SVINDEL OCH SVEK av Helena Sigander Lättläst spänningsroman 1 På sjukhuset Det är en solig dag i början av juni. Rolf Lindberg går in på sjukhuset. Han har en bukett blommor i handen. Det är blåklint och rosa rosor. Rolf har lämnat sitt kontor mitt på dagen för att besöka sin fru Ulla Lindberg. Ulla ligger på sal 7. Hon har opererats för cancer. Doktorn har sagt att operationen har gått bra och att Ulla snart får komma hem. Ska hon komma hem? tänker Rolf. Han stannar upp på sjukhustrappan och gnuggar sig i ögat. Rolf Linberg är utarbetad och trött men hans firma går bättre nu än någonsin tidigare. Äntligen har han lyckats med sina affärer. Han är 51 år och han håller sig fräsch. Hans nya kläder är ungdomliga och han luktar gott av rakvatten. Ullas sjukdom har varat länge. Rolf trodde inte att hon skulle klara det. Det är som om han har vant sig vid tanken på att hon inte skulle klara sig. Rolf borde vara glad men han är inte säker på någonting. Plötsligt vill han veta vad doktorn tänker om hur det står till med Ulla.
Han knackar på doktorns dörr. Doktorn är en vacker kvinna. Första gången Rolf såg doktorn tyckte han att hon såg ut som en docka. Hennes hy var vit och alldeles slät. Ögonen var klara som glas. Rolf blev både imponerad och lite rädd för henne. Det är han inte längre. Ann-Katrin Hansson heter hon. Hej Rolf säger doktorn. Rolf och Ann-Katrin har blivit bekanta under Ullas sjukdom. Hej Ann-Katrin, har du tid att prata? säger Rolf. Javisst. Kom in och sätt dig, säger doktor Ann-Katrin. Hur är det med Ulla? säger Rolf. Ulla kommer att bli bra, säger doktorn. Rolf Lindberg tycker om att sitta i doktorns rum. Det luktar inte sjukhus. Han känner sig välkommen därinne. Här har han suttit många gånger. Han och doktorn har skrattat och haft det trevligt. Ulla är en kämpe, säger doktorn. Hon kommer att klara sig. Det bara är så, Rolf. Rolf Lindberg suckar. Jag trodde nog det om Ulla, säger han. Jag känner henne så väl efter alla år. Hur länge har ni två varit gifta? I trettiotvå år. Vår dotter Sanna är 27 år.
Som du vet har jag varken barn eller man, säger doktorn. Då har du inga bekymmer heller, säger Rolf. Vad menar du med bekymmer? frågar doktorn. Ulla har varit sjuk alldeles för länge, säger Rolf. Doktorn sitter i halvskugga på sin stol. Hon har inte en rynka i ansiktet. Hon är slät som marmor på huden. Hennes läkarrock är uppknäppt i halsen. Rolf ser doktorns vita, vackra bröst skymta. Han försöker titta på blombuketten han har i handen. Ulla kommer att bli bra, säger doktorn allvarligt. Om ingen gör något åt det. Rolf låtsas inte att höra det där om göra något åt det. Sanna är ihop med Gustaf som inte vill planera någonting, säger han. Gustaf är hopplös ung man. Det var tråkigt att höra, säger doktorn. Tanken på Sannas hopplösa kille gör Rolf arg. Doktorn märker det. Hon lutar sig mot Rolf och klappar Rolf på handen. Beröringen hettar. Rolf önskar att hon ska hålla kvar handen men det gör hon inte. Gustaf är en sådan där som vill vänta och se, säger Rolf. Det är dumt, säger Ann-Katrin. Man ska bestämma sig för vad man vill och sedan göra det som man tänkt. Eller hur? Doktorns fingertoppar snuddar Rolfs hand lite, lite.
Jo. Jovisst, säger Rolf. Doktorn har mörkt glansigt hår. Hennes läppar är röda och lite svullna. Han ser hennes tunga därinne i munnen och han känner en rysning över ryggen. Oj, vad han vill kyssa doktorn! Men han gör det inte. Rolf Lindberg har köpt blombuketten till Ulla. Han luktar på den, sedan ger han den doktorn. Blev det inte fel person som fick blommorna? skrattar doktorn. Du ska ha dem. Utan dig vet jag inte vad jag hade gjort den här vintern och våren. Doktorn och Rolf ler mot varandra. Vad allting kunde ha varit annorlunda. Om inte Ulla Doktorn petar på blommorna. Ulla väntar på dig, säger hon. Rolf går inte. Det är lika bra att jag får dem nu, säger han. Doktor Ann-Katrin Hansson tar fram en burk med tabletter ur ett skåp. Nu är det på allvar. Här är tabletterna, säger hon. Hur ofta ska jag ge Ulla en sådan tablett, frågar Rolf nervöst. Minst två varje dag, säger doktorn. Annars blir det inte som jag har tänkt.
Smakar de äckligt? Om du häller grädde i kaffet känns inte smaken. Förstår du? säger doktorn. Jo. Jovisst. Ann-Katrin Hansson skriver ut ett recept på värktabletter till Ulla. Se till att Ulla tar de här också varje dag, säger doktorn och ger receptet till Rolf. Och glöm inte att Ulla ska hämta ut dem på apoteket samma dag som hon skrivs ut från sjukhuset. Ulla kommer alltså att äta två slags tabletter, säger Rolf. Värktabletter som hon tar själv. Och de här ur burken som jag smusslar ner i hennes kaffe. Doktor Ann-Katrin säger att Ulla kommer att bli dimmig av tabletterna. Vad menas med dimmig? säger Rolf oroligt. Hon kommer att bli osäker på vad som händer. Snubbla. Kanske ramla omkull, säger doktorn. Rolf stoppar tablettburken och receptet i fickan. Tänk, om det går fel? säger han. Jag tror på dig och på oss, säger doktor Ann-Katrin. Doktor Ann-Katrins ögon är klara som vatten. Hennes läppar gör en puss mot honom. Rolf kan inte hjälpa att han jämför Ann-Katrin med Ulla. Ulla har blivit grå och flintskallig. Ulla är tio år äldre än
doktorn också. Doktorn trycker Rolfs händer när de säger adjö. Han vill inte släppa dem men det gör han förstås. Han får lust att vissla men det gör han inte. Man får inte vissla på sjukhuset. 2 Ulla Lindberg Ulla Lindberg är hemma, hon är sjukskriven. Det behöver hon verkligen vara. Ibland viker sig benen under henne. Hon är mer svag än hon hade trott efter operationen. Hon känner sig ful och trött. Om huvudet har hon en sjal så att ingen ska se att hon har tappat håret. Men hon är hemma. Det är vad hon drömt om under hela sjukhusvistelsen. Rolf har stängt sin firma för sommaren och han är hemma med Ulla. Det känns ovant för dem bägge två att vara tillsammans hela tiden. Ulla och Rolf går i vägen för varandra i lägenheten. Ulla tar tabletter mot värken i operationssåret. Tabletterna gör henne dimmig i huvudet. När hon är på balkongen känns det som om dimman blåser bort. Hon tycker om att stå där. Rolf går aldrig ut på balkongen. Han säger att han får svindel då. Ulla kommer inte ihåg att hon har hört honom klaga över svindel tidigare. Men hon säger inget om att hon inte minns. Hon vill inte oroa Rolf. Han tittar ofta på henne som om han vill upptäcka fel med henne. Stackars Rolf, tänker Ulla. Han vågar knappt tro att jag är frisk igen. Du tar väl dina tabletter som du ska? säger Rolf. Ja, tjata inte, svarar Ulla med glad röst.
Nu bollar Ulla med en tändsticksask. Varför bollar du med en tändsticksask, säger Rolf. Förlåt. Det märkte jag inte, säger Ulla. Vill du röka en cigarrett? skojar Rolf. Varken Rolf eller Ulla röker. Ja, jag är röksugen. Det var svårt att inte få röka på sjukhuset. De skrattar och det känns nästan som vanligt mellan dem. De känner varandra så väl efter alla år och vet att det där med cigarretterna är ett skämt. Ulla lägger undan tändstickorna. Ska vi ringa till Sanna? säger Ulla. Ja. Rolf ringer på telefonen som är i vardagsrummet. Sanna svarar. Rolf berättar att Ulla är hemma från sjukhuset. Får jag tala med mamma? ber Sanna. Tänk på att din mamma tar en stark medicin. Hon säger en del dumheter faktiskt, viskar Rolf. Vad då för dumheter? Att hon vill röka cigarretter. Det är ju inte klokt! Mamma har aldrig rökt. Ulla kommer och tar telefonluren från Rolf och säger hej till Sanna.
Vilken slags medicin äter du, mamma? frågar Sanna. Ulla läser upp texten som står på burken med värktabletter som hon har hämtat ut på apoteket. Jag ska kolla om du får rätt dos, säger Sanna som studerar till läkare. Ja, gör det, Sanna, ber Ulla. Jag kanske håller på att bli förgiftad. Tror du det? Ulla skrattar. Jag skojar bara. Jag skojar hela dagarna nu. Jaså, säger Sanna. Hon låter inte glad på rösten. Hur har du det, mitt lilla hjärta, säger Ulla. Det är som vanligt, säger Sanna. Är det inte lov från studierna nu? säger Ulla. Jo, och jag ska inte sommarjobba förrän i augusti. Jag är ledig och har det skönt. Vad gör du och Gustaf hela dagarna, då? Sanna svarar inte på frågan. Ulla förstår vad det betyder. Gustaf håller på att känna efter vad han vill göra med sina lediga dagar. Han väntar och ser. Under tiden försvinner ledigheten. Ulla vill inte säga något ont om Gustaf. Men det dimmiga i huvudet gör att hon kan inte hålla sig. Är Gustaf verkligen den rätte för dig, Sanna?
Mamma! Sådant frågar man inte om. Han verkar dötråkig! Varför gör du inte slut? Hej, då! skriker Sanna och stänger av sin mobiltelefon. Rolf ser sur ut. Du vet att man inte får klaga på Gustaf, säger han. Det får en mamma göra, säger Ulla ilsket. Nej. Jo. Rolf suckar. Ulla, du ska ta det lugnt. Vill du ha en kopp kaffe? Ja, tack. Ska du sätta dig på balkongen? undrar Rolf. Ja. Ulla går ut på balkongen. Det är en fin sommarkväll. Vädret ska bli bra hela sommaren har vädergubbarna sagt på teve. Ulla älskar sin balkong men i år har hon inga blommor. Blomskotten har dött. Rolf glömde att vattna dem medan hon låg på sjukhuset. Fast han har skött företaget bra. Jag borde muntra upp Rolf mer, tänker Ulla. Men de snälla orden kommer inte fram. Tabletterna gör henne trög i huvudet. Rolf kommer med kaffekoppen. Han stannar i dörröppningen
och räcker henne koppen. Är det mjölk i kaffet? säger Ulla. Det är grädde, säger Rolf. Rolf och Ulla ler mot varandra när han säger grädde. Så väl de känner varandra. De tänker på samma sång. Kaffe utan grädde, är som kärlek utan kyssar. Och kärlek utan kyssar, är väl ingen kärlek, säg. Det var rart av dig att du har köpt kaffegrädde, säger Ulla. Ulla hämtar kaffekoppen i dörröppningen. Hon tar några steg tillbaka till bordet som finns på balkongen och sätter ned kaffekoppen på bordet. Hon stödjer sig tungt mot bordsskivan med båda händerna. Oj! Det snurrade till, säger hon. Rolf vill plötsligt inte att Ulla ska dricka kaffet. Han har smulat ned en tablett ur doktorns burk i kaffet. Det har han gjort flera gånger om dagen sedan Ulla kom hem. Nu håller sig Ulla i bordet. Det är som om hennes ben viker sig under henne. Rolf får en klump i halsen. Han säger att kaffet är för kallt. Ge mig koppen, Ulla. Jag gör en ny het kopp till dig. Han sträcker ivrigt ut handen. Det här duger, säger Ulla. Kaffegrädde har vi inte ofta här hemma. Hon kan stå upprätt nu. Självklart vill jag du ska ha det bästa, säger Rolf.
Hans röst låter skrovlig som om han vill gråta. Kom hit, säger Ulla och stäcker armarna mot honom. Hon vill ge honom en kram. Hon glömmer alldeles bort att Rolf säger att han har svindel. Rolf tar några steg ut på balkongen. Ulla griper tag i honom. Samtidigt snubblar hon. Båda två tappar balansen. Lägenheten är på tredje våningen. Marken ligger stenhård långt därnere. Rolfs hjärta krymper ihop av skräck. Både Rolf och Ulla får tag i balkongräcket. De ramlar inte ned på marken och slår ihjäl sig. Ulla skrattar. Stackars Rolf, fnissar hon. Blev du rädd? Rolf stapplar tillbaka till dörröppningen. Jag ha svindel, flämtar han. Det har jag ju sagt! Tror du att jag snubblade med flit? Ullas ögon får något konstigt över sig. En djup rädsla kommer över Rolf. Hon snubblade med flit, tänker Rolf. Men högt säger han så lugnt han kan: Vi talar inte mer om den saken. Ulla slår sig ned vid bordet på balkongen och tar en stor klunk ur kaffekoppen. Rolf vill inte titta på när hon dricker kaffe. Han går in i lägenheten.
Rolf, vet du vad, ropar hon till honom. Jag tycker att vi ska börja äta på balkongen. Frukost, lunch och middag. Tre härliga balkongstunder om dagen. Och hon skrattar igen. Det liknar inte Ullas vanliga skratt. Vad är det som händer? tänker Rolf. Nyss tog Ulla tag i honom med händerna som om hon tänkte vräka honom över balkongräcket. Börjar jag inbilla mig saker och ting? Eller tänker Ulla mörda mig?