning som är lyriskt ljus. Magnus Lindberg: Violinkonsert nr 1 Magnus Lindbergs första violinkonsert (2006) kom till på beställning för festivalen Mostly Mozart vid Lincoln Center i New York. Någon Mozartpastisch skrev Lindberg inte, fastän omständigheterna vid uruppförandet ledde till att orkestern fick en besättning som var bruklig på Mozarts tid och under klassicismen och som förutom stråkar bestod av oboe, fagott och valthorn, två av varje. Det var en vacker gest i riktning mot festivalens tematonsättare och den tjänade också violinens hörbarhet. Det första melodiska motivet hörs i solostämman genast i de första takterna. Därtill finns också några upprepade motiv i verket som hörs flera gånger. De betonar konsertens melodiska dimension, men solostämman har också instrumental virtuositet i äkta konserttradition. Konsertens tre satser är sammanfogade utan uppehåll. Första satsen är den mest omfattande och mångfacetterade. Såsom Pekka Kuusisto har konstaterat, så händer det att orkestern rent av tacklar bort solisten ur spelet. Satsen har transparenta texturer, fylliga klanger, meditation och förtätade dramatiska ögonblick. Den långsamma satsen som börjar med en koralliknande passage för blåsare är till en början behärskad, men i mitten blir musiken flammande intensiv. Mot slutet av satsen kommer en mångsidigt utmanande solokadens som fungerar som en övergång från den långsamma satsen.
Finalen är klart kortare än de föregående satserna och innehåller glimtar från det tidigare. Energiströmmarna söker sig målmedvetet i riktning mot en mustigt klingande kulmen som återgår till den långsamma satsens koral. Detta bildar konsertens dramatiska höjdpunkt. Kimmo Korhonen LAURA MIKKOLA Laura Mikkola som sedan 1999 varit bosatt i Paris hör till våra internationellt mest framgångsrika pianister. Hon har uppträtt som solist och med egna pianoaftnar på olika håll i världen. Mikkola har studerat pianospel vid Sibelius-Akademin samt i Förenta Staterna vid Curtisinstitutet i Philadelphia och vid Bloomingtons musikhögskola i Indiana. Hennes lärare har varit bl.a. Murray Perahia, Menahem Pressler och Gary Graffman. Mikkolas karriär har kantats av ett flertal tävlingsframgångar. Hennes repertoar omfattar över 60 konserter och ett stort urval soloverk och kammarmusik. Hon har ett speciellt nära förhållande till verk av Einojuhani Rautavaara och hon har spelat in samtliga tre pianokonserter av Rautavaara samt ett stort urval av dennes verk för solopiano. Därtill omfattar hennes diskografi hela Einar Englunds produktion för solopiano samt musik av Mozart, Brahms, Rachmaninov, Ravel, Sjostakovitj, David Matthews och Erkki-Sven Tüür. Mikkola har varit konstnärlig ledare för Iitti musikfestival ända sedan grundande år 2003. Hon har hållit mästarkurser i olika länder. PEKKA KUUSISTO Pekka Kuusisto blev känd för den stora publiken, då han 19 år gammal som första och hittills enda finländare vann den internationella Jean Sibelius-tävlingen 1995. Segern gav honom stor internationell framgång, men i motsats till många andra nöjde han sig inte med en traditionell karriär som internationell virtuos, utan han har skapat sig en helt personlig konstnärsprofil som också utsträcker sig till andra musikgenrer. I sitt arbete koncentrerar sig Kuusisto på nära samarbete med många första rangens kammarmusiker och ofta leder han också själv sina konserter. Han har varit konstnärlig partner för Tapiola Sinfonietta, sedan år 2016 konstnärlig chef för Australian Chamber Orchestra och konstnärlig partner för Saint Paul Chamber Orchestra i Minnesota, från år 2018 förste gästdirigent för Norska kammarorkestern och sedan år 2019 konstnärlig partner för Mahler Chamber Orchestra och Artistic Best Friend för Deutsche Kammerphilharmonie Bremen Kuusisto har under de senaste säsongerna uppträtt som solist för Birminghams och Torontos symfoniorkestrar, Skotska kammarorkestern samt New Yorks och Los Angeles filharmoniker och vid London Proms. Vid sidan av sina solistuppdrag uppträder han aktivt som kammarmusiker. En väsentlig dimension i Kuusistos musicerande är arbetet inom ramen för olika musikgenrer. Han har konstaterat att folkmusiken har gett honom impulser som han också kunnat tillämpa inom konstmusiken. Han är också känd för sin förmåga att improvisera. Kuusisto har gjort aktivt samarbete med många nutida tonsättare, bl.a. Nico Muhly, Thomas Adès, Daniel Bjarnason 5
6 och Andrea Tarrodi samt i Finland Uljas Pulkkis, Sauli Zinovjev och Sebastian Fagerlund. Kuusisto har också framträtt som tonsättare. Kuusisto har spelat in traditionell repertoar på skiva samt även nyare verk (bl.a. Schnittke, Rautavaara, Lindberg, Fagerlund, Tüür). Kuusisto var åren 1999 2018 konstnärlig ledare för Vår festival (åren 1999 2006 tillsammans med sin bror Jaakko Kuusisto). Han har fått bl.a. Väinö Tannerstiftelsens pris 2008 och Nordiska rådets musikpris 2013. TAPIOLA SINFONIETTA Tapiola Sinfonietta har under sin över 30-åriga verksamhet stått i främsta ledet bland de finländska orkestrarna och nått stor internationell framgång med sina turnéer och sina inspelningar. Orkestern grundades medvetet med sinfoniettabesättning och som sådan har den blivit ett nytt inslag bland orkestrarna i huvudstadsregionen. Orkesters har numera en besättning på 43 musiker och dess hemmasal är Tapiolasalen i Esbo kulturcentrum. Tapiola Sinfonietta etablerades som Esbo stadsorkester 1987 och höll sin egentliga första konsert i februari 1988. Sitt nuvarande namn tog orkestern i bruk 1990. Dess ordinarie dirigenter har varit bl.a. Osmo Vänskä, Jean-Jacques Kantorow och Olli Mustonen. Av dessa utnämndes Kantorow 2011 till orkesterns hedersdirigent. För Tapiola Sinfoniettas konstnärliga planering svarar sedan 1999 en tre personers ledningsgrupp (intendenten och två orkestermedlemmar). År 2006 avstod orkestern från att välja en ordinarie dirigent och började utnämnda konstnärliga partners som samarbetar regelbundet med dem. Bland orkesterns partners märks bl.a. Olli Mustonen, Pekka Kuusisto, Santtu-Matias Rouvali, Mario Venzago, Alexander Melnikov och från hösten i år Taavi Oramo. Några av de bästa inhemska solisterna och dirigenterna har gästspelat med Tapiola Sinfonietta, även som många internationella toppmusiker. Orkestern uppträder ofta också utan dirigent. Därtill har många av orkesterns egna musiker framträtt som konsertsolister. Även kammarmusiken har utgjort en viktig del av orkesterns arbete. Tapiola Sinfonietta är en exceptionellt mångsidig ensemble. Till orkesterns kärnområde hör förutom konsertmusiken även olika operaprojekt, jazz, rock och underhållningsmusik samt mångkonstnärliga projekt. Därtill uppträder orkestern i bl.a. skolor, sjukhus, rådgivningar och på vårdhem. Förutom inhemska turnéer och gästspel har Tapiola Sinfonietta sedan år 1991 turnerat på olika håll i världen (Europa samt även USA och olika håll i Fjärran östern). Orkestern har gjort ett sjuttiotal skivinspelningar och har fått ett stort antal pris och utmärkelser.