Cristian Alexander Bruzzone Zanfiri Stor visdom, stor sorg. Mer kunskap, mer plåga. Cristian Bruzzone 2017 Stockholm cristian.bruzzone.1973@gmail.com 1
FÖRKLARING Titeln Stor visdom, stor sorg. Mer kunskap, mer plåga. Detta anspelar på Bibeln, Predikaren. Orden om alltings tomhet har ibland tolkats som cynism, uppgivenhet och en förnekelse av livets mening. Men hans religiösa tro ger honom mod att leva också i en tillvaro som uppvisar alla tecken på dårskap. 2
Förord Vad är det som utlöser revolten mot samhället? Vad vet man egentligen om kriminalitet och psykopati? I själva verket ytterst lite. Än så länge har man bara skrapat på ytan. Tragiskt nog kommer många unga män att följa i mina spår, tyngda av syndaregister som är lika skrämmande som mitt eget. Faktum är, att de aldrig kommer att förstå vad som har hänt med dem, som har valt att leva som kriminella. Vissa kommer att leva farligt och dö unga. Vredgade, sorgsna och rättfärdiga krav på offentlig botgöring erbjuder ingen lösning. Det är bara undanflykter. Därför är det för mig en plikt att rannsaka, analysera och belysa det som har hänt mig det som jag har låtit ske och visa hur man skulle kunna hindra det som har hänt men att det ändå gång på gång upprepas i nya fall. Jag tror att mitt förflutna och den jag är gör mig till ett utmärkt försöksperson. Det är viktigare, att man betraktar mig så och försöker komma till kännedom än att man ser mig som en symbol för det som samhället måste hata, döma och förstöra. År 1998 var det ett år som skulle förändra mitt liv. Jag levde ett genomruttet perverst liv som bestod av våld, kriminalitet och mord. Jag hade ett val, svälja min stolthet eller leva i feghet. Konflikten och konfrontationen mellan mig och min fiende var ett faktum. Alltså: leva eller dö! Tydligen hade ödet andra planer för mig. Ett telefonsamtal kom till min syster och meddelandet var inte det jag hade förväntat mig. Min familjs liv hängde på en skör tråd och det ledde till att en flamma tändes inom mig, en flamma som skulle brinna i många år. Det enda jag tänkte på var hämnd och att skydda min familj, vilket ledde till att efter många timmars funderingar tog jag lagen i egna händer. Jag tog farväl till dem som stod mig nära och det hela slutade i upprättelsens tecken och gjorde mig till stamkund hos ondskan. Jag var på väg mot en stig där försoning inte existerar. I många år har jag vandrat denna stig, en stig av hat, ensamhet, rädsla, ondska, droger, kränkning och mord. Med andra ord, allt som ondskan representerade. Efter många års tänkande kan man se att mitt liv bestod och består av tre faser. Den första: hat, elände, feghet, tröst och våld. Den andra: förståelse över hur livet ter sig på ensamhetens stig. den tredje: om att ha andra värderingar på livet, att se framåt, att lämna det förflutna bakom sig, att sträva efter ett harmoniskt liv. Jag är hatad, inspärrad ryktbar och beryktad. Jag har fått smeknamnet av staten den legendariske bödeln. Mitt namn är för dem, som inte känner mig en förbannelse, och de anklagelser som vräks mot mig från olika håll har nått gränsen till hysteri. Djävul och 3
odjur och ännu värre saker jag har läst och hört hur media framlägger sina lögner till den grad, att de utan förskoning skulle vilja kasta mig rakt ner i helvetes lågor. Jag försöker hitta mod att fortsätta fästa mina tankar i denna bok, som du har i handen. Du bestämmer själv om du vill läsa den; jag kan inte lova att du kommer att gilla den men den upplyser om hur jag som fånge tänker, hur mina tankar speglar sig gentemot mina medfångar. Hur jag grubblar över livets frågor och de orättvisor som finns i livet. Denna bok visar upp olika känslor som finns samt speglar sig i olika scenarior i just det liv jag tvingats leva. Det finns många stigar i världen och för varje stig människan tar är det i grund och botten ett resultat av dennes utveckling som människa. Min stig är mörk, unik, oetisk, fasansfull och samtidigt underbar. Denna stig som jag har valt, har lärt mig hur livet visar upp en helt annan värld, en värld som är en avspegling av den värld som finns bortom murarna. Dess innehåll är fantastiskt, motbjudande och unikt, det rymmer allt som fängelsevärlden har att erbjuda. 1999 började min vandring mot ensamheten, en vandring som kom att förändra mitt liv helt och hållet. Jag förberedde mig mentalt på vad som skulle komma. Jag hade hört hur det var att sitta på Kumla, alla dessa hemska rykten osv. Men det sket jag fullständigt i, jag ville bara bli lämnad ifred. Cellen väntade på mig. Den var helt och hållet likgiltig för min ankomst, vem jag var, vad jag hade gjort, var jag kom ifrån, hur länge jag skulle stanna och vem som skulle flytta in efter mig. Innan jag kom, hade cellen inackorderat en lång rad individer av alla slags kriminella; mördare, kärleksdräpare, en nersupen hustrumördare, en vansinnig grabb som hade mördat bara för dramatikens skull, en handfull män som släckt liv i samband med interna uppgörelser, rånare, misshandlare, inbrottstjuvar, terrorister, psykopater, och andra sorters kriminella. Alla dessa individer, undan för undan hade de lämnat cellen för att vandra vidare för att bereda plats för mig. Nu var cellen min så länge jag kunde behålla den vare sig jag älskade den eller inte och jag älskade den verkligen inte, jag hatade den. De första åren var vidriga. Jag vill helst inte tänka tillbaka på den tiden. Men samtidigt är jag medveten om att de skakade om mig i själen och gjorde mig till en annan människa. De öppnade ögonen på mig. Jag blev herre över mig själv. Jag, som många andra har hört hur en del fångar gråter i sina celler, man har hört hur fångarna framlägger sina böner inför Gud under tårar; om att få slippa straffet utan framgång. Och det man har lärt sig är att man absolut inte får tro på under, för Han som sitter på sin tron tänker inte bidra med en hjälpande hand. Nej, nej man får helt enkelt be om nåd istället och 4
styrka för att kunna hantera straffet som en man. Detta är den fasans väckande slutminuten och det är då man inser att ens öde är förutbestämd, man är predestinerad att leva i fångeskap. Och det är just då man märker hur tiden går allt långsammare, ju mer man sitter. Man ser, man tar till sig alla intryck, scenen blir ohyggligt tydlig och till slut står tiden helt stilla. Tankar och förnimmelser borrar sig in i medvetandet som vassa nålar och det är då man inser hur ensam man är, hur övergiven man är med ensamheten. Jag vill framhäva att de dialoger som jag har haft under min tid som fånge utspelar sig under många år, under olika besökstider samt brevväxlingar. En del av dialogerna kommer att finnas nedskrivna i min personliga dagbok, som endast min gode vän har fått ta del av.det är honom jag har att tacka, hade det inte varit för honom hade alla mina ord tappat sitt värde. Sedan vill jag också poängtera att det finns vissa saker som jag inte kan uttala mig om för min och andras säkerhet, därför låter jag detta förbli frågetecken för läsaren. Dessa är mina ord, dessa är mina tankar. 5