Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats

Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Rapport 2016:92 Arkeologisk förundersökning och undersökning Västmanlands län, Västmanland, Västerås kommun, Lundby socken, Zethelius 1, Västerås 350:1 och Västerås 1501 Mathias Bäck och Louise Evanni Med bidrag av Caroline Arcini, Ola Magnell och Kerstin Näversköld

Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Rapport 2016:92 Arkeologisk förundersökning och undersökning Västmanlands län, Västmanland, Västerås kommun, Lundby socken, Zethelius 1, Västerås 350:1 och Västerås 1501 Dnr 5.1.1 00169 2015 och 5.1.1 00178 2015 Mathias Bäck och Louise Evanni Med bidrag av Caroline Arcini, Ola Magnell och Kerstin Näversköld

Arkeologerna Statens historiska museer Våra kontor Linköping Lund Mölndal Stockholm Uppsala Kontakt 010-480 80 00 info@arkeologerna.com fornamn.efternamn@arkeologerna.com www.arkeologerna.com Arkeologerna Statens historiska museer Rapport 2016:92 Upphovsrätt, där inget annat anges, enligt Creative Commons licens CC BY. Villkor på http://creativecommons.org/licenses/by/2.5/se Bildredigering och layout: Åsa Östlund Omslag framsida: Karta över Bäckby, avritning från år 1652 (LSA, aktnr T35-3:t1:164-65). Omslag baksida: Ett treflikigt spänne (F17). Illustration: Franciska Sieurin-Lönnqvist, Arkeobild. Tryck/utskrift: Åtta.45 Tryckeri AB, 2018

Innehåll Sammanfattning 7 Inledning 9 Topografi och fornlämningsmiljö 11 Syfte, tema och frågeställningar 13 Frågeställningar inom temat Bruk och återbruk över tid 13 Metod och genomförande 14 Resultat 17 Störningar och skador 17 Övergripande lager/stratigrafiska enheter 20 Gravfältet Västerås 1501 22 Morfologi 22 Stensättningar 24 Blockgravar 25 Omarkerade gravar 25 Bålplatser 25 Övriga konstruktioner 26 Konstruktionsdetaljer och inre gravskick 26 Fyndmaterialet från gravfältet 28 Materialgrupper 28 Glas och glasfluss 28 Horn 32 Keramik 32 Metaller, Cu legeringar 33 Metaller, järn 34 Metaller, silver 34 Stenmaterial 34 Textil 35 Kommentar till fyndsammansättningen i några gravar 35 KG1 35 KG3 35 KG4 35 KG7 36 KG8 37 KG10 37 KG11 37 KG21 39 Bäckbygravfältets koppling till de aristokratiska miljöerna i Uppland 39 Av Kerstin Näversköld Analyser 42 Dateringar av gravfältet 42 Tidsskeden/faser inom gravfältet 42 Makrofossilanalys 44 Osteologisk analys 44 Av Caroline Ahlström Arcini och Ola Magnell Pollenanalys 47 Vedartsanalyser 47 Överlagringar under gravläggningstid 48 Gravar och gravfält som mångtydiga kunskapsbärare 49 Gravbegreppet 49 Gravar som judiciell markering 49 De gravlagdas socioekonomiska roll och nätverk 50 Föreställningsvärldar och rituella handlingar 50 Bäckby bytomt Västerås 350:1 52 Inledning 52 Förutsättningar 52 Källmaterial 52 Bebyggelselämningar källkritik och metodologiska problem 54 Arkeologiskt undersökta byggnader 55 Datering av de två äldsta byggnaderna 55 Övergripande bebyggelseskeden cirka år 1250 1960 56 Bebyggelseskede 1, 1250 1400 tal 56 Bebyggelseskede 2a, cirka (1400 ) 1500 1600 58 Bebyggelseskede 2b, cirka 1600 1660 60 Bebyggelseskede 3, cirka 1660 1730 60 Bebyggelseskede 4, cirka 1730 1800 62 Bebyggelseskede 5, 1800 tal 64 Bebyggelseskede 6, 1900 tal 66 Föremålsmaterialet 66 Korologisk analys av fyndmaterialet 68 Korskoppling 68 Keramiken på Bäckby 73 Godstyper 73 Formtyper 75 Funktion 77 Slutsatser 78 Kakel 80 Mynt 80 Övriga föremål av särskild betydelse för tolkning och datering av Bäckby by (se bilaga 2 och 9) 82 Sammanfattning av relevanta föremålsfynd från förundersökningen 86

4 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Bytomtsarkeologi i Mälardalen 86 Överlagringsfenomen 86 Relationen mellan medeltida och tidigmodern bebyggelse arkeologiska indikationer på Bäckby 88 Utvärdering och måluppfyllelse 90 Referenser 92 Muntliga uppgifter 95 Övriga källor 95 Administrativa uppgifter 96 Förundersökning 96 Särskild undersökning 96 Figur- och tabellförteckning 339 Bilagor 97 Bilaga 1. Kontextgruppsbeskrivningar, Västerås 1501 97 KG1 99 KG2 100 KG3 103 KG4 106 KG5 108 KG6 110 KG7 110 KG8 113 KG9 122 KG10 122 KG11 126 KG12 130 KG13 132 KG14 (a och b) 135 KG14a, SL9882 135 KG14b, SL9842 135 KG15 139 KG16 139 KG 17 141 KG18 144 KG19 144 KG20 146 KG21 148 KG22 150 KG23 150 KG24 152 KG25 153 KG26 155 KG27 157 KG28 157 KG29 160 KG30 164 KG31 164 KG33 167 KG34 168 Bilaga 2. Fyndtabell 169 Bilaga 3. Tabell över samtliga kontexter 199 Bilaga 4. 14 C tabell och graf 203 Bilaga 5. Vedartsprotokoll och tabell 205 Av Ulf Strucke, Arkeologerna Bilaga 6. Makro och mikroskopisk analys av jordprover från Bäckby bytomt och gravfält 209 Av Jens Heimdahl och Jonas Bergman, Arkeologerna Bilaga 7. Metallografisk analys av järnsvärd från Bäckby gravfält 213 Av Lena Grandin och Annika Willim, Arkeologerna Bilaga 8. Myntbestämningrapport 221 Av Gert Rispling, Kungliga Myntkabinettet (KMK) Bilaga 9. Fyndbilder från bytomten Västerås 350:1 223 Bilagorna 10 13 finns att läsa på www.samla.raa.se, och finns därför inte med i den tryckta rapporten. Bilaga 10. Konserveringsrapport: föremål av kopparlegering, tre klipp av silvermynt, samt fragment av textil 235 Av Katarina Lampel, Acta KonserveringsCentrum AB Bilaga 11. Konserveringsrapport: föremål av järn 277 Av Katarina Lampel, Acta KonserveringsCentrum AB Bilaga 12. Konserveringsrapport: föremål av järn, järnföremål och kopparlegering från tre preparat 307 Av Katarina Lampel, Acta KonserveringsCentrum AB Bilaga 13. Konserveringsrapport: folierad pärla av glas, två små textilfragment och och en doppsko 335 Av Acta KonserveringsCentrum AB,

5

6 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Figur 1. Läget för undersökningen markerat på utdrag ur Terrängkartan, blad 618 Västerås. Skala 1:50 000. 1 2 3 km

Sammanfattning 7 Sammanfattning Med anledning av att Västerås stad har byggt ut det rehabiliteringscentrum som finns inom fastigheten Zethelius 1 till ett äldreboende, Hälleborg, har Arkeologerna vid Statens historiska museer (tidigare Riksantikvarieämbetet, Arkeologisk uppdragsverksamhet, UV Mitt) under tiden 6 maj 31 juli 2013 utfört en kompletterande arkeologisk förundersökning (6 30 maj) samt en särskild arkeologisk undersökning (1 juni 31 juli) av fornlämning Västerås 350:1, en bytomt, samt en nyregisterad fornlämning, Västerås 1501. Undersökningsområdet omfattade cirka 3500 m2 och var kraftigt påverkat av sentida bebyggelse och markplanering. Gravfältet, Västerås 1501, omfattade 31 konstruktioner som bedömts vara brandgravar (fig. 8). Gravfältet uppvisar viss överlagring av äldre gravar varav en dateras till folkvandringstid och en annan till förromersk järnålder. Övriga gravar dateras i huvudsak till 900 tal. Flertalet gravar hade ett rikt fyndinnehåll med smyckeuppsättningar och vapen. Bytomtens bebyggelse, Västerås 350:1, kan med utgångspunkt i bevarade bebyggelselämningar spåras ner till senmedeltid. Från början har det varit en gård men redan efter någon generation bör det ha funnits två gårdar på Bäckby. Ett mindre fyndmaterial visar att bosättningen på platsen sträcker sig bakåt, till åtminstone 1200 talet men möjligen ända ner i 1100 tal. Detta innebär att den relativt korta tiden som förflutit mellan de sista gravläggningarna och den första bebyggelsen öppnar för att ett levande minne om gravplatsen funnits vid bebyggelseetableringen. Byns bebyggelsehistoria har delats in i sex skeden från 1200-tal till 1900-tal (fig. 26 30). Detta bygger i första hand på det arkeologiska källmaterialet vilket diskuteras kritiskt i relation till det äldre kartmaterialet. I detta sammanhang förs också en diskussion av överlagringsfenomen, där medeltida och tidigmodern bebyggelse överlagrar en förhistorisk gravplats.

Västerås 131:1 Västerås 114:2 Västerås 1266 Västerås 1444 Västerås 1059:1 Västerås 306:1 Västerås 1312 Dingtuna 481:1 Dingtuna 350:1 1100Västerås 119: Västerås 114:1 Västerås 980:1 Västerås 114:3 Västerås 117:2 Västerås 117:4 Västerås 117:1 Västerås 117:3 Västerås 133:1 Västerås 147:1 Nybygget Dingtuna 662:1 Dingtuna 661:1 Dingtuna 662:2 Västerås 1242 Erikslund Dingtuna 175:1 Västerås 150:1 Johannesberg Erikslund Dingtuna 176:1 Västerås 308:1 2 Västerås 113:1 Dingtuna 625:1 Dingtuna 188:1 Västerås 1445 Dingtuna 663:1 Västerås 266:1 Västerås 267:1 2 Västerås 307:1 Västerås 272:1 2 Västerås 341:1 Västerås 272:3 Västerås 855:1 Västerås Västerås 1501 268:1 Västerås 350:1 Västerås 269:2 Västerås 120:1 Västerås 269:1 Västerås 269:3 Västerås 120:3 Västerås 120:4 Västerås 120:2 Västerås 270:1 Västerås 269:4 Råby Västerås 269:5 Västerås 1450 Västerås 314:1 s 746:1 Västerås 317:1 Västerås 264:2 Västerås 265:2 Västerås 263:1 Västerås 264:1 Västerås 739:1 Figur 2. Undersökningsområdet och intilliggande fornlämningar enligt FMIS markerade på utdrag ur Fastighetskartan, blad 66F0IN Västerås. Skala 1:10 000. Bäckby Västerås 740:1

Inledning 9 Inledning Med anledning av att Västerås stad har byggt ut det rehabiliteringscentrum som finns inom fastigheten Zethelius 1 till ett äldreboende, Hälleborg, har Arkeologerna vid Statens historiska museer (tidigare Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska uppdragsverksamheten, UV Mitt) under tiden 6 maj 31 juli 2013 utfört en kompletterande arkeologisk förundersökning (6 30 maj) samt en särskild arkeologisk undersökning (1 juni 31 juli) av fornlämning Västerås 350:1, en bytomt, samt en nyregisterad fornlämning, Västerås 1501 (fig. 1 och 2). Tidspressen i fält var hög och en förutsättning för att klara av undersökningen inom angiven tid var att påbörja den särskilda undersökningen inom vissa ytor, samtidigt som förundersökningen pågick inom andra. Projektledare för den kompletterande förundersökningen var Mathias Bäck och Annika Nordström. Projektledare för den särskilda undersökningen var Louise Evanni där Ingela Harrysson var biträdande projektledare. Ingela Harrysson har också medverkat i delar av rapportarbetet. Författare av rapporten har varit Mathias Bäck och Louise Evanni. Kerstin Näversköld, Historiska museet (SHM), har som specialist på visst fyndmaterial författat delar av fyndkapitlen.

10 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Rapportens upplägg och förutsättningar Förundersökningen bakgrund Upplägget i föreliggande rapport är ett uttryck för länsstyrelsens önskan att resultaten från den kompletterande förundersökningen och den särskilda undersökningen skulle vävas samman i en rapport. Förundersökningen särredovisas således inte heller inom rapporten, annat än initialt som bakgrund och som ett avstamp för den särskilda undersökningens frågeställningar. Rapporten inleds med en sammanfattning och därefter presenteras undersökningens bakgrund, förutsättningar, omgivande fornlämningsmiljö och topografi samt de historiska källorna. Härefter beskrivs syftet och frågeställningarna. En beskrivning av grävmetoder och teknik följer också innan avsnittet med resultatet från den arkeologiska undersökningen presenteras. I resultatdelen redovisas gravfältet och bytomten var för sig i kronologisk ordning. Rapporten avslutas med en utvärdering och återkoppling till undersökningsplan och förfrågningsunderlag. I rapportens bilagedel finns kontextgruppsbeskrivningar, fyndtabeller, kontexttabell, diagram över samtliga dateringar, vedartsprotokoll, makroskopisk analys, arkeometallurgisk analys, myntbestämning samt konserveringsrapporter. Dessa finns att läsa på www.samla.raa.se. Redan hösten år 2011 genomfördes en arkeologisk förundersökning av den registrerade bytomten, Bäckby bytomt Västerås 350:1 (Runer 2012). Denna förundersökning visade att bytomten som bestod av bebyggelselämningar med dateringar till framför allt 1600 1900 tal skulle komma att beröras av den planerade byggnationen. I förundersökningens slutskede framkom även två vikingatida gravar. Förundersökningen avgränsade fornlämningen och ett område för särskild undersökning föreslogs. Länsstyrelsen beslutade dock senare om en kompletterande förundersökning eftersom underlaget från förundersökningen 2011 bedömdes vara otillräckligt. Syftet var att mer i detalj fastställa fornlämningens utbredning och omfattning, karaktär, sammansättning och komplexitet liksom preliminära dateringar och tolkningar. Enstaka gravar och bebyggelselämningar skulle även omfattas av undersökning inom ramen för den kompletterande förundersökningen. Då tidspressen var stor p.g.a. en önskan från exploatörens sida att påbörja bygget under sensommaren utfördes den kompletterande förundersökningen delvis parallellt med den särskilda undersökningen.

Topografi och fornlämningsmiljö 11 Topografi och fornlämningsmiljö Bäckby med sitt äldsta belägg år 1373 (1373 Baeppy SOFI) utgör idag ett bostadsområde beläget i Västerås västra utkant och det absoluta närområdet är bebyggt under miljonprogrammens tid. Tidigare tillhörde Bäckby Lundby socken men är numera en del av Västerås stad. Den ursprungliga topografin är svår att skönja då endast små skogspartier finns kvar och man måste ett par kilometer söderut, mot Lundby kyrka, för att återfinna ett mer ursprungligt landskap. Här associerar å andra sidan landskapet till järnåldern med små gårdar liggande glest på höjdlägen med åkrarna nedanför. Fornlämningsmiljön i Bäckbyområdet präglas av gravar och boplatser från bronsålder och äldre järnålder, främst i de norra delarna. Det är också här som större arkeologiska undersökningar genomförts, framför allt invid Eriksbergs industrioch handelsområde (se bl.a. Egebäck m.fl, 2008). Den närmaste omgivningen är idag påfallande fornlämningsfattig, vilket säkert beror på den idag täta bebyggelsen som medfört att fornlämningar gått förlorade i samband med de stora exploateringarna under 1960 1970 talen. Spåren efter den yngre järnåldern i form av gravfält och runstenar finns längre åt söder och sydost, i slättbygden ned mot Mälaren. Vad beträffar äldre gårdslägen/bytomter finns det uppgifter om fyra gårdstomter i närområdet men alla förefaller idag ligga under modern bebyggelse. Vad beträffar äldre gårdstomter i närheten kan följande nämnas; Råby (***1291, Västerås 120), Kumla bytomt (Cumblum 1291, Västerås 269:3, FMIS), Hällby (Hallaby 1390, Västerås 739, FMIS) och Tjur (Tiewsö 1399, Västerås 740, FMIS). En femte gårdstomt, Hallsta (***1371) är registrerad som en trolig storgård (Västerås 1445, i tidigare Dingtuna sn), beläget ca 400 meter nordväst om Västerås 307:1. Denna plats är idag helt förstörd av industribyggnader. Av de närmaste kända fornlämningarna kan följande nämnas (fig. 2); strax sydost om den nu aktuella fornlämningen finns idag delar kvar av ett par mindre gravfält, belägna nära varandra (Västerås 269:1 och 270:1). Båda är delundersökta i slutet av 1960 talet (Simonsson 1975) och placerades då i folkvandringstid vendeltid. Väster om den aktuella lokalen fanns ett röse/hög (Västerås 268:1), troligen från bronsålder som även den är undersökt (1977 av M. Looström dnr 5078/77). Norr om har ett antal fornlämningar undersökts; Västerås 267:1 2 och 272:1 2 vilka utgjorde stensättningar från bronsålder folkvandringstid och undersöktes på tidigt 1970 tal (Hemmendorf 1973). Dessa anslöt till den delvis undersökta gjuteriplatsen med ett överlagrande gravfält från järnålder, Västerås 307:1. Denna plats utgjordes alltså av boplats och bronsgjuteri och visst järnsmide från framför allt yngre folkvandringstid samt gravar (totalt 29 st.) från folkvandringstid fram till åtminstone 800 tal (några gravar dateras utifrån fynd till 900 tal). Platsen är undersökt i omgångar, bl.a. år 1959 av H. Simonsson och år 1973 av O. Hemmendorf. Platsen är skadad av motorvägsbygge på 1960 talet. Cirka 400 meter västnordväst om undersökningsområdet finns en ensamliggande stensättning kvar idag, Västerås 855:1 och ungefär lika långt åt öster återfinns rester av hägnader, Västerås 269:2 och Västerås 341:1. Ytterligare en hägnadsrest finns 400 500 meter sydväst ut, Västerås 314:1. Lite längre åt sydväst, inte långt från Hällby bytomt har ett antal gravar undersökts i början av 1970 talet (Magnusson, Wigren 1974), Västerås 264:1 (ett mindre gravfält från folkvandringstid) och Västerås 265:1 2 (stensättning och en älvkvarnsförekomst). Kvar finns en hägnad, Västerås 264:2. Ett gravfält med ett drygt 40 tal gravar undersöktes år 1974, fornlämning Västerås 264:1 (Wigren 1978:13 m.fl.). Detta gravfält förefaller ha varit mycket likt Bäckby i sitt yttre uttryck, trots att gravfältet dateras till romersk järnålder folkvandringstid. Förutom de mindre delar som kvarligger av fornlämningarna Västerås 269:1 och 270:1 kan även Dingtuna 175:1 nämnas. Detta är ett gravfält beläget cirka en kilometer nordväst om Bäckby, och är förmodligen ett yngre järnåldersgravfält. För övrigt finns ytterst få fornlämningar kvar idag. Ett

12 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats av de mer närbelägna större gravfälten från yngre järnålder är det nu undersökta och borttagna Västerås 313:1, Hammarby (ca 2 km sydost om Bäckby, undersökt år 1963 av Eva Simonsson). Ytterligare ett gravfält med yngre järnålderdateringar, som undersökts i närheten, är Västerås 114:1 (Wigren 1972). Detta gravfält, som för övrigt överlagrade en bronsåldersboplats, daterades till sen vikingatid. Ett flertal vapenfynd, hästutrustning och pärlor påträffades. Exempel på andra gravar och gravfält från yngre järnålder går att finna på flera ställen i Västerås med omnejd. Många av dessa gravar har visat exempel på exceptionella praktfynd som t.ex. i gravarna från Tuna i Badelunda (praktfulla kvinnogravar bl.a.), Tunby (Västerås 12:1, St. Ilians socken med bl.a. vapenfynd) och Bjurhovda, Hammarby i f.d. Lundby socken m.fl. Många vapen- och ryttargravar och platser presenteras i Henry Simonssons nyutgivna lic. avhandling (2015 [1969]). Undersökningar av boplatser från yngre järnålder är överhuvudtaget mycket få i Västmanland. Nämnas kan den stora undersökningen 2010 i Gilltuna (Sundkvist & Eklund 2014) där två gårdar från vikingatid påträffades. Mindre undersökningar som genererat enstaka daterade stolprader finns t.ex. i Bastubacken, Tortuna (Wikborg red. 1996), Öster Åby och Tunby (Annuswer & Karlsson 2003). I Skälby (ca 2 km sydväst om Bäckby) finns spridda dateringar till yngre järnålder, med bl.a. ett vikingatida hus (Korpås & Wihlborg 2012:63). Detta område utgör annars ett stort boplatsområde från äldre järnålder.

Syfte, tema och frågeställningar 13 Syfte, tema och frågeställningar Syftet med en kompletterande förundersökning var enligt länsstyrelsens önskemål att, på ett övergripande och generellt plan, skapa meningsfull kunskap om vår historia med relevans för myndigheter, forskning och allmänheten. Då fornlämningen visat sig vara mer komplex än väntat med de olika tidsskikt som påträffats, i synnerhet det helt överlagrade gravfältet. Förundersökningens resultat visade att det på platsen fanns potential att tillföra kunskap om överlagringsproblematik samt rituella, sociala och ekonomiska förhållanden som har betydelse i ett lokalt, regionalt och nationellt perspektiv. Den särskilda undersökningen skulle prioritera gravfältet och där inriktas på att besvara frågor kring socioekonomiska och rituella strukturer. Förundersökningen visade att platsen hade använts över lång tid och centralt var att undersöka hur platsen hade nyttjats och i vilka syften. Minst två gravläggningsfaser kunde konstateras. Frågan var hur dessa förhöll sig till varandra över tid och rum. Detta innebar att: Gravfältet skulle sättas relation till om givande boplatser och gravfält Gravfältet skulle sättas in i sitt rituella sammanhang över tid och rum Bebyggelsen skulle inriktas på den tidigaste bebyggelsestrukturen och hur denna relaterade till 1600 1700 och 1800 talens bebyggelse. Inför den särskilda undersökningen av Bäckby gravfält och de historiska bebyggelselämningarna, ansågs platsen visa på stor potential för att diskutera överlagringsproblematik, inte minst genom den sentida bebyggelsen som överlagrade gravfältet. Den kompletterande förundersökningen hade dessutom visat spår av överlagringar även inom gravfältet. Undersökningens övergripande tema blir därför Bruk och återbruk över tid. Forskningen har visat att överlagringar kan problematisera platsens och i förlängningen landskapets nyttjande över tid (Hållans Stenholm 2012). Det är uppenbart att människor haft en klar uppfattning om gravfältets rumsliga, kronologiska såväl som sociala struktur. Överlagringar mellan gravar är en mycket ovanlig och samtidigt en medveten rituell praktik som främst observerats på vikingatida gravfält med stort tidsdjup (Hållans Stenholm 2012). Detta fenomen har inte iakttagits vare sig i Södermanland eller i Västmanland. De flesta exempel på överlagring finns i Attundaland i Uppland vilket naturligtvis kan ha en förklaring i att betydligt fler gravfält har undersökts där. I ett större samhällsperspektiv bör förändringar på gravfältet förstås i relation till bebyggelse och sociala strukturer lokalt och regionalt. Undersökningen syftade till att ge fördjupad kunskap om Bäckbys historia i ett långtidsperspektiv och studien av en rituell praktik kunde vara ett led i att problematisera gårdsgravfält och bebyggelseutveckling. Frågeställningar inom temat Bruk och återbruk över tid När etableras gravfältet och när upphör det? Vilka gravar är överlagrade av andra och hur lång tid har förflutit mellan gravläggningarna? Skiljer sig de överlagrade gravarna i fråga om fysiskt uttryck, fyndinnehåll, osteologiskt material från de icke överlagrade? Finns olika gravskick representerade? Vilka spår av ritualer i samband med gravläggning kan spåras på platsen? Har även andra lämningar överlagrats? Vilken typ av kulturlager skiljer i så fall de olika gravläggningsskedena åt? Finns det en medveten övertäckning av äldre gravar i förhållande till de yngre gravarna? Hur relaterar den historiska bebyggelsen till det äldre gravfältet? Hur relaterar den äldsta bebyggelsen till den genom äldre kartmaterial definierade bebyggelsen? Vilken karaktär har den?

14 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Metod och genomförande Fältarbetet inleddes med avbaning med grävmaskin och handrensning (fig. 3). Hela den cirka 3500 m 2 stora ytan kom att avbanas redan vid den kompletterande förundersökningen. Förutom raseringslager schaktades även de yngsta bebyggelselämningarna från sent 1800 tal och 1900 tal bort. Dessa karterades dock före borttagandet. Alla påträffade konstruktioner mättes in och dokumenterades löpande och utvalda delar undersöktes redan vid den inledande förundersökningen. Vid ett tidigt skede flygfotograferades också hela undersökningsområdet (fig. 4). Stora delar av undersökningsområdet rensades för hand och samtliga påträffade fynd punktinmättes med RTK GPS. Vid den särskilda arkeologiska undersökningen metalldetekterades undersökningsområdet löpande. De påträffade fynden punktinmättes och kontextrelaterades. Dessa fynd fungerade sedan som en markör/indikation på var eventuella, skadade gravar och andra konstruktioner kunde finnas, men framför allt har de aktiverats i tolkningen av markanvändning inom gårdstomten. Detta i syfte att spåra de fragmentariskt bevarade kontexterna från den historiska perioden. Undersökningen är genomförd enligt single context logiken vilket innebär att varje enskild stratigrafisk enhet dokumenteras var för sig på ett likvärdigt sätt, enligt fastlagda riktlinjer, oavsett Västerås 1501 X6608750 Y583550 Västerås 350:1 0 50 m Y583400 X6608600 Figur 3. Undersökningsområdet markerat på ett utdrag ur Fastighetskartan, blad 66F0IN Västerås. Skala 1:1 500.

Metod och genomförande 15 Y583460 X6608740 X6608680 Y583420 Figur 4. Flygbild med undersökningsområdet markerat. Skala 1:500. Foto: 1 Pixel Sweden. 0 25 m

16 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats om den består av ett lager, en nedgrävning, eller någon form av sten eller träkonstruktion. Single context metoden innebär att mindre enheter sammanfogas till en hierarkisk modell. Den kan tillämpas på varierande detaljnivå i olika sammanhang och det kan därför vara på sin plats att redogöra för hur och vilka begrepp och förkortningar som använts vid denna undersökning. Vi har arbetat med tre nivåer av numrerade kontexter. Första nivån benämndes som stratigrafiska enheter och grupperades i fyra olika grundtyper; nedgrävningar (SN), lager/fyllningar (SL), sten/tegelkonstruktion (SS) och träkonstruktioner (ST). Samtliga stratigrafiska objekt finns listade i tabeller (bilaga 3). De stratigrafiska objekten har förts samman till övergripande kontextgrupper (KG). Dessa består av ett varierande antal tolkade stratigrafiska enheter och kan t.ex. bestå alla ingående kontexter till en grav, en huskonstruktion, ett brukningsskede eller en destruktion. Kontextgrupperna har i sin tur sammanförts till övergripande skeden vilket främst gäller bebyggelsen. I princip alla gravar undersöktes med handredskap och vattensållades i fält. Dessutom togs delar av tre gravgömmor in som preparat och undersöktes både inomhus av arkeolog och av personal på konserveringsfirman (Acta Konserveringscentrum AB) i samband med konserveringen. Övriga kontexter som bedömdes tillhöra den äldre begravningsfasen undersöktes, helt eller delvis beroende på skadestatus. Samtliga gravfynd registrerades och dokumenterades och flertalet metaller konserverades (för undantag, se nedan). Fynd som påträffades i det som bedömdes som omrörda brandlager fördes endast till detta lager och punktinmättes inte. Detta gäller t.ex. kamfragment, en del av pärlorna och metallföremålen. När fynd påträffades i slutna kontexter såsom ett gravkärl eller innanför mindre stenkonstruktioner, fördes de till denna kontext eller punktinmättes. De fynd som påträffades vid metalldetektering och saknade säker kontext men ändå var förhistoriska eller tidigmoderna, liksom äldre mynt, har registerats och i de flesta fall konserverats. Vissa föremål har sent i rapportarbetet visat sig vara av sådant unikt slag, trots att de saknar säker kontext, att de lämnats in för konservering sent. Då fyndens antal med råge överskred den för konservering beräknade fyndmängden har hårda prioriteringar varit nödvändiga. Föremål såsom nitar och broddar har dessvärre prioriterats bort från konservering, av kostnadsskäl. Trots det har ändå den höga konserveringskostnaden påverkat andra delar av analys och rapportarbetet. Även för gårdstomten har hårda prioriteringar gjorts, där endast föremål som varit klart daterande och/ eller kommit från daterade kontexter (då enbart den äldsta bebyggelsefasen) valts ut för konservering. Det har medfört att framför allt bruksföremål som t ex knivar, men även andra föremål som t.ex. vissa söljor har valts bort. Samtliga registrerade fynd finns listade i tabeller (bilaga 2). För gravfältet redovisas och kommenteras de viktigaste fynden i inlagans resultatkapitel. Massmaterial av typen järnfragment obestämbart eller dylikt, har gallrats ut och kasserats efter sedvanlig registrering. I vissa fall har sådana fynd inte ens tagits omhand utan kasserats redan i fält, i andra fall endast dokumenterats översiktligt och vägts, före kassering. Kolprover samlades in från de flesta kontexter. Däremot var undersökningen något restriktiv vad gällde makroprover p.g.a. de bitvis oklara kontexterna och stratigrafiska horisonterna. Istället provtogs enstaka, stratigrafiskt säkerställda lager, framför allt presumtiva golvlager och markhorisonter samt ett konstruktionslager som nämns vidare nedan. Flera gravar har 14 C daterats, och då företrädesvis brända ben. Endast ett mindre antal dateringar är gjorda på träkol från grav eller lager. Den osteologiska analysen som utförts är i princip en översiktlig genomgång av förekommande arter och del av kropparna. En bedömning av ålder och kön på det mänskliga materialet är också genomförd. Då fältarbetet var mycket tidspressat, anordnades aldrig visningar för allmänheten, detta i samförstånd med länsstyrelsen. Undersökningen utfördes dessutom under sommaren då skolorna var stängda. Trots det besöktes undersökningen av bl.a. en klass blivande grävmaskinister samt flera grupper från personalen och patienterna från det närbelägna rehabiliteringscentret Zethelius.

Resultat 17 Resultat Totalt undersöktes 3375 m 2 (fig. 3), som redan vid den kompletterande förundersökningen avbanats i sin helhet. Området var före undersökning närmast att betrakta som parkmark med ett flertal större träd som samtliga avverkades. Vegetationsskiktet var ställvis tunt med berg i dagen direkt under och på andra håll, i de lägre liggande områdena, något mer omfattande och där mellan 0,1 0,2 meter tjockt. Efter avbaning framträdde ett område med, förutom sentida påverkan, rikligt med skarpkantade block och stenar (fig. 5). Störningar och skador Det stod tidigt klart att hela undersökningsområdet var mycket påverkat av sentida ingrepp. Redan vid den första förundersökningen år 2011 påtalades raseringslager och påförda jordmassor inom åtminstone de centrala delarna av bytomten (Runer 2012). Området uppvisade allt ifrån sentida betonggrunder med tillhörande nedgrävda rör, minst en jordkällare och murrester till raseringsmassor som ställvis var mellan 1 1,5 meter tjocka. Ett parti i undersökningsområdet norra och nordöstra del föreföll vara kraftigt urschaktat vid något tillfälle och i princip hela den östra delen av undersöknings området har i samband med anläggandet av lokalvägen skurits av och släntats. Den södra delen av undersökningsområdet, närmast den befintliga bebyggelsen har även den schaktats ur, troligen i samband med anläggandet av denna bebyggelse. Över hela undersökningsområdet återfanns dessutom rikligt med recent tegel och Figur 5. Översikt över den södra delen av undersökningsområdet med personal från Zethelius på visning. Foto: Jonna Sarén Lundahl.

18 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Y583460 X6608740 KG34 KG22 KG18 X6608680 Y583420 Undersökningsområde KG 18 KG 22 KG 34 Topografiskt objekt 0 10 m Figur 6a. De inmätta delarna av de övergripande kontextgrupperna KG18, KG22 och KG34 markerade. Skala 1:400.

Figur 6b NY Hist tid o gravar_bäckby 1:400 Resultat 19 Y583460 X6608740 X6608680 Y583420 Figur 6b. Plan över by tomtslämningar (grå) och gravar (gula). Skala 1:400. 0 10 m

20 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats metallskrot. Sammanfattningsvis är alltså den ursprungliga topografin med sina lämningar oklar. Övergripande lager/stratigrafiska enheter Förutom den synbart sentida påverkan av området kunde det ändå på sina ställen skönjas syllstensrader och troliga golvlager till en äldre bebyggelse samt andra påförda lager av både sten och jord som uppfattades som konstruktionslager till gravfältet. Drygt 300 kontexter (bilaga 3) mättes in. Av dessa har flera i efterhand slagits ihop eftersom de tolkats vara samma lager som beskrivs på olika ställen. Utifrån dessa kontexter skapades vissa kontextgrupper redan i fält, såsom grupperna av kontexter för gravarna. Dessa har nr 1 33 (med enstaka undantag) och benämns vidare i texten som KG1, KG2 o.s.v. Några övergripande kontexter ska lyftas fram tidigt (fig. 6). Det ena, KG34 (bilaga 1), är ett lager som påträffades tidigt och som var förbryllande. Lagret påträffades först i den nordvästra delen av undersökningsområdet, i anslutning till en grav, KG1 (fig. 8). Lagret framträdde under ett raseringslager, SL431. Det är ett s.k. brunjordslager och påträffades inom ett cirka 500 m 2 stort område, i samma del av området som flertalet gravar fanns. Till sin struktur var lagret homogent och vid provflottering i princip helt tomt, både vad gäller cerealier och fynd. Lagret tolkades som ett påfört konstruktionslager, kanske avsett för uppförandet av gravar eftersom åtminstone 13 gravar var nedgrävda och sedan delvis täckta av detta lager. Tjockleken på lagret varierade mellan cirka 0,1 0,4 meter. Vid en grov uppskattning omfattade jorden cirka 100 m 3. Ett lager som påminner om detta (SL12638) påträffades också i den södra delen av undersökningsområdet (fig. 6). Trots att lagret inte har någon fysisk koppling till de övriga kontexter som förts till gruppen eller används på samma sätt, är strukturen likartad och vi har valt att föra även detta lager till kontextgruppen. Tidigt i undersökningen iakttogs också stenpackningar invid block, främst i den norra delen av området, vilka initialt tolkades som potentiella gravar. Vid undersökning visade det snart att dessa var anlagda men saknade fynd och detta visade sig istället vara två områden med stensatta markytor, KG18 och KG22 (fig. 6 och bilaga 1). Stratigrafiskt låg brunjordslagret ovanpå ett av dessa, KG22. Huruvida brunjordslagret funnits även i den Figur 7. Den stensatta ytan KG22 invid KG1. Foto: Kajsa Andreasson.

Resultat 21 södra delen av undersökningsområdet gick inte att fastställa p.g.a. skadorna på markytan. Vid den fortsatta undersökningen av gravarna påträffades dessa stensatta markytor under flera gravar (åtminstone 16 st.) Dessa stensatta markytor iakttogs på flera ställen inom undersökningsområdet men återfanns framför allt i direkt anslutning till gravarna och då främst i den norra delen av undersökningsområdet. Lagren omfattade tillsammans cirka 700 m 2 varav cirka 600 m 2 iakttogs i den norra delen (KG22) och cirka 100 m 2 i söder (KG18). På åtminstone två ställen var denna stenläggning genomgrävd i samband med eller inför anläggandet av två gravar (KG16 och KG31). Merparten av lagret var uppbyggt av endast ett lager sten, i knytnävsstorlek (fig. 7). Mellan stenarna syntes ställvis också rester efter en äldre markyta. Att stensätta marken på detta sätt visar sig på flera platser i närområdet, t.ex. smidesplatsen och gjuteriområdet Västerås 307 där ytorna beskrivs som stora stenpackningar (Hemmendorf 1973). Ytterligare en närbelägen lokal är gravfältet Västerås 264:1 (med ett 40 tal gravar) som undersöktes 1974 (Wigren 1978:13 ff). Detta gravfält förefaller ha varit mycket likt Bäckby i sitt yttre uttryck, trots att det dateras till romersk järnålder folkvandringstid. Delar av gravfältet beskrivs som Gravfältets Ö del bestod liksom den V delen av en stor stenpackning, där olika anläggningar begränsats med hjälp av större stenar. På fotoplaner syns en mindre småstenspackning mellan det som tolkats som gravar (Wigren 1978:6 ff). Även på den närbelägna fornlämningen Västerås 269/270 (Simonsson 1975) beskrivs dessa stenpackningar som osäker rundad stensättning i stenflak. Förutom de ovan nämnda kontexterna påträffades ett mycket omfattande raseringslager som fanns över hela undersökningsområdet i varierande grad. Det uppgick ställvis till en tjocklek av 1,5 meter. De yngre bebyggelsefaserna inom Bäckby by tomt (Västerås 350:1) redovisas separat nedan.

22 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Gravfältet Västerås 1501 Av Louise Evanni Sammanlagt undersöktes 31 konstruktioner som bedömts vara brandgravar eller troliga rester efter brandgravar (fig. 8, bilaga 1). Det fanns inget som tydde på att det skulle ha funnits jordbegravningar inom undersökningsområdet utan samtliga gravar utgjorde rester efter kremeringar. Vad beträffar överbyggnaderna till gravarna har skadorna dessa ådragit sig genom åren lopp varit av sådan omfattning att det vid flera tillfällen inte gått att fastställa det yttre gravskicket. Mycket tyder på att gravfältet ursprungligen kan ha varit både tätare och större, varför de undersökta gravarna får ses som ett utsnitt av ett vikingatida gravfält i Västmanland. Topografiskt var flertalet gravar placerade på eller strax nedanför krönet i en svag syd och sydostsluttning, koncentrerade till den norra halvan av undersökningsområdet. Inga gravanläggningar påträffades i sluttningen mot norr. Däremot hittades en ensam grav relativt lång ner i den södra delen av undersökningsområdet, KG19 (fig. 8). Som nämnts ovan påträffades ett brunjordslager, KG34, inom delar av undersökningsområdet. Lagret tolkades vara påfört och direkt sammankopplat med uppförandet av gravarna. Av de 31 undersökta gravarna har 13 stycken med säkerhet anlagts i detta lager. I flera fall har det noterats att förefaller ha det grävts en grop i lagret vid uppförandet av graven, i vilken det placerats yttre stenar som avgränsning. Därefter har bålet anlagts varefter lagret grävts om och återdeponerats i samband med gravläggningen och blandats upp med rester av brandlagret och därför noterats som fyndförande. I vilket skede lagret förts på är svårt att tidfästa men eftersom lagret fanns när de vikingatida gravarna anlades är det troligt att lagret förts på vid samma tid. Om det skett strax före eller i direkt anslutning till gravläggningarna är omöjligt att svara på. Minst 16 av gravarna var till största delen placerade på ytor som belagts med mer eller mindre sammanhängande småstenspackningar, KG18 och KG22. Dessa packningar fanns även mellan gravarna. Spridda fynd av brända ben och enstaka keramikskärvor återfanns på dessa stensatta ytor men någon säker kontext har ej kunnat beläggas för dessa fynd. Totalt 16 gravar (tabell 5) förefaller vara anlagda på den primära bålplatsen. Av dessa är det två stycken, KG5 och KG6 (fig. 8) som möjligen enbart utgör själva bålplatsen och aldrig varit konstruerade som gravar. Båda dessa ligger inom ett flackare parti. Ytan var här täckt av ett siltlager (SL2663). Under detta lager påträffades en nivå med fläckvis kol, sot och brända ben (ytterst fragmenterade) och skulle kunna uppfattas som en stängning av platsen. Lagret skulle också kunna utgöra en urlakad rest av konstruktionslagret KG34. I åtminstone ett säkert fall kunde en överlagring av en äldre grav konstateras, mellan KG1 som överlagrade KG16 (fig. 8 och bilaga 1). Morfologi Innan undersökningen påbörjades var endast ett par mycket skadade gravar kända. Ingen av gravarna syntes ovan torven inte ens efter påbörjad undersökning kunde man skönja någon av gravarna. Detta berodde på att stora delar av undersökningsytan täcktes av ett raserinslager från den sentida bebyggelsen. Även befintliga strukturer i form av källargrunder och murar visade att underliggande konstruktioner blivit kraftigt skadade. Efter schaktning och rensning började den undre topografin träda fram och flera olika strukturer syntes. Förutom syllstensrader och lager påträffades också enstaka stenpackningar som utgjorde överbyggnader till gravar. Trots att skadorna på dessa överbyggnader var omfattande har ändå några gravtyper kunnat urskiljas. Majoriteten av gravarna har troligen utgjorts av låga stensättningar. En speciell gravtyp, som i texten kommer att benämnas blockgrav, är dock av en atypisk sort. Till sist kommer en mindre grupp av gravar att beskrivas såsom omarkerade gravar. Dessa utgör antingen gravar som var så skadade att överbyggnaden var helt bort men även andra typer som kan ha saknat överbyggnad från början.

Gravfältet Västerås 1501 23 Y583460 X6608740 KG20 KG7 KG26 KG33 KG21 KG29 KG14 KG14a KG 11 KG25 KG14b KG23 KG15 KG3 KG2 KG8 KG24 KG27 KG28 KG5 KG6 KG31 KG30 KG16 KG1 KG12 KG17 KG10 KG4 KG13 KG9 KG19 X6608680 Y583420 0 10 m Undersökningsområde Grav Grav Topografiskt objekt Figur 8. Plan över samtliga gravar. Skala 1:400.

24 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats I detta sammanhang beskrivs även förekomsten av bålplatser. Det påträffades förhållandevis många bålplatser på Bäckbygravfältet. Stensättningar Totalt 18 konstruktioner har bedömts som stensättningar. Av dessa var sju säkra tolkningar, KG1, KG3 KG4, KG8 KG10 och KG28. De resterande stensättningarna var mycket skadade i sin överbyggnad, varför dessa är något mer osäkra avseende gravtyp. Ingen av stensättningarna på gravfältet kan dock anses vara helt intakta. Trots att t.ex. KG10 (fig. 9) såg förhållandevis intakt ut doldes den av cirka 1,5 meter tjocka raseringsmassor. Storleksmässigt var de konstruktioner som bedömts vara stensättningar mellan 2 4,5 meter i diameter och samtliga relativt flacka. Ytterligare tio mer osäkra tolkningar av stensättningar påträffades. Dessa utgjordes av KG2, KG7, KG9, KG12, KG14 (a och b), KG17, KG19 20 och gravarna KG26 27. Gemensamt för dessa gravar var att de var så kraftigt skadade i överbyggnaden att typ var svår att fastställa. De var inte placerade intill ett eller flera större block och har därför benämnts stensättning. KG17 var t.ex. helt dold av raseringsmassor från en jordkällare, KG54 Figur 9. KG10, en stensättning. Foto: Reidar Magnusson. (SS5706) och det var endast enstaka stenar som kunde tolkas tillhöra någon form av överbyggnad till graven. Att avgöra ursprunglig storlek har naturligtvis varit svårt eller rent av omöjligt beroende på skadorna. Det förefaller ändå som att de flesta av dessa gravar varit ungefär lika stora som de mer tydliga, men med ett undantag, KG14 (fig. 8). Denna kon Figur 10. KG11, den inre stenpackningen. Foto: Jonna Sahrén Lundahl.

Gravfältet Västerås 1501 25 struktion var belägen på krönet och delvis nedhasad i en sydsluttning och uppfattades ganska tidigt i undersökningen som en svagt välvd stensättning med en gles överbyggnad. Hela konstruktionen var täckt av raseringslager men efter rensning uppfattades den ändå som väl sammanhållen och mättes in som en relativt stor stensättning. Överbyggnaden uppskattades till cirka åtta meter i diameter. Vid undersökningen av graven påträffades två separata bengömmor men trots detta kunde överbygganden inte uppfattas på annat sätt än som en och samma. De undernummer som graven sedan fått beror på dateringarna av bengömmorna. 14 C dateringarna visade på två kronologiskt separata begravningar. Mycket talade alltså för att den äldsta dateringen skulle kunna utgöra en överlagrad grav. Avgränsningen av denna konstruktion var ändå svår att fastställa p.g.a. skadorna från den ovanliggande bebyggelsen. En mer exakt beräkning av storleken har gjorts utifrån stenen som fanns i den norra delen av graven. Här fanns ett antal stenar vilka uppfattades som en kantkedjerest (tillhörande KG14a). Om det stämmer var graven cirka 6,5 meter i diameter istället och de sydligaste delarna möjligen rester efter en eller flera andra överbyggnader/ gravar, bl.a. en eventuell överbyggnad till KG14b. Denna del av stensättningen var kraftigt förstörd av syllar i form av platsgjutna cementblock. Blockgravar Benämningen på denna grupp gravar bör förklaras närmare. Här avses inte gravar av den gängse typen alltså en småstenpackning i direkt anslutning till ett större block, antingen vid den ena sidan eller runt om detsamma. I Bäckby har vi valt att kalla en grupp gravar blockgravar eftersom de ingående komponenterna utgörs av block i olika storlekar. Gravarna har samtliga en mindre stenpackning innanför blocken (fig. 10). Paralleller till denna gravtyp har ej gått att hitta vilket kanske kan bero på att dessa typer av gravar förmodligen inte syns eller uppfattas som gravar ovan mark och kanske inte har varit ämnade att uppvisa någon monumentalitet eller tydlig överbyggnad. De verkar snarare ha haft en motsatt funktion, d.v.s. att efterlikna naturen så mycket som möjligt. Sju konstruktioner faller under denna kategori (KG11, KG15, KG21, KG23, KG24, KG29 och KG31). Hur dessa konstruktioner har sett ut ursprungligen vet vi inte eftersom de flesta var så påverkade av sentida aktivitet och rasering. Åtminstone en av dessa gravar, KG11, bedömdes dock vara förhållandevis oskadd. Omarkerade gravar Under denna rubrik finns de gravar som enbart benämnts benlager eller gravar så skadade att de helt saknade överbyggnad. Dessa är KG13, KG16, KG30 och KG33 (fig. 8). KG13 utgjordes av ett brandlager som påträffades centralt i gravfältet men där sentida påverkan varit extra stor. En gles stenpackning fanns strax intill men det var oklart huruvida denna hörde till brandlagret. KG16, en bengrop, markerades i ytan av en större, oval sten som omslöts av en mindre stenpackning. Möjligen har den större stenen ursprungligen varit rest. Om stenpackningen utgjort gravens överbyggnad var svårt att fastställa då den överlagrades av KG1. KG30 utgjordes av ett benlager och var anlagd på den stensatta markytan KG22 samt nedgrävd genom brunjordslagret KG34. KG33, en brandlagerrest som snarast indikerar närvaron av en försvunnen grav med en mindre koncentration av brända ben. Området var mycket omrört och dessa ben kom tillsammans med tegelfragment. Benen påträffades dock i ett sotoch kolbemängt lager som i sin tur låg över KG22. Troligen utgör det rester efter ytterligare en grav, belägen i krönläge. Bålplatser Inom ett relativt flackt parti i den norra delen av undersökningsområdet påträffades vad som tolkades utgöra en plats avsedd för olika kremeringar. Här fanns några ansamlingar av sot och kol, spridda brända ben samt kraftigt smälta pärlor. Dessa två koncentrationer undersöktes, KG5 och KG6 (fig. 8). Förutom detta område iakttogs platsen för bålet med säkerhet under 12 gravar och troligen i ytterligare ett fall, KG25. De gravar där bål och begravning var lokaliserade på samma plats är; KG1 (något osäkert), KG2 3, KG8 (något osäkert), KG10 11, KG15 (något osäkert), KG21 (något osäkert), KG 23 24, KG29 och KG31. Även KG25 bör tolkas som en ursprunglig bålplats (se nedan). I de resterande gravarna var det svårt att vid undersökningen kunna fastställa huruvida bålplatsen funnits på samma ställe som graven. I några gravar skulle eventuellt sammansättningen av benen och dess fragmenteringsgrad antyda att det troligen var rester efter bålplatsen, trots att det inte gick att se vid undersökningstillfället. Detta gäller bl.a. KG4 där det påträffades ytterst lite ben från människa (enstaka skalltak), vilket skulle kunna tyda på att människan blivit utplockad från bålet. I KG9 och KG17 är förhållandet detsamma, d.v.s. ytterst få

26 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats (och små) ben från människa kunde identifieras vilket tyder på att människan funnits på plats och plockats bort. Övriga konstruktioner Det som helt saknas inom undersökningsområdet är härdar och andra anläggningar mellan gravarna. Inom de stensatta ytorna i den södra och norra delen av undersökningsområdet, KG18 och KG22, syntes ett flertal stenansamlingar som påminde om gravar. Dessa undersöktes extensivt, d.v.s. översiktligt i syfte att fastställa anläggningskaraktär. De flesta visade sig vara enskiktade och fyndtomma. För att illustrera likheten med gravar och visa hur denna stensatta yta bitvis såg ut, kan KG32 lyftas fram (fig. 11 och bilaga 1). Denna konstruktion fanns i den södra delen av undersökningsområdet och var mycket vällagd, bestående av tre skikt med sten. Konstruktionen hade ingen direkt kantkedja utan det övre lagret med sten bildade den yttre begränsningen. Inga fynd påträffades. Konstruktionen låg alldeles intill graven KG19 och hade ett snarlikt utseende (fig. 11). Trots att KG25 nämndes ovan bör konstruktionen beskrivas även här. Den påträffades centralt inom gravfältet, i ett höjdläge mellan KG2 och KG3. Denna del av undersökningsområdet var kraftigt avplanad för den yngre bebyggelsen och denna konstruktion var således mycket skadad i ytan. Trots detta syntes ändå enstaka, glest lagda stenar i ytan. Dessa påminde mycket om överbyggnaden till åtminstone KG2 som låg strax intill. Vid undersökningen av denna konstruktion påträffades ett kollager som var cirka 1,5 1 meter stort och cirka 0,07 meter tjockt bestående av stora bitar kol. Nedgrävt i detta lager påträffades ett keramikkärl. Därtill hittades ett obestämbart järnföremål samt enstaka ben, både brända och obrända (5 gram brända och 4,7 gram obrända). På grund av den sentida raseringen kan inte dessa fynd med säkerhet föras till konstruktionen. Endast kärlet påträffades i en säker kontext. Den osteologiska analysen visade dock att det fanns brända ben från både djur och människa och konstruktionen får således tolkas som en grav eller en trolig plats för en mycket förstörd grav, trots den otydliga avgränsningen. Konstruktionsdetaljer och inre gravskick Samtliga begravningar utgjordes av brandgravar. Vid undersökningen användes en vedertagen nomenklatur för att beskriva det inre gravskicket (t.ex. Ambrosiani 1964, Bennett 1987, Kaliff 1992, Petré 1984 och Lamm 1972). Figur 11. KG32, en vällagd stenpackning. Foto: Lydia Eifert. De termer som brukats för det inre gravskicket är följande; Brandlager: Sot och kolblandat lager med brända ben, ej nedgrävt i underliggande skikt. Benlager: Lager med brända ben, fria från sot och kol, ej nedgrävt i underliggande skikt. Bengrop: Grop med brända ben, fria från sot och kol, spridda utan spår av benbehållare eller markant koncentration. Innehållet kan vara spritt i ytan runt gropen. I de flesta fall bestod gravgömman av ett brandlager men i några fall förefaller detta brandlager vara urlakat. Detta kan bero på flera saker. En kan vara att brandlagret flyttats från den ursprungliga kremeringsplatsen/bålplatsen. En annan förklaring kan vara att brandlagret varit exponerat för väder och vind innan överbygganden kommit på plats alternativt blivit exponerat/dränerat i sen tid genom rasering och/eller av yngre, överliggande bebyggelse. Totalt fem gravar uppvisar sådana urlakade brandlager (KG4, KG14b, KG17, KG20 och KG26). I tre av gravarna (KG14b, KG20 och KG26) beskrevs de brända benen i fält som benlager. Vad beträffar KG20 och KG26, som dessutom är placerade intill varandra, är fyndomständigheterna för osäkra för att med säkerhet kunna fastställa gravskick. Båda dessa konstruktioner var svårt skadade. KG 14b har tolkats som ett benlager då det vid undersökningen saknades synliga rester efter kol och sot. Lagret var dock något mörkare än den

Gravfältet Västerås 1501 27 omgivande fyllningen och skulle trots allt kunna vara rester efter ett mer urlakat brandlager. I endast ett fall har ett annat gravskick än de ovan beskrivna med säkerhet kunnat fastställas och det gäller KG16 (bilaga 1). Denna konstruktion utgjordes av en bengrop och var helt överlagrad av KG1. Vad gäller inre konstruktionsdetaljer har det i två fall konstaterats lockstenar på gravurnan som varit placerad i brandlagret; i KG3 och KG11. Andra konstruktionsdetaljer är inre stenpackningarna i blockgravarna. Dessa var mellan 0,7 2 meter i diameter och bestod av sten som var cirka 0,1 0,3 meter stora i medeltal. I övrigt saknas tydliga, inre detaljer eftersom skadorna varit så omfattande. I 17 gravar med brandlager och benlager fanns rester efter mer eller mindre hela keramikkärl som kan ha fungerat som benbehållare. I ytterligare två fall, i KG10 och KG26, kan två olika kärl konstateras där det ena kärlet troligen bör uppfattas som ett bikärl. I KG11 har keramikkärlet fungerat som förvaring för föremålen. Ytterligare enstaka keramikfragment påträffades i 3 gravar men eftersom det var så få fragment och skadorna på dessa gravar var stora, har de inte räknats med ovan.

28 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Fyndmaterialet från gravfältet Fynden från gravarna var bitvis av mycket god kvalitet och rikligt förekommande. Drygt 400 metallföremål (bilaga 2) har registrerats vilket även inkluderar metaller från de historiska faserna. Av gravfynden har drygt 100 föremål konserverats. Keramiken är väl representerad, både från gravarna men även från de historiska skeendena. Denna fyndgrupp utgör cirka 60 % av de registrerade fynden. En del av fynden framkom i ett tidigt skede av den särskilda undersökningen, i samband med den metalldetektering som utfördes parallellt med den särskilda undersökningen. Dessa fungerade delvis som indikationer på troliga gravar som vid efterföljande rensningen också påträffades. Fynden visade samtidigt tydligt hur omfattande skadorna var på många gravar och att vissa troligen helt utraderats. Enstaka fynd ska lyftas fram då de, vid den detaljerade fyndgenomgången visade sig vara av speciell karaktär, trots att kontexterna är oklara. Vidare kommer enstaka fynd som påträffades vid förundersökningen år 2011 att på nytt tolkas och placeras i sin rätta kontext, framför allt som komplettering till gravinnehåll i KG4 och KG7 (tidigare grav 1 och 2, Runer 2012). De största fyndkategorierna på gravfältet (förutom ben) var keramik och järnföremål. Båda dessa fyndkategorier återfanns som spridda fynd i olika marklager, men också som fynd kopplade till gravkontexter. Benmaterialet presenteras nedan och i bilaga 1 tillsammans med kontextgruppsbeskrivningarna. Denna materialgrupp återfinns på samma sätt, både som spridda i marklager och i gravkontexter. Enstaka speciella fynd som saknar säker kontext, men som är daterande bör presenteras. Det är sammanlagt fem fynd som lyfts fram, först och främst en doppsko från en vapenkniv, F36 (fig. 12 och 13). Denna påträffades vid metalldetektering i ett lager (SL5272) kopplat till den historiska bebyggelsen. Då denna typ av föremål är så ovanlig uppmärksammades inte genast dess särställning och kom att lämnas till konservering i ett senare skede. I nära anslutning till detta fynd påträffades också en vikingatida pilspets, F48 (fig. 12). Denna framkom också vid metalldetektering och saknar säker kontext. Troligt är båda föremålen kan komma från en förstörd grav, kanske samma grav. Ytterligare en pilspets, F42, påträffades drygt tio meter söderut, invid ett antal större stenar (fig. 12) och nära KG9. I anslutning till fynden undersöktes området mer noggrant för att försöka fastställa föremålets kontext, dock utan resultat. Pilspetsen låg i det raseringslager som täckte hela undersökningsområdet, SL431. I nära anslutning till detta fynd kom de pilspetsar som påträffades vid förundersökningen 2011 (Runer 2012, F4:4 och 4:5/1). Dateringen av dessa kan dock ifrågasättas då pilspetsarna (F4:4, F 4:5/1) även har tydliga vikingatida paralleller (Wegraeus 1973:194; samt vapendepån från Estuna kyrka, Uppland, SHM 27761). Ytterligare två lösfynd gjordes i samband med metalldetektering, det rör sig om två spjutspetsar, F64 och F81 (fig. 12). F64 påträffades nära KG13 i ett äldre avfallslager (SL5139), kopplat till den historiska miljön och F81 återfanns nära KG12 (i raseringslagret SL431). För att uppmärksamma Bäckbys speciella gravmiljö bör ytterligare tre föremål belysas. Dessa är tre lösfynd som finns registrerade på Västmanlands läns museum. Det rör sig om ett selbågskrön i Cu-legering (VLM 8460:3, fig. 14), en hel vapenkniv (VLM 8460:2, fig. 15) samt en spjutspets med holk (VLM 8460:1, fig. 16). Alla fynd är enligt Västmanlands länsmuseums äldsta inventarieförteckning, inlämnade någon gång på 1940 talet av en man vid namn Axel Andersson, troligen med anknytning till Anderssons gård i Bäckby. Några närmare fyndomständigheter har inte gått att finna om föremålen (Johansson, muntlig uppgift). Troligen kommer föremålen från förstörda gravar på Bäckbygravfältet. Nedan presenteras de olika materialgrupperna. Därefter lyfts vissa föremål och gravar fram för att sedan ytterligare kommenteras i ett separat kapitel. Materialgrupper Glas och glasfluss Sammanlagt påträffades pärlor i 13 gravar (i KG1 6, KG11, KG13, KG17, KG19, KG26, KG28 och KG30). Antalet pärlor i varje grav varierade relativt mycket. Den grav som hade flest pärlor var KG3 med 123 stycken. I KG2 fanns också förhållandevis många pärlor, 57 stycken. I KG4, KG5, KG26 och KG30

Fyndmaterialet från gravfältet 29 Figur 12. Plan över lösfynd som nämns i texten. Skala 1:400. Y583460 X6608740 KG12 KG20 F81 KG7 KG26 KG21 KG33 KG29 KG14 KG14a KG 11 KG25 KG17 KG14b KG23 KG15 KG3 KG2 KG8 KG24 KG6 KG30 KG27 KG28 KG5 KG31 KG10 F48 KG16 KG1 F36 KG13 KG4 KG9 F64 F42 KG19 X6608680 Y583420 0 10 m Undersökningsområde Fynd Grav Grav Topografiskt objekt Figur 13. F36, en doppsko från en vapenkniv (efter konservering). Foto: Katarina Lampel, Acta.

30 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Figur 14. Ett selbågskrön VLM8460:3, lösfynd från Bäckby, förvarat på Västmanlands länsmuseum (VLM). Foto: VLM. 0 2 cm Figur 15. En vapenkniv VLM8460:2, lösfynd från Bäckby, förvarat på Västmanlands länsmuseum (VLM), (ej i skala). Foto: Susanne Cassé, VLM. Figur 16. En spjutspets VLM8460:1, lösfynd från Bäckby, förvarat på Västmanlands länsmuseum (VLM), (ej i skala). Foto: Susanne Cassé, VLM.

Fyndmaterialet från gravfältet 31 fanns endast en pärla. I flera av gravarna förekom pärlor av mycket hög kvalitet såsom guld och silverfoliepärlor samt pärlor i bergkristall, karneol och bärnsten. Typindelningen är gjord efter Johan Callmer (1977) om inget annat anges. Dateringarna enligt Callmer är följande; BPVI = 950 960 AD BPVII = 885 915 AD BPVIII = 915 950 AD BPIV = 860 885 AD En sammanställning av pärlorna presenteras i tabell 1. Tabell 1. Typindelning och datering av pärlorna. Fnr Grav Pärla/färg Antal Typ Datering F365 1 Tunnformad opak, orange 1 A-typ Vikingatid F366 1 Sintrad ljusgrön 1 - - F367 1 Sintrad ofärgad 1 - - F286 2 Silverfolie, sfäriska 40 F001? BPVI, 950 960 F287 2 Segmenterad, transparent blå 1 E062? BPVII och BPVI F288 2 Rundad, turkos 14 E060? Sen vikingatid F289 3 Silverfolie med utvriden ände 76 E110 Tidig och sen vikingatid F290 3 Silverfolie sfärisk 16 E110 Tidig och sen vikingatid F291 3 Silverfolie 12 E110 Tidig och sen vikingatid F292 3 Micropärla ljusgrön 10? - F293 3 Melonpärlor, transparenta 5 - - F298 4 Rundad, opak, orange 1? - F303 5 Sintrade, vita 3? - F304 6 Blå 1 E062t BPVII och BPVI F305 6 Silverfolie, sfärisk 1 - Tidig och sen vikingatid F306 6 Sintrade 2? - F319 11 Melonpärla, blågröna/röda. opaka 2 E061(t)? BPVI F320 11 Bergkristall 1 S001 BPVIII F322 11 Bergkristall, facetterad 2 S012:3 BPVIII F323 11 Guldfolie 1 E-typ? Vikingatid F324 11 Sfärisk, transparent 1? - F325 11 Karneol, rektangulärt facetterad med skurna hörn 2 T007 Inte före BPIV F326 11 Tunnformad, opak, röd 1 - - F327 11 Karneol, facetterad 1 S012:2 Inte före BPIV F328 11 Karneol, sfärisk S-typ? Inte före BPIV F329 11 Rundad m plan ände, opak 1 - - F330 11 Rundad m plan ände, opak? 2 - - F331 11 Rundad m plan ände, opak? 3 - - F334 13 Rund m plan ände, grön, glas 1 A153T BPVII F335 13 Segmenterad, blå 1 E-typ Vikingatid F336 13 Rund med plan ände, vitgrå 1 A020O Tidig vikingatid? F339 17 Runda m plan ände, turkos 9 Ar? BPIV och senare F346 19 Tunnformad, blå m vita bågband 3 B422:T BPVII och BPVIII F347 19 Facetterad blå, transparent 1 S-typ el T-typ Vikingatid F348 19 Rund m plan ände, transparent blå 5 S-typ el T-typ Vikingatid F349 19 Cylindrisk, blå m vitt bågband, transparent 5? - F350 19 Konisk, grön m gult vågband, transparent B-typ? Vikingatid F351 19 Sintrad blå 1 - - F355 26 Rund m plan ände, rödstrimmig med vit prick (ej 1 B-typ? Vikingatid ögonpärla) F356 28 Tunnformad bärnstenspärla 1? - F357 28 Tunnformad, opak, orange 1 P4?, Petré Vikingatid F358 28 Rund m plan ände, gul 5 F031O Vikingatid F359 28 Rund m plan ände, gul 2 F-typ Vikingatid F360 28 Segmenterad, blå, semitransparent 4 E-typ Vikingatid F361 28 Rund m plan ände, blå, opak 1 F-typ? Vikingatid F362 28 Rund m plan ände, ev. cylinderformad, semitransparent 1 F-typ? Vikingatid F363 28 Sintrade 4 - - F364 30 Tunnformig, ofärgad (vit), halvtransparent 1 Ab Vikingatid

32 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Horn Fragment av kammar tillverkade i horn påträffades i 12 gravar (KG2 4, KG7 8, KG10, KG13 14, KG16, KG19 och KG20 21). Denna fyndkategori var förhållandevis dåligt företrädd i materialet och inte i något fall har en hel kam påträffats. Typologiseringen av kammarna har gjorts utifrån Kristina Ambrosiani (1981) samt till viss del Bo Petré (1994) och Lena Thunmark Nylén (1991). De kamtyper som påträffades var enligt Ambrosianis indelning både A och B kammar och dessa dateras grovt från 900 e.kr. och framåt i vikingatid. I KG16 fanns en annan typ av kam, en enkelkam (Brynja 1998) som dateras till folkvandringstid, vilket stämmer bra med 14 C dateringen av brända ben från samma grav. Möjligen finns ytterligare en enkelkam i materialet bestående av några fragment i KG20, vilket skulle kunna datera även denna grav till folkvandringstid. I tabell 2 presenteras kammarna grav för grav. Keramik Keramikmaterialet som påträffades i och utanför gravarna är av järnålderstyp (A4 gods enligt Sellings typologi 1955) och relativt anonym eftersom den saknar dekor och andra karaktäristiska drag. Totalt påträffades 1303 fragment eller drygt 30 fyndposter förhistorisk keramik med en total vikt av cirka 12 000 gram. I fem av gravarna fanns rester efter ett mer eller mindre helt kärl som troli Tabell 2. Typindelning och dateringar av kammaterialet. Fnr Grav Del och ornamentik Antal fragment F282 2 Stödskena, mittskena, vertikala multipla linjer och dubbla krysslinjer Typ 5 Sammansatt enkelkam, B1:1 Datering/källa 900 AD och framåt F284 2 Svickel med två kantföljande linjer 2 A-kam? 800 900-tal F294 3 Svickel 1 A-kam? 800 900-tal F299 4 Stödskena med halvrunt tvärsnitt, vertikala linjer och 6 Sammansatt enkelkam, 900 AD och framåt dubbelkryss B1:2 F300 4 Stödskena med plankonvext tvärsnitt, två tre kantföljande 2? Tidig vikingatid? linjer F301 4 Svickel med två kantföljande linjer 4 Sammansatt enkelkam Yngre järnålder F302 4 Kamfodral, triangulärt tvärsnitt, dubbel kryssornamentik, vertikala linjer 5 Fodral Jämför Thunmark- Nylén Taf. 195 eller Tempel F307 7 Stödskena, plankonvex med vertikala linjer och dubbelkryss 2 Sammansatt enkelkam, 900 AD och framåt B1:2 F308 7 Tandskiva 3 - - F309 7 Stödskena, plankonvex med dubbel kryssornamentik 4 Sammansatt enkelkam, 900 AD och framåt B1:2 F312 8 Kamfodral, halvrunt tvärsnitt, dubbla vertikala linjer 3 Fodral Thunmark-Nylén F313 8 Kamfodral med triangulärt tvärsnitt, rutmönster med 1 Fodral Thunmark-Nylén punktcirklar F314 8 Kamfodral med triangulärt tvärsnitt, vertikala linjer 2 Fodral Thunmark-Nylén F315 8 Stödskena med halvrunt tvärsnitt, vertikala linjer 3 Sammansatt enkelkam Yngre järnålder F318 9 Stödskena med rutmönster, svickel med en kantföljande linje 2 Sammansatt enkelkam Yngre järnålder F332 13 Stödskena 2 B-typ? sammansatt Yngre järnålder enkelkam F333 13 Tandskena 6 - - F341 14a Stödskena med dubbla kantföljande linjer 1 A-kam 800 900 tal F342 14a Stödskena med vertikala trippla linjer samt punktcirkel 2 A-kam? 800 900-tal F343 14a Stödskena, minst en sågad linje 1 - - F1053 14b Stödskena och svickel med dubbla kantföljande linjer x Sammansatt - F338 16 Dubbla kantföljande linjer, enkla linjer på åsen 9 Enkelkam Folkvandringstid? F344 19 Tandskena 5 - - F345 19 Stödskena med ev. kantföljande linje (otydliga fragment) 2 - - F352 20 Ornamentik på båda sidor 3 Kam i ett stycke, enkelkam Folkvandringstid? Brynja F353 21 Stödskena, plankonvext tvärsnitt 4 Sammansatt enkelkam Yngre järnålder

Fyndmaterialet från gravfältet 33 gen fungerat som benbehållare (KG3, KG11, KG13, KG25 och KG31). I KG11 däremot hade det nedgrävda kärlet (F257) primärt varit avsett att förvara merparten av föremålen i (bilaga 1). Endast ett fåtal ben påträffades ytligt i detta kärl och har troligen hamnat där sekundärt, i samband med att graven täcktes. Även i KG25 är funktionen av kärlet (F276 F277) troligen en annan än som benbehållare. Kärlet innehöll vare sig fynd eller ben, och kan därför ha haft en funktion som bikärl med födoämnen eller dylikt. I två gravar fanns rester efter fler än ett kärl, (KG10 och KG26). I KG16 (F265) påträffades keramik som skiljde sig något från resten av keramikmaterialet. Här hittades ett kärl med något tunnare väggar. Då dateringen av benen i graven ger folkvandringstid, är det troligt att även kärlet ska föras till denna period. Även det ena kärlet, F270, i KG26, F270, skiljer sig något från de övriga och består av två fragment från ett tunnare, reducerat bränt kärl. Metaller, Cu-legeringar Många av föremålen från gravarna var av Cu legeringar. Totalt 55 st. föremål har konserverats och merparten av dessa presenteras nedan i sakordsordning. Ett antal föremål (10 st.) har inte gått att närmare bestämma än till material varför de inte redovisas här (bilaga 2). Efter detta avsnitt görs fördjupningar och närmare presentationer av vissa fynd. Tre av gravarna, KG2, KG3 och KG11, utmärkte sig särskilt vad gäller mängden föremål i Cu legering. Nedan presenteras fynden, både i kortfattad löptext, i tabell samt kommenteras ytterligare i nästa kapitel. Foton på de konserverade fynden återfinns i bilaga 9 12. En balansvåg (F14) påträffades i KG10. Olika beslag och bleck (6 st.), framkom, då framför allt bältebeslag men också beslag som suttit på seldon. Bärringar som suttit på knivslidesbeslag till vapenknivar påträffades i KG4 och KG8. Olika hängen, runda, vikingatida (se nedan) samt ett genombrutet hänge F13 (KG28) fanns representerade, liksom fragment av en intakt doppsko till vapenkniv KG4 (F26). Ett hänge hittades också som lösfynd utanför KG10 (F36). En redskapskedja som kan ha hört ihop med nålhuset påträffades i KG3. Tre knappar, s.k. svitaknappar från en kaftan eller väska, påträffades i KG8. Tre likarmade spännen med djurornamentik påträffades, i gravarna KG2, KG3 och KG17. Spännet i KG17, F7, är av en mycket ovanlig typ (fig. 17 och 18) och saknar i dagsläget paralleller. De två andra är av mer traditionell typ där F6 är av typ IIIA:1 och F8 av typ IA:1 (enl. Aagard, 1984) Tabell 3. Olika föremålstyper i Cu-legering. Sakord Antal Anmärkning Grav (KG) Balansvåg 1 10 Beslag/bleck 6 4, 7, 8, 29 Bärringar till knivslida 2 4, 8 Doppsko till vapenkniv 2 4, 10 (utanför) Hängen 3 11, 28 Knappar 3 Svitaknappar 8 Knivslidesbeslag m 1 8 bärring Likarmade spännen 3 2, 17, 31 (utanför) Nålhus 2 3, 11 Redskapskedja 1 Hört ihop med nålhus? 3 Rembyglar 2 Paralleller ej påträffade 8 (ovanpå) samt lösfynd Ringspänne 1 11 Runda spännen 2 Förgyllda 11 Spännbucklor 8 2, 3, 11, 26 och 29 Sölja 1 14 Treflikigt spänne 1 Frankiskt? 3 och dateras till vikingatid. Nålhus påträffades i två gravar, i KG3 (F1048 med ett försilvrat band) och F11 i KG11. Två rembyglar påträffades invid KG8 och även som lösfynd där kontexten är osäker. Paralleller till dessa har inte kunnat påträffas. Ett ringspänne med kvadratiska ändknoppar, F1050, fanns i urnan SU10220 i KG11. Två runda spännen påträffades i KG11, båda var förgyllda. Inte mindre än åtta spännbucklor påträffades i gravarna. Dessa Tabell 4. Olika föremålstyper i järn. Sakord Antal Typer, Grav (KG) anmärkning Broddar 6-1, 4, 7, 11 och 26 Bältebeslag/rembeslag 5-4, 7, 10, 17 Hammare 1 Till finhantverk 8 Knivar 10-8, 11, 15, 17, 21, 25 Munbett 2-8, 11 Nitar 105-1, 4, 7, 8, 10, 11, 14, 27, 28 och 29 Pilspetsar 10-8, 10, 12 och 17 Remdelare 5-8, 11 Remkorsningsbeslag 7-8, 10, 11 Ringspänne 2-8, 21 Sköldbuckla 1-8 Sisare 1 I flera delar 11 Spikar 10-8, 11,1 4a, 17, 25 Spjut 1 Holk 8 Svärd? 1 Klinga i bitar 1 Torne 1-1

34 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Figur 17. Det likarmade spännet, F7, påträffat i KG17. Skala 1:1. Foto: Louise Evanni. 0 2 cm Figur 18. F7, ett likarmat spänne. Skala 1:1. Illustration: Franciska Sieurin-Lönnqvist, Arkeobild. påträffades i fem gravar; KG2 (P51), KG3 (P52A), KG11 (P52A), KG26 (fragment av en) och KG29 (två olika typer P51 C3 och P55:1A). Ett treflikigt spänne (F17), ursprungligen använd som ett svärdsgehäng med frankiskt ursprung men nu med upphängningsring och nål, påträffades i KG3 och en sölja utan närmare bestämning påträffades i KG14. Metaller, järn Under denna materialgrupp finns 168 fynd som tillhör gravkontexter. Ett drygt 60 tal föremål är konserverade. Det är främst nitar och broddar som inte konserverats. Majoriteten av nitarna påträffades i KG1 (73 st.). Av järnföremålen kan följande föremålstyper nämnas; pilspetsar, knivar, beslag, söljor, spännen, remkorsningsbeslag, remdelare, sköldbuckla, svärdsklinga, hammare, munbett m.m. En grav som utmärkte sig särskilt var KG8 som innehöll en stor mängd järnföremål (se nedan). Metaller, silver Tre klipp av arabiska silvermynt (bilaga 8) påträffades. Två av myntklippen framkom i KG7 och det tredje myntklippet i KG4. Myntklippen i KG7 var en Abbasid (präglad 834 842 e.kr.) och en Samanid (präglad 914 943 e.kr). I KG4 kom myntklippet också från en Samanid (präglad 920 921 e.kr). Båda dessa gravar undersöktes till viss del redan vid den första förundersökningen (Runer 2012, grav 1 motsvarar nu KG4 och grav 2 motsvarar nu KG7). Stenmaterial Stenföremål var relativt sällsynta. Brynen i skiffer påträffades i tre gravar, i KG4 (F297), i KG8 (F317) och i KG15 (F337). Vid förundersökningen 2011 påträffades en del av ett hängbryne i bandskiffer i

Fyndmaterialet från gravfältet 35 den grav som då benämndes grav 1. Vid jämförelse med ett fotografi i rapporten (Runer 2012:36, figur 35) bör detta vara samma bryne som vi hittade ytterligare rester av i KG4. Ytterligare tre brynen påträffades som lösfynd inom området varav det ena F403 påträffades ovanpå/i packningen(?) till KG29. Som en del av den yttre begränsningen av överbyggnaden till KG3 påträffades en fragmenterad malsten. Stenen tillvaratogs dock inte i samband med undersökningen. I övrigt påträffades eldslagningsflinta endast i en grav, KG8 (F316). Ytterligare nio fyndposter av flinta påträffades som lösfynd i samband med rensning, F408 F416. Textil I tre gravar (KG1, KG4 och KG29) påträffades textilrester men endast i ett fall gick det att säkerställa material. I KG4 däremot påträffades ett litet fragment som troligen var lin (F369). I KG1 påträffades ett litet fragment textil, men det gick inte att närmare att bestämma material (F368), liksom inte heller ett litet textilfragment (F1055) i spännbucklan, F2, från grav KG29. Kommentar till fyndsammansättningen i några gravar Eftersom fyndmängden och den särställning fyndmaterialet har är det värt att lyfta fram några gravar. Det gäller framför allt fyndsammansättningen i KG8 och KG11, men även till viss del gravarna KG1, KG3 4, KG7, KG10 och KG21. KG1 Denna grav (fig. 8, bilaga 1) var liksom flertalet andra, kraftigt skadad och bl.a. genombruten av ett recent rör i den västra delen. Fyndmaterialet i graven framstod som relativt oansenligt men i samband med fyndregistrering visade det sig att det stora antalet järnfragment, cirka 160 fragment eller 8 fyndposter i själva verket alla utgjorde rester efter en och samma svärdsklinga. Den var således mycket fragmenterad, men bredden på vissa fragment tydde på att det trots allt härrörde från just en svärdsklinga (drygt 46 mm). Eftersom svärdsklingan var kraftigt fragmenterad och fragmenten korroderade genomgick dessa istället för konservering en metallurgisk analys (bilaga 7). Analys gjordes av en svärdsspets, F232 och ytterligare två oidentifierade fragment (F137). Analysen visade att svärdsspetsen, F232, bestod av stål. Möjligen har stålet inte varit härdat eller så har det varit härdat och sedan anlöpt (värmebehandlat för att minska uppkommen sprödhet). Detta är en osäker tolkning p.g.a. att materialet var så kraftigt korroderat. De andra fragmenten, F137, var dock för korroderade för att ens kunna säga att materialet var stål. Trots de frekvent förekommande vapen / ryttar gravskontexterna i Västmanland är svärd en ovanlig fyndkategori i dessa gravar. Det är således ett anmärkningsvärt fynd, om nu fragmenten härrör från ett svärd. I övrigt omfattade ett stort antal nitar, cirka 73 stycken, samt en brodd. Värt att notera är att denna grav dessutom är den enda som med säkerhet överlagrar en äldre grav (KG16). Benmaterialet i graven var förhållandevis rikligt med cirka 1,5 kg brända ben. Av detta har endast 3,7 gram kunnat bestämmas till människa. Majoriteten av benen kommer alltså från djur. Fyra djurarter finns representerade i graven häst, hund, katt och får/get. KG3 Denna grav (fig. 8) var förhållandevis lite skadad i överbyggnaden och innehöll ett rikt fyndmaterial. Ett av de mer anmärkningsvärda föremålen i KG3 är ett treflikigt spänne i Cu-legering (F17, fig. 19). Det är det enda spännet av denna typ på gravfältet men det har vissa stilistiska likheter med hängen i KG11 (fig. 20 och 21, F9 och F23). Möjligen har de samma ursprung/proveniens. Spännet har ursprungligen ingått i ett frankiskt svärdsgehäng, och har både upphängningsring och nål med nålfäste. Det är eldpåverkat och ornamentiken är relativt svårtydd. Dock kan cirklar och palmetter anas vilket med allra största sannolikhet innebär att det är frågan om frankisk växtornamentik. Eventuell justering av ornamentiken, i form av exempelvis tillagd djurornamentik, går inte att fastställa. I graven finns också några större melonpärlor, en av blått glas (F296) och fem stycken i transparent glas (F293). Även 10 stycken mikropärlor i ljusgrön glasfluss (F292) påträffades i graven. Tillsammans med ett par ovala spännbucklor (F5 och F1046) ger smyckesuppsättningen ett exklusivt intryck. De ovala spännbucklorna är av typ P52a. I graven fanns delar av ett nålhus i Cu legering (F1048) med spår av vitmetall samt band av metall runtom. I brandlagret påträffades även delar av en kedja i Cu legering (F18), vilken kan tolkas som en kedja till ett redskap, möjligen har den hört till nålhuset. Graven innehöll inga ben som bestämts till människa, men däremot sex olika djur; hund, katt, svin, get, får/get och tamhöns. KG4 Denna grav var mycket skadad, dels av sentida bebyggelse såsom dräneringsrör samt släntning för lokalväg, dels i samband med förundersökningen

36 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Figur 19. F17, ett treflikigt spänne. Skala 1:1. Illustration: Franciska Sieurin-Lönnqvist, Arkeobild. Figur 20. F9, ett litet rundspänne. Skala 1:1. Illustration: Franciska Sieurin-Lönnqvist, Arkeobild. Figur 21. F23, ett hänge. Skala 1:1. Illustration: Franciska Sieurin-Lönnqvist, Arkeobild. där en ruta grävdes rakt genom graven (Runer 2012). Trots att det endast finns ett fåtal föremål uppvisar ändå graven en starkt aristokratisk bild. En del av en doppsko (F26, se fig. 13) till en vapenkniv i Cu legering samt en bärring med komplett beslag med ornamentik i utstansade T former (Arbman 1940, Taf. 6:1 8) visar att graven innehållit en likadan vapenkniv som den vilken påträffades i den mer välbevarade KG8. Då graven var skadad är det sannolikt att det funnits ytterligare föremål som stärker den aristokratiska tillhörigheten men detta går det bara att spekulera om. I övrigt finns här även en brodd (F63), kamfragment från en sammansatt enkelkam av B typ (F299 F301) och fragment av ett tillhörande(?) kamfodral med dubbel kryssornamentik (F302), en opak orangeröd glasflusspärla (F298), delar ett hängbryne i skiffer (F297) samt odefinierade järnbeslag. Vid förundersökningen 2011 påträffades ett fynd som skulle kunna vara ett remkorsningsbeslag (Runer 2012, figur 36, Fnr 19:1015/1). Även en järnkrok (ev. skärding, figur 34, Fnr 19:1015/2) påträffades vid samma undersökning. I graven påträffades dessutom ett fragment av ett Samanidiskt silvermynt med präglingsår 920/21 (F34, bilaga 8). Vad gäller hängbrynet påträffades även delar av samma (!) bryne vid förundersökningen 2012 (figur 35, Fnr 19:1014/1, Runer 2012). Graven innehöll fyra olika djur; hund, häst, katt och svin, men inga ben bestämda till människa. KG7 Denna grav var liksom KG4 även den delundersökt vid förundersökningen (Runer 2012). Överbyggnad saknades helt och troligen är stora delar av brandlagret borta. Graven låg i krönläge på berg i dagen. I graven finns tre dekornitar/stift av järn (F37, F115, F116), varav en särskiljer sig något (F37). Endast huvudet är bevarat och är fyrflikigt till formen, vilket gör att den lätt tolkas som beslag. Dock

Fyndmaterialet från gravfältet 37 finns en likadan nit i Birkagrav Bj 461 (Arbman 1940, Taf. 281:6). Ett mindre beslag av Cu legering med två små nitar fästa (F21) skulle möjligen kunna höra till samma föremål som dekornit(arna). I övrigt finns flera fragment av en sammansatt kam av typen B1:2 (F307 F309), en brodd (F38), diverse odefinierade järnfragment (F117) och keramikfragment (F253, F254). I graven påträffades delar av två silvermynt (F27), varav en Abbasid med präglingsår 834 842 e.kr. och en Samanid med präglingsår 914 943 e.kr. (bilaga 8). I brandlagret påträffades inga ben från människa. Det påträffades däremot enstaka brända ben från människa vid förundersökningen 2012 (Runer 2012). KG8 Denna grav (fig. 8) med sitt något neddragna läge i terrängen hade ett osedvanligt fyndmaterial. Graven var, liksom många andra skadad av bebyggelse och rördragningar. Fyndmaterialets karaktär visar på ett aristokratiskt toppskikt under vikingatid, med tydliga kopplingar till rika gravkontexter i Birka. Bland föremålen finns en väsentlig mängd hästutrustning bestående av munbett (F1036), remdelare (F79, F80, F172, F1036) och remkorsningsbeslag (F92, F170). Tre exemplar av khazariska kaftanknappar (svitaknappar) (F28, F29, F1039), gjutna i Cu legering, där möjlig vitmetallegering är synlig på åtminstone en. Knapparna kan likväl härröra från en bältesväska som del av en kaftan/ rock, det går dock inte att avgöra då det saknas kantbeslag och eventuella dräktdetaljer i fyndmaterialet. Ett antal pilspetsar (F65, F66, F70, F75, F82, F1041) av olika varianter finns representerade. Totalt rör det sig om sju pilar, varav en (F1041) är fastkorroderad med en spjutholk och ett fragmentariskt ringspänne i järn. Minst tre knivar (F72, F1040, F1041), varav två är intakta (F72, F1041), finns i materialet. Något anmärkningsvärt bland fynden är ett knivslidesbeslag (F1037, bilaga 11) med tillhörande bärring (F1038) till en vapenkniv, allt i Cu legering. Samma typ av knivslidesbeslag förekommer bland annat i Birkas kammargravar. Den här typen av vapenknivar (även kallade scramasaxar) är relativt ovanliga men finns i flera västmanländska gravkontexter. Intill gravurnan påträffades en sköldbuckla (F1036, bilaga 11) som lagts upp och ner och därefter fyllts med olika föremål, såsom hästutrustning (F92, F1036), en kniv och vapendetaljer i form av en spjutspets och pilspetsar (F82, F1041, bilaga 11). Förutom vapen och hästutrustningen i graven fanns två längre spikar (F71, F174), en hammare (F69) för fint hantverk (exempelvis för bronshantverk, jfr t.ex. SHM inv.nr 21592, föremål 107110 från Sproge socken, Mästermyr, Gotland. Även ett antal nitar påträffades i direkt anslutning till sköldbucklan (F121 F125). I anslutning till KG8 påträffades två rembyglar i Cu legering, F205 som påträffades ovanpå KG8, i raseringslagret, samt F259 som påträffades i den störning (SL8362) som gick genom den norra delen av KG8. Dateringen av dessa är oklar och de hör sannolikt till yngre, historiska kontexter. Dock finns grundformen representerad i Birka (Arbman 1940, taf. 86:16a b) och en eventuell äldre datering kan inte helt uteslutas. I brandlagret påträffades förutom en äldre gravlagd man, tre olika djur; hund, häst samt en tupp. KG10 Denna grav (fig. 8) låg strax intill KG8 och hade även den ett neddraget läge i terrängen. Överbyggnaden föreföll relativt oskadd vid undersökningstillfället. Graven hade ett sparsmakat gravinventarium. Fyndmaterialet präglas till största del av diverse hästutrustningsdetaljer, såsom sex delar till remkorsningsbeslag (F49 F53 samt F127) samt en remdelare (F120). Ett förmodat runt rembeslag (F46) påträffades också. I materialet fanns också en pilspets (F60) och tillsammans med hästutrustningen indikerar det en gravstatus som klart uttrycks i KG8 och KG11, d.v.s. en ryttar /vapengrav. En vågarm till en balansvåg (F14) i Cu legering visar på dels handelskontakter, dels kan de ses som en indikation på den gravlagde individens position i samhället. Fem olika djur (hund, häst, katt, får/get och tamhöns) fanns i brandlagret. Däremot saknades ben från människa. KG11 Denna grav (fig. 8) utmärker sig på många sätt. För det första var den svårupptäckt då den i princip var helt täckt av konstruktionslagret KG34. Graven var en s.k. blockgrav och uppförd invid ett antal block. Av alla undersökta gravar på gravfältet var denna mest oskadd. Sammantaget ger gravinventariet ett exklusivt intryck. KG11 är rikt utrustad med föremål som tillhör det aristokratiska toppskiktet. Det finns en stark närvaro av importmaterial, dels i form av spännen och hängen med frankisk stil (F9, F23, fig. 20 och 21), dels av några pärlor av bergskristall och karneol (F320, F322 samt F325 och F328).

38 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Föremålen i graven har hanterats på olika sätt. Vissa har plockats från gravbålet och lagts i en urna, medan andra tycks ha lämnats på bålplatsen. I urnans botten placerades en sisare (F59, F1043) med en fastkorroderad båtnit (F59, F1043) samt en kniv (F1042). Sedan har en spännbuckla fylld med hästutrustningsdetaljer (munbett, remkorsningsbeslag och remdelare) och ett ringspänne (F1050) samt ytterligare en spännbuckla (F3) lagts i urnan. Ringspännet är i Cu legering, har trattformade, fyrsidiga ändknoppar och en diameter på cirka 50 mm. De ovala spännbucklorna är av typ P52a som kan dateras till 900 talets första hälft. Urnan hade slutligen förslutits med en locksten. Till skillnad från flera andra gravurnor på Bäckbygravfältet har gravurnan i KG11 inte använts för de mänskliga kvarlevorna. Till de föremål som inte lagts i urnan utan framkom i brandlagret hör två runda hängen (F16, F23, fig. 21 och 22). Dessa har möjligtvis ursprungligen varit genombrutna. Det ena (F23) har sannolikt frankisk växtornamentik och det andra uppvisar Figur 22. F16, ett hänge. Skala 1:1. Illustration: Franciska Sieurin-Lönnqvist, Arkeobild. spår av gripdjursornamentik (möjligen jellingestil). Detta är dock mycket svårt att säkert avgöra då det sistnämnda hänget är starkt eldpåverkat (fig. 21). Ännu ett runt hänge/spänne (F9, fig. 20) samt ett större rundspänne (F10) i Cu legering påträffades i brandlagret (fig. 23). F9 har både nål och upphängningsring vilket inte är ovanligt förekommande. Det kan exempelvis tyda på att föremålet har förändrat funktion/blivit omgjort vid någon tidpunkt. Hänget/spännet F9 är dekorerat med växtornamentik, närmast palmetter som växer från det triangulära mittstycket. I den anslutande jorden påträffades små guldflagor vilket kan tyda på att föremålet var förgyllt. Rundspännet (F10) är av skandinavisk typ. Ett parallellt exemplar återfinns i birkamaterialet (se Arbman 1940, taf 71:9). Vid konserveringen påträffades rester av möjlig förgyllning, vilket inte är osannolikt för föremålstypen. I brandlagret framkom även delar av ett nålhus i Cu legering (F11). Delarna har inte passning men hör uppenbart till samma föremål. Det är högst sannolikt att det är bägge ändstyckena på nålhuset, båda fragmenten är försedda med ett band av en annan metall (enligt konserveringsrapporten silver eller tenn). Föremålet är kraftigt eldpåverkat. Vad beträffar det osteologiska materialet utmärker sig denna grav med sina åtta olika djur; två hästar, två hundar, katt, svin, får/get och tupp. Graven är den i särklass mest benrika med cirka 4,3 kg ben. Däremot saknas människa nästan helt i graven. Endast nio gram ben från människa har observerats. Det inre gravskicket har en exakt motsvarighet i brandgrav 2 i Tuna, Badelunda (Nylén & Schönbäck 1994:94). Här liksom i Tunas brandgrav 2, var gravurnan placerad innanför en stenkrets som var täckt av en locksten. Gravurnan var i Tuna Figur 23. F10, ett stort rundspänne. Skala 1:1. Illustration: Franciska Sieurin-Lönnqvist, Arkeobild.

Fyndmaterialet från gravfältet 39 fylld med främst vapen och hästutrustning och obetydliga rester av brandbålet, medan urnan i Bäckby var fylld med spännen men även hästbetsel och en mindre mängd ben. Ett särdrag som anses prägla gravar från Västmanland är förekomsten av flera rika kvinnogravarna från yngre järnålder. Man har gått så långt att man talar om matriarkat. Samtidigt saknas inte rika mansgravar representerade av vapen (Simonsson 1969 [2015]). KG21 Denna blockgrav (fig. 8) var vid den inledande rensningen och undersökningen helt täckt av raseringsmassor samt ett spisröse och var således mycket skadad av sentida aktiviteter. Trots det magra fyndinnehållet bör ett föremål lyftas fram. Det rör sig om ett komplett ringspänne av järn (F41), av Carlssons typ RUL:SM med upprullade ändar. På spännet syntes spår av vitmetallinläggningar (eller konserveringsrest). Spännet påträffades med metalldetektor i direkt anslutning till graven och hör med stor sannolikhet till densamma. Som gravfynd påträffades även en kniv (F57). Övriga anmärkningsvärda resultat som förstärker gravarnas särställning är de påträffade benen från dels en rovfågel (sparvhök) och två simänder, samtliga ben påträffade i KG14. Vidare påträffades också björnfalanger i KG7. Bäckbygravfältets koppling till de aristokratiska miljöerna i Uppland Av Kerstin Näversköld Det är sedan länge känt att det finns en tydlig koppling mellan de vikingatida gravsammanhangen i Västmanland och Uppland, inte minst vad gäller de rika fyndmaterial som kommer från Birka, Björkö, Adelsö sn (se t.ex. Simonsson 1969 [2015]; Stjerna 2007, 2009). Det kan dock vara problematiskt att använda Birka som jämförelsematerial då Birkas gravfält dels uppvisar en stor variation i gravskick (se Gräslund 1980), dels kan betraktas som avvikande fenomen i förhållande till gårdsgravfälten i den samtida omgivningen. Utöver att Västmanländska gravfyndskontexter under yngre järnålder vikingatid uppvisar kopplingar till fyndmaterial i bland annat Uppland, har Västmanland och specifikt Västerås starka kopplingar till andra viktiga platser i hela Bergslagen. I synnerhet ur ett urbaniseringsperspektiv kan Västerås ses som en av flera centrala platser från åtminstone 1000-talet och framåt, där en viktig aspekt är det kommunikativa läget (Bäck 2014). Flera av de undersökta vikingatida gravkontexterna i Västmanland tycks vara av konceptuell karaktär och innehåller relativt homogena fyndsammansättningar där statusföremål, med stark koppling till en högreståndsmiljö under yngre järnålder vikingatid, är ett karaktäristiskt drag. Specifikt bör här lyftas de ryttar- och vapengravar som återkommer på flera platser i Västmanland och som har bearbetats av bl.a. Henry Simonsson (1969 [2015]). Förutom närvaron av ryttar och vapenrelaterade föremål i Bäckbys gravfältsmaterial kan fyndsammansättningarna i Bäckby materialet i sin helhet betraktas som aristokratiska tillhörighetsyttringar. Materialet utgörs av importföremål såsom smycken, spännen och pärlor samt exempelvis handelsrelaterade föremål såsom en del av en balansvåg. Gravspråket går igen i andra gravkontexter runt om i Västmanland och inte minst i centrala Västerås, som Norräng (Skerike sn), Tunbygravfältet (Västerås stad), Hammarby (Västerås stad). Vapengravarnas regionala betydelse, med svärdens närvaro eller frånvaro, kan indikera politiska allianser. Framför allt har svärdens närvaro i vapengravar i centrala Uppland tolkats som alliansgåvor mellan kungamakten och aristokratin (Stjerna 2009:125f). En tydlig parallell av aristokratisk karaktär är gravfältet Tuna i f.d. Badelunda socken, som uppvisar likheter vilka är relevanta att lyfta i diskussionen om gravfältsmaterialet från Bäckby. I Tuna finns liknande gravkontexter som i Bäckby, däribland brandgrav 2, som är jämförbar med Bäckbygraven KG8. Tunagravfältets Brandgrav 2 innehöll en gravurna som fyllts med diverse föremål av ryttar och vapengravskaraktär (Nylén & Schönbäck 1994:94). Liksom Bäckbys KG8 innehöll brandgrav 2 i Tuna bland annat en spjutspets och en vapenkniv som där tolkats som gravens huvudvapen. Gemensamt för gravarna är att de saknar svärd och yxa (jämför t.ex. med vapengravar i Birka, Thålin Bergman 1986). I Tuna hade vapnen och hästutrustningen lagts med benen i en urna, i urnans botten fanns en sköldbuckla liggande upp och ned. I Bäckbys KG8 var gravurnan placerad för sig och en sköldbuckla fylld till bredden med vapen och hästutrustning påträffades cirka 50 cm ifrån. Att skölden i Bäckby använts som kärl för övrig utrustning i graven är i sig intressant, sköldars förekomst i gravsammanhang kan variera och inte sällan uttrycks andra aspekter än skölden som enbart en del av vapenutrustningen. Det finns flera exempel på anmärkningsvärda sköldanvändningar i gravsammanhang. Från gravfältet i Valsta, Norrsunda socken i Uppland finns en sköld som har

40 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats lagts som ett lock över jordbegravningen då den placerats ovanpå stenkistan (Andersson 1997:46). Från gravfältet i norska Myklebostad finns sköldar i utmärkande fyndkontexter. I båtgrav 1, som är en brandgrav, påträffades till exempel tolv sköldbucklor placerade på och i det översta skiktet av en större gravurna (Oestigaard 2015:362). Sköldens säregna användning kan i Bäckbys KG8 tolkas som ett utstuderat och medvetet drag i gravspråket. Vapengravar finns som känt även i Birka och på flera punkter uttrycks ett liknande gravkoncept i Bäckby som i Birka. En skillnad är dock att vapengravarna i Birka framför allt uppträder i form av jordbegravningar och inte sällan i kammargravsskick. Kombinationen vapenkniv, sköldbuckla och pilspetsar har uppfattats som signifikant för den lätta vapenkombinationen i ryttargravarna i Västmanland och vapenkniven ses som ett primärvapen (Simonsson 1969:48) och finns representerat i bl.a. Tunby. I Birka förekommer även svärd och yxor i större utsträckning i vapengravarna (se Thålin Bergman 1986; Androshchuk 2014). Ännu en skillnad är att vapenknivar i Västmanland tycks ha en starkare koppling till hästutrustning än de i Birkas gravar. Tillbehör till minst två vapenknivar har identifierats i Bäckby, tillhörande två skilda gravkontexter (KG4, KG8, samt lösfyndet F36), och består av två doppskor och ett antal bärringar med beslag. Även vid förundersökningen, som utfördes av Arkeologikonsult (Runer 2012), framkom en doppsko strax söder om anläggning KG9 (F4:5/2, Runer 2012:33). I anslutning till doppskon fanns även två pilspetsar som daterades till medeltid. Denna datering kan dock ifrågasättas då pilspetsarna (F4:4, F4:5/1) även har tydliga vikingatida paralleller (se Wegraeus 1973:194; samt vapendepån från Estuna kyrka, Uppland, SHM 27761). Doppskon har dessvärre blivit kasserad och det går därmed inte att avgöra om även denna har tillhört en vikingatida vapenkniv, sannolik är dock att den kan vara av samma typ som de som framkom vid den arkeologiska undersökningen år 2013. Just denna typ av vapenkniv förekommer frekvent bland gravfynden i trakterna kring centrala Västerås och kan betraktas som ett näst intill förväntat inslag i de Västmansländska ryttar och vapengravskontexterna. I Västmanland finns denna typ av knivar representerade i större koncentration än på andra platser. Övriga fynd härrör framför allt från Vendel, Valsgärde och Birka (Stjerna 2007:243f). Det finns även enstaka liknande paralleller bland det gotländska fyndmaterialet (Thunmark Nylén 1998, taf. 184:4 5). Längre österut finns dessa typer av vapenknivar/knivslidesbeslag från flera platser, exempelvis som gravfynd från Luistari i sydvästra Finland (Lehtosalo Hilander 1982). Vapenknivarna förekommer även i fyndmaterial från Estland och Ukraina (Stjerna 2007:246, Tvauri 2012:186ff). Vapenknivarna, som även kallas scramasaxar, definieras utifrån eggens längd, vilken ska överstiga 25 cm och de skiljer sig från dubbeleggade vapen (svärd) utifrån eggens form. Ett svärd är minst 65 70 cm och har både tunnare och bredare egg. Vapenknivarnas handtag är enklare, utan hjalt eller knapp. Handtagen är vanligtvis gjorda av ben eller trä, dock är dessa ytterst sällan bevarade. En generell uppfattning är att de började användas i Europa efter införsel av hunnerna på 300 talet och användes till vikingatidens slut i Skandinavien, Baltikum och Finland. Dock är de ovanliga i fynd från slaviska områden (Tvauri 2012:186f). Förutom de vapenknivsdetaljerna som identifierats från gravfältet finns ännu ett vapenknivsfynd (VLM8460:2) från Bäckby, dock som lösfynd (fig. 14). Kniven (tillsammans med en spjutspets, VLM8460:1, fig. 15) finns i Västmanlands museums arkeologiska samling med inventarienummer VLM 8460:2, och mäter 45 cm (se Stjerna 2007:248). Med samma inventarienummer (VLM 8460:3) finns ännu ett lösfynd från Bäckby, ett förgyllt selbågskrön med flätverk- och gripdjursornamentik i Borrestil (fig. 13). Snarlika, om inte identiska, selbågskrön har påträffats även i Sösta (Romfartuna,VS. SHM 16119), i Tunby (Västerås stad, SHM 19732:2a) men även i den rika kammargaraven Bj 750 i Birka (SHM 34000:750, se Andersson m.fl. 2015) och en av de vikingatida båtgravsfynden i Vendel, Uppland (SHM 7250:IX:5). Dessa selbågskrön tillhör mycket rika gravkontexter och med hänsyn till Bäckbygravfältets aristokratiska karaktär är lösfyndet VLM 8460 inte svårt att sätta in i sammanhanget. Selbågskrönens närvaro och symbolik i gravsammanhang har kopplats till föreställningen om resan till dödsriket. Vissa gravlades med hästutrustning i form av stigbyglar, andra med vagnsutrustning. Svärd är sällsynta i det Västmanländska gravmaterialet och ersätts där med huggknivar/vapenknivar och kan betraktas som ett effektivt vapen för ryttare (Nylén & Schönbäck 1994:96). I grav KG1 i Bäckby påträffades några järnfragment som sannolikt hör till ett svärd. Fragmenten är snarast dubbeleggade och har en tjocklek på cirka sex millimeter i styckets mitt. Mot bakgrund av den generella brist på svärd i de Västmansländska vapengravarna och svärdens möjliga symbolik vad gäller aristokratiska allianser kan grav KG1 således uppvisa spåren av en individ vars roll kan ha varit framträdande i området.

Fyndmaterialet från gravfältet 41 För de spännen och hängen som förekommer bland gravfynden i Bäckby kan det konstateras att de till stor del uppvisar en bredd vad gäller den geografiska spridningen. Det treflikiga spännet, som påträffades i KG3 (F17, fig. 18), (jfr Arbman 1940, taf. 73:6) är ett importföremål. Treflikiga spännen är utspritt förekommande i såväl gravfynd som skattfynd i Skandinavien. Spännetypen användes ursprungligen som del av Frankiska svärdsgehäng och kom sedermera att ingå i den skandinaviska kvinnodräkten under vikingatid. Inte sällan förekommer modifikationer i både ornamentik och fästanordningar, ett exempel är det treflikiga spännet i smyckesskatten från Stora Ryk, Dalsland (se Näversköld 2015). Då spännet som påträffades i Bäckby är eldpåverkat är ornamentiken svårtydd, dock antyds växtornamentik och spännet har antagligen inte modifierats efter att det importerats till Skandinavien. I KG11 framkom ett rundspänne, F10 (fig. 23, se Arbman 1940, taf. 71:8 9). Rundspännen av liknande typ är generellt ansedda vara tillverkade i nuvarande Finland, dock är detta spänne snarare av Skandinavisk typ och endast en parallell finns i finska fyndmaterial (se Kivikoski 1973:92). Även de ovala spännbucklor som påträffades i flera gravar i Bäckby är av inhemsk produktion (Jansson 1985). Två mindre rundhängen (F16 och F23, fig. 21 och 22) påträffades i grav 11 och de tillhör en typ av hängen som är vanliga inte minst i birkamaterialet (se Arbman 1940, Taf. 98) men som återfinns i flera gravsammanhang runt om i Skandinavien. Hängena är eldpåverkade och det är därför svårt att klart tyda ornamentiken. Det ena (F16) har möjligen djurornamentik, det går svagt att tyda gripdjurens händer. Det andra (F23) uppvisar snarast växtornamentik i form av en palmett, därmed finns det anledning att dra paralleller till frankiskt importmaterial (jfr Arbman 1937). Hänget var sannolikt genombrutet i ursprunglig form. Ännu ett troligt importföremål i samma stil kommer från KG11 ett mindre rundspänne i (möjligen förgyllt) brons, F9. Dessutom finns importmaterial bland pärlfynden i form av bergskristall och karneol i flera av gravarna. Vågarmen till en balansvåg (F14) i KG10 är också en indikation på det nätverk som kan förväntas utifrån de övriga gravfynden.

42 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Analyser Dateringar av gravfältet Vid undersökningen har vi använt flera metoder för datering av gravfältet. I viss mån har gravformer och gravskick visat tendenser på tidsställning men framför allt är det artefakter och 14 C analyser som ligger till grund för dateringarna och den kronologiska spännvidden på gravfältet. De två första faserna är dessutom diffusa då de saknar tydliga konstruktioner kopplade till dateringarna. Detta gäller även fas fyra (se nedan). Vad beträffar 14 C analyserna har framför allt brända ben daterats och från följande gravar har ben skickats för datering; KG1, KG5, KG9, KG12 13, KG14a och b, KG16 17, KG19, KG23, KG25 och KG27. Sammanlagt 13 prover har daterats och då utgör två prover analys från KG14b (se nedan). Vidare skickades två träkolsprover från potentiella äldre markytor in för datering. Dateringen av ben i KG12 gav dateringen 371 ±32 BP vilket är 1600 tal och har graven troligen infiltrerats av ovanliggande lager/spis. KG14 var problematisk redan i fält då den var svår att avgränsa i överbyggnaden p.g.a. skadorna. När sedan två separata gravgömmor påträffades klarnade inte bilden nämnvärt. Till yttermera visso var sedan dateringarna av respektive benkoncentration besvärlig att förstå. Detta berodde på att den första dateringen av SL9842, KG14b, var besynnerlig. Benen i KG14b daterades till förromersk järnålder (Ua 31581, 2250 ±34 BP) vilket i sig kan anses rimligt. Även själva gravskicket, ett benlager innehållande en dubbelbegravning (ett barn och en vuxen) skulle mycket väl kunna stämma in på dateringen. Det som blev besynnerligt var att man vid den osteologiska analysen påträffade vikingatida kamfragment bland benen. För att utesluta att en sammanblandning skett antingen vid utplockandet av benet inför analys eller rent av på laboratoriet skickades således ytterligare benfragment för datering. Dessa daterades slutligen också till förromersk järnålder (Ua 50894, 2169 ±32 BP). Någon säker förklaring till dessa aparta dateringar finns inte men det är värt att notera att bengömman/ graven framkom i ett område som var mycket stört av anläggandet/gjutningen av ett större betongfundament till en stor byggnad. Enligt Arkeologernas vedartsexpert Ulf Strucke skulle möjligen en kontamination ha kunnat ske i samband med gjutningen av fundamentet. Kalk som användes vid gjutningen skulle kunna ha läckt ut och rubbat dateringen. Provet är dock kvalitetssäkrat hos Ångströmslaboratoriet. En ytterligare felkälla skulle naturligtvis kunna vara att benen vid något tillfälle blandats ihop med den andra bengömman (SL9882) inom KG14 varvid kamfragmenten hamnat på fel ställe. Då felkällorna är många har vi valt att inte ta med dessa dateringar i den sammanställning som visas nedan, ej heller ingår de i redovisningen av gravfältets kronologi. Tidsskeden/faser inom gravfältet För att skapa en kronologisk sekvens i materialet har dateringar och en säkerställd stratigrafi sammanförts. En fasindelning ser då ut så här; Den första fasen representeras av dateringen av ett förkolnat rågkorn från SL6083. Detta lager beskrevs som ett golvlager/planeringslager i fält, tillhörande hus KG36. Dateras till till 250 530 e.kr. eller romersk järnålder folkvandringstid. Den andra fasen åskådliggörs av två dateringar till folkvandringstid, dels en datering av ben från KG16, dels av en datering av ett obestämt bränt sädeskorn under konstruktionslagret SL432, (bilaga 4). Samtidigt beläggs området troligen av en stenpackning (KG22), åtminstone i den norra delen av nuvarande undersökningsområde. Mycket troligt är att det ursprungligen borde ha funnits fler gravar från denna tidsperiod. Möjligen skulle även KG20 kunna vara en äldre grav, dels p.g.a. att benen var från ett benlager, dels från ett litet kamfragment som påträffades från en enkelkam (F352). Den tredje fasen inleds under tidigt 800 tal då platsen åter tas i anspråk kanske enbart för att fungera som begravningsplats. Detta innebär att gravfältet tas i bruk efter en period av ödeläggelse. Om man stensatte marken som ett led i ianspråktagandet under folkvandringstid, täcker man nu samma områden med ett jordlager (KG34), kanske

Analyser 43 Tabell 5. Sammanfattande tabell över gravar och dateringar. KG nr Kontexttyp/ gravtyp Bålplats Fynddateringar Djur/människa Datering Lab.nr 1 Stensättning X Stor mängd nitar, svärd, smälta pärlor, keramik vikingatid 2 Stensättning X P51? Yngre Birkatid, B1:1 kam 900 e.kr. och framåt (Arkeologikonsults datering), pärlor E och F-typer (BPVII och BPVI, 885 915 och 950 960) 3 Stensättning med locksten 4 Stensättning, urlakat brandlager X Spännbucklor, pärlor ger tidig och sen vikingatid (silverfolie), en melonpärla (BPVI 950 960), yngre Birkatid P52A? B-kam 900-talets första hälft (Arkeologikonsults datering). Präglingsår 920/921 AD. Pärla vikingatid, kam 900 e.kr. och framåt. Se även hästutrustning Ytterst lite människa, mest djur Kvinna + djur Kvinna + djur Ytterst lite människa, mest djur Vikingatid Ua-31578 5 Bålplats? X Pärlor odaterade/smälta Djur + människa (lite) Vikingatid Ua-31708 6 Bålplats? X Enstaka pärlor, BPVII och BPVI (885 915 och 950 960) 7 Stensättning B-kam se grav 4 samt 650 780 AD (Arkeologikonsults datering) äldre kam? Nu B-kam 900 e.kr. och framåt (KA), mynt, tpq 914 43 AD 8 Stensättning X? B-kam 900 e.kr. och framåt. Rik vapengrav mer dateringar senare, yngre Birkatid Barn 1 3 år, inga djur Bara djur nu (AK påträffade människa) Äldre man+djur 9 Stensättning? Barn, inga djur Vikingatid Ua-31710 10 Stensättning X Svårdaterad kam, våg vikingatid se även doppsko till huggkniv, yngre Birkatid 11 Blockgrav med locksten X Pärlor 915 950 samt 950 960 (BPIV och BP VIII), yngre Birkatid, P52 A och P52 Bara djur Ytterst lite människa, många djur 12 Stensättning? Pilspets med holk, F81, vikingatid Ytterst lite ben, djur + människa Datering på lager från historisk tid ovanför, 371 ±32 Ua-31711 13 Stensättning? Pärlor BPVII; 950 960, kam A3 (KA=850 950) Djur+människa Vikingatid Ua-31584 14a Urlakat brandlager, SL9882 Kam, vikingatid Bl.a. sparvhök + änder, ingen människa 14b Benlager, SL9842 Kam, vikingatid Dubbelgrav, vuxen och barn, inga djur 15 Stensättning/ blockgrav? 16 Rest sten med småstenspackning? bengrop 17 Stensättning med urlakat brandlager X Pilspets, bryne troligen vikingatid Bara djur Enskitad kam m ngt rundad rygg, typ IV, Brynja, folkvandringstid Likarmat spänne, pilspets? Pärla A-typ BPIV (860 885 vanligast ngt senare) 19 Stensättning? Kam (oklar typ), pärlor BPVII och återkommer i BPVIII (885 915, 915 950) 20 Stensättning? Enkelkam/enskiktad kam, typ IV, Brynja? Folkvandringstid? Ornamentik halva punktcirklar/ vågband 21 Stensättning/ blockgrav? X? Kniv, kam typ? Ringspänne strax utanför, F41. Carlsson typ RUL:SM. 900 1000 e.kr. Vikingatid förromersk järnålder förromersk järnålder Ua-31712 Ua-31581 Ua-50894 Människa+djur Vikingatid Ua-31582 Människa+djur Vikingatid Ua-31580 Människa samt obränt djur Människa (+djur?) 23 Blockgrav? X Inga fynd (bryne påträffades intill) Bara människa Vikingatid Ua-31709 24 Blockgrav? X Inga fynd (likarmat spänne påträffades intill) Dubbelgrav, spädbarn+vuxen (djur?) 25 Stensättning? X? Enst människa + obr djur Vikingatid Ua-31577 26 Stensättning? med benlager 27 Stensättning? med urlakat brandlager Fina fynd, bl.a. spännbuckla. Yngre Birkatid, pärla B-typ (återkommer i BPVIII, 915 950 JC) 28 Stensättning Pärlor, A-typ (hela vikingatiden), F031? E-typ blå segmenterad, F-typ? Vikingatid åtminstone 29 Stensättning/ blockgrav? 30 Blockgrav med urlakat brandlager X Spännbucklor m.m., yngre Birkatid P55:1A (?) och P51 C3 Pärla grupp Ab enl. Callmer, början mitten vikingatid, keramik Kvinna + djur Människa+djur Vikingatid Ua-31579 Lite djur Bara människa Bara djur 31 Blockgrav? X Enbart keramik svårdaterad Spädbarn 33 Brandlagerrest Bronshyska, oklar datering Bara djur

44 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats i samma syfte. Det förefaller som om den överges samtidigt med Birkas nedgång, i slutet av 900 talet. Vi har åtminstone inga spår efter gravar eller bebyggelse från den sista delen av 900 talet eller tidigt 1000 tal. Troligt ser vi samma fenomen här som på många andra platser där förändringen sker i samband med de förskjutningar i maktstrukturen som sker när Sigtuna utvecklas till kungens politiska centrum. Ytterligare en dateringf finns från SL6083, KG36 och är även den besynnerlig. Dateringen har utförts på ett förkolnat skalkorn och gav en datering till tidig medeltid (1040 1260 e.kr., bilaga 4). Denna datering är en solitär och utgör i sig en fjärde fas. Även denna får ses som en indikation på en äldre aktivitet på platsen. Under en kortare tidsperiod verkar platsen återigen ha stått öde. Nästa dateringar vi har är från tidig medeltid (se vidare nedan under kapitlet om bytomten Västerås 350:1). Makrofossilanalys Denna redovisas under bytomtsavsnittet och i bilaga 6. Inga makroprover analyserades från gravfältet, så när som på enstaka prov för att fånga daterbart material. Osteologisk analys Totalt påträffades 17,7 kilo ben från 31 gravar/ anläggningar. Benmängden varierar starkt från 5 gram till 4,3 kilo mellan olika anläggningar, med en medianvikt på 124 gram (medel 569 g). Merpart utgörs av välbrända kalcinerade ben och en mindre mängd obrända (djurben), 18 gram från tio gravar. Osteologiskt material från Bäckby gravfält, Västerås 1501 Av Caroline Ahlström Arcini och Ola Magnell Benmaterialet är hårt fragmenterat på så sätt att mer svampaktiga (spongiösa) delar såsom leder och kotkroppar till stor del lyser med sin frånvaro. Då analystiden var knapp har bearbetningen av materialet gått till så att i samband med den humanosteologiska analysen har ben som ansetts möjliga att identifiera till benslag plockats ut, det gäller både människa och djur. Om tid hade funnits hade det varit optimalt att låta animaosteologen själv identifiera och plocka ut de ben som ansetts vara identifierbara. Detta hade i högre grad kunnat bidra med kunskap om hur stor del av de identifierade djuren som lagts med på bålet. Som framgår av den osteologiska analysen vilken presenteras mer detaljerat i samband med kontextgruppsbeskrivningarna (bilaga 1) har ben från människa kunnat påvisas i 24 av de 31 gravarna. Den sammanlagda vikten identifierade ben från människa är 786 gram det vill säga endast omkring 4 %, vilket kan förklaras med att människobenen i de flesta fall tycks vara utplockade under sin samtid för deponering i någon form av behållare. I fyra av anläggningarna (KG3, KG8, KG16 och KG26) har ben från flera anatomiska delar av individen kunnat identifieras, vilket indikerar att en stor del av människan fått vara kvar i anläggningen. Åldersfördelningen bland de identifierade människorna är som följer: 12 från vuxna, två i gruppen äldre vuxen, fem från tonåring eller vuxen, fem från barn, var av två spädbarn och en individ där åldern har inte har kunnat fastställas. Tre av de gravlagda är kvinnor och ytterligare en förmodligen kvinna samt en har bedömts som man (KG8). Brända djurben förekommer i 21 (68 %) gravar. En stor förekomst av djurben är karaktäristiskt för gravar från vikingatid i Mälardalen där andelen gravar med djurben varierar mellan 38 100 % mellan olika platser (Iregren 1997). I 16 av gravarna från Bäckby förekommer djurben. Det kan noteras att barngravarna saknar djurben. Antalet djur i gravarna/anläggningarna varierar mellan en till åtta med median på två djur. Även detta tycks vara typiskt för gravfält från perioden och endast i storgravar påträffas fler än åtta olika djur (Sigvallius 1994). Hund är, som brukligt i gravar från yngre järnålder, det vanligast förekommande djuret. Hund påträffades i 15 av gravarna, men även häst, tamhöns, får/get, katt och svin är relativt frekvent förkommande (fig. 24). Den höga andelen katt och höns är noterbar och är något som tycks vara typiskt för vikingatida brandgravar från Mälardalen (fig. 25). I jämförelse med andra gravfält tycks andelen nötkreatur vara ovanligt låg och istället är får/get relativt vanligare. Identifieringen av get i KG3 är av intresse, eftersom det oftast inte har varit möjligt att skilja får från get i brandgravar. De obrända benen skiljer sig i artfördelning markant från de brända benen från kremeringsbålen och representera troligen inblandningar av avfall från bytomten (fig. 25). Graven KG11 har störst mängd ben och uppvisar även den största andelen djur där minst åtta djur har funnits med på gravbålet. Det rör sig om två hundar, två hästar, en katt, en tamhöna samt ben från får/get och svin. En större mängd djur är något som är typiskt för storgravar och gravor utrustade med rikare gravgåvor (Iregen 1997).

Analyser 45 Antal 16 14 12 10 8 6 4 2 0 Brända ben Obrända ben Figur 24. Stapeldiagram över artförekomst av brända och obrända djurben i gravar från Bäckby, Västerås 1501. 70 60 50 Bäckby Norra Spånga (yngre järnålder) Valsta % gravar 40 30 20 10 0 Figur 25. Stapeldiagram över andel gravar med förekomst av ben från olika arter från Bäckby i jämförelse med gravar från Valsta och Norra Spånga från vikingatid/yngre järnålder (Sigvallius 1994, Nilsson 1997).

46 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Tabell 6. Sammanfattande resultat av osteologisk analys av ben från Bäckby gravfält, Västerås 1501. Best= ben bestämda till art och benslag, V= vuxen, T= tonåring, Spb= spädbarn, K= kvinna, M= man. KG nr Vikt (g) Vikt (g) best. människa Vikt (g) best. djur Människa Ålder Kön Djur Djurarter 1 1570 4,2 13,9 X V - 4 Hund, häst, katt, får/get 2 815 105,0 29,7 X V K 1 (2) Hund, svin (obränt) 3 1040 112 46,0 X V K 6 Hund, katt, svin, get, får/get, tamhöns (höna) 4 1385 7,1 22,3 X V - 4 Hund, häst, katt, svin 5 90 6,5 3,8 X T/V - 2 (3) Svin, fågel, får/get (obränt) 6 20 1,7 0 X Barn - - 7 650 0 10,6 - - - 6 (7) Hund, häst, svin, får/get, tamhöns, björn, abborre (obränt) 8 2000 176,0 66,7 X V/Ä M 3 Hund, häst, tamhöns (tupp) 9 7 1,0 0 X Barn - - 10 1500 16,9 - - - 5 Hund, häst, katt, får/get, tamhöns 11 4340 9,5 154,7 X V - 8 (10) 2 hund, 2 häst, katt, svin, får/get, tamhöns (tupp), nötkreatur (obränt), abborre (obränt) 12 50 1,1 0 X T/V - X 13 260 39,9 4,2 X V - 3 (4) Hund, får/get, tamhöns, svin (obränt) 14a 87 0,2 - - X Hund, häst, nötkreatur, sparvhök, andfågel 14b 1100 113,0 8,9 X V+barn - - 15 10 0 0,7 - - - 2 Hund, tamhöns 16 350 26,9 0 X V - - 17 200 29,6 3,3 X V/Ä - 1 Hund 19 495 37,8 16,1 X V - 1 Hund 20 130 4,3 0 X T/V - (1) Nötkreatur (obränt) 21 110 45,1 0 X T/V - X 23 60 0,6 X V - - 24 10 2,4 0 X Barn/ - X Spb+V? 25 5 0 3,3 X - - X Tamhöns (obränt) 26 1015 34,8 15,5 X V K 2 (3) Hund, häst, svin (obränt) 27 135 7,4 1,2 X T/V - 1 Hund 28 28 0 1,0 - - - 1 Hund 29 124 14,8 X V - - 30 30 0,2-1 Katt 31 6,5 2,4 X Spb - - 33 26 0 3,6 - - - 1 Svin Andra speciella fynd av djurben är en klo från (sannolikt) en björnfäll i KG7, som i övrigt helt tycks sakna människoben (enstaka ben från människa samt en klofalang från björn framkom i denna delundersökta grav vid förundersökningen 2011). Björngravar är relativt ovanligt i gravar från vikingatid. KG14b utmärker sig genom att utöver hund och häst, innehålla ben från nötkreatur samt sparvhök och två simänder (troligen gräsand, men stjärt eller bläsand kan inte uteslutas). Fynd av jaktfågel och potentiella bytesdjur som andfågel är ovanligt och kan ses som en tydlig högstatus markering. Duvhök är den vanligaste arten av rovfåglar i gravar från yngre järnålder, men sparvhök förekommer även, bland annat från Rickeby och Norra Spånga (Sigvallius 1994, Sten & Vretemark 1988). Förekomst och avsaknad av sporre på tarsometatarsus, ett speciellt ben i foten hos fågel, indikerar att det i KG3 förekommer höna medan i KG8 och KG11 förekom tuppar. Fynd av två penisben från KG11 visar på förekomst av två hanhundar och en kraftig nackkam (crista sagittalis) från KG2 kommer troligen även den från en hanhund. Benen från hund och häst samt flertalet katter kommer från fullvuxna djur som hamnat i gravarna. Undantaget är katterna från KG3 och KG30, på 7 8 månader respektive 5 12 månader. Från nötkreatur, får/get och svin förekommer även ben med lösa epifyser från ungdjur.

Analyser 47 På grund av fragmentering och krympning vid kremering är det problematiskt att uttala sig om storlek och hundtyp. Det kan dock konstateras att det varken rör sig om de småvuxna knähundar eller större hundar i schäferstorlek, som noteras ifrån andra gravfält (Iregren & Persson 1972, Sigvallius 1994). Uppskattningsvis var hundarna från Bäckby i storlek motsvarande drever eller setter. Det tycks ha funnits två olika storleksklasser på hundarna, men detta kan även bero på könsskillnader. Huggspår på ett revben (KG2) och kraniefragment (KG3) visar att åtminstone för vissa djurarter har endast delar av djuren, troligen köttstycken, placerats på gravbålen. Tyvärr har dessa ben inte varit möjligt att artbestämma, men kommer från djur i samma storleksklass som svin och får. Från dessa djur finns inte heller i något fall någon anatomisk fördelning med ben från alla anatomiska regioner, så som av hund och katt, som indikerar att hela djur av dessa arter bränts på bålen. Pollenanalys Vid ett flertal tillfällen har pollenanalyser gjorts av prover tagna i gravar i syfte att skapa en bild av vegetationen på plats. Både provtagning av fyllningen i gravar och jord som suttit invid textilrester och föremål har analyserats. Vid undersökningen av bl.a. en kammargrav på gravfältet Järfälla 28:2, i Äggelunda, Uppland (Bergman 2013 (Evanni 2013)) provtogs jorden som suttit på en förgylld agraff med textilrester. Här var syftet att se om pollen fastnat på klädedräkten under gravläggningen. Eftersom graven troligen var en jordbegravning, d.v.s. bestod av obränt material, ansågs den ha god potential för bevarandet av pollen i en sluten miljö. Resultatet var givande och pollen både från fyllningen i graven och invid föremålen fanns bevarade. En teori var att Cu legeringen i agraffen skulle kunna ha en konserverande funktion. I två av gravarna i Bäckby, KG3 och KG8, samlades jord in från de två preparat som togs in till konservering. I KG8 fanns jord kvar i sköldbucklan F1036 och i KG3 analyserades jord som funnits i spännbucklan F1046. Pollenprovet från sköldbuckla F1036 (KG8) innehöll enstaka granpollen (troligen moderna) men inget av egentligt värde för att kunna rekonstruera miljön kring gravfältet under yngre järnålder. Provet från spännbucklan F1046 (KG3), uppvisade betydligt bättre bevaringsgrad. Detta verkar stödja hypotesen att kopparhaltiga metaller kan bevara organiskt material i sin omedelbara närhet p.g.a. kopparjonerna i porvattnet. Provet avspeglar en miljö med tall och ädellövskog (lind), samt möjlig odling av hampa i närheten. Trampade ytor och betesmarker verkar annars dominera marken kring och på gravfältet. Det är alltså troligt att den vikingatida gården har legat på ett avstånd av 2 400 meter från gravfältet eftersom hampapollen sällan färdas längre än så, förutsatt att man odlat hampa invid boningshuset. Vedartsanalyser I syfte att se huruvida det var möjligt att se utvalda träslag för brandbålen och eventuella rester av föremål i trä, inte minst rester efter en båt samlades vedartsprover (bilaga 5) främst in från brandlagren i gravarna. Det var förhållandevis mycket asp i materialet med en möjlig koncentration till den östra delen av gravfältet. Dock med ett undantag, i KG19 i söder. Det fanns också spår av eventuella föremål, i KG8 och KG10, båda rester efter bearbetade fragment i asp.

48 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Överlagringar under gravläggningstid För att knyta an till det tema som utgjorde utgångspunkt för undersökningen, d.v.s. bruk och återbruk, bör konstateras att gravfältet är alltför sargat för att kunna avgöra omfattningen av återbruk under de skeden som gravläggning sker. Tidigt i undersökningen syntes tendenser till överlagring centralt på gravfältet då den stensatta markytan, KG22 (i södra delen av undersökningsområdet benämnd KG18), påträffades under några undersökta gravar. Det visade sig dock att de stensatta områdena endast utgjorde konstruerade marklager utan regelrätta begravningar. Denna markyta skars av enstaka gravar, bl.a. KG16 som daterades till folkvandringstid. Detta innebär att denna yta var stensatt senast samtidigt som denna grav anlades. Konstruktionslagret KG34 bör nämnas i detta sammanhang då det delvis också täckte enstaka gravar. Detta lager kan ges en relativ datering genom det stratigrafiska förhållande det hade till de gravar som anlagts i detta lager och stratigrafiskt ovanpå den stensatta markytan, KG18 och KG22. Lagret bör alltså ha funnits när KG1, KG4, KG8, KG10 12, KG15, KG17, KG21, KG26 27 och KG29 30 anlades och var påfört senast vid samma tid. Av dessa gravar är KG17 yngst och möjligen är KG1 äldst (bilaga 4). Mycket troligt är naturligtvis att lagret förts på successivt i samband med anläggandet av nya gravar. Konstruktionslagret KG34 överlagrar dessutom KG22. Vid den fortsatta undersökningen påträffades egentligen bara en grav som var överlagrad, KG16. Denna var placerad under KG1:s brandlager med en mindre förskjutning åt öster (fig. 6). Den underliggande graven bestod av en fördjupning/grop (0,1 m djup) innehållande brända ben, fria från sot och kol samt enstaka keramikfragment. Gravskicket har benämnts bengrop. Överbyggnaden kan möjligen ha utgjorts av en mindre stenpackning, cirka 1,4 1 meter stor och eventuellt kan en större sten ha funnits centralt. KG16 har dessutom grävts igenom den stensatta markytan KG22. Graven dateras till folkvandringstid (Ua 31583, 1577 ±30 BP) medan KG1 dateras till vikingatid (Ua 31578, 1202 ±31 BP). Graven KG1 utmärker sig genom att den innehöll ett troligt svärd, en fyndkategori som är ovanlig i Västmanland. Hur man ska tolka dateringarna av KG14 är ett problem som beskrevs ovan. Hypotetiskt skulle även denna konstruktion kunna överlagra en betydligt äldre grav. Dessvärre är de stratigrafiska förhållandena så pass osäkra p.g.a. den omfattande sentida påverkan att detta gör en tolkning av hur konstruktionen varit uppbyggd omöjlig. Hållans Stenholm konstaterar i sin avhandling att fenomenet med yngre gravar som överlagrar äldre, dels är särskilt vanligt under 900 tal, dels uppträder på gravfält som varit i kontinuerligt bruk från romersk järnålder till vikingatid och inte på gravfält med bara en tidsperiod (Hållans Stenholm 2012). Överlagring av äldre gravar kan tolkas som en markering av ändrade eller rådande ifrågasatta ägoförhållanden. De kan säga något om rituell praktik och det förflutnas roll i ett samhälle, men också om såväl kontinuitet som diskontinuitet i bebyggelseutveckling. I ett större samhällsperspektiv bör förändringar på gravfältet förstås i relation till bebyggelse och sociala strukturer lokalt och regionalt (Hållans Stenholm 2012).

Gravar och gravfält som mångtydiga kunskapsbärare 49 Gravar och gravfält som mångtydiga kunskapsbärare I Västmanland har förhållandevis många gravar från yngre järnålder undersöts. Flera undersökningar skedde dock redan under första hälften av 1900 talet och ofta saknas en osteologisk analys. Källmaterialet och kunskapen har således begränsningar i relation till idag relevanta teorier, metoder och analyser. Detta förhållande gör undersökningen i Bäckby till ett viktigt avstamp för ny kunskap om järnålderssamhället i denna region. I ljuset av de senaste decenniernas forskning framstår gravar och gravfält som alltmer mångtydiga och komplicerade fornlämningar, med fysiska och mentala implikationer på olika nivåer. Förutom att vara platser för döda anförvanter har de spelat en viktig roll i sin samtid genom att fungera som en integrerad del i ett symbolladdat och kommunikativt landskapsrum. Gravar och gravfält är således till stor del ett uttryck för olika typer av judiciella anspråk, ideologiska och kulturella sammanhang, socioekonomiska roller och närverk, kollektivt minne samt lokal och regional identitet. Gravbegreppet I Bäckby visar den osteologiska analysen att flera gravar (7 st.) från yngre järnåldern helt saknar ben från människa (tabell 6). I flera fall kan avsaknaden av människoben förklaras av skadorna på gravarna men i några fall förefaller människan antingen blivit bortplockad från bålet (t.ex. i KG1, KG4 och KG11) eller kanske aldrig funnits från början, t.ex. KG10. Avsaknaden av människoben i flera gravar på gravfältet i Bäckby aktualiserar frågan om gravbegreppet. Det är en fråga som varit i fokus inom forskningen länge och många har problematiserat den alltmer förekommande definitionen där förekomst av en människokropp är ett avgörande kriterium (t.ex. Gansum 2004, Hållans Stenholm 2012, Kaliff 1997, 1998a, 2005 och Oestigaard 2015). Denna definition har emellertid kommit att ifrågasättas, inte minst vid tolkningar av gravar från äldre järnåldern utan spår av människoben. Det har tidigare uppmärksammats att benmängden varierat kraftigt i brandgravar, inte bara i gravar från äldre järnålder, utan också från vikinga tid (Andersson, 2005:61). På exempelvis flera gravfält från Norra Spånga, Uppland konstaterades att mängden ben från människa, i gravar som enbart innehöll människa och inga djur) varierade från 8 till 872 gram (Sigvallius 1994:28). Det kanske snarare är mängden djur som representerar den väsentligt ökade mängden ben i gravar från yngre järnåldern, inte andelen människoben (Andersson 2005:61 62 och Sigvallius 1994). Gravar som judiciell markering Bäckbygravfältet har ett relativt strategiskt läge i landskapet, nära det dåtida vattendraget, en utlöpa av den nuvarande Svartån. I omedelbar närhet finns dessutom ett flertal bytomter registrerade som understyrker den centrala placeringen i bygden. En markering av platsen som betydelsefull kan vara återbruket av gravfältet under 900 tal. Bäckbygravfältet saknar högar. För Västmanlands del kan generellt sägas att landskapet har en begränsad mängd höggravfält i jämförelse med t.ex. Uppland. Torun Zachrisson förklarar detta med att Västmanland kan ha haft en annorlunda ägorättslig struktur och således inte har bruk för högen i egenskap av odal/ättehög för att markera den hävdvunna rätten till jorden (Zachrisson, 1994). Man skulle kunna spekulera i om all den jord som ändå använts för att bygga gravarna i och till viss del även täcka dem med kommit från dessa personers hemtrakter, på ett liknande sätt som Terje Gansum resonerar kring jorden som gått åt att bygga t.ex. gravarna i Sylta, Fresta socken i Uppland (Gansum 2004:297). Bäckbyområdet präglas topografiskt av en storblockig terräng. Idag är området bebyggt i modern tid, men detta syns i fotografier från flera av de äldre undersökningarna och från beskrivningar av, bl.a. Västerås 269/270, Västerås 264:1 och Västerås 307. Kanske är det just detta särdrag som ska förstärkas när man gravlägger under vikingatid. Man återknyter alltså till en äldre tradition genom att referera till topografin. Torun Zachrisson skriver att I Västmanland är gravarna ofta svåra att

50 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats skilja från naturbildningar (2009:62). Hon menar att detta kan ha en bakgrund i egendomsrättens utformning. Gravar som varit synliga beskrivs ofta som att de givit rikare fynd än de osynliga och förefaller ha haft en status som varit annorlunda än övriga gravar. Denna status kan ha varit knuten till gårdsinnehav (Zachrisson 2009:62). I Bäckbys fall är dock förhållandet snarare det motsatta. De osynliga gravarna är de mest fyndrika (jfr t.ex. KG11). Gravplatser användes av de efterlevande för skapandet av en landskapsarkitektur med ägorättslig innebörd. Betydelsen av gårds och bygravfält för odalrätten, d.v.s. som markeringar av ianspråktagande av ny mark och av platsnärvaro är vedertagen (t.ex. Zachrisson 1998; Andersson 2005), liksom deras potential för att belysa kollektiva och familjestrukturer (t.ex. Petré 2014). Återbruk av äldre gravfält, särskilt under vikingatid, uttrycker sannolikt också en strävan av att legitimera sin närvaro på en plats, på samma sätt som överlagringar av äldre boplatser (t.ex. Artelius 2004; Hållans Stenholm 2013). Vissa gravplatser med särskild storlek, användningstid, sammansättning och läge i landskapet har också visat sig ha en särskild roll i detta sammanhang. Här kan nämnas gravfält som använts sporadiskt men återkommande under långa perioder, som ett led i ett långvarigt hävdanspråk, samt gravar som medvetet placerats i anslutning till ägogränser och farleder som markörer och förstärkning av territoriella indelningar (t.ex. Seiler 2001; Seiler & Appelgren 2012). Det faktum att individer med särskilt hög social status tycks ha begravts på dessa avvikande gravfält medför att de även förefaller som viktiga för att belysa samhälleliga strukturer. Detta verkar i allra högsta grad vara giltigt även för Bäckbygravfältet. De gravlagdas socioekonomiska roll och nätverk Det är påtagligt att de gravlagda i Bäckby har haft en särställning i samhället. Ett mycket rikt fyndmaterial med vapen och omfattande smyckeuppsättningar talar för det. Även det stora antalet djur i gravarna vittnar om gravar med en speciell status. En av gravarna hade så mycket som åtta olika djur i graven (KG8) och två andra hade sex djur i graven (KG2 och KG7). De djurarter som dominerar i Bäckbymaterialet är hund, häst, får/get och höns (fig. 24). Andersson redovisar jämförelser mellan Valsta/Skälby, Norra Spånga samt Ärvingegravfältet, samtliga i Uppland. Han jämför bl.a. fördelningen av antalet djur i respektive grav där han kan ser att ett och fyra djur är vanligast i Valsta/Skälby, ett och två djur vanligast i Norra Spånga medan det är vanligast med tre eller fem djur på Ärvingegravfältet (Andersson 2005:82 83). Skillnaderna skulle kunna vara lokala sedvänjor snarare än regionala, tror Andersson. I Bäckby är det vanligast med ett djur per grav, följt av tre till fyra djur. Eftersom gravarna var så skadade är denna jämförelse svår att göra och får ses som en antydan snarare än ett faktum. Det som går att utläsa är dock att de gravar som enbart innehöll barn eller spädbarn inte innehöll djurben. Det finns en dubbelgrav med både djur och barn men då är den andra individen en vuxen, vilket kanske kan förklara förekomsten av djur (KG24 med obestämbara djurben). Enligt en traditionell modell avspeglar gravspråket även de gravlagdas socioekonomiska ställning, där mängd och sammansättning av gravgods samt storlek på gravöverbyggnad kan relateras till hierarkisk samhällsstruktur. Detta har studerats med olika klassificeringssystem (t.ex. Hedeager 1978, 1990; Jørgensen 1990; Petré 1984). Förekomsten av små gravar med rika gravgods och omvända förhållanden, t.ex. vid Inhåleskullen i Danmarks socken, Uppland (Seiler & Appelgren 2012) visar dock att vedertagna förklaringsmodeller i vissa fall kan vara missvisande, och att kopplingen mellan socioekonomisk stratifiering och gravspråk måste nyanseras och problematiseras (Andersson 1998). Fyndmaterialet har många beröringspunkter med birkamaterialet så frågan är vilken koppling man har haft till Birka? Mycket troligt är att det funnits en allians mellan människorna i Bäckby och Birka vilket nyanseras och diskuteras nedan. Kan människorna i Bäckby utgjort ett led i ett handelsnätverk men inte kunnat hävda marken på samma sätt eftersom man inte är från trakten? Den yngsta gravläggningstiden sammanfaller med den yngre fasen i Birka och gravfältet i Bäckby upphör samtidigt som Birka. Föreställningsvärldar och rituella handlingar Förutom den sannolika statusmarkering mängden djur i graven innebär, hyser också de olika djurarterna olika rituell innebörd. Vissa djur tolkas som sakrala medan andra ses som slaktdjur/kött. Inte minst utifrån religionsvetenskapliga perspektiv har flera uppmärksammat detta, Andreas Nordberg (1997, 2003) m.fl. Nordberg diskuterar psykopomper, själaförare som hjälper den döda med färden till dödsriket. Dessa psykopomper är främst hunden och hästen. Hönan däremot kan ses som en återfödelsesymbol. Andersson visar på vidare bety

Gravar och gravfält som mångtydiga kunskapsbärare 51 delser av dessa djur med referenser bl.a. till Snorres verk, där t.ex. hunden som väktare till Hel kan ha en koppling till guden Tyr och förstås i samband med det ödesbestämda i tillvaron. Även katten som drog Freja till Balders likbål kan uppfattas som en kanal till att genom magi kunna se in i framtiden. Även hönsfåglarna ses som kanaler att på olika sätt signalera och sia om vad som skall ske (Andersson 2005:92 med därtill anförd litteratur). I gravsammanhang använder man termer som personliga tillhörigheter och gravgåvor för att beskriva föremålen som följer med den döde. Hela gravritualen har ju sannolikt varit förknippad med en mängd ritualer inte minst vad gäller benurnorna och deras placering. I Bäckby har det varit svårt att uttala sig om huruvida dessa varit benbehållare eller inte då skadorna varit så omfattande vilket gör att denna diskussion lämnas. Däremot bör en grav uppmärksammas, KG11. Här har kärlet utgjort förvaring för föremålen och inte benen. Noteras bör att graven nästan helt saknade ben från människa, däremot innehöll den åtta olika djur och var den i särklass mest benrika graven av alla. Här ställs diskussionen om vad som anses som personliga tillhörigheter på sin spets då personen tycks saknas. Man bör, som Bennett (Lagerlöf) påpekat, betrakta gravar som rituella lämningar, som produkter av en religiös föreställningsvärld (Bennett 1987:3). I samband med alla undersökningar av gravar eller likartade lämningar bör begreppen definieras. Slentrianmässigt används ord som grav och begravning, och orden i sig begränsar oss sedan när platserna ska beskrivas. Vår kunskap om hanteringen av de döda är, trots mängder av gravar som undersökts genom åren, ännu inte tillfredsställande och vi har mycket kvar att lära där varje plats är unik.

52 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Bäckby bytomt Västerås 350:1 Av Mathias Bäck Inledning Den historiskt belagda byn undersöktes inledningsvis i form av en kompletterande förundersökning. Arkeologikonsult hade tidigare genomfört en förundersökning, se Runer 2012. Att bytomten i huvudsak undersöktes i denna form hänger naturligtvis samman med att den fysiskt överlagrar det förhistoriska gravfältet, som även detta delvis ingick i förundersökningen. En direkt övergång till särskild undersökning av platsen beslutades av länsstyrelsen under fältarbetets gång och innebar att delar av bytomten kom att undersökas i inledningen av detta andra skede. Förutsättningar Liksom många av de bytomter som undersökts arkeologiskt i Mälardalen, är den äldre bebyggelsen på Bäckby kraftigt påverkad av den yngsta bebyggelsen och sentida markanvändning på platsen. Detta innebär att spåren av aktiviteter från 1700 talet och bakåt i tiden är påtagligt fragmenterade. Då den största andelen föremålsfynd påträffats i lager SL431, som täcker större delen av undersökningsområdet har de daterade fynden en stratigrafiskt svag kontext. Den relativt stora mängden inmätta fynd, främst i form av keramik, innebär dock att den horisontella fördelningen av fynden utgör ett visst underlag för en korologisk och kronologisk analys. Denna ligger till grund för tolkningen av de begränsade bebyggelselämningarna och aktiviteterna på bytomten. Arbetet har utförts i flera steg, där fyndmaterialet och dess spridning inom undersökningsområdet, i detta fall har haft en avgörande betydelse i tolkningen. Vid fyndregistreringen har en datering angivits för vart föremål (där det varit möjligt) utifrån vedertagna eller precis tidsställning för de olika fyndtyperna. Då den största mängden fynd utgörs av keramik vilar dateringarna tungt mot detta material. Förutom keramik har främst kritpipor och mynt aktiverats i detta syfte. Enstaka andra föremål, med mer osäker individuell datering, har sekundärt förts in i diskussionen utifrån sina respektive fyndsammanhang. Till de övergripande dateringsramarna bidrar kartmaterial och historiska källor (tabell 7). Fem kartor från perioden 1652 1961 har geokodats och ingår i analysen av bebyggelsens belägenhet och markanvändningen inom den undersökta delen av bytomten. En första viktigt insikt utifrån denna kartstudie är att undersökningsområdet främst berör den nordvästra delen av bytomten, som den är utformad under 1600 talet. Den östra delen var belägen under nuvarande Bäckbyvägen. Den inledande schaktningen av platsen visade att omfattande markberedning utförts i samband med byggnation under 1800 och 1900 talet. Då hela den svagt sluttande backen på vilken byn legat, utgjordes av mer eller mindre stora moränblock, har även tillförsel av material (jord) bidragit till omvandlingen av den ursprungliga topografin på platsen. Till denna kombination av borttagande och tillförsel av material skall läggas en tidsaspekt, dvs. när dessa omstruktureringar sker (se nedan). För att komma åt detta krävs en analys av den samlade kronologiska spännvidden i de olika kulturlagren. Det är uppenbart att alla jordlager som undersökts (utom den orörda naturbacken) på bytomten representerar någon form av mänsklig aktivitet och således har betydelse för att förstå vad som hänt på platsen över tid. Källmaterial Det äldsta skriftliga belägget för Bäckby är från 1373 Baeppy (SOFI), då en man vid namn Jakob bor här. Från slutet av 1300 talet och åtminstone under 1400 talets första 15 år omnämns en Lars med det isländskt klingande namnet Odhbyornasson. Senast från år 1424 bebos gården av Lars (Laurens). Med utgångspunkt i de historiska källorna förefaller Bäckby, fram till 1430 talet, haft ett hemman. På 1430 talets omtalas, förutom Lars, ytterligare en person (möjligen) Torbensmund. Frågan är om detta är äldsta belägget på att Bäckby består av två gårdar. Även under 1470 talet talar de skriftliga källorna för att byn har två brukare, då Jo(h)an och Ivar omtalas samtidigt på Bäckby. Uppgifterna om förhållandena under 1500 talet utgör endast ett

Bäckby bytomt Västerås 350:1 53 urval (p.g.a. de tidskrävande sökningarna i Riksarkivets landskapshandlingar och mantalslängder för Lundby) med syfte att få en uppfattning om huruvida det finns en eller två gårdar. Detta har inte gått att belägga med den begränsade arbetsinsatsen, men vi kan dock konstatera att fem olika namn figurerar under 1500-talets andra hälft. Tabell 7. Källor. Landskapshandlingar, Västmanlands handlingar, Riksarkivet; Ortnamnsarkivet (SOFI), Uppsala; Lantmäteriet, historiska kartor, Ekonomiska kartan. 1600- och 1700-talets skriftliga källor har endast genomsökts översiktligt i Riksarkivet p.g.a. tidsbrist, men Bäckby finns som bebyggelseenhet i räkenskaperna, även om det förefaller hända något vad gäller de kamerala förhållandena under 1700-talets första hälft. Därtill kommer arkeologiskt material från undersökningarna i Bäckby år 2013. Tidsperiod Karta Historisk källa Arkeologisk källa 1200-tal Grått lergods 1100 1200-tal 14 C 1040 1260 1300-tal Jacobum in Bæppy 1373 Äldre rödgods 1280 1350 Nästan stengods 1350 1370 1400-tal j Bæppy 1399 Laurense Odhbyornasson i Bæppy 1399 Laurens i Beppy 1402; 1406; 1413; 1414 Laurens tompt i Bægby 1414 Anders i Bækby 1424 Andris i Bepby 1431 Andres i Bäckby 1431; 1440 Andres i Bäckby 1431; 1440 Torbensmund (?) i Bekby 1436 j Bæppi 1442 Joan j Beppy 1466; 1472 Joan j Bæppy 1473 Ivar i Beppy 1472 j Beppy 1473 1500-tal Lars Nilsson (?) i Bäckby 1549 Morten i Beppy 1559 Morten i Beckby 1568 Mårten i Bääkby 1579 Nils i Bääkby 1585 Oloff (?) i Beckby 1596 1600-tal Lars Bengtsson 1643 1655 Jöns 1652 Avmätning Erik Bengtsson 1652 1662 Bengt Eriksson 1660 1691? Olof Eriksson 1672 1686 1692 Geometrisk avmätning Academie hemman ca 1690 1700-tal Stengods 1380 1440 Mynt Hans (Johan II) 1497 1501 Mynt Johan III 1578; 1592 Yngre rödgods 1500 1600 Yngre rödgods 1550 1600 Mynt Kristina 1633 1636; 1633 1654; 1654 Kritpipa 1620 1650 Kritpipa 1625 1650 Kritpipa 1630 1650 (80) Yngre rödgods 1600 1650 Yngre rödgods 1630 1650 Mynt Karl X Gustaf 1654 1660 1700-tal Kritpipa 1690 1750 Mynt Ulrika Eleonora 1719; 1720 1 h Bäckby 1733; 1800 1 h Beckeby 1742 1 h Bäckeby 1758 Mynt Fredrik I 1749 Mynt Adolf Fredrik 1750 1760 Fajans 1740 1750 Porslin 1740 1760 1786 Storskifte (gård 2 tillhör Kungl. Akad. i Uppsala) Carl Larsson ca 1775 1810 Mynt Gustav IV Adolf 1799 1800-tal Mynt Gustav IV Adolf 1803 Mynt Karl XIII (1812)? 1866 Laga skifte Laga skifte 1864 Mynt Karl XV 1865 Mynt Oscar II 1874 Stengods 1830 1870 1961 Ekonomiska kartan Porslin (Arabia) 1930 1950

54 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Mantalslängderna från 1600 och 1700 talet har endast översiktligt genomsökts för att bekräfta att det finns människor skrivna på Bäckby under perioden. Från åtminstone 1640 talet fram till 1600 talets slut förefaller gården/byn tillhöra samma familj, Lars Bengtsson och hans arvingar. Från senast år 1690 upptas Bäckby i huvudsak som Academie hemman. Från denna tid bryts också den tydligt sammanhållna familjestrukturen och det förekommer uppgifter om fler människor på gården, bl.a. nämns soldater och tiggare. Från ungefär samma tid, eller möjligen början av 1700 talet kan vi räkna med en torpbebyggelse knuten till Bäckby. Det är bl.a. en camerer och en corporal. Från denna tid förefaller det finna inhysta torpare (soldater?) på Bäckby, parallellt med att en gård fortlever som skattlagt hemman. Vi ser en mer komplex situation där fler människor bor på platsen än under 1600 talet. Samtidigt kan vi i storskifteskartan från år 1786 (LSA: T35 3:2) notera en ganska gles bebyggelse på den norra gården medan den södra förefaller bestå av en mer samlad gårdsstruktur. Vi ser också en skillnad i hur bebyggelsen gestaltas av lantmätaren. Flertalet byggnader återges rakt uppifrån där man t.ex. kan urskilja de enskilda byggnaderna i en länga hus. På den norra gården finns emellertid även en byggnad avbildad från sidan, utifrån ett markperspektiv, där man ser huset på samma sätt som på 1600 talskartorna. Frågan är om det är den norra gården som hyser torpbebyggelsen och den senast omtalade hussymbolen representerar äldre kvarstående bebyggelse på Norrgården? För detta talar också det faktum att det i huvudsak är Norrgården som nybebyggts i nästa kartgeneration från år 1866 (LMV: 19 väs 302). Endast två av byggnaderna på kartan från år 1786 återfinns 80 år senare. Samtidigt tillkommer endast ett fåtal byggnader på Södergården, som alltså i huvudsak behåller den struktur som fanns tidigare (vi återkommer till konsekvenserna av detta nedan). Dessa ombyggnationer överensstämmer med de skriftliga källorna i så måtto att det verkar som att det sker större förändringar i brukar eller ägoförhållandena under samma tidsperiod. Sammanställningen av olika källor visar att det finns övertygande belägg för en kontinuerlig bosättning på Bäckby från åtminstone 1300 talet fram till 1900 talets senare del. De skriftliga källorna antyder att det från åtminstone 1400 talets andra hälft funnits två gårdar på Bäckby, men det kan inte uteslutas att det varit två gårdar längre tillbaka i tiden då det skriftliga källmaterialet inte genomsökts fullständigt. I det arkeologiska materialet går det att med rimlig säkerhet påstå att det funnits två gårdar från åtminstone 1500 talets mitt. På de båda äldsta kartorna över Bäckby från år 1652 (LSA: T35 3:t1:164 65) och 1692 (LSA: T35 3:1) visar även dessa två gårdar i byn. Det underlagrade gravfältet ställer frågan om man kan dra denna bebyggelse längre tillbaka i tiden utan avbrott. Detta sammanhänger med tolkningen av gravfältets sociala sammanhang. Några bebyggelselämningar från yngre järnålder är ännu inte påträffade i anslutning till bytomten, även om gravfälten i Mälardalen normalt anses som bebyggelseindikerande. Bebyggelselämningar källkritik och metodologiska problem Som redan antytts är undersökningsområdet hårt fragmenterat av de olika generationernas bebyggelse, markplanering och annan omlagring av jord över tid. Då byn etablerats på en låg moränhöjd som under förhistorisk tid hyst ett gravfält är området mycket stenrikt. Förutom stenmaterialet i gravarna är den svagt sluttande backen täckt av mer eller mindre storblockig morän. Då flera av gravarnas överbyggnader var skadade kan vi konstatera att sten flyttats från platsen. Identifiering av stenlyft visar att man även avlägsnat eller flyttat om morän, sannolikt i syfte att jämna ut delar av gårdstomterna. En stratigrafisk analys av lämningarna på Bäckby är till synes banal i sin brist på komplexitet. Denna enkelhet är emellertid i sig naturligtvis en brist då kontextuell tolkning av stratigrafi kräver kontaktytor. Fokus i analysen av den historiska bytomten i Bäckby ligger därför, som brukligt, i en arbetsgång som omfattar flera led. Daterade fynd har, i fyndspridningskartorna (se fig. 31 33), grupperats grovt i århundraden eller delar av århundraden (det medeltida materialet är så litet att någon indelning i hundraårsperioder inte är relevant). Syftet är att undersöka om spridningsbilden av föremål från en viss period generar mönster som indikera eventuell samtida bebyggelse på flera platser inom tomten. I syfte att lokalisera delar av undersökningsområdet där mer omfattande omlagring av jord ägt rum, har de kontexter och fyndenheter med största kronologisk spännvidd identifierats och relaterats till känd bebyggelse. Problematiskt i sammanhanget är att en stor del av de inmätta fynden, vilka är utgångspunkten för den horisontella spridningsbilden av daterade föremål, är kopplade till två oklart avgränsade ytmässigt stora kulturlager (SL431, SL432). Fynden är inmätta och insamlade i en radie om en till

Bäckby bytomt Västerås 350:1 55 två meter runt den inmätta punkten. Vissa fynd (främst de detekterade) är emellertid exakt inmätta, vilket innebär att punkten på kartan representerar den plats där fyndet gjorts. Den valda analysmetoden syftar till att, trots de källkritiska aspekterna, aktivera och testa bärigheten i en korologisk analys med dessa förutsättningar. Analysen kommer att fokusera på de äldre delarna av byns historia, där det arkeologiska materialet utgör en viktig del. 1700 och 1800 talets bebyggelse kommer inte att diskuteras ingående då detta inte betonas i undersökningsplanen. Arkeologiskt undersökta byggnader På grund av de fragmentariska bevaringsförhållandena och den omfattande redeponeringen av lager, har det i många fall inte varit möjligt att med säkerhet kronologiskt isolera stratigrafiska enheter. Detta innebär att en skedesindelning av den historiska periodens lämningar i huvudsak omfattar de kontexter som kunnat knytas direkt till byggnadskonstruktioner. Av denna anledning redovisas de byggnads och lagerkontexter som bedömts tillhöra identifierade byggnader separat i tabellform nedan. Dessa återfinns av förklarliga skäl även bland de skedesindelade kontexterna i nästa kapitel. De kontexter som inte är direkt relaterade till byggnadslämningar har skedesbestämts utifrån en stratigrafisk analys i kombination med de daterade fyndens spridning över bytomten (tabell 8). Datering av de två äldsta byggnaderna Från de två äldsta byggnaderna inom undersökningsområdet har 14 C analyser gjorts i syfte att utöka dateringsunderlaget för det hårt fragmenterade lämningarna. Två prover togs från vardera byggnaden B1 (PM6218/PM6240) och B2 (PM7103/ PM7145). Det daterade materialet utgörs i huvudsak av säd samt i ett fall av granbarr. Proverna från byggnad B1 togs i brukslagret alternativt markplaneringslagret SL6083 och från byggnad B2 i lerlager SL6506 och sot/kollager SL7120 bägge associerade till byggnadens spiskonstruktion. Ett förkolnat rågkorn från SL6083 kan dateras till 250 530 e.kr. 2σ, vilket hör till en av de äldsta dateringarna från undersökningen. Det är uppenbart att detta inte daterar byggnaden utan torde härröra från äldre aktivitet på platsen. Möjligen har det, som vi kommer att se flera exempel på, funnits en nu förstörd grav på platsen. Den andra dateringen från samma lager (SL6083) gjordes på ett förkolnat skalkorn som gav ett intervall mellan 1040 1260 e.kr. 2 σ. Även denna datering är anmärkningsvärd i relation till övriga dateringar Tabell 8. Kontextgrupper. Kontextgrupper Byggnad 1 (skede 1) KG34 12638 Markplanering KG35 6345 Syll/grund (gravrest?) KG36 6083 Brukning/markplanering KG37 4291, 5753, 11172, 11528, 11537 Syll/grund KG38 4591, 5872, 6220 Spiskonstruktion KG39 2866 Brukning KG40 2846, 2884, 2893, 2894 Brukning KG41 5139 Brukning (marklager) Kontextgrupper Byggnad 2 (skede 2 3) KG42 7150, 9091 Brukning KG43 946, 8536, 9065, 9945, 10092 Syll/grund KG44 6506, 6549, 7000, 7120 Spiskonstruktion KG45 2142 Rasering Kontextgrupper Byggnad 3 (skede 4) KG46 7592, 7768, 12443, 12522 Markplanering/brukning KG47 1015, 2822, 4950, 9481, 11906 Syll/grund Kontextgrupper Byggnad 4 (skede 4) KG48 2597, 2612, 12270 Syll/grund Kontextgrupper Byggnad 5 (skede 5) KG49 10902 (ev. 12672, 12676) Syll/grund Kontextgrupper Byggnad 6 (skede 5) KG50 1259, 1264 Brukning KG51 3774, 4267 Syll/grund Kontextgrupper Byggnad 7 (skede 5) KG52 2446 Grund? Kontextgrupper Byggnad 8 (skede 6) KG53 5706 Jordkällare Kontextgrupper Byggnad 9 (skede 6) KG54 3489 Syll/grund Kontextgrupper Byggnad 10 (skede 6) KG55 1030, 1042, 1482, 2902, 3471 Syll/grund i anslutning till byggnad B1. Flertalet fynd daterade till medeltid ligger i perioden 1300 1400 tal, medan denna 14 C datering snarast ligger i tidig till högmedeltid. Det bör påpekas i sammanhanget att det inte kan uteslutas att viss keramik kan föras ner i den senare delen av dateringsintervallet. Det rör sig om den enda skärvan av äldre rödgods (F593), där en datering till mitten av 1200 tal är fullt möjlig. Denna påträffades cirka tio meter nordost om byggnad B1. Förutom rödgodset finns ett oxiderat bränt gods (F867) med äldre karaktär. Denna är av en mycket svårdaterad typ, men vi kan inte utesluta en tidigmedeltida datering. Skärvan återfanns i anslutning till det äldre rödgodset, cirka 12 meter nordost om byggnad B1. I keramikmaterialet finns vidare två skärvor av ett reducerat bränt lergods (F529/F591) av ålderdomlig typ. Det rör sig om en kanna sannolikt tillverkad i (norra) Tyskland (Grauware, schwarz). Godstyp och form kan utan

56 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats problem föras ner i 1100 1200 tal. Den ena skärvan påträffades i anslutning till de ovan nämnda skärvorna medan den andra återfanns endast sex meter sydväst om byggnad B1. Vi kan således inte utesluta att den äldsta bebyggelsen går ner i tidig medeltid men beläggen är få och de stratigrafiska förhållandena inte optimala. Den bakre delen av 14 C dateringen medger samtidigt ett möjligt samröre med den yngsta fasen av gravfältet. Det finns nämligen två gravar (nr 9 och nr 17) som har 14 C dateringar vilka sträcker sig fram till mitten av 1000 tal. Makrofossilen från lager SL6083, stärker tolkningen att det rör sig om en byggnad från medeltid då materialet entydigt visar att byggnaden använts som bostad (bilaga 6). Bland annat förefaller abborre ha utgjort en stapelföda, det fanns nämligen abborre även i den andra spisen (i byggnad B2) som undersökts. 14 C dateringarna från byggnad B2 är betydligt mer samlade, vilket inte är så märkligt då proverna härrör från olika kontexter i samma spiskonstruktion. Det ena provet från lerlagret SL6506 gav en datering 1480 1650 e.kr. 2 σ medan det andra från sot/kollager SL7120, har en stor kronologiskt spännvidd med en datering inom intervallet 1520 1960 e.kr. 2 σ. Den spretiga dateringen i det senare fallet är inte så besvärande som det kan synas. Genom den samlade analysen av bebyggelsen kan vi utesluta dateringar efter omkring år 1670. Det innebär en trolig datering för detta prov till perioden 1520 1670. Det innebär att det finns en övertygande överensstämmelse med fyndmaterialet från denna byggnad. Från ett sot/kollager, SL9862, finns en 14 C datering med ett intervall mellan 1440 1640 e.kr. 2 σ. Detta understryker ytterligare tidställningen för aktiviteterna i anslutning till byggnad B2. Det makroskopiska materialet från byggnad B2 visar i stora drag samma sammansättning som golvlagret i byggnad B1. Man har även här i konsumerat säd, kött och främst abborre vad gäller fisk. Makromaterialet styrker även i detta fall den arkeologiska tolkningen av bebyggelsen. Övergripande bebyggelseskeden cirka år 1250 1960 De historiska lämningarna har med utgångspunkt i det samlade källmaterialets karaktär och de arkeologiska lämningarnas status, indelats i sju övergripande skeden. Dessa redovisas mer eller mindre kortfattat nedan och skall läsas med de kartor som presenteras i anslutning till respektive skede. Anledningen till detta är att analysen i huvudsak bygger på dessa kartbilder vilka baseras på strukturer och fyndspridning. Fyndspridningsbilder kommer således att presenteras i detta sammanhang och inte i anslutning till föremålsredogörelsen. Observera att skedesindelningen inte helt överensstämmer med kontextgruppstabellen ovan. Tabellens indelning i sju kronologiska delar är bara till för att förtydliga det övergripande källäget för vart enskilt århundrade. Skedesindelningen nedan baseras på det arkeologiska materialet och innefattar därför en reell/tolkad bild av platsen som innefattar ett brukarperspektiv, d.v.s. varvid de kronologiska gränserna inte kan indelas efter kalenderårhundraden. Det handlar t.ex. om att byggnader uppförda på 1700 talet fortlever långt in i 1800 tal eller längre. Utrymmet inom ramen för denna undersökning tillåter inte detaljerade studier av bebyggelsehistorien under den senare delen av den undersökta tidsperioden. En sådan fördjupning skulle annars sannolikt generera mer information om när enskilda byggnader uppförts och nedtagits. Vissa kontexter återfinns i mer än ett skede. Detta är inte konstigt då platsen är utnyttjad över lång tid. Vad gäller de yngre skedena har inte alla kontexter som innehåller material från dessa perioder medtagits i skedesbeskrivningen då det bitvis finns mycket stor inblandning av material från sentida verksamheter på Bäckby (1800 1900 tal). Anledningen är dels att de yngsta skedena prioriterats lägre, dels att dessa lager har en svag kontextuell tillhörighet. Bebyggelseskede 1, 1250 1400-tal De äldsta delarna av bosättningen på Bäckby är, inte överraskande, de minst omfattande (fig. 26). Inte desto mindre finns det ändå kvar delar av en byggnad (B1) som troligen kan dateras till hög till senmedeltid. De mest manifesta delarna av den medeltida bebyggelsen utgörs av en syll, ett golv samt ett spisfundament. Till detta kommer en grundläggning för byggnaden, alternativt spår av en äldre fas (ST2096, SN11172, SN11537, SN11528, SL12638). Dessa lämningar är emellertid så sporadiska att detta måste betraktas som hypotetiskt. Det rimliga är att det rör sig om markplanering inför byggnationen av huset med spis. Endast delar av den södra långväggen är bevarad, till en längd av cirka 8,8 eller möjligen 10,5 meter. Husets norra halva är bortgrävd av en sentida ledningsdragning, varför byggandens bredd endast är bevarad upp till cirka 4,0 meter. Den södra långväggens syllstenrad är intressant då den förefaller bestå av ett par olika grupper av sten. I den östra delen är fyra stenar (ST6345) i syllen något förskjutna söderut i förhål

Bäckby bytomt Västerås 350:1 57 Figur 26. Bebyggelseskede 1, 1250 1400-tal. I bakgrunden karta från Lantmäteriverket (LSA) år 1652. Skala 1:300. Y583460 X6608720 2096 4291 4291 5139 2866 2096 4291 4291 4291 2096 6083 2894 2893 12638 2846 2884 0 10 m

58 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats lande till den västra delen (ST4291) av byggnaden. Antingen representerar detta en till eller ombyggnad av delar av huset. Alternativt är det frågan om en byggnad där den östra delens ytterliv har varit något utskjutande åt söder i relation till den västra. Vid undersökningstillfället diskuterades även om den östra syllen möjligen skulle kunna vara delar av en delvis borttagen kantkedja till en förhistorisk grav. Detta eftersom man kunde ana att stenarna var lagda i en svag bågform. Efter avslutad undersökning framgår dock att det inte förefaller ha legat någon grav på denna plats. Förutom syllstenarna utgör de viktigaste bevarade delarna ett jordgolv (SL6083) samt fundamentet till en spis (ST4591). Spisen har varit placerad i husets sydvästra hörn. Flertalet stenar i konstruktionen var skörbrända och mer eller mindre pulveriserade. Ett lerlager (SL6220) som hört till spisen återfanns i kanterna av stenfundamentet men även under detsamma. En stensamling (ST5753), cirka 0,7 meter i diameter, samt en gles stenrad (ST5872) fanns invid spisen och strax väster om det som kan ha varit ingången till byggnaden. Möjligen representerar dessa en inre konstruktionsdel och rumsavskilje i byggnaden. Strax söder om byggnaden och i direkt anslutning till denna handgrävdes delar av två kulturlager som inte hade någon tydlig avgränsning mot söder och öster. Det stratigrafiskt undre lagret (SL2866) torde kunna representera en med byggnaden samtida aktivitetsyta. Alldeles intill detta lager påträffades ett skärva grått lergods av tidig till högmedeltida formtyp. I övrigt finns inga medeltida fynd i byggnadens absoluta närhet. De till medeltid daterade föremålen från undersökningen återfinns omkring tio meter nordost om byggnaden. Detta är i samma område som är tydligast påverkat av markplaneringsarbeten i samband med senare byggnation, varför dessa medeltida fynd till stor del härrör från sekundära depositioner. En begränsad korskopplingsanalys av keramikskärvor har genomförts. Ett av de kärl vars delar påträffats längst ifrån varandra (korskopplat kärl 1) kan relateras till aktiviteter i samband med 1800 talets nybyggnation i anslutning till den medeltida husgrunden och illustrerar väl iakttagelsen ovan. Därtill kommer att den medeltida bebyggelsen har legat på en plats som från 1700 talet och långt in i 1900 tal sammanfaller med en vägsträckning genom byn. Denna del av bytomten torde också ha påverkats kraftigt i samband med nybyggnationen av Norrgården, under 1800 talet. Det är faktiskt snarast anmärkningsvärt att så mycket återstår av den äldre bebyggelsen, trots att ett flertal större ekonomibyggnader och stugor uppförts på platsen under 1800 talet. Det andra kulturlagret (SL2846) som ansluter till, och delvis överlagrar, husgrunden har en relativt stor kronologisk spännvid i fyndmaterialet. Det förefaller som att detta lager liksom det ovanliggande och mycket ytomfattande kulturlagret SL5139, i huvudsak kan föras till aktiviteter under 1600 och 1700 talet. Området ligger mitt emellan de bägge gårdarna som framträder på kartor från 1600 talet och framåt. Det medeltida bebyggelseläget överges och 1600-talets gårdsläge återfinns litet högre upp mot krönet av moränhöjden, omkring 25 meter nordost om den medeltida etableringen. Frågan är när detta sker? Det finns en samling fynd från 1600-talets första hälft i direkt anslutning till den medeltida husgrunden (B1). Troligen kvarstår denna byggnad till 1600-talets början och finns då parallellt med den nya bebyggelsen som uppförs senast vid 1500 talets mitt i ovan nämnda krönläge. Med tanke på de medeltida källornas utsago om två personer på Bäckby på 1400 talet kan det inte uteslutas att den senare bebyggelsen tillkommit redan under detta århundrade. Det medeltida fyndmaterialets spridningsbild motsäger inte en sådan tes. Kontexter 2096, 2846, 2866, 2884, 2893, 2894, 4291, 4591, 5139, 5753, 5872, 6083, 6220, 6345, 11172, 11537, 11528, 12638 Bebyggelseskede 2a, cirka (1400 ) 1500 1600 Från beskrivningen av skede 1 ovan framgår att bebyggelsen i detta skede troligen har sitt ursprung i senmedeltid. Byggnadslämningar och kulturlager är emellertid kraftigt fragmenterade. Detta sammanhänger med att bebyggelsen från och med nu och fram till 1800 talet lokaliseras till samma plats. Det arkeologiska källmaterialet knyter verksamheten tydligt till 1500 tal med en kontinuitet under större delen av 1600-talet (fig. 27). De bevarade lämningarna av byggnad B2 utgörs i huvudsak av ett fragmentariskt spisfundament. Detta består av sten och tegel (ST6549, ST7000) utspritt i ett lerlager (SL6506). Leran, som var delvis bränd, överlagrade i sin tur ett sotigt lager med kol och ben (SL7120), vilket sträckte sig en liten bit söder om den raserade murstocken. I övergången mellan dessa lager (tillhörande SL7120) påträffades ett mynt (F1035) daterat till åren 1497 1501, vilket är den korta period då Hans (Johan II) regerade i Sverige. I detta sotlager fanns även djurben, fisk,

Bäckby bytomt Västerås 350:1 59 Figur 27. Bebyggelseskede 2a, cirka (1400 ) 1500 1600, skede 2b cirka 1600 1660 och skede 3 cirka 1660 1730. I bakgrunden karta från Lantmäteriverket (LSA) år 1692. Skala 1:300. 2142 8536 9945 Y583460 X6608720 9091 10092 9091 9288 0 10 m

60 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats keramik och ett järnbeslag. I lagret, som representerar utrak från spisen och aktivitet i anslutning till matlagning, fanns även inslag av aska och tegelkross. Ytterligare ett mynt (F1034) präglat år 1592 (Johan III) återfanns strax väster om spisfundament, i vad som bedömts utgöra byggnadens nordvästra hörn. Förutom mynten härrör samtliga övriga fynd daterade till 1500 tal (keramik och pottkakel) från byggnaden eller området strax söder om denna. Under den centrala delen av spisfundamentet (under sotlagret SL7120) fanns ett humöst siltlager (SL7150). Detta lager återfanns också under en större sten som sannolikt hört till spiskonstruktionen, men som låg i sekundärt läge. Siltlagret (SL7150) överlagrar i sin tur direkt delar av stenöverbyggnaden (SS8416, SS10590) och brandlagret (SL10510) från en förhistorisk grav (nr 21) daterad till vikingatid. Vi har här alltså ett utomordentligt konkret exempel där yngre bebyggelse överlagrar en förhistorisk grav. Det viktiga här är att det inte är frågan om en passiv överlagring, utan delar av stenarna i gravens överbyggnad har aktivt integrerats i spisfundamentet och huset väggsyll. I den mycket komplexa miljön, där stora delar av markytan täcks av stenar och block, är syllar till byggnader svåra att identifiera. Särskilt i en byggnadstradition som innefattar byggnader uppförda på hörnstenar och enstaka stödstenar däremellan. Detta innebär att man vid tolkningen av en byggnads utbredning/utseende måste använda alla stratigrafiska element som är tillgängliga (konstruktioner, lager, föremålsfynd och deras spridning i området, rensade ytor m.m.). I detta fall utgörs byggnadens syllar av flera element. En liten grupp stenar (ST8536) i kanten av nedgrävningen för jordkällaren (ST5706) utgör del av en hårt skadad syllstensrad som troligen har fortsatt mot öster, men som där är borttagen i samband med urschaktning för jordkällaren. Vidare består den norra syllen av delar av den underliggande gravens kantkedja (SS10590). De identifierade delarna av den västra respektive södra syllen utgörs av enstaka bevarade stenar (T10092, T946, T10092). Vidare är det inte omöjligt att stolphålet ST9065 kan ha haft en funktion i spisens överbyggnad/konstruktion i byggnadens nordvästra hörn. Detta är emellertid mycket osäkert då stolphålet inte har några fysiskt stratigrafiska relationer med övriga delar av byggnadselementen. De bevarade delarna av byggnad B2 överlagras av ett raseringslager (SL2142), i vilket påträffats keramik från 1500 tal och första hälften av 1600 talet. Det svårdefinierade/svåravgränsade lagret SL9091 är tydligt påverkat av den senare bebyggelsen som uppförs på platsen. Lagret bör dock kunna knytas till ett tidigt skede av platsens ianspråkstagande. Fyndmaterialet har en kronologisk spännvidd från 1500 tal till 1700 tal. Detta kan förklaras av att SL9091 delvis blottlagts vid uppförande av 1700 talets bebyggelse. Till detta skede hör möjligen även den fragmenterade stenrad (syll?) (ST9288) som består av sex stenar i öst västlig riktning. Konstruktionen är delvis inbyggd i en förhistorisk grav (nr 10), men det finns inga andra kontexter som bidra till tolkningen. Anledningen är sannolikt den omfattande markplanering som skett i området i samband med ny och ombyggnation under 1800 talet. Förutom den grav (nr 21) som delvis var integrerad i byggnadens spismur, är det intressant att notera att ytterligare minst fyra förhistoriska gravar (nr 4, 11, 15, 29) överlagras eller tangeras av den historiska bebyggelsen. Kontexter 946, 2142, 5139, 6506, 6549, 7000, 7099, 7120, 7150, 8416, 8536, 9065, 9091, 9288, 10092, 10590 Bebyggelseskede 2b, cirka 1600 1660 Detta skede representerar i huvudsak en kontinuitet av den ovan beskrivna bebyggelsen. Utifrån fyndspridningsbilden kan vi konstatera att bebyggelsen bör ha funnits kvar på samma plats (fig. 27). Möjligen har det under denna period funnits någon byggnad vid det äldsta bebyggelseläget (skede 1), som fortfarande var i bruk. Anledningen till att detta skede överhuvudtaget separerats från skede 2 är att fyndanalysen använts för att förfina den kronologiska sekvensen och bebyggelseutvecklingen på platsen, främst i relation till befintliga kartor (mer om detta i kapitlet utvärdering, nedan). I och med detta kan vi snäva in och närmare tidfästa när nybyggnation sker, i förhållande till de grova kronologiska nedslag som kartorna erbjuder. Kontexter 946, 2142, 5139, 6506, 6549, 7000, 7099, 7120, 7150, 8416, 8536, 9065, 9091, 9288, 10092, 10590 Bebyggelseskede 3, cirka 1660 1730 Även i detta skede kvarligger bebyggelsen på samma plats som föregående period. Återigen ger de daterade föremålen en bra bild av aktivitetsområden inom undersökningsområdet vid denna tid (omlagringsproblematiken inräknad) (fig. 27). Av

Bäckby bytomt Västerås 350:1 61 denna anledning kommer bara ett särskilt stratigrafiskt/kronologiskt förhållande att lyftas fram. Det handlar om de fragmenterade kulturlager som relaterar till syllstensraden ST4950, strax söder om byggnad 2 från föregående skede. Stensyllen SS4950 (byggnad B3) bestod av ett mindre antal stenar som återfanns strax väster om stengrunden SS3774, vilken genom kartöverlägget kan identifieras på laga skifteskartan från år 1866. Syllen (SS4950) hade dock en något förskjuten riktning i relation till SS3774 och överlagrades av raseringsmassor från denna. Syllen (SS4950) var nedgrävd i ett äldre lager (SL7592). Detta lager var mycket humöst och innehöll stora mängder keramik och matavfall. Keramiken kan dateras till perioden 1670 1730. Lagret låg under syllstenarna ST4950 och representerar markplanering vid konstruktion av denna byggnad. Den är alltså tidigast från 1700 talets första tredjedel. Under SL7592 fanns ett humöst torrt siltlager (SL7768) som med relativt mycket obränt trä. Lagrets avgränsning var oklar åt öster och väster men något tydligare åt norr och söder. Frågan är om detta lager representerar en äldre marknivå eller en nivå under en byggnad (trossbotten), med tanke på trämaterialet. Under detta lagerkomplex och stensyllen fanns äldre kontexter som inte hade ett uppenbart samband med ovan beskrivna stratigrafi. SL7419 var ett siltigt lager avgränsat av nedgrävningarna SN7441. Avgränsningen var dock mycket vag och osäker. Lager SL7419 dokumenterades som en egen enhet inom SN7441 för att separera ett fyndmaterial och makro från omgivande lager i syfte att öppna för att spåra kronologiska skillnader i kontexterna. Nedgrävningarna/rännorna SN7441 tolkades i fält som möjligen del av en mindre byggnad. Dessa har genom senare aktiviteter fyllts med avfall från 1600 1700 tal. Tesen att det skulle röra sig om en byggnad har i samband med den stratigrafiska analysen avfärdats. Möjligen är SL7419, innehållande keramik daterad till år 1650 1680, samma lager som det ovanliggande SL7526. Lager SL7419 innehöll i huvudsak bränd lera/lerklining. I den östra delen av SL7526 påträffades tidig till högmedeltida grått lergods med en sannolik proveniens i Tyskland. Detta understryker resonemanget ovan att byggnad 2 uppförts senast under 1500 talet. I lagret fanns även järnföremål, kärlglas och ben. Lagret (SL7526) utgjordes av ett hårt siltigt material med relativt mycket kol och tegelkross. Lagret har sannolikt påförts för att jämna ut markytan som är naturligt sluttande. Vi står därmed inför problemet att tolka dessa mycket fragmenterade kulturlager. Här framträder ett intressant förhållande mellan arkeologiskt material och kartor, i detta fall storskifteskartan från år 1786. Dateringen av det arkeologiska materialet, som i huvudsak utgörs av en relativt stor mängd keramik, talar för en platskontinuitet i bebyggelsen under hela 1600 talet och en bit in i 1700 tal. Förutsättningarna att tolka bebyggelsen bygger på ett flertal möjliga scenarier/aspekter, som i sig är en följd av den goda kronologiska upplösning som den valda undersökningsmetoden genererat. Nedan framställs ett antal postulat med utgångspunkt i de arkeologiska och kartografiska källorna. 1. Syllen ST4950 är en byggnad (B3) från 1700 talet som inte redovisas på storskifteskartan från 1786, såtillvida att den inte representeras av hussymbolen av äldre typ på samma karta och således skulle vara en byggnad från 1600 talet. 2. Det arkeologiska materialet talar för att syllen (ST4950) är konstruerad efter omkring år 1730, dock inte alltför lång tid efter då det inte finns yngre material i lager SL7592. 3. Om 1700 talskartans byggnadssymbol inte är samma hus som byggnadssymbolen på 1600 talet, representerar syllen ST4950 en ny byggnad (baserat på det arkeologiska materialet som tydligt visar att det finns två olika byggnader) och detta skulle innebära att boningshuset flyttas cirka 5 6 meter söderut i förhållande till lokaliseringen under 1600 talet. 4. Spridningsbilden av det daterade fyndmaterialet visar koncentrationer i detta område under hela 1600-talet (se fig. 32), men förstärks under århundradets senare del fram t.o.m. början av 1700 talet. 5. Med utgångspunkt i samtliga tillgängliga källor och den stratigrafiska analysen är det inte uteslutet att syllen ST4950 återanvänds i byggnad (B6) som finns med på laga skifteskartan från år 1866. En sådan tolkning skulle innebära att ST4950 representerar en byggnad uppförd efter storskifteskartans tid men före laga skifteskartan, d.v.s. troligen under första hälften av 1800 talet. 6. Denna tolkning motsägs dock av att det inte finns något stöd i det arkeologiska fyndmaterialet då inget sådant material skulle ha avsatts i lager SL7592 under en period på omkring 100 år. 7. Kartornas användning av byggnadssymboler kan i detta fall bidra till diskussionen såtillvida att vi faktiskt tolkar dem och förutsätter att det ligger medvetna beslut bakom de olika sätten att avbilda byggnader på olika kartgenerationer.

62 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats 8. Den centrala byggnaden på storskifteskartan år 1786 avbildas i samma tradition (perspektiv) som de geometriska kartorna från 1600 talet och första hälften av 1700 talet, medan de på denna karta nytillkomna byggnaderna däremot återges så som bebyggelsen normalt redovisas på 1800 talets laga skifteskartor. Då det är frågan om bostadshuset på gården kan denna skillnad i avbildning inte hänga samman med att just den byggnaden inom enheten inte omfattades av storskiftet och därför inte redovisades annat än som hussymbol (jfr Tollin 1991:22). Som jämförelse kan vi konstatera att varje enskild byggnadskropp i den nytillkomna huslängan öster om bostadshuset redovisas på storskifteskartan. 9. Innebär detta symbolspråk att lantmätaren av någon anledning vill påvisa att bostadshuset är en äldre byggnad som kan föras tillbaka till 1600 tal och rimligen redovisar samma byggnadskropp som återfinns på de föregående kartorna? 10. Byggnaderna som avbildas på de två 1600 talskartorna ligger på precis samma plats efter geokodning av kartorna (se metod). Det korta avståndet mellan bostadshusen på 1600 talskartorna i förhållande till storskifteskartan talar för att det fortfarande rör sig om samma byggnad, vilket skulle styrka tesen ovan om de olika hussymbolernas utformning. 11. De arkeologiska byggnadslämningarna å andra sidan visar att det stått två separata, fysiskt åtskilda, byggnadskroppar på platsen. Varav stensyllen ST4950 representerar en yngre byggnad. Slutsatserna av detta långa hypotesresonemang är inte alldeles uppenbara. I detta fall är även tolkningen och källvärdet av det arkeologiska materialet osäker. Det gäller stensyllen ST4950, som endast är bevarad till en längd av sex meter och där det inte finns andra byggnadsdelar som kan föras till densamma. Byggnaden är dessutom belägen i den del av undersökningsområdet som är mest påverkat av omfattande markarbeten under 1800 och 1900 tal. Kontexter Resonemanget ovan innebär att delar av de undersökta kontexterna i detta skede representerar återbruk från det föregående medan andra återfinns i skede 4. Detta är en konsekvens av den finare kronologiska uppdelningen som kan spåras i fyndanalysen men som inte nödvändigtvis innebär att det sker större strukturella förändringar i form av t.ex. byggenskap på gården. Med utgångspunkt i det samlade källmaterialet är den rimligaste tolkningen att syllen ST4950 representerar en byggnad som uppförts under 1700 talets mitt eller andra hälft och som antingen inte redovisas på storskifteskartan, alternativt byggts kort efter att lantmätaren framställt kartan. Kanske kan den reflektera mindre strukturförändringar på gården som en följd av storskiftet. Bebyggelseskede 4, cirka 1730 1800 Den bild som storskifteskartan visar sammanfaller med detta, utifrån arkeologiskt material, definierade skede. Kartan är daterad år 1786 och vi får därför utgå ifrån att flertalet byggnader som redovisas på denna är uppförda före detta år (fig. 28). Som framgår av resonemanget för skede 3 kan vi räkna med att åtminstone någon byggnad är uppförd runt mitten av 1700 talet. Stensyllen SS12270 och stenen SS10475 är med största sannolikhet rester av den byggnadslänga som finns på storskifteskartan men som bara till vissa delar kvarstår vid laga skiftet 1866. Just den byggnad som syllstenarna torde härröra från är delvis borttagen vid mitten av 1800 talet om man får tro kartornas utsago. Stensyllen överlagras av ett par stenpackningar (SS2596 och SS2612) vilka kan ha utgjort golv i denna byggnad, som i så fall torde vara av ekonomikaraktär. Den ursprungliga utbredningen för dessa är inte känd. Då de delvis överlagrar syllen SS12270 kan de tyckas tillhöra ett yngre skede, men samtidigt överensstämmer deras utbredning väl med den byggnadskropp som återfinns på storskifteskartan, men inte med byggnaderna på laga skifteskartan. Möjligen har de mindre stenarna i stenpackningarna kommit att hamna över den äldre syllen i samband med rivning av denna del av byggnadslängan. Då bägge stenpackningarna var bäst bevarade under rötter från större träd är det fullt rimligt att även dessa rötter påverkat stenpackningarnas relation till syllen. Förutom denna tydliga koppling mellan arkeologiskt undersökta kontexter och kartbilden är det mycket litet i övrigt i det arkeologiska materialet som direkt kan relateras till 1700 talsbebyggelsen enligt kartbilden (se dock resonemanget under skede 3 ovan). De kulturlager som presenteras i detta skede innehåller både äldre och yngre dateringar utifrån fyndmaterialet från dem. Det ytomfattande lagret SL5193 återfinns i den öppna marken mellan den norra och södra gården på Bäckby. Detta lager hade också karaktären av marklager, vilket i kulturlagerdefinitionen innebär en öppen yta utomhus med mer eller mindre intensiv aktivitet över tid.

Bäckby bytomt Västerås 350:1 63 Figur 28. Bebyggelseskede 4, cirka 1730 1800. I bakgrunden karta från Lantmäteriverket (LSA) 1786. Skala 1:300. 8536 8536 Y583460 11718 8536 X6608720 3612 8536 8536 6416 8103 6483 977 2822 12534 4950 1015 7441 12415 4950 7419 7526 10939 12415 7592 7441 4950 7768 12415 4950 4950 2565 10475 2597 2612 12270 12270 5139 2375 0 10 m

64 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Ett annat relativt ytomfattande kulturlager är SL6416 i den nordvästra delen av gårdstomten. Inom detta lagers utbredning fanns delar av en heterogen stensträng (SS8536). De östligaste, av jordkällaren (ST5706) förstörda, delarna har möjligen ursprungligen ingått i syllen till byggnad B2 från skede 2a 2b. Intill SL6416 fanns en mindre kulturlagerrest (SL11718). Detta har tolkats som tillhörande en symbolisk täckning av två tre förhistoriska gravar. Då det i lagret påträffades stengods och rödgods från 1700 talet torde detta ha varit delvis blottlagt under 1700 talet. Stenpackningen SS2375 är ett av få objekt som kan föras till den södra gården på Bäckby. Då varken fyndmaterial eller andra strukturer i närområdet kunde knytas till denna stenpackning är tolkning och datering mycket osäker. Att den förts till detta skede baseras i huvudsak på att den relaterar till en av byggnaderna på storskifteskartan. En liknande tolkning kan göras för stenpackningen SS977, strax nordväst om bebyggelsen från skede 2 4. Den förhåller sig till den perspektivritade hussymbolen (äldre byggnad?) från storskifteskartan, på ett liknande sätt som SS2375 i relation till Södergården. Fyndmaterialet ger emellertid ingen fingervisning om stenpackningens brukningstid, varför det inte kan uteslutas att den hör till ett äldre skede. Stensträngen SS3612 i undersökningsområdets västra kant, tillika väster om Norrgården på Bäckby, kan möjligen relateras till en gränsmarkering på storskifteskartan. Som framgår av beskrivningen är den kontextuella kopplingen mellan kulturlagren i detta skede och bebyggelsen vag (förutom till en byggnad som inte finns med på storskifteskartan alternativt den kvarstående äldre bebyggelsen från 1600 talet, se resonemang under skede 3). Det starkaste indiciet för att dessa lagerkontexter i huvudsak hör hemma i detta skede är fyndspridningsbilden. På ett övergripande plan kan vi se att 1700-talsfynden återfinns i ungefär samma område som fynden från föregående skede, alltså perioden cirka år 1650 1730. Vid närmare betraktande framgår emellertid tydligt en något mer östlig koncentration av 1700 talsfynden. Framför allt påträffades de på tunet mellan (det äldre?) bostadshuset och den sammanbyggda huslängan öster om detta. Spridda fynd förekommer också i anslutning till stensträngen SS8536 och kulturlagret SL6416, samt i området mellan Norrgården och Södergården. De till 1700 tal daterade föremålen från förundersökningen förstärker ytterligare bilden av en aktivitetskoncentration i detta läge på tomten. Den förhållandevis tydliga koncentrationen av 1700 talsfynd är ett resultat av de markplaneringsarbeten som, under 1800 talet, sker på platsen för 1700 talets gårdstun (se fyndredogörelse, nedan). Kort sammanfattat finns således en god överenstämmelse mellan föremålens spridning inom inägan, med den på kartan markerade centrala gårdsbebyggelsen. Skillnaden mellan spridningsbilden under den senare delen av 1600 talet respektive 1700 tal är så liten att denna svårligen uppfattades i fält. Vid en närmare detaljstudie framträder det emellertid tämligen klart hur bebyggelsens centrum förflyttats och framför allt koncentrerats till ett läge i den nordostliga delen av gårdstomten. Kontexter 977, 1015, 2375, 2565, 2597, 2612, 2822, 3612, 4950, 5139, 6416, 6483, 7419, 7441, 7526, 7592, 7768, 8103, 8536, 9481, 10475, 10939, 11718, 11906, 12270, 12415, 12443, 12522, 12534 Bebyggelseskede 5, 1800-tal Då 1800 och 1900 talets bebyggelse var en bortprioriterad del av undersökningen, görs här inte heller någon djupare analys av dessa skeden (fig. 29). Det finns dock anledning att föra en kort diskussion om denna period utifrån kartor och fyndspridning inom undersökningsområdet. Detta inte minst för att det bidrar till tolkningen och förståelsen av bebyggelsen och gårdstomtens strukturering under de föregående perioderna. Faktum är att 1800 talets bebyggelse, med undantag för den mest långlivade ladugårdsbyggnaden, inte bevarats i nämnvärt högre utsträckning än något av den tidigare bebyggelsen. Detta är intressant såtillvida att den yngsta nybyggnationen och omstruktureringen av inägan uppenbarligen har påverkat den närmast yngre bebyggelsen i minst lika hög utsträckning som den betydligt äldre senmedeltida eller tidigmoderna. Förutom ovan nämnda ladugårdslänga och en fragmentarisk syll från den östliga byggnadslängan på storskifteskartan, återfanns inga tydliga grunder som kan föras till varken 1700 eller 1800 talets bebyggelse på Norrgården på Bäckby. Jämför man Norrgårdens byggnadsbestånd kronologiskt i en kartanalys mellan storskifte (1786) och laga skifte (1866) framgår det att endast två byggnader från den äldre kartan finns kvar år 1866. Möjligen har det funnits ännu en byggnad som fortlevt från 1700 talet till 1800 tal (och egentligen fram till mitten av 1900 talet, se nedan). Denna (SS4950) utgör en äldre del av en ladugård som

Bäckby bytomt Västerås 350:1 65 Figur 29. Bebyggelseskede 5, 1800-tal. I bakgrunden karta från Lantmäteriverket (LMV) år 1866. Skala 1:300. Y583460 X6608720 3774 4267 3774 7829 3612 9398 1259 1264 3612 2830 3774 4932 3774 3612 3774 3774 3774 1142 10902 12676 10902 12672 11219 2419 10231 12667 2446 1516 1516 1516 1516 1516 1516 0 10 m 1516 1516

66 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats var centralt belägen på Norrgården (1866), men är enbart känd genom arkeologin. Förutom denna fragmentariska syllstensrad finns således den östra längan och en relativt stor byggnad, sannolikt en ladugård i direkt anslutning till vägen genom byn, kvar från 1700 tal till 1800 tal. Huvudelen av bebyggelsen efter laga skiftet (som genomfördes 1864) är nyuppförd i relation till 1700 talets byggnadsbestånd. Det kan i sammanhanget vara av intresse att notera att 1700 talets bebyggelse på Södergården (som i det närmaste inte alls berörts av den arkeologiska undersökningen) bibehålls i betydligt högre utsträckning än vad som är fallet på Norrgården. Av de tio byggnader som redovisas på laga skifteskartan har sex stycken sin grund i 1700 talet. Detta förhållande kan ställas mott Norrgården där endast två (om man bara utgår från kartorna) av tolv byggnader kan föras ner i 1700 tal. Ser vi kort på fyndmaterialet från 1800 talet, kan vi först konstatera att detta är relativt litet i förhållande till föregående århundraden. En förklaring är givetvis att delar av detta försvunnit vid schaktning då större delen återfanns i yngsta markplaneringslagret som täckte i princip hela undersökningsområdet. Detta lager är en kombination av påförd jord och förnaproduktion under de senaste cirka 50 åren. En annan förklaring är att fyndmaterialet från detta lager inte samlades in fullständigt då detta var en lågprioriterad del av undersökningen. Detta till trots finns en tendens till att 1800 talet föremål uppvisar en större spridning över hela undersökningsområdet och att inga tydliga koncentrationer kan identifieras. Det måste dock i sammanhanget påpekas att det fanns en viss koncentration till den ladugårdsgrund som var centralt belägen på 1800 talsgården. Det är för övrigt från detta område som den största mängden föremål härrör, oavsett datering. Detta visar tydligt hur 1800 talets nybyggnation är den aktivitet som mest påverkat markförhållandena och därmed redeponering av äldre kontexter och föremål. En viss, om än vag, tendens i 1800 talsmaterialet är att det återfinns i anslutning till och i vägen som sträcker sig genom byn mot nordost och till grannbyn Kumla. Denna väg kan följas i kartmaterialet ner till åtminstone 1700 talets senare del, men i form av en ägogräns kan den spåras ner till andra hälften av 1600 talet. Slutligen kan vi konstatera att kartanalysen även bidragit till förståelsen av det underliggande gravfältets utbredning, eller snarare svåravgränsade utbredning. I den centrala delen av undersökningsområdet fanns en större yta som i princip saknade gravläggningar. Vid kartanalysen blev det klarlagt att det var just inom detta område, som den mest omfattande nybyggnationen skedde på Norrgården under 1800 talet. Kontexter 1142, 1259, 1264, 1516, 2419, 2446, 2830, 3612, 3774, 4267, 4932, 7829, 9398, 10231, 10902, 11219, 12667, 12672, 12676 Bebyggelseskede 6, 1900-tal Den yngsta kartan som relateras till i denna analys är den Ekonomiska kartan från år 1961, då det fortfarande finns bebyggelse på Bäckby. Vid en jämförelse med laga skifteskartan kan vi konstatera att en av ladugårdslängorna som finns utritad på denna fortfarande står kvar i början av 1960-talet (fig. 30). Det har således på gården funnits en byggnad som var uppförd senast vid mitten av 1800 talet. Möjligen ingår även en äldre byggnad i den norra delen av en annan byggnad strax väster om ladugården på ekonomiska kartan. De två mest manifesta och välbevarade stengrunderna från undersökningen kan hänföras till 1900 talets ekonomibyggnader som återfinns på ekonomiska kartan. I övrigt finns inga andra byggander från 1900 talet som berörts av undersökningen. Då endast en mindre del fynd från 1900 talet insamlades i dateringssyfte samt att materialet i huvudsak återfanns i den översta markhorisonten som schaktades, går det inte att presentera spridningsbilder av detta begränsade material. Kontexter 455, 1030, 1042, 1132, 1482, 1516, 2628, 2902, 3471, 3489, 3612, 4219, 4263, 4932, 5706, 5737, 7345, 8362, 9421, 9464 Föremålsmaterialet Fyndmaterialet har, med utgångspunkt i förutsättningarna (påtagligt fragmenterade kulturlager), i första hand använts för att datera dessa. Som vanligt utgör keramiken det största daterbara materialet, vilket innebär att kronologin i huvudsak är baserad på keramikbestämningen. Till detta kommer en mindre mängd mynt och andra daterbara metallföremål som t.ex. söljor, knappar och nycklar. Vidare finns 14 C prov med dateringsintervall som kompletterar föremålsdateringarna. Material från spisarna i respektive äldsta hus, byggnad B1 i skede 1 och byggnad 2 i skede 2 har daterats. Dessutom finns en 14 C datering från kulturlager SL99862, strax norr om byggnad 2. Dateringen faller inom perioden senmedeltid till 1600 talets

Bäckby bytomt Västerås 350:1 67 5706 8362 3612 7345 3612 3612 4932 4263 3489 3489 3489 2902 1030 1042 1482 4219 2628 455 3774 3774 3774 9421 3774 Y583460 X6608700 2902 2902 2902 2902 2902 3471 2902 1516 1516 1516 1516 1516 1516 1516 Figur 30. Bebyggelseskede 6, 1900-tal. I bakgrunden Ekonomiska kartan år 1961. Lundby, kartblad J133-11g 1h 63. Skala 1:400. 0 10 m

68 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats första hälft, vilket överensstämmer fullständigt med föremålsdateringarna. Samtliga föremål som tillvaratogs kommer inte att kommenteras i text utan här hänvisas till fyndtabellen (bilaga 2). Då dateringarna vilar tungt på keramiken kommer denna att redovisas i något mer detalj än övriga fyndkategorier. Enstaka andra fynd behandlas också översiktligt. Ett urval av föremålen presenteras också i bild för att tillgängliggöra dem. Korologisk analys av fyndmaterialet Som framgår av inmätta fyndenheter finns den största mängden georefererade fyndsamlingar inom undersökningsområdets norra hälft. Denna bild förstärks ytterligare om man räknar med det fyndmaterial om är relaterat till lagerkontexter utan punktinmätning. Redogörelsen av bebyggelseutvecklingen visar att majoriteten av det material som tillvaratogs vid undersökningen härrör från Norrgården Södergårdens inägomark tangerades endast. Vi kan således räkna med att keramiken speglar Norrgårdens hushåll över tid. Det äldsta fyndmaterialet från bytomten ger en datering till första hälften av 1300 talet, vilket rimmar väl med det äldsta skriftliga belägget (år 1373). Av fyndspridningen från medeltid och 1500 tal (fig. 31) framträder en koncentration i anslutning till huset, byggnad B2 i skede 2a. I anslutning till den södra, möjligen något äldre, byggnaden (B1) i skede 1 finns endast ett par fynd från den tidigaste perioden. Dessa påträffades inte i byggnaden utan strax söder och öster om denna. Det finns en tydlig koncentration av 1500 talsdateringar som kan knytas till byggnad B2, bland annat två mynt daterade till 1570 respektive 1590 tal. Keramiken från samma komplex kan dateras till 1500 tal. Men det förekommer även medeltida fynd från samma område, vilket ligger till grund för tolkningen av bebyggelseutvecklingen (se ovan). Betraktar man spridningsbilden för de föremål som kan dateras till 1600 talets första hälft skulle denna kunna sammanfattas med att den i stora drag överensstämmer med de medeltida fyndens lokalisering (fig. 32). Inte minst förstärker det en tyngdpunkt vid den norra byggnaden (B2), tillika den byggnad som återfinns på den äldsta kartan från 1652. Nytt i spridningsbilden är att mer parten av materialet från det tidiga 1600-talet återfinns i ett område väster respektive norr om den tidigaste bebyggelsen. Området utgör den centrala delen av det underlagrande gravfältet och påvisar att aktiviteterna under tidigmodern tid påverkat detta. Intressant för tolkningen av den södra byggnaden (B1) är att det finns fler föremål från tidigmodern tid som kan knytas till denna. Detta visar att byggnaden torde ha varit i bruk åtminstone till mitten eller andra hälften av 1600 talet. Denna tolkning förstärks ytterligare när även föremål daterade till 1600-talets andra hälft beaktas (fig. 32). Fynden från denna period (omkring 1660 1730) har en något större generell spridning över undersökningsområdet än tidigare. Det finns nu också, för första gången, ett tydligt inslag av daterade föremål från ett område strax söder om byggnad B2. Denna yta sammanfaller med gårdstunet på storkifteskartan (1786). Antingen har aktivitetsmönstret på den äldre gården ändrats, eller så har vi en första indikation på att bebyggelsen på storskifteskartan kan föras ner till första hälften eller mitten av 1700 talet. Föremål som dateras till perioden omkring 1730 1800 uppvisar en betydligt mer koncentrerad spridningsbild än fynden från föregående perioder. Det finns en mycket påtaglig tyngdpunkt inom vad som bör ha varit Norrgårdens gårdstun (fig. 33). Åtminstone från denna tid har bebyggelsen (B1) från skede 1 tagits ner. Det arkeologiska materialet talar för att även bebyggelsen från skede 2 i huvudsak försvunnit och att flertalet byggnader på gården nyuppförts under 1700 talet. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att en jämförelse mellan 1600 respektive 1700 talsfyndens spridningsbild inom undersökningsområdet ger en förhållandevis tydlig bild av en förskjutning av bebyggelsecentrum över denna tidsperiod. Under större delen av 1600 talet kvarligger sannolikt den tidigaste byggnaden (B1) från skede 1. Fördelningen av 1700 talsfynd visar en markant förändring av aktivitetsytorna inom Norrgårdens inägomark. Detta innebär troligen att den äldsta bebyggelsen från skede 1 nedrivs tidigast under 1600 talets senare de och senast under 1700 talets första hälft. Korskoppling Keramik är det främsta materialet att använda för att binda samman föremål korologiskt. I syfte att aktivera föremålen i den stratigrafiska tolkningen redovisas därför fyra kärl med identifierad korskoppling. Två av dessa kan föras till det äldsta skedet (senmedeltid till tidigt 1500 tal), ett har daterats till perioden 1550 1600 och det fjärde till 1700 talets mitt. Korskopplingskärl 1, (fig. 34) som kan dateras till senmedeltid, består av två skärvor. Den ena (F591) påträffades i lagerkontext SL7526 som förts till skede 3 4, vilket innebär att den har en sekundär kontextuell koppling till lagret. Den

Bäckby bytomt Västerås 350:1 69 Figur 31. Spridningen av medeltida föremål (gula punkter) och föremål från 1500-tal (röda punkter), från lagerkontexter samt punktinmätta fynd efter metalldetekteringen. Vissa lagerrelaterade fynd har också punktinmätts. Skala 1:300.!!! Y583460 X6608720! 0 10 m

70 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Figur 32. Spridningen av föremål från 1600-talets första hälft (orange punkter), 1600-talets mitt (ljusgröna punkter) och 1600-talets andra hälft till 1700-talets början (mörkgröna punkter), från lagerkontexter samt punktinmätta fynd efter metalldetekteringen. Vissa lagerrelaterade fynd har också punktinmätts. Skala 1:300. Y583460 X6608720 0 10 m

Bäckby bytomt Västerås 350:1 71 Figur 33. Spridningsbild av föremål från perioden cirka 1730 1800 (blå punkter) från lagerkontexter samt punktinmätta fynd efter metalldetekteringen. Vissa lagerrelaterade fynd har också punktinmätts. Skala 1:300.!! Y583460 X6608720!!!! 0 10 m

72 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Figur 34. Bilden visar skärvor från samma kärl funna i olika kontexter. Kärl 1 (orange) och kärl 3 (blå) dateras till senmedeltid. Kärl 4 (grön) är ett, troligen tyskt, kärl som dateras till cirka 1550 1600. Skala 1:300. Y583460 X6608720 0 10 m

Bäckby bytomt Västerås 350:1 73 andra skärvan (F529) återfanns 25 meter sydväst om den förra, och omkring fem meter sydväst om den äldsta byggnaden (B1). Denna tillhör fyndenhet 4931 och kan möjligen kopplas kontextuellt till lager SL2846, men denna relation är oklar. Även om den förra skärvan fanns i en sekundär kontext kan vi konstatera att var och en av skärvorna har en närmast identisk relation till de bägge tidigaste byggnaderna som identifierats. Möjligen styrker detta teorin att dessa byggnader under en period funnits samtidigt. Även korskopplingskärl 3 (fig. 34) kan dateras till senmedeltid. Den ena skärvan (F837) härrör från samma lager (SL7526) som en av skärvorna från kärl 1. Detta talar för att lagret till en del består av redeponerade medeltida kontexter. Den andra skärvan (F502) påträffades cirka fem meter nordost om den förra, strax söder om byggnad B2. Skärvorna låg alltså betydligt närmare än vad som var fallet med kärl 1. Även detta kärl återfinns emellertid i ungefär samma område som kärl 1, med samma relation till den tidigaste bebyggelsen på Bäckby. Korskopplingskärl 4 (fig. 34) består av tre skärvor (F676, F754, F766) från ett fat, sannolikt är tillverkat i norra Tyskland. Återigen rör vi oss i samma område som de kärl 1 och 3, alla med en tydlig koppling till byggnad B2. Det är ett relativt avstånd mellan de tre skärvorna, 5,5 6,5 meter. Korskopplingskärl 2, (fig. 35) som består av två skärvor (F511 och F813), dateras till perioden omkring 1730 1760. Detta kärl är således betydligt yngre än övriga i korskopplade kärl. Det uppvisar även en tendens till ett annat spridningsmönster (om man nu kan tala om det med ett så litet material). Bägge skärvorna härrör från fyndenheter i undersökningsområdets östligaste delar. Den ena (F813) kan knytas till en byggnad (B4) från den östra byggnadslängan på storskifteskartan, medan den andra (F511) återfanns mer än 20 meter söder om denna. Intressant är att detta kärl låg på Södergårdens mark. Troligen visar detta att fynden spridits genom markarbeten under sen tid, kanske så sent att det sker i samband med att Bäckby by avhyses och bebyggelsen försvinner. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att delar av de senmedeltida och äldsta tidigmoderna kärlen som kunnat korskopplas, härrör från det område som uppvisar störst sekundär påverkan genom omgrävning och redeponering av jord. Samtidigt kan ändå någon av skärvorna från varje kärl relateras till den äldsta bebyggelsen. Detsamma gäller för 1700 talskärlet, där den ena skärvan sannolikt påträffades i ett samtida deponeringsläge medan den andra skärvans fyndplats i relation till den samtida bebyggelsen talar för omfattande markarbeten under senare tid. Ett flertal fynd av föremål från de vikingatida gravarna härrör från yngre lagerkontexter, vilket understryker att omfattande markingrepp har skett inom bytomten. Keramiken på Bäckby Godstyper En förhållandevis stor mängd keramik tillvaratogs vid undersökningen (tabell 8 och fig. 36). Som förväntat dominerar det yngre rödgodset fullständigt med cirka 85 % av det totala antalet skärvor. Den därefter största godstypen är flintgods. Detta kan tyckas förvånande men anledningen är dels att flintgodset samlats in i högre utsträckning än vad som vanligen sker vid denna typ av undersökning, dels för att flintgodset ofta blir överrepresenterat vid en analys som bygger på antal skärvor. Det tunna godset fragmenteras helt enkelt hårdare än flera av de andra godstyperna. Då flintgodset tidigast börjar produceras under 1700 talets sista årtionden men slår igenom först under 1800 talet, är detta en godstyp som hör till senaste skedena i materialet. Detsamma kan sägas gälla för den tredje största godstypen på Bäckby: porslin. Ett fåtal porslinskärvor kan utan tvekan föras ner till mitten av 1700 talet men även 1800 talet är representerat i materialet. De äldsta utgörs av kinesiskt importporslin av de typer som normalt påträffas i mindre skala vid arkeologiska undersökningar i Mälardalen. Intressant i detta sammanhang är det faktum att den mycket begränsade mängden porslin i detta område inte är relaterat till vilken typ av miljö som undersökts. Det finns i princip inte mer porslin i städer än vad det gör på landsbygden. Mängden porslin som är påträffade vid arkeologiska undersökningar är snarare beroende av var i landet undersökningen genomförts. Det finns en tydlig tendens till ökande andel porslin ju längre västerut i Sverige man befinner sig. Den sista godstytpen som lyckas kravla sig till en representativitet över 1 %, är fajans. Som framgår av tabell 8 rör det sig om ett mycket litet antal skärvor och ännu färre kärl. Övriga godstyper återfinns endast i enstaka exemplar. Inte minst gäller det stengodset, som i detta fall är en av de viktigaste indikatorerna på att by/gården etablerats under högmedeltiden. Ytterligare en godstyp måste lyftas fram. Det gäller de två skärvorna (från samma kärl) av majolika, vilka utgör det första identifierade kärlet av denna godstyp på landsbygden i Västmanland. En brasklapp i sammanhanget är dock att det möjligen kan gömma sig någon skärva majolika, som

74 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Figur 35. Bilden visar skärvor från kärl 2 (röd) som daterats till cirka 1730 1760. Observera att en skärva påträffades på norrgården och den andra på södergårdens mark. Skala 1:300. Y583460 X6608720 0 10 m

Bäckby bytomt Västerås 350:1 75 Tabell 9. Godstypernas fördelning räknat i antal skärvor respektive procentuell andel av det totala materialet. Godstyp Antal fragment Antal % Fajans 9 1,3 Flintgods 54 8 Grått lergods 2 0,3 Majolika 2 0,3 Nästan stengods 1 0,1 Oxiderat lergods 6 0,9 Porslin 18 2,7 Stengods 3 0,4 Vitgods 1 0,1 Yngre rödgods 578 85,6 Äldre rödgods 1 0,1 Totalt 675 99,8 inte identifierats utan i bästa fall redovisats inom godsgruppen fajans. Formtyper Antalet identifierade formtyper i materialet är förhållandevis stort. Ett fåtal former dominerar emellertid totalt. Den i särklass största gruppen utgörs av fat, vilken är dubbelt så stor, i antal skärvor räknat, som den nästföljande skålar. Dessa formtyper hör i huvudsak till kategorin serverings och bordskärl. Som framgår av diagrammen (fig. 37 39) är faten den i särklass mest representerade formtypen, följt av skålar. Det fragmenterade materialet medför att det ibland kan vara svårt att avgöra om ett kärl skall klassificeras som fat eller skål. Den andra stora huvudkategorin representeras av matlagnings och förvaringskärl, främst representerade av grytor och krukor. Till viss del gäller samma problem (som för fat och skålar) även bedömningen av vad som skall klassificeras som grytor respektive krukor. Om endast övre delar av buken eller mynningar återstår av ett kärl, som inte bränts, kan det vara svårt att avgöra om det är frågan om en kruka eller gryta. Fram till 1700 talets början är det vanligt att grytor har tre ben, som då i sig är en tydlig indikator på att det rör sig om en gryta för matlagning över eld. Krukor i yngre rödgods har plan botten. Efter 1700 talets inledning försvinner trebensgrytorna alltmer som formtyp i det tidigmoderena köket. Sannolikt hänger detta samman med att kokkärl av andra material kommer att dominera köket. Främst handlar det om koppar och järnkärl. Denna förändring är sannolikt en följd av moderniseringar i kökets utformning och förändrade spiskonstruktioner. Observera att 1 9 54 2 2 1 6 Godstyper Fajans Flintgods 578 18 3 1 Grått lergods Majolika Nästan stengods Oxiderat lergods Porslin Stengods Vitgods Yngre rödgods Äldre rödgods n=675 Figur 36. Diagram över fördelningen i antal skärvor av de 11 olika godstyper som finns representerade i materialet.

76 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Figur 37. Diagram över typbestämd keramik, redovisat i antal skärvor per formtyp. Figur 38. Diagram över typbestämd keramik, redovisat i procent av samtliga skärvor med identifierad formtyp. det finns en stekpanna av keramik i materialet. Denna formtyp förekommer regelmässigt, i liten skala, i stadsmiljöer under främst 1400 och 1500 tal, men ytterst sällan på landsbygden. Andra formtyper, som assietter, tallrikar och (te/ kaffe) koppar, reflekterar mer påtagligt förändringar i bordskulturen från 1700 talets slutskede men kanske framför allt under 1800 talet. Det är under denna period som den individualiserade bordskulturen slår igenom i större delar av samhället. Individualiseringen innebär t.ex. att de ovan nämnda formtyperna börjar dyka upp i materialen, liksom en större flora av bestick inte minst gaffeln. Även blomkrukor börjar kunna identifieras under samma tidsperiod. Vad gäller blomkrukor är emellertid forskningsläget sådant att det inte, utifrån arkeologiska källor, går bedöma när dessa dyker upp i hushållen.

Bäckby bytomt Västerås 350:1 77 Figur 39. Diagram över funktionsbestämd keramik, redovisat i antal skärvor. Figur 40. Diagram över funktionsbestämd keramik, redovisat i procent av samtliga skärvor. Sammansättningen av hushållskärl från en gård eller by, som den framställs i diagrammen nedan, ger således en skev bild av bruket av keramik om man inte är medveten om den kronologiska aspekten av kärlfloran. Det finns tydliga tidsmässigt bundna kärlformer. Om vi som exempel extraherar de medeltida kärlen ur den samlade kärlmängden kan vi konstatera att den utgörs av ett par stengodskrus, en kanna av äldre rödgods samt möjligen en kanna av ett grått gods. Litet längre fram tillkommer ett fat eller skål av yngre rödgods, men det är allt. Detta innebär att kärl av andra material har fyllt den funktion som skålar, fat, grytor och krukor har under tidigmodern tid. Från och med omkring år 1800 tillkommer, som vi sett, en helt ny flora av kärl på bordet. Funktion Det finns ett givet samband mellan kärlform och kärlfunktion. Av denna anledning är andelen grytor t.ex. i princip densamma som andelen kokkärl. Relationen serverings/bordskärl (ca 64 %) i förhållande till kok/förvaringskärl (27 %), visar en påtaglig dominans av den förra gruppen (till bordskärl räknas i första hand assietter och tallrikar, vilket alltså reflekterar hushållet kärlbestånd från omkring år 1800 och framåt). En övervikt av (dekorerade) serveringskärl, i form av fat och

78 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats skålar, i landsbygdsmiljöer har tidigare uppmärksammats av Christina Rosén (1995, 1996, 2004). I figur 39 framgår att endast tre skärvor har förts till kategorin prydnadskärl. Denna kategori är sannolikt (som nästan alltid) underrepresenterad. Här kanske man förväntar sig att det i kategorin bara ingår porslinsfigurer, potpurrikrukor och liknande, men till denna grupp hör också en del av faten och skålarna i ett hushåll. Anledningen till att fat oftast blir underrepresenterade i detta sammanhang är att det är endast de fat med upphängningshål, som med säkerhet kan definieras som prydnadskärl. Större gårdar hade vanligen s.k. porslinskök där en stor uppsättning kärl placerades i en för ändamålet särskild möbel/skåp. Det är emellertid inte ovanligt att även enklare hushåll haft högdekorerade fat och skålar uppställda som prydnadsföremål. Detta till trots är ändå andelen serveringskärl så dominerande i materialet att det har en statistisk signifikans. I denna fördelning gömmer sig också en kronologisk faktor. Andelen serveringskärl är, i förhållande till andra funktionsbestämda kärl, något högre om man bara betraktar 1600 talets kärluppsättning. Även andelen kokkärl är något högre under denna period. Detta visar att man i större utsträckning än senare, under 1700 talet och 1800 talet, fortfarande använder keramikkärl för matlagning. Från åtminstone senare delen av 1700 talet, men sannolikt tidigare, börjar järn och kopparkärl att ta över keramikens roll vad gäller kokning och stekning. Keramiken fortsätter dock att användas för andra ändamål i köket. Som vi konstaterta ovan är flertalet kärl i kategorin dryckeskärl daterade till medeltid. Detta reflekterar dels den mycket begränsade inhemska keramikproduktionen under medeltiden i Mälardalen, dels traditionen att använda andra material vid måltiderna främst trä och metallkärl, men kanske ännu vanligare var att det inte fanns många kärl förutom dryckeskärlen. Måltiden var en påtagligt kollektiv vardagshändelse. Här fungerade brödet som tallrik vid behov. Kärlfloran är tämligen ensartad på Bäckby. Det handlar i stort sett om matlagnings och serveringskärl samt kokkärl. Endast ett kärl har identifierats som apotekskärl. Dessa förekommer annars normalt i några exemplar i de flesta miljöer även om andelen naturligtvis oftast är relativt liten. Ett apotekskärl skall inte tolkas som att det bott professionella sjukvårdskunniga på platsen kunskapen om folkmedicin var säkerligen väl utbredd under medeltid och tidigmodern tid. Salvor, oljor, kryddor och liknande förvarades i dessa kärl. Slutsatser Karakteriseringen av keramikmaterialet på Bäckby (Norrgården) kan sammanfattas i några reflektioner. Figur 41 visar den relativa fördelningen av de (normalt) fem vanligaste godstyperna från 13 undersökta landsbygdsmiljöer i Mälardalsområdet. Materialet är i detta fall sorterat efter vilken plats som har den största andelen fajans. Godstypen är en indikation på kontaktnät utom byn, som inte nödvändigtvis är statusindikerande. Godstypen förekommer på flertalet platser och har i ett större perspektiv mer bäring på platsens geografiska läge i landet än hushållets ekonomiska och sociala status (Bergold & Bäck 2009). Den relativt låga andelen yngre rödgods (som alltid utgör den helt dominerande godstypen under tidigmodern tid) på Bäckby har ett samband med den samtidigt relativt höga andelen flintgods. Som framgår av digrammet finns några andra platser i undersökningsmaterialet som också har hög andel flintgods. Att vissa platser saknar eller har en mycket liten andel flintgods är en källkritisk faktor, som har med insamlingsstrategier att göra. Ofta tillvaratas inte flintgodset från tidigmoderna undersökningar, då det betraktats som en sentida godstyp vilken reflekterar en period som inte ingår i direktiven från länsstyrelsen. Problemet med ett sådant urvalskriterium är att man oftast missar den viktiga moderniseringsperioden som tiden från 1700 talets slut och 1800 talets första hälft innebär för det vanliga hushållet. Vidare har vi redan uppmärksammat att det på Bäckby finns en skärva majolika, vilken sannolikt är det första exemplet av denna godstyp från landsbygden i Västmanland. Förmodligen är den totala mängden majolika från Mälardalen (städerna inräknade) något större än vad som är känt, då denna godstyp sannolikt i flera fall definierats som fajans. Andelen porslin är förhållandevis stort i relation till övriga platser i undersökningen. Detta är anmärkningsvärt såtillvida att minst fem skärvor kan dateras till 1700 tal. Porslin är, under 1700 talet, en godstyp som i påfallande begränsad utsträckning återfinns vid arkeologiska undersökningar. Det gäller såväl stads som landsbygdsmiljöer. Vi det att stora mängder porslin kom till Göteborg under perioden men ytterst litet har uppenbarligen brukats i vanliga bostadsmiljöer. Delar av importporslinet skeppades sannolikt vidare ner i Europa från Göteborg, som vi tiden var en av de större exporthamnarna i Nordeuropa (Wästfelt, Gyllensvärd & Weibull 1991; Nilsson Schönborg 1991:13ff). De serviser som inte exporterades vidare har uppenbarligen i mycket hög utsträckning kommit att ingå i de större porslins

Bäckby bytomt Västerås 350:1 79 100 Kalvshälla by, Järfälla sn Broby soldattorp, Åkers sn Äggelunda by, Järfälla sn Almby bytomt, Örebro Årby kvarn, Kjula sn Rostock (torp/gård), Lundby sn Lilla Ullevi bytomt, Bro sn 10 1 0,1 Hjulsta by, Spånga sn Nedre Gruvriset, Stora Kopparbergs sn Bäckby bytomt, Lundby sn Herresta by, Järfälla sn Backstuga, Hamre by, Arboga sn Rödgods Fajans Porslin Stengods Flintgods Procent Figur 41. Diagram över keramikprofilerna från ett antal bytomtsundersökningar i Svealand.

80 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats köken på herrgårdar och slott runt om i landet. Även enskilda miljöer i framför allt Göteborg, men även i Stockholm genererar ibland större mängder porslin (Nilsson Schönborg 2001:8). Det porslin som trots allt påträffas i anslutning till arkeologiskt undersökta bebyggelser, uppträder uteslutande som enskilda kärl aldrig större serviser. Bruket av porslin i mer vardagliga miljöer inskränker sig till en tekopp med fat, och/eller möjligen en liten skål. Tekannor eller andra föremål hittas i det närmaste aldrig. Godstypen är således en av de som tydligast kan knytas till miljöer av särskilt hög social/ekonomisk status, såtillvida det inte rör sig om enstaka kärl. Det kanske mest intressanta vad gäller keramiken från Bäckby rör det yngre rödgodset. Ett flertal kärl från perioden omkring år 1650 1730 uppvisar så stora likheter med materialet från kvarteret Oden i Västerås (Bäck 2005), att dessa kärl måste anses tillverkade av samma krukmakare. Med största sannolikhet är det frågan om en av de krukmakare som var verksamma i Västerås under perioden (Bäck, i manus). Detta är veterligen första gången som en så tydlig relation kunnat identifieras, mellan keramik funnen på landsbygden och i den närmaste staden. Det innebär ett första konkret exempel på ett upptagningsområde för en stads krukmakare under tidigmodern tid i Mälardalen. Figurerna 42 46 visar några exempel på produkter från kvarteret Oden i Västerås som har direkta paralleller i Norrgården på Bäckby. Kakel Mycket litet kakel påträffades vid undersökningen. Flertalet fragment har en ljust grön glasyr och härröra eventuellt från samma kakelugn. Den mycket samlade spridningsbilden understryker en sådan tolkning. Allt kakel påträffades inom en mindre yta söder om byggnad B2. Vid en jämförelse med kartorna kan vi konstatera att fragmenten ligger koncentrerade kring den äldre hussymbolen på storskifteskartan från år 1786, och mellan två av de nyuppförda huskropparna som finns på laga skifteskartan från år 1866. Av typen att döma skulle kakelfragmenten kunna härrör från 1700 talsgården. Ett av kakelfragmenten (F677) avviker från resterande. Denna är en typ av oglaserat pottkakel. Fragmentet påträffades i direkt anslutning till spisfundamentet i byggnad B2, och har inget samband med övrigt kakel. Det är frågan om en äldre typ av kakel som kan dateras till perioden 1400 1500 tal. Kaklet har en enkel ristad våglinjedekor på den synliga insidan av kärlet. Kontexten knyter den till byggnaden B2 och innebär således att den trähantverkare/snickare som bott på gården haft kakelugn redan under senmedeltiden/1500 talet. Mynt Mynten redovisas i tabell 10 och ingår i de kronologiska temakartorna för respektive period. Ett relativt ovanligt myntfynd, som också är det äldsta, är från Hans (Johan II) kortvariga myntning. Dessa Tabell 10. Tabell över myntfynd och lod från Bäckby bytomt. IntrasisId Fyndnr Material Sakord Antal Vikt, g Fragment Undertyp 1000515 192 Cu-leg Mynt 1 2 1 Karl XIII (1812)? 1000517 193 Cu-leg Mynt 1 14 1 Gustav IV Adolf 1/2 skilling 1803 1000519 194 Cu-leg Mynt 1 4 1 Ulrika Eleonora 1710 (borde stå 1719) 1000520 195 Cu-leg Mynt 1 4 1 Oscar II 2 öre 1874 1000522 196 Cu-leg Mynt 1 12 1 Karl X Gustaf 1654 1660 1000523 197 Cu-leg Mynt 1 11 1 Kristina 1/4 öre 1633 1654 1000524 198 Cu-leg Mynt 1 11 1 Kristina 1/4 öre 1633 1636 1000526 199 Cu-leg Mynt 1 9 1 Kristina 1/4 öre 1654 1000528 200 Cu-leg Mynt 1 14 1 Adolf Fredrik 1750 1760 1001749 1000 Bly Lod 1 2 1 1001767 1018 Bly Lod 1 5 1 1001781 1029 Cu-leg Mynt 1 4 1 Ulrika Eleonora 1720 1001783 1030 Cu-leg Mynt 1 2 1 Karl XV 1 öre 1865 1001784 1031 Cu-leg Mynt 1 3 1 Fredrik I 1 öre 1749 1001785 1032 Cu-leg Mynt 1 3 1 Gustav IV Adolf 1/4 skilling 1799 1001786 1033 Silver Mynt 1 1 1 Johan III 1578 1001787 1034 Cu-leg Mynt 1 1 1 Johan III 1590 1592 1001788 1035 Cu-leg Mynt 1 1 1 Hans (Johan II) örtug 1497 1501

Bäckby bytomt Västerås 350:1 81 Bäckby Figur 42. Exempel på produkter från kvarteret Oden i Västerås som har direkta paralleller i Norrgården på Bäckby. Västerås Figur 43. Exempel på produkter från kvarteret Oden i Västerås som har direkta paralleller i Norrgården på Bäckby. Bäckby Västerås Figur 44. Exempel på produkter från kvarteret Oden i Västerås som har direkta paralleller i Norrgården på Bäckby. Bäckby Västerås

82 Gravar och bebyggelse i Bäckby 1000 år av liv på samma plats Västerås Bäckby Figur 45. Exempel på produkter från kvarteret Oden i Västerås som har direkta paralleller i Norrgården på Bäckby. Bäckby Figur 46. Exempel på produkter från kvarteret Oden i Västerås som har direkta paralleller i Norrgården på Bäckby. Västerås är myntade i Stockholm eller Västerås. Det ligger onekligen nära till hands att se ett samband med att så ovanligt myntfynd på Bäckby och myntningen i Västerås. Som vi sett i keramikmaterialet har Bäckbyborna gjort inköp av olika produkter i staden. Övriga föremål av särskild betydelse för tolkning och datering av Bäckby by (se bilaga 2 och 9) Några utvalda fyndkategorier med relevans för tolkningen av bebyggelsen på Bäckby (Norrgården) kommer här att kommenteras kort. För information om övrigt fyndmaterial hänvisas till fyndtabellen (bilaga 2). Mängden glaskärl är förhållandevis liten, men stora delar av den kronologiska sekvensen (som den framträder i andra föremålskategorier) finns representerad i materialet. Sammanlagt tre skärvor från tre olika passglas, varav två (F449 och F870) påträffades i det område cirka åtta meter söder om byggnad B2 där en stor mängd av det tidigmoderna