juvelen i skärgården
fin gästhamn jussarö juvelen i skärgården Där ligger den, en stor kluns på sjökortet i det yttersta havsbandet. Jussarö, den västnyländska skärgårdens kronjuvel, har i alla tider varit ett viktigt landmärke för sjöfarare. Ön har varit en knutpunkt där flera leder möttes. Från Tallinn (tidigare Reval) kom en led söderifrån och den väst-östliga leden från Stockholm till Viborg löpte förbi här. På medeltiden kunde man segla norrut till Raseborgs slott och senare till staden Ekenäs. De som närmar sig ön har alltid fått gnugga sig i ögonen, både en och två gånger då de stirrar på kompassen. Vad händer? Kompassnålen blir galen och snurrar som en besatt. Orsaken är de stora järnmalmsfyndigheterna som ligger dolda i djupen kring ön. De har gjort att man försökt sig på malmbrytning i olika repriser, men tyvärr med ganska klent resultat. Kompassfelen ledde till flera olyckor i Jussarös omgivningar. Det ligger ett flertal skeppsvrak i de omgivande vattnen. Det äldsta, Jussarö I som hittades 1967, härstammar troligen från 1500-talet och kan ha ingått i Gustav Vasas flotta. Jussarö II har väckt mest uppmärksamhet av alla vrakfynd. Det tvåmastade fyndet, 28x6,9 meter, som ligger i sundet mellan Jussarö och Lill-Jussarö är i relativt gott skick. Man bärgade bland annat rhenvin, porslin, parfym- och medicinflaskor, samt fyra lätta järnkanoner och ett ankarspel. Först trodde man att det var den mytomspunna silverbriggen de Catarine från 1783 man hade lyckats hitta, men fick överge den teorin. Men vilket fartyg det är fråga om har forskarna inte kunnat enas om. En tippning är att det är briggen Graf Nikita från S:t Petersburg, som led skeppsbrott 1784. En annan att det är den engelska barken Constantin Trader. Den som i dag gästar Jussarö, styr tryggt in i gästhamnen på öns norra sida, där numera stadiga bryggor och en trevlig grillplats på en bergsknalle ovanför, väntar. Hamnen som ligger mitt emot den mindre Lill-Jussarö har redan i 700 år fått gott betyg av sjöfolk som tagit i land. Den ligger välskyddad för de flesta vindar, men har goda utfartsmöjligheter både i östlig och västlig riktning. Gästhamnen har två gånger för tre år i taget, valts till Årets favorithamn. År 2012 fick den ett vandringspris kallat Suomen veneilykohde. På Jussarö, som mäter två kilometer i nordostlig-sydvästlig riktning och är 120 hektar stor, finns mycket att uppleva. Här kan man njuta av vild natur och förundra sig över historien som satt sina spår på den märkliga ön. Den har bland annat en speciell gammelskog med höga träd, som syns på långt håll ute i havsbandet. Men man kan också dricka en kopp kaffe i strandcaféet och köpa färska skärgårdslimpor och souvenirer eller steka en korv på grillplatsen utanför caféet.
lämpligt läge Jussarö ligger välplacerad för den som är på väg från Helsingfors mot Hangö, men tycker att dagsetappen känns för lång. Ön ligger knappt 50 sjömil västerom Helsingfors och 20 österom Hangö och precis intill farleden. Öns västra halva nationalparken, öppnades för allmänheten i mitten på 1990-talet, medan arméns del, den östra halvan blev tillgänglig 2005. Nu brukar också större fartyg ibland göra strandhugg på ön. De kan lätt lägga till vid den bastanta betongbryggan som byggdes till lastningskaj för pråmarna till Koverhar under gruvtiden. Det går också enkelt att ta sig in till Ekenäs med båt från Jussarö. Sträckan är drygt tio sjömil och man viker lämpligen av från Hangöfarleden längs med den norrgående farleden från Hästö- Busö. Varje vecka ordnas under sommaren också båtturer både från Norra hamnen i Ekenäs och på beställning från Sommarö fiskebod på Skåldö, för turister som inte har egen båt, men som gärna vill insupa lite havsluft och uppleva den vackra skärgården under några timmar. Under en tid delades ön mellan Forststyrelsen och armén, som efter kriget anlade ett bevakningsfort under Hangö kustbatteri till 1987. Efter att gruvdriften upphörde tillhörde hela ön försvarsmakten, som ordnade skjutläger och andra övningar där. De sista hölls 2002. Försvarsmakten använder fortsättningsvis Jussarö vid olika övningar, till exempel för stridsdykare. trevliga stigar Det finns fina promenadstigar runt ön. Väster om hamnen kan man ta sig runt på en välplanerad naturstig som går över ängsmarker, som några vänliga, nyfikna sommarfår håller i skick. Över ett staket in i skogen där furorna växer höga över myrmarken fortsätter stigen, som man av naturvårdsskäl inte bör avvika ifrån. Skogarna har fått stå orörda i århundraden. Därför trivs där svamp-, moss- och lavväxter samt insektarter som på andra håll är hotade. På ängarna trivs bland annat mandelblom, backnejlika, backlök, backglim, bergbräsma och svartkämpar och våra vanliga skogsdjur: älgar, hjortar, rävar och harar har gott om utrymme på ön. Går man rakt upp från hamnen möts man av en märklig syn. Mitt i skogen står ett sönderskjutet höghus och flera andra betongbyggnader. Det minner om tiderna då den senaste gruvdriften var i gång på 1960-talet och armén som övade stadskrigföring i husen! Längre fram finns en stor hall som övertagits av en båtbyggare. Den fungerade tidigare som arméns ammunitionslager. Går man vidare österut hittar man den gamla betongsilon, som numera är i dåligt skick och stängd för allmänheten och industrianläggningen och andra gamla spår som minner om gruvdriften. Den östra stranden är delvis förstörd av all slagg från gruvan som dumpades här.
vikingahamn Jussarö har varit ett känt landmärke i alla tider. Den fick troligen sitt namn av danskarna då de under vikingatiden på 1200-talet navigerade österut i skärgården och kallade ön för Iuxarae. Det finska ordet Jouhisaari har ett förhistoriskt ursprung. Hur länge ön varit bebodd vet ingen. Före den fick fast bosättning i mitten av 1700-talet nyttjades den säkerligen för säljakt och fiske, som det fanns goda möjligheter till. Man har hittat rester av tillfälliga kojor, som fiskarna byggde till skydd åt sig under sina vistelser här ute. De behövdes eftersom vägen hem till fastlandet eller innerskärgården var lång. Då hade man bara åror och segel att ta till. Senare, på 1800-talet, befästes öns ställning som en viktig lotsstation och småningom växte ett säreget samhälle till sig här, där lotsar och fyrvaktare med familjer levde sida vid sida. Den magra lön som staten utbetalade, drygades ut med fiske och boskapsskötsel. Varje familj fick ha bara en ko, en gris och några höns, eftersom betet och tillgången på hö var så begränsad såväl här som i den övriga delen av skärgården. Redan i början av seklet hade man börjat diskutera nödvändigheten av en fyr, eftersom vattnen kring Jussarö var farliga med många undervattensgrund lurande på sjöfararen. År 1891 stod den äntligen färdig. Fyren fungerade med petroleum och en Petromaxlampa, som handpumpades. Fyrlyktan hade ett fast sken, ljussignalerna producerades av en roterande skärm med inbyggda linser och färgsektorer. Genom att dra upp ett lod varje timme åstadkoms ljusintervallerna. Det var minnsann inga lyxförhållanden de tre fyrvaktarfamiljerna bjöds på. Familjerna delade på tre rum och ett gemensamt kök med tre spisar och barnaskaran var stor. I andra ändan av huset bodde fyrmästaren, som räknades som lite förmer, i två rum. Befolkningen på Jussarö växte stadigt. I slutet av 1800-talet hade ön en fast bosättning på över 70 personer, av dem var 30 barn. Det behövdes alltså en skola för barnen och en ambulerande sådan kom i gång 1911. Man ansåg att skolan var viktig, eftersom ynglingar som gick i lotslära måste kunna både läsa och skriva.
dr amatisk a år Framförallt 1912 blev ett dramatiskt år för Jussarö. Det året förryskades hela lotskåren och landets fyr- och lotsväsende underställdes det ryska marinministeriet. De skulle bland annat bära rysk uniform. Alla sex lotsar på Jussarö sade upp sig i protest och lämnade ön. Det gjorde också de flesta av lotsverkets officerare och tjänstemän och över hälften av landets lots- och fyrpersonal. Överheten hotade med bestraffning, men den uteblev. Myndigheterna importerade två så kal lade rysslotsar till Jussarö, som inkvarterades på det närliggande Espingskär. Man besparades inte heller från mänsklig tragik. Samma år försvann fyrmästaren Brunnström och hans svåger en sen, stormig höstnatt. De hade begett sig ut för att fiska och lånat båt av grannen, men det enda som återfanns var en ilandfluten spristång, det vill säga segelmasten. Det här året lösgjordes Jussaröborna från sin isolering i och med att ön fick regelbunden postförbindelse. Redan denna vår kunde invånarna i egna tidningar läsa om Titanic-katastrofen, som skakade hela världen. Första världskriget ett par år senare innebar en mörk- och nedläggning av Jussarö. Lotsväsendet var lamslaget, nu släcktes även fyren. Kriget innebar att Jussarö blev ett intressant militärstrategiskt objekt för de ryska militärmyndigheterna. På Långörn, en klippholme norr om Jussarö byggdes ett kustfort, med fyra kanoner placerade på holmens sydsida. År 1922 uppfördes Finlands första obemannade fyr på Sundharun, två sjömil sydväst om Jussarö. Den gamla fyren stod oanvänd och oskött och på vinterkrigets sista dag, en dag före Moskvafreden 1940, sprängdes den övre delen av tornet på order av de finländska militärmyndigheterna. Med tanke på utarrenderingen av Hangö-området ansågs fyren vara ett alltför synligt landmärke. malmbry tning fångar på ön I början av 1800-talet var järnbruken, som var många i Västnyland, nästan helt beroende av järnmalm från Sverige. Efter 1808-1809-års krig, då Finland blev storfurstendöme under Ryssland, intensifierades sökandet efter egna malmfyndigheter. Blickarna riktades mot Jussarö och 1814 upptäcktes en malmförekomst på den lilla ön Lerharun, två kilometer öster om Jussarö. Tjugo år senare hittades en annan lovande malmfyndighet vid Jussarös norra del. Området inmutades och malmbrytningen inleddes redan samma år. Arbetet fortsatte i några år med en arbetsstyrka på 14 till 18 man. Men den brutna malmen visade sig vara svårsåld för bruken hade fortfarande rätt att importera svensk malm. Gruvdriften pågick från och till. Man borrade och sprängde och lade den lösgjorda malmen i baljor som hissades upp från gruvorna, först med människokraft, senare med hjälp av hästvandring. De djupaste gruvhålen gick ner till 48 meters djup, vilket innebar att man arbetade under havsbottennivån. Den som i dag beger sig på vandring längs naturstigen förbi den röda Kullakojan på ängen väster om hamnen, kan se och begrunda ett dagbrott, som i dag är vattenfyllt och fundera på omständigheterna för 150 år sedan. För att få ner produktionskostnadena utnyttjades fångar, så kallade lösdrivare som varken hade fast arbete eller bostad, som hämtades från Sveaborg. Hösten 1842 övergick man till gruvbrytning året om och några år senare uppgick styrkan till 90 fångar, 51 soldater och fyra särskilda fångvaktare. Vid den här tiden hade gruvsamhället på Jussarö bland annat en stor kasern med egen kyrka, sjukstuga och bageri. Ekenäs provinsialläkare gjorde besök på ön och en präst kom regelbundet för att hålla gudstjänst. Våren 1854 seglade engelska och franska krigsfartyg på Östersjön på grund av Krimkriget. Fångarna flyttades till fängelset i Tavastehus, och återvände först ett par år senare. År 1861 lades gruvorna slutligen ner. Det var tänkt att gruvan skulle säljas men ingen köpare uppenbarade sig. Byggnaderna och lösöret auktionerades och transporterades bort från ön. Man hade brutit omkring 50 000 råmalm och gråmalm ur nio gruvor. En märklig epok i öns historia tog slut. Nu återstår endast de vattenfyllda schakten.
i sista minuten Göran Wikström känner Jussarö som sin egen ficka. Han har arbetat i gruvan som på nytt kom i gång på 1950-talet och kör nu taxibåt från Sommarö till ön där han också guidar turister. När Vuoksenniska Ab i mitten på 1950-talet började leta efter järnmalm på Jussarö var Göran Wikström en av dem som med diamantborr knackade hål i berget på jakt efter fyndigheterna. Själva gruvverksamheten kom i gång 1961 och innebar ett stort ekonomiskt uppsving för skärgården. Den kom i sista minuten. Finland var ännu brännmärkt av kriget och folk började leta sig bort från öarna i hopp om en ljusare framtid. Också härifrån var det många som for till Sverige. Nu överlevde skärgården tio år till. Under uppbyggnadstiden arbetade 500 man på Ön, som Jussarö kallas bland skärgårdsborna. När produktionen kom i gång hade över 200 personer arbete där. Det var många skärgårdsbor som fick sin utkomst från Jussarö. Förutom att gruvan svalde ett stort antal unga män, som arbetade 170 meter under jord kunde många skärgårdshemman förse företaget med mjölk, potatis och mjöl. Det behövdes också båtförare och servicepersonal för att hålla verksamheten i gång. Vuoksenniska skötte bra om oss. Man byggde höghus där manskapet bodde under veckorna och serverade mat för en billig penning och det fanns spel och tv att roa sig med och till och med en bio. Till gruvan kom folk från hela Finland och även om språkförbistringen var ett faktum kom vi bra överens, trots att vi inte förstod varandras språk så bra. pengar i handen Nu fick skärgårdsynglingarna för första gången reda pengar i handen vid lönedagen. I skärin hade man levt på självhushållning och det var alltid ont om kontanter. Nu började båtarna och förnyas och större motorer skaffades. På Jussarö rådde totalt alkoholförbud och när lördagen randades åkte ungkarlarna iväg på fest. I Hangö hade Hyvon-fabriken etablerats och där fanns det unga flickor från hela Finland. Nu när man hade pengar åkte man taxi mellan Karis och Hangö och levde glada livet under veckoslutet. Tog pengarna slut var det bara att vänta på nästa lön. Det gick ju inte åt pengar under veckan. vaddtussar i öronen I anslutning till det fyrkantiga tornet fanns förr ett krossverk. Anrikningshallen finns vid det runda tornet och under det döljer sig ett gruvschakt som går 246 meter under havsytan. Det är numera vattenfyllt. Man åkte ner med en hiss och kom ut till malmkropparna på 170 meters djup genom en tunnel. Där bröt man malm i stora salar, som var upp till 70 meter höga, 30 meter långa och 10 meter breda. Längs tunneln finns insprängda serviceutrymmen, som matsal och verkstäder. Där går också ett tre och en halv kilometer långt järnvägsspår. Dagligen kom det upp omkring hundra lastbilsflak stenmaterial, som anrikades på ön och sedan fraktades till Koverhar järnverk i Lappvik med pråm. Spillet, cirka 70 procent av det som togs upp dumpades i vikar och flador på öns östra sida. Förhållandena nere i gruvan var drägliga, även om de kunde vara farliga. På den tiden visste man inte något om arbetarskydd. Man hade inga hörselskydd, bara lite vaddtussar i öronen. Det ledde till att många blev halvdöva. Men den finska berggrunden är säker. Visserligen sipprade det ibland lite vatten längs väggarna, men läckorna proppades igen med cement. Under den tid gruvan var i gång inträffade två dödsolyckor. I bägge fallen var det arbetare som klämdes ihjäl av transportvagnen. Tack vare Jussarögruvan byggdes Baggövägen ut till Skåldö från Ekenäs. Före det måste man via Box ta sig över till Torsö med en liten färja. Gruvverksamheten fick ett abrupt slut 1967. Alla blev överraskade av stängningsbeslutet. Man hade byggt ett nytt kontorshus i två våningar tre år tidigare och det fanns planer på att utvidga brytningen från 340 000 ton till en halv miljon för att få lönsamhet i projektet. Men priset på stål sjönk kraftigt och man hade hittat järnmalm i Brasilien och Indien som var av bättre kvalitet och billigare att bryta. vandalernas intåg När verksamheten lades ner fylldes gruvgångarna med vatten. Tyvärr tänkte man i den vevan inte på att skydda byggnaderna. Det tog inte lång tid för vandaler att hitta ut och gå loss på lösöret och fara iväg med både wc-stolar och lavoarer. När armén tog över hela ön fick de fina bostadshusen tjäna som övningsobjekt för stadskrigföring. Nu gapar fönstren tomma och hela bebyggelsen ser grotesk ut i den natursköna omgivningen. Nu är det Forststyrelsen som har hand om ön och den västra sidan av ön är en del av Ekenäs skärgårds nationalpark. Sjöbevakningen som huserat på Jussarös sydvästra sida sedan 1930, flyttade till Baggö hösten 2011.
Text: Foto: Tua Ranninen Tua Ranninen, Viveca Blomberg, H-E Nyman Layout: Mikael Rehn Tryck: Newprint Oy, Reso 2013