Föredrag om Ämbetet i Strandhyddan 14.7.2004 Text: Luk 5:1-11 Om det apostoliska ämbetet Inledning Vi har senaste söndag firat Apostladagen. Jag vill i mitt tal utgå från evangeliet för den dagen, och säga något om det apostoliska ämbetet. Frågan om ämbetet är ju ständigt aktuell i vår kyrka. Men låt oss börja med att läsa texten. [--] I evangeliet får vi se hur det gick till när aposteln Petrus blev kallad. Texten är viktig inte minst med tanke på den positition som Petrus har bland apostlarna. Överallt i evangelierna framställs han som apostlarnas ledare, som den främste bland likar. Men det är på sin plats att också lyfta fram Paulus, som inte drog sig för att tillrättavisa Petrus när så behövdes. Även om Petrus var den ledande aposteln arbetade han tillsammans med de andra och var beroende av dem. Apostlakollegiet var en förebild för senare tiders koncilier, där Kyrkans biskopar samlades för att under bön och förhandlingar söka Guds ledning i teologiska och praktiska frågor. Själva ordet apostel betyder utsänd. En apostolisk ämbetsinnehavare är utsänd av Herren. Jesus kallade apostlar för att göra dem till människofiskare. Idag kallar Kyrkan människor till apostoliska uppdrag, också med syftet att vinna människor för Guds rike. Kyrkan finns inte till för sin egen skull, utan för världen. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son... Kyrkan finns inte heller till för en liten del av världen, utan för hela världen. Därför bekänner vi oss till en helig, allmännelig Kyrka i trosbekännelsen. Det betyder att Kyrkan är världsvid, universell, att hon är utsänd i hela världen för att nå ut med evangeliet till alla folk. Kyrkan finns till för att leda folken till Kristus. 1
När vi talar om ämbetet i vår kyrka tänker vi oftast på prästämbetet. Vi kallar det gärna för evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete. Idag sägs det ibland, att frågan om ämbetet är enbart en ordningsfråga, och att de kristna från tid till annan ganska fritt kan avgöra hur denna ordning ska se ut. Inte minst i debatter av olika slag möter vi sådana uppfattningar. Bibeltroende kristna, såväl högkyrkliga som lågkyrkliga, såväl protestanter som ortodoxa och katoliker, hävdar att ämbetsfrågan är en trosfråga. 2
1. Kristi instiftelse av apostlaämbetet Ämbetet i Kyrkan har sitt ursprung i Kristi beslut att kalla och utrusta tolv män till apostlar. De fick fullmakt att predika hans ord, att vara herdar för hans församling, och att binda och lösa med hans auktoritet. Kristi kyrka börjar med apostlarna. Därför skriver Paulus i sitt brev till efesierna, att Kyrkan är byggd på apostlarnas och profeternas grund, och att Jesus Kristus är hörnstenen i denna byggnad. Kyrkan föds när han utgjuter sin helige Ande över apostlarna. Händelserna på pingstdagen visar att centrum och grund för den kristna Kyrkan är apostlarnas omvändelsepredikan, döpande och undervisning av dem som kommit till tro, likaså apostlarnas ledning av de troendes gemenskap i bönerna och brödsbrytelsen. Eftersom denna ordning inte är mänsklig, utan instiftad av Kristus själv, kan vi ställa frågan: Är ordinationen till ämbetet ett sakrament? Vår kyrka har inte definitivt begränsat antalet sakrament. Vi vet att Luther räknade dopet, nattvarden och bikten (eller egentligen avlösningen) som sakrament. Ett sakrament är ju ett av Kristus instiftat nådemedel genom vilket vi blir delaktiga av frälsningen. Om då ämbetet är instiftat av Kristus och vi genom detta ämbetes förmedling får ta emot det livgivande Ordet, är det då inte rätt och tillbörligt att betrakta vigningen till ämbetet som ett sakrament? Den frågan verkar Filip Melanchton, Luthers medarbetare, ha funderat över. Därför skriver han: Men om man vill fatta prästvigningen som gällande predikoämbetet, så hava vi intet emot att kalla prästvigningen ett sakrament. Ty predikoämbetet är förordnat av Gud och har härliga löften. (Apol. XIII) 3
Våra bekännelseskrifter ger oss alltså en fingervisning, och riktningen är mot en sakramental uppfattning om ämbetet. Vad innebär det? Jo, det betyder att ämbetet är en ordning som Gud själv inrättat, och att den ordningen inte blir satt ur spel om en eller annan ämbetsinnehavare skulle förirra sig bort från trons friska källflöden. Redan i Nya testamentet ser vi ett exempel på detta. Judas Iskariot blev av Herren själv insatt i apostelns ämbete. Men vi vet att han var en förrädare, som angav sin egen Mästare. En sämre ämbetsbärare kan man svårligen tänka sig! Ändå fanns ämbetet kvar. Efter hans död valde de elva återstående apostlarna en ny apostel som fick Judas plats. Lotten föll på en man vid namn Mattias. Innan lotten kastades förklarade Petrus vilka kriterier kandidaterna måste uppfylla. Han sade: Därför måste en av de män som var med oss under hela den tid Herren Jesus gick in och ut ibland oss, från det att han döptes av Johannes till den dag då han blev upptagen från oss, en av dem måste tillsammans med oss vara ett vittne om hans uppståndelse. (Apg 1:21-22) Aposteln måste alltså vara en man som kunde vittna om Kristi uppståndelse. Om ämbetet inte dog ut med den felande aposteln, så kan det knappast ha omintetgjorts genom de goda ämbetsinnehavarna. Och ifall Kyrkan är byggd på det apostoliska ämbetets grund med Jesus själv som hörnsten, såsom Paulus skriver i Efesierbrevet, så måste det ha en fortsättning så länge Kyrkan består. 4
2. Biskop, präst och diakon När vi lutheraner talar om ämbetet, så tänker vi oss oftast att detta är det som ges ordinanden i prästvigningen. Vår kyrka har ett treledat ämbete, bestående av biskop, präst och diakon. Ordet biskop kommer från det grekiska ordet episkopos. Det översätts ofta med församlingsföreståndare. En mera ordagrann översättning skulle vara tillsyningsman. Biskopen är någon som har ett tillsynsansvar över Guds församling. Ordet präst kommer från grekiskans presbyteros. I svenska översättningar förekommer vanligen ordet äldste på dess plats. Men presbyteros betyder inte bara äldste, utan också äldre. I det fallet är ordets grundform presbys, och det antas vara ett ord som urpsrungligen betytt ungefär någon som går före boskapen, eller kort uttryckt, en herde. Vi har alltså en viss grund när vi antar att det svenska ordet präst kan användas för att beteckna någon som innehar herdens ämbete. Att presbytererna innehade herdeämbetet ser vi t.ex. i Apostlagärningarnas 20 kapitel. Där kallar Paulus till sig de äldste, dvs presbytererna, i Miletos, och säger: Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande satt er att ha uppsikt över, för att ni skall vara herdar för Guds församling som han har vunnit åt sig med sin sons blod. (Apg 20:28) 5
Sådana herdar tillsattes alltså av apostlarna i de första kristna församlingarna. Men också betydelsen äldre, och mera precist, äldre man, har sin tillämpning på prästämbetet. De ortodoxa brukar rekommendera att man inte prästviger en man innan han uppnått Herrens ålder, dvs 30 år. Bland dessa presbyterer, eller präster, utsågs en till biskop. Till en början hade alltså varje församling en biskop och flera präster. Vi ska då ha i minne att församlingarna vanligen fanns i större städer. När de kristna blev flera, blev det småningom så att biskoparna skickade ut sina präster till landsbygdsförsamlingar, som sina representanter. I ett senare skede utvecklades biskopsstift, som tillsammans lydde under en biskop i en storstad, en metropol. Biskopen i dessa större biskopsstift kallades då metropolit. Biskopar som hade ansvar över hela provinser blev ärkebiskopar, och på den högsta nivån fanns slutligen patriarken. Till de fem ursprungliga patriarkaten räknar man Rom, Konstantinopel, Jerusalem, Antiokia i Syrien och Alexandria i Egypten. Förutom biskopar och präster utsåg man också diakoner. Ordet diakon på svenska är mycket likt sitt grekiska ursprung, diakonos. Det betyder helt enkelt tjänare. Diakonerna bistod biskoparna i deras ämbetsutövning, både i gudstjänsten och i det administrativa arbetet. Det var också diakonerna som ägnade sig åt arbete bland fattiga och sjuka. Denna tredelning av ämbetet är mycket gammal. Det första utombibliska materialet som tyder på det är skrifter efterlämnade av Ignatios av Antiokia. Han blev biskop år 69, i samma församling som sände ut Paulus och Barnabas. 6
3. Den apostoliska successionen Ämbetet inte upphörde med apostlarna, utan fick sin fortsättning. Aposteln Paulus skriver till Titus, att han i varje stad skulle insätta presbyterer efter hans anvisningar. Samma mönster ser vi också i Apostlagärningarna. Här ser vi att ämbetet förs vidare, från aposteln, till biskopen, till prästerna. I praktiken gick det till så att presbytererna, ledda av sin biskop, genom handpåläggning förmedlade nådegåvan att inneha ämbetet, såsom Paulus beskriver det i sitt första brev till Timotheos. Ordets förkunnelse är något som man blir smord till, det är något som den helige Ande ger kraft att utföra. Likaledes är det med sakramentsförvaltningen, utdelandet av det som reformatorerna kallade det synliga Ordet, verbum visibile. Och i Skriften läser vi att Anden förmedlas genom handpåläggning (Apg 8:17 par). Därför har prästvigningen alltid inneburit att en biskop, assisterad av präster, genom handpåläggning förmedlar det apostoliska ämbetet. Det bildas en kedja, där länkarna är ämbetsinnehavare. Denna kedja går tillbaka till den första pingsten, ja, ända till Kristus själv. Det var ju han som utvalde de första ämbetsinnehavarna, och det var och är han som sänder Anden. Denna kontinuitet från apostlarna och framåt brukar vi kalla för den apostoliska successionen. Intressant nog har tanken på en sådan funnits under hela Kyrkans historia. Det första exemplet, bortsett från Nya testamentet, är biskop Klemens av Rom. Han skrev år 95 att apostlarna utsett och insatt sina efterföljare. Och så har det fortsatt genom Kyrkans historia. Vår egen kyrka var ju tidigare en del av Svenska kyrkan. Och Svenska kyrkan var i sin tur innan reformationen en del av det romerska patriarkatet, alltså den romersk-katolska kyrkan. Genom alla stormar och konflikter, har genom 7
Guds nåd det apostoliska ämbetet bevarats inom vår kyrka, ända till den stund som är. Även om det på vägen funnits ämbetsinnehavare som likt Judas Iskariot farit vilse, så har Kyrkans Herre bevarat det ämbete han själv instiftade. Avslutning Men det finns frestelser på vår väg. Och här är inte Herrens tjänare något undantag. Kyrkohistorien är full av exempel på tjänare som trott sig vara herrar och inte tjänare. Hur kan man undvika den fallgropen? När Petrus, som i en mening skulle bli den högste bland apostlarna, ställdes inför Herren Jesus, då var all hans höghet som bortblåst. Han sade: Lämna mig, Herre, jag är en syndare. Det är den insikten som är förutsättningen för varje sann tjänst i Guds rike. I alla kristna traditioner märker vi samma sak: Inför Gud erfar Herrens tjänare sin egen synd och oförmåga med smärta och bävan. De är fullständigt beroende av försoningen på Korset. De är förlåtna syndare som sänds ut i försoningens ämbete. De ger vad de själva har fått. Men det gäller naturligtvis inte bara dem som kallats till Kyrkans ämbete. Det gäller oss alla som har blivit döpta till ett liv i gemenskap med den Högste. Det gäller oss alla som lever i den apostoliska Kyrkan, den utsända och utsändande Kyrkan. Alla har vi en kallelse. Vi lever ut den där vi är ställda, i vårt vanliga vardagliga liv och i vår söndagliga gudsjänstgemenskap. Var vi än är, och vad vi än gör, så gör vi det som en lem i Kristi kropp, som en med-lem i hans Kyrka. Vi är utsända i världen, utsända som vittnen om ett annat liv, det liv som människan längtar efter. Inte ett lätt liv, men ett evigt liv tillsammans med Jesus Kristus. 8