Björköborna värnar om gamla fastlagstraditioner I Björkö i Korsholms skärgård får man se upp så här års. På fastlagstisdagen springer man både lill- och storvarv, och den som inte passar sig kan åka ner i snödrivan och gnuggas med snö i ansiktet. Mona Britwin är sekreterare i Björkö fornminnesförening och berättar om vad det riktigt är som händer. Några stora pärmar ligger uppslagna på soffbordet hemma hos Mona Britwin i Björkö, Korsholm. Det var min mamma, Marita Westergård som var intresserad av hembygden. Först forskade hon i kyrkböckerna i Replot och sedan i länsarkivet för att få reda på det som fanns arkiverat kring olika gårdsnamn och släkter i Björkö. Hon har också sparat urklipp om sådant som rör hembyn. Jag har ärvt mitt intresse av henne, och nu är det jag som fortsätter att samla och spara. Då det gäller fastlagstisdagen finns det mycket gammalt skrock.
Man skulle lägga sig tidigt för att på sommaren bli tidigt klar med höbärgningen. Man hör att somliga lade sig redan vid 15-tiden. Man skulle också äta bullderkorv, fettisdagskorv, och senare på kvällen köttsoppa. Det var först senare som klimparna kom med i fettisdagssoppan. Man var också observant på vädret. Var exempelvis natten efter fastlagstisdagen klar och stjärnorna syntes bra skulle det också bli bra potatisskörd. Deltagare i den gamla fastlagstraditionen i Björkö. Foto: Mona Britwin. Storvarvet har sitt ursprung i vargskallet Den här gången är det vad som riktigt försiggår på fastlagstisdagen i Björkö som Mona bläddrar fram information om. Lill- och storvarvet som springs i byn den här dagen härstammar från vargskallet, som är en gammal tradition. Den finns omnämnd från sekelskiftet 1700 1800 men är i själva
verket hur gammal som helst. Byborna samlades utanför byn och sprang omkring och förde oljud för att skrämma bort vargar som närmade sig bebyggelsen. Lill- och storvarvet springs i Björkö på fastlagstisdagen och är en gammal tradition som härstammar från vargskallet. Den finns omnämnd från sekelskiftet 1700-1800 men skrämt vargar har man gjort längre än så. På bilden är storvarvet på väg ut mot byn. Foto: Mona Britwin. Man vargskallade bland annat vid Börsskäret nära Vistan. Man hade med sig gevär förutom olika bjällror, skällor och klockor som man ringde och skramlade i, och det berättas att en kvinna så när blev skjuten men klarade sig oskadd då kulan gick genom förklädet. Ännu 1820 gick skallet utanför byn, men då byn växte började man ha vargskall också i byn. Det var också då man började busa och åskådare löpte risk för att snömyylas, det vill säga gnuggas med snö i ansiktet. Det var viktigt att skallet sprangs medsols.
Sedan 1908 hör det till att de som springer storvarvet är maskerade. Publiken löper stor risk att åka ner i snödrivan, skällbässar och skråbockar gillar att myyla åskådarna. Foto: Mona Britwin. I början av 1900-talet hade man också i andra byar bjällerskrammel, men det var den 1 maj och man gjorde det för att skydda kreaturen. 1908 började de som deltog i skallet i Björkö klä ut sig. Man säger att det var Strandgärds-Petter, Petter Nabb Nyman, som var sjöman och hade fått vara med om en karneval på en av sina resor. Han kom tillbaka hem 1908 och förde in utklädandet i traditionen och gav storvarvet sin nuvarande utformning. De som deltar bär masker och kläder som gör att man inte känner igen dem.
Det var först bara pojkar och unga män som sprang och förde oljud på morgonnatten, det här förargade folk i byn som blev störda i sin nattsömn. Numera springer skolbarnen lillvarvet tidigare på dagen och storvarvet springs i kvällningen. Man pratar om att det är skällbässar och skråbockar som Vell Herr, Herman Sandberg springer. (1891-1965) förestigare Ärofyllt att vara förestigare Mona berättar att det fanns enoch kattfarmare. Foto: förestigare, det var en man som gicksverre Boucht. före storvarvet och kollade i vilka gårdar följet var välkomna in i stugan. Många år var det Herman Sandberg, Vell-Herr, som var förestigaren. Det var ett ärofyllt uppdrag och som tack fick förestigaren tobak och ändar av vetebrödslängder när det var kalas i byn. Mona berättar om Simos-Hann, som tyckte om Storvarvet och listade alla de viktiga högtiderna i Björkö: läsförhöret, fårdagen och fettisdagen. 1913 utvidgades storvarvet och man sprang in i nästan alla hus i byn. Eftersom skällbässar och skråbockar passar på att göra en hel del hyss under storvarvet var de inte välkomna in i alla hus. Numera är det två gårdar man springer in i, Dollus och Lars-Ols. Husmor såg till att servera maten tidigare på fastlagstisdagen för att hinna städa undan allt innan storvarvet. Annars kunde maten bli utstjälpt då busarna kom in. Vem som helst kunde inte vara med i storvarvet. Man måste tidigare vara en skriftskolgången gosse för att kunna vara med och springa. På 1900-talet såg man ofta ett femtiotal skällbässar men numera är det kanske 15 20 stycken som samlas vid uflokalen och sedan springer runt byn. Ända fram till 1980-talet ordnade man dans i byn på kvällen men nu har man i stället saft- och korvförsäljning, säger Mona.
Deltagare i storvarvet i Björkö för några år sedan. Foto: Mona Britwin. Under lillvarvet bärs inga masker Lillvarvet, som springs av byns barn, är en senare tradition. Barnen bär inga masker men nog bjällror, skällor och klockor. Då vi ännu hade byskola fick eleverna ledigt från skolan den här dagen för Lillvarvet. Foto: Mona att springa lillvarvet. Numera går barnen i skolan i Replot,Britwin. men de brukar få sluta tidigare och komma hem och springa. Lillvarvet samlas vid bybutiken och barnen springer sen så länge de orkar. Ju fler varv man orkar springa desto bättre! Sista varvet
kallas stögovarvä. Fettisdagsbruden vilade på Brudhällon En annan tradition, som barn och unga var engagerade i, var fettisdagsbruden eller lappbruden med följe. Bland de fattigaste flickorna i byn utsågs en fettisdagsbrud. Också hon gick i gårdarna under andra halvan av 1800-talet med sitt följe av jämnåriga. I gårdarna fick hon ta emot olika gåvor, tarvting, mat och pengar, som hon sedan fick behålla. Hon hade grann utstyrsel med vackra band och broscher, band i flätan i håret och en krans på huvudet. Kransen var tillverkad av tygblommor, garn, metallbitar och annan grannlåt. Till fettisdagsbrud valdes den som mest behövde gåvorna, och pojkarna i följet bar gåvorna åt henne. Tillsammans dansade de också ringlekar på kvällen. Senare kunde det vid behov gå flera fettisdagsbrudar med följen, det blev mera ett allmänt nöje och seden kunde kanske liknas vid Fettisdagskrans som påskhäxorna, som går i gårdarna på fettisdagsbruden i Björköpåsklördagen och får små gåvor. bar i början av 1900-talet. Fettisdagsbruden gick i byn på förmiddagen. Vandringen utåt byn mot hamnen kunde bli utdragen och tröttsam, och en sten där bruden kunde sitta ner och vila fanns utanför nuvarande Kvarkens Värdshus. Den stenen kallades Brudhällon. Mona berättar att man 2013 återupptog fettisdagsbrudföljet som en engångsföreteelse i byn, för att påminna om den här traditionen, som var ett slags välgörenhetsevenemang inom byn på sin tid. Andra lugnare traditioner var på 1800-talet att pynta en ullkorg med spetslakan, fina bilder och fylla den med gotter. Flickorna kunde också dekorera en fettisdagsvägg på slutet av 1800-talet. Då prydde man en vackervägg med speglar, tavlor, bilder, kort och annat och pojkarna kom och tittade på väggen och belönade flickorna som prytt den med gåvor. Man dansade
också ringlekar. Men lill- och storvarven springs alltså fortsättningsvis. Bara att ta sig ut till Björkö på fastlagstisdagen, klä sig väl och ställa sig vid vägkanten och försöka hålla låg profil för att undgå att bli myyla och åka ner i snödrivan. Ja, själv hoppas jag att jag börjar vara på säkra sidan och klarar mig undan, skrattar Mona. De flesta vill bli snömyylade av Storvarvets skråbockar. Foto: Mona Britwin. Text: Lilian Westerlund