Kriminologiska institutionen

Kriminologiska institutionen Bevisvärdering vid våldtäktsmål En fallanalys av domstolarnas metod C-uppsats i kriminologi Höstterminen 2006 Ida Gerner

Sammanfattning Uppsatsen har till syfte att belysa domstolarnas bevisvärdering vid våldtäktsmål. I uppsatsen har en rättsdogmatisk metod använts. Materialet för undersökningen består av 29 hovrättsdomar från 2005-04-01 till 2006-11-20. Den 1 april 2005 fick sexualbrotten en ny utformning. Det har, till min vetskap, inte utförts några studier på området liknande denna sedan lagändringen. Även om ändringen inte är av processuell karaktär kan lagändringens sänkta beviskrav ha kommit att påverka domstolarnas bevisvärdering. Uppsatsen kan därför anses belysa ett nytt kapitel gällande bevisvärderingen vid våldtäktsmål. Av studien framkom att HovR vid bevisvärderingen, med viss modifikation, använt sig av följande metod: Utsagorna har först prövats för sig. En trovärdig utsaga måste vara sammanhängande, klar och detaljerad. Det kan ha framkommit något som gett anledning till att betvivla att berättelsen verkligen återgett vad som verkligen hänt men då måste annan stödbevisning, om domen ska bli fällande, kunna styrka berättelsens tillförlitlighet. Med i bedömningen tar HovR även om målsäganden i allt väsentligt lämnat samma uppgifter i förhör som i domstolen. Skiljer sig uppgifterna måste målsäganden kunna lämna en rimlig förklaring till detta. Vidare prövar domstolen om det finns några motiv för målsäganden att falskeligen anklaga den tilltalade. Indirekta vittnen visade sig ha en avgörande inverkan i de fall där övrig bevisning var bristfällig eller helt saknades. I vissa fall i materialet tycks domstolen ha förlitat sig allt för mycket på sin egen subjektiva uppfattning om vad som exempelvis utgör ett trovärdigt offerbeteende. I flera av fallen är det även tveksamt om den bevisning domstolen förlitat sig på kan anses vara rättsligt relevant. I ett fall bidrog exempelvis vittnens nya inställning till målsäganden till en friande dom. Vidare visar undersökningen att flera målsäganden är bättre än en. Målsägandenas berättelser kan i betydlig mån stärka varandras inbördes trovärdighet. Genom undersökningen framkom även att trovärdighetsbedömningen ofta hamnar i en prövning av målsägandens trovärdighet som person istället för en bedömning av utsagans trovärdighet. Ett sådant synsätt innebär att vissa offer får sämre möjlighet till upprättelse på grund av personliga omständigheter. Det kan konstateras att det i flera fall kan ifrågasättas om domstolarnas värdering överensstämmer med gällande rätt. 1

FÖRKORTNINGAR... 3 1. INLEDNING... 4 1.1 SYFTE... 5 1.2 AVGRÄNSNING... 5 1.3 DEFINITIONER... 5 1.3.1 Våldtäkt... 5 1.3.2 Ställt utom rimligt tvivel... 6 1.4 TIDIGARE FORSKNING... 7 1.5 DISPOSITION... 8 2. METOD... 9 2.1 MATERIAL... 10 2.2. TILLVÄGAGÅNGSSÄTT... 11 3. BEVISFÖRING... 11 3.1 BEVISNINGEN... 11 3.2 FRI BEVISPRÖVNING OCH BEVISFÖRING... 13 3.3 BEVISMEDEL... 13 3.4 BEVISKRAV OCH BEVISVÄRDERING I VÅLDTÄKTSMÅL... 14 3.5 BEVISTOLKNING... 14 3.6 TROVÄRDIGHETSBEDÖMNING... 15 4. RESULTAT OCH ANALYS... 17 4.1 MATERIALET... 17 4.2 BEVISNINGEN... 18 4.3 DOMSTOLENS TILLVÄGAGÅNGSSÄTT... 19 4.4 TROVÄRDIGHETSBEDÖMNINGEN... 19 4.4.1 Allmänt förekommande kriterier... 20 4.4.2 Övrigt förekommande kriterier... 21 4.4.3 Kan tala både för och emot utsagans trovärdighet... 22 4.4.4 Trovärdighetsmodell... 22 4.5 STÄLLT UTOM RIMLIGT TVIVEL?... 23 4.6 FALLANALYS... 25 Fall 9 Sovande målsägande... 25 Fall 10 Tidigare dom som bevis... 26 Fall 12 Knytnävsslag som förspel?... 28 Fall 16 Manipulerande målsägande med onormalt offerbeteende... 29 Fall 30 Osannolik utsaga... 32 Fall 15 Målsäganden biträder inte längre åtalet... 33 5. SLUTSATSER... 35 6. AVSLUTANDE DISKUSSION... 37 KÄLLFÖRTECKNING... 40 2

Förkortningar A.a. Anfört arbete BrB Brottsbalken f. Och följande sida ff. Och följande sidor HD Högsta domstolen HovR Hovrätten kap. Kapitel NJA Nytt juridiskt arkiv Prop. Proposition RB Rättegångsbalken RH Rättsfall från hovrätterna s. Sida SOU Statens offentliga utredningar st. Stycke SvJT Svensk Juristtidning 3

1. Inledning Sexualbrott står ständigt i fokus i vårt samhälle. Ett fungerande rättsväsende gällande sexualbrott är av stor vikt för att motverka misstro mot vårt rättssystem men även för att ge brottsoffret upprättelse. Samhället såväl som rättsväsendet ger ständigt prov på en mängd föreställningar och fördomar när det gäller sexualbrott. Brotten genererar skuldkänslor och ångest och innebär en grov integritetskränkning som offret får leva med resten av sitt liv. Bevisläget i våldtäktsmål är ofta besvärligt för åklagaren och risken är stor att många offer inte får upprättelse om beviskraven är för höga. Detta kan å andra sidan inte åberopas som stöd för att ge åklagaren bevislättnad vid just våldtäktsbrott. Det säger sig självt att en våldtäktsanklagelse i ett rättssäkert samhälle inte kan betraktas som detsamma som att den anklagade är skyldig. I den allmänna debatten har framförts både den synpunkten att domstolarna i mål om sexualbrott tillämpar alltför låga beviskrav med innebörden att oskyldiga fälls men även den att domstolarna tillämpar alltför höga beviskrav vilket innebär att skyldiga inte döms. När två personer har sex med varandra ska detta ske på frivillig basis. Det är frivilligheten, numera i förhållande till tvång eller misshandel eller hot om brottslig gärning, som utgör gränsdragningen för vad som utgör ett brott. I 6 kap. brottsbalken (BrB) regleras sexualbrotten. Har relativt lite våld förekommit och inga ögonvittnen finns att tillgå är brottet ofta svårt att bevisa. Sannolikt innebär detta i stor utsträckning att åklagaren ofta redan vid förundersökningen finner att brott inte kan styrkas och att åtalet läggs ner. Vissa fall går trots allt vidare till domstol, där domarna ställs inför en svår uppgift. Det är inledningsvis åklagarens uppgift att ta ställning till om åtal ska väckas samt hur brottet ska rubriceras (Rättegångsbalken (RB) 45:1). Rubriceringen kan ofta bero på detaljer kring själva händelsen. Åklagarens uppgift är sedan att bevisa att brott begåtts, att den sexuella handlingen inte varit frivillig. Åklagaren är således beroende av hållbar bevisning för att kunna få den tilltalade fälld. Domarnas uppgift är att analysera den bevisning som framlagts av åklagaren och vad som åberopats av den tilltalades advokat. Bevisvärderingen utgör en ständig tolkningsprocess där domare genom sina egna kunskaper, erfarenheter och värderingar tolkar betydelsen av en viss händelse, en viss omständighet eller ett visst bevis. Innan arbetet påbörjades förväntade jag mig att möjligtvis hitta något enstaka fall där domstolens värdering kunde anses anmärkningsvärd eller diskutabel. Verkligheten visade sig vara en annan. 4

1.1 Syfte Syftet med uppsatsen är att analysera domstolarnas bevisvärdering vid våldtäktsmål. I centrum står framförallt värderingen av parternas utsagor. Vilka krav ställs för att målsägandens och den tilltalades utsagor ska bedömas som trovärdiga i sig? Fokus ligger huvudsakligen på domstolens resonemang kring trovärdigheten och tillförlitligheten i målsägandens och den tilltalades utsagor. Övrig bevisning är även av vikt för uppsatsen då den utgör stöd för utsagorna. De frågeställningar uppsatsen inriktar sig på är: Hur värderar domstolarna utsagor och hur förhåller sig denna värdering till gällande rätt? Kan någon metod för trovärdighetsbedömningen urskiljas ur domarna? Vad krävs för att gärningspåståendet anses vara ställt utom rimligt tvivel? 1.2 Avgränsning Uppsatsen behandlar bevisfrågor vid våldtäktsmål, särskilt fokus läggs på värderingen av utsagor. Uppsatsen begränsar sig till hur bevisvärderingen redovisas i domarna. Frågor gällande våldtäktsrekvisiten såsom problematik kring t.ex. rekvisitet hjälplöst tillstånd behandlas ej annat än då det, på ett för uppsatsen relevant sätt, kan kopplas till bevisningen. Utanför uppsatsens fokus ligger även frågor kring gränsdragningsproblematiken mellan sexualbrotten. Domar som utgör grunden för analysen är huvudsakligen domar där målsäganden varit över 15 år och där den tilltalade är man och målsäganden kvinna. I några av domarna är målsäganden yngre, 13 år som yngst. Avgränsningarna har framförallt gjorts av utrymmesskäl men även för att resultatet ska bli så representativt som möjligt för den undersökta gruppen. 1.3 Definitioner 1.3.1 Våldtäkt Den 1 april 2005 fick 6 kap. BrB, gällande sexualbrott, ett förändrat innehåll. Genom den nya lagen 2005:90 ändrades gränsdragningen mellan sexualbrotten och en del brottsrubriceringar. 5

Syftet med ändringarna var framförallt att öka skyddet mot sexuella kränkningar och att ytterligare förstärka den sexuella integriteten och självbestämmanderätten. 1 I och med lagändringen utökades tillämpningsområdet för våldtäkt. Våldtäkt och grov våldtäkt regleras i 1. Genom förändringen har begreppet våldtäkt utvidgats till att avse gärningar som tidigare rubricerats som sexuellt tvång eller sexuellt utnyttjande. Den juridiska definitionen av våldtäkt lyder numera som följer: Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två år och högst sex år. Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst tillstånd. I uppsatsen görs en distinktion mellan olika typer av våldtäkter. Uppsatsen skiljer mellan utomrelationella och inomrelationella våldtäkter samt gruppvåldtäkter. 2 Med inomrelationella våldtäkter avses våldtäkter där förövare och offer känner varandra mer eller mindre sedan tidigare, till skillnad från utomrelationella våldtäkter som utgörs av så kallade överfallsvåldtäkter. Med gruppvåldtäkter avses här våldtäkter med fler än en gärningsman. 1.3.2 Ställt utom rimligt tvivel Ett för uppsatsen relevant begrepp är formuleringen ställt utom rimligt tvivel. Detta är ett beviskrav som medför att det alltid måste finnas konkreta bevis och indicier för att åklagarens gärningspåstående ska kunna godtas som sanningen om den aktuella händelsen. Det brukar uttryckas att det av beviskravet följer en hypotesmetod enligt vilken det handlar om att försöka bedöma vad som verkligen hänt i det enskilda fallet, oavsett hur vanligt, hur ovanligt, sannolikt eller osannolikt detta beteende är. Ett uteslutande av friande förklaringar måste således fastställas på ett konkret, inte abstrakt, sätt. Det får inte vara fråga om att domstolarna tillämpar ett balansvågsförfarande genom vilket man väljer den mest sannolika förklaringen till händelsen. Vid den slutliga värderingen av bevistemat 3 ska frågeställningen gå ut på att 1 SOU 2001:14 s. 12. 2 Se Sutorius, Bevisprövning vid sexualbrott s. 93. 3 Vad som ska bevisas (styrkas) med ett visst bevismedel. 6

undersöka om det föreligger några konkreta omständigheter, vilka kan förenas med en friande förklaring. Är så fallet föreligger rimligt tvivel. 4 Begreppets närmare innebörd i just våldtäktsmål redogörs för under kapitel 2. 1.4 Tidigare forskning Maria-Pia Boëthius var en av de första kvinnorna i Sverige som belyste våldtäktsbrottet genom ett könsperspektiv. Hennes bok Skylla sig själv från 1976 var en reaktion på 1976: års sexualbrottsutredning, vilken avsåg att avskaffa våldtäktsbrottet. En feministisk synvinkel av brottet var sedan etablerat och Boëthius arbete har efterföljts av ett flertal forskare och journalister. Det feministiska synsättet har med stor sannolikhet varit en viktig del i utvecklingen av regleringen av våldtäktsbrottet. Historiskt sett har brottet gått från att vara ett egendomsbrott till att utgöra ett integritetskränkande brott. 5 Att skydda offret har mer och mer satts i fokus. Tove Pettersson skrev 1996 en C-uppsats 6 där syftet dels var att studera hur våldtäkter där de inblandade hade eller haft en tidigare sexuell relation före våldtäkten bedömdes i rätten. Några år efter sin C-uppsats sammanställde Pettersson sina egna reflektioner gällande forskningsvärldens och vetenskapens avvaktande inställning till feministisk teori och forskning i ett kapitel 7 i antologin Femininiteter, maskuliniteter och kriminalitet. I kapitlet analyseras risker med att inte acceptera feministiska angreppssätt som vetenskapliga. Det konstateras att det kan få konsekvenser både för analyser och för tillkomsten av ny kunskap. I sin C-uppsats försökte hon att inte inta en feministisk ansats till materialet (våldtäktsdomar). Trots detta avståndstagande var det många som uppfattade hennes uppsats som feministisk, vilket irriterade henne. 8 I efterhand insåg Pettersson att hennes arbete förlorat på det objektiva förhållningssättet. Hon borde enligt henne själv ha använt sig mer av en kvalitativ analys, för att mer ingående analysera resonemangen som fördes i domstolarna. Detta ledde till att materialet inte analyserades tillräckligt i uppsatsen. Detta tror hon beror på att hon till varje 4 Diesen, Göteborgsbranden, Malexander- och Söderbergsmodern svåra mål i teorin, enkla i praktiken? s. 633ff. 5 SOU 2001:14 s. 107. 6 Våldtäkter inom relationer. 7 Pettersson, Feminismrisk som analyshämmare. 8 A.a. s.336ff. 7

pris försökte undvika en feministisk tolkningsram. 9 Pettersson drar i efterhand nya slutsatser av sitt arbete. Hon anser bland annat att domstolens resonemang utifrån en feministisk tolkningsram blir helt logiska. 10 Tidigare forskning på området har även utförts bland annat av Ulrika Andersson, Hans (ord) eller hennes? och Helena Sutorius, Bevisprövning vid sexualbrott. Andersson har i sin doktorsavhandling tittat på hur domstolarna framställer offret med hänsyn till kropp, kön och sexualitet. I fokus står problematiken med våldtäktsrekvisiten och den straffprocessuella prövningen. Det straffrättsliga skyddet mot sexuella övergrepp analyseras utifrån frågan om hur rättsskyddssubjektet konstrueras. I Sutorius arbete ligger fokus på bevisprövningen vid sexualbrott. I hennes arbete behandlas vidare en av justitierådet Torkel Gregow framställd metod baserad på HD: s praxis avseende trovärdighetsbedömningen av utsagor. 11 Denna uppsats har ingen feministisk utgångspunkt. Området är på många sätt lämpligt för feministisk forskning, men för att få ett vidare perspektiv har ett bredare neutralt synsätt valts. Uppsatsen inriktas på domstolarnas bevisvärdering vid våldtäktsmål. En liknande studie utfördes av 1998 års Sexualbrottskommitté (Ju 1998:03). Kommitténs uppdrag omfattade bland annat att undersöka domstolarnas bevisvärdering i mål om sexualbrott, särskilt gällande barn som blivit utsatta. 12 Kommitténs arbete grundade sig i en praxisundersökning omfattande ca 400 fall. Utredningen fann inga särskilda brister gällande bevisvärderingen. 13 1.5 Disposition I kapitel 2 presenteras metoden och materialet. Kapitel 3 utgörs av den processuella gällande rätt som utgör den teoretiska bakgrunden i detta arbete. Den processuella gällande rätten består av RB, förarbetena till RB, vägledande avgöranden från Högsta domstolen (HD) samt doktrin 14 på området. Fjärde kapitlet utgörs av resultat och analys av studien. I femte kapitlet 9 A.a. s. 338. 10 Pettersson, Feminismrisk som analyshämmare, s. 340. 11 Gregows modell behandlas under kapitel 2, då denna utgör en del av den teoretiska bakgrunden. 12 SOU 2001:14 bilaga 2, s. 617. 13 SOU 2001:14 s. 336. 14 Juridisk litteratur. 8

dras slutsatser av resultaten och analysen. I sjätte kapitlet ges en avslutande diskussion gällande studien och förslag till ny forskning. 2. Metod Denna uppsats är baserad på kvalitativt inriktade fallstudier. Jag har använt mig av en rättsdogmatisk (traditionell juridisk) metod. Genom denna avser jag att utreda vad som utgör gällande rätt vid bevisvärderingen och vidare om domstolarnas metod kan sägas överensstämma med denna. För att undersöka vad som utgör gällande rätt och vilka som är de grundläggande processrättsliga premisserna avseende bevisningen vid våldtäktsmål, används relevant lagtext, förarbeten, praxis från högsta domstolen, doktrin på området samt utvalda hovrättsfallen. För uppsatsen är det framförallt domskälen som är av intresse då det är där domarna gör sin värdering av den bevisning som framkommit i målet. Resterande del av domen är av betydelse då det där framgår hur parterna uppfattat händelsen och vilken övrig bevisning som förekommit i målet. Det vill säga den bevisning som domstolarna sedan värderar i domskälen. Jag avser att analysera och belysa de utsagor som framkommit i domarna i ljuset av gällande rätt och försöka urskilja den metod domstolarna använder sig av för att utföra en trovärdighetsbedömning. Vilka kriterier återkommer och är dessa förenliga med gällande rätt? Även underliggande bedömningsaspekter kan tänkas föreligga, vilka inte alltid uttrycks explicit utan framkommer genom domarnas egen inställning och attityd till parterna. Ytterligare tankegångar som inte framkommer i domskälen finns endast i domarnas huvuden och kan därför synliggöras endast genom en analys av underliggande budskap i språket. Vad som inte heller alltid framkommer explicit är vilken styrka olika bevismedel tilldelas beroende på fallets karaktär och övriga bevismedel. Både vad som sägs explicit och implicit undersöks i uppsatsen. Intressant för uppsatsen både är hur domstolarna värderar bevisningen och hur de borde värdera bevisningen dvs. hur värderingen förhåller sig till gällande rätt. Argumentationen och tolkningarna analyseras i sig. Den inriktning som föreligger är koncentrationen på bevisningen och trovärdighetsbedömningen av utsagorna. Ett problem med en analys baserad på rättsfall är att man endast har sekundärkällan att tillgå. På så sätt är man beroende av vilka omständigheter och uppgifter som domstolen tagit med i 9

domen och hur dessa beskrivits. I en kvalitativ fallstudie kan måtten för validitet och reliabilitet inte avgöras i förväg. 15 För att öka intersubjektiviteten dvs., för att ge utomstående möjlighet att uppnå samma resultat, är avsikten att så noga som möjligt ge förklaringar till hur undersökningen gått till och vad som framkommit ur materialet. Därför presenteras materialet inledningsvis utförligt varefter resultat och analys av det aktuella området utförs. För att reliabiliteten ska bli så hög som möjligt kommer de tolkningar som görs att uttryckligen motiveras. I fallanalysen (4.6) används kursiveringar för att betona viktiga formuleringar som domstolen gjort, detta för att öka textens genomskinlighet och därmed dess validitet. 16 2.1 Material Den 1 april 2004 ändrades regleringen av sexualbrott i 6 kap BrB. De domar som studerats har tillkommit efter detta datum och fram till 2006-11-20. Detta urval har ansetts lämpligt då tidigare studier på området endast (till min vetskap) behandlat domar avgjorda enligt tidigare lagstiftning samt att omfånget visat sig utgöra passande storlek. Som sökbas har Pointlex använts. Sökningen har koncentrerats till våldtäktsdomar, under angivet tidsintervall, från hovrätterna i Sverige. Anledningen till att de behandlade domarna är tagna från hovrätterna är framförallt att HD endast tagit upp ett våldtäktsmål som inte gällde våldtäkt mot barn sedan 2005-04-01. Att undersöka tingsrättsdomar skulle i sin tur ge ett allt för omfattande material för denna uppsats. Sökningen gav 81 träffar. Bland dessa förekom även våldtäkter mot barn och andra sexuella övergrepp vilka, med hjälp av Pointlex söksystem, sållades bort innan granskningen. Sållades bort gjorde även de hovrättsdomar som tillkommit efter 2005-04-01, där brottet begåtts före denna tidpunkt och därför reglerats av tidigare lagstiftning. Som underlag för undersökningen kvarstod till sist 29 domar. Påpekas bör att den nya lagstiftningen är straffrättslig och således inte syftat till ändra bevisvärderingen som sådan. 17 Beviskravet har dock sänkts och detta kan påverka domstolarnas bevisvärdering, varför uppsatsen kan sägas belysa ett nytt kapitel av domstolarnas bevisvärdering i våldtäktsmål. 15 Validitet avser att man har undersökt och mätt det man ville undersöka och ingenting annat medan reliabilitet avser att mätningen skett på ett tillförlitligt sätt. 16 Bergström & Boréus, Textens mening & makt s. 352. 17 En ändring av den gällande rätten för bevisvärdering måste ske genom en förändring i den processuella gällande rätten dvs. genom lagstiftning (RB), förarbeten eller rättspraxis. 10

2.2. Tillvägagångssätt Materialet (de 29 hovrättsdomarna) har inledningsvis studerats för att skapa en bild av förekommande bevisning. Efter detta har koncentration lagts på parternas respektive utsagor och hur dessa värderas. Fokus ligger som tidigare nämnts på domskälen. Nedan angiven bevisning utgörs av den rättsligt relevanta bevisning som var mest förekommande i materialet. Tyngdpunkten ligger på de två första, men även relationen till övriga fyra är av intresse. Målsägandens berättelse. Gärningsmannens berättelse. Rättsintyg. Vittnesutsagor. DNA etc. Sakkunnigutlåtande. Sex av de 29 fallen presenteras utförligt. Dessa fall anses på olika sätt belysa hur domstolarnas bevisvärdering går till och problematiken med denna beroende på situation. 3. Bevisföring Lagen uppställer inga direkta regler om hur bevisvärderingen ska gå till. I RB 35:1 ges en allmän direktion enligt vilken: Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat. För att kunna förstå bevisvärderingen och trovärdighetsbedömningen krävs en genomgång av bevisningens karaktär och funktion i brottmål, vilket följer nedan. 3.1 Bevisningen Med hjälp av bevisning vill parterna i domstolen visa att ett händelseförlopp skett eller inte skett. I praktiken innebär detta att man åberopar olika slags bevisning och talar om för rätten hur man anser att bevisningen ska tolkas och vad varje bevis avser styrka. Att värdera bevis handlar om att avgöra sambandet mellan ett påstående om en händelse och spåren från denna 11

händelse för att konstatera om denna händelse verkligen inträffat. 18 För att kunna bifalla åtal av brott krävs att domstolen finner den brottsliga gärningen styrkt. Åklagaren är den som ska styrka åtalet. 19 Åklagarens gärningspåstående bildar den tes som antingen ska godtas eller förkastas. Det som prövas i ett brottmål är alltså uteslutande om det faktiskt inträffade stämmer med åklagarens gärningspåstående. Domaren behöver inte själv söka den korrekta lösningen utan endast pröva om den av åklagaren framlagda gärningsbeskrivningen håller eller ej. Gärningsbeskrivningen innehåller tre huvuddelar: 1) gärningsmannaskapet, 2) identifikation av brottet till tid, plats och objekt samt 3) gärningen (RB 45:4 st. 1 p1 & 3). Grunden för åtalet betecknas som den brottsliga gärningen (RB 45:4 st. 1 p3). För att åtalet ska anses styrkt ska det vara ställt utom rimligt tvivel att den åtalade begått gärningen. 20 Således föreligger en oskyldighetspresumtion. Ingen betraktas som skyldig förrän motsatsen bevisats. Denna princip är grundläggande i det västerländska straffrättssystemet och finns även införd i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna art 6 punkt 2. Det ska praktiskt taget framstå som uteslutet att den åtalade är oskyldig för att denne ska kunna dömas. Brottmålsdomen kan ses som ett uttryck av en hög grad av sannolikhet för att den av åklagaren påstådda gärningsbeskrivningen faktiskt överensstämmer med det inträffade. Av stor vikt är även principen in dubio pro reo, med innebörden i tvivelsmål för den tilltalade. Beviskravet som gäller för att åtal ska bifallas är alltså strängt och detta måste i synnerhet sägas gälla i fråga om grova brott. I doktrin har en checklista för hur bevisprövningen ska tillämpas utformats. 21 Denna lyder i korthet: 1) Formulera åklagarens bevistema 2) Uppdela bevistemat i deltemata 3) Fördela den förebragda bevisningen på respektive deltema 4) Bestäm bevisets karaktär 5) Gör en bedömning av utredningens omfattning 6) Värdera huvudbevisen 7) Värdera motbevisen 8) Värdera huvudbevis och motbevis 18 Björkman, Diesen, Forssman, Jonsson, Bevis s. 14. 19 Carlson, Persson, Processrättens grunder s. 68. 20 Se under definitioner 1.3.2. 21 Björkman, Diesen, Forssman, Jonsson, Bevis s. 78. 12

9) Beräkning av sannolikhet för att åklagarens deltema överensstämmer med det faktiskt inträffade 10) Pröva beviskravet 11) Pröva felmarginalen 3.2 Fri bevisprövning och bevisföring Det är endast den bevisning som lagts fram under huvudförhandlingen som får ligga till grund för domstolens bedömning (RB 30:2). Parterna ska själva, i brottmål som faller under allmänt åtal, sörja för bevisningen, men rätten kan även själv föranstalta om bevisning som anses nödvändig enligt RB 35:6. Bevisföringen sägs vara fri. Den fria bevisprövningen innebär att domstolen i sin prövning kan värdera beviset efter vad den anser beviset vara värt. 22 Domstolen avgör exempelvis själv om en utsaga är trovärdig eller ej. Den fria bevisprövningen finns lagstadgad i RB 35:1. I princip finns det inte heller något förbud mot något visst sorts bevismedel 23. Det krävs dock att ett bevismedel är adekvat och relevant för att det ska godkännas av rätten. Enligt RB 46:4 2st ska rätten se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet (detta gäller även i hovrätten (HovR) 51:17). Om beviset skulle anses vara uppenbart utan verkan kan det avvisas enligt RB 35:7. Detta kan dock vara svårt att avgöra för domstolen. 3.3 Bevismedel Det ankommer som tidigare nämnts på domaren att pröva och avgöra bevisfrågan (35:1 1st RB). Varje bevismedel ska värderas för sig, en helhetsbedömning av bevisningen får således inte göras. En sammanvägning får alltså först göras då varje bevis prövats individuellt. 24 Domarens uppgift är att bedöma styrkan hos varje framlagt bevis. Det ska inte föreligga någon teoretisk skillnad mellan olika bevismedel när det gäller värderingen. Skillnader blir 22 Carlson, Persson, Processrättens grunder s. 69. 23 Arten av bevisning. 24 Björkman, Diesen, Forssman, Jonsson, Bevis s. 78. 13

dock svåra att undgå då viss bevisning exempelvis kräver sakkunskap medan annan bevisning baseras på allmän kunskap. 25 3.4 Beviskrav och bevisvärdering i våldtäktsmål Bevisvärderingen i sexualbrottsmål hamnar ofta i en utsagebedömning, framförallt av målsägandeutsagan eftersom bevisbördan ligger på åklagaren. HD har i ett flertal fall uttalat att målsägandens uppgifter kan vara tillräckliga för en fällande dom. 26 Trovärdigheten och tillförlitligheten av kvinnans utsaga ska enligt processuella principer objektivt värderas gentemot allmänna erfarenhetssatser 27. Det avgörande blir, förutom eventuell stödbevisning, exempelvis i form av vittnesutlåtande, trovärdigheten hos målsäganden och huruvida hennes uppgifter är tillförlitliga. Vid en sådan situation anses det inte tillräckligt att målsägandens uppgifter endast framstår som mer tillförlitliga än den tilltalades. Målsägandens uppgifter måste anses så pass tillförlitliga att det anses klarlagt att den åtalade begått gärningen. Detta fastslogs av HD redan i NJA 1980 s. 725. Först efter en helhetsbedömning av vad som framkommit i målet kan rätten bedöma om det kan anses ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade begått brottet i fråga. Tillämpliga kriterier för prövningen avgörs utifrån omständigheterna i det enskilda fallet bland annat av våldtäktens art, relationen mellan offer och förövare och förekomsten av sexuella övergrepp. Om målsägandens utsaga bedöms som trovärdig och klarar ett relevant urval av adekvata tillförlitlighetskriterier kan det räcka för en fällande dom. Detta bygger dock på att den tilltalades utsaga inte bedöms som trovärdig och att det inte finns några konkreta omständigheter till stöd för ett friande alternativ. 28 3.5 Bevistolkning Det ovan angivna är den teoretiska utgångspunkten. I praktiken kan dock bevis tolkas olika av olika domare. Beviskravet uttrycks i vissa fall på så sätt att domaren måste vara fullständigt övertygad om att den åtalade är skyldig. Även om ramarna för bevisprövningen finns går det inte att undvika att tolkningen även kommer att påverkas av subjektiva grunder i form av 25 Björkman, Diesen, Forssman, Jonsson, Bevis s. 61. Domstolen kan tillkalla en sakkunnig enligt RB 40:1.Vanligast är dock att parterna själva tillkallar sakkunniga enligt RB 40:19. 26 Se. NJA 1991 s. 83, 1992 s. 446 och 1993 s. 68. 27 Den erfarenhet och kunskap domarna har om liknande situationer. 28 NJA 1980 s. 725. 14

domarens egna erfarenheter, allmänbildning och attityder. Det kan dock inte godtas att domaren känner sig övertygad endast på grund av subjektiva skäl. Olika domstolar kan med ett sådant synsätt komma fram till olika bedömningar av samma material. För att åtalet ska kunna bifallas måste det finnas objektiva skäl. Sådana objektiva skäl kan enligt Gregow utgöras av en vederhäftig utsaga av ett vittne eller en målsägande. 29 Även om samtliga domare skulle vara överens om vilka omständigheter som föreligger till bedömning, kan dock slutsatserna bli olika just beroende på att deras egna värderingar påverkar tolkningen av fakta. Resultaten varierar mellan olika domstolar och domare, beroende på ålder, kunskaper, erfarenheter och egna värderingar. Denna skillnad i domarnas betraktelse av bevisningen är svår att komma åt och den slutsats en domstol kommer fram till kan sägas vara en högst relativ sanning. I doktrin har dock åsikten framkommit att den svaghet som finns i bevisvärderingen i form av dess vaghet och bristande kontrollerbarhet, även innehåller en styrka. Styrkan ligger i flexibiliteten att varje domare har möjligheten att utan hinder av formella krav använda all tillgänglig empirisk kunskap, intuition och fantasi för att söka sanningen om vad som hänt i varje enskilt fall. 30 Erfarenhetssatserna producerar dock i sig inget bevisvärde och det är av stor vikt att fakta i det enskilda målet prövas och inte behandlas som typfall. 31 Erfarenhetssatserna och logiken ska endast användas som verktyg för att nå sanningen. För att minska felkällorna vid avvägningen vid bevisvärderingen kan man uppställa önskemål om bred och djup kunskap, erfarenhet av dömande, stor livserfarenhet, tolerans, förmåga till inlevelse och empati etc. I en konkret värderingssituation handlar det dock snarare om att undvika psykologiska mekanismer, vilka leder till för snabba slutsatser. 32 3.6 Trovärdighetsbedömning Gregow har i en artikel i Svensk juristtidning från 1996 gjort en sammanfattning av de kriterier HD använt sig av vid utsageanalys. 33 Denna metod består i vissa kriterier för trovärdighets- och tillförlitlighetsbedömningen. Det bör dock påpekas att denna modell framförallt tar sikte på sexualbrottmål mot barn varför kriterierna inte direkt kan anses tillämpliga vid sexualbrott mot vuxna (detta diskuteras vidare under kap 4). Enligt Gregow 29 Gregow, SvJT 1996 s. 511. 30 Björkman, Diesen, Forssman, Jonsson, Bevis s. 24. 31 A.a. s. 24. 32 Björkman, Diesen, Forssman, Jonsson, Bevis s. 68. 33 Gregow, SvJT 1996. 15

bör trovärdighetsfrågan delas upp i olika delfrågor, vilka är av betydelse för uppgifternas tillförlitlighet. Efter detta bör en helhetsbedömning göras. 34 Dessa delfrågor delar Gregow upp från a-j, dvs. tio stycken. Härefter följer en kort sammanfattning av dessa: a) Har målsäganden lämnat likartade uppgifter vid skilda förhörstillfällen? b) Har målsäganden lämnat uppgifter som visat sig vara osanna, motstridiga? c) Framstår målsägandens uppgifter som sannolika? d) Har målsäganden någon anledning att lämna osanna uppgifter? e) Målsäganden har underkastat sig obehaget som medföljer rättegång, vilket indikerar att uppgifterna är sanna, annars skulle hon inte utsätta sig för obehaget. f) På vilket sätt har målsäganden lämnat sina uppgifter? Kategoriska uttalanden? Osäkra uttalanden? Klar och sammanhängande berättelse? Domstolens subjektiva intryck! g) Vad som upplyses om målsägandens personliga egenskaper och läggning t.ex. att hon haft stor fantasi och visat prov på ett för åldern osedvanligt intresse för sexuella frågor. Bör dock inte motivera någon långtgående slutsats. h) Hur målsäganden uppträtt och i vilket tillstånd hon i övrigt befunnit sig under den tid då det påstådda övergreppet ägt rum och även därefter. i) Återvunna minnen (aktuellt framförallt vid incestbrott vilka ofta hamnar i domstol när en längre tid förflutit sedan händelsen). j) Är målsägandens uppgifter förenliga med ex. teknisk utredning. Sutorius påpekar att förutsättningen för att metoden ska ge rätt resultat är att det är vetenskapligt möjligt att skilja falska berättelser från sanna och på detta sätt utföra uppgiften utan psykologisk specialistkompetens. 35 Detta kan tyckas omöjligt. Att ha en struktur som grund kan dock anses bättre än att varje domare går efter egen intuition och känsla. Domstolarna använder sig ofta av uttrycken trovärdighet och tillförlitlighet. Trovärdigheten tar sikte på det subjektiva intrycket av sanning som berättelsen och berättandet inger vid återgivningen. Berättelsen kommer av domare uppfattas som sann eller falsk beroende på egna erfarenheter, värderingar och kunskaper. Tillförlitligheten inriktas istället på vilket bevisvärde utsagan kan tillmätas. Bedömningen går ut på att avgöra utsagans hållfasthet när den ställs emot andra utsagor och fakta. 34 Gregow, SvJT 1996, s. 517. 35 Sutorius, Bevisprövning vid sexualbrott s. 89f. 16

4. Resultat och analys 4.1 Materialet 36 Materialet utgörs av totalt 46 stycken målsägande. Samtliga målsägande är kvinnor. De tilltalade är totalt 33 stycken och samtliga män. Av domarna utgörs 23 stycken av inomrelationella våldtäkter varav av dessa fyra fall utgörs av fall där målsäganden och den tilltalade var ett par vid händelsen. I sex fall hade de träffats tidigare under kvällen och i de övriga 13 var de tidigare på något sätt bekanta med varandra. I endast ett av fallen var våldtäkten utomrelationell dvs. en överfallsvåldtäkt. Fem fall bestod av gruppvåldtäkter. Av tabellen nedan framgår att målsägandena i större utsträckning än de tilltalade faller in under den första åldersgruppen. I 22 av fallen framgår inte målsägandens ålder. Anledningen till detta är troligtvis att åldern inte är av särskild vikt för fallet. Där målsäganden är väldigt ung (under 15 år) nämns detta ofta vid ett flertal fall i domen då det kan ha betydelse för om brottet ska anses grovt. Detsamma gäller om målsägande är äldre. De fall där åldern inte framgår kan antagligen hänföras till kategorin 21-40 år, eller möjligtvis till den nedre delen av 41-60 år. Av de tilltalade framgår tydligt att den vanligaste åldern är 21-40 år. Att det inte finns några frågetecken kring de tilltalades åldrar kan förklaras med att den tilltalades personnummer alltid anges i domen. Antal Ålder Målsägande Tilltalad 13-20 21 6 21-40 - 25 41-60 2 2 61-1 - Framgår ej 22 - Summa 46 33 36 I detta kapitel görs referenser till de utvalda hovrättsdomarna i form av nummer från 1 och uppåt. För fallens rättsliga beteckning se källförteckningen. 17

4.2 Bevisningen I 27 av domarna förnekades gärningen helt. I två fall (13 och 25) erkändes våldtäkt och i två fall (39 och 4) gavs partiella erkännande i form av att de tilltalade erkände någon form av våld eller hot i samband med våldtäkten. Ett partiellt erkännande gavs även i fall 24 där den tilltalade uppgav att han varit så berusad att han inte mindes händelseförloppet men att det mycket väl kunde ha gått till så som målsäganden beskrivit. I ett av fallen (3) anförde en vårdare anklagad för att ha våldtagit en 91-årig kvinna att han inte mindes något av händelsen och att onda krafter tagit över. Gemensamt för de flesta av fallen var att bevisningen huvudsakligen utgjordes av målsägandens berättelse. Inte i något av fallen fanns direkta ögonvittnen till händelsen. Det visade sig dock vara vanligt med så kallade indirekta vittnen, vilka inte själva sett övergreppet men kunnat vittna om hur målsäganden betett sig efter händelsen eller vad hon berättat. Dessa vittnesuppgifter har uppfattats som betydelsefulla. I ett antal fall fanns det stödbevisning i form av rättsintyg eller teknisk bevisning (ex. DNA). Bevisning värderad av hovrätterna Antal Målsägandens berättelse 28 Gärningsmannens berättelse (även erkännande) 29 Rättsintyg 18 Vittnesutsagor 28 DNA etc 7 Sakkunnigutlåtande 11 Av tabellen framgår att målsägandeutsagor lämnats i alla fall utom ett och att de tilltalade i samtliga fall lämnat utsagor. I fallet utan målsägandeutsaga (fall 3) var målsäganden 91 år gammal och kunde inte lämna någon berättelse. Rättsintyg var relativt vanliga och beskrev oftast skador på målsäganden. DNA-bevisning förekom i mindre utsträckning. Syftet med DNA-bevisningen var i de flesta fall att bevisa att samlag skett i de fall detta förnekats. Sakkunniga kallades för att ge utlåtande om alkoholkonsumtion och hur skador sannolikt uppkommit (se ex. fall 22). Inte i något av fallen tillkallades sakkunnig för att avge yttrande om tillförlitligheten i målsägandens utsaga. Sex fall var renodlade ord mot ord situationer. Indirekta vittnen fanns att tillgå men inga rättsintyg eller liknande. I fem av de sex fallen var domen fällande. 37 Samtliga av fallen tillhör kategorin inomrelationella våldtäkter och i fem av fallen var parterna tidigare bekanta. 37 Fall nr 23, 33, 27, 24 och 5 var fällande. I fall nr 9 ogillades åtalet. 18

I ett fall hade parterna precis träffats. I enlighet med vad som utgör gällande rätt har domstolarna gjort bedömningen att det ansågs ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade begått gärningen. Detta genom att först värdera målsägandens utsaga och finna denna mycket trovärdig och sedan värdera den tilltalades utsaga och åtminstone hitta någon svaghet i denna, exempelvis att den varit otydlig och motsägelsefull. I samtliga av dessa fall har de tilltalade bekräftat att sexuell handling förekommit men hävdat att det varit frivilligt från målsägandens sida. Domstolen har därför haft att ta ställning till om de sexuella handlingarna varit frivilliga. Domstolarna har utfört en helhetsbedömning där de indirekta vittnenas utsagor haft betydelse. I ett fall (23) i kombination med en sannolikhetsbedömning och i två fall (24 och 33) i kombination med en bedömning av huruvida målsägandena varit i sådant hjälplöst tillstånd som avses i BrB 6:1 2st. Enbart utsagor som bevisning Antal Fällande 5 Icke fällande 1 4.3 Domstolens tillvägagångssätt Domstolarna har i alla fall utom ett haft att bedöma trovärdigheten i målsägandens uppgifter, för att sedan jämföra denna med den tilltalades utsaga och med vad som annars framkommit i målet. Så gjordes även i de flesta fallen även om trovärdighetsbedömningen i vissa fall kan anses mycket kort och motivering saknats (se exempelvis fall 23). Tillvägagångssättet kan ställas upp enligt följande: 1) Utsagorna värderas var för sig. Är utsagan sedd för sig trovärdig? 2) Utsagorna vägs mot varandra. Är någon av utsagorna mer trovärdig och sannolik? 3) Utsagorna ställs mot övrig bevisning och en helhetsbedömning görs. Stödjer eller stjälper övrig bevisning någon av utsagorna dvs. är utsagan tillförlitlig? 4.4 Trovärdighetsbedömningen Materialet ger uttryck för att de av HD uppställda kriterierna, redogjorda för i Gregows artikel för trovärdighetsbedömning, med variation följs även i praktiken. Kriterierna från HD kan 19

dock endast anses utgöra en objektiv referensram för hur domstolarna bör värdera utsagornas trovärdighet. Av hovrättsdomarna framgår att domstolarna i praktiken låter många fler omständigheter spela in i trovärdighetsbedömningen. I sammanhanget bör åter påpekas att HD: s kriterier är framställda för utsageanalys vid sexualbrott mot barn. En direkt tillämpning av dessa kriterier vid trovärdighetsbedömningen i sexualbrottsmål mot vuxna kan komma att strida mot gällande rätt. Nedan diskuteras och ges exempel på några av de olika kriterier som visat sig förekomma i fallen. 4.4.1 Allmänt förekommande kriterier Mönstret som kan urskiljas ur materialet är att domarna lägger särskild vikt vid att berättelsen varit sammanhängande, detaljerad och verkar självupplevd dvs. f) i Gregows modell, på vilket sätt uppgifterna lämnats. Dessa kriterier återfinns i nästan alla domar. Domstolarna gör också ofta en sannolikhetsbedömning (c). Risken med en sådan bedömning är att den kan hamna i frågan vad som är normalt. HovR påpekar i ett av fallen att: Vid prövningen av gärningen står rätten inte inför att fördöma någon sexuell aktivitet som sådan utan att pröva huruvida hot eller våld förekommit som föranleder att den åtalade gärningen skulle vara brottslig eller om ansvarsbefriande samtycke föreligger (fall 39). Ett exempel på där domstolen tar ställning till vad som är att betraktas som normalt är i fall 41 där TR påpekar det osannolika i att två oerfarna unga flickor skulle ha sexuellt umgänge och partnerbyte med för dem näst intill okända pojkar. I fall 23 påpekar domstolen det osannolika i att en 49- årig kvinna skulle ha lämnat sina vänner utan att meddela dessa för att i en mopedbil ha sex med en femtonårig pojke. I teorin är det parternas berättelser som ska värderas av domstolen, inte de enskilda parterna. I Gregows modell g) anges Vad som upplyses om målsägandens personliga egenskaper och läggning t.ex. att hon haft stor fantasi och visat prov på ett för åldern osedvanligt intresse för sexuella frågor. Vad gäller detta kan påpekas att modellen är utformad för trovärdighetsbedömningar vid sexualbrott mot barn där detta kan anses vara relevant. Vid sexualbrott mot vuxna får inget onödigt dras in i målet gällande vuxna personers sexuella läggning och allmänna levnadssätt, vilket även har påpekats i förarbetena till sexualbrottslagstiftningen. 38 Flera av fallen visar dock att omständigheter kring målsäganden 38 Prop. 2004/05:45 s. 23. 20

som person i praktiken ofta dras in i målet. Tidigare klandervärt beteende, drogmissbruk och lögner inte hänförliga till själva händelsen har visat sig påverka trovärdighetsbedömningen (se 4.6). Domstolen har i vissa fall låtit utsagans trovärdighet påverkas av målsägandens trovärdighet. Än mer klandervärt är då det till synes endast gjorts en bedömning av personens trovärdighet. Risken med att värdera personernas enskilda trovärdighet är att personer med bristande personlig trovärdighet blir lämpliga offer för våldtäktsmän, då de inte har samma möjlighet att få upprättelse. Att personens trovärdighet helt skulle förbises kan dock tänkas svårt i praktiken. Att analysera utsagor handlar till stor del om att analysera på vilket sätt utsagan berättas, vilket kan komma att starkt påverkas av individens personlighet. Domstolen bör dock sålla bort sådana intryck som direkt baseras på personen och inte händelsen. Personens trovärdighet kan alltså i praktiken verka positivt eller negativt för utsagans trovärdighet. Det blir särskilt tydligt att högre krav ställs på målsäganden som person om det inte finns annan bevisning (se ex. fall 9). 4.4.2 Övrigt förekommande kriterier Något som framgår av materialet är att i fall där det finns flera målsägande kan deras inbördes historier stärka varandras. Detta konstaterades i fall 20. I detta fall var det fem olika målsägande och en tilltalad. Domstolen fann att den tilltalade lämnat sammanhängande berättelser gällande samtliga av sina kontakter med målsägandena vilka sedda för sig framstod som trovärdiga eller i vart fall inte helt osannolika. Detta påvisar svårigheten i att finna det ställt utom rimligt tvivel när både målsägandens och den tilltalades utsagor är trovärdiga. Hade målsägandena inte varit fem till antalet hade utfallet troligtvis inte blivit fällande. I flera fall har målsägandens ofördelaktiga beskrivning av sig själv och händelsen verkat positivt för utsagans trovärdighet. Ett exempel ges i fall 33 där TR skriver i sin bedömning Hon har inte försökt dölja att hon under kvällen i fråga druckit sig så full att hon inte i alla delar minns händelseförloppet. Ytterligare exempel ges i fall 35 där TR i sin bedömning tar fasta på att en 15 årig flicka spontant berättat om förhållanden som skulle kunna uppfattas som besvärande för henne och i domskälen i HovR utgör målsägandens sakliga och rättframma sätt att berätta om de sexuella aktiviteter hon varit med om, en viktig del i trovärdighetsbedömningen. 21

4.4.3 Kan tala både för och emot utsagans trovärdighet I Gregows modell h) anges att målsägandes beteende efter händelsen är av vikt för trovärdighetsbedömningen. Uppgifter om offerbeteendet ges i ett flertal fall av indirekta vittnen, genom psykologuttalanden och dokumenterade besök hos olika kriscentrum (se ex. fall 8). Målsäganden själv vittnar ofta om sömnsvårigheter, depression och svårigheter att utföra sitt arbete (se ex. fall 25 och 8). I fall 23 anger målsäganden att hon varit på vuxenpsyk två gånger och att hon aldrig mer kommer att kunna lita på någon. Eftersom beskrivning av offerbeteendet är så pass vanligt är det troligt att frånvaro av sådant istället kan läggas målsäganden till last (se ex. fall 16 i fallanalysen). Brist på offerbeteende kan således sägas påverka trovärdigheten negativt medan normalt offerbeteende i sin tur inte påverkar trovärdigheten positivt i någon större utsträckning. Slutligen bör påpekas att kriterium e); att det är en indikation på att uppgifterna är sanna på grund av att målsäganden underkastat sig obehaget som medföljer rättegång var det enda kriterium som inte diskuterades i något av fallen. 4.4.4 Trovärdighetsmodell Syftet med uppsatsen är bland annat att belysa den metod och de kriterier som domstolarna använder sig av för att bedöma utsagornas trovärdighet. Det som presenteras nedan är alltså inte att betrakta som de kriterier vilka hovrätterna i teorin bör värdera utan de som av studien framkommit används i praktiken. Även de kriterier som inte explicit uttrycks eller inte borde ha betydelse innefattas alltså i den modell som presenteras nedan. Talar FÖR trovärdig utsaga Allmänt förekommande kriterier: sammanhängande återhållen balanserad sannolik eftertänksam verkar själupplevd trovärdig person känslomässigt berörd detaljerad konsekvent överensstämmande med tidigare berättelse Övrigt förekommande: försvarat den tilltalades beteende ofördelaktig beskrivning av sig själv liknande utsagor lämnande av andra målsägande orimligt att stå fast vid en berättelse om det inte är sant anmält direkt efter händelsen erkännande av den tilltalade Talar MOT utsagans trovärdighet Allmänt förekommande kriterier: motsägelser överdriven detaljfattig anledning att falskeligen anklaga efterhandskonstruktion osannolik torftig Övrigt förekommande: mekaniskt berättad berättelsen verkar inlärd lögner om annat än skuldfrågan tidigare oskyldigt anklagat förskönat eget beteende målsäganden biträder inte längre åtalet vittnens ändrade uppfattning av målsäganden sedan TR 22

Kan tala både FÖR och MOT utsagans trovärdighet beteende efter händelsen teknisk bevisning vittnesutsagor sakkunnigutlåtande 4.5 Ställt utom rimligt tvivel? Det är i målen vanligt förekommande att domstolen uttrycker att målsägandens utsaga i allt väsentligt ska ligga till grund för bedömningen. Av domarna kan utläsas att denna formulering innebär att målsägandens utsaga kan ha vissa brister men ändå i ett helhetsperspektiv anses vara av tillräcklig vikt för att läggas till grund för ett avgörande. I ett fall (28) är HovR: s valda formulering svår att förstå. Domstolen finner målsägandens utsaga avsevärt mer trovärdig än den tilltalades och anser det därmed ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade våldtagit målsäganden. HovR fortsätter Därmed inte sagt att det skett på det sätt och i den omfattning som åtalet avser. Den tilltalade döms för våldtäkt. Målsägandes utsaga ligger alltså till grund för åtalet, men brottet behöver enligt HovR inte ha begåtts såsom åklagaren anfört. Domstolen tycks ha gått endast på att målsägandens utsaga var trovärdig. Tillförlitligheten i förhållande till vad som i övrigt framkommit verkar inte entydigt ha talat för utsagan. Bedömningen kan i så fall anses stå i strid med det förfarandesätt som enligt gällande rätt (NJA 1980 s. 725), ska tillämpas för att avgöra om gärningspåståendet kan anses ställt utom rimligt tvivel. Vidare bör påpekas att det som ska prövas i ett brottmål uteslutande är om det faktiskt inträffade stämmer med åklagarens gärningspåstående. En dom får inte avse annan gärning än den för vilken talan förts (RB 30:3). Formuleringen av HovR är olämplig eftersom domen är fällande och vad som egentligen sägs är att bevisningen inte ansetts ha styrkt åklagarens gärningsbeskrivning. Vanligt förekommande är även formuleringen att ansvarspåståendena mot den tilltalade i allt väsentligt grundar sig på målsägandens uppgifter. Med detta åsyftas att det föreligger en ord mot ord situation och att bevisningen i huvudsak består av utsagor samt att målsägandens utsaga funnits trovärdig och tillförlitlig. I de fall där ord står mot ord är det vanligt att domstolen i domskälen först anger vad som måste uppnås för att bevisningen ska anses ha ställt det utom rimligt tvivel att den tilltalade är skyldig. Som tidigare påpekats ska det inte 23

räcka med att målsäganden är mer trovärdig än den tilltalade. För att domen ska bli fällande måste målsägandens utsaga vara mer trovärdig och denna måste även styrkas av helheten. Av fallstudien kan slutsatsen dras att indirekta vittnen kan ha avgörande betydelse där ord står mot ord. Av de sex renodlade ord mot ord situationerna blev utgången som tidigare nämnts fällande i fem av dessa. I samtliga av dessa fem fanns indirekta vittnen som kunde stödja målsägandens utsaga. Beroende på materialets storlek är det tveksamt om några slutsatser verkligen kan dras av detta. Undersökningen kan inte anses bekräfta att endast målsägandens utsaga kan anses tillräcklig för att uppnå den styrka på bevisningen som krävs för att ställa det utom rimligt tvivel att den tilltalade är skyldig, om det inte finns någon form av stödbevisning överhuvudtaget. Tidigare forskning på området ger inte heller stöd för detta. Sutorius konstaterar att hennes studie inte bekräftar att domstolarna skulle lägga enbart en utsaga till grund för en fällande dom. Hennes studie visar tvärtemot att det i regel krävs en icke obetydlig stödbevisning. 39 Min studie kan dock anses peka åt motsatthåll om man ser till de sex ord- mot ord situationerna som förekom i undersökningen. Dessa visade som nyss påpekats att indirekta vittnen ensamma kan anses utgöra tillräcklig stödbevisning. Man kan även fråga sig om det överhuvudtaget verkligen kan anses ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade begått brottet, i en situation där den tilltalades utsaga är helt osannolik samtidigt som målsägandens är sannolik och trovärdig, om det inte finns någon verifierbar helhet att ställa utsagorna emot för att bedöma tillförlitligheten. Antagligen inte eftersom utsagorna måste bedömas i ljuset av vad som annars framkommit i målet. Att målsägandens utsaga ensam kan läggas som grund för åtal torde därför vara en sanning med modifikation. Nedan presenteras sex fall från materialet vilka på olika sätt framhäver svårigheter i bevisvärderingen och hur domstolarna utför sin trovärdighetsbedömning. I fallen uttrycks flera av de kriterier som återfinns i den ovan angivna modellen. De explicita kriterier domstolen använt sig av kursiveras i texten. Samtliga fallbeskrivningar är referat från domarna. Redogörelsen för händelseförloppet har hämtats från utsagorna och domstolens värdering från domskälen. Efter varje referat följer en enskild analys av fallet i fråga där trovärdighetsbedömningen står i fokus. I denna analys belyses både de explicita och implicita kriterier som framkommit ur domen. 39 Sutorius, Bevisprövning vid sexualbrott, s. 139. 24