JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet

JURIDISKA INSTITUTIONEN Stockholms universitet Tillämplig lag på internationella arv - en jämförelse mellan de svenska autonoma lagvalsreglerna och EU:s Arvsförordning samt en undersökning av Arvsförordningens effekter i svensk rätt. Elin Jacobsson Examensarbete i Internationell privaträtt, 30 hp Examinator: David Fisher Stockholm, Vårterminen 2014

Förkortningar EU Europeiska Unionen EUF Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt HD Högsta domstolen IDL Lag (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo IP-rätt Internationell privaträtt IÄL IÄR LIMF NDL NEVL NÄF ÄB Lag (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmyndarskap Lag (1912:26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar Lag (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden Lag (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket Lag (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område Förordning (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmyndarskap Ärvdabalken

Innehållsförteckning 1. Inledning...3 1.1 Bakgrund... 4 1.2 Syfte och problemformulering... 6 1.3 Metod och material... 6 1.4 Avgränsningar... 7 1.5 Disposition... 8 2. Allmänt om de internationella arvsreglerna...8 2.1 IDL... 8 2.2 NDL... 9 2.3 Arvsförordningen...10 3. Domsrätt enligt IDL och Arvsförordningen... 13 3.1 IDL...13 3.2 Arvsförordningen...15 4. Olika principer vid lagval enligt IDL och Arvsförordningen... 16 4.1 IDL...16 4.1.1 Nationalitetsprincipen...17 4.2 Arvsförordningen...21 4.2.1 Tolkning av hemvistbegreppet enligt nuvarande lagstiftning och Arvsförordningen.23 4.3 Möjliga positiva och negativa effekter av att gå från nationalitetsprincipen till hemvistprincipen...28 5. Testamente och arvsavtal enligt IDL och Arvsförordningen... 34 5.1 IDL...34 5.2 Arvsförordningen...35 5.3 Efterlevande barns och makars rättsställning...37 6. Ordre public enligt IDL och Arvsförordningen... 43 6.1 IDL...43 6.2 Arvsförordningen...45 7. Fraude à la loi enligt nuvarande lagstiftning samt hur premiss 26 ska tolkas i arvsförordningen... 47 8. Avslutande kommentarer... 50 9. Käll- och litteraturförteckning... 54 2

1. Inledning I dagens internationaliserade samhälle är det inte ovanligt att en individ har anknytning till mer än ett land när denne dör. En person kan till exempel vara medborgare i ett land men ha bosatt sig i ett annat och har därmed kanske egendom och/eller arvingar i flera länder. En av de lagar som hittills har tillämpats på internationella arvsfrågor i Sverige är lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (IDL). Huvudprincipen i IDL är att det landets lag där den avlidne vid sin död var medborgare ska tillämpas på arvet. Privatpersoner kan emellertid stöta på problem när de vill åberopa sina rättigheter i samband med gränsöverskridande arvsfrågor. Detta eftersom IDL inte bygger på någon internationell överenskommelse och i dagsläget tillämpar varje land sina egna nationella lagar på internationella successionsrättsliga spörsmål. Detta kan föranleda att parallella förfaranden kring arvsfrågor sker i flera länder samtidigt. Ett land kan exempelvis tillämpa hemvistprincipen och då använda sig av lex domicilii, det vill säga hemvistlandets lag medan ett annat land anger nationalitetsprincipen som huvudregel, vilket leder till att lex patriae tillämpas, det vill säga lagen i det land där personen är medborgare. Om en person då har hemvist i ett land men är medborgare i ett annat kan de olika rättsordningarna peka ut båda som tillämpliga avseende samma tvist. Sveriges måste även följa ett antal lagar som de nordiska länderna kommit överens om och som bygger på den så kallade nordiska arvskonventionen. 1 Konventionen har implementerats genom lag (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare (NDL), lag (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge, och lag (1935:46) om tillsyn i vissa fall å oskiftat dödsbo efter medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning. Därutöver kommer Europaparlamentets och Rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg 2 att vara bindande och direkt tillämplig för alla 1 1934 års konvention antagen i Köpenhamn mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om arv testamente och boutredning. Fortsättningsvis benämns den som den nordiska arvskonventionen. 2 Fortsättningsvis kommer den benämnas som Arvsförordningen. 3

medlemsstater, förutom Danmark, Förenade kungariket och Irland 3, från och med den 17 augusti 2015. I och med detta kommer IDL att bli ersatt av Arvsförordningen. De nordiska lagarna, däribland NDL, kommer fortsättningsvis att tillämpas, om än i reviderad form. När Arvsförordningen träder i kraft kommer lagstiftningen på detta område att harmoniseras och ersätta medlemsländernas internationella privaträttsliga regler som rör arvsspörsmål. 4 I det förslag som ligger till grund för Arvsförordningen anges att syftet med den är att ge EUmedborgare en möjlighet att ordna upp sina arvsrättsliga förhållanden i förväg och att garantera en effektiv bevakning av rättigheter för arvingar, testamentstagare och övriga anhöriga.... En arvsförordning med tydliga och enhetliga regler kan enligt förslaget ge den bästa garantin för rättssäkerhet. Eftersom medlemsstaterna inte kan göra egna tolkningar av Arvsförordningens regler garanteras även förutsebarhet vad gäller frågor rörande arv. 5 1.1 Bakgrund I fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget) anges i artikel 61 ett mål att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. I artikel 65 i samma fördrag anges en rad åtgärder för att bland annat förbättra och förenkla erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden av civil och kommersiell natur, samt att främja förenligheten mellan tillämpliga bestämmelser i medlemsländerna om lagkonflikter och domstolars behörighet. Idag finns det förordningar inom EU som reglerar flertalet civilrättsliga spörsmål men arvsrätten omfattas inte av de rättsakter, som antagits på den grund som anges i artikel 61 och 65 i EG- fördraget. 6 Det finns till exempel Bryssel I- förordningen och Bryssel II bis-förordningen 7. Bryssel I reglerar behörighet, erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, exempelvis konsumenträtts-, arbetsrättseller avtalstvister mellan parter i olika länder. Bryssel II bis-förordningen reglerar frågor om skilsmässa och barn i internationella situationer. 3 Se premiss 82 och 83 i Arvsförordningen. 4 Bogdan, Michael, Den nya EU-förordningen om internationell successionsrätt, SvJT 2012 s. 738. 5 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar i samband med arv och om inrättande av ett europeiskt arvsintyg, Bryssel den 14.10.2009, KOM(2009) 154 slutlig s. 2 och 4. 6 KOM(2009) 154 slutlig s. 2. 7 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I) och Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000, (Bryssel II bis-förordningen som har ersatt Bryssel II- förordningen). 4

Enligt artikel 67.5 i EG-fördraget ska rådet i enlighet med förfarandet i artikel 251 fatta beslut om de åtgärder, som anges i artikel 65. Undantaget i artikel 67.5, andra strecksatsen i EGfördraget, som rör familjerätten är inte tillämpligt här, dels på grund av att familjerätten och arvsrätten anses vara så pass avskilda från varandra, dels för att undantaget ska tillämpas restriktivt. I många länder regleras arvsrätten separat från familjerätten till skillnad från i Sverige. Anledningen till det är att arvsrätten rör frågor av ekonomisk karaktär medan den övriga familjerätten främst reglerar de rättsliga förhållandena i samband med vigsel, samlevnad, släktskap och civilstånd. Arvsförordningen kommer att bidra till en större fri- och rörlighet för personer inom EU och skillnaderna mellan medlemsländernas regler om arv kommer att minska. Vidare bör reglerna vara identiska, tydliga och enhetliga för att garantera rättssäkerhet och förutsebarhet. Detta garanteras lättast med hjälp av en förordning. Att medlemsstaterna skulle få möjlighet att självständigt implementera och tolka reglerna i Arvsförordningen skulle strida mot dessa uttalade mål. 8 Punkt 2 c i artikel 81 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) kan ses som grund för Arvsförordningen. Artikeln stadgar att en harmonisering av bestämmelser kring lagkonflikter och domstolars behörighet är nödvändigt för att den inre europeiska marknaden ska fungera väl när det rör frågor med gränsöverskridande innehåll. Arvsrätten regleras i dagsläget endast av ländernas egna internationella privaträttsliga regler 9. För att uppnå en harmonisering krävs ett samordnat regelverk. Haagkonventionen 10 reglerar idag lagkonflikter avseende formen för testamentariska förfaranden. 8 KOM(2009) 154 slutlig s. 3 f. 9 Fortsättningsvis kommer de benämnas som IP-regler 10 Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 rörande lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förfaranden. Länder som ratificerat konventionen är: Australien, Belgien, Bosnien Hercegovina, Danmark, Estland, Finland, forna Jugoslavien Makedoniska republiken, Frankrike, Grekland, Hong Kong, Irland, Israel, Japan, Kroatien, Luxemburg, Montenegro, Nederländerna, Norge, Polen, Schweiz, Serbien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Sydafrika, Turkiet, Tyskland Ukraina, Österrike. Se www.hcch.net. 5

1.2 Syfte och problemformulering Ikraftträdandet av Arvsförordningen är en välkommen nyhet. Med Arvsförordningen undviker man problem med till exempel parallella rättsprocesser. Även om Arvsförordningen presenteras som en positiv nyhet så för alla förändringar med sig både positiva och negativa konsekvenser. För svenskt 11 vidkommande kan det orsaka vissa betänkligheter, som bör utredas, vilket utgör syftet med denna uppsats. Vilka är de förändringar som Arvsförordningen kommer att föra med sig och vad kan de får för effekter på de svenska internationella arvsförhållandena? Vad kommer ett byte från nationalitetsprincipen till hemvistprincipen att innebära? Sverige är ett land med stor invandrartäthet 12 och när Arvsförordningen träder i kraft kommer en följd bli att svenska domstolar i allt större utsträckning kommer att döma i arvsrättsliga mål med internationell anknytning. Sådana situationer kommer uppstå när den avlidne var bosatt i Sverige, trots att personen var utländsk medborgare. I och med att Arvsförordningen kommer att bli direkt tillämplig i Sverige när det gäller arvsrättsliga spörsmål med internationell koppling, kan det innebära att de svenska arvsreglerna sätts åt sidan i allt större utsträckning. Frågeställningar som kommer att behandlas är om tillämpning av Arvsförordningen kan innebära en urholkning av de svenska laglottsreglerna och huruvida rättsställningen för efterlevande bröstarvingar och makar kommer att påverkas. Regler om ordre public finns både Arvsförordningen och i IDL. Har begreppet ordre public samma innebörd i de två regelverken? En annan frågeställning är hur fraude à la loi enligt premiss 26 i Arvsförordningen ska tolkas. 1.3 Metod och material För att ta reda på hur Arvsförordningen kommer att påverka rättsläget för de internationella arvsfrågorna kommer jag främst utgå ifrån det utomnordiska regelverk som finns idag. Utgångspunkten kommer att vara lagtext i form av lagen (1937:81) om internationella 11 Självklart kommer Arvsförordningen föra med sig konsekvenser för alla berörda medlemsländer, men då denna uppsats utgår från en svensk synvinkel blir perspektivet ett svenskt sådant. 12 Enligt statistik från Statistiska centralbyrån (SCB) bodde det år 2012 1 473 256 utomlands födda människor i Sverige. 6

rättsförhållanden rörande dödsbo och Europaparlamentets och Rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg. Lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket kommer att redogöras för i början av uppsatsen då jag kortfattat presenterar den internordiska regleringen. Utöver detta kommer förarbeten, doktrin, relevant praxis från svenska domstolar och EU-domstolen samt vetenskapliga artiklar att användas. 1.4 Avgränsningar Uppsatsen kommer främst att behandla frågor om lagval vid legal arvsrätt och vissa testamentsfrågor. Behörighet kommer att nämnas, men inte i lika stor utsträckning. Anledningen till att jag ändå tar upp behörighetsfrågor är för att läsaren ska få en bättre inblick och förståelse för Arvsförordningen och hur den kommer att tillämpas. Behörighet är intressant att ta upp i samband med frågor kring lagval, eftersom det rör problematiken då ett lands domstol har behörighet samtidigt som ett annat lands lagar kommer att behöva tillämpas av domstolen. Anledningen till att lagvalsfrågor och främst hemvistbegreppet tar upp en relativt stor del av uppsatsen är dels för att de ligger till grund för hur de andra frågorna ska besvaras och dels att den nya arvsförordningen innebär ett skifte från nationalitetsprincipen till hemvistprincipen. Hemvistbegreppet kommer endast diskuteras utifrån den internationella privat- och processrättsliga synvinkeln. Jag går således inte in på hur det tolkas enligt den svenska interna rätten, då det inte finns utrymme för det i framställningen. För att kunna gå djupare in på laglottsproblematiken kommer jag att ta upp testamentsfrågor. Vidare kommer uppsatsen att fokusera på en jämförelse mellan hur ordre public och fraud a la loi behandlas och tolkas i Arvsförordningen i jämförelse med tidigare lagstiftning (IDL). Då den nordiska lagstiftningen inte kommer att förändras i så stor utsträckning och därmed mindre intressant än Arvsförordningens förhållande till IDL, kommer den endast att behandlas i det inledande kapitlet samt kort i avsnittet om hemvistbegreppet. 7

1.5 Disposition Inledningsvis presenteras de internationella arvsreglerna kortfattat. Fokus kommer främst att ligga på Arvsförordningen av den anledningen att det är den som i störst utsträckning kommer att vara tillämplig på internationella arvsspörsmål. I nästkommande kapitel kommer regelverken att gås igenom mer på djupet, vari först domsrätten tas upp enligt IDL och Arvsförordningen för att sedan i nästa kapitel övergå till olika lagvalsprinciper enligt IDL och Arvsförordningen. Därefter kommer en fördjupning i hemvistbegreppet att göras. I kapitel 5 tas testamente och arvsavtal upp för att ge en bakgrundsbild till problematiken med laglottsregler. Kapitel 6 behandlar ordre public där en jämförelse görs mellan nuvarande ordre publicbestämmelsen och hur den ska tolkas enligt Arvsförordningen. I kapitel 7 kommer problematiken kring fraude à la loi att behandlas samt frågan huruvida Arvsförordningens bestämmelse kan komma till bukt med kringgåendeläran. Slutligen kommer ett kapitel med avslutande kommentarer. Analys kommer genomgående vävas in i texten. Rättsfall tas upp för att exemplifiera den aktuella problematiken. 2. Allmänt om de internationella arvsreglerna 2.1 IDL I dagsläget reglerar IDL arvsfrågor med internationella inslag, som inte omfattas av NDL. Den rör alla arvsfrågor med internationell anknytning. Det kan till exempel handla om en avliden person med tillgångar både i Sverige och utomlands eller att personen i fråga delvis bodde utomlands och befann sig där vid tiden för sin död. Som nämnts i det inledande avsnittet kommer IDL att ersättas av Arvsförordningen, vilken blir tillämplig på alla arvsrelaterade spörsmål av internationell karaktär. IDL utgår från nationalitetsprincipen, vilken innebär att det är medborgarskapslandet som äger behörighet och vars lag ska tillämpas vid arvstvister av internationellt slag. Detta stadgas bland annat i 2:2 IDL. 8

2.2 NDL De internordiska regelverken bygger på den nordiska arvskonventionen. Syftet med konventionen är bland annat att underlätta för arvsfrågor gällande nordiska medborgare som flyttar inom Norden. 13 En av de lagar som används i Sverige och bygger på denna konvention är lagen (1935) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge (NDL). De internordiska regelverken är tillämpliga på situationer där en person vid sin bortgång är medborgare i ett av de nordiska länderna och vid sin död har hemvist i ett annat nordiskt land. NDL utgår från hemvistprincipen både vad gäller domsrätt och lagval, vilket stadgas i 19 NDL. Enligt principen bedöms en persons rättsställning enligt lagen i det land där den avlidne senast hade sitt hemvist. Det finns praktiska fördelar med att tillämpa denna princip, exempelvis att domstolslandets egna lagar i större utsträckning blir tillämpliga. Detta kan leda till att de svårigheter undviks, som kan uppstå när en domstol tvingas tillämpa utländsk rätt, eftersom man inte kan vara säker på att de utländska reglerna tillämpas på ett korrekt sätt. Hemvistprincipen främjar på så sätt snabbhet och kvalitet. En person kan även känna större anknytning till sitt hemvistland än till det land den är medborgare i, om den enda anknytningen till det landet är medborgarskapet. Eftersom Arvsförordningen i första hand blir tillämplig i Sverige kommer den nordiska regleringen att beröra Sverige endast i de fall det inte finns någon jämförbar reglering i arvsförordningen. Eftersom huvudregeln för både NDL och Arvsförordningen är hemvistprincipen bör det inte bli några större skillnader gällande behörighet och lagval mellan de två regelverken. Då Sverige och Finland faller inom Arvsförordningens exklusiva kompetensområde 14, krävs ett uttryckligt undantag i Arvsförordningen för att den nordiska arvskonventionen ska ha fortsatt tillämplighet i dessa länder. I artikel 75.3 stadgas att Arvsförordningen inte kommer att stå i vägen för tillämpningen av den reviderade nordiska arvskonventionen, som ändrades genom överenskommelse 1 juni 2012. Detta innebär att den nordiska arvskonventionen för Finlands och Sveriges del endast kommer att kunna tillämpas i den utsträckning konventionen innehåller regler om det som anges i artikel 75.3, a och b, bland annat regler om förvaltning av dödsbo samt om enklare och snabbare förfaranden för 13 Den nordiska konventionen om arv, testamente och boutredning (antagen i Köpenhamn 19.11.1934). En översyn av konventionsregleringen föreslagen av den nordiska expertgruppen för familjerättsfrågor, s. 27. 14 Det innebär att Sverige och Finland i första hand kommer tillämpa arvsförordningen framför annan lagstiftning. 9

erkännande och verkställighet av domar i samband med arv. Den svenska lagstiftning, som ska implementera den reviderade nordiska arvskonventionen väntas bli klar först 2015. 15 Den nordiska arvskonventionens bestämmelser har anpassats så att de huvudsakligen överensstämmer med bestämmelserna i Arvsförordningen i de delar där Sverige och Finland inte får tillämpa konventionsbestämmelserna. 16 Detta gäller bland annat att boutredning, bodelning och arvskifte ska förrättas i enlighet med den stat där den nordiske medborgaren vid sin död hade sitt hemvist. 17 Precis som i Arvsförordningen finns det även en möjlighet enligt den nordiska arvskonventionen att för arvlåtaren vid lagvalsfrågor välja lagen i det land, där vederbörande är medborgare. 18 De bestämmelser i den nordiska arvskonventionen som Finland och Sverige får tillämpa har däremot behållits oförändrade. Exempel på sådana bestämmelser är erkännande och verkställighet, där det bland annat inte behövs något exekvaturförfarande för att nordiska avgöranden ska kunna verkställas. Konventionen innebär då ett enklare och snabbare förfarande än vad Arvsförordningen stipulerar. 19 Då både Island och Norge står utanför EU blir den nordiska arvskonventionen fortsatt tillämplig på dem. För Danmarks del ska konventionen fortsätta att gälla, trots att Danmark är med i EU, då Danmark enligt skäl 83 i Arvsförordningen står utanför dess tillämpningsområde. 20 2.3 Arvsförordningen Arvsförordningen är ett led i utvecklingen för ett öppnare och friare EU där förutsättningarna för människor som bor eller har familj och/eller egendom utomlands är tänkta att underlättas. Arvsförordningen kommer att vara tillämplig på arv efter personer som avlider på eller efter den 17 augusti 2015. 21 15 Bogdan, Michael, Svensk internationell privat- och processrätt, 8 u, Norstedts Juridik AB, Lund 2 januari 2014, s. 224. 16 En översyn av konventionsregleringen föreslagen av den nordiska expertgruppen för familjerättsfrågor, s. 8 f. 17 Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, s. 224 samt se art. 19 i Undertecknande av överenskommelse om ändring i 1934 års nordiska arvskonvention, bilaga 1, Ju2012/3305/L2. 18 Se artikel 3 i konventionen. 19 Se bland andra artikel 43 och artikel 75.3 i den nya arvsförordningen 20 Artiklarna 1 och 2 i tilläggsprotokollet till fördraget om europeiska unionen och fördraget om europeiska unionens funktionssätt. För vidare läsning se En översyn av konventionsregleringen föreslagen av den nordiska expertgruppen för familjerättsfrågor. 21 Se artikel 83 i Arvsförordningen. 10

Arbetet med Arvsförordningen tog fart under hösten 2009 då kommissionen lade fram ett förslag 22 till en ny förordning. Redan 1998 öppnades dock möjligheten upp för ett europeiskt samarbete för en harmonisering av internationell arvsrätt genom den handlingsplan inom EU som upprättades i Wien 1998. Då det ansågs att arvsområdets regelverk hindrade den fria rörligheten inom EU, sammanträdde EU:s stats- och regeringschefer för att diskutera hur de på bästa möjliga sätt skulle kunna utveckla EU mot större frihet, säkerhet och rättvisa enligt Amsterdamfördraget. 23 Handlingsplanen följdes av ett åtgärdsprogram för ett genomförande av principen om ömsesidigt erkännande inom civila och kommersiella områden 24 samt av ett meddelande från kommissionen rörande bland annat ett instrument som bidrar till ömsesidigt erkännande inom arvsrätten och som bygger på det så kallade Tammerforsprogrammet. 25 Kommissionen upprättade 2005 en Grönbok om arv och testamente, bestående av problemställningar och en uppmaning till alla intresserade att inkomma med yttranden i frågan. 26 En expertgrupp bestående av advokater och professorer utsågs sedan av kommissionen och lade grunden till Arvsförordningen genom sitt förslag. 27 Fram tills det att Arvsförordningen träder i kraft har varje land sina befintliga internationella privaträttsliga regler kring vilket lands domstol eller lag som ska tillämpas rörande gränsöverskridande arvsfrågor. Detta kan innebära att parallella förfaranden sker samtidigt i flera länder vilket kan bli kostsamt och problematiskt både för de enskilda som berörs och för de myndigheter som handhar ärendet. I samband med att Arvsförordningen träder i kraft kommer även den nordiska arvskonventionen att anpassas efter Arvsförordningen. 28 Arvsförordningens syfte är att enhälligt reglera alla civilrättsliga spörsmål gällande arv efter en avliden, som till exempel rättigheter och skyldigheter efter dödsfall eller överföring av den 22 KOM(2009) 154, slutlig. 23 Handlingsplan för att på bästa sätt genomföra bestämmelserna i Amsterdamfördraget om upprättande av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa Text av Rådet (rättsliga och inrikes frågor) den 3 december 1998, EGT C 19, 23.1.1999, samt se Bergquist, Ulf, EU förslag om internationell arvsrätt, s. 36, Advokaten nr 9, 2009, s. 36-37. Finns på http://www.advokatbergquist.se/advokaten.pdf. 24 Åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål, (2001/C 12/02). 25 Meddelande från kommissionen till Rådet och Europaparlamentet. Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa: Resultat av Tammerforsprogrammet och framtida inriktning, KOM(2004) 401 slutlig. 26 Grönbok- Arv och testamente, KOM(2005) 65 slutlig. 27 KOM(2009) 154 slutlig, s.3. 28 Se artikel 75.3 i arvsförordningen samt En översyn av konventionsregleringen föreslagen av den nordiska expertgruppen för familjerättsfrågor s. 29. Se även Undertecknande av överenskommelse om ändring i 1934 års nordiska arvskonvention. 11

avlidnes tillgångar. Den gäller oavsett om det rör sig om arv enligt den legala arvsordningen eller arv efter testamente. 29 I Arvsförordningen kommer domstolsbegreppet att användas i bred bemärkelse och kommer att omfatta även andra myndighetsutövare som till följd av delegering har liknande funktioner. 30 I Arvsförordningens artikel 3.2 definieras domstol som alla rättsliga myndigheter och rättstillämpare som har behörighet i arvsfrågor och som utövar rättsliga funktioner eller agerar genom delegering från en rättslig myndighet, under förutsättning att sådana andra myndigheter och rättstillämpare garanterar opartiskhet och samtliga parters rätt att bli hörda och under förutsättning att deras beslut enligt lagen i den medlemsstat där de är verksamma. I svensk lag definieras begreppet inte lika brett. Här benämns domstolar, förvaltningsdomstolar samt våra specialdomstolar för domstolar. Antagligen har man velat bredda detta begrepp i arvsförordningen eftersom domstolar kan ha olika betydelse för olika länder och i vissa fall förs även myndigheter in under det begreppet. Risken finns att dessa opartiska myndigheter förlorar sin status som domstol, vilket inte är eftersträvansvärt eftersom man vill underlätta för att beslut därifrån ska ha samma status som beslut från en vanlig domstol. Ett beslut från en sådan myndighet borde då gälla i alla medlemsländer, även i de vars myndigheter inte har samma status som domstolar. Vikt bör läggas på myndighetens opartiskhet och att den har blivit bemyndigad att handha vissa utredningar och utfärda beslut. 31 Ett nytt inslag, som kan komma att göra boutredning inom EU enklare, är det arvsintyg som införts i Arvsförordningen. Arvsintyget kommer att fungera som en slags legitimationshandling och bevismedel för dödsboet eller dess företrädare inom EU. Detta intyg kommer att utfärdas av en behörig domstol på begäran av varje person som behöver styrka att han eller hon är arvinge, testamentstagare, testamentsexekutor eller boutredningsman. Det ska inte behövas något särskilt erkännande för att arvsintyget ska gälla även i andra medlemsstater. Varje person som i intyget anges vara innehavare av vissa 29 KOM(2009) 154 slutlig, s. 4. 30 Ibid., s. 5. 31 Även i Sverige finns myndigheter med dömande karaktär, så som kronofogdemyndigheten. Sverige har i Bryssel I-förordningen lagt till att kronofogdemyndigheten ska gälla som domstol. Alltså har domstolsbegreppet även i Bryssel I-förordningen en utvidgad betydelse. Se artikel 62 i Bryssel- I förordningen. 12

rättigheter eller befogenheter ska tillerkännas dessa. Arvsintyget ska till exempel utgöra ett tillräckligt underlag för registrering av äganderätten i fastighetsregistret. 32 3. Domsrätt enligt IDL och Arvsförordningen 3.1 IDL När det gäller boutredning, bodelning och arvsskifte utgår man från två principer, nämligen universalitetsprincipen och territorialitetsprincipen. I nuläget tillämpas i Sverige en kompromiss av dessa två principer. Universalitetsprincipen innebär kortfattat att den avlidnes tillgångar behandlas som en enda enhet och hela handläggningen ska förrättas i ett land. Handläggningen omfattar således den avlidnes samtliga tillgångar, oavsett var de återfinns. Universalitetsprincipen stadgas bland annat i 2:1, första stycket och 2:2 IDL. Fördelen med denna princip är att det är lätt att få ett helhetsgrepp om tillgångarna samt att det är ett och samma land som sköter fördelningen av dem. Nackdelen är att andra stater kan anse sig ha rätt att handlägga egendom som finns inom deras territorium och på denna grund kräva att förfarandet ska ske hos dem. Mot bakgrund av detta krävs överenskommelser stater emellan, vilket Sverige för närvarande endast har med de nordiska länderna. I de fall då överenskommelser mellan stater saknas kan universalitetsprincipen leda till att en boutredningsmans förordnande inte erkänns av andra stater. 33 Sverige kan inte påstås vara ett föredömligt exempel på denna punkt, det vill säga att låta utländska domstolar förrätta egendom belägen i Sverige. För att en svensk domstol ska vara behörig att förrätta boutredning, bodelning och arvskifte över viss egendom räcker det enligt de svenska internationella privaträttsliga reglerna (IP-reglerna) att egendomen, som tillhörde den avlidne, återfanns i Sverige. Det gäller även om den avlidne varken var medborgare eller hade hemvist i Sverige. 34 För att universalitetsprincipen ska vara praktisk tillämpbar bör en boutredning eller ett arvsskifte som förrättats i ett land, även kunna innefatta tillgångar som 32 Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 8 u, s. 223 f. 33 Bergquist Ulf, Internationell arvs och bodelningsrätt- En kommentar, Norstedts Juridik AB, Stockholm 2003, s. 40 f. 34 Se 2:6 IDL. 13

den avlidne hade i ett annat land. Förrättningen som helhet behöver då kunna bli giltig i förrättarlandet. Territorialitetsprincipen innebär att kvarlåtenskap behandlas i varje enskilt land där den avlidnes egendom fanns. Det leder till att det är domstolarna i det land där den avlidne hade egendom som ska förrätta boutredning, bodelning och arvskifte för just den egendomen. Det innebär att samma domstol inte får förrätta över egendom tillhörande den avlidne som är belägen i ett annat land. Om en person exempelvis har egendom i Sverige, Spanien och Italien är svensk domstol enligt territorialitetsprincipen endast behörig att handha boutredning, bodelning och utfärda arvsskifte för egendom belägen i Sverige. Om de andra två länderna omfattas av samma princip blir utgången densamma för dem. När exempelvis fast egendom är underkastad särskild lagstiftning gällande hur den ska ärvas, tillämpas alltid territorialitetsprincipen. De svenska fideikommissreglerna är ett sådant exempel. 35 Territorialitetsprincipen för med sig både för- och nackdelar. En positiv aspekt är att exempelvis en boutredningsman, till skillnad från under universalitetsprincipen, agerar inom sitt territorium och riskerar därmed inte att andra länders myndigheter gör anspråk på kvarlåtenskapen. Det finns emellertid problem med territorialitetsprincipen och det är att alla länder har olika IP-regler, som måste följas av de myndigheter som förvaltar egendomen. Om de materiella reglerna i respektive land anger helt olika tillvägagångssätt för fördelning av kvarlåtenskapen finns risk för att det sker utan att fullt ut stämma överens med något lands fördelningsregler, om man ser till hela kvarlåtenskapen. Ett exempel; en advokat utses till testamentsexekutor av en tysk domstol, med uppdrag som avser egendom belägen i enbart Tyskland. För att kunna inkludera egendom belägen utanför Tysklands gränser, i till exempel Sverige, måste advokaten få ett universellt uppdrag som boutredningsman av en svensk domstol. I teorin är således universalitetsprincipen mest fördelaktig, men trots det tillämpas territorialitetsprincipen oftast i praktiken. 36 35 Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 7 u, Norstedts Juridik AB, Lund den 25 juni 2008, s. 239 och 244. 36 Bergquist, Internationell arvs och bodelningsrätt- En kommentar, s. 41. 14

3.2 Arvsförordningen När Arvsförordningen börjar tillämpas ändras huvudprincipen. Behörighet att förrätta ett internationellt arvsspörsmål övergår från domstolarna i medborgarskapslandet till domstolarna i hemvistlandet. Hemvistprincipen innebär att domstolarna i det land där den avlidne vid sin död hade sitt hemvist blir behöriga. Det finns emellertid ett annat alternativ som arvlåtaren har att tillgå och det är de fall den avlidne hade valt att ett visst lands lagar ska vara tillämpliga på arvsförrättningen. I och med detta erhåller domstolarna i det landet behörighet på grund av lagvalet. Den avlidnes medborgarskapsland kommer efter tillämpningen av Arvsförordningen i princip inte ha något att göra med behörigheten längre. 37 Domstolarna i en medlemsstat har behörighet att fatta beslut om arvet i helhet om den avlidne hade hemvist där vid sin död, oavsett i vilket land tillgångarna befinner sig enligt Arvsförordningens artikel 4. Vidare blir medlemsländernas domstolar behöriga att förrätta boutredning över tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen och som finns beläget inom landets gränser, även om den avlidne vid sin död saknade hemvist i medlemsstaten. Då erhåller domstolarna subsidiär behörighet enligt artikel 10, och kan pröva arvsmålet i dess helhet om den avlidne vid sin död var medborgare i medlemsstaten eller haft hemvist där för mindre än fem år sedan. Om detta inte ger någon domsrätt ska domstolarna i den medlemsstat där tillgångarna återfinns ändå vara behörig att förrätta dessa tillgångar, men inte arvet som helhet. Det finns ytterligare en möjlighet för medlemsländerna att erhålla behörighet. Så är fallet om landet har tillräcklig anknytning till arvsmålet och det föreligger situationer som gör att målet inte kan prövas i något annat icke-medlemsland. Det kan till exempel röra sig om att det råder inbördeskrig i det land målet egentligen hade närmast anknytning till. 38 I Arvsförordningen undantas bodelning enligt artikel 1.2, d. Bodelningsfrågor om eventuell svensk behörighet enligt IDL kommer således fortsätta att gälla, eftersom det ligger utanför förordningens tillämpningsområde. Lagval avseende bodelningsfrågor mellan makar regleras inte i IDL utan i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden (LIMF), se 1 LIMF. Tillämplig lag kommer även fortsättningsvis att vara lagen i den stat där makarna tog hemvist i och med giftermålet enligt 4, första stycket, LIMF, förutsatt att makarna inte har gjort något lagval. 37 Se artikel 4 och 5 i Arvsförordningen. 38 Bogdan, Den nya EU-förordningen om internationell successionsrätt, SvJT 2012 s. 742 f. 15

4. Olika principer vid lagval enligt IDL och Arvsförordningen I detta avsnitt diskuteras olika principer vid lagval. Inom den internationella familje- och arvsrätten har valet för lagval länge stått mellan nationalitetsprincipen och hemvistprincipen. Utöver dessa två möjligheter finns det en tredje, nämligen lagvalsfrihet, vilken bland annat stadgas i Arvsförordningens artikel 22. Regeln innebär en frihet för arvlåtaren att bestämma att hans eller hennes kvarlåtenskap ska regleras i enlighet med sitt medborgarskaps lands lag. En grundtanke bakom lagvalsprinciperna är att rättsförhållandet ska bedömas i enlighet med den lag det har starkast koppling till. Konflikter mellan nationalitetsprincipen och hemvistprincipen kan uppstå i de situationer då någon har hemvist i ett annat land än där han eller hon är medborgare. 39 4.1 IDL Någon lagvalsfrihet, det vill säga en möjlighet för arvlåtare/testator och arvtagare/ testamentstagare att själva bestämma tillämplig lag finns som huvudregel inte i IDL. I förarbetena till lagen stadgas att lagen i det land där testator var medborgare ska vara huvudregel men det utesluts inte att någon annan lag kan bli tillämplig. Detta kan till exempel bli aktuellt i de fall där testator uttryckligen har meddelat att en annan rättsordning ska gälla, så länge denna rättsordning är förenlig med de tvingande lagbestämmelserna i medborgarskapslandet. Om testatorns medborgarskap har ändrats efter det att testamentet har upprättats ska de regler som gäller för tolkning av testamente i det tidigare hemlandet beaktas. Det kan nämligen antas att testator har utgått ifrån att det är lagen i medborgarskapets land, där testator var medborgare vid upprättandet av testamentet, som ska gälla vid tolkningen av testamentet. Även den statens lag där testator vid tiden för upprättandet hade hemvist bör få viss betydelse. 40 39 Sayed, Mosa, Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige- En internationellt privaträttslig och jämförande studie, Iustus Förlag, Juridiska Fakulteten i Uppsala 20 november 2006, redaktör Dahlberg, Mattias, s. 118 f. 40 SOU 1936:24, Betänkande med förslag till lag om internationella rättsförhållanden rörande arv, testamente och boutredning m.m. s. 27. 16

4.1.1 Nationalitetsprincipen IDL bygger på nationalitetsprincipen och den rättsordning som blir tillämplig på arvet kallas för arvsstatut. Rätt till arv efter en svensk medborgare ska enligt 1:1, första stycket IDL prövas i enlighet med svensk lag. Om den avlidne vid sin död var bosatt utomlands får det samma effekt. Svensk domstol kan emellertid tillämpa utländsk lag om den avlidna var utländsk medborgare. 41 Det är den avlidnes medborgarskap som är avgörande och inte medborgarskapet hos den potentiella arvtagaren. 42 Det är viktigt att skilja mellan handläggningsfrågor och frågor som rör de materiella frågorna. Om en förrättning äger rum i Sverige ska svensk lag tillämpas på själva handläggningen, enligt 2:1 IDL. Detta lagrum säger ingenting om de materiella reglerna utan bara att de svenska handläggningsreglerna ska tillämpas. 43 Nationalitetsprincipen utgår således från medborgarskapslandet för att avgöra vilket lands rättsordning som ska tillämpas. Ulf Bergquist anför med anledning av detta bland annat att fördelen med nationalitetsprincipen är framför allt att det är relativt lätt att avgöra vilket medborgarskap den avlidne hade. 44 Det är emellertid inte denna anledning som anges i motiven till IDL. Enligt dessa är det de kulturella skillnaderna mellan länderna som ger upphov till nationalitetsprincipen. Vad gäller förhållandet mellan de nordiska länderna kan nationalitetsprincipen enligt förarbetena frångås. Anledningen är att den kulturella skillnaden mellan de nordiska länderna är mycket mindre än den är mellan övriga länder. En nordisk medborgare som flyttar från ett nordiskt land till ett annat har mycket lättare att anpassa sig till det landets normer än om vederbörande istället skulle flytta till ett EU-land utanför Norden. Detta förklarar varför domicilprincipen tillämpas mellan de nordiska länderna. 45 Förarbetet och lagen IDL är från 1936 respektive 1937 och vid den tiden var det ovanligt att svenskar bodde utomlands, gifte sig med utlänningar eller hade egendom utomlands, varför nationalitetsprincipen ansågs fungera bra. I dag ser samhället inte längre ut så. Människor bosätter sig, förvärvar egendom och ingår äktenskap alltmer utanför Norden. Under dessa 41 Se RH 1987:85, där den avlidne, som var ensamstående, var brittisk medborgare bosatt i Sverige och hade som enda kvarlevande släktingar sin mamma och halvsyster. I detta fall tillämpades brittisk arvslag där modern ärver hela kvarlåtenskapen 42 Bergquist, Internationell arvs- och bodelningsrätt- En kommentar, s. 45. 43 Ibid., s. 66. 44 Ibid., s. 30. 45 SOU 1936:24 s. 22. 17

förutsättningar blir nationalitetsprincipen en mindre bra lösning. För en svensk medborgare som är bosatt utomlands och har större delen av sin egendom där kan en rättsprocess i Sverige föra med sig negativa konsekvenser. Det kan till exempel leda till svårigheter med att få egendomen som finns utomlands att verkställas om det är en svensk domstol som utfärdat domen. 46 Det innebär att det kan bli svårt för den svenska domstolen att inkludera egendomen belägen utomlands i arvsförrättningen. Ur ett mångkulturellt perspektiv 47 kan nationalitetsprincipen ge den enskilde individen fördelar, då den kan leda till en tillämpning av lagen i det land som arvlåtaren är kulturellt bunden och har starkast band till. Denna fördel skulle kunna rättfärdiga de svårigheter som förknippas med att använda utländsk lagstiftning. Innehavet av ett nytt medborgarskap behöver inte betyda att en person vill frångå det ursprungliga medborgarskapslandets regler. En person som väljer att behålla det gamla medborgarskapet vid förvärv av ett nytt, gör sällan det för att kunna välja ett annat rättssystem. De flesta människor har inte tillräcklig kunskap om den internationella privaträtten för att ens kunna göra dessa överväganden. 48 År 2001 trädde en ny medborgarskapslag i kraft i Sverige, som tillåter dubbelt medborgarskap. 49 När frågan om vilket lands lag som ska tillämpas bestäms av medborgarskapet, kan svårigheter uppkomma om en person har mer än ett medborgarskap. Fallen då svårigheter kan uppstå torde ha ökat efter det att lagen om dubbelt medborgarskap infördes. Om ett av medborgarskapen är svenskt ska personen enligt svenska IP-regler uteslutande behandlas som svensk medborgare av de svenska domstolarna vid lagval- och domsrättsfrågor. 50 Anledningen till varför det är så har inte motiverats närmare av domstolarna. I de fall en person med två medborgarskap, varav ett är svenskt, vid sin bortgång har hemvist i det andra medborgarskapslandet, skulle det under vissa omständigheter kunna vara mer lämpligt att tillämpa hemvistlandets lag. 51 En sådan omständighet kan vara när personen har större anknytning till hemvistlandet. Är däremot inget av medborgarskapet 46 Bergquist, Internationell arvs- och bodelningsrätt- En kommentar, s. 30. 47 Ett mångkulturellt samhälle förklaras av den brittiske sociologen Tariq Modood som den invandrade befolkningen står för. Mångkulturen är inte sociala rörelser, som t ex politiska rörelser av en marginaliserad grupp så som de svarta amerikanernas frihetskamp, utan befolkningsrörelser utanför landsgränser. Det är genom invandringen, framför allt den från utomeuropeiska länder, som gett upphov till de europeiska mångkulturella samhällena, Se Sayed, Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige, s. 31 f. 48 Sayed, Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige, s. 284 f. 49 Se Lag (2001:82) om svenskt medborgarskap 14 e contrario. 50 Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt 7 u, s. 157, som hänvisar till lagen 2001:82 om svenskt medborgarskap; prop 1999/2000:147. 51 Brattström, Singer, Rätt arv s. 210 f. 18

svenskt tillämpas arvslagarna i det land där personen har hemvist, enligt de svenska IPreglerna. Om hemvisten är i ett annat land än i ett av de två länder personen är medborgare i väljs det land till vilken personen har starkast anknytning, det så kallade effektiva medborgarskapet. 52 Det finns rättspraxis som reglerar de situationer där ett medborgarskap är svenskt och ett annat är utländskt. Denna praxis bekräftar att det svenska medborgarskapet väger tyngst om valet står mellan att tillämpa svensk rätt eller utländsk rätt. 53 Detta behöver emellertid inte vara en allmän princip och att inte ta hänsyn till andra faktorer leder till godtycklighet. I praktiken bör det vara vanligt att även andra anknytningsfaktorer än enbart medborgarskap avgör vilket lands lag som ska tillämpas. Ökningen av antalet dubbla medborgarskap är en utveckling som skulle kunna leda till en urholkning av medborgarskapets betydelse. Den kan få till följd att endast anknytningen till ett medborgarskapsland inte längre är tillräckligt för att medborgarskapslandet ska tillerkännas domsrätt eller att det landets lag ska tillämpas. 54 Ett annat rättsfall av intresse kommer från EU-domstolen och hanterar frågan om dubbla medborgarskap och där hemvistet är det avgörande behörighetsrekvisitet. 55 I och med att detta mål inte rör arvsrätt går det inte att dra någon slutsats kopplat till Arvsförordningen. Syftet med att ta upp detta rättsfall är att belysa problematiken kring dubbla medborgarskap och det faktum att enbart hemvistet inte avgör vilket av medborgarskapsländerna som ska äga företräde till behörighet. Att hemvistet får stor betydelse i och med den nya arvsförordningens inträde kommer att utredas längre fram i uppsatsen. 52 Bergquist, Internationell arvs- och bodelningsrätt- En kommentar, s. 33. 53 NJA 1965 s. 351 som handlar om en pappa som hade svenskt medborgarskap och hemvist i Sverige och som väckte talan mot sin son. Sonen hade dubbelt medborgarskap, ett svenskt och ett amerikanskt och hade vid tiden för rättegången hemvist i USA. Pappan förde talan om jämkning av underhållsskyldighet och HD fann att svensk domstol var behörig bland annat på grund av att sonen var svensk medborgare, samt NJA 1976 s. 472 som rör en avliden kvinna med både ett svenskt och ett amerikanskt medborgarskap och som hade hemvist i USA. HD fann i detta fall att den i Sverige utsedda boutredningsmannens förvaltning av dödsboet skulle omfatta även kvinnans egendom i utlandet och bortsåg alltså ifrån att kvinnans amerikanska medborgarskap, där hon också hade haft sin hemvist, var det effektiva medborgarskapet. 54 Pålsson, Svensk rättspraxis i internationell familje- och arvsrätt, s. 33 ff. Se även Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt 7 u, s. 157, där han tar upp en ökning av dubbelt medborgarskap som en följd av den nya medborgarskapslagstiftningen. För att få ytterligare belägg för tesen att antalet medborgare med dubbla medborgarskap har ökat har jag sökt statistik om detta via både hemsida och telefonkontakt hos Statistiska Centralbyrån (SCB) samt hos Migrationsverket utan att ha funnit något svar. Varken SCB eller Migrationsverket har någon statistik eller några uppgifter om antal människor som bor i Sverige med dubbla medborgarskap. 55 C-168/08 Hadadi mot Mesko. 19

Målet rör två makar med dubbla medborgarskap (Ungern och Frankrike) med hemvist i ett av medborgarskapsländerna (Frankrike). I målet utreddes hur artikel 3.1 i Bryssel II bisförordningen, som reglerar tolkningen av domstolars allmänna behörighet ska tolkas. I detta mål ansökte en av makarna om äktenskapsskillnad vid domstolen i Ungern medan den andra maken kort därefter ansökte om skilsmässa i Frankrike. Domstolen i Ungern meddelade dom om äktenskapsskillnad och en tid därefter avvisade domstolen i Frankrike den andra makens talan, vilket densamme överklagade. Appellationsdomstolen i Frankrike beslutade att domen om äktenskapsskillnad utfärdad i Ungern inte skulle gälla i Frankrike och att sakprövningen vid den franska domstolen skulle tas upp igen. Maken som ansökt om äktenskapsskillnad i Ungern överklagade den franska domen och menade att domstolen i Frankrike inte hade tagit hänsyn till att den ungerska domstolen ägde behörighet på grund av medborgarskapet i enlighet med artikel 3.1.b i Bryssel II bis-förordningen. Tolkningsfrågorna, som den franska domstolen sökte svar på hos EU-domstolen, var om artikel 3.1.b i Bryssel II bis-förordningen ska tolkas så att när makarna är medborgare i både det land där domstolen har anhängiggjort målet och i ett annat EU-land, är medborgarskapet i den första medlemsstaten avgörande. I det fall den första frågan besvaras nekande avser den andra tolkningsfrågan huruvida artikel 3.1.b. ska tolkas så att vid fråga om dubbelt medborgarskap, ska medborgarskapet utgöras av den stat till vilken makarna har starkast anknytning. Den tredje tolkningsfrågan ska utredas om den andra frågan besvaras nekande. Den gäller om makarna enligt artikel 3.1.b har ytterligare en möjlighet att väcka talan, nämligen om de kan göra det i vilken som helst av staterna de är medborgare. Den första frågan besvarades med att den domstol i vilken sakfrågan anhängiggörs måste beakta den omständigheten att makarna även har ett annat medborgarskap vars domstol skulle kunna vara behörig i mål om äktenskapsskillnad. Alltså måste domstolen i det land där makarna har sitt hemvist ta hänsyn till makarnas gemensamma medborgarskap. Angående den andra och tredje frågan svarade EU-domstolen att artiklarna ska tolkas så att bestämmelsen utgör hinder för att domstolarna i en av dessa stater inte ska anses vara behöriga på grunden att käranden saknar anknytning till medlemsstaten. Bägge medlemsstaterna äger enligt bestämmelsen behörighet på grund av att de båda utgör medborgarskapsland och makarna kan därför fritt välja vilket av dessa länder de vill väcka talan i. Utgången i detta mål understryker likställighetsprincipen mellan medlemsländerna genom att bägge länder ges samma rätt till behörighet. Domstolarna i Ungern förlorar ej behörighet att avkunna dom i målet enbart utifrån det faktum att Frankrike utgör hemvistlandet. 20

4.2 Arvsförordningen Enligt artikel 21 i Arvsförordningen är huvudregeln att hemvistlandet avgör vilket lands lag som blir tillämpligt på arvet. Denna lagregel är subsidiär och kan enligt artikel 21 andra stycket sättas åt sidan i de fall den avlidne uppenbart hade närmare anknytning till ett annat land. I sådana fall ska istället lagen i detta land tillämpas på arvet. En person kan ha uppenbart närmare anknytning till ett annat land än hemvistlandet om personen precis bosatt sig i landet. Hon eller han skulle i en sådan situation kunna känna större tillhörighet till ursprungslandet. Artikel 21 andra stycket anger inte att landet som den avlidne hade närmare anknytning till måste vara personens medborgarskapsland. Enligt Arvsförordningens artikel 22 kan en person välja vilken lag som ska vara tillämplig på arvet; den så kallade lagvalsregeln. Lagvalsmöjligheten är begränsad på så sätt att endast lagen i det land där personen i fråga var medborgare, antingen vid sin död eller vid tidpunkten för sitt val, kan tillämpas. Oftast kommer det att sammanfalla med hemvistlandet, men i de fall hemvist- och medborgarskapslandet är olika kan valmöjligheten få stor betydelse. Lagvalet ska uttryckligen anges i en förklaring, till exempel genom ett testamente eller ett arvsavtal, eller framgå av villkoren av ett sådant. 56 Enligt punkten 3 i samma artikel är det även det valda landets regler som ska tillämpas på frågan om lagvalets materiella giltighet. Skulle en person ha flera medborgarskap får den enligt artikel 22.1, andra stycket välja vilket som helst av dessa länder, under förutsättning att personen är medborgare där antingen vid lagvalet eller vid sin bortgång. Medlemsländerna är däremot inte skyldiga att ta hänsyn till ett medborgarskap som en person skaffat för att kringgå lagen i det land där den först hade medborgarskap, enligt förordningens premiss 26. Ett exempel på detta är om en svensk medborgare med hemvist i Sverige skulle skaffa sig ytterligare ett medborgarskap och genom att välja det nya medborgarskapslandets lag kunna kringgå de svenska laglottsreglerna. 57 Anledningen till att det endast är medborgarskapslandets lag som går att välja är för att man ville hitta en bra balans mellan de fördelar ett sådant val för med sig, så som ökad rättssäkerhet och bättre förutsättningar för arvsplanering samt att skydda de anhörigas legitima intressen, framförallt makar och barn. Genom att få möjligheten att välja sitt 56 Bogdan, Den nya EU-förordningen om internationell successionsrätt, SvJT 2012 s. 740. 57 Idem., se även under kapitel 7 om fördjupning i kringgåendeläran. 21