Årbyskeppsättningen. Vård av fornlämning samt kompletterande analys av äldre fyndmaterial

Årbyskeppsättningen Vård av fornlämning samt kompletterande analys av äldre fyndmaterial Fornlämning 192:1:, Årby 4:5, Svedvi socken, Hallstahammars kommun, Västmanland, Västmanlands län SAU rapport 2018:4 Jonas Wikborg & Olle Heimer

Årbyskeppsättningen Vård av fornlämning samt kompletterande analys av äldre fyndmaterial Fornlämning 192:1:, Årby 4:5, Svedvi socken, Hallstahammars kommun, Västmanland, Västmanlands län SAU rapport 2018:4 Jonas Wikborg & Olle Heimer

SAU rapporter 2018:4 ISSN 1652-9448 SAU 2018 UTGIVNING OCH DISTRIBUTION Societas Archaeologica Upsaliensis Thunbergsvägen 5B, 752 38 Uppsala post@sau.se www.sau.se TEKNISKA OCH ADMINISTRATIVA UPPGIFTER Länsstyrelsens dnr och datum för beslut: 431-4063-14, 2014-10-16 SAU:s projektbeteckning: Årbygravfältet 6402 Företagare: Belägenhet LANDSKAP: Västmanland LÄN: Västmanland KOMMUN: Hallstahammar SOCKEN: Svedvi FASTIGHET: Årby 4:5 FORNLÄMNING: Svedvi 192:1 FASTIGHETSKARTBLAD: 11G1fSV KOORDINATER: 571090, 6604137 HÖJD: 20 m ö h Undersökningen TYP AV UNDERSÖKNING: Fornminnesvård DATUM I FÄLT: 2014-10-23 UNDERSÖKT YTA: KOORDINATSYSTEM: SWEREF99 TM HÖJDSYSTEM: INMÄTNINGSSYSTEM: Personal: Olle Heimer & Jonas Wikborg Fynd förvaras: Inga fynd Arkivmaterial: Förvaras i SAU:s lokaler Omslagsbild: Årbyskeppsättningen. Foto: Olle Heimer, SAU Allmänt kartmaterial: Lantmäteriet Medgivande MS2007/04080 Digitala planer: Lektör: Niklas Stenbäck Layout: ord & form, Gudbrand Klæstad Tryck: KPH Trycksaksbolaget AB, Uppsala

Innehåll Sammanfattning 4 Inledning 5 Antikvarisk bakgrund 6 Topografi och fornlämningsmiljö 6 Restaureringen 7 Metod och genomförande 7 Bevakningsobjekt? 11 Skeppsättningen på Årbygravfältet i Svedvi socken, Västmanland 12 Tidigare restaureringar av det aktuella objektet 12 Fynden lokaliseras åter 12 Analyser av benmaterial 13 Osteologisk analys 13 14 C-analys 13 Begravningen i skeppsättningen 13 Skeppsättningarnas geografiska utbredning 14 Dödens skepp 14 Skeppsättningarnas ålder 15 Skeppsättningarnas orientering 15 Vem var den gravlagde? 17 Referenser 19 Bilagor 21 1. Osteologisk analys 21 2. 14 C-analys 32

30 20 Sammanfattning Efter ett beslut från Länsstyrelsen i Västmanlands län (Dnr 431-4063-14, beslutsdatum 2014 10 16) har Societas Archaeologica Upsaliensis utfört en restaurering av en skeppsättning på gravfältet 192:1 i Svedvi socken. Insatsen bestod i att två av de resta stenarna i konstruktionen, som hade börjat luta, restes upp. Den aktuella skeppsättningen har tidigare varit föremål för en arkeologisk undersökning, dock har fyndmaterialet varit försvunnet i flera årtionden. I samband med rapportarbetet har detta dock kunnat lokaliseras och har därefter analyserats. De brända benen kommer från människa, häst, hund samt björn. I det osteologiska materialet identifierades även kamfragment och fragment av spelbrickor. En 14 C-analys av ett av benen visar att graven anlagts under vendeltid. g erg Lundbo Bolunda mkvalsta Pettersborg Tobiebo B rsta 20 V rpeby Nibble Yllesta by Sˆ rstafors Lilla by 25 Gr nby Saxtorp Forsta 21 22 N s Vattenverk Lyckhem Pr stgârden Ân Grav- och bopl. omr. Amsta Vallby Eriksberg Vallby Vinb. Persbo Pr stgârden Gravrˆ 28 Svedvi kyrka BrÂnsta FÂgelsj 20 ƒngsgârden Gravf lt Lˆ tgârden Borgby cken Berga E18 rby H llristning Skogstorp Larsbo 30 Forstorpet 19 20 FÂgelsjˆto 25 25 Brunna Gymninge Hagen V nsta Festplats 15 Borgby skans Ulvsta Fyrback 25 Viby Metallind. Naturres. Kolb ck 10 KÂltorpet 23 Oxelby 15 Metallind. Vallby rg 30 Pilbo Lˆ vgârd Friskbo Persbo Sk lby Olvsta 15 Golfbana V sterkvarn 252 Reningsv. Mˆ lntorp 10 L. S vern Tallbo H sselby Blomtorpet 17 Kolb cksân Fornborg sterlundby St. ƒ ggeby Oskarsborg 0 2 Stentorpet L. ƒggeby km 25 19 Hultet 15 Utn s FIGUR 1. Utdrag ur Terrängkartan med undersökningsområdet markerat med röd cirkel. Lantmäteriet Gävle. Medgivande MS2007/04080. Skala 1:50 000. 4 SAU RAPPORT 2018:4

Inledning På gravfältet Svedvi 192:1, i utkanten av Kolbäck, finns en skeppsättning vilken tidigare har undersökts samt restaurerats. Markägaren, Mattias Robsson, har påtalat för Länsstyrelsen att två stenar i den aktuella skeppssättningen lutar och att det finns risk för att de kan falla omkull. Länsstyrelsen i Västmanlands län beslutade att de två resta stenarna skulle rätas upp. Arbetet har bekostats med medel ur anslagsramen 7:2/2014, åtgärd vård av fornlämningar. Enligt Länsstyrelsens förfrågningsunderlag restes ovan nämnda stenar med hjälp av en arkeolog från Västmanlands läns museum år 2001 (dnr 220-8956-01). Vad för slags fyllningsmaterial som användes vid det tillfället framgår inte av handlingarna i ärendet, men enligt markägaren grävdes det inte intill stenarna utan dessa rätades upp varefter sand användes som återfyllnadsmaterial i de håligheter som då uppstod. Arbetet skulle dokumenteras och enligt beslutet skulle en rapport upprättas. Dock saknas enligt Länsstyrelsen både dokumentation och rapport i ärendet. I samråd med Länsstyrelsen beslöts att det vid 2014 års restaurering skulle användas bergkross eller grövre grus som utfyllnadsmaterial i kombination med markduk istället för den sand som användes vid förra tillfället. Förhoppningen är att denna restaurering skall vara mera bestående än den förra. På uppdrag av Länsstyrelsen i Västmanland utsågs Stiftelsen Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) att i samarbete med markägaren genomföra arbetet (Lst beslut dnr 431-4063-14). I uppdraget ingick att; Resa de två stenarna Fotodokumentera skeppsättningen före och efter resningen Fastställa kondition på en avslagen sten som tidigare sammanfogats med lim Dokumentera eventuella anläggningar som påträffades i samband med resningen Redovisa det utförda arbetet på blanketten Redovisning av utförd arkeologisk undersökning samt i en rapport Fältarbetet genomfördes 2014-10-23 av Olle Heimer, SAU samt markägaren Mattias Robson. Fältarbetet har beskrivits av Olle Heimer, SAU. En genomgång av relevant arkivmaterial har gjorts av Jonas Wikborg, SAU. I samband med arkivstudien kontaktade Jonas Wikborg Barbro Johansson på Västmanlands läns museum. Genom hennes försorg kunde fyndmaterialet från den begravning som undersöktes inne i skeppsättningen på 1960-talet lokaliseras i museets magasin. Fynden hade fram till dess varit försvunna under närmare 50 år! Efter denna upptäckt framfördes förslag till Länsstyrelsen att göra en osteologisk analys av benmaterialet samt en 14 C-analys av ett av de brända benen. SAU fick gehör för detta förslag som Länsstyrelsen lät finansiera. Tillstånd inhämtades också från länsmuseet för att datera ett av de brända benen. Detta andra steg av uppdraget har utförts och avrapporterats av Jonas Wikborg som gjort en sammanställning av kunskapsläget kring den aktuella graven och kortfattat satt in den i ett större sammanhang. SAU RAPPORT 2018:4 5

Antikvarisk bakgrund Topografi och fornlämningsmiljö Skeppssättningen ingår i järnåldersgravfältet Svedvi 192:1. Gravfältet ligger på en flack moränsträck ning och består enligt FMIS av ca 47 gravar som utgörs av tre högar, 25 runda stensättningar, åtta kvadratiska stensättningar, en tresidig stensättning, två domarringar, två skeppssättningar, en skeppsformig stensättning samt sex resta stenar varav fem är omkullfallna. Den nu aktuella skeppssättningen ligger i nordvästra delen av gravfältet. De två aktuella stenarna är placerade i skeppssättningens nordöstra del (fig 2). FIGUR 2. Den aktuella skeppssättningen från nordost med de två lutande stenarna i bildens högra del. Foto: Olle Heimer, SAU. 6 SAU RAPPORT 2018:4

Restaureringen Metod och genomförande Arbetsprocessen visas nedan genom en serie bilder (fig 3 10). Arbetet genomfördes så att stenarna varsamt lyftes upp med hjälp av grävmaskin. Därefter rensades hålet där stenen stått och utvidgades något. Vid resningen visade det sig att båda stenarna varit förstärkta med betong under marknivå. Därpå placerades markduk i botten av gropen och ett lager grus lades som fundament för stenen. Därefter placerades stenen åter i gropen och tomrummet fylldes upp med grus. Sist lades torvor från närområdet för att dölja ingreppet samt påskynda återväxten av gräs runt stenarna. FIG. 3. Stenen lyfts varsamt med maskin FIG. 4. och lades åt sidan. FIG. 5. Gammal förstärkning av betong. FIG. 6. I botten placerades markduk och ett lager grus. SAU RAPPORT 2018:4 7

FIG. 7. Därefter placerades stenen åter på sin plats FIG. 8 varefter tomrummet fylldes upp med grus. FIG. 9 & 10. Sist lades torvor från närområdet runt de två stenarna för att dölja ingreppet samt påskynda återväxten av gräs runt stenarna. FIGUR 3 10. Bildserie som visar arbetsgången vid restaureringen av skeppssättningen. Foto: Olle Heimer, SAU. 8 SAU RAPPORT 2018:4

FIGUR 11. Den renoverade skeppssättningen från öster. De två renoverade stenarna syns i den bortre raden, strax till vänster om stävstenen. Foto: Olle Heimer, SAU. FIGUR 12. Den renoverade skeppssättningen från nordväst. De två renoverade stenarna syns i bildens vänstra kant. Foto: Olle Heimer, SAU. SAU RAPPORT 2018:4 9

FIGUR 13. Den limmade stenen efter det att den rests igen. Foto: Olle Heimer, SAU. FIGUR 14. Den röda pilen på bilden markerar ytterligare en sten som lutar i skeppssättningen. Foto: Olle Heimer, SAU. 10 SAU RAPPORT 2018:4

I förfrågningsunderlaget från Länsstyrelsen fanns även uppdraget att fastställa konditionen på en tidigare limmad sten. Vid besiktningen av stenen gjordes bedömningen att konditionen på lagningen är god (fig 13). Bevakningsobjekt? Vid besiktning av samtliga stenar visade det sig att ytterligare en sten i skeppssättningen lutar. Det rör sig om en sten i nordöstra delen. Stenen förefaller även den vara ingjuten i betong. Vid stenen, inne i skeppssättningen syns tydligt en bit betong som sticker upp ur gräset (fig 15, 16). Enligt markägaren har han märkt detta på senare år då han klipper gräset. Stenen förefaller även vara på väg att spricka. FIGUR 15. Den lutande stenen i skeppssättningens nordöstra del. Till höger i bilden syns betongen som sticker upp ur gräset. Foto :Olle Heimer, SAU. FIGUR 16. Den högra bilden visar begynnande spricka i den lutande stenen. Foto: Olle Heimer, SAU. SAU RAPPORT 2018:4 11

Skeppsättningen på Årbygravfältet i Svedvi socken, Västmanland Jonas Wikborg Gravfältet Svedvi 192:1 hyser närmare 50 gravöverbyggnader av flera olika typer. Här återfinns högar, runda stensättningar, kvadratiska stensättningar, en tresidig dito, domarringar, resta stenar, skeppsättningar samt en skeppsformig stensättning. Gravfältets storlek och variation vad gäller gravöverbyggnader antyder en lång användningsperiod. De kan representera större delen av järnålder. Kanske har de första gravarna anlagts redan under yngre bronsålder. År 2009 undersöktes en blockgrav och en härd strax sydost om det sedan tidigare registrerade gravfältet. Båda anläggningarna 14 C-daterades till förromersk järnålder. Vid samma tillfälle framkom även två stolphål och en grop (Eklund 2010). Vid en antikvarisk kontroll 2012 påträffades en härd i anslutning till gravfältet. Denna 14 C-daterades till yngre romersk järnålder (Eklund 2013). Tidigare restaureringar av det aktuella objektet De äldsta dokumenterade planerna på att restaurera den aktuella skeppsättningen kan tillskrivas Herman Hofberg som inventerade Västmanlands fornlämningar i slutet av 1800-talet. Vid ett besök på platsen beskrev han att alla hällarna var omkullfallna, men att samtliga föreföll ligga kvar varvid han uttryckte en förhoppning om att skeppsättningen skulle återställas i sitt ursprungliga skick. Han konstaterade att den bestod av 22 sidohällar samt en mitthäll (Hofberg 1879). Gravfältet har karterats vid flera tillfällen och 1967 beslöts att de omkullfallna stenarna skulle resas. Vid 1967 års restaurering restes stenarna i sina ursprungliga gropar vars djup endast uppgick till omkring 0,20 meter. Därefter göts stenarna fast med cement. Denna cementgjutning bildar stora, tunna cementflack kring stenarna och kunde observeras vid 2014 års fältinsats. I samband med restaureringsarbetet gjorde även en arkeologisk undersökning av Maud Eriksson vid Västmanlands läns museum. Undersökningen visade att det fanns stenskodda gropar under grästorven. Dess blev vägledande för placeringen av stenarna vid restaureringen. Undersökaren noterade att flera av hällarna låg på ett sådant sätt att de knappast kunde ha fallit omkull av sig själva utan antogs ha vräkts omkull av människohand. En tolkning som framförts är att detta skulle ha skett i samband med kristnandet (Eriksson 1968). Liknande iakttagelser har bland annat gjorts vid Anundshög i Badelunda. Mitthällen saknade dock underliggande stenskodd grop. Det antogs därför att denna aldrig varit rest. Kring och under mitthällen påträffades istället en ansamling av brända ben samt keramikskärvor och järnfragment. De brända benen har inte varit föremål för någon osteologisk analys, men troligtvis har resterna efter en kremerad människa gravsatts i skeppsättningen. En genomgång av benmaterialet skulle kunna bringa klarhet i den gravlagdes ålder och kön samt om även djurben återfinns i materialet. Vid en genomgång av benmaterialet skulle också eventuella kamfragment och spelbrickor kunna urskiljas. Sådana skulle kunna vara vägledande för en datering av den förmodade begravningen. Om inga daterande artefakter kan identifieras skulle en 14 C-analys av ett av de brända benen kunna bringa klarhet i begravningens ålder. Fynden beskrivs kortfattat i Erikssons artikel, men därefter har de varit försvunna. Så sent som 2008, i samband med en sammanställning av äldre arkivmaterial, noteras de som förkomna (Lihammer 2008). Fynden lokaliseras åter Efter att ha varit försunna i närmare 50 år lyckades Barbro Johansson på Västmanlands läns museum lokalisera fynden efter att jag kontaktat henne i ärendet. Dessa återfinns nu under inventarienummer 29008:1 7 och består av cirka 2 liter brända ben, 2 nitar, 1 krampa och 3 obestämbara 12 SAU RAPPORT 2018:4

järnföremål. Jag föreslog Länsstyrelsens handläggare att restaureringsuppdraget skulle kompletteras med en osteologisk analys av benmaterialet samt en 14 C-datering av detsamma. Analyser av benmaterial En 14 C-datering gjordes i syfte att bedöma ålder på begravningen. En osteologisk analys av benen gjordes i syfte att bedöma arter, antal individer och deras eventuella ålder samt om möjligt identifiera kammar och andra föremål bland benfragmenten (Sjöling 2016/bilaga 1). Osteologisk analys Sammanlagt analyserades 1602 gram brända ben. Alla fragment som var över ca 4 mm räknades och det resulterade i drygt 4500 benfragment. Ca 5 % av den totala benvikten identifierades till människa. Ca 44 % har identifierats till djur. I materialet identifierades även brända kamfragment av horn, två fragment från spelpjäser av horn, ett oidentifierat hornfragment samt en kamnit. Människobenen kommer från en yngre vuxen individ. I övrigt identifierades benfragment från en häst, två hundar samt fem falanger från björn. 14 C-analys Ett av de brända benen valdes ut för 14 C-analys vilken utfördes vid Ångströmlaboratoriet, Uppsala universitet (se bilaga x). Provet (Ua-52329) visade på en datering till vendeltidens äldre del (fig 17). Begravningen i skeppsättningen De analyserade benen visar att delar av en kremerad vuxen människa samt delar av en häst och två hundar har samlats ihop från ett gravbål och deponerats inne i skeppsättningen. Även om benmängden inte motsvarar de kompletta skeletten så är alla kroppsregioner representerade. Med på gravbålet har också varit en sammansatt hornkam med järnnitar samt ett brädspel med spelpjäser FIGUR 17. Kalibrering av 14 C-analys gjord på bränt ben från begravningen i skeppsättningen. SAU RAPPORT 2018:4 13

av horn. Fragment från fem björnfalanger, det vill säga de yttersta fingerlederna på en björn, visar att en kloförsedd björnfäll varit med på bålet. Den ovan omnämnda keramiken som skall ha hittats 1967 har inte kunnat lokaliseras. Den genomförda 14 C-analysen daterar själva begravningen som undersökts under en flat sten innan för de resta stenarna i skeppsättningen. Även om det är sannolikt är det ingen självklarhet att skeppsättningen är uppförd vid samma tidpunkt. Det föreligger inga stratigrafiska relationer som kan styrka eller avfärda antagandet. En källkritisk aspekt är också att forskare kunnat påvisa att analyser av brända ben kan ge äldre resultat än vad som förväntas. Detta antas bero på att det som egentligen dateras inte är benet utan störningar från den ved som använts vid kremeringen. Ett tydligt exempel på detta är de brända ben från en bronsålderstida kista bestående av en urholkad ekstock i danska Egtved som 14 C-analyserats. Analysen visade då på en högre ålder än den som erhållits genom dendrokronologisk datering av ekstockens årsringssekvenser (Olsen et al 2008, Olsen et al. 2013). Om vi tar detta i beaktande får den erhållna dateringen alltså ses som äldsta möjliga åldern på begravningen. Beroende på vedens egenålder kan benen i själva verket vara yngre. Vid den osteologiska genomgången av materialet identifierades några brända kamfragment av horn. Kammar är vanligt förekommande i järnålderns gravar och utformningen av dem har varierat över tid. Därför kan de vara användbara för att datera en begravning. Tyvärr var de aktuella kamfragmenten alltför fragmentariska för att kunna bidra till dateringen i just detta fall. Vid den osteologiska genomgången identifierades även två fragment av spelpjäser av horn (Sjöling 2016/ bilaga x). De övriga fynden består av två nitar, en krampa samt 3 obestämbara järnföremål, samtliga av järn. Dessa kan inte bidra närmare till dateringen. Artsammansättningen i benmaterialet visar att, förutom människa, fanns ben efter en häst, en björn samt två hundar (Sjöling 2016/bilaga x). Andelen djur i brandgravar är relativt liten under förromersk och romersk järnålder för att succesivt öka och vara som störst under vendel- och vikingatid (Sigvallius 1994:82). Störst är antalet djur i vendel- och vikingatidens elitgravar där djurben är vanligt förekommande tillsammans med bl a vapen, smycken, importföremål (Ljungkvist 2006:43ff). Björnfalanger förekommer i gravar under i princip hela järnåldern, från yngre förromersk järnålder och in i vikingatid (Petré 1980). Spelbrickor av ben, men även av glas uppträder i gravar redan under den romerska järnåldern, men är betydligt vanligare under yngre järnålder. Sammansatt kammar med järnnitar är vanligt förekommande i gravar under yngre järnålder och den påträffade niten har inte några kronologiskt signifikanta detaljer. Elisabeth Brynja har dock konstaterat att nitarna av järn ersätter bronsnitarna under 500-talets senare del (Brynja 1998:126) vilket styrker antagandet att kammen tillverkats under yngre järnålder. Skeppsättningarnas geografiska utbredning Den aktuella skeppssättningen är 18 meter lång och 5 meter bred. Skeppsättningar har en vid datering från yngre bronsålder till vikingatid (Cappelle 1986:,Ohlmarks 1946:377ff). De finns spridda över större delen av Skandinavien. Den nordligaste ligger vid Mjösjön utanför Umeå och den sydligaste finns i norra Tyskland (Artelius 1996:36). Av samtliga kända skeppssättningar är den övervägande delen belägna i Sverige. Det rör sig totalt om ca 1500 stycken. Flest skeppssättningar finns i Småland, ca 500 stycken. På Gotland finns runt 350, i Uppland ca 200, i Södermanland drygt 100 och i Skåne omkring 80 st. I Danmark finns ca 150, i Finland inklusive Åland omkring 50 och i Norge ca 20 (Stenberger 1964:698; Müller-Wille 1970:14). Dödens skepp Ty mitt i bondens jord har Ale gått ombord på dödens skepp, det sista som han äger Det har blott sten till stäv och moln till segelväv, men är trots allt de fria skeppens frände så har poeten Anders Österling beskrivit Ales stenar, den kanske mest välkända av de skandinaviska skeppsätt- 14 SAU RAPPORT 2018:4

ningarna, i sin diktsamling Tonen från havet (Österling 1933). Även om merparten av de kända skeppssättningarna ligger i anslutning till vatten kan en mer bakomliggande symbolik anas. Att ett skepp blev platsen där den dödes kvarlevor lades kan enligt Ohlmarks inte ha betytt något annat än att man tänkt sig en skeppsfärd över vattnet till ett dödsrike (Ohlmarks 1946:71). På samma sätt har Oscar Montelius tolkat båtgravarnas bakomliggande tanke (Montelius 1885). Knut Stjerna ville till och med se järnålderns båtgravar som ett utslag av grekernas föreställningar om de dödas seglats på Karons färja till dödsriket Hades. Denna sedvänja skulle sedan ha förts till Skandinavien av hemvändande goter på 300-talet e.kr (Stjerna 1905). Skeppsättningarnas ålder I Mälardalen har endast ett fåtal skeppssättningar undersökts. De flesta av dessa har daterats till yngre järnålder/vikingatid (Hyenstrand 1974:22, Capelle 1986:8ff). De äldsta kända i Skandinavien kan dateras redan till bronsålderns period III. Dessa är dock täckta av högar, stensättningar eller rösen och återfinns i Halland och Skåne Västergötland och Schleswig-Holstein (Hernek 1994:19, 21; Artelius 1994:50f, 1996:10, 24, 33f). Under yngre bronsålder är gravtypen betydligt vanligare (Hernek 1994:19). Ett mindre antal har daterats till äldre järnålder (Artelius 1996:38, 64, 72f, 104, Fröberg 1971:8, Lindman 1993, Ängeby 1994). Betydligt fler är de som daterats till yngre järnålder. Under yngre järnåldern påträffas de flesta skeppssättningarna i Mälardalen, Göteborgsområdet, sydöstra Småland samt i det inre av Skåne (Burenhult 1991:145). Vissa koncentrationer framträder utmed inlandets viktiga vattenvägar (Artelius 1996:36). Under denna period återfinns skeppssättningarna på gravfält av yngre järnålderskaraktär, där de kan ligga både en och en eller i mindre grupper (Hyenstrand 1984:62). De flesta skeppssättningar från såväl brons- som järnålder innehåller brandgravar och de är i allmänhet jämförelsevis fyndfattiga (Müller-Wille 1970:23; Artelius 1996:112). Skeppsättningarnas orientering Skeppssättningen på Årbygravfältet är orienterad i VSV ONO riktning, mer eller mindre parallellt med den intilliggande Vinbäcken som en dryg kilometer mot sydväst mynnar ut i den större Kolbäcksån. Fornlämningar kan vara orienterade efter naturgeografiska förutsättningar, men det har också uppmärksammats att de kan vara riktade efter astronomiska principer. Vissa forskare har antagit att gravarna skulle orienterats mot riktningen för solens uppgång vid begravningstillfället, men Jonathan Lindström (1997; 2005) har utifrån en sammanställning av sydskandinaviska gravars orientering noterat att de samlar sig i ett antal tydliga grupperingar (fig 18, 19, ur Lindström 1997). Detta talar emot antagandet om orienteringar kopplade till det enskilda begravningstillfället då det förefaller sannolikt att människor dött och begravts endast under vissa perioder av året. Deras riktningar överensstämmer sällan med dagens kardinalriktningar; norr, söder, öster och väster, utan avviker ofta 10 20 grader från dessa (Lindströms B-system). Uppenbarligen fanns en utbredd uppfattning om vilka orienteringar som var viktiga i dessa sammanhang. De bakom liggande principerna för B-systemet antas vara den dåtida årscykeln med en indelning i ett vinteroch ett sommarhalvår. Vid övergångarna samt vid midsommar och midvinter firades stora kalendariska högtider. Dessa antas ha varit knutna till månens faser och har haft en viss eftersläpning jämfört med våra dagars dagjämningar och solstånd (Nilsson 1915, Nordberg 2006). I Mälardalen finns dessutom en annan grupp av fornlämningar, Lindströms C-system, vars orientering inte faller in i Lindströms B-system. Bland dessa återfinns ett antal skeppsättningar från yngre järnålder som är orienterade 50 60 grader om norr, en orientering som sammanfaller med solens nedgång vid juletid i samband med det astronomiska vintersolståndet (Lindström 2005:15). Årbyskeppsättningens orientering motsvarar 52 grader om norr (fig 20) och faller således väl in i denna sistnämnda grupp av mälardalska skeppsättningar och skulle således kunna vara orienterad i riktning mot solens nedgång vid tiden för vintersolståndet. SAU RAPPORT 2018:4 15

FIGUR 18. Orienteringen av olika typer av gravmonument i Södra Sverige och på Öland samt på Gotland och i Mälardalen. Norr är uppåt. Ur: Lindström 1997. FIGUR 19. Schematisk bild över orienteringar. A dagens kardinalriktningar, B Lindströms B-system, C Lindströms C-system. Illustration: Lindström 1997. 16 SAU RAPPORT 2018:4

FIGUR 20. Skeppsättningens orientering på Årbygravfältet. Utsnitt ur Ortofoto i FMIS. Vem var den gravlagde? Den yngre järnålderns gravfält i regionen har ofta legat i nära anslutning till den samtida bebyggelsen. Utifrån den generella kunskapen om bebyggelsens lokalisering i Mälarområdet under den yngre järnåldern är det troligt att den gravlagde bott på en gård inom synhåll från gravfältet. Sammantaget kan den aktuella begravningen dateras till yngre järnålder, troligen vendeltid. Under denna period fanns i regionen ett utvecklat hierarkiskt samhällssystem där ett litet fåtal ur det ledande skiktet gravlades i stora gravhögar. Det fanns också en priviligierad samhällsklass där de avlidna gravlades i rikt utrustade båtar. Det stora flertalet fick dock betydligt enklare gravar, såväl vad gäller överbyggnader, oftast runda, flacka stensättningar, som gravgåvor. Den gravlagde i Årby skeppet har gravlagts i ett monument som kan räknas som lite exklusivare. De brända benen i graven kom från en yngre, vuxen människa samt ett antal djurarter. Den gravlagdes kön har inte kunnat bedömas på osteologiska grunder, men utifrån fyndsammansättningen rör det sig troligen om en man. Ben från exempelvis nöt, svin, får och get förknippas med måltider, medan hästen, hundar och rovfåglar tolkas som djur vilka haft ett annat förhållande till människorna och har använts vid exempelvis jakt. Vi kan föreställa oss den gravlagde i Årbyskeppsättningen komma ridande på sin häst flankerad av sina båda hundar! En häst har representerat ett visst ekonomiskt värde och det var inte alla förunnat att ha råd att hålla sig med sådana djur. SAU RAPPORT 2018:4 17

FIGUR 21. Hästbenen i Årbyskeppsättningens begravning visar att den gravlagde tillhört ett högre socialt skikt under vendeltiden. Samtida ryttaravbildning från Hornhausen, Tyskland. Ur: Herrmann 1989. Detta antyder att den gravlagde tillhört en lite mera bemedlad grupp i det dåtida samhället. Spelbrickorna visar också att det var en person som inte behövde arbeta jämnt och ständigt utan även hade tid att sitta och fördriva tiden med brädspel vilket dessutom kan ha setts som främjande av strategiskt tänkande. Avsaknaden av vapen, smycken och ädla metaller i Årbyskeppsättningen visar att det förmodligen inte rör sig om en person ur det allra översta samhällsskiktet. Graven i Årbyskeppsättningen kan ses som en lite blekare kopia av exempelvis båtgrav XIV i Vendel i norra Uppland. Där hade den avlidne också fått med sig en häst och två hundar samt ett brädspel. Till skillnad mot den döde i Årby som gravlagts kremerad i ett symboliskt skepp av sten, hade mannen i Vendel begravts obränt i en riktig båt av trä. Utöver de ovan uppräknade föremålen hade den döde där också fått med sig en mycket rik vapenutrustning bestående av bl a svärd, sköld, spjut och en praktfull hjälm. Även om det föreligger statusskillnader mellan de båda gravarna kan båtgraven från Vendel fungera som en illustration till vad de kremerade benresterna i Årbyskeppsättningen representerar. FIGUR 22. Båtgrav XIV i Vendel i norra Uppland. Liksom i Årbyskeppsättningen hade den gravlagde fått med sig en häst, två hundar samt ett brädspel. Till skillnad mot den gravlagde i Årby hade mannen i Vendel begravts obränd i en riktig båt av trä, istället för i ett symboliskt skepp av sten. Dessutom visar den rika vapenutrustningen i Vendel på en statusskillnad. Vendelgraven kan dock ses som en bra illustration av vad de kremerade benresterna i Årbyskeppet representerar. Rekonstruktion av Göte Göransson. 18 SAU RAPPORT 2018:4

Referenser Arkeologi i Sverige 1967:2. Övriga institutioner. Riksantikvarieämbetets rapport 1972 A1. Stockholm. Artelius 1994. Stenskepp och storhög: rituell tradition och social organisation speglad i skeppssättningar från bronsålder och storhögar från järnålder. 1. [uppl.] Kungsbacka: UV Väst, Byrån för arkeologiska undersökningar, Riksantikvarieämbetet Artelius 1996. Långfärd och återkomst: skeppet i bronsålderns gravar. Lic.-avh. Göteborg : Univ. Brynja, E. 1998. Kammar från Mälardalen AD 350 600 [Elektronisk resurs] kammar från gravfält i Uppland, Södermanland och Västmanland : utformning, kontext och kronologi. Lic.-avh. Stockholm : Stockholms universitet, 1998 Burenhult 1991. Arkeologi i Sverige 3. Samhällsbyggare och handelsmän. 2:a omarbetade upplagan. Höganäs. Capelle 1986:8ff. Kultur- und Kunstgeschichte der Wikinger. Darmstadt: Wissenschaftliche Buchgesellschaft Eklund, S. 2010. Årby Lötgården: ett gammalt gravfält blir större : förundersökning av grav- och boplatslämningar invid Årbygravfältet : Svedvi 192:1, Årby 4:1, Svedvi socken, Hallstahammar kommun, Västmanland. Uppsala: Societas archaeologica Upsaliensis Eklund, S. 2013. Årby Lötgården: eldat vid gravfält : arkeologisk antikvarisk kontroll : Svedvi 192:1, Årby 4:5, Svedvi socken, Hallstahammar kommun, Västmanland. Uppsala: Societas Archaeologica Upsaliensis Eriksson, M. 1968. En västmanländsk skeppssättning återställd. Västmanlands fornminnesförenings årsskrift XLVII, 1967 1968. Fröberg, P. 1971. Skeppssättningar i Mälardalen. C-uppsats. Stockholm. Hernek 1994. Stenskepp och storhög: rituell tradition och social organisation speglad i skeppssättningar från bronsålder och storhögar från järnålder. 1. [uppl.] Kungsbacka: UV Väst, Byrån för arkeologiska undersökningar, Riksantikvarieämbetet Hofberg, J, H. Westmanlands fornlemningar och minnesmärken upptecknade och beskrifna. Publicerade i Årsskrift för Westmanlands Fornminnesförening, 1 5 och 7 8, 1874 1912. Hyenstrand 1974. Centralbygd randbygd: strukturella, ekonomiska och administrativa huvudlinjer i mellansvensk yngre järnålder = Central settlement outlying districts = principal structural, economic and administrative features in the late iron age in middle Sweden. Diss. Stockholm : Univ. Hyenstrand 1984. Fasta fornlämningar och arkeologiska regioner = [Ancient monuments and archaeological regions]. Stockholm: Riksantikvarieämbetet. Lihammer 2008. Sammanfattning av Nationella rapportprojektet i Västmanland: rapportsammanställning : Västmanlands län, Västmanland. Västerås: Stiftelsen Kulturmiljövård Mälardalen Lindman 1993. Ett skepp på land: arkeologisk undersökning av fornlämning 259, Långelanda sn, Orust, Bohuslän. Kungsbacka: Byrån fär arkeologiska undersökningar, UV Väst Lindström, J. 2005. Påsk, höstblot och jul: sambandet mellan årliga högtider och forntida gravars orientering. Fornvännen (Print). 2005(100):1, s. [13] 28 Ljungkvist, J. 2006. En hiar atti rikr: om elit, struktur och ekonomi kring Uppsala och Mälaren under yngre järnålder. Diss. Uppsala : Uppsala universitet, 2006 Montelius 1885. Om tidsbestämning inom bronsåldern med särskildt afseende på Skandinavien. Stockholm: Kongl. Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien Müller-Wille 1970. Bestattung im Boot: Studien zu einer nordeuropäischen Grabsitte. Neumünster: Wachholtz Ohlmarks, Å, 1946. Gravskeppet. Studier i förhistorisk nordisk religionshistoria.stockholm. SAU RAPPORT 2018:4 19

Olsen, J., Heinemeier, J., Bennike, P., Krause, C., Hornstrup, K.M., & Thrane, H. 2008. Characterisation and blind testing of the method for radiocarbon dating of cremated bone. Journal of Archaeological Science 35, s. 791 800. Olsen, J., Heinemeier, J., Hornstrup, K.M., Bennike, P & Trane, H. 2013. Old wood effect in radiocarbon dating of prehistoric cremated bones? Journal of Archaeological Science 40, s. 30 34. Petré, B. 1980. Björnfällen i begravningsritualen. Fornvännen 1908:5 14. Sigvallius, B. 1994. Funerla pyres. Iron age cremations in North Spånga. Theses and papers in osteology 1. Stockholm. Stenberger 1964. Det forntida Sverige. Stockholm: Almqvist & Wiksell Stjerna, K. 1905. Skölds hädanfärd. Studier tillägnade H Schück. Ängeby, Gisela. 1994. Storhögen i järnålderslandskapet social och religiös maktsymbol? Stenskepp och storhög. Rituell tradition och social organisation speglad i skeppssättningar från bronsålder och storhögar från järnålder. Red: Artelius, T., Hernek, R. & Ängeby, G. Göteborg/ Kungsbacka. Österling 1933. Tonen från havet: dikter. Stockholm: Bonnier Otryckta källor och arkivmaterial Samtliga i Västmanlands läns museums arkiv Odaterad uppmätning över gravfältet vid Årby. Sannolikt ägde karteringen rum år 1940. Utdrag ur kommunalfullmäktiges protokoll, daterat 1954 10 24. Karta över Årby gravfält, upprättad 1958 10 30. Fullmakt från Riksantikvarieämbetet att kartera gravfältet, daterad 1960 10 14. Brev från riksantikvariens ombud i Hallstahammar till Riksantikvarieämbetet med anhållan om att gravfältet skall restaureras, daterad 1961 02 11. Beslut i Hallstahammars köpings kommunalfullmäktige om anslag till iordningställande av Årbygravfältet, daterad 1965 10 15. Anhållan om ytterligare medel, daterad 1967 12 08. Länsstyrelsens i Västmanland beslut Dnr 220-8956-01. Antikvarisk kontroll i samband med restaureringsarbete på skeppssättning Årby 4:1 i Svedvi socken, Hallstahammars kommun daterat 2001 10 25. e-post korrspondens mellan Västmanlands läns museum och Länsstyrelsen i Västmanland angående utfört restaureringsarbete 2001 11 22. Diverse handlingar samt fotografier från 2001 års restaurering. Västmanlnds läns museums arkiv dnr 010281. Rapportsammanställning av Anna Lihammer, Stiftelsen Kulturmiljövård Mälardalen. Rapport 2008:66, daterad 2008 02 13. Västmanlands läns museum, Inventarienummer 29008: 1 7. Föremål tillvaratagna vid 1967 års undersökning av skeppsättningen. 20 SAU RAPPORT 2018:4

Bialag 1. Osteologisk analys Brandgrav Skeppssättningen på Årbygravfältet Fornlämning 192, Svedvi socken, Västmanland (Vlm 29008:1-7) SAU rapport 2016:8 O Emma Sjöling SAU RAPPORT 2018:4 21

Osteologisk analys av en brandgrav från skeppssättningen på Årbygravfältet, fornlämning 192:1, Svedvi socken, Västmanland (Vlm 290008: 1-7) Emma Sjöling SAU (Societas Archaeologica Upsaliensis) emma.sjoling@sau.se SAU rapport 2016:8 O Inledning I februari 2016 analyserades ett bränt benmaterial från skeppssättningen i Årby, Västmanland. Skeppssättningen ingår i järnåldersgravfältet Svedvi 192:1, strax utanför Kolbäck. Med anledning av den restaurering av skeppssättningen som SAU utförde i oktober 2014 blev frågan aktuell om inte benmaterialet från en tidigare restaurering på 1960-talet skulle analyseras(se Wikborg & Heimer 2014). I samband med den restaureringen och en mindre arkeologisk utgrävning tillvaratogs ca två liter brända ben (Eriksson 1967) och efter en längre tids frånvaro har benen nu återfunnits av Västmanlands läns museum. Förutom brända ben återfanns två nitar, en krampa och tre obestämbara järnföremål (Vlm inv.nr. 29008:1-7). Metod Den osteologiska analysen omfattar flera moment: grovsortering av benmaterialet, identifiering av art, benslag, bendel och sida, bedömning av förbrännings-, fragmenterings- och sotighetsgrad hos de brända benen, ålders- och könsbedömning, kvantifiering av de brända benen enligt antal fragment (NISP), vikt (g) och minsta individantal (MIND), registrering av materialet i en databas (Microsoft Access) samt skriftlig rapportering. För identifiering har referenssamlingen på SAU i Uppsala använts. Ålder- och könsbedömning Vissa källkritiska aspekter bör tas upp när det gäller den osteologiska köns- och åldersbedömningen av människobenen. Eftersom metoderna för osteologisk bedömning bygger på ett normativt system kan individer med avvikelser från ålders- och könsnormen bli felbedömda. För tidigt åldrade skelett, män med feminina drag och kvinnor med maskulina, 1 22 SAU RAPPORT 2018:4

kan alltså feltolkas. Det har visat sig att en överrepresentation av män i vissa material kan bero på att en del äldre kvinnor har könsbedömts som män p.g.a. kraniets robusticitet (Cox & Mays 2000:125). Skelettets utseende beror på en kombination av många olika faktorer som inte direkt är ålder- och könsrelaterade. Människans sociala, genetiska, hormonella och patologiska förhållanden påverkar skeletten och försvårar bedömningen (Kjellström 2003:62). Vid bedömningen av ålder har en indelning i åtta åldersgrupper använts (Arcini 1999:52). Om en vuxen individ (>20 år) som inte har kunnat placeras i någon specifik åldersgrupp samlas under gruppen Adult. 0-9 månader i uterus Fetus 0 år Infant 1-6 år Infans I 7-14 år Infans II 15-19 år Juvenilis 20-39 år Adultus 40-59 år Maturus 60+ Senilis 20+ Adult De morfologiska iakttagelser (form och storlek) som gjorts när det gäller åldersbedömning utgår från skalltakets tjocklek och utseende, kraniesömmarnas sammanväxningsgrad samt tänderna eftersom dessa var de enda åldersindikerande benslag. Skalltakets (calvarium) utseende förändras även det med åldern. Det består av ett inre och yttre kompakt skikt (tabula interna och tabula externa) plus ett mellanskikt som är mer spongiöst (diploë). Barn har generellt sett släta och tunna tabulae och ett tunt, finporigt mellanskikt. Tjocka tabulae i förhållande till diploë ser man hos vuxna individer medan tjock diploë mellan tunnare tabulae finns hos gamla individer. Ytter- och innerskikten blir även skrovligare och muskelfästen mer markanta med åldern (Gejvall 1948:151ff). Graden av sammanväxning eller slutning (synostos) av skallsömmar (suturer) har noterats utifrån Holcks metod (1986:95ff) (fig. 1). Figur 1. Skalltak med A- tabula externa, B- diploë, C- tabula interna och D- gräns för sammanväxning (synostosering) av sömmar (suturer). Detta fragment är sammanväxt till knappt 25 % (Modifierad av Rudolf Gustavsson, SAU, efter Holck 1986:69, fig 12.). Tandslitage kan också vara svårt att iaktta eftersom emaljen ofta spricker och lossnar p.g.a. hettan vid kremeringen. Tandrötterna bevaras dock ofta hela, vilket Gejvall har använt sig av vid åldersbedömningar. Han menar att rot- eller pulpakanalerna blir trängre ju äldre en individ är (cementpålagring) för att till slut fyllas upp och helt försvinna. Tänder som ännu inte har brutit 2 SAU RAPPORT 2018:4 23

fram brukar mer sällan sprängas sönder, formförändras eller krympa. Den nybildade emaljen tål höga temperaturer bättre och ligger skyddade i över- och underkäken (Gejvall 1948:159f). Tyvärr har ingen könsbedömning kunnat göras p g a för få och små benfragment (se vidare under resultat). Referenser som använts för ålders- och könsbedömningen av människa är framför allt Standards for data collection from human skeletal remains av Buikstra & Ubelaker från 1994, Guidelines to the Standards for Recording Human Remains av IFA och BABAO (Brickley & McKinley 2004), men även Gejvall (1948), Krogman (1962), Acsádi & Nemeskéri (1970), Ferembach et al. (1980), Brothwell (1981) och Bass (1987). Åldersbedömningen av djurbenen har baserats på de olika benslagens utvecklingsstadium, framför allt graden av epifyssammanväxning. Uppgifterna om de olika åldersfaserna har tagits ur Silver (1969) och Habermehl (1975). Resultat Material Sammanlagt analyserades 1602 gram brända ben (fig. 2). Alla fragment som var över ca 4 mm räknades och det resulterade i drygt 4500 benfragment. Ca 5 % av den totala benvikten identifierades till människa. Ca 44 % har identifierats till djur. I materialet identifierades några brända kamfragment av horn, två fragment från spelpjäser av horn, ett oidentifierat hornfragment samt en kamnit (se vidare Wikborg & Heimer 2014). Individerna i begravningen Graven innehöll ben från en yngre vuxen individ (Adultus). Åldersbedömningen har baserats på skalltak och tänder. Endast en mindre mängd ben identifierades till människa däremot finns alla kroppsregioner representerade vilket tolkats som att delar från hela kroppen begravts. En större andel ben från människa döljer sig sannolikt bland de långa rörben (os longum) eller mellanhands- /mellanfotsben (metapodium) som inte gått att identifiera till art. Det enda könsindikerande fragmentet var vårtutskottet (processus mastoideus) på tinningbenet (temporale) men dessvärre var fragmentet för fragmentariskt för att kunna ge någon könsindikation. I övrigt identifierades benfragment från en häst, två hundar samt fem phalanger från björnklor (fig. 2). Alla kroppsregioner finns representerade av hund men eftersom det finns två hundar i materialet har det varit svårt att avgöra om de varit hela kroppar som deponerats vid begravningen. Utöver två axis, d v s andra halskotan, har inga andra dubbletter av hund identifierats i materialet. Benfragmenten som identifierats till artgruppen mellanstort däggdjur är med stor sannolikhet också hund. Hästen representeras av benslag från alla kroppsregioner även om den övervägande andelen kommer från mellanhands-/mellanfotsben och hand-/fotrotsben. Benfragmenten som 3 24 SAU RAPPORT 2018:4

identifierats till artgruppen stor gräsätare är med stor sannolikhet häst. Fem björnfalanger (10 fragment) har identifierats från graven. Art/Artgrupp Antal fragm Vikt (g) Hel Del av Ålder MNI Människa (Homo Sapiens sapiens) 93 83,1 x Adultus 1 Hund (Canis familiaris) 73 43,2 x över 1 2/3 år 2 Häst (Equus caballus) 41 55,6 x över 1 år 1 Björn (Ursus arctos) 10 6,7 x Adult 1 Stort däggdjur (Megamammalia) 186 262,5 Mellanstort däggdjur (Mesomammalia) 96 29,9 Djur (Animalia) 350 104,8 Oidentifierad art 3678 1016 Totalt 4527 1601,8 5 Figur 2. Artlista. Benmängd I det analyserade materialet uppgår den identifierade mängden människoben endast till 83 gram. En modern kremering av en vuxen individ resulterar i cirka 1,6 kg 3,6 kg ben beroende på individ och kön, med ett genomsnitt på 3 kg (McKinley 1989:66). I snitt resulterar ett mansskelett i 3375 g och ett kvinnoskelett i 2625 g när åldern är cirka 70 år, visar Per Holcks undersökningar (1986:71). Storleksmässigt motsvarar det cirka 2 3,5 liter ben (Gejvall 1948:157). Som nämnts ovan döljer sig sannolikt en större andel ben från människa bland de långa rörben (os longum) eller mellanhands-/mellanfotsben (metapodium) som inte gått att identifiera till art. Därmed blir det svårt att uttala sig om benmängden av människoben. Förbränningsgrad De brända benens färg orsakas till stor del av förbränningstemperaturen. Andra faktorer som påverkar färgen är ex. syretillförseln, kroppens storlek, omgivande ämnen i jorden och hur länge benen utsatts för hetta (During 1998). Förbränningsgrad utifrån benens färg har angivits efter Stiner et al. (1995) (fig. 3). Nästan alla benfragment var gråvita och vita till färgen. De hade dessutom en relativt hård ytstruktur. Färgen antyder att förbränningsgraden varit hög, vilket motsvarar förbränningsgrad 6 enligt Stiner et al. Kod Beskrivning 0 Not burned (cream/tan) 1 Slightly burned; localized and <half carbonized 2 Lightly burned; >half carbonized 3 Fully carbonized (completely black) 4 Localized <half calcined (more black than white) 5 >half calcined (more white than black) 6 Fully calcined (completely white) Figur 3. Förbränningsgrad enligt Stiner et al. 1995. 4 SAU RAPPORT 2018:4 25

Fragmenteringsgrad Benmaterialet bestod av små benfragment i genomsnitt, vilket motsvarar fragmenteringsgrad 1 enligt Wahl, d.v.s. fragment mindre än 15 mm. Det genomsnittliga fragmentet har uppskattats till ca 5 mm med en vikt på mindre än 0,35 g (fig. 2). Den exakta genomsnittsvikten/fragment har inte gått att beräkna eftersom jag inte räknat oidentifierade fragment mindre än 4 mm i gravarna med stor benmängd. Således redovisas endast en maxvikt för det genomsnittliga benfragmentet. Fragmenteringsgraden har bidragit till den relativt låga bestämningsgraden när det gäller art samt de fåtal köns- och åldersindikerande fragmenten. Benkatalog Människa Vikt (g): 83,1 Ålder: Yngre vuxen (Adultus) Åldersbedömning: Skalltak (calvarium): Skalltak (calvarium): relativt slät yta på tabulae, medeltjocka tabulae, relativt tunnmedeltjock diploë, storporig diploë, sammanväxta sömmar endocranialt, öppna sömmar ectocranialt (ca ¼-1/2 sammanväxta). Tänder (dens): relativt smala rotkanaler, slutna rötter. Kön: - Könsbedömning: Tinningbenet (temporale): vårtutskottet, d v s muskelfästet bakom örat (proc. mastoideus): ej iakttagbar p g a för fragmentariskt. Djur Vikt (g), totalt: 756 Hund Mellanstor storlek MNI: 2 (bestämning gjord utifrån cranial leder på axis (andra halskotan). Ålder: troligtvis två Adulta (>1 2/3 år) Åldersbedömning: humerus: distal (F) >1/2-2/3 år; vert. cervicalis (F), ver. lumbalis (F): >1 2/3-2 år; coxae: acetabulum (F)> 6 mån; Häst Ålder: över 1 år Åldersbedömning: phalanx 2-3: >1-1 1/4 år. Björn Ålder: Adult Åldersbedömning: phalanx 3 (F) 5 26 SAU RAPPORT 2018:4

Referenser Acsádi, G. & Nemeskéri, J. 1970. History of Human Life Span and Mortality. Akadémiai Kiadó, Budapest. Arcini, C. 1999. Health and Disease in early Lund. Archaeologica Lundensia VIII. Lund. Bass, W. M. 1987. Human Osteology: a Laboratory and Field Manual. Missouri Archaeological Society, Columbus, Missouri. Brickley, M. & McKinley, J. (red.) 2004. Guidelines to the Standards for Recording Human Remains. IFA Paper No. 7. IFA (The Institute of Field Archaeologists) och BABAO (British Association for Biological Anthropology and Osteoarchaeology). Brothwell, D. R. 1981. Digging up Bones. The excavation, treatment and study of human skeletal remains. British Museum National History. Cornell University Press, Ithaca, New York. Buikstra, J. E. & Ubelaker, D. H. (red.). 1994. Standards for Data Collection from Human Skeletal Remains. Archaeological Survey Research Studies No. 44. Arkansas. Cox, M. & Mays, S. 2000. Sex determination in Skeletal Remains. I: Human Osteology in Archaeology and Forensic Science. London. During, E. 1998. Kremerat skelettmaterial. Kompendium i arkeoosteologi (Otryckt). Stockholm. Eriksson, M. 1968. En västmanländsk skeppssättning återställd. Västmanlands fornminnesförenings årsskrift XLVII, 1967-1968. Ferembach, D., Schwidetsky, I. & Stloukal, M. von, 1980. Recommendations for Age and Sex Diagnoses on Skeletons.Workshop of European Anthropologists. I: Journal of Human Evolution (9). No. 7. s. 517-538. Gejvall, N-G., 1948. Bestämningar av de brända benen från gravarna i Horn. I: Sahlström, K.E. & Gejvall, N-G. Gravfältet på Kyrkbacken i Horns socken, Västergötland. KVHAAs handlingar. Del 60:2. Stockholm. s. 153-199. Habermehl, K-H. 1975. Die Altersbestimmung bei Haus- und Labortieren. Verlag Paul Parey. Berlin. Holck, P. 1986. Cremated Bones. A Medical-Anthropological Study of an Archaeological Material in Cremation Burials. Antropologiska skrifter 1, Anatomiske institutt, Oslo Universitet. Oslo. 6 SAU RAPPORT 2018:4 27

Iregren, E. 2002. Bildkompendium Historisk Osteologi, University of Lund, Dep. Of Archaeology and Ancient Studies. Report Series No. 85. Kjellström, A. 2003. Människorna i slaget vad benen berättar. I: Syse, B. (red.) Långfredagsslaget. En arkeologisk historia. Upplandsmuseets skriftserie Nr 3. Krogman, W. M. 1962. The Human Skeleton in Forensic Medicine. Springfield, Illinois. McKinley, M. 1989. Cremations: Expectations, Methodologies and Realities. I: Roberts, C., Lee, F. & Bintliff, J. (eds.), Burial Archaeology, Current Research, Methods and Developments. BAR British Series 211. Oxford. 65-77. Petrén, T., 1984. Lärobok i anatomi. Del 1, Rörelseapparaten. Stockholm. Silver, I. A. 1969. The Ageing of Domestic Animals. I: Brothwell, D. R. & Higgs, E. (red.). Science in Archaeology. London. Stiner, M.C., Kuhn, S.L., Weiner, S., Bar-Yosef, O. 1995: Differential burning, recrystallization, and fragmentation of archaeological bone. Journal of Archaeological Science 22. 223 237. Wahl, von J., 1982. Abhandlungen. Leichenbranduntersuchungen. Ein Überblick über die Bearbeitungs- und Aussagemöglichkeiten von Brandgräbern. Praehistorische Zeitschrift 57/1. Berlin, New York. s. 2-125. Wikborg, J. & Heimer, O. 2014. Vård av skeppssättning på Årbygravfältet, fornlämning Svedvi 192:1, Svedvi socken i Hallstahammars kommun. Arkivrapport. SAU Rapport 2014:XX. 7 28 SAU RAPPORT 2018:4

Accessnr Art Kroppsdel Benslag/Tand Bendel/Anmärkning/Åldersgrupp Sida Fusion.grad Fragm.grad Antal fragm Vikt (g) Bränt/ Obränt 1 Människa (Homo Sapiens sapiens) Extremiteter Tibia Diafys Fragment 5 7,8 Bränt 2 Människa (Homo Sapiens sapiens) Extremiteter Fibula Diafys Fragment 1 1,3 Bränt 3 Människa (Homo Sapiens sapiens) Extremiteter Radius/Ulna Diafys Fragment 1 2,4 Bränt 4 Människa (Homo Sapiens sapiens) Extremiteter Radius/Ulna/Fibula Diafys Fragment 3 5,6 Bränt 5 Människa (Homo Sapiens sapiens) Extremiteter Os longum Diafys Fragment 33 30,7 Bränt 6 Människa (Homo Sapiens sapiens) Hand Phalanx 1 manus Proximal led Fragment 1 0,3 Bränt 7 Människa (Homo Sapiens sapiens) Kranium Calvarium Adultus Fragment 34 22,1 Bränt 8 Människa (Homo Sapiens sapiens) Kranium Frontale, os Fragment 1 0,4 Bränt 9 Människa (Homo Sapiens sapiens) Kranium Nasale, os Fragment 1 0,2 Bränt 10 Människa (Homo Sapiens sapiens) Kranium Occipitale, os Fragment 1 2,7 Bränt 11 Människa (Homo Sapiens sapiens) Kranium Maxilla Proc frontalis S Fragment 1 0,2 Bränt 12 Människa (Homo Sapiens sapiens) Kranium Mandibula Fragment 2 0,8 Bränt 13 Människa (Homo Sapiens sapiens) Kranium Dens Två rötter varav en framtand (I1) i överkäken (maxilla) samt en kindtand; Adult Fragment 2 0,3 Bränt 14 Människa (Homo Sapiens sapiens) Kranium Temporale, os Pars petrosa D Fragment 1 0,4 Bränt 15 Människa (Homo Sapiens sapiens) Kranium Temporale, os Margo parietalis Fragment 2 0,6 Bränt 16 Människa (Homo Sapiens sapiens) Kranium Temporale, os Proc mastoideus Fragment 2 4 Bränt 17 Människa (Homo Sapiens sapiens) Kranium Temporale, os Fragment 1 2,6 Bränt 18 Människa (Homo Sapiens sapiens) Kranium Cranium Fragment 1 0,7 Bränt 19 Häst (Equus caballus) Extremiteter Tibia Fragment 3 8,1 Bränt 20 Häst (Equus caballus) Hand Metacarpale III, os Proximal-medial S Fragment 1 4,9 Bränt 21 Häst (Equus caballus) Fot Metatarsale III, os Proximal-lateral D Fragment 1 1,7 Bränt 22 Häst (Equus caballus) Hand/Fot Metapodium Diafys Fragment 2 3 Bränt 23 Häst (Equus caballus) Hand/Fot Metapodium II/V Diafys Fragment 3 5,3 Bränt 24 Häst (Equus caballus) Fot Calcaneus S Fragment 1 2,6 Bränt 25 Häst (Equus caballus) Hand/Fot Sesamoideus, os Tillhörande phalanx 1 Fragment 3 5,1 Bränt 26 Häst (Equus caballus) Fot Talus D Fragment 1 1,7 Bränt 27 Häst (Equus caballus) Fot Talus S Fragment 1 0,5 Bränt 28 Häst (Equus caballus) Fot Talus Fragment 2 2,3 Bränt 29 Häst (Equus caballus) Fot Ta/Tc Fragment 2 3,1 Bränt 30 Häst (Equus caballus) Fot T4 = Tarsi quartum, os D Fragment 1 3,4 Bränt 31 Häst (Equus caballus) Hand/Fot Phalanx 2 F Fragment 3 6,4 Bränt SAU RAPPORT 2018:4 29