09-10/2006 TEMA MÅNGFALD. Värde 50:-

09-10/2006 TEMA MÅNGFALD Värde 50:-

TIDSKRIFTEN SPANING INNEHÅLL Vi hjälper dig spana Spaning är en tidskrift om kulturarvet i Västmanland, som det såg ut igår och som det ser ut idag. Spaning vill vara till hjälp och inspiration för alla som på olika sätt arbetar med att göra kulturarvet tillgängligt, känt och levande i Västmanland, samtidigt som vi bjuder på kunskap, inspiration och tips till alla dom som intresserar sig för kulturarvet till vardags. Spaning ges ut av Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening. Tack till Länsstyrelsen Västmanland som genom ekonomiskt stöd till projektet Kulturmiljöer i krigets skugga stöttat utgivningen av detta temanummer. 3 4 8 12 14 16 18 22 24 26 30 32 34 36 38 42 46 48 50 52 54 56 > Det viktigaste just nu Ledaren. Mångfaldens Västmanland. Av Carl-Magnus Gagge > Spegeln Den stora idéimporten. Invandrarna byggde Västmanland. Av Anders Johnson Från romarriket till Björksta. Av Suzanne Unge Sörling Ansikte av glas. Av Krister Ström Dansk prinsessa död i Tuna. Av Kent Andersson Världsvan västmanländska. Av Lotta Fernstål Språkgeni i Romfartuna. Av Krister Ström Gurka på tyskt vis. Av Krister Ström Revolution på tapeten. Av Elisabeth Westerdahl Lika eller olika? Den svenska invandrarpolitikens framväxt. Av Lars-Erik Hansen Norska motståndsmän i Färna. Av Anders Johansson Club Italiano italienare i Västerås. Av Arne Järtelius I Finland blev jag född... Av Markku Peura Världens största barnförflyttning. Av Suvi Virkamäki Graffiti ett samtida kulturarv? Av Anna Asplund > Experten Interneringslägret Krampen. Av Joakim Kjellberg > Utflykten Krampen spåren berättar. Av Anna Lihammer > Spanaren Tjeckiska till börd. Forskare till yrke. Svensk till nationalitet. Av Mirka Mikes-Lindbäck > Ur litteraturen Utdrag ur Den döda vinkeln. Av Thomas Kanger > Ur samlingarna Krabbasnår, munkabälte och kelim. Av Anna Karin Reimersson > Från föreningarna Syrianer i Västerås. Kyrka, kulturförening och fotbollslag. Av Anna Bratås > Litteraturtips < Omslagsbilder BilderBenkt i Orsa. Beskurna och arrangerade av redaktionen. 1 notiser 1 Rapport från framtiden 1 Aktuellt 4 Utställningar 4 Från föreningar och muséer 5 Pris och beröm 6 Sagt och gjort från verksamheten 8 Nya böcker 10 Redaktionsruta TEMA MÅNGFALD

DET VIKTIGASTE JUST NU Mångfaldens Västmanland REGERINGEN HAR UTLYST 2006 till ett Mångkulturår. Syftet är att landets kulturverksamheter på ett utvecklat och bättre sätt skall spegla den kulturella mångfald som finns i dagens Sverige. VÅRT SAMHÄLLE OCH KULTURARV har alltid varit mångkulturellt. Under alla tider har Västmanland haft kontakter med omvärlden. Invandrare har förmedlat och gett starka impulser. Människor med utländsk bakgrund har varit anställda i gruvor, järnbruk och fabriker. De har arbetat inom handel, offentlig omsorg och servicenäringar. Människor, idéer och kapital har vandrat över gränserna och bidragit till att skapa vårt samhälle. Foto: Jan Gustafsson MEN MÅNGFALDEN BESTÅR INTE bara av etniska och kulturella likheter och skillnader utan det handlar också om likheter och olikheter i klass, generation, genus och sexuell läggning. Med mångfaldsperspektiven i centrum får vi hjälp att ifrågasätta och diskutera vår historia. Nya berättelser och historier blir synliga så att människors verkligheter och samhällets utveckling kan analyseras och beskrivas på ett mångsidigt sätt. Med de nya breda mångfaldsperspektiven kan vi skapa större förståelse för det förflutna och vår egen samtid. ETT EXEMPEL ÄR HISTORIESKRIVNINGEN kring andra världskriget, som på många sätt kan upplevas som ensidig. Kulturmöten i krigets skugga var rubriken för en föreläsningsdag på Mälardalens högskola i mars 2006. De fem föreläsningarna handlade om svensk flyktingpolitik, kulturmöten med invandrad arbetskraft från Italien och Finland, norska motståndsmän och finska flyktingbarn. Korta sammanfattningar av föreläsningarna publiceras i detta nummer av Spaning. MÅNGFALD HANDLAR INTE OM SPECIELLA ÅR, kampanjer eller projekt. För museerna är det fråga om basverksamhet, ett långsiktigt arbete för att så många som möjligt skall kunna arbeta, synas, delta och närvara i kulturliv och samhälle. Carl-Magnus Gagge, Landsantikvarie/Länsmuseichef 3

Foto: Hans Alenius I Sala Silvergruva gjorde tyska invandrare viktiga insatser under 1500- och 1600-talen. 4

Foto: Lasse Fredriksson < Johan Jacob Döbelius föddes 1674 i Rostock. År 1696 kom han till Sverige. Han grundade sedan Ramlösa brunn år 1707. Den stora idéimporten Invandrarna byggde Västmanland Av Anders Johnson Sveriges historia är i stor utsträckning dess invandrares. Det finns åtminstone tre skäl till att så många framgångsrika företag över hela Sverige har startats eller utvecklats av invandrare: Invandrare kan ha förvärvat särskild kompetens som ännu inte finns i Sverige. De kan ha ett internationellt kontaktnät som bland annat är värdefullt för internationella affärer. Människor som bryter upp från sitt hemland är ofta mer initiativkraftiga än dem som hela livet bor kvar där de har fötts. ÄVEN OM MÅNGA KÄNNER TILL att det har kommit invandrare till Sverige genom historien, är det få som inser att invandrare har spelat en viktig roll i de flesta näringsgrenar och i de flesta delar av Sverige under varje epok sedan medel tiden. De flesta vet inte heller att vi är omgivna av många välkända svenska varumärken som har tillkommit genom initiativkraftiga invandrare. Det räcker med att titta runt i det egna köket: PÅ RAMLÖSAFLASKAN FINNER VI PORTRÄTTET av tysken Johan Jacob Döbelius. Bryggarfamiljen Spendrup kom från Danmark och Krönlein från Tyskland. Carlos Zoéga var en italienare som hade lärt sig kaffeframställning i Brasilien innan han öppnande kaffehandel i Skåne. Cloetta startades av de schweiziska bröderna Carlos, Bernhard och Nutin Cloetta och Mazetti av dansken Emil Mazetti Nissen. >>> 5

NORRMANNEN HENNING THRONE-HOLST grundade både Marabou och Findus. En annan norrman, Christian Matthiessen, startade Banan-kompaniet. Tjecken Herbert Felix grundade Felix. Inte ens det svenskaste livsmedlet av alla, Kalles kaviar, är riktigt svenskt. Konservföretaget Abbas namn är nämligen en förkortning, Aktiebolaget Bröderne Ameln, efter de norrmän som grundade företaget. VÄSTMANLAND ÄR BERGSLAGENS HJÄRTA och även här har naturligtvis många invandrare gjort viktiga insatser. Under medeltiden var tyska Hansan den ledande ekonomiska och politiska kraften i Nordeuropa och de tyska köpmännen visade starkt intresse för Bergslagens rikedomar. Hansan hade stor betydelse för det svenska stadsväsendets utveckling, bland annat i städer som Arboga och Västerås. Den förste till namnet kände Arbogabon är den tyske köpmannen Gelbricht (1293). Det svenska språket är fullt av ord knutna till stadsväsendet och dess näringar som vi har lånat från tyskan, till exempel betala, borgmästare, handel, krögare, köpman, mynt, rådhus, räkenskap, skräddare, slaktare och snickare. RUNT OM I BERGSLAGEN FINNS OCKSÅ ORTNAMN som minner om den tyska invandringen, bland andra de som börjar på Garp eller Tysk. Garper är ett fornsvenskt ord, bråkmakare, pratkvarn, som blev öknamn på tyskar. Namn som börjar på Sax kan syfta på sachsare. Länets världsarv, Engelsbergs bruk, har fått namn av den tyske invandraren Englike (farfar till upprorsmannen Engelbrekt). DEN KANSKE VIKTIGASTE FÖRNYELSEN av svenskt näringsliv under 1500-talet var att tyska hammarsmeder introducerade stångjärnssmidet. Därigenom kunde en mer lönsam export av stångjärn ersätta den tidigare exporten av obearbetat osmundsjärn. Kronohammare anlades under 1500-talet bland annat i Ramnäs och Surahammar. ÄVEN I SALA SILVERGRUVA gjorde tyska invandrare viktiga insatser under 1500- och 1600-talen. Två viktiga tyskar var Christoffer Klem, tillsyningsman anställd på 1590-talet som förbättrade gruvans teknik, och Georg Grissbach som förbättrade vattendriften. SKULTUNA MÄSSINGSBRUK anlades 1607 och de första ledarna för bruket var inkallade experter från Tyskland och Nederländerna. En av länets mest kända invandrare är Carl Wilhelm Scheele, född i Stralsund och 1775 apotekare i Köping. EN GRUPP AV MÄNNISKOR som betydde mycket för Sveriges ekonomiska utveckling, framförallt under första halvan av 1900-talet, var de svenskar som återvände från USA. Mellan 1850 och 1930 emigrerade 1,2 miljoner svenskar dit. Åtminstone 200 000 av dem återvände. Därtill kom alla de företagsledare, ingenjörer och andra som besökte USA och arbetade, studerade eller på annat sätt inhämtade kunskap och fick idéer som de sedan omsatte här hemma. En av återvändarna hette J Sigfrid Edström. Efter sin vistelse i USA kom han till Göteborg 1900 och ledde elektrifieringen av spårvägen där. Tre år senare rekryterades han till det krisdrabbade Asea i Västerås, som han med stor framgång kom att leda som VD och styrelseordförande i 46 år. Han insåg naturligtvis värdet av internationell kompetens i ett företag som Asea. Han satte därför upp anslag i företaget med följande lydelse: SPRÅKKUNNIGE ARBETARE INOM BOLAGET TORDE TILL UNDERTECKNAD SÄNDA MEDDELANDE OM VILKET SPRÅK DE BEHERSKA SAMT HURUVIDA DE REDAN VISTATS I UTLANDET. VID BOLAGETS ALLTJÄMT ÖKADE EXPORT UTOM DE NORDISKA LÄNDERNA BEHÖFVES OFTA SPRÅKKUNNIGT FOLK OCH VI SKULLE OM MÖJLIGT DÄRVID HELST VILJA UTSÄNDA PERSONER, SOM TILLHÖRA VÅR EGEN PERSONAL Vesterås den 12 november 1909. J. S. Edström UNDER EFTERKRIGSTIDEN KOM MÅNGA arbetskraftsinvandrare till Sverige, inte minst till Asea i Västerås. Italienaren Salvatore Grimaldi började som slipare på Volvo i Köping och han är idag en av landets främsta entreprenörer. En framgångsrik utomeuropeisk invandrare är indiern Bicky Chakraborty som genom hotellkedjan Elite Hotels förvaltar flera av de mest traditionsrika svenska stadshotellen, bland annat Stadshotellet i Västerås. 6

Inte ens det svenskaste livsmedlet av alla, Kalles kaviar, är riktigt svenskt. Foto: Lasse Fredriksson 7

Foto: Sören Hallgren/Statens historiska museum 8

Från romarriket till Björksta Av Suzanne Unge Sörling En man vid namn Anders Lundström utförde år 1818 röjningsarbeten på Fycklinge ägor i Björksta socken, på en höjd intill vägen som leder till bron över Sagån. Något blänkte till och ganska snart kunde Lundström med stor försiktighet gräva fram en stor bronsvas som visade sig innehålla brända ben och bitar av smält glas. Vasen löstes in för 100 riksdaler av Kungliga Antikvitetsakademien i Stockholm och Lundström fick dessutom en tackskrivelse från kung Karl XIV Johan. PÅ 1930-TALET GJORDES EN KOPIA AV VASEN, bekostad av Västmanlands Läns Tidning som gåva till Västmanlands Fornminnesförening. En kemisk analys visar att vasen består av 80 procent koppar och 10 procent tenn. Resten utgörs av zink, bly och järn. Vasformen är en så kallad krater, ett blandningskärl för vin och vatten. Fyndet dateras till tidig romersk järnålder (cirka 1 150 e.kr.). Även om inga undersökningar gjorts av det ostelogiska materialet är det troligt att den tjänat som en askurna. APOLLO GRANNUSVASENS URSPRUNGLIGA proviniens hänger samman med tolkningen av den intressanta inskriften på latin som finns ingraverad i fem rader. Den lyder i översättning: Åt Apollo Grannus gav hans tempelföreståndare Ammilius Constans denna gåva. Texten visar att vasen skänkts som votivgåva av tempelföreståndaren Ammilius Constans till guden Apollo Grannus men den säger ingenting om var i det romerska riket detta tempel låg. Man vet inte heller om inskriften är ursprunglig eller om den präglats först i samband med att vasen skänktes till templet. >>> 9

< Den bekanta gravhögen vid Fycklinge där Apollo Grannusvasen hittades kallades förr för Fycklinge borg. Ur uppteckning från 1939, VLM. FLERA TEORIER HAR LAGTS FRAM om Apollo Grannusvasens ursprung. Flera forskare menar att den har kommit från ett romerskt tempel någonstans i de romerska provinserna på gränsen mot germanskt område där man känner till ett antal platser där Apollo Grannus dyrkades. I Rätien (nuvarande östra Schweiz med omland) finns många inskrifter som tyder på att flera kultplatser tillägnats Apollo Grannus. Ett viktigt tempel låg i Aachen. Namnet Aachen anses härleda från Aquae Granni. Apollo Grannus finns också omnämnd i inskrifter i Britannien och i trakten av Donau. Hans namn finns även inhugget på ett altare i Rom från Caracallas tid. I NORRA FRANKRIKE har under senare år stora undersökningar gjorts i regionen Lorraine. Platsen, som idag är en liten fransk landsortsstad, Grand, ligger på en platå omgiven av täta skogar. Den har ända sedan 1800-talet varit känd för en stor gallo-romersk amfiteater och en av de största mosaikerna som någonsin påträffats i Frankrike. Redan vid tidiga undersökningar hittades skulpturala fragment som tydde på att här också legat ett stort tempel. När sedan inskrifter med Apollo Grannus namn började dyka upp på flera votiv - föremål kunde man säkerställa att det en gång legat ett stort Apollo Grannus tempel där som var så prestigefyllt, att troligen både kejsar Caracalla och, ett sekel senare, kejsar Konstantin besökt Grand enligt antika källor. UNDER DE SENASTE DECENNIERNA har ytterligare intressanta rön gjorts som förstärker bilden av att Grand under romersk tid var en central kultplats för hjälpsökande pilgrimer. Vattnet var en viktig del av Apollo Grannuskulten. Man renade sig i bassänger och i heliga källor offrade man votivgåvor. I Grand har man kartlagt ett omfattande underjordiskt < Inför ett husbygge på 1940-talet undersöktes kullen där vasen hittades. vattensystem som leddes fram i akvedukter. Genom sprickbildningar i kalkstenen samlades vattnet och kom under regnperioder i dagern och bildade en naturlig bassäng. Vad hette då Grand under romersk tid? Här kan den berömda medeltida kartan över det romerska vägnätet den så kallade Peutingerkartan i Wien som troligen går tillbaka på en karta från augusteisk tid ge klarhet. På en sektion som skall motsvara Gallien finns utmärkt en byggnad som tolkats som en stor badanläggning och platsen är angiven med namnet Andesina. Topografiskt överensstämmer platsen med Grands läge i förhållande till andra romerska städer, bland andra Trier och Nasium och därmed verkar det högst sannolikt att det romerska namnet på den viktiga kultplatsen var Andesina. Det moderna namnet Grand kan ha en språklig koppling till Grannus. LÅT OSS ÅTERVÄNDA TILL vårt bronskärl från Fycklinge i Västmanland. I sökandet efter ursprungsplatsen till kärlet kan naturligtvis inget romerskt tempel i provinsen säkert fastställas. Det i Andesina kan vara ett. Någonstans inom Apollotemplets heliga område har bronskärlet varit uppställt tillsammans med andra votivgåvor. Om templet vid någon tidpunkt utsatts för skövling eller om vasen sålts vet vi ej. Det är också osäkert om Apollo Grannusvasen hamnat direkt i Fycklingebons händer eller cirkulerat som åtråvärd handelsvara innan det slutligen placerats vid Sagån med eventuella kvarlevor av en avliden Fycklingebo. Var platsen medvetet vald? Kände Fycklingeborna till Apollo Grannus och vattnets betydelse i den romerska och keltiska kulten? Frågorna är många och i alla händelser är Apollo Grannusvasen ett av de mest fantasieggande före målen från romersk järnålder som hittats i svensk jord. 10

Foto: Susanne Granlund, VLM < Apollo Grannus var en av de många gudar, som vid den romerska expansionen i nordöstra Gallien, uppstod i en assimilerings process mellan den keltiska och den romerska religionen. Keltiska gudar identifierades med romerska, särskilt de som visade besläktade drag. Grannus var en gud med helande drag men också ljusets gud i likhet med Apollon. Den keltiska Grannuskulten var intimt förknippad med varma källor och det är därför inte märkligt att flera identifierade Apollo Grannustempel ligger intill vattendrag eller vattenrika källor. 11

Foto: Lasse Fredriksson 12

Ansikte av glas Av Krister Ström Ansiktet framträder i tre olika varianter på en mosaikpärla vilken påträffades i en grav på Kolbäcksåsen för drygt trettio år sedan. Den låg i en skelettgrav på cirka en meters djup. Skelettet, med skallen i norr, var mycket fragmentariskt bevarat. De bäst bevarade delarna var tänderna. Under dem påträffades inom ett cirka 10 x 20 cm stort område 27 pärlor, däribland mosaikpärlan med ansiktsmaskerna inklusive rester av en hake eller ögla av brons. NERE VID HÖFTPARTIET fanns resterna av en skära av järn med rester av ett skaft. Utöver mosaikpärlan med ansiktsmasker låg där en mosaikpärla med en vit slinga, en bärn stenspärla, två blåsvarta och elva blå glaspärlor, fem guldfoliepärlor, fem silverfoliepärlor och en mosaikpärla med ögonliknande mönster. Graven ingår i ett gravfält från den äldre romerska järnåldern (0 200 e.kr). MOSAIKPÄRLAN MED ANSIKTSMASKERNA har en diameter av 1,5 centimeter. Den består av en stomme av vit glasfluss. Runt pärlan löper ett drygt 6 millimeter brett band med tre svarta fält åtskilda av vertikala ränder i röd massa. I de tre svarta fälten finns vita ansikten framställda vilkas konturer markeras av en gröngrå ram. Ögonbryn, näsa och näsborre är markerade av vinklade svarta streck. Munnarna är röda innanför en svart kontur. Öglan av brons, som ingick i fyndet, kan ha löpt genom pärlan och i sin tur varit fäst vid halsbandets snöre så att pärlan på så sätt burits med ansiktena rättvända. PÄRLOR MED ANSIKTSMASKER är sällsynta och anses i den arkeologiska litteraturen ha tillverkats i Mindre Asien såsom i Syrien, Svartahavsområdet och Alexandria under det första århundradet e.kr. En annan grupp av mer prunkande och större ansiktspärlor anses komma från samma område men några århundraden senare. Den äldre typen skall ha kommit längs romarnas traditionella färdvägar och den yngre skall ha förmedlats till norden med den gotiska kulturströmmen från Svartahavsområdet. < Pärlans tre ansikten. Foto: Susanne Granlund, VLM DET ÄR HÖGST SANNOLIKT att pärlor med ansiktsmasker inte tillverkats och burits enbart som prydnad utan att de ansetts äga magisk kraft. En teori är att ansiktena föreställer den semitiska gudinna som bland annat kallas Astarte. Hon var personifikationen av fruktbarhetskraften såväl bland människor som djur i naturen och dyrkades genom fruktbarhetsriter understundom av en synnerligen obscen och tygellös karaktär. Visste den kvinna i Kolbäck som burit ansiktspärlan något om dess möjligen sakrala betydelse? Ja, kanske. Hon måste i alla fall ha ställt sig frågor. MED EN KÄNSLA AV KITTLANDE SPÄNNING erinras om Tacitus beskrivning av moder Jord -gudinnan Nerthus och kulten kring henne i Germanien. Se vidare artikeln om Vattnets offer i Spaning nr 06/2004. Vi vet inte men det är ju tillåtet att spekulera kring den märkliga pärlan från Åsen i Kolbäcks socken. 13

> Pressvisning av utgrävningarna i Tuna. Dansk prinsessa död i Tuna Av Kent Andersson För nära 2000 år sedan, på 200-talet e.kr., anlades en mycket märklig grav i det som idag är Tuna i Badelunda socken. En stor kammare av trä byggdes. Golvet täcktes med en bädd av granris och på detta lades en kvinna till sin sista vila. Kvinnan måste ha tillhört de absolut mäktigaste ätterna i denna del av det som sedermera blev Sverige. HENNES SOCIALA STÄLLNING framgår inte minst av de föremål som fick följa henne i graven, så väl mängden som kvalitén är enastående. Hennes smyckeuppsättning bestod av en tung halsring, två armringar, två fingerringar och två nålar, allt av guld. Dräkten har av allt att döma hållits samman av ett stort och konstfullt utformat dräktspänne. Till dräkten och smyckena har också pärlor av glas hört, burna runt halsen eller kanske hängande ner från spännet. Runt den döda kvinnan hade en mängd exotiska föremål, införda från någon romersk provins, placerats: två höga hinkliknande bronskärl som arkeologerna brukar kalla Hemmoor-kärl efter en tysk fyndplats, ett stort bronsfat, ytterligare ett bronskärl vars form vi inte längre kan återskapa, en glasbägare med en dekor av pålagda blå och vita glastrådar och slutligen två skedar av silver. Förmodligen har ännu fler föremål funnits i graven men eftersom den inte undersökts av arkeologer utan kom fram i samband med ett husbygge kan många föremål ha förbisetts eller förstörts. VEM VAR DÅ DENNA MÄRKLIGA KVINNA? Varför begravdes hon på detta sätt? För att svara på frågorna räcker det inte med att titta på andra gravar från våra dagars Västmanland. Nej, vi måste söka oss ganska långt bort för att hitta motsvarigheter till Tuna-graven för inom Sveriges nuvarande gränser hittar vi inga. Däremot finns intressanta paralleller på sydöstra Själland, till exempel i Himlingøje. Där har under några generationer under slutet av 100-talet och 200-talet e.kr. en mycket mäktig hövdingaätt residerat som genom kontakter såväl inom som utom Norden skapat sig en helt unik ställning i hela södra Skandinavien. Uppenbarligen har de bland annat kontrollerat stora delar av införseln av romerska bronsoch glaskärl och fördelat det vidare ut till andra områden i Norden. På detta sätt har de skapat allianser och nätverk som ytterligare stärkt deras ställning. GRAVARNA I HIMLINGØJE kännetecknas av att de är skelettgravar samt att de innehåller stora mängder romerska importföremål, främst glasbägare, andra föremål av glas samt bronskärl. De är dessutom rikt utrustade med smycken av guld, huvudsakligen arm- och fingerringar. Guldringarna har ofta en utformning på avslutningarna som man tidigare trodde avbildade ormhuvuden och de kallas därför ormhuvudringar. Flera av kvinnogravarna i Himlingøje innehåller dessutom en bestämd typ av kostbara dräktspännen. I TUNA-GRAVEN INGÅR FYRA ORMHUVUDRINGAR: halsringen, de båda armringarna och en av fingerringarna samt förmodligen rester av ett spänne av samma slag som i de danska gravarna. 14

Foto: Lennart Olsson Kan detta användas för att försöka bestämma vem kvinnan var? Ja, det är jag helt övertygad om att det gör. För egentligen kan det bara röra sig om en kvinna från det nuvarande östra Själland som blev begravd i Tuna. Guldsmyckena, i alla fall halsringen, fingerringarna och nålarna, har hon av allt att döma fått med sig från Själland, det tyder inte minst kvaliteten på. Armringarna däremot kan mycket väl vara tillverkade av en lokalt verksam guldsmed i Tunatrakten. Dräktspännet pekar också mot Själland. Slutligen de två silverskedarna som är helt unika för svenska förhållanden. De kan bara ha kommit från en miljö dit man även fick ovanliga importföremål och då kan nästan bara Själland komma ifråga. OM DET NU VAR EN SJÄLLÄNDSK KVINNA som begravdes på detta storslagna sätt i Tuna kan vi inte undvika att fråga sig vad hon gjorde där. Den mest sannolika förklaringen är att hon blev gift med en lokal storman eller hövding som ett led i ett alliansbildande mellan södra och mellersta Skandinavien. Ur ett själländskt perspektiv fanns förmodligen många intressanta råvaror som de på detta sätt skulle kunna få tillgång till. Inte minst järnet men kanske också ovanliga pälsverk kan ligga bakom intresset. Att de använde gifte - mål för att bekräfta den här typen av allianser är inte alls ovanligt, historien vimlar av exempel på dem. Tuna-kvinnan kan kanske sälla sig till skaran och hennes närvaro i denna del av det som idag är Västmanland vittnar inte bara om en lokal rikedom och makt utan också om att dåtidens ledare aktivt odlade kontakterna med områden långt utanför det egna. Hur hon själv uppfattade sin nya miljö och sin uppgift lär vi aldrig få veta. Men att hennes nya hem skilde sig en del från hennes ursprungliga kan vi förmoda. Tänk om hon en gång skulle kunna berätta sin egen historia. Men det lär hon aldrig kunna. Vi får berätta den istället. Tuna Badelunda gravfält är beläget ungefär 2 km öster om Anundshög i Badelunda socken. Det upptäcktes vid ett husbygge och grävdes ut åren 1952 53. Gravfältet består av minst 69 gravar, många obestämbara stensättningar samt härdar. De flesta gravläggningarna utgörs av brandgravar, men här finns också åtta båtgravar och fem kammargravar. Båtgravarna har i samtliga fall använts för kvinnor, liksom tre av kammargravarna. Den äldsta graven på gravfältet är från folkvandringstid (200 600 e.kr.) och den yngsta från vikingatid (cirka 800 1060 e.kr.). 15

Världsvan västmanländska Av Lotta Fernstål Under de arkeologiska utgrävningarna i Tuna i Badelunda 1952 och 1953 undersöktes bland annat åtta båtgravar. Den äldsta båtgraven har daterats till cirka år 600 800 och den yngsta till 1000-talet. I dem har enbart kvinnor fått sin sista vila, den ena iförd en imponerande smyckeuppsättning med reproduktioner av islamiska mynt. Smyckeuppsättningen från båtgrav 75. Handkolorerat foto: J. Cirulis. 16

< Båten i grav nr 75 med gravgåvor och bår. GENERELLT SETT FÖRKNIPPAS BÅTAR lätt med resor och en vanlig tanke var att båten utgjort en farkost för resan till livet efter detta. Livet under yngre järnålder och vikingatid karaktäriserades av stor rörlighet. Åtminstone för de människor som tillhörde samhällets övre skikt, vilket man kan anta att kvinnorna som gravlagts i båtar i Tuna gjorde. Människor reste av många olika anledningar och att resa iväg innebar också förmånen att få komma hem med nya erfarenheter och spännande berättelser. Om färden inte medförde olycka och död istället. ARKEOLOGISKA FÖREMÅL visar att under yngre järnålder och vikingatid var långväga kontakter omfattande, intensiva och mångskiftande. Tiden var dynamisk och fylld av resor, möten och berättelser om när och fjärran. Båtgrav nr 75 i Tuna innehöll föremål från flera olika områden vilket ger uttryck åt detta. Samtidigt visar graven på en stark lokal förankring genom att ha utformats i en redan existerande båtgravstradition och av att ha placerats på ett gravfält som använts kontinuerligt sedan minst 500 år tillbaka. MED I BÅTGRAV NR 75 hade bland annat en pennskrinsliknande ask av buxbom följt, en växt som inte fanns i Skandinavien. I graven fanns även rester efter textilier som visar att kvinnan burit en klädedräkt i vilken ylle, linne och sidenband ingått. Även siden är hitfört långväga ifrån, och så är troligen också flera av pärlorna som kvinnan burit i en uppsättning på bröstet. DE MEST IÖGONFALLANDE föremålen är de 14 tunna pressbleck av silver som tillverkats med två olika islamiska mynt som förebild och som kvinnan burit som hängen i pärluppsättningen. Förlagorna är mynt från nedre Tigris i dagens Irak. Mynten hade stämplats 731/732 och 742/743. Omkring hundra år därefter bar alltså en kvinna i Tuna i Badelunda kopior av dessa mynt på sitt bröst, med stolthet får vi förmoda. Det var ju inte enbart ett mynt av varje slag som bars, utan istället tilläts en hel kollektion bestående av 14 stycken reproduktioner med sirlig arabisk skrift att dominera pärluppsättningen. UNDER VIKINGATID var många islamiska mynt i omlopp i Skandinavien, varav en del bars som hängen. På vikter som användes vid handel har arabiskliknande tecken ristats in. I Birka har arkeologer hittat en ring med namnet Allah ingraverat med arabisk skrift och det förekom även att klädedräkten uppvisade österländska drag. Människor reste inte bara mot Särkland utan det fanns också en önskan att visa på de eftersträvansvärda arabiska och österländska förbindelserna. Kanske förknippades de med att känna till världen, att veta hur saker och ting fungerade på andra platser och att kunna interagera med människor med olika kulturella bakgrunder, det vill säga att vara kosmopolitisk. VI VET INTE OM KVINNAN som begravdes i båtgraven i Tuna i Badelunda hade rest och rört sig i världen. Genom hennes föremål kan vi i vilket fall konstatera att hon inte levt på ett isolerat ställe utan på en plats där kontakter inneburit att en enda person hade tillgång till både buxbom, pärlor, siden och islamiska mynt-smycken. Där fanns säkert även mycket annat från när och fjärran som inte bevarats till idag. Med föremålen följde säkerligen också berättelser och vi kan konstatera att under 800-talet fanns åtminstone en till synes världsvan kvinna i Västmanland. DET FINNS MER Fernstål, L. 2004. Delar av en grav och glimtar av en tid. Om yngre romersk järnålder, Tuna i Badelunda i Västmanland och personen i grav X. Stockholm Studies in Archaeology 32. Stockholm. Larsson. M. G. 1990. Ett ödesdigert vikingatåg. Ingvar den Vittfarnes resa 1036-1041. Stockholm. Larsson. M. G. 1991. Väringar. Nordbor hos kejsaren i Miklagård. Stockholm. Nylén, E. & Schönbäck, B. 1994. Tuna i Badelunda. Guld, vinnor och båtar, volym 1 & 2. Västerås. Ådahl, K., et al. 2002. Sverige och den islamiska världen ett svenskt kulturarv. Stockholm. 17

Foto: Lasse Fredriksson 18

Foto: Lasse Fredriksson < Romfartuna kyrka med det femsidiga Sparwenfeldska gravkoret. Språkgeni i Romfartuna Av Krister Ström På Åbylund i Romfartuna socken norr om Västerås växte han upp och där bodde han de sista tolv åren av sitt liv. Han var den kanske språkkunnigaste man som någonsin funnits i vårt land. Upp emot 15 språk beräknas han ha behärskat. Han var vidare en för sin tid mycket vittberest man och han gjorde sitt namn vida känt såsom boksamlare och donator. Hans namn var Johan Gabriel Sparwenfeld och han förtjänar mer än väl att uppmärksammas när vi idag talar om mångkultur. REDAN SOM SJUÅRING började han studera i Uppsala och blev kvar där i tretton år. Exakt vad han studerade är inte känt men det bör i första hand ha varit språk, juridik och historia. Hans första utlandsresa påbörjades våren 1677 med England som första destination. Fartyget kapades och han fördes av danskar till Skien i Norge. Där gjorde han sig snart vän med sina väktare och fick full frihet att röra sig i staden och den kringliggande bygden. Han förvärvade arkivhandlingar såsom en pergamentshandskrift av Gulatingslagen (nu i Kungliga biblioteket, Stockholm) och en folkvisa på Telemarks eller snarare Valdres-mål, som han upptecknat och som finnes bland hans papper i Universitetsbiblioteket i Uppsala, åtföljd av en notis på latin och svenska om de norska böndernas sånglekar och bältespänningssed, vittnar om att hann dvalts ute i stugorna på landsbygden. Detta citeras för att understryka bredden i den forskning han bedrev under sina resor livet igenom. Efter frigivningen fortsatte han sin studieresa, som varade i fem år, till Holland, Frankrike, Italien, England och Danmark. På alla de platser han kom till studerade han bibliotek och arkiv, tog kontakt med lärda och inflytelserika personer och, ofta genom dem, skaffade han böcker och handskrifter. >>> 19

ÅR 1684 SÄNDES EN STOR DELEGATION iväg från Sverige till Moskva för att ratificera två fredsöverenskommelser, i Kardis (1661) och Pljussa (1667). Sparwenfeld deltog i resan som hovjunkare och blev kvar i Moskva i tre år för språkstudier bekostade av kungen. Under denna resa till Ryssland förde han dagbok varierande på svenska, franska och italienska. Dagboken hittades i slutet på 1800-talet i arkivet på Tidö i Västmanland och gavs ut år 2002 med översättningar och kommentarer: J. G. Sparwenfeld s Diary of a Journey to Russia 1684 87. Edited, translated and with a commentary by Ulla Birgegård. Bland alla mycket intressanta kommentarer som lockar läsaren till vidare spaning kan med hänsyn till anknytningen till Västmanland följande från den 10 juli 1684 citeras: emoth afftonen reste iag m. H. Commiss:boutenant att besse Marsiij iärnwärk wesdhesse wärk tahlas mäst swenska och fransöska af dhe månge mästare som för någre och 20 år sedan är furtim förschrefne uhr sweriget, och säga sighafwa träbälliar äfwen som i sweriget, men ey förr än för 20 år sedan då kom een hijt ur sweriget som heter jan werre föddr i wästeråhs, som lärdhe dhem göra träbällier. I Moskva började han arbeta med lexikon och han införskaffade värdefulla och sällsynta böcker såväl tryckta som handskrivna. När han kom tillbaka till Sverige 1687 hade han med sig stora bokskatter med historiskt, geografiskt och språkligt värde vilka senare skulle berika bibliotek i Sverige. I APRIL 1689 PÅBÖRJADE han en resa som skulle föra honom genom de flesta av Europas länder och till Nordafrika. Han skulle på uppdrag av den svenska regeringen resa runt i hela Europa och söka reda på dokument och andra minnen efter de från Norden utvandrade germanfolken. Upphovet till detta var Olof Rudbecks Atlantica där han på olika grunder visar att kulturens urhem varit Sverige varifrån den sedan spritt sig till den övriga världen. Några givande fynd som stödde Rudbecks tankar gjorde han inte men under resan kom han i kontakt med många inflytelserika personer och införskaffade ett stort antal böcker. Bland allt han upplevt under den femåriga götiska resan kan nämnas att han under sju månader kom att vistas i Barbareskstaterna utefter Afrikas norra kust. I Algier fann han sju svenska slavar och i Tunis sexton som han gjorde allt för att få friköpta. Vid hemkomsten till Sverige uppvaktade han med framgång kung Karl XI i detta ärende. Från Afrika sökte han sig till Schweiz eftersom man vid denna tid hade dunkla föreställningar om att folket i Schweiz, eller åtminstone i kantonen Schwyz, en gång kommit från Sverige. Han bodde bland annat i Spanien under nio månader. Där gjorde han ett av sina värdefullaste förvärv då han kom över Codex aureus, den engelska 700-tals hand skrift som nu förvaras i Kungliga biblioteket, Stockholm, dit den 1705 skänktes av Sparwenfeld. Under en vistelse i Rom fick han audiens hos påven Innocent XII som erhöll en kopia av en rysk-latinsk ordbok av Sparwenfeld vilken denne länge arbetat med. Där umgicks han bland annat med flera kardinaler av vilka han erhöll ordböcker och läroböcker i sällsamma språk som iriska, armeniska, japanska, malajiska och annamitiska. Han fick i gengäld tillstånd av påven att fritt besöka Vatikanens arkiv och bibliotek, en ynnest som aldrig tidigare givits en protestant. I Rom skall han för övrigt ha förälskat sig i en nunna, Leonora Coltoni, och planerat att enlevera henne ur hennes kloster. Därav blev intet. Han lämnade Rom med några kringlor som hon bakat åt honom som reskost och kom efter fem år åter till Stockholm. HEMMA I SVERIGE LASTAD MED BÖCKER och anteckningar uppvaktade han kung Karl XI i Kungsör för att avlägga rapport. Han fick anställning som ceremonimästare vid hovet och introduktör av främmande sändebud inte minst tack vare sin stora språkkunnighet. 40 år gammal gifte han sig med den 20-åriga Antoinetta Sophia Hildebrand, dotter i en förmögen familj. Äktenskapet blev lyckligt med bland annat åtta barn. Men när hustrun dog efter nio års äktenskap grep sorgen honom hårt. Han tog avsked från sin tjänst 1712 för att på Åbylund helt ägna sig åt sina språkforskningar och kontakter med lärda ute i Europa bland andra den tyske filosofen och matematikern G. W. von Leibniz, den tyske orientalisten Hiob Ludolf och den lärde ärkebiskopen här hemma Erik Benzelius d.y. Dessutom hade han sina många gods att sköta. MED TIDEN BLEV HAN EN ENSTÖRING. En samtida källa berättar: Han hade rest oändligt mycket, hade stort förstånd och war en stor Philosoph. Intet brydde han sig om, hur han war klädd, hade af hemwfwit randugt tyg hela klädningen, tthär med gick han i öppen marknad i Westeråhs, fast han fick alla pojkar kring sig, handlade sielf alltid på mångelskstholar, bara at få thala med them. Thetta skrattade han sen åt och gjorde sina reflexioner och anmärkningar öfwer. JOHAN GABRIEL SPARWENFELD GICK BORT vid närmare 72 års ålder den 2 juni 1727 och begravdes i Romfartuna kyrka i det gravkor som hans far låtit uppföra. När den sista av ätten, en sondotter, år 1805 begravts där murades gravkoret igen. Denne märklige man är ständigt närvarande genom det rika material han skrev, insamlade och donerade till svenska bibliotek. I bearbetning under hans namn trycktes under åren 1987 1990 Lexicon Slavonicum Vol. 1 5! DET FINNS MER C. Vilh. Jacobowsky: J. G. Sparwenfeld. Bidrag till en biografi. Stockholm 1932. 20

Foto: Lasse Fredriksson Foto: Lasse Fredriksson Foto: Västerås Konstmuseum < Interiör från det Sparwenfeldska gravkoret. < Porträtt: J. G. Sparwenfeld 1655 1727. < < Det Sparwenfeldska vapnet innnehåller en sparv på en kulle under ett fält med två stjärnor. 21

Gurka på tyskt vis Av Krister Ström En muntlig tradition har envist levt kvar och berättat att det var munkarna som lärde västeråsarna att odla gurkor. Visserligen var klostrens betydelse för trädgårdsodlingen stor men gurkans historia i Nordeuropa börjar inte förrän på 1600-talet. Exakt när den odlas här i sådan omfattning så att man börjar tala om Västerås som gurkstaden vet vi inte. Men inom gurkologin utpekas en viss Bernhard Johan Bohnsack som initiativtagaren. HAN KOM TILL VÄSTERÅS 1728 inkallad från Tyskland av kung Fredrik I. I Västerås fick han i uppdrag att sätta den då förfallna slottsträdgården i stånd. Han bar med sig allehanda fröer som han fortsättningsvis kom att importera. Med frön från sitt gamla hemland och gödsel från landshövdingens stall vid slottet fick han fart på både trädgård och rörelse. Snart hade han begynt med gurkors planterande och försäljande såwäl till Stockholm som hela orten omkring, och är den, som gifwit anledning till samma planterings utwidgande såwäl wid Staden, som hos Folket på landet här omkring, så att en stor mängd insyltade gurkor årligen försändas till Stockholm. (1754). Han fortsatte med fröimport under sin levnad och var vid sin död 1760 skyldig en handelsman i Lübeck närmare 3 000 daler kopparmynt för fröer. Bonhsachs odlingar låg i nuvarande Vasaparken där slottsträdgården också låg. Gurkodlandet spreds snabbt utanför slottets domäner. Snart nog fanns gurklister i var och varannan gård i stadskvarteren där det också fanns rikligt med gödsel till fromma för odlingarna. Det sägs att gurkodlarna på sätt och vis tjänstgjorde som renhållningskarlar i staden eftersom hästgödslet betydde så mycket för skörderesultatet i djupsängsodlingen. VAD SOM GJORDE GURKODLINGEN så populär och lönande var nog västeråsarnas metod att lägga in gurkorna så att de blev både goda och hållbara. De små, korta och ovala västeråsgurkorna med sin grovknottriga fruktyta blev kända över hela landet, mycket tack vare odlarnas kunskaper som bland annat innebar att man insåg betydelsen av tillgång till fullgott frö. DE BERÖMDA VÄSTERÅSGURKORNA figurerar ofta i uppgifter från 1700-talet, framför allt under 1750- och 60-talen. Vid sekelskiftet 1900 hade gurkodlandet vuxit till en för staden så stor betydelse att dåvarande landshövdingen Hederstjerna ingående behandlade den i sin femårsberättelse. Han skriver: Druv- eller västeråsgurkan Cucumis sativus har av ålder odlats. I ett område i Herrgärdet odlades på 1840- och 1850-talen av en enda person gurkor på en areal av cirka elva tunn land *, vars skötsel krävde 20 à 30 personers biträde om sommaren. Förutom den skörd som torgföres sändes västerås gurkor vida omkring i landet och ända till Kristiania, Köpenhamn och Tyskland ehuru i mindre skala och till få avnämare. LANDSHÖVDINGEN KONSTATERADE också att odlandet av gurkor minskat eftersom det vid sekelskiftet hastigt tilltagande byggandet skedde på de gamla odlingslotterna. Dessutom hade det blivit svårare att få tag på gödsel vilket till stor del berodde på tillkomsten av stadens renhållningsstadga. Antalet hästar decimerades. Västerås gurksalteriaktiebolag, som hjälpt odlarna med inläggning och försäljning, gick omkull vid samma tid. Gurkodlandet fick en renässans på 1930-talet då skördarna uppgick till drygt 20 000 liter per år. Stora odlingar fanns då på Johannisberg, Stensborg, Karlsberg, Geddeholm, Stora Ekeby och Hamre. Gurkan har ytterligare en västmanlandsanknytning genom sorten Arboga som bildar ovala, mindre frukter med betydligt tunnare köttvägg än Västerås och med en vitare färg. VÄSTERÅS HAR SÅLEDES en invandrad tysk eller rättare sagt en mecklenburgare att tacka för epitet Gurkstaden. * 1 tunnland är cirka 5 000 m 2. 22

Foto: Susanne Granlund, VLM < Johan Fredrik Petersen 1793 Prospect från Westra Sidan af Westerås Stad (detalj). Han skulle endast fara, uppå en kort visit, på några dagar dit. Och köpa gurkor bara. En kagge med sin sås. Men, ack, en ann herdinna Förmått hans hjärta vinna, i Västerås! C. M. Bellman, N:O 158, Fredmans testamente, Gurkorna GURKOLOGI På 1700-talet gjordes syltade gurkor vilket ibland var saltgurkor, ibland vingurkor (små gurkor i vinättika). Syltgurkor inlagda med socker blev vanliga först omkring år 1860. Den vanliga, söta ättiksgurkan med en liknande kryddning som idag blev inte vanlig förrän efter första världskriget. Den mest kända av gurkinläggningarna är kort och gott Västeråsgurkan. Västeråsgurka är även ett sortnamn på en gurka av arten Cucumis sativus. Foto: Lasse Fredriksson 23