FLASKPOSTEN. Nr 6 2008 Utgiven av av östra hästholmens och ytteröns samhällsförening

FLASKPOSTEN Nr 6 2008 Utgiven av av östra hästholmens och ytteröns samhällsförening

2 Flaskposten nr 6 2008 Styrelsen Ordförande Anita Gustafsson V. ordförande Alf Olsson Kassör Linnea Joehlson Sekreterare Gunnar Eriksson V. sekreterare Per-Gunnar Jonasson Ledamot Ulla Svensson Ledamot Bengt Gustafsson Ledamot Anton Olsson Ledamot Hans-Christer Skåve Suppleant AnnaKerstin Österström Suppleant Bengt Jonasson hys@velocitybredband.se Samhällsföreningens Postgironummer: 96 36 19-2 Flaskposten Arbetsgrupp: Ulla Svensson, Inez Olsson, Anita Gustafsson Katarina Jonasson, PG Jonasson Logo: Frida Jonasson östra hästholmens och ytteröns samhällsförening ANSLAGSTAVLAN Aktiviteter som arrangeras av samhällsföreningen sommaren 2007 22 Juni kl 15.00 Midsommar på Strannabacken på Hästholmen Vecka 27 X juli X juli kl 10.00 XX juli XX juli X augusti Seglarkurs i Korran Anmälan på tel 0455-580 78 Varvets dag Årsmöte i Lutherska missionshuset, Hästholmen Skötselplan Guidtur Konstrunda Arnes Bilservice Sandhamn 370 Torhamn Tel 0455-515 40 Hej igen, kära läsare! När jag skriver det här (3 april) har våren anlänt och vårarbetet är i full gång. Det har varit vindstilla hela dagen, så gammalt ris och löv har gått upp i rök. Fåglarna kvittrar med sina olika läten. Det är märkligt, att hur många olika fågelarter som kvittrar samtidigt så är det ändå total harmoni i kören. Till och med kråkornas kraxande passar in i naturens egen vårkonsert. Grannarna (Mona och Kalle) gick just förbi och berättade att de sett de första sädesärlorna i morse. Men annat var det för fjorton dagar sedan. Då var det påskhelg. Och efter en ovanligt mild vinter så kom kung Bore instormande och förde med sig snö och kyla. Påskliljor och allt som blivit grönt bäddades in under ett vitt täcke under några dagar. Det blev tack och lov inte så långvarigt. I början av året fyllde jag jämnt och jag fattar inte vart tiden har tagit vägen. Men, så här med facit i handen, så har man ju blivit många erfarenheter rikare och livet tycks skifta mellan varje nolla. Man blir tolerantare och vågar vara sig själv. Ungdomens osäkerhet är borta för länge sedan och man har inget behov av att vara som alla andra. Många jag hört berätta om sin ungdom säger Hur kunde jag vara så dum?. Men, inget man gjort som ung var dumt, det var ju erfarenheter man måste göra för att lära sig. Men jag har förstått att hur gammal jag än blir så på Ytterön och Hästholmen är jag ändå Allans Ulla. Som vanligt har jag varit på bokrea. Det blev ovanligt mycket böcker i år ( på grund av min födelsedag med många presentkort). Bland annat köpte jag en liten trevlig bok som heter Rensa i röran med Feng Shui. Jag började läsa den här i stugan och när jag åkte hem på söndagen så hade jag bilen fullastad med skräp. Sådant som legat och tagit plats i kanske 10-20 år. Minst hälften av det kom jag inte ens ihåg vad det skulle användas till. Tanken har väl varit att det kan vara bra att ha. Under året har jag haft stora personliga förluster. Min lilla mamma, som var en sådan gladlynt och generös person, har gått över till andra sidan, liksom min svåger Bernard. I går gick en av mina bästa väninnor, från min tid i Skåne, bort. Men det är ju så livet är, så kära vänner, njut av varje dag! Nu kommer det gamla vanliga tjatet. Det kan inte vara meningen att Inez ensam (så gott som) ska svara för artiklarna i Flaskposten! Kom nu in med massor av bidrag till nästa nummer av vår tidning!! Ha en riktigt skön sommar och, som sagt, njut av varje dag! Ulla

nr 6 2008 3 Den långa cykelturen Ytterön Karesuando tur och retur, vore inte det ett äventyr som heter duga? Vi ville gärna försöka innan det blir för sent. Resan har vi gjort förut, men nu ska den göras med cykel. Vi älskar att röra på oss ute i naturen, så idén är inte så konstig för oss.diskussionen runt ämnet fördes länge och väl. Jag började köpa utrustning i form av presenter. Snart talade vi om eventuellt datum. Till slut blev det sista veckan i April som blev vårt beslut. Alla sorters väder fick man räkna med. God utrustning är A och O. Våren var i full gång i Blekinge. Påskliljorna var nästan utblommade och träden var gröna. Den 23 April körde vi glada i hågen av färjan norrut. Det var varmt och skönt, så vi njöt. Fria som fågeln och helt bekymmersfria. Första campingen blev Vissefjärda camping. Kvällen var lite kylig, men vi sov gott. Campingen var inte öppen så vi fick tvätta oss i sjön. Nu börjar resans syssla med stort S, planering! Vägval, mat och boende. Vi måste ligga ett steg före hela tiden. Vi är så tidigt ute så det mesta är stängt när det gäller camping. Sverige är otroligt vackert. Att uppleva det per cykel är perfekt. Det går lagom fort. Med bil hinner man inte se naturen. Vi trampar på genom Smålands alplandskap, vilket är jobbigt men fint. En god vän i Tenhult gästar vi en natt. Sjötorp når vi efter en fin tur efter Göta kanal. Här campar vi trots en rå kyla. Nu är vi hos barnen i Värmland snart och en välbehövlig vila. Första motgången får vi här, ett hjulhaveri. Till slut fick vi fatt på en cykelverkstad som hade tid för oss. Snart vinkar vi adjö till barnen och far vidare uppåt. Vi noterar att träden inte är lika gröna längre och luften är lite kyligare. Vi når snart Mora. Där bor ju familjen Österström. De har ett stall hade vi hört. Ytterligare en vilodag. Planering och sedan avfärd. Humöret på topp och färden går lätt vidare genom Dalarna. Vi möter flera härliga människor som spontant säger ni får bo här eller du köper bullar, jag kokar kaffe. Underbart! Nu börjar vi träffa på renar och älgar. Renarna står och glor på oss mitt på vägen. Älgarna är skyggare, vi fick ändå se dem ganska nära. Myrarna är oändliga och man känner sig liten och ensam. Här vill man inte möta björn, men man tycker att man ser honom överallt. Trafiken är gles, en bil ibland. Nu är vädret kyligare och snön ligger kvar i diket och i skogen. Vandrarhemmen är vår logi för det mesta nu, campingstugor ibland. Snön faller en del morgnar. Då känns det motigt. Man får lov att vänta på att det ska sluta snöa. Det blir för kallt att cykla i. Trots motigt väder och svårigheter att finna boende, tappar vi inte humöret och lusten att åka vidare. Vi kämpar på och det ångrar vi inte. Den gode herdens kyrka bjöd ett starkt intryck. Ett enkelt boende, men en härlig miljö mitt ute i vildmarken, efter en dag i motvind. Så var vi då framme i Karesuando! Fantastiskt! Vi klarade det. Nu var det bara returen kvar. Efter en dags vila i stugan for vi in i Finland och ner längs Tornedalen, ner mot Pajala. Väderomslag - VÄRME och plötsligt börjar våren komma igen. Solen lyser på oss och vi blir riktigt uppbrända. Vi försöker köra utefter kusten hemåt. Men det låter sig inte göra hela tiden. Träden börjar grönska och naturen klär sig vackrare och vackrare. Alla vackrast var prakten i Östergötland. Blomprakt utan dess like med jättestora blåklockor överallt. Dessutom var dikena fulla med smultron. Vi har aldrig sett så mycket smultron.

4 Flaskposten nr 6 2008 Fortsättning från sid 3 Den gamle och Havet Jag har den senaste tiden läst boken Den gamle och havet av Ernest Hemingway. Några kvällstidningar i vårt land tog sig för att ge ut ett trettiotal böcker av kända och med nobelpris belönade (några av dem) författare. Det blev för mig en tid av stor inspiration och ett kärt återseende. Jag såg för många år sedan den filmade versionen av Den gamle och havet. Nu är vi tillbaka i vilt trafikerade trakter. Man längtar tillbaka till fjällen igen. Där är så tyst och lugnt, bara naturljuden hörs. Vinden, vågorna, fåglarna och ibland rådjurens skall. Planvo AB Organisationskonsult Krisledning Lars Andréason 0457/261 60 planvo@planvo.se Tillbaka på Ytterön dit vi längtat sista tiden. Vi blev hälsade välkomna åter av alla, vilket känns varmt och skönt. Nu njuter vi av naturen på vår ö efter 500 cyklade mil. Monica & Bert Han levde i Havanna på Kuba och var som sagt gammal. Efter åttiofyra dagar utan fångst for han extra långt ut i Atlanten och fick äntligen fisk på kroken. Han kunde efter flera dagars kamp med fisken uppskatta dess vikt till ungefär sjuhundrafemtio kilo. Den var ett par fot längre än båten, omöjlig att ta ombord alltså. Jag tänker mig hans båt vara ungefär som de av bröderna Mårtensson på Hästholman byggda fjortanfotingarna. Alltså skulle fisken vara ungefär fem meter lång. Efter många om och men kunde han få in fisken till relingen och harpunera och klubba ihjäl den. Han band den långsides med båten, satte segel och började färden hemåt. I det uttröttade tillstånd han själv var, efter den långa kampen, började han att för sig själv räkna ut, vad fisken skulle inbringa på torget i Havanna. Efter tre dygn till havs seglade han så iland men hade men hade då endast det stora benet med svärdet längst fram och den imponerande stjärten kvar, surrat vid båten. Atlantens stridslystna och hungriga hajar hade anfallit den gamle och hans fångst och tagit för sig gång på gång. Den unge pojke, som förut varit hans fiskekamrat, fann den gamle på stranden och hjälpte till att få honom hem till stugan och sängen. Detta är i sanning en fantastisk historia, som renderade sin författare ett nobelpris. Jag befann mig för några år sedan bara fjorton mil från Kuba, där den gamle bodde. Hade jag tagit mig tid och stannat lite längre i Florida, hade jag kunnat åka bil de femton milen över ett fyrtiotal Ölandsbroar ut till den plats på en liten ö, där bokens författare bodde sista tiden av sitt liv. Så blev nu inte, och därmed gick Flaskpostens läsare miste om en intressant historia. Vi får nöja oss med skildringen av en annan fisketur. Far och jag satt i den lilla jaktkanoten på färd över Torhamnsfjärden. Vårt ärende minns jag inte. Isen hade just gått upp och en sörja av isflak låg neremot Torhamnslandet. Vi hade det lilla seglet uppe, jag satt på aktern och styrde.. Plötsligt fick jag se en liten träpinne flyta ett stycke framom båten. Jag uppfattade genast att det liknade en liten detalj till de gäddestakar, som vi använde ute på isen om vintern. Jag stöttade styråran lite för att komma i position, räckte ut handen och nappade träpinnen. En rev var fästad vid den,

nr 6 2008 5 och den sträcktes och ett svagt ryckande kändes. Tro mej eller inte, men på kroken i revens ände satt en gädda som strax sprattlade på båtens botten. Den var väl inget att jämföra med Hemingways svärdfisk, hans var ju sjuhundra gånger större. Men det blev oväntat ett välkommet tillskott till hushållet i den fattiga fiskarefamiljen därhemma. Så har jag ett annat minne från min farmor Charlottas hem på nordvästra delen av Ytterön. Här utspelades nämligen det, som omsider skulle bli historien om den gamle vid havet. Jag berättade en söndagskväll i Söderåkra om min farmors svärfar Olavus Han var en gammal man med vita mustascher och satt vid köksbordet varje morgon och förrättade sin morgonbön. Ångbåten, som just kommit iland vid bryggan nedanför farmors, lade just ut igen för vidare färd till Karlskrona. Olavus läste emellertid färdigt och knäppte händerna i bön. Tre dagar efter mötet i Söderåkra fick jag ett brev från diktaren Velo, som hälsade och sände mig dikten Den gamle vid havet. Så lade han varsamt sin medfarna skrift tillrätta framför sig på bordet och läste om mången gudomlig bedrift bevarad och tecknad i ordet.. Olavus och farmor, ja många fromma och gudfruktiga människor därhemma på skärgårdsön har jag nog att tacka för välsignelser som följt genom åren. Sedan bara några dagar har jag fått nåden att fira min 80-årsdag och tillhör väl nu de, som kan betitlas den gamle. Snart seglar vi i hamn vid änglars lovsång. Torsten Berg Isnoten Ett bra tillskott till försörjningen för befolkningen på ön var fisket. Sillnoten på vårarna gav ibland bra inkomst och lite längre tillbaka drogs Noten ägdes av medlemmarna i notlaget. En isnot var något mindre än en landnot vars notarmar var 40 famnar långa (1 famn = 180 cm). Rep var fastsatta (förda) på notens över- och underkant, dessa rep kallades telnar. De tillverkades av hampa. Själva noten bands av vänstertvinnat bomullsgarn. Flötena som var fästa vid övertelnen var av kork, tidigare av trä. Sänkena sattes direkt på undertelnen och utgjordes av stenar. Vid armändarna fanns ett geläx, en stake vars ändar var fastsatta i notens över- och underteln. Till geläxen använde man enestakar som var starka och sega. Vid geläxen fäste man telnarna (draglinorna). Isnoten drogs för hand. Då man skulle fiska med isnot högg man först ett större hål i isen och sedan mindre hål i en stor oval ring. Ibland fanns det pojkar på isen som gärna ville hjälpa till. Om isen inte var för tjock kunde de få hugga hål där en av notakarlarna med sin isyxa markerat var hålet skulle vara. Från det stora hålet fördes de två notarmarna i var sin riktning från det ena hålet till det andra med hjälp av notrår. Notrårna var fästa i draglinorna från varje armända. Avståndet mellan not även på vintern, det var isnoten. Då drog man om gäddor och isnotalaget bestod av fem man. Både vårens sillnotfiske och vinterns varje hål skulle vara en notrårs längd. När nu fiskaren för notrårn från ett hål till nästa använder han en klyka, råbäggen. För att fånga upp råen om den inte träffar hålet användes en krok, kräkla. Slutligen möts notarmarna vid hålkransens motsatta sida från där man började. När noten sedan ska dras upp (örning) använde man örbäggen, en gren med självvuxen klyka, som man håller ihop undertelnarna med så att fisken inte slipper ut. En man drar i undertelnarna och en man i var överteln. Den fjärde skötte örbäggen och den femte hade en råbäggen och fångade de gäddor som försökte smita ut. När man tillvaratagit fisken isnotfiske var lagarbete som befrämjade samarbetet. Detsamma var förhållandet då man fiskade med vrakekor längre tillbaka. man fått och fisket för dagen var slut lade man noten på notasläden och drog den iland. Jag minns inte så mycket av isnotafisket. Det jag bäst kommer ihåg är när karlarna drog noten, de gick så väldigt bakåtlutade med lampor (en sorts broddar) på fötterna för att få fäste i isen. Det gick långsamt, ett steg i taget, och det var säkert ett tungt arbete. Ingen fick vara inne i notdraget, då skrämde man bort gäddorna och därinne, uppe på isen, låg isstyckena som man huggit bort när man gjorde hålen för notdraget. Det var viktigt att de inte låg på utsidan av notdraget, då kunde de som gick baklänges och drog noten snubbla på isstyckena och ramla. Det skulle också vara utfall alltså lågvatten när man fiskade, så inte gäddorna stod långt inne i vassarna, och inte var det bra om det frös så att noten frös ihop. Anton kommer ihåg det här bättre än jag och han har berättat för mig hur han minns det. Han har också gjort en skiss som visar hur det kunde se ut. Detta fiskesätt förekommer inte längre. Inez

6 Flaskposten nr 6 2008 Ordstäv När man var barn hörde man ofta de äldre använda vad de kallade för ordstäv. Dessa beskrev hur man skulle förhålla sig i olika situationer och vad olika tecken betydde. Här är några exempel: Om en svart katt springer över vägen betyder det otur. För att förhindra oturen, spotta tre gånger tvi, tvi tvi. Om katten tvättar sig över örat kommer det främmande till huset. Om katten sover på hjärnan blir det oväder. Man bör aldrig gå mitt på vägen sedan det blivit mörkt, man kan möta en genfär eller något man inte ser och då kan man bli sjuk. Därför bör man hålla sig på vägkanten. Skriker barnet när det döps får det bra sångröst. Man bör lägga en slant i de nygiftas säng så blir de aldrig utan pengar. Man ska alltid vända båten solrätt när man ska ut och fiska annars får man otur. När man sätter på bete på kroken ska man spotta på betet, då får man tur. Om man möter någon i ytterdörren med sopor så blir den kommande inte gift det året. När man visslar under tak står den onde där bak. Om man råkade hitta en drunknad människa vid strandkanten skulle man alltid lägga t ex sin näsduk på den döde innan man hämtar hjälp. Annars låg den döde inte kvar när man kom tillbaka. Om svalorna flyer lågt betyder det regn. Flyger de högt betyder det fint väder. Om röken slår i backen betyder det regn. Mars torr, april våt och maj kall, fyller bondens lada all. Men april torr och ren är bonden till stort men. Den fåfäng går lär mycket ont. Flitig hand gör trevligt bo. Går häst och katt från gården kommer husbonden snart efter. Aftonrodnad ger vacker natt, morgonrodnad an våt hatt. Stunnar det (kliar på näsan) betyder det främmande. Man ska gå ut genom samma dörr som man kom in annars är det risk att man inte kommer tillbaka. Man ska inte leka med elden, då väter man i sängen. Slår man sönder en spegel blir det otur i sju år. Att sätta in ljungblommor betyder dödsfall. Mötte man en käring när man skulle ut och fiska var det lika bra att gå hem igen. Kliar det i vänster hand betyder det att man får brev. Det är inte bra att laga eller sy på kläderan medan man har dem på sig. Syr du på dej, så faller det å dej. Blir man sömnig mitt på dagen och några främmande kommer betyder det att den som kommer blir rik. Om man såg en gast eller annat övernaturligt skulle man inte berätta det för någon förrän dagen därpå, annars blev man sjuk. Det finns säkert många fler ordstäv som jag inte kommer ihåg eller inte har hört. Skriv gärna ner dem till nästa Flaskpost. Det är lite roligt att de inte helt faller i glömaska. Häst och karl är (trevligt) turligt möte Vitlök och krut i en påse på bröstet hjälper mot spöken. Slår man ut hett vatten på marken så kan man skålla vättarna och det är farligt.

nr 6 2008 7 Jordbruk för längesedan Våren hade kommit. Det hörs på vipornas skri nere över sjöängarna. De letade efter platser som passade för dem att ordna sina reden och lägga sina ägg. Här har man samlats för att fastna på plåten. Karlen till höger vid hästarna är Gustav Olsson (Lina Ols son), pojken framför honom vet jag ej. Sittande längst fram Betty Nilsson och Betty Pettersson. Stående Selma Johansson, Maria Nilsson och Olof Jonasson. Den lille pojken är Gösta Jonasson och kvinnan Sigrid Nilsson. Så ska en slipsten dras Bröderna Olof och Nils Andersson Det var inte bara för fåglarna som vattnet kunde ställa till förtret, det förde också med sig torr vass, tång och dylikt som stannade kvar på ängarna när vattnet var borta. Det var mest kvinnorna som med korg och räfsa fick ge sig ut för att risa. (Fagring kallas det på annat håll, men här sa vi alltid risa). Att risa innebar att man räfsade ihop och bar iväg sådant som var i vägen när karlarna senare på sommaren kom med sina liar och skulle slå. Sjöängen Norreäng var uppdelad på flera gårdar och innan slåttern började måste man gå ut linjerna, så man slådde på rätt bit. Då tog man märke på till exempel ett träd som stod vid märkesstenen vid ena sidan av ängen och så gick man i en rak linje dit ifrån den andra märkesstenen. Efter kom ene annan karl med en lie och högg lite av gräset så det blev en rak linje, som man sedan kunde rätta sig efter. Det gällde att liarna var vassa och slipstenarna hade säkert fått dragas åtskilliga rundor innan man var nöjd med resultatet. Det var en konst att slipa, så det inte blev någon råegg. Räfsorna måste också ha alla pinnar isatta. Eneträ Ibland kunde dock högvattnet komma och förstöra deras bon. Då var det att börja på nytt när vattnet dragit sig tillbaka. och rönn till pinnar vastarkt. Det tunga gräset på sjöängarna fordrade starka redskap. Det var inte ovanligt att det stod vatten i en del rännebäckar (fördjupningar i ängen), men man slådde allt och så räfsade man ihop gräset på stora skynken och säckväv. Dessa bar man sedan iland och lade i breor på högre ställen där det fick torka. Höbreorna kunde man få hacka (vända höet) flera gånger, beroende på hur torkvädret var. När höet var torrt hade man ihop det i höstackar. Att köra hö var något som engagerade alla. Hästarna spändes för höhäcken och så bar det iväg. En höhäck hade en liten grind på sidan som gick att öppna. Där kunde man sitta och dingla med benen. En man med tjuga hivade upp höstackarna till den som tog emot på lasset. Någon räfsade upp efter höstackarna, inget fick förfaras. När lasset var hemkört skulle det lassas av och noga packas på slindern (höskullen) så det gick in mycket hö. Det skulle användas till vinterfoder. Hade man del i andra småöar slådde man även där och fraktade hem i ekor. Det var viktigt att få hö och halm så det räckte till djuren hela vintern, annars kunde man Ett hölass hemkört till SNokaboets gamla lada. Rån vänster, August, Adela och Ragnar Falk, vänner från stan och längst till höger min mormor Elina inte ha kvar sina kor. Under krigsåren då det var foderbrist fick man köpa cellulosa, en slags pappersmassa som man blötte upp i vatten och gav till korna. Cellulosan kom i stora packar, omkring en meter i fyrkant. Då var det svåra ti-

8 Flaskposten nr 6 2008 der. De flesta karlarna var ju inkallade till militärtjänst och det kunde bli tungt och arbetsamt för de hemmavarande. Nu var det inte bara hö som var kreatursföda utan också halm. Råg och vete kunde man så både höst och vår, höstsäd och vårsäd. Havre sådde man på våren. Hurdan skörden blev berodde på väder och vind om utsädet var bra och om jorden lämpade sig för grödan. Då säden var mogen kom lien fram igen och efter den som slådde gick en upptagerska och band neker. Det gick till så att man tog ett fång av till exempel råghalm i famnen och en handfull rågstrå, med vilka man band runt råghalmen man hade i famnen. Sedan snodde man ihop det man band med, runt, runt och stoppade in ändarna. Det var nu en rågnek. Likaså gjorde man när man tog upp vete och havre, men det kunde vara betydligt svårare när havren var kortväxt och man måste skarva nekbanden. När allt var slått och upptaget låg det en massa En del av höet lastas in i en bod nära Korran. Olof Johansson tar in höet som Gösta lastar av. Ett lass hö har fraktats hem från Hylteskär och hästskjutsen är utbackad på bryggan för att köra det vidare så det hamnar under tak. nekar utspridda på åkern. Dessa skulle nu sättas upp i travar. Man tog två neker och satte upp dem mot varandra. Av råg skulle det vara elva par, och man satte dem dubbelt, alltså först sex par neker och sedan fem par utanpå dem. Havren satte man enkelt, det kunde vara tolv par eller flera. När så allt hade torkat skulle det köras hem. Man använde samma vagn som till höet. Först tog man in nekerna på logen och pensade dem (man slog nekerna mot logväggarna) Ett lass hö har fraktats hem från Hylteskär och hästskjutsen är utbackad på bryggan för att köra det vidare så det hamnar under tak. så att de korn som satt löst kunde tas tillvara innan man staplade dem i laet. De skulle sedan fram igen för att tröskas. Innan moderna metoder kom till var det slagor som gällde. En slaga består av ett skaft och en drömpel (ett slagträ) sammanfogade med en hilla, gjord av hamparep eller för ändamålet beredda ålaskinn. Var logen hyfsat stor trask fyra man. Det var taktfast och bra när man slog på den utbredda råghalmen. Det hände också att man bara var tre och då blev takten så här det fattas en, det fattas en.. Man kunde naturligtvis bara vara två eller en som trask. När man såg att axen var tomma tog man bort den halmen från golvet och lade dit ny och så fick man hålla på. Sedan hade man ihop säden på ena kortsidan av logen och så tog man en liten träskyffel och slängde säden mot motsatta väggen. Man skulle kasta säden mot vinden. Då blåste agnarna bort och lade sig nära den som kastade. Den finaste säden kom bort mot den motsatta väggen, småsäden inte fullt så långt bort. När man fått säden ren bar man upp den på vinden och tömde den i bingar. Var nu inte säden riktigt torr, skulle den ösas ofta så att den torkade och inte grodde. Innan sedan

nr 6 2008 9 Ett lass hö har fraktats hem från Hylteskär och hästskjutsen är utbackad på bryggan för att köra det vidare så det hamnar under tak. brödkakan låg på bordet är en historia för sig. Råghalm som skulle användas till taktäckning tröskades alltid med slaga. Halmen, särskilt havrehalm var bra foder att blanda med hö till hästarna. Till strö, det djuren låg på, hade man råghalm men i dåliga tider var det agnar och kove (torkad tång) som gällde. Ja, tröska med slaga var ett drygt arbete. Man kom sedan på att man kunde använda handdrivna tröskverk eller vandring. En vandring var en drivanordning som användes till att driva ett litet tröskverk som stod på logen. Tröskverket hade en roterande cylinder och en omgivande tandförsedd mantel mellan vilka sädeskornen slogs ur axen. Vandringen drogs av en eller två hästar, som med bommar var anslutna till ett stort kugghjul som drogs runt, runt. Kugghjulet roterade på en axel som var säkert fastsatt i till exempel berget. Till det stora kugghjulet anslöts en axel med ett mindre kugghjul som länkades ihop med själva tröskverket. Axeln bestod av flera delar ihopsatta med kardanknutar. Det fanns lagerbockar som höll axeln på plats. Axeln satt så lågt att hästarna klev över den eller så högt att de gick under den, beroende på om logen låg högt eller lågt i förhållande till marken. med tröskning, de åkte karusell på bommarna. Hade man får höstade man löv under sommarhalvåret för att ha till vinterfoder. Höstningen gick till så att man högg ner grenar från lövträd och med en höstekniv rev av tunna grenar med lövverk. En höstekniv, eller risspik som amnockså sa, var ett avbrutet lieblad som försetts med ett träskaft. Grenarna med löv bands ihop till kärvar, så kallade lövkvastar, som lades att torka. De grövre grenarna använde man att elda med i järnspisen eller under trebenta järngrytan med grisapotatis (småpotatis). Nu kom vi osökt in på potatisen som ju på våren även den måste komma i jorden. För hade man bara potatis och lite salt fläsk och lite salt fisk, så hade man mat i huset. För att räcka En paus i höskörden. Från höger Ragnar Falk, Olof Andersson, Frideborg w(min mor), Mils Andersson (min far) och en piga Lisa. På logen fanns flera personer. En skar upp nekar, en matade tröskverket, en räfsade från halmen som kom ut ur tröskan osv. Säden som kom ut var inte ren utan blandad med agnar, ogräsfrö och ax som fick risslas bort med ett grovt rissel och sedan harpas. DÅ kom ogräsfräna i en särskild låda i harpan. Barnen tyckte det var roligt så långt som möjligt skulle man, på den tiden, skära potatisen. Man satt i källaren, eller om det var fint väder ute, och skar. I källaren var det tvunget att ha en fotogenlampa eller till och med en ladulykta med ett ljus, senare en primuslykta. Man måste se till att det fanns tillräckligt med ögon på varje potatisbit, annars grodde de ju inte. Mindre potatis med

10 nr 6 2008 Nu är höhäcken tom och man kan stå och köra hästarna eller sitta och dingla med benen genom den lilla luckan på höhäckens sida som Olof Jonasson gör. bra ögon satte man hela. När man var klar med att skära potatisen skulle den ligga minst ett dygn och torka till lite. Så öste man upp dem i säckar och lade på möksätet (vagnen) och sedan bar det iväg till åkern. Hästen spändes för ådret och så blev första fåran uppkörd. Den som skulle sätta potatisen hade ett stort säckaförkläde på sig. Det var ett stort midjeförkläde sytt i kraftig säckväv så det höll för påfrestningen när det blev fyllt med potatis. På möksätet tog man bort ena fjölen (långsidan) och lade säckaran så att det blev lätt att tömma potatis i förklädet. Sedan var det att skynda efter körkarlen och sätta potatisen med lagom avstånd från varandra och när häst och karl kom nästa runda årde han ner potatisen. Jag har fina minnen från sköna vårdagar då jag som mycket ung fick hjälpa till med potatissättning på Storåkra nära Lina Ols. Ibland kom faster Lina ut och ropade på oss Kom barn lille så ska ni få samka mina mandelmusslor. Då kom hon med en lkubformad burk som det stod Örebrokex på och hästen fick äta en stund på renen och vi fick njuta av hennes goda mandelmusslor. Ordet stress hade vi aldrig hört talas om, även om man måste skynda sig ibland. Så gick tiden och det blev försommar och när de små potatisplantorna började synas harvade man åkern och då stod potatisplantorna raarätt (i långa rader). Nu fick de ytterligare växa till sig och sedan hästhackade man mellan raderna för att ta bort ogräset. Runt själva potatisplantan fick man hacka för hand. Efter en tid var det dags att kupa upp jorden, då kom ådret fram igen. Om man inte kupade jorden blev potatisknölarna lätt gröna och oätliga. Blev det så en bra sommar med lämplig väderlek kunde man hoppas på en god skörd. Ett hölass hemkört till SNokaboets gamla lada. Rån vänster, August, Adela och Ragnar Falk, vänner från stan och längst till höger min mormor Elina Hösten 1920 plockade man i hög som vanligt. Från vänster Olof Jonasson, pojken vet jag ej, Gustav Olsson, Maria Nilsson, flickan?, Selma Jonasson, Sigrid Nilsson, Hilma Andersson, Betty Pettersson, Betty Nilsson och Gösta Jonasson.

nr 6 200811 Man kan harva med en häst om den är stor. Einar med Pelle häst På söndagarna gick karlarna ibland ut till åkrarna för att se hur väander fortskred. Jag minns hur min far och vår granne Martin Svensson ibland skulle ut och se på grödorna som de sa och jag som liten flicka fick följa med. När hösten kom och potatisblasten vissnat ner skulle det plockas potatis. Barnen fick potatislov från skolan, alla skulle hjälpa till. Man satte ganska mycket potatis då. Det skulle räcka till föda åt både människor och djur, samt till sättpotatis följande år och även till lite försäljning. När det var stränga vintrar var det noga med att stoppa säckar i trummorna så att potatisen inte frös. Källartrummor var rätt stora öppningar i de tjocka stenväggarna. Dagarna på potatisåkrarna blev ofta långa men avbröts av måltider. Man började tidigt med frukost hemma, sedan kunde det vara kaffe och smörgås på förmiddagen. Middag vid middagstid och merafton vid tretiden, då var det ofta både smörgås och kakor till kaffet. På kvällen var det kvällsmat när man slutat sitt arbete för dagen. Vissa bilder är hämtade från Folkarkivet vid Lunds universitet och jag vill tacka så hjärtligt för att vi fått tillgång till dem. Likaså vill jag tacka er som hjälpt till med övriga bilder. Många är tagna runt 1910 (alltså 100 år gamla) och är ett stycke kulturhistoria. Inez Potatisplockningen är igång, man tömmer potatisen Man kan också spänna för tre små hästar. Personerna är Adele Falk, Josef Gustafsson och Nils Andersson Klakebäcksvägen 1. 0708-49 28 74

12 nr 6 2008 Dunt vel utod tatum vercil ulputet, quis Te el ing eu facilis non ea feum ipsuscidunt autpatinibh eliquis nis amet dolute con ut praessim ing ea facipis accummy nulluptat. San hendit nibh eumsan enibh ex ex exeratem in henisi. Exeriusto od modolorper sendre ea aliquam, quat. Lum nibh eu feugait duismodo diat et ulla conullut ullaorpero conulluptat, se magnit lan ulluptat. Irilit loreet nis dipsusto odignis nit duipismod estrud tat, si erostrud min veliqua mconum alisis at, quam duis autat landio commy nonsequipit adiamco nsequat. Si. Agna conulput utet iure consequisi tat. Duis augait wismod estis at lore feu faccum essent alit, quat, velit ex eum esequam zzrillaorem at ulluptat lum zzrit aut accum voloborer sequat praesectet adiat in heniatum vel utpat laortie magnibh ex eliquam vent atem et, quisim quat utpatum velis aut praesse niamcon ullam, quis ad dolutat volorer sumsandigna faciduis am ipis niamet utat vercil erate magna feugiam consectet utetum veriustrud exer sectem dolessectem dolorperos nim vendigna ad tionullaore modolob orpercinim atum iriure dipsustrud do duisi. Quating exerostrud do consequip exeratie modit, quis aci euguer sustin et, quis nissi. Ommodip el er susciliquis alisl utpatuerat. Uscil ipis acipsum dui blandrer sequat ip estrud minit wisl dolummolor aliquis aliquip esed min vel in eros at dolore dunt la am velenibh et, sit eleniam nullam dolore magna consed tat. Del ullamcon utat. Metumsandre feugait vel ercil dolore min ullam zzriureet alit nos do dolore eugiat. Sed eril utpat lan hen i s m o d tisit utat. Uptat iliqui tionsecte te core conse cons e q u i s i tincip ent adiamet la feum a u g i a m qui blaorero dolenit at. Metumsan ut amet ad te faci blaorpero ex esto con vesequat. Niat. Ugiat. Adit ut nos nullandre mod er sum vel inisit do od te velis aciduis cidunt loborem nosto erat ea feum nos dolesed magna feum nim exero doloreet atue vel incilit irit, se eratumsan henit lorer atie dolortie dolore vero et nulput lut verciduisit vulputat am quat num digna consesectem zzrit iriustisi blan velit utpat pratuer ing el etuer sum voluptat, qui tat dolut nit vendre modolorting eraesequatie ero con Lum nibh eu feugait duismodo diat et ulla conullut ullaorpero conulluptat, se henit lortie deleseq uiscing ent lan ut velissis exeraesto dolore duis dolorem quam, commod etum zzrilla atis atis dolor irit prae uiscing ent lan ut velissis exeraesto dolore duis dolorem quam, commod etum zzrilla atis atis dolor irit prae Stig tel 0455-592 91 Magnus tel 0708-55 07 33

nr 6 200813 Bak&Mat ruta Tung Kladdkaka Hållbar och godare för var dag. Du behöver en stor bunke och träslev rör i: Två ägg Två deciliter socker En och en halv deciliter vetemjöl 150 gram smält smör Tre skedar kakao Grekisk potatissallad, ljummen Ett kilo skrubbad potatis En rödlök En tredjedels purjolök En burk fefferoni styrka efter behag En burk svarta oliver med kärna 200 gram feta Cirka en deciliter olivolja Grovmalen svartpeppar Koka potatisen Skiva rödlöken och purjon i ringar Tärna fetaosten och potatisen Blanda ingredienserna i en skål med olivolja och svartpeppar och vänd om. Som chokoruta Bred ut smeten i en smord långpanna. Strö över hyvlad mandel Grädda 12-15 minuter i 175 grader. Skär i rutor när kakan kallnat. Som tårta Rör ner två deciliter grovhackade nötter (valnöt eller hasselnöt). Häll i välsmord form. Grädda cirka 20 min i 175 grader. Italiensk potatissallad, ljummen Ett kilo skrubbad potatis Två gula paprikor, två röda paprikor En rödlök, en bukett färsk spenat eller basilika En tredjedels purjo, en deciliter olivolja En pressad citron Havssalt Körvel Koka potatisen Tärna paprikan, skiva rödlöken och purjon i ringar, hacka spenaten Tärna potatisen Blanda ingredienserna i en bunke. Pressa ner citron och smaksätt med hvassalt och körvel. Vänd om med känsla. Öppettider: Måndag-torsdag 7-17 Fredag 7-18 Lördag 9-13 Tel. 0455-596 10 wwww.jamfora.se

14 nr 6 2008 lorperos nonsequat nonummy nonsectet luptat ent alit wismodolum exerit aut at. Gue cortie consecte magnim volore molorem quis nonsequat, quis amet aliquisi. Ustrud tatumsandio od et praessit ametue velenim irillam, quat irilis dolobore delent ulluptat. Dolore te faci endrerit vel ut ex euiscilit wis nit nulpute faccum Delit ad tet aci et do cor ing et augiam vulla faciliq uiscipiscil do core dolessi. Se erit non hendio conse te et aliquipisl ulput eriuscilisi bla faci te faccum am iuscing er suscilit lortio consenibh ea ametue cortion sequamet wisim nismodolor alit dui tem zzriusci blam nostionse dignis aliquat. Esed Unt veniat, velit prat. Tie mod esendrerat lum inci ent wissecte eril eratie volut alis augait ipsum vel utpatis accum El ut lutat, quat nim vel ex eummodipis ero duip et ad magnis augiamc ommodo odipis nummy nonsenim accum del dolorper suscip eu faccummy nim iriusci blam, quismod olesed et at autpat atue con velestie dionseq uiscinc inciduip eugiat iureet ad eraesti onulla aciliqui ea auguera tumsand ionsequat, si enis ex ex eratie ming erostrud tet velent nos dolessecte conum ad ent lam, quatue dolor ing eugiamcor inibh ea faci eniam et nit vero digna faccum vulland iamcortisl eraesed eugiam, si tem ing ex ea faci tatue velenit ad magna cor incilla mcorerat Rem ing euissit exerci ero odolorerit utet ilit velenim quis aute feu facipit ulla facilit lore faciduip etue feugait, conse doloreetue magna faccum estionsent niam, commy nonsecte tat vel iril dolutpatio dunt praesse modoloreet amet praesse tion venit nos nibh ex ea faci tisl ullute consed tisl iriure feuisci piscing et nulla faccum ex exerat dolore con Giamet lorem iriure tie enis alisit praessi blan vel eugait, vullummy nim dolore dolore faccum iusciliquat exerci Giamet lorem iriure tie enis alisit praessi blan vel eugait, vullummy nim dolore dolore faccum iusciliquat exerci do dolor autpati niamcon sequamet velit ut wis del ulputatis niatin el et wissit, commy nulputat ate dolorem nibh enim vol Hälsn. Ronny

nr 6 200815

16 nr 6 2008 Modo loreet ullutat. On Lummod te consenis alit eui tin hent ut wis enisl et lam veliquat non verit iliquip el erit wismod et, quismod olummy nullan elis nosto dolore vel dolore ercil dolorem quis eugait alismod olorper illamet loreet iurem dit, si blaor in ulput dion veliquat. Uptat, vel in ut luptat, quam veros aliquam, quisi te commy nibh eu faccumsan henisi blaore vel irit wissisi. El utatem digna alit, sum augait aliquat, consed mod dit luptat luptatue cor susci blaorpercip enim iriusciduis exero eugait iriure mincilit nullaor irit vel illa consed tionumsan vullan ute commodio conum quamet lore magna facidunt utat, quis nit aliquatie dip eugue delisissit vero odipsum veriusc ipissequatin utpat velit irilit praesenim velenismod estrud minim verat ullandipisl utat. Rud dolore mod ming eugueros adionsequisi et ulla commy nulla facilit dolut digna feum volesecte eumsandre tatum quatin eriustrud tem vel inis am dolesendre feuisi.