R-2012/0934 Stockholm den 15 november 2012 Till Socialdepartementet S2012/2766/FS Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 15 maj 2012 beretts tillfälle att avge yttrande över betänkandet Psykiatrin och lagen tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17). Psykiatriutredningen har haft i uppdrag att göra en översyn av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen samt, med utgångspunkt i bl.a. Psykansvarskommitténs förslag (Psykisk störning, brott och ansvar, SOU 2002:3), lämna förslag till ny lagstiftning på området. Utredningen har presenterat ett omfattande förslag till reform av psykiatrilagstiftningen och Advokatsamfundet har därvid inskränkt yttrandet till synpunkter av generell eller mer grundläggande betydelse. Sammanfattning I Advokatsamfundets yttrande över Psykansvarskommitténs förslag anförde samfundet att det utifrån principiell synpunkt var tillfredsställande att tillräknelighet föreslogs bli en förutsättning för straffrättsligt ansvar. Advokatsamfundet välkomnar därför att Sverige i och med föreslagen reglering, i likhet med vad som gäller i det stora flertalet med Sverige jämförbara länder, ansluter sig till kravet på tillräknelighet för straffansvar. Advokatsamfundet ser vidare positivt på att lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV) upphävs och samlas i en ny lag. Detta leder till en mer sammanhållen reglering, vilket medför en större enhetlighet och ökad förutsebarhet för den enskilde samtidigt som vårdbehovet betonas.
2 Med detta som utgångspunkt har Advokatsamfundet inte heller någon erinran mot förslaget att en patient ska kunna bli föremål för öppen psykiatrisk tvångsvård utan att sådan vård har föregåtts av psykiatrisk slutenvård på sjukvårdsinrättning eller mot att rekvisitet oundgängligt behov ändras till påtagligt behov vad avser de grundläggande förutsättningarna för tvångsvård. Advokatsamfundet ansluter sig i huvudsak till de resonemang som förs fram i utredningen som grund för den föreslagna lagstiftningen. Samfundet finner dock anledning att framföra synpunkter på förslaget som är nödvändiga att beakta i det fortsatta lagstiftningsarbetet. 1. Införande av ett krav på tillräknelighet avseende psykiskt störda lagöverträdare 1.1 Generella utgångspunkter Det får anses vara en viktig grundprincip i en modern rättsstat att endast den som kan rå för sitt handlande straffas för det. Ett sådant system är emellertid inte komplikationsfritt. Advokatsamfundet delar betänkandets uppfattning att det är svårt att skapa ett perfekt system. Förslaget innebär att den som till följd av en allvarlig psykisk störning, en tillfällig sinnesförvirring, en svår utvecklingsstörning eller ett allvarligt demenstillstånd saknade förmåga att förstå gärningens innebörd i den situation i vilken han eller hon befann sig, inte ska straffas för sin gärning såvida inte personen i fråga själv vållat sin bristande förmåga genom rus eller på annat sätt. Det betyder alltså att själva grundtillståndet inte är tillräckligt för ansvarsfrihet, vilket synes vara en skillnad i förhållande till våra grannländer Norge, Danmark och Finland och som i någon mån får anses vara ett avsteg från skuldprincipen. Det betyder också att det torde vara fråga om ett mycket begränsat antal fall som uppfyller kriterierna för otillräknelighet. I Norge är undantaget från tillräknelighetsprincipen begränsat till självförvållade rus. I Danmark är undantagen begränsade till tillstånd som är av övergående natur och som framkallats på grund av alkohol eller andra berusningsmedel. I Finland gäller att ett självförvållat rus eller någon annan självförvållad medvetande rubbning, inte ska beaktas vid bedömningen av tillräkneligheten, om det inte finns särskilt vägande skäl för det. 1.2 Självförvållat rus Beträffande frågan om självförvållat rus, så tar förslaget i första hand sikte på fall där gärningsmannen i anslutning till gärningen frivilligt berusat sig genom bruk av alkohol eller narkotika. Förslaget begränsas dock inte till dessa två sätt att orsaka angivna tillstånd. Även andra orsaker, som utsättande av medicinering och medicinering i strid med läkares ordination, kan innebära ett tillstånd som anses självförvållat. Det synes inte
3 heller finnas någon begränsning vad avser exempelvis varaktighet eller typ av tillstånd, vilket torde kunna innebära att även långvariga tillstånd kan anses självförvållade. För att avgöra vad som ska krävas för att ett undantag ska bli tillämpligt, föreslås att domstolen ska pröva om gärningsmannen i vart fall genom oaktsamhet vållat sitt tillstånd. Bedömningen föreslås innefatta tre moment där det krävs att gärningsmannen har haft kontroll över händelseförloppet, att gärningsmannen i sitt kontrollerade handlande har varit oaktsam och att oaktsamheten orsakat det aktuella tillståndet. Slutresultatet kan således bli att en person som är otillräknelig har varit oaktsam i förhållande till uppkomsten av tillståndet och således döms för ett uppsåtligt brott. Det sagda innefattar självfallet mycket komplicerade bedömningar. En mängd variabler måste beaktas såsom art, grad och varaktighet av tillståndet, vilken handling eller underlåtenhet som orsakat tillståndet, hur lång tid som förflutit från handlingen eller underlåtenheten som medför att tillståndet utlöses samt om det finns några särskilda skäl som ursäktar handlandet, om handlingen eller underlåtenheten är ett led i ett befintligt sjukdomstillstånd och allvaret i detta m.m. I sammanhanget kan särskilt noteras rättsfallet NJA 1995 s. 48 där Högsta domstolen fann att ett tillstånd av psykotisk karaktär, utlöst av alkoholberusning, inte ansågs utgöra en allvarlig psykisk störning vid tillämpning av fängelseförbudet i 30 kap. 6 brottsbalken. Av intresse är att Högsta domstolen i målet uttalade att någon fullkomlig parallellitet mellan kriterierna för fängelseförbudet och psykiatrisk tvångsvård i vart fall inte bör upprätthållas med avseende på kortvariga rusutlösta tillstånd av psykotisk karaktär. Enligt Advokatsamfundet är förslaget i detta avseende otydligt, vilket leder till brister i förutsebarhet och tillämpningsproblem. Från rättssäkerhetssynpunkt är det av stor vikt att det klart går att avgränsa vilka orsaker till de angivna tillstånden som kvalificerar sig som undantag från skuldprincipen. Bortsett från intag av alkohol och narkotika i anslutning till uppkomsten av tillståndet, är det svårt att se någon klar avgränsning. Förslaget innebär att det finns en uppenbar risk att personer, som bedöms vara otillräkneliga, ändå döms för brott. Advokatsamfundet förespråkar en ordning där undantagen begränsas till att avse tillstånd som är av övergående natur och som även till sin karaktär är tydligt avgränsade. Denna fråga bör övervägas närmare i det fortsatta lagstiftningsarbetet. 1.3 Rättegångskostnader Beträffande rättegångskostnader föreslås en ändring av regeln i 31 kap. 1 rättegångsbalken. Ändringen innebär att den som vid fastställande enligt bestämmelsen i 30 kap. 3 a samma lag är otillräknelig, ska ersätta staten för utbetalade kostnader för försvarare i målet i det fall den otillräknelige befinns ha begått en otillåten handling. Enligt Advokatsamfundets mening är regeln helt oförenlig med skuldprincipen.
4 2. Förslag till lag om särskilda skyddsåtgärder 2.1 Generella synpunkter De särskilda skyddsåtgärder som föreslås, utgör ett mycket stort ingrepp i den personliga integriteten. Det innebär att det ställs mycket höga krav på att rättssäkerheten garanteras inte minst mot bakgrund av att det inte finns någon yttre tidsgräns för institutet. I stället ska de särskilda skyddsåtgärderna pågå så länge förutsättningar för åtgärderna finns, det vill säga så länge det med hänsyn till gärningsmannens psykiska tillstånd, hans eller hennes tidigare begångna gärningar och omständigheterna i övrigt, finns en påtaglig risk för att han eller hon på nytt begår gärningar av allvarligt slag. Från rättssäkerhetssynpunkt är det mycket viktigt att det tydligt går att förutse i vilka fall det ska kunna bli aktuellt att besluta om särskilda skyddsåtgärder och att sådana beslut verkligen begränsas till de allvarligare fallen. 2.2 Förutsättningar för särskilda skyddsåtgärder För särskilda skyddsåtgärder föreslås att en av förutsättningarna för beslut om särskilda skyddsåtgärder är att det för gärningen inte var föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader (2 kap. 1 punkten 1). Advokatsamfundet ansluter sig i denna del till det särskilda yttrande som avgivits av advokaten Bengt Ivarsson, expert i utredningen, och anser således att det i stället bör krävas att det för gärningen inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år. Vad gäller den andra förutsättningen för beslut enligt nämnda lag, har utredningen stannat vid begreppet påtaglig risk för att vederbörande begår nya gärningar som riktar sig mot eller medför fara för någon annans liv eller hälsa och är av allvarligt slag (2 kap. 1 punkten 2). Begreppet påtaglig innebär enligt förslaget att det ska finnas en klar och konkret återfallsrisk. Det får inte vara fråga om subjektiva antaganden, utan det ska finnas konkreta omständigheter som talar för sådan risk. Risken ska vara beaktansvärd och kunna förverkligas någorlunda i närtid. De uttryckssätt som används i förslaget är desamma som gäller beträffande de särskilda häktningsskälen vid häktning. Av förarbetena till 24 kap. 1 rättegångsbalken framgår att vid bedömningen om det exempelvis finns risk för fortsatt brottslig verksamhet, så får det inte vara fråga om vilken risk som helst. Risken måste framstå som konkret och verkligen beaktansvärd (prop. 1986/87 s. 71 f. och s. 102). För att verkligen understryka att särskilda skyddsåtgärder är förbehållet de mer allvarliga fallen, anser Advokatsamfundet att det i stället ska krävas att det finns en uppenbar risk för återfall i nya våldsgärningar av allvarligt slag.
5 2.3 Varaktigheten av särskilda skyddsåtgärder För det fall ansvarig myndighet inte inkommer med ansökan inom omprövningstiden föreslår utredningen att skyddsåtgärderna ändå ska fortgå. Det är viktigt att de allra mest vårdbehövande får den vård de behöver och att allmänheten, eller de själva, inte utsätts för onödiga risker. Detta intresse kan dock inte väga tyngre än rättssäkerheten. Tvärtom är det av vikt att den myndighet som ansvarar för genomförandet av vården inrättar ordentliga rutiner för ändamålet. Advokatsamfundet ansluter sig i denna del till advokaten Bengt Ivarssons särskilda yttrande. Samfundet anser därmed dels att systemets förenlighet med Europakonventionen kan ifrågasättas, dels att konsekvensen av en utebliven ansökan om förlängning måste bli att de särskilda skyddsåtgärderna omedelbart upphör. 3. Särskilt om Tvångsåtgärdsnämnden 3.1 Tvångsåtgärdsnämndens utformning och uppgifter Utredningen föreslår att en särskild Tvångsåtgärdsnämnd ska inrättas (se avsnitt 7.6.9). Enligt förslaget får Tvångsåtgärdsnämnden med stöd av 6 kap. 26 3 i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård lämna tillstånd till att tvångsmedel av annat slag än de som särskilt anges i 6 kap. 3 andra stycket samma lag används. Advokatsamfundet anser, Tvångsåtgärdsnämndens sammansättning till trots, att beslutanderätt avseende andra tvångsåtgärder än de som anges direkt i lag inte bör delegeras till en nämnd på föreslaget vis. För det första kan detta, utifrån regleringen i regeringsformen och Europakonventionen, ifrågasättas om det över huvudtaget är möjligt att delegera föreslagna uppgifter till en nämnd. För det andra rör det i dessa fall personer som redan är föremål för ett långtgående tvångsingrepp från samhällets sida. Utgångspunkten måste vara att det krävs oerhört starka skäl för att på detta sätt ytterligare inskränka en tvångsomhändertagen persons rättigheter och personliga integritet. I vart fall bör, med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet, sådan möjlighet till extraordinära ingrepp i den enskildes personliga förhållanden anges direkt i lag. Mot denna bakgrund är Advokatsamfundet av uppfattningen att punkten 3 i 6 kap. 26 inte kan godtas i den utformning som föreslås. Däremot ställer sig Advokatsamfundet positivt till själva inrättandet av en Tvångsåtgärdsnämnd med föreslagen kompetens och sammansättning samt att nämnden ges möjlighet att medge längre tid än vad som anges i 6 kap. 3 under vilken patient får hållas fastspänd i bälte eller hållas avskild. En genom lag utvidgad möjlighet till extraordinära tvångsåtgärder, som det kan bli fråga om i de fall som nämns ovan, bör på liknande sätt kunna tillåtas först efter medgivande av Tvångsåtgärdsnämnden. Detta innebär att prövningen av sådana ingripande tvångsåtgärder hålls samman genom ett rättsligt förfarande, där beslutet i förlängningen också kan prövas av allmän förvaltningsdomstol (jfr 10 kap. 4 i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård).
6 Advokatsamfundet vill dock understryka vikten av att Tvångsåtgärdsnämnden ges möjlighet att fungera i praktiken med hänsyn till de korta tidsfrister som anges i t.ex. 6 kap. 10 tredje stycket i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård, bl.a. genom tillförande av resurser i administrativt hänseende, särskilt då nämnden förutsätts vara tillgänglig dygnet runt, för att uppfylla dess åtaganden. 3.2 Offentligt biträde Advokatsamfundet ställer sig positivt till att patienten ska ha rätt till offentligt biträde vid överklagande av Tvångsåtgärdsnämndens beslut (avsnitt 7.6.9, s. 409). Det rör sig här om tvångsåtgärder som i stor utsträckning ytterligare inskränker en persons personliga integritet och frihet. Samfundet noterar dock att denna rätt inte synes ha kommit till uttryck i föreslagen lagtext. Detta borde komma till direkt uttryck i 11 kap. 11 i en lag rörande psykiatrisk tvångsvård. SVERIGES ADVOKATSAMFUND Anne Ramberg