Clios eller Mnemosynes tjänare? De västerländska arkivens uppfattning om sin uppgift och roll under olika tider

Clios eller Mnemosynes tjänare? De västerländska arkivens uppfattning om sin uppgift och roll under olika tider } U H ANI 5 AARENHEI MO I det finländska arkivverkets nya organisationsschema innehåller den översta lådan en förteckning över arkivverkets kundgrupper. Dessa är den offentliga förvaltningen, medborgarna och forskarna, som lyfts fram som en särskild grupp bland alla medborgare. Schemat ger dagens svar på frågan vilka grupper arkivet vill betjäna. Frågan har under olika tider besvarats på mycket olika sätt och svaren har ofta snarare tagit sig uttryck i attityder och verksamhetsmodeller än i grundligt uttänkta teorier. Människan började i tiden göra anteckningar och förvara nedtecknad information för att ge informationen vidare dimensioner i tid och rum. Arkivens sätt att fungera har i sista hand dikterats av frågan om vem som använt denna information. Samhället har förändrats och därmed också de grupper som behöver och nyttjar information. Arkivarien måste uppfatta de förändringar som sker och anpassa sig till dem, vilket ofta harvarit en svår och utdragen process. Samhällets styrelseskick har dock alltid definierat ramarna för arkivverksamheten. Den offentliga förvaltningen har utgjort grunden för arkivens verksamhet, även om arkivarien inte alltid obetingat velat medge detta. De västerländska arkivinstitutionernas uppkomst, den första arkivrevolutionen, kan dateras till övergången från medeltiden till nya tiden; vid denna tid började akterna tränga undan de medeltida urkunderna. Den vardande absolutistiska och centraliserade staten behövde ett alltmer diversifierat förvaltningsmaskineri, som i sin tur behövde ett dokument av ny typ, akten, som arbetsredskap. Medan urkunden ofta förmedlade ett beslut som var resultatet av en lång funktionell process, och samtidigt utgjorde det enda beviset över att denna process ägt rum, började de nya förvaltningsorganen förvara handlingar som tillkommit under olika skeden av ärendehanteringen. På detta sätt uppstod serier av akter och parallellt med dem olika diarier och register. I de tyska furstendömena uppstod i början av nya 57

tiden registraturer, som skulle ta hand om den ökande mängden handlingar i kanslierna. TyskenJakob von Rammingen kan betraktas som den första arkivteoretikern. I verket Vtm de Registratur und j ren Gebäuwen und Regimen ten... som utkom 1571 angav von Rammingen arkivets uppgifter. Han ansåg att "registraturen var furstens och hans undersåtars, de fattigas och alla grannars hjärta, tröst och skatt".' von Rammingens uppfattning bottnade i den protestantiska synen på förhållandet mellan fursten och hans undersåtar. Fursten skulle också slå vakt om sina undersåtars rättigheter. Det latinska ordet a r c h i v u m inlemmades i de modernare europeiska språken i början av nya tiden. Med ett arkiv avsågs till en början särskilt utvalda handlingar som förvarades på annan plats än i registraturen och kansliet, och samtidigt också deras förvaringsplats. Avsikten med detta urval var att samla de viktigaste politiska och administrativa handlingarna på ett ställe där de var lättillgängliga. I Tyskland, Österrike, Italien, Spanien och många andra europeiska länder blev dessa separata samlingar med tiden centralarkiv för de regerande furstehusen. Under denna process blev arkivariearbetet ett erkänt yrke som krävde specialinsikter och -färdigheter. I Frankrike förvarade varje förvaltningsmyndighet själv sina handlingar genom århundraden; under l' ancien regime uppstod inget centralarkiv för hela riket. Tresor des Chartes, det arkiv som i slutet av noo-talet grundades för konungarikets urkunder, blev aldrig ett sådant. Dessa nya centralarkiv betjänade inte historieforskningen, utan enbart förvaltningen. Dokumenten var inte avsedda för forskarna eller folket, vilket von Rammingen tänkt sig, utan som härskarnas juridiska vapen i kampen för tillvaron. De sköttes av jurist-tjänstemän, i Italien och Spanien ofta även av kyrkans män, vars plikt det var att vara lojala mot sin furste och endast tjäna hans intressen. Tysken Johann Stephan Putter publicerade i mitten av 1700-talet en lärobok i praktisk juridik, där han även räknade upp arkivariens uppgifter. Denne borde lära sig ordningen i arkivet, se till att handlingarna blir förvarade, ordna de handlingar som överförts till arkivet, komplettera dokumentförteckningarna, besvara förfrågningar och "noga bevaka sin herres rättigheter". Handlingarna kunde ställas till förfogande på regentens befallning eller med dennes tillstånd, men fick inte i övrigt visas för privata ändamål.' Även om arkivarien förutsattes ha insikter i historia och diplomatik släpptes historikerna inte in i arkiven. Då den store kurfursten av Brandenburg anställde Samuel von Pufendorf som historio- AdolfBrenneke- Wolfgang Leesch, Archivkunde, Leipzig 1953. ' Gerhard Pfeiffer, Das Berufsbild des wissenschaftlichen Archivars. Dec Arehivar 1967, 37 58

graf och öppnade sitt arkiv för honom blev det brandenburgska furstehuset hårt klandrat av de andra hoven för att ha avslöjat sina hemligheter, "vilket kan leda till så mycket ont".l Franska revolutionen och de nya andliga strömningarna ledde till följande arkivrevolution. Den franska nationalförsamlingen grundade 1789 ett arkiv för sina egna handlingar som år 1790 blev Frankrikes Nationalarkiv. Genom en lag av år 1794 förklarades den föregående och den dåvarande regeringens handlingar för offentlig egendom; samtidigt stadfästes Nationalarkivets ställning som rikets centralarkiv. Den radikalaste förändringen var att samma lag även gav alla medborgare rätt att nyttja arkiven. Vid samma tid förstördes dock mängder av handlingar för att utplåna minnena av slaveriet (kungamakten) och fanatismen (kyrkan). 4 Föregående tidsålder gick i graven och glada folkmassor samlades kring de brinnande dokumentbålen. Revolutions- och Napoleonkrigen ändrade Europas politiska karta. Flera små furstendömen upphörde att existera, kyrkliga inrättningar sekulariserades och deras dokument var inre längre nödvändiga för förvaltningen. De hävdvunna privilegierna förlorade i allmänhet sin betydelse och de gamla urkunderna hade huvudsakligen endast historiskt värde. Romantiska strömningar som kraftigt betonade det förflutnas och traditionens betydelse spred sig över hela Europa under r8oo-talets första decennier. Romantikens historieskrivning utvecklade en ftlologisk-kritisk metod för granskning av källorna. Tiden var mogen för en omvärdering av arkivens uppgifter. I Preussen deltog kansler Hardenberg under r820-talet aktivt i organiseringen av landets arkivväsen. Han ansåg att arkiven borde vara allmännyttiga institutioner i den mån som det var förenligt med statens intressen. Hardenberg menade inre att arkiven uteslutande borde betjäna förvaltningen, utan tycks också ha tänkt på "mänskliga arkivrättigheter" i vidare mening. 5 De av Hardenberg eftersträvade reformerna förverkligades endast delvis och i r8oo-talets arkiv fanns det synnerligen litet utrymme för den medborgerliga allmännyttan. Så var också fallet i Frankrike. Arkiven var nästan enbart förbehållna historieforskningen. Även denna utveckling tog flera decennier i anspråk. I Preussen leddes arkivväsendet ända till r85o-talet av tjänstemän som var jurister. Även efter denna tidpunkt underlättades i synnerhet nyttjandet av Sekreta statsarkivet endast långsamt, stegvis. I Danmark skedde motsvarande förändring för det sekreta arkivets del kring Franz v. Löher, Archivlehre. Paderborn 1890, 167-. 4 Michael Duchein, The History of European Archives and the Development of the Archival Profession in Europe. American Archivist 1992, 17-. Brenneke-Lesch ibid., 370. 59

år 1850 och i Sverige något tidigare. I flera tyska småstater fick forskarna dock rätt fritt använda arkiven redan under 18oo-talets första decennier. 6 Romantikens historieskrivning var särskilt intresserad av medeltiden och fick genom öppnandet av arkiven i Väst- och Mellaneuropa tillgång till ett rikligt källmaterial. På 16oo-talet hade maurinerna lagt grunden för diplomatiken genom att utveckla källkritiska metoder för urkunder, men det var först nu som handlingarna fick en central roll som källmaterial för historieforskningen. Eftersom intresset i första hand inriktade sig på de medeltida handlingarna måste arkivtjänstemannen vara insatt i paleografi och behärska diplomatikens arbetsmetoder. Eftersom arkivtjänstemannen nästan alltid själv var historiker motsvarade detta hans egna preferenser. Under senare hälften av det nittonde århundradet hade 18oo-talets arkivman, som Dahm kallar a r k i v a r i e n- p a l e o g r a f e n 7, erövrat s.g.s. alla de stora arkiven i Europa. I Frankrike grundade man år 1821 Ecole des Chartes, en läroanstalt som motsvarade ett universitet. Den var avsedd för utbildning av arkiv- och bibliotekstjänstemän, vilka efter avlagd examen erhöll graden arkivariepaleograf Inom undervisningen lades tyngdpunkten på medeltida historia, diplomatik och paleografi. Anatole France har i romanen Sylvestre Bonnards brott förevigat en elev från denna skola, en person som ägnat sig åt lärda studier kring merovingertiden. Han tvingas konstatera att han kan läsa gamla texter, men inte livets bok. Ännu under 18oo-talets första hälft var man på många håll osäker om arkiven, utöver urkunder, över huvud taget borde bevara akter vars värde ifrågasattes. Dylika åsikter var kanske extrema och mot slutet av 18oo-talet insåg man allmänt att akterna utgjorde ett centralt källmaterial för historieforskningen kring den nya tiden. 8 Paleografattityden levde dock länge kvar. Då Dahm skildrar den tyske arkivtjänstemannens identitetsutveckling målar han ett ironiskt porträtt av grundtypen för 18oo-talets arkivman, en aristokrat bland historigrafer, som varken kände till eller brydde sig om hur arkivmaterialet skulle mottas, upp bevaras, restaureras, ordnas och förtecknas och som själv var intresserad nästan enbart av att utge medeltida urkunder och annaler. 9 Paul Kehr, Ein Jahrhundert preussischer Archivverwaltung. Archivalische Zeitschriftr925, 9- r8. Helmur Dahm, Die archivische Revolution unserer Zeit. Der Arehivar r8y6, 8-. Wilhelm Rohr, Zur problematik des modeenen Archivwesens. Archivalische Zeitschrift 54 (1958), 74 Dahm, ibid. 9 (I Finland tog statsarkivarie Reinhold Hausen redan under r8oo-talets sista årtionden aktivt ställning till bl. a. gallring av handlingar, arkivbyggandet och de papperskvaliteter som skulle användas i dokumenten.) 60

Detta intresse för ett avlägset förflutet ledde till att arkiven fjärmades från myndigheterna i vars skugga de så länge levat. Arkivarien-paleografen vände ryggen åt förvaltningen och höll sig till sin egen trygga och slutna värld. Han blev visserligen tvungen att ta emot myndigheternas handlingar, men kände sällan något verkligt intresse för överföringarna. Denna passivitet ledde både i Frankrike och Tyskland till att arkivleveranserna upphörde. Handlingarna började torna sig i ämbetsverken i väntan på det ögonblick då det uppdämda behovet av överföringar inte längre gick att förbise. I Frankrike utfärdades år 1848 en förordning om regelbundna leveranser till Nationalarkivet, utan någon som helst effekt. Ämbetsverken behöll t.o.m. handlingar från tiden före revolutionen, och även efter att Nationalarkivet erhållit vidsträckta fullmakter genom arkivlagen år 1936 visade det sig nästan omöjligt att skapa kontakter till ministerierna. Flera årtionden hann också förflyta innan det år 1838 grundade Public Record Office i England började motta regelbundna arkivleveranser. I Spanien mottog det år 1866 grundade Historiska Centralarkivet endast handlingar från indragna myndigheter.' 0 Förutom arkivleveranserna var även utgallringen av överflödiga handlingar och väljandet av de handlingar som skulle överföras till arkiven redan på 18oo-talet ett problem som inte kunde lösas utan ett samarbete mellan ämbetsverken och arkiven. Vanligen krävde arkiven att de skulle höras innan handlingarna utgallrades, men i praktiken försökte de sällan realisera sina krav. Under de skenbart stabila årtiondena före första världskriget trodde man att det fanns obegränsad tid. Sålunda behandlades t. ex. i Sverige frågan om utgallringen av länskontorens kassaverifikat i nästan 20 år i början av 1900-talet." Om arkivariernas intresse för myndighetsarkiven var begränsat under 18oo-talet, kände de ännu mindre intresse för frågan om de bevarade handlingarnas betydelse för den vanliga medborgaren. Detta var fallet t. ex. i Tyskland, men även i Frankrike där denna aspekt av 1794 års lag inte ratt någon bestående praktisk betydelse. En stor del av handlingarna i arkiven var dock så gamla att de inte längre hade någon rättslig giltighet. I grund och botten ansåg arkivmannen att arkiven skulle koncentrera sig på publikationsverksamheten och forskarbetjäningen och inte offra tid på mindre värdefulla uppgifter. I många länder kunde man knappast ens tänka sig att arkiven skulle öppnas för allmänheten." o Wilhelm Same, Behörden -Akten-Archive. Archivalische Zeitschrift 1958, 92; Guy Dubosq, Les archives francaises. Archivalische Zeitschrift 1956, 183-185; Duchein ibid., 18. " Rohr ibid., 74; <. Paris 1970, 161-. " Duchein ibid. 21. 61

Det fanns dock oliktänkare, t.ex. chefen för Bayerns statsarkiv Franz von Löher. Denne utgav år 1890 en delvis polemisk handbok i arkivlära som dock fick ett kyligt mottagande bland kollegerna. von Löher beklagade att arkivens praktiska aspekt hade fallit i glömska och att man inom arkiven inte kände tillräckligt intresse för tillfredsställande av statens och privatpersoners behov. Han ansåg att arkivarien inte i första hand skulle bekymra sig om vetenskapen, utan om statens och medborgarnas dagliga bröd. Arkiven borde utvecklas till centra för dokumentär information, inte enbart i vetenskapliga utan också i administrativa och rättsliga frågor och återknyta kontakten till det levande livet. von Löher överraskade sina tyska kolleger genom att kritisera dem för att deras enda målsättning var att meritera sig som historiker och utgivare av handlingar. Arkiven borde göra sig av med dylika likgiltiga tjänstemän och ersätta dem med plikttrogna arbetstagare. Enligt von Löher var arkiven en särskilt eftersatt förvaltningsgren, eftersom denna sektor systematiskt försummade sina grundläggande uppgifter.' 3 von Löhers ställningstaganden kunde endast väcka ogillande inom fackmannakretsar. Man uppfattade det som nästan självklart att en arkivtjänsteman inte var a jour med sin uppgift om han inte var en historiker. Endast Public Records Office i England gick sina egna vägar. Detta ämbetsverk hade grundats för att göra det lättare för medborgarna att erhålla information ur officiella handlingar. Trots att PRO med tiden blev ett centrum för historieforskningen, levde också den ursprungliga grundiden vidare. Den engelska arkivariens identitet utvecklades i en annan riktning än kollegernas på den europeiska kontinenten. skaparen av den brittiska arkivteorin Hilary Jenkinson ansåg att skillnaden mellan en arkivarie och en historiker var större än skillnaden mellan en arkivarie och en administratör. Arkivarien fick i ingen händelse bedriva historisk forskning eftersom forskningsintresset skulle kunna äventyra hans neutralitet och rikta hans intresse på något annat än arkivens grunduppgift. Jenkinson såg det som arkivens främsta uppgift att skydda handlingarna i fysiskt och moraliskt hänseende, medan betjäningen av forskare och övriga kunder var en sekundär uppgift. Ännu på 1930-talet upplevde tjänstemännen vid PRO sig i första hand som administratörer (civil servant), som lika gärna kunde ha varit anställda vid något annat ämbetsverk. Först efter en tids tjänstegöring märkte de att de anammat en arkivfacklig kod; de hade blivit arkivarier, med Molieres ord "sans que je n' en susse rien".' 4 '' von Löher, 2II-2I4, 225-228. ' 4 Hilary Jenkinson, A Manual ofarchiveadministration. Oxford 1922, 15, ro6-ro7; Roger Ellis, The British Archivist and his Society. J oumal of the Society of Archivists 1965, 43-45. 62

Då det nya seklet randades började man på den europeiska kontinenten oroasig för arkivarie-paleografens yrkesprofil och dess fortlevnad. Friedrich Meinecke, som till en början var djupt fäst vid sitt arbete, ville senare lämna det. Han skrev 1901 en artikel som belyservarför han ändrade åsikt; artikeln utgavs dock först postumt. Meinecke, som sedermera blev en av Tysklands ledande historiker, klagade över att arkivarien inte kunde tävla med universitetsläraren i vetenskapligt hänseende, eftersom hans yttre förutsättningar inte var lika goda. Detta påverkade de kommande historikernas yrkesval och bidrog till att sänka de professionella arkivariernas standard. ' 5 Meineckes oro delades av många andra arkivarier i början av 1900-talet och accentuerades under seklets lopp. Det visade sig allt svårare att kombinera arkivtjänstemannens och historikerns roller, i synnerhet om man ville göra en fullödig insats inom bägge områdena. Denna interna konflikt har tvingat alla senare arkivariegenerationer till självrannsakan och bedömning av värden. Det fruktbaraste sättet att lösa detta dilemma vore kanske att inte försöka konkurrera med forskaren vid universitetet; arkivarien kan i stället ange målet för sin forskning utgående från den egna yrkesproftlen. Hos arkivarien kan närheten till källorna väcka frågeställningar som andra sällan ställs inför. Arkivtjänstemannen ställdes inför allt fler praktiska problem och hade allt mindre tid att ägna sig åt forskning. De första arkivdagarna i Tyskland 1898 visade att arkivarie-paleografidyllen började rämna; under arkivdagarna behandlades bl.a. fungerande myndigheters arkivbildning och dokumentrestaureringsteknik Arkivskolorna i Marburg och Miinchen kritiserades för att_ge inriktat sig på historiska hjälpvetenskaper som redan var bekanta från universitetet, och den tidiga medeltidens paleografi, samtidigt som de försummade undervisningen i organiserad arkivvård och arkivteknik Den unga arkivariegenerationen krävde att man på allvar skulle börja dryfta frågan hur mängderna av handlingar i ämbetsverken kunde förädlas till framtida arkivmaterial, vilket uppfattades som något oerhört. Dahm ser detta som ett tecken på att en ny arkivtjänstemannatyp, a r k i v-o r g a n i s a t o r n uppkommit.' 6 Under de första årtiondena av detta sekel kunde knappast ens de arkivtjänstemän som bäst följde med sin tid föreställa sig hur stor den stundande omvälvningen skulle bli. Förändringarna i samhället återspeglades redan i ämbetsverkens produktion av handlingar, men dessa föränd- '' ' 6 Friedrich Meinecke, Archivberuf und historische Forschung. Der Archivari957, r-; Pfeiffer ibid., 40. Dahm, ibid. n-12. 63

ringar uppfattades långsamt i arkiven. Den expanderande förvaltningen ingrep på allt fler sätt i medborgarnas liv genom att skydda, övervaka och hjälpa. Ämbetsverken framstod som veritabla fruktbarhetsgudinnor, åtminstone med tanke på de kvantiteter av handlingar som alstrades. För arkivens del kan dock perioden från sekelskiftet till mitten av århundradet uppfattas som ett slags inkubationstid. Svårigheterna började redan skönjas, men arkivarien kunde inte avstå från sina vita handskar och ta sig an ämbetsverkens ökande problem. ~en ålderdomliga konservatismen eller kanske snarare det faktum att man klamrade sig fast vid en trygg tradition, märktes länge på många håll. I Tyskland framstod Preussens huvudarkiv som ett av konservatismens främsta fästen, vars chef Paul Kehr ännu på 1920-talet ansåg att publicerandet av medeltida kejsares handlingar utgjorde det centrala elementet i hans yrkesutövning. I Kehrs ögon framstod dryftandet av arkivtjänstemannens uppgifter som löjeväckande krogdiskussioner. Redan hans efterträdare Albert Brackmann, som även hörde till de ledande ryska historikerna, avvisade bryskt 1931 den allmänna uppfattningen om att arkivet bara fanns till för de lärda. Han konstaterade att arkivet i första hand fanns till för förvaltningen, vilket var ett faktum som bottnade i själva arkivets väsen.' 7 Politiska omvälvningar gjorde att detta nya synsätt inte heller i Preussen hann mogna till ett målmedvetet verksamhetsprogram. Den bristande beredskapen att reagera på förändringarna ute i världen var ett allmänt drag i de europeiska arkiven. I den mån de ryska arkivtjänstemännen över huvud tog ställning till den ämbetsverksreform som inletts av Weimarrepubliken på 1920-talet, förhöll de sig negativt avvisande. I Tyskland och på övriga håll hade man under århundradenas lopp utvecklat registrerings- och arkiveringssystemen till perfektion. Dessa system upplevde sin blomstringstid under 18oo-talets först hälft, men kunde inte längre fungera tillfredsställande i de nya förhållandena. Följden var att då man inom arkiven blev tvungen att ta itu med de uppdämda problemen hade de antagit nästan förkrossande proportioner. Genom stadganden på olika nivå skapades dock redan före andra världskriget i flera länder förutsättningar för en modern arkivförvaltning, t.ex. i Holland, Frankrike, Sverige och Finland. Det faktum att insikten om problemen inte ledde till målmedvetna åtgärder berodde på gammal tradition, men också på arkivteoretiska principer. Holländarna Muller, Feith och Fruin utgav 1898 ett verk där de ' 7 Dahm ibid., 14; Albert Brackmann, Die deutschen Stadtarchive. Archivalische Zeitschrift 41 (1932), 299-303. 64

framförde teroretiska argument för de arkiveringssystem som utvecklats under 18oo-talet. I holländarnas ögon var myndighetsarkivet en levande, organisk helhet som inte fick splittras; arkivarien fick inte heller påverka arkivbildningen. Tysken Brenneke utvecklade några årtionden senare den s.k. fria proveniensprincipen, som betonade att arkivet uppstod stegvis som ett resultat av mänsklig verksamhet och var därmed en ofullständig skapelse. Brenneke avvisade jämförelserna med biologiska organismer och den determinism som byggde på dylika resonemang. ' 8 Brennekes arkivteoretiska föreläsningar publicerades emellertid först efter andra världskriget. Arkivarierna av den gamla skolan kunde i lugn och ro framföra även teoretiska argument för sin djupt rotade motvilja att befatta sig med 1900- talets dokumentförvaltning vid ämbetsverken. Andra världskriget utgjorde en klar vattendelare. Krigsekonomin och ransoneringen tvingade statsmakten att i ännu högre grad än tidigare ingripa i samhällets funktioner och de sociala programmen efter kriget utvidgade myndigheternas verksamhetsfält. Flödet av handlingar antog massiva proportioner och ledde till uppkomsten av arkiv vars kvalitet och informationsvärde var i avtagande. Ofta bröts de gamla godakanslitraditionerna för gott. I början av 1950-talet var arkiven äntligen beredda att vidta åtgårder. Det franska arkivväsendet chef och förnyare Charles Braibant gick in för en lösning där tjänstemän från Nationalarkivet ( missionaires permanentes) överfördes för lång tid till ministerierna för att utreda det kaos som rådde i arkiven. I Tyskland skapade förbundsregeringens och delstaternas arkiv direkta kontakter till arkivbildarna genom att utse kontaktpersoner för ämbetsverken. Kontaktpersonerna skulle bistå myndigheter vars gamla registraturtradition hade brutits och som inte på egen hand klarade av att införa en ny ordning.' 9 I de nordiska länderna, där stadgandena gav arkivmyndigheterna större befogenheter än på något annat håll i Västeuropa, utvecklades samarbetet mellan arkivväsendena och myndigheterna kraftigt under 1950-talet. Arkivväsendets inflytande på myndigheternas dokumentförvaltningvar dock starkast inom den federala förvaltningen i Förenta staterna. I USA grundades Nationalarkivet först 1936 och landet saknade till en början helt arkivfacklig tradition. De nya arkivtjänstemännen insåg snabbt hur det i själva verket var fatt med de federala myndigheternas dokumentförvaltning. Om en doktor i historia började tjänstgöra vid Nationalarkivet mötte ' 8 Muller - Feith -F ruin, Anleitung zum Ordnen und Beschreibung vonarchiven. Leipzig 1905; Brenneke - Leesch ibid., 85-. ' 9 RudolfScharz, Behördenschriftgut. Boppardan Rhein 1961, 8-; Rohr ibid., 87. 65

han en värld som helt avvek från universitetets campus. Ställd inför problem av en helt ny typ hade han mycket litet tid för historieforskning. Med tiden uppfattade han Nationalarkivet som ett federalt ämbetsverk, vars främsta uppgift var att sköta vissa offentliga förpliktelser. 20 Den självständiga amerikanska lösningen, records management, tillkom under åren efter kriget. Uppgiften att utreda och strukturera såväl de federala myndigheternas som delstaternas och med tiden också andra stora organisationers pappersflöde ledde till att en ny yrkeskår, records managers, uppkom. Dessa tjänstemän hade till uppgift att övervaka handlingarnas väg från deras tillkomst ända till utgallringen eller överföringen till centralarkivet. De avvek från arkivarierna, men stod dem ändå nära. Med tanke på arkivtjänstemannens nya roll var det viktigt att de federala myndigheternas records management 1949 ställdes under en särskild avdelning inom Nationalarkivet, men som en funktion separerad från de egentliga arkivuppgifterna. Records management är utan tvivel Förenta staternas viktigaste bidrag till arkivteorin och den praktiska arkivfunktionen. Det är dock ett faktum att man inte heller inom amerikansk arkivteori har, naturligt nog, kunnat enas om hur långt arkivarien bör ingripa i en myndighets arkivförvaltning. Det är belysande att den nya arkivteorin tillkom först efter de praktiska lösningarna. Dess viktigaste företrädare var amerikanen T.E. Schellenberg, som utgav sitt huvudverk år 1956. Där angav han varför arkivarien borde anta en ny roll och aktivt påverka myndigheternas arkivbildning. Enligt schellenberg stod detta i samklang såväl med myndigheternas omedelbara behov som de arkivnyttjande medborgarnas framtida behov. Arkivarien borde också delta i den s.k. sekundära värde bedömningen, då det fastställs vilken betydelse handlingarna har för andra nyttjare än myndigheterna själva. Då verket publicerades hade detta synsätt redan allmänt anammats av arkiven i västvärlden. Ännu år 1955 ansåg de engelska arkivens grand old man Sir Hilary Jenkinson att det var farligt om arkivarien deltog i valet av de handlingar som skulle bevaras, eftersom detta i Jenkinsons ögon innebar ett avsteg från neutralitetsprincipen och kunde leda till uppkomsten av konstgjorda samlingar. 21 Griggs-kommittens rapport från 1958ledde dock till förändringar i detta avseende: Public Record Office ålades att välja de handlingar som myndigheterna skulle förvara varaktigt, vilket visade att schellenbergs åsikt hade segrat på alla håll. "' Christopher Critrenden, The Archivist as a Public Servan t. American Archivist 1949, 5 " T. R Schellenberg, ModernArchives. Chicago 1956, 26-; Felix Hull, TheArchivist and Society. journal of the Society of Archivists 1979, 127. 66

Bilden av arkivariens uppgifter hade snabbt förändrats. Vid den internationella arkivkongressen i Haag 1951 ställdes bl.a. frågan om arkivariens uppgifter inskränkte sig till ''conserver, classer, communiquer" (förvara, förteckna och ställa till förfogande); svaret blev nekande. Det var arkivens plikt att betjäna såväl forskning som förvaltning och i det praktiska arbetet borde arkivarien kunna kombinera båda dessa aspekter. Men var skulle tyngdpunkten läggas? Detta har sedan 1950-talet varit en grundläggande fråga för de västeuropeiska arkiven. Chefen för statsarkivet i Hessen Wilhelm San te besvarade frågan på ett sätt som torde vara typiskt: arkiven borde i första hand inrikta sig på förvaltningen, eftersom myndigheternas procedurer bestämmer arkivens slutgiltiga struktur och ordning. Även svensken Nils Nilsson har understrukit arkivbildningsskedets avgörande betydelse. I Frankrike riktade man hård kritik mot den laissez-faireinställning som så länge hade präglat utvecklingen. Manuel d'archivistique, som utgavs 1970, behandlade ingående arkivbildnings- d.v.s. prearkivskedet och framhöll arkivtjänstemannens aktiva roll. 22 Under 1950- och 1960-talet pågick en stor förnyelseprocess i olika länders arkiv. UppfYlld av hopp och optimism gav man sig ut på förvaltningens fält för att lära sig behärska arkivbildningen och skapa arkiv som motsvarar samhällets behov. Man insåg emellertid från första början att svårigheterna var stora framför allt i fråga om volym problemet, som har dryftats intensivt. Redan på 1950-talet kom man i synnerhet i Tyskland och England fram till att uppmärksamheten inte borde koncentreras på utgallring av onödigt material, utan på väljande av det material som skall bevaras, eftersom resurserna inte medgav något annat. 23 Problemet var dock inte arkivmaterialets volym utan likgiltigheten bland tjänstemännen inom förvaltningen. Arkivens tjänster uppfattades inte alltid som värdefulla eller ens nödvändiga. Arkivtjänstemannen stötte ofta på en mur av artig likgiltighet och uppfattades snarare som en arkivarie än en expert inom records management. Störst var problemen kanske i Frankrike, där det inte fanns någon liknande institution som registraturen i Tyskland eller det anglosaxiska records managementsystemet. Varje byråhade i stället utvecklat egna arkiveringssystem. Enligt Duchein ledde detta till att arkivlägetvar långt ifrån tillfredsställande i sex ämbetsverk av tio och katastrofalt i tre av tio. Förvaltningen har trots n Wilhelm Same, Archive und Verwaltung - hisrorische Provenienz und Probleme der Gegenwarc. Der Arehivar 1957, 16; Manuel d'archivistique, 103-126. " Rohr ibid., 76-77; Hermann Meinert, Von archivarischer Kunst und Verancworcung. Der Archivar1956, 28!. 67

Nationalarkivets aktiva linje varit uppenbart ovillig att förbättra sin dokumenthantering. ' 4 Motigheterna inom ämbetsverken och de moderna arkivens ofta usla nivå har ffitt flera arkivarier att fråga sig om de resurser som använts till fältarbete inom förvaltningen verkligen gått till rätt ändamål. Särskilt i Frankrike har man också gett uttryck för djup pessimism. Längst i detta avseende går kanske överinspektören för de franska arkiven Yves Perotin i artikeln Les archivistes et le mepris, vars olika aspekter inte kan sammanfattas kort. Perotin beklagade att arkivens resurser relativt sett minskat och arkivariernas status sjunkit sedan I8oo-talets "guldålder". I likhet med flera av sina landsmän kritiserade han Ecole des chartes för dess oförmåga till förnyelse och för spridandet av s jävtillräcklig chartism, en inställning som överallt bidrog till arkivtjänstemännens alienation. Perotin hoppades att arkivens försämrade ställning endast berodde på arkivtjänstemännens bristande förmåga att anpassa sig till nya förhållanden, eftersom situationen då skulle kunna upphjälpas. Han undrade om roten till det onda eventuellt låg i det faktum att hela vår doktrin har varit baserad på att värna skrifter i ett samhälle där det skriftliga dokumentets betydelse hela tiden minskar. Borde arkivarien bli en minnets väktare, oberoende av vilken metod som används för lagringen av information?' 5 En pessimistisk vision ur ett något annorlunda perspektiv har framförts av Bertrand Joly, som ifrågasätter värdet av det arbete som lagts ner på de moderna arkiven. Han anser att man försökt avskaffa de gamla arkivens diktatur genom att gå till den andra ytterligheten, nämligen de nya handlingarnas despotism. I Frankrike har såväl Nationalarkivet som departementsarkiven fyllts med mängder av värdelösa handlingar, som är föremål för blodig drift, inte intresserar forskarna och inte ens kan förtecknas på ett tillfredsställande sätt. Joly kom till samma resultat som tyskarna på 1950- talet: att utgallra är regel, att bevara är undantag. För att inte hamna i en återvändsgränd borde arkivarien avstå från överdrivna ambitioner och nöja sig med litet! 6 Bakom denna diskussion låg rädslan för att ingen kanske skulle behöva arkiv i framtiden. Under I8oo-talet oroade sig arkivarien sällan över att kundkretsen var begränsad. Med hjälp av tillståndsprocedurer och noggrann kontroll försökte man på många håll tvärtom begränsa denna krets till utvalda historiker. Då "' Manueld'Archivistique, 127-138; Heinz Boberach, Archivbenutzung und archivarischea.rbeir im Wandel von Interessen und Merhoden. Der Archivar1975, 21. '' Yves Perocin, Les archivisres er le mepris. Gazette des Archives 1970, 7-23.,. Berrand Jo ly, Les archives conrem poraires om-elles un avenir. Gazette des Archivesr986, 185-193. 68

utvecklingen inom samhället småningom gick mot allt större öppenhet och offentligheten inom förvaltningen ökade blev dylika begränsningar otidsenliga. På många håll t.o.m. i Västeuropa förblev de dock i kraft ända till de senaste årtiondena. Först på senare tid har man börjat fråga sig huruvida arkiven endast skall betjäna en liten grupp och om så är fallet, vilken arkivens ställning borde vara i ett öppet samhälle. Forskarna i modern historia utnyttjar i allt högre grad statistiska och övriga officiella publikationer, tidningspress och memoarer. Har pessimisterna rätt då de påstår att den moderna handlingen endast är av sekundärt värde som historisk källa? Är det därför kunskapen om arkivkällorna har minskat på ett hotande sätt bland forskarna vid universiteten, samtidigt som dessa källor nästan tycks fylla den nya forskargenerationen med skräck. Det faktum att handlingarna efter andra världskriget överallt har fatt allt större betydelse för den enskilda medborgarens rättsskydd har dock uppfattats som en motvikt. Allt fler medborgare förefaller att behöva information ur handlingar för inbördes angelägenheter och för administrativa och rättsliga ändamål, men också för att kunna tillfredsställa sin vetgirighet. Amatörforskarna blir allt fler. På detta sätt vidgas synen på arkivens uppgifter. Man kan inte längre förutsätta att arkivets kunder har tillräckliga insikter i förvalrningshistoria, arkiveringssystem och de hjälpmedel som behövs för att kunna nyttja arkiv. Man kan också fråga sig om arkivförteckningarna i allmänhet snarare tillfredsställt arkivariens än nyttjarens behov. Då centralarkiven började ta emot svårstrukturerat material från 1900-talet blev det alltmer uppenbart att de traditionella sätten att beskriva arkiv var föråldrade. Man kan med skäl tala om arkivförteckningens världskris och undrahur arkivens svårutredda proveniens skall kunna förklaras på ett språk som kunden förstår. Agenten bakom denna metamorfos är arkivtjänstemannen. Nyckeln till det nya synsättet är insikten om att arkivförteckningen bör ses som en kontinuerlig process, inte en färdig produkt. Även nyttjarna av arkiv kan delta i denna skapande process, eftersom de kan hitta sådana aspekter i det undersökta materialet som förblivit okända för arkivtjänstemannen. Varje tidsperiod tolkar det förflutna och delvis också framtiden utgående från sin egen tid. Arkivens paradigm är produkter av sin tid. Det industriella universumets modell var hierarkisk och strukturerad, vilket också avspeglades i arkivteorin. I en elektronisk verksamhetsmiljö förmedlas informationen i flera riktningar och från ett system till ett annat. Nätverken och det udokaliserade nyttjandet börjar nå även arkiven. Arkivarien bör därför sätta sig in i såväl handlingarna som själva informationsprocessen. Arkivariens ökande intresse för informationsvetenskaperna är så nytt att det tillsvidare är svårt att urskilja, men utgör i sig ändå ett tecken på ett nytt J i 69

70 slags tänkande, ett paradigmskifte. Det förändrade tänkesättet bottnar kanske i mikrodatorrevolutionen. Strävandena att förbättra informationens kvalitet tyder på att den befarade marginaliseringen, som pessimisterna påtalat, kan motarbetas. På samma sätt som r8oo-talet fann historien, håller 1900-talet på att ra upp ögonen för den mänskliga kommunikationens styrka och komplexitet. Arkivfunktionens teoretiska grunder bör granskas i ljuset av denna nya insikt. Det är dock inte tillräckligt att arkivarien uppfattar att han betjänar förvaltningen, forskningen, rättsskyddet och medborgarnas behov av information. För att kunna inse arkivens verkliga betydelse i dagens - och förhoppningsvis också morgondagens-samhälle bör man gå ännu djupare. Vilar arkivens existensberättigande på en fast grund i ett samhälle där såväl tänkandet som handlandet styrs av dagsaktuella behov och den närmaste framtiden, medan det är allt mer sällan någon känner behov av att dryfta utvecklingen sedd ur ett långt tidsperspektiv? Man kan säga att även arkivariens tänkande under de senaste årtiondena i för hög grad styrts av dagsaktuella behov och tidens vånda och att han inte i tillräcklig utsträckning dryftat eller offentligt gett uttryck för de grundläggande värdena bakom arkivens existens. Om folkväldet, demokratin, anses som ett omistligt värde bör man också slå vakt om arkiven. Vad arkivarierna gör har stor betydelse för att det demokratiska samhället skall kunna fortleva. På motsvarande sätt som r6oo-talets furste använde arkivhandlingarna som vapen borde arkiven uppfattas som skyddsmurar för ett rättvist samhälle. De behövs inte enbart för att trygga den enskilda medborgarens rättigheter, utan också för att skydda alla medborgare mot oligarkiska strävanden. Då det gäller att gottgöra individer som lidit en oförrätt behöver man ofta gå till arkiven. Ett färskt och anslående exempel är arkivens roll vid återställandet av enskilda individers rättigheter, egendom och t.o.m. heder efter partidiktaturernas fall. Naturligtvis förvarar man arkiv också i ett auktoritärt samhälle, men i ett dylikt samhälle tjänar de endast de styrandes intressen och rar användas bara på deras villkor. I ett demokratiskt samhälle garanterar arkiven att alla medborgare har rätt till historien och hindrar bearbetning av vårt kollektiva förflutna till renlärig officiell historieskrivning. Bilden av vårt förflutna skapas av arkivarierna, historikerna- och de vanliga medborgare som nyttjar arkiv. Denna bild av det förflutna förmedlas också till och anammas av personer som inte själv använder arkiv. Även ett samhälle som värnar om dagsaktuella värden blir då det konfronteras med ångest och förtvivlan tvunget att finnasina rötter på nytt och omvärdera dem.

Under de två senaste årtiondena har man nästan överallt bland personer som arbetar i arkiven stött på en grundläggande osäkerhet om arkivens ställning i dagens värld och i ännu högre grad i framtiden. I vilket yrke som helst finns det en risk att de dagliga svårigheterna, som ofta ter sig oöverkomliga, skymmer alla vidare perspektiv på arbetsprocessen. Detta gäller i synnerhet perioder som präglas av kriser och snabba förändringar. Då kan det vara motiverat att fråga sig vilket grundläggande syfte man arbetar för. Arkivens uppgift är att tidsmässigt vidga tillgängligheten för information i dokumentform. Begreppet dokument/handling uppfattas då i mycket vid mening som all den av offentliga eller privata organisationer och privatpersoner nedtecknade eller producerade information som arkiven anser vara av betydelse också i framtiden. Denna grundläggande uppgift står fast, men de övriga uppgifterna och sättet att utföra dem är beroende av samhällets strukturer och rådande värderingar. Arkivarien flr därför aldrig glömma att han är Mnemosynes, minnets gudinnas tjänare. Musan Clio utövade en så stark dragningskraft på det förra seklets arkivarie-paleograf att tjänsten hos modergudinnan föll i glömska. Clio är dock bara en av Mnemosynes nio döttrar. Även om arkivarien själv skulle vara historiker bör han komma ihåg att arkiven fanns till redan före historieforskningen. Arkivverksamhetens linje och etik kan härledas från denna privilegierade och i vårt samhälle exceptionella position. 27 Översättning: Pertti Hakala 17 Franz Jayot, A propos de deontologie. Gazette des Archives 1992., 12.3-12.4. 71

Nationell arkivdatabas (NAD) Resultat och framtidsplaner G ORAN K RIST IANSSON Det har nu gått sex år sedannad-projektet först presenterades i ASP och det är nu dags att sammanfatta resultat och erfarenheter samt redogöra för framtida planer. Målsättningen med den NationellaArkivdatabasen (NAD) var och är att i ett sammanhang kunna återsöka arkiv som förvaras på olika arkivinstitutioner, bibliotek och museer runt om i landet. De arkivförvarande institutionerna kan i NAD presentera innehållet i sina arkiv med hjälp av arkivförteckningar, arkivbeskrivningar och genom att lägga upp kompletterande sökingångar i ett särskilt arkivregister. Arkivarien har till uppgift att ge en tillräcklig beskrivning och skapa adekvata sökvägar till arkivet. Därigenom kan informationen återfinnas av allmänhet eller forskare och de kan sedan vägledas till förvarande institution, där de far ta del av handlingarna. Det är ett stort arbete att lägga in relevanta sökingångar till varje arkiv och därför görs den inledande registreringen på grund nivå med ett fatal uppgifter. Efterhand kan sedan registreringen fördjupas med prioritering av de arkiv som arkivarierna anser vara mest forskningsintressanta. I NAD finns sökingångar via t ex arkivets namn, arkivbildarens namn, tidsperiod, kategori (personarkiv, företagsarkiv, yrke etc), namn på geografiskt område, handlingstyper (dagböcker etc), ämnesord, verksamhetsbenämning samt institutions- och personnamn som ämne. Genom att ange sökbegrepp i sökbilden, antingen enskilda sökbegrepp eller i kombinationer, och aktivera sökningen f'ar man snabbt fram en lista på arkiv som överensstämmer med det angivna sökkriteriet. Den sökta informationen kan presenteras som en sida i arkivregisteret, se bilaga I, en arkivförteckning eller i form av SVAR: s mikrofilmsförteckning. Den nuvarande databasen (NAD-96) innehåller uppgifter om drygt 150 ooo olika arkiv, mer än 12 ooo arkivförteckningar och nära 5000 SVAR-förteckningar. Målsättningen är att göra en sammanställning årligen och den nuvarande cd-skivan är den andra som producerats. NAD skall ses som Arkiv, samhälle och forskning l991:2, s 47-52. 73

74 resultatet av ett gigantiskt samarbete, med inblandade från ett stort antal institutioner, som utkristalliserats till en gemensam databas lagrad på cdskiva. Principen vid sammanställningen av NAD har varit att de förvarande institutionerna själva skall utföra registreringen av sitt material eftersom de kan anses ha bäst kunskap om arkivens innehåll. Endast i de fall institutioner av resursskäl inte kunnat utföra registreringen har de erbjudits centralt stöd. Den i detta sammanhang viktiga uppgiften att samordna arbetet, vägleda institutionerna och sammanställa resultatet har ålagts den för ändamålet inrättade NAD-enheten vid Riksarkivet. För arkivverkets del, dvs Riksarkivet, numera inklusive Krigsarkivet, de sju landsarkiven, Stockholms stadsarkiv och Värmlandsarkiv, har det inom organisationen drivna ALU-1000 projektet varit en förutsättning för digitalilseringen av stora delar av befintliga manuella arkivförteckningar. För närvarande är det i stort sett endast delar av Krigsarkivets arkivförteckningar som återstår. Sammanlagt har omkring 1100 personer varit anvisade ALU-platser i kommuner runt om i landet, med uppgift att förutom arkivförteckningar även digitalisera olika specialregister, såsom t ex 1890 års folkräkning och bilregister. Dock är det viktigt att poängtera att alla manuella arkivförteckningar inte kunnat datoriseras eftersom vissa har en struktur som inte kan hanteras i arkivverkets arkivinformationssystem (ARKIS). Dessa måste antingen läggas in som bilder, ordbehandlingsdokument eller omarbetas. Vissa av bristerna i det nuvarandearkis kommer dock att åtgärdas, i samband med byggandet av dess efterföljare ARKIS Il, mer om detta nedan. Fortsättningsvis digitaliseras även kommunala arkivförteckningar och det sker i, den inom Riksarkivet nyinrättade enheten, ARKION:s regi. Alla kommuner i Sverige har fltt erbjudande om kostnadsfri digitalisering av sina arkivförteckningar och de som vill kan sedan presentera resultatet inad. Sammanställningen av nästa års utgåva påbörjas under hösten och sista leveransdag för material, som skall med i NAD-98, är den 30 september. För de institutioner som vill deltaga finns information att hämta på NADenhetens websida under adress http://www.ra.se/-ra/nadl/nadl.ktm. NAD-98 kommer att finnas både som Internet- och cd-version och finnas tillgänglig i början av 1998. Förutom uppdatering av befintligt innehåll kommer denna upplaga även att innehålla en arkivbibliografi. En förutsättning för att informationssammanställningen i NAD skall vara meningsfull är att levererande institutioner följer ett gemensamt regelverk Därför har mycket tid och kraft lagts ner på att ta fram en dataelementkatalog för arkivinformation. Dataelementkatalogen innehål-

ler ett regelverkför vadsom skall registreras och hurdet skall ske, se exempel i bilaga 2. Dataelementkatalogen är helt hård- och mjukvaruoberoende och innehåller bl a regler för hur man anger arkivens namn, arkivbildare, kategoritillhörighet (personarkiv, företagsarkiv etc.) samt namn på personer och institutioner som har anknytning till arkiven. Denna katalog är inte att betrakta som ett slutgiltigt dokument utan kommer att kompletteras och förbättras efter hand. Regelutvecklingen sker i samklang med det arbete som pågår inom den av International Council on Archives (ICA) tillsatta Commission on Descriptive Standards. För närvarande pågår en revidering av denna katalog och målsättningen är att innehållet i befintliga dataelementkataloger för kartor, ritningar och fotografier skall integreras i samma dokument. En stor förändring är att arkivredovisningen nu utvidgats och går ner på dokumentnivå. Befintliga dataelementkataloger kan rekvireras från Riksarkivets NAD-enhet. Det är viktigt att förstå att regelverket är uppbyggt så att man enbart använder de delar man har behov av. Det är alltså inte nödvändigt att använda alla dataelement, något som för övrigt inte låter sig göras eftersom vissa dataelement utesluter varandra, utan man väljer de som motsvarar den nivå man valt att registrera på. Arkivverkets registrering är t ex inledningsvis grund men bred, för att skapa överblick, men skall i nästa skede fördjupas. Samtidigt görs all nyregistrering, i samband med nyförtecknande av levererade arkiv, på en djupare nivå. Detta är ett sätt att dokumentera den kunskap som arkivarien förvärvar vid ordnings- och förteckningsarbeten. En kunskap som därigenom kan överföras till nästa generation arkivarier och alla som har anledning att utnyttja bevarade arkiv. Vissa institutioner kan ha behov av information och specialtermer som inte tas upp i dataelementkatalogen och därför är det tillåtet att lägga till sk lokala dataelement. Tidigt insågs problemet med att uppnå den högsta formen av samordning, dvs att ra alla institutioner att följa samma registreringsregler och använda samma hård- och mjukvara. Samtidigt blev fördelarna med ett internationellt informationsutbyte uppenbara och därför valde man att ansluta sig till utbytesformatet MARC-AMC (Machine Readab/e Cataloging-Arehivat and Manuscripts Contro b, som är arkivens motsvarighet till bibliotekens MARC-format'. Genom att ha ett gemensamt utbytesformat kan man på ett förhållandevis smidigt sätt sammanställa information från Se vidare Arkiv, samhälle och jorskningr987, s 179ff och 1988, s 45-56. 75

olika datormiljöer, t ex från datorer med operativsystemet UNIX och Maclntosh eller PC-baserade system. Ett sätt att ytterligare hö j a kvaliteten inad är att knyta registrerade arkiv till auktoriserade namnformer på arkivbildare, dvs namn på t ex personer, företag eller institutioner. Visionen är att kunna söka på August Strindberg och ra fram alllitteratur om honom och som är skriven av honom, arkiv som innehåller handlingar med anknytning till honom samt föremål, tavlor etc som han på ett eller annat sätt har en koppling till. Som ett led i att uppnå detta inleddes ett projektsamarbete med Kungliga Biblioteket som syftar till att skapa ett för arkiv, bibliotek och museer gemensamt auktoritetsregister. Projektet, som stöds av BIBSAM och går under namnet Auktoritetssamarbete mellan arkiv, bibliotek och museer, har sammanställt ett regelverk med gemensamma grundkrav för ett sådant auktoritetsregister. Dvs man har identifierat ett antal dataelement som skall finnas med och kommit överens om hur informationen skall registreras. Detta har gjorts genom att jämföra LIBRIS befintliga regelverk med det som presenterats av ICA i form av standarden ISMR(CPF) 3 De dataelement som föreslås bli gemensamma finns presenterade i bilaga 3 Det praktiska utbytet av auktoritetsinformation föreslås ske i ett MARCbaserat utbytesformat, enligt ISO 2709. Men eftersom både LIBRIS och NAD nu kommer att kunna nås via Internet skulle det även vara möjligt att utbyta information via standarden SGML (Standard Generalized Markup Language), enligt ISO 8879. Utgångspunkten i det gemensamma auktoritetsregistret tas i LIBRIS befintliga auktoritetsregister och detta kompletteras med arkivbildare som endast förekommer inad. Denna balans blir ett första bidrag på förslag till nya auktoriteter. Ett annat sätt att ta fram nya auktoritetsförslag är den påbörjade registreringen av manuella brevskrivareregister inom arkivverket och universitetsbiblioteken. Dettaarbete bedrivs i SVAR:s ocharkion:s regi och kommer att göra befintliga manuella brevskrivareregister tillgängliga i en gemensam databas. Därutöver kan auktoritetsregistret kompletteras med uppgifter ur tryckta yrkesmatriklar och det, på universitetsbiblioteken förvarade, okatalogiserade trycket, som bl a innehåller uppgifter om företag och föreningar. En NUTEK-finansierad försöksregistrering har redan genomförts när det gäller yrkesmatriklar för lantmätare och arkitekter och det finns planer på genomgång och registrering av det okatalogiserade trycket. International Standard Archival Authority Record for Corporate Bodies, Persons and Farnilies, ISAAR(CPF). (Ottawa, 1996). 76