Ännu några ord om "Sancta kakukylla" Ugglas, Carl R. af Fornvännen 1939, 180-184 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1939_180 Ingår i: samla.raa.se
SMÄRRE MEDDELANDEN ÄNNU NÅGRA ORD OM»SANCTA KAKWKYLLA» I sin intressanta och roande uppsats:»sancta Kakwkylla» i denna tidskrift år 1935 (s. 356 ff.) bar dr Mals Amark väl sagt det mesta, som t. n. kan sägas om detla besynnerliga senmedeltida helgon med diss litet osmakliga intimitet med råttor och möss. 1 Han visar, hurusom det figurerar både i svensk kult och svensk konst, men han understryker (s. 363) svårigheten att säga, hur del inkommit där Iran den utländska (tyska) miljö, där det närmast hör hemma. Om det förstnämnda momentet, kulten, bar jag varken anledning eller kompetens att yttra en mening. Vad konsten angår kanske förtjänar att i detta sammanhang erinras om ocli avbildas ett, såvitt jag vet, i hithörande litteratur visserligen omtalat, 2 men där ej återgivet och knappast tillräckligt uppmärksammat lyskt träsnitt från vid pass 1400-talets mitt i Berlins Kupfersticbskabinett, efter den utomordentliga reproduktion, som gives i Kristellers stora utgåva av Berlins kopparstickskabinetts trä- 1 Ännu en Kakukyllabild, okänd för Åmark, kan i detta sammanhang anföras, helst som den i vissa avseenden avviker från dem, som denne presenterat Det är en valvmålning i Kaga kyrka i Östergötland, väl från liden vid eller något efter 1400-talots mitt, som identifierats med helgonet i fråga av redaktör Gustaf Näsström och som med lians medgivande här för första gängen avbildas (fig. 1). Helgonet som saknar både gloria och lörklarande namnangivning blir här, till skillnad från vad fallet är med de båda andra bilderna, häftigt attackerat av sju råttor, som bita det i händerna, så att de blöda, i håret och i klänningen; bär anknytes direkt till den legend om Kakukylla, sum häntydes till i en besvärjelsetormel från 1500- falets början mot råttplåga och enligt vilken >hon var salh i Fangahus, Hwar rottor oc mysz aarho henne op> (Lake- och örteböcker från Sveriges medeltid, utg. av Klemming [Svenska fornskriflssällskapets samlingar 26] 1883 1886, s. 223, jfr Amark, a. a. s. 359 f.), och del är kanske icke ulan intresse all anmärka, att den codex, vari besvärjelsen är upptecknad, förvaras i Linköpings stiftsbibliotek (Geete, Fornsvensk bibliografi [Sv. fornskr. sällsk. saml. 124] 1903, nr 359) och alltså troligen stammar just från Östergötland. 2 Zingerle, Sancta Kakubilla Catubilla (Zeilschrill des Vereins fiir Volkskunde [Berlin] 1892, s. 199), Amark. a. a. s. 362.
SMÄRRE MEDDELANDEN 181 snitt* (fig. 2). Det visar helgonet sittande på on bänk och spinnande; en hög ten med en ulltott i toppen är fastgjord vid bänken, en tråd avslutad av en slända löper genom spinnersknns b. hand, medan en ängel snett bakom henne svänger ett slags vinda och ea bok på on vridbar stativpulpet ligger öppen för de fromma ögonen att vid tillfälle falla på; råttorna klättra upp på bänken och tonen \ iii ena sidan, tvä andra hålla till vid den heligas fötter, on har t. o. m. kilat upp på bennos huvud; överst läses en tysk strof med en hön om att hon måtte >dy ratten vortreyben vndo voriagenx Varför jag menar denna hild vara av en viss betydelse jag avser då närmast förhållandena hos oss själva beror just på dess egenskap av att vara ott träsnitt, alltså ott av dessa folkliga, bildverk, som under senmedeltiden voro så populära och \itt spridda, även till länderna i norr. Och där hade de en särskild uppgift att fylla: att förmedla kontakton mod kontinentens konststil, att giva artisterna motiv och uppslag, som annars kanske ej lika F-. lätt och direkt skulle hittat dit. Det Kaga kyrka,östergötland, Kalkmålning. skulle inte förvåna mig, om into bak- Foto A. Feininger. om»s. Kacacila* bland de starkt Fi «- t- * «Church, öftetgfitund. Plaster restaurerade valvmålningarna i films kyrka i Uppland 4 (1510-talet, fig. 3), all frihet i eflerbildningen till trots, skulle ligga just det tyska snitt, jag liäi framfört, eller i varje fall ett mycket snarlikt; märk doken kring huvud och kinder, tenen med ulltotton, :l llolzschnille im Königl. Kupferstichkaliinetl /.n Berlin II (1915) nr 150, pl, LXXIII. Det är typiskt nog för den allmänna och förklarliga obekantskapen med helgonet, att bilden, trots namnet i Kakukilla») i den bifogade inskriften, i detta Iii nia verk rubriceras som den hel. Gertrud av Nivellcs (vilken också på sina håll mycket riktigt identifierats med vår Kaknkylla, se Z i n g e r 1 e, a. a. s. 199 ff.; även förstnämnda helgons attribut utgjordes Ju ofta nog ehuru sällan i Norden av råttor). Bladets motstycke, madonnan och Mikael (K r i s t e 11 e r, a. a. nr 167, pl, LXXXVI) har i saken intet intresse. 4 Avb. bos A ni a r k, a. a. s. 357.
182 SMÄRRE MEDDELANDEN glorians i sig själv visst icke uppseendeväckande inre konturering, spinncrskans sätt att sitta och hennes rörelse! Här skymtar svaret pa den fräga, den svenske författaren framkastade, i varje fall För dess ena del, den som berör konsten. Vad blockböcker som Biblia pauperum och Ars moricndi 1fev_JTOMgJfr ap-töte «%ffi_l_3_cfsl i Fig. 2. Berlin, Kupfersticbkabinett. Träsnitt. Efter Kristeller. Fig. 2. Herlin, Knpterstich ColleoUon. Wooilcut. spelat för roll för del sengotiska mnnumenlalniålerlel hos oss är ju sodan länge klarlagt, och jag bar sökt visa, hurusom någon svit av grafiska passionsscener ligger bakom ett par sengotiska serier av korsvägsstationer, som kunna konstateras i värt land. 5 Men samma roll måste nog också tillerkännas de enkelbilder»einzclnblätter. flygblad eller»kistebref», vad 5 af Ugglas, En svensk korsväg med målade stationsbilder (Fornvännen 1938, s. 262 ff.).
SMÄRRE MEDDELANDEN 183 man nu skall kalla dem som väl, som deras motsvarigheter i nyare tid, såldes pä marknader och klistrades upp på kistlock, skåpdörrar" eller pa bokpärmars insida. Att man bar sa, svart all med avgörande exempel belägga detta förhållande, beror uppenbarligen pa, att dessa blad, ehuru för- Fig. 3. Film kyrka, Uppland. Kalkmålning. Fig. 3. Film Church, Uppland. Plaster painting. modligen utgångna i stora upplagor och livligt efterfrågade, galt en sa, omfattande undergäng till mölos; vad som nu existerar av mångfalden är till ytterlighet ringa, och detta pa grund av själva del förhallande. som en gäng gav dom deras stora avsättning: deras popularitet och deras billighet. Popularitet och billighet, som både verka nötning och sedan on ny smak inträtt ringaktning, hava alltid varit det folkliga tryckalstreta värsta fiende 6 Belysande är t. ex. det träsnittsblad med en»äbrenmadnnna», som inklistrats i ett sakramentshus från Draaby, Danmark (nu i Nationalmuseet, Köpenhamn, se därom Ro the, Ein unbeschriebener Einblattsdruck und das Tbem:i der»äbrenmadonna», Mitteilungen der Gesellschaft fiir ver vielfältigende Kunst [Wien] 1922, s. 1 ff., jfr Källström, Axmadonnan, Från stenålder till rokoko, 1937, s. 340 f.).
184 SM ÄRRE ME DDE LAN DEN och detta i en grad och ännu vid en så relativt sen tidpunkt, att inan stundom häpnar däröver. Det är ej synnerligen länge sedan en svensk författare 7 i en tidningsartikel hade, på tal härom, anledning att påpeka, bur vissa 1600-talstidningar över huvud nu ej längre existera och hur samtliga de 37 500 exemplar, vari ett arbete som läseboken >Now England Primer> trycktes av Benjamin Franklin på 1750-talet, nu på ett enda när äro försvunna. Men vid studiet av vårt sengotiska måleri eller annan analog konst få nog, som sagt, dessa spridda och lätttörgängliga bildblad icko förgätas." Mänga motiv, som överraskande dyka upp på våra kyrkors väggar och valv, och om vilka man ej kan säga, vad som föranlett deras uppträdande där, skullo nog få sin förklaring, nm vi ägde ett tillräckligt stort grafiskt jämförelsematerial i b.ehåll. Det är därför, jag trott det vara av intresse att i anslutning till Araarks uppsats avbilda detta tyska träsnitt, som åtminstone låter oss ana något om vad förebild och efterbildning vill säga i vår medeltida konst. TINGSBHÄCKAN 1 Carl R. af Ugglas Isländska rättskällor och sagor känna uttrycket»pinghrekka» men lämna Icke närmare anknytningar för en arkeologisk identifiering av den verklighet, sora kunnat avses med donna term. I Grågåsen heter det blott (I: 99, 107)»lysa i pingbrecco»,»stefna vm i pingbrecco til doms>,»gänga i pingbrecco ok nefna vata», och såväl där som i sagorna (Eg., Vigagl., Sturl., Annal.) synes ordet blott ha den helt allmänna betydelsen»tingsbacke, den höjd, från vilkon beslut och kungörelser upplästes o. s. v.» I don fornsvenska rättslitteraturen är ordet icko anträffat. Det oaktat tror jag, att saviil ordet som den därmed åsyftade realiteten lika mycket tillhört den svenska som don norska rättskipningens språkbruk och tekniska utrustning. Efterleden i ordet är isl. hrekka, fornsv. hreekka,»brant sluttning, backe», och det d fvn. Jringbrekka parallella fsv. laguttrycket pangbrsekka (var. pengbräkka, thangbrykka, panbrika), "tångbrink", 'den sluttande stranden, där langen uppkastas', ger vid banden, att tingsbräckan kunnat vara helt enkelt don korta backsluttning, som såväl vid Arkels tingstad som vid Jonstorps- ra a>, se Fvn 1938 sid. 287 t., lutar nod mot lingsomhägnaden. En 'Stridsberg, Ett oskrivet kapitel i tidningarnas historia (Svenska Dagbladet den 3 nov. 1938). 8 Jfr min uppsats»len lilla Stockholmsrebusens) lösning (Fornvännen 1937, s. 1 ff.), där jag för»dra gränja»-motivets införande i detta vårt inhemska, måleri och för samstämmigheten i detaljer vid återgivandet på vitt skilda orter hänvisa! bl. a. lill grafiska förlagor (se s. 15 1). 1 Framställningen utgör en del av ett föredrag om»offerplats och tingstad», som förf. höll inför Svenska fornminnesföreningen den 16 dec. 1935 och vara v en annan dol återgavs i uppsatsen»tingljäl och bäsing» i Fornv nen 1938, sid. 283 f.