Förklaring i Hovrättens mål Ö 889-11, r 2:5

Sida 1 (88) Ert datum Er beteckning Hovrätten för Nedre Norrland Box 170 851 03 SUNDSVALL Förklaring i Hovrättens mål Ö 889-11, r 2:5 Allmän inledning Uppdraget Thomas Quick, numera Sture Bergwall, dömdes för mord på Charles Zelmanovits av Piteå tingsrätt 1994-11-16, för mord på Janny och Marinus Stegehuis av Gällivare tingsrätt 1996-01-25, för mord på Yenon Levi av Hedemora tingsrätt 1997-05-28, för mord på Therese Johannessen av Hedemora tingsrätt 1998-06-02, för mord på Trine Jensen och Gry Storvik av Falu tingsrätt 2000-06-22 och slutligen för mord på Johan Asplund av Sundsvalls tingsrätt 2001-06-21. Under utredningarna och huvudförhandlingarna i de olika målen erkände Sture Bergwall de brott han dömts för. Han var också under denna tid föremål för psykiatrisk tvångsvård vid Säters sjukhus, på grund av tidigare brottslighet. Numera har han återtagit samtliga erkännanden. Förhör med Sture Bergwall, bilaga 1. Den 16 februari 2009 fattade Riksåklagaren beslut att, på grund av anmälningar om ifrågasatt tjänstefel av åklagare och polis vid Postadress Gatuadress Telefon E-post 205 90 MALMÖ Husargatan 3 040-17 44 90 Telefax 040-17 44 96 Webbadress www.aklagare.se

Sida 2 (88) utredningar och rättegångar mot Sture Bergwall, inte inleda någon förundersökning eller inleda något tillsynsärende. I den del av ärendet hos Riksåklagaren som rörde begäran att Åklagarmyndigheten skulle granska handläggningen av förundersökningarna och rättegångarna mot Sture Bergwall och ta ställning till om det som kommit fram skulle ge anledning för myndigheten att initiera ett resningsförfarande överlämnades denna del av ärendet för handläggning till Riksenheten för polismål, bilaga 2. Arbetet vid Riksenheten har bedrivits på så sätt att olika åklagare fått ansvar för olika utredningar. Genom att samtliga ärenden handlagts vid Riksenheten har det funnits förutsättningar för åklagargruppen att vid behov samlas för att diskutera gemensamma frågeställningar. Under arbetets gång har Sture Bergwall ansökt om och beviljats resning av Svea Hovrätt avseende Hedemora tingsrätts domar 1997-05-28 och 1998-06-02. Sture Bergwall har sedermera frikänts från dessa mord. Sture Bergwall har också ansökt om resning avseende Falu tingsrätts dom 2000-06-22. Ansvarig i denna del, på åklagarsidan, var tf chefsåklagaren Bo Lindgren som avgett förklaring till Svea Hovrätt i målet. Sture Bergwall har nu begärt resning även avseende Sundsvall tingsrätt dom. När det gäller ansvarsförhållandena i övrigt svarar tf chefsåklagare Bengt Landahl för granskningen av utredningen som låg till grund för Piteå tingsrätts dom 1994-11-16 och chefsåklagare Kristian Augustsson för granskningen av utredningen som låg till grund för Gällivare tingsrätts dom 1996-01-25. Under utredningarna har förundersökningen så här långt återupptagits i samtliga fall utom beträffande den utredning som låg till grund för Piteå tingsrätts dom. Åklagargruppen har vid arbetet biträtts av kommissarie Kjell-Åke Wendt vid RPS-IU, enheten i Malmö och beredningsjuristen Anna Palm.

Sida 3 (88) Nedan redovisas, förutom en genomgång av den rättsliga regleringen, allmänna synpunkter på utredningarna som åklagargruppen kunnat iaktta. Svea Hovrätts beslut i de ovan nämnda resningsärendena bifogas också för att visa hur domstolen allmänt sett på några av de frågor som berörs nedan, bilagorna 3 och 4. Rättslig reglering Sture Bergwall har i allt väsentligt själv tagit initiativ till att erkänna de olika mord han dömts för. Under utredningarna, som pågått under avsevärd tid, har han hela tiden vidhållit sina erkännanden liksom vid huvudförhandlingarna i domstolarna. Sture Bergwall har emellertid nu återtagit sina erkännanden i samtliga mål som redovisats ovan. Av NJA 1995 s 187 framgår att enbart den omständigheten att någon som dömts för brott har tagit tillbaka sitt erkännande inte utgör skäl att bevilja honom resning, inte ens när domen väsentligen grundas på erkännandet. Sammanfattningsvis kan den omständigheten att Sture Bergwall idag återtagit sina erkännanden inte i sig utgöra grund för resning i något av målen. I övrigt gäller beträffande resning att sedan en dom vunnit laga kraft kan enligt huvudregeln i 30 kap 9 rättegångsbalken (RB) frågan om den tilltalades ansvar för den åtalade gärningen inte tas upp till ny prövning. Denna princip om lagakraftvunna domars orubblighet är av grundläggande betydelse för rättsordningens stabilitet och också för enskildas rätt till trygghet. Varken den dömde eller målsäganden skall behöva leva under hotet att den sak som slutligen prövats av domstol skall kunna tas upp på nytt. Huvudlinjen i svensk process och europeisk rättstradition är alltså att en lagakraftvunnen dom skall stå fast.

Sida 4 (88) Orubblighetsprincipens innebörd är att en lagakraftvunnen dom inte påverkas av omständigheter eller bevis som kommer fram därefter. Denna princip gäller dock inte undantagslöst utan en omprövning av ett lagakraftvunnet avgörande kan komma till stånd med tillämpning av de extraordinära rättsmedlen resning, återställande av försutten tid och klagan över domvilla. Enligt huvudregeln i 58 kap 2 RB får resning beviljas till förmån för den tilltalade bland annat om åklagaren har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller tjänsteförseelse eller om ett vittne avgett en falsk utsaga och, i båda fallen, detta kan antas ha inverkat på målets utgång. Dessutom kan resning beviljas om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle lett till att den tilltalade frikänts eller om det, med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts (den s.k. tilläggsregeln). När det gäller frågan om nya omständigheter eller nya bevis anför Welamsson att oriktig bevisvärdering i och för sig inte utgör resningsgrund. Det nya materialet måste alltså ha ett visst bevisvärde. Hur stort detta värde skall vara kan inte ens teoretiskt anges generellt. Det nya materialets värde måste sättas i relation till värdet av den tidigare bevisningen. Ju mer övertygande den tidigare bevisningen till stöd för domen ter sig desto större krav måste ställas på det nya materialet för att resning skall komma i fråga. Principiellt är det relevanta vid prövning av en resningsfråga inte hur resningsinstansen själv skulle vilja avgöra målet utan hur den domstol som avgjort det skulle ha dömt om den haft tillgång till det nya materialet. Praktiskt sett har man emellertid sällan haft någon grund för att anta annat än att denna hypotetiska bedömning

Sida 5 (88) sammanfaller med resningsinstansens egen bedömning av det samlade bevismaterialet. Den prövning av det nya bevismaterialets betydelse som skall ske i resningsärendet måste därför kunna involvera en omprövning av värdet av tidigare bevisning (se Welamsson, Rättegång VI, 1994 s 226). Beträffande den ovan nämnda tilläggsregeln, att ansvarsfrågan kan prövas på nytt om det föreligger synnerliga skäl, kan enligt Welamsson inte ges en sådan tolkning att huvudregelns sannolikhetskrav nedsätts generellt. I stället måste tilläggsregelns rekvisit synnerliga skäl och hänvisningen till vad i övrigt förekommer ges tillämpningen att sannolikhetskravet nedsätts bara när särskilda omständigheter föreligger (se Welamsson a.a. s 228 f). I praxis har Högsta Domstolen uttalat (NJA 1992 s 625, NJA 2004 N 47) att tilläggsregeln bör användas om den nya bevisningen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet. Allmänt om brottsutredningarna De nu aktuella utredningarna har pågått under lång tid och delvis också bedrivits parallellt. Under utredningstiden har Sture Bergwall inte haft några restriktioner utan haft fri tillgång till media och personliga kontakter, något som torde vara mycket ovanligt under mordutredningar. Sture Bergwall har inte tidigare varit aktuell i någon av utredningarna och genomgående saknas teknisk bevisning eller vittnesbevisning som binder honom till brottsplatserna.

Sida 6 (88) Det är inte bara så att Sture Bergwall erkänt de aktuella brotten utan han har också aktivt arbetat för att bli dömd och också ställt krav på resultat, bilaga 5. Under dessa förhållanden har brottsutredningarna blivit helt beroende av Sture Bergwalls vilja att berätta och det var då naturligtvis inte lätt för de som bedrev utredningarna att i alltför hög grad ifrågasätta Sture Bergwalls uppgifter eller mer ingående fördjupa sig i omständigheter som talade mot att han skulle vara gärningsman. Ett allmänt intryck av de talrika förhör som hållits med Sture Bergwall i de olika ärendena är att han inledningsvis lämnat tämligen torftiga berättelser som sedan ändrats och anpassats till utredningsläget, utan att för den skull bli mer fullödiga. Ett problem med att bedriva utredningar parallellt, att Sture Bergwall saknat restriktioner och den nedan beskrivna situationen med ett parallellt terapiarbete, har varit att det under utredningarna kunde vara svårt att kontrollera informationsflödet. Nedan, i beskrivningen av ärendet med de norska flyktingpojkarna, ges ett exempel på detta. Förhållandet mellan brottsutredningarna och vården Det framstår som uppenbart att de berättelser och erkännanden av mord som Sture Bergwall lämnat växt fram under den tämligen omfattande terapi som han genomgick under sin vistelse på Säters sjukhus. Det har framhållits att det varit vattentäta skott mellan brottsutredningarna och terapiarbetet. I realiteten har detta inneburit att man under polisutredningarna helt saknat kunskap hur berättelserna vuxit fram och vilken eventuell information som varit tillgänglig. Detta har rent allmänt varit ägnat att försvåra bedömningen av de lämnade uppgifternas kvalitet. Företrädare för vården har också regelbundet varit med vid förhör och rekonstruktioner. Under terapiarbetet har Sture Bergwall

Sida 7 (88) erkänt ett stort antal mord, bilaga 6. Under terapiarbetet gjordes också en utflykt, bilaga 7. I de ärenden där den försvunne personen inte anträffats har SB förklarat att kroppsdelar gömts undan i särskilda gömslen. Ett omfattande arbete har lagts ned på att försöka hitta dessa gömslen och att i övrigt finna kroppsdelar på platser Sture Bergwall anvisat. Något resultat från dessa efterforskningar har inte kunnat erhållas i form av återfunna kroppsdelar, något som i sig bort stämma till eftertanke. Förutom berättelserna om morden har Sture Bergwall under terapin berättat om upplevelser från sin barndom. I den första domen från Piteå tingsrätt beskrevs vad professor Lars Lidberg anförde vid huvudförhandlingen att vad som är väsentligt i Sture Bergwalls fall var att han blivit utsatt för övergrepp av fadern och modern och att det uppstått en koppling mellan sexualitet och aggressivitet. Vidare att på något sätt iscensatte Sture Bergwall den kränkning han utsatts för och denna var sammankopplad med en sexuell laddning av lustkänslor. Detta stämde väl med att Sture Bergwall gömde bitar av dödade personer och behöll delar som någon form av talisman. Den psykologiska förklaringsmodellen, som bygger på Sture Bergwalls egna uppgifter, blir föremål för viss utredning då förhör genomförs med Sture Bergwalls närmaste släktingar. Man kan sammanfattningsvis säga att den bild som tonar fram inte utan vidare sammanfaller med vad Sture Bergwall uppgett under terapin. Förhören som förvarats vid Polismyndigheten i Västernorrland redovisas, bilaga 8.

Sida 8 (88) Tillförlitligheten av tidigare erkännanden I de resningsansökningar som tidigare lämnats in av Sture Bergwall, och så även nu, har han åberopat en analys av docenten Anna Dåderman för att visa att risken för att han skulle lämna falska erkännanden varit förhöjd under utredningstiden på grund av en omfattande medicinering. Yttrandet finns redovisat i resningsansökan. Anna Dåderman har efter att ha granskat sjukhusjournalerna dragit slutsatsen att SB blivit vallad, konfronterad och förhörd på grund av det material som framkom under terapisessionerna vid Säters sjukhus. Enligt det material som Anna Dåderman granskat framgick det, enligt hennes bedömning, att Sture Bergwalls erkännanden skett medan han var kraftigt påverkad av bensodiazepiner och andra läkemedel. Hennes bedömning var att risken för falska erkännanden var förhöjd hos en person som i ett tillstånd påverkat av bensodiazepiner genomgick en psykoterapi vars syfte var att väcka bortträngda minnen. Psykoterapi är ingen exakt vetenskap. Olika skolor och inriktningar har över tiden olika uppfattningar om skilda terapimetoders effektivitet. Syftet med terapi är att behandla en patient och inte utreda brott. I sak är det sannolikt så att de omständigheter som nämns ovan kan ha påverkat benägenheten att lämna felaktiga uppgifter men kan naturligtvis också bidragit till att Sture Bergwall lättare kunnat närma sig traumatiska upplevelser. Hur det förhåller sig med detta är naturligtvis mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att utreda i efterhand. Vad som emellertid stämmer till eftertanke är bland annat en utredning avseende mord på två flyktingpojkar i Norge. Grundmaterialet i detta ärende finns redovisat som bilaga till SBs resningsansökan i det nu aktuella målet.

Sida 9 (88) En rimlig tolkning av detta material är att Sture Bergwall efter att ha börjat erkänna ett mord i Norge, som inte matchade något känt försvinnande, fått och också aktivt sökt information och byggt upp en berättelse om mord på två flyktingpojkar. Under utredningen lämnade han oriktiga uppgifter om vilken information han haft tillgång till. Anmärkningsvärt nog hade Sture Bergwall tillgång till information som funnits i utredningen, att den ene pojken var längre än den andre, att den längre var cirka 185 cm lång, samt att de båda inte försvann samtidigt, utan fråga var om två separata händelser, med högst två veckors mellanrum. Dessa uppgifter hade, om de två flyktingpojkarna inte anträffats, precis som ritningen över flyktingförläggningen, kunnat utgöra unika detaljer som styrkt trovärdigheten i hans berättelse. När Sture Bergwall fick vetskap om att de två flyktingpojkarna var i livet anpassade han sin berättelse till det nya utgångsläget på ett märkligt sätt. Några uppgifter om försvunna personer eller påträffade döda kroppar som skulle matcha berättelsen i övrigt fanns inte i utredningen. Det mesta tyder med andra ord på att berättelsen saknade verklighetsförankring. Detta innebar då också att Sture Bergwall oriktigt uppgett att hans medgärningsman MA skulle begått ett av morden. I det här sammanhanget är det naturligtvis av intresse att Sture Bergwall också tillvitat MA delaktighet i morden på Yenon Levi och Therese Johannessen som omfattas av Hedemora tingsrätts två ovan redovisade domar, och i vilka mål Sture Bergwall numera frikänts. Under utredningarna har Sture Bergwall, som nämnts ovan, erkänt ett stort antal mord för vilka åtal inte väckts. Även om Sture Bergwalls medverkan varit nödvändig i de ärenden i vilka han dömts finns det, som ovan redovisats, ingen teknisk bevisning eller vittnesbevisning som knyter Sture Bergwall till brottsplatserna. Det vore naturligtvis högst anmärkningsvärt om detta skulle vara förhållandet beträffande samtliga

Sida 10 (88) mord han erkänt. Någon sådan analys har, såvitt är känt, aldrig företagits. Under det nu genomförda arbetet har kontroll skett beträffande några av händelserna, bilaga 9. Resultatet har gett vid handen att det sannolikt är så att fler av de erkända morden, liksom historien om Norgepojkarna, förefaller sakna verklighetsanknytning. Det är naturligtvis så att varje ärende måste behandlas på sina egna meriter och man kan inte dra slutsatsen att ett ärende måste omprövas bara på grund av den omständigheten att Sture Bergwall i andra fall varit benägen att hitta på saker. Däremot är materialet sådant att det, om det presenterats för domstolarna, kan antas kunnat påverka värderingen av tillförlitligheten av Sture Bergwalls erkännanden i stort. Eller med andra ord att domstolarna skulle haft en annan utgångspunkt för sin prövning. Det kan här anmärkas att i båda de mål där Sture Bergwall beviljats resning har tingsrätten uttryckligen vid sina bedömningar utgått från att det inte förekommit något som tydde på att Sture Bergwall skulle haft skäl att avge oriktiga erkännanden. De redovisade förhållandena kan vara ägnade att minska den allmänna tilltron till Sture Bergwalls uppgifter. Domarna De domar som meddelats mot Sture Bergwall är genomgående välskrivna och de analyser som gjorts av domstolarna är noggranna och lätta att följa. En närmare granskning av utredningsmaterialet har emellertid många gånger, och så även i detta fall, gett vid handen att bevisvärdet av olika omständigheter inte varit sådant som domstolarna förutsatt. Den omständigheten att Sture Bergwall genomgående erkände vad som lades honom till last, och att han också ville bli dömd, har med stor

Sida 11 (88) sannolikhet också inneburit begränsningar i hans försvarares möjligheter att föra fram omständigheter som talat mot att han skulle vara skyldig. Vår processordning bygger på tanken att två parter med olika intressen belyser frågor och för fram fakta ur den bakomliggande utredningen på ett sätt som gör att domstolen får ett så fullständigt material som möjligt att grunda sitt avgörande på. Om detta inte fungerar uppstår lätt en obalans i processen och materialet som domstolen grundar sitt avgörande på riskerar därmed att bli ofullständigt. Sundsvalls Tingsrätt dom 2001-06-21, B 187-93. I domen dömdes Sture Bergwall för mord på Johan Asplund den 7 november 1980. Tingsrätten fann vid en samlad bedömning av vad som förekommit i målet, att Sture Bergwalls erkännande vann stöd av den utredning som förebragts i sådan mån att det var ställt utom varje rimligt tvivel att han begått den gärning åklagaren påstått. Gärningen var med hänsyn till omständigheterna att bedöma som mord. Nedan redovisar jag först den genomgång av de uppgifter SB lämnat som jag gjort inom ramen för det uppdrag som erhållits från Riksåklagaren. Uppgifterna redovisas sammanfattande och som jag uppfattat dem. Då jag funnit skäl till det har jag efter respektive förhör gjort en egen kommentar. Sture Bergwall benämns SB och förhörsledaren benämns genomgående som F. För att kunna hålla kompletterande förhör har förundersökningen i målet återupptagits. Utredningsåtgärderna redovisas löpande. Vissa utredningsåtgärder kopplade dels till ett annat ärende och dels till ett påträffat underrättelseuppslag har också genomförts. Motparten är

Sida 12 (88) underrättad om detta material men detta redovisas inte här, då det enligt min mening saknar betydelse i resningsfrågan. Efter min egen genomgång av materialet och med denna genomgång som underlag bemöter jag därefter den av Sture Bergwall ingivna resningsansökan i målet. Kriminalkommissarie Kjell-Åke Wendt har på mitt uppdrag gått igenom den bakomliggande utredningen och hans redovisning av hållna förhör med SB redovisas som bilaga 10. Innan jag för egen del redovisar mitt intryck av utredningen kan det vara lämpligt att erinra sig vad som i utredningen var känt om Johan Asplunds(JA) utseende och klädsel vid tidpunkten kring försvinnandet. Uppgifterna fanns redovisade under flik B i förundersökningsprotokollet. När JA anmäldes försvunnen på eftermiddagen 80-11-07 angavs signalementet så att JA var ca 150 cm lång, hade ljust halvlångt nyklippt hår. Han var klädd i bruna allvädersstövlar, blå jeans, blå täckjacka, rödaktig toppluva och bar en röd skolväska. Ett par dagar senare kompletterades dessa uppgifter av Johans moder. Mössan var en röd skidluva med vit triangel fram med skidsymbol i ljusblått. På händerna hade han röda skidhandskar med ytterhölje av bävernylon. Troligen hade han den blå sidan av jackan utåt då han försvann. Han bar en mörkblå collegetröja med rött fält på axlarna, vit undertröja med cowboymotiv, långa och korta kalsonger samt en röd skolväska. Han hade mörkbruna fordrade gummistövlar med dragkedja på innersidan av skaften.

Sida 13 (88) Ytterligare några dagar senare hölls ett formellt förhör med modern. Hon hade då konstaterat att långkalsongerna var blåvitmönstrade. JA hade vita eller blå strumpor. Han hade inte tagit den skjorta som lagts fram utan en blå långärmad tröja med rund hals som tillhörde en joggingdress. På tröjans framsida fanns en röd-gul-grön engelsk text Roling samt någon ytterligare text samt ett rullskridskomotiv. Johan hade bruna allvädersstövlar och en blå-röd vändbar jacka. Skidmössan hade anträffats hemma men inte skidhandskarna (fu-prot, avsnitt B, sid 12). I förhör 94-09-01 uppgav modern att den skolväska som JA medförde vid försvinnandet var en skrikigt röd axelremsväska. JA var vältränad och hade ett födelsemärke på en plats nedanför midjan. Födelsemärket gick inte att förväxla med någon annan hudåkomma. Vid förhöret ville hon inte redogöra var på kroppen födelsemärket fanns. JA hade också ett bråck på pungen som yttrade sig som en svullnad på ena testikeln. JA hade inga operationsärr eller andra ärr på kroppen. JA var vältränad. Då modern hördes på nytt 94-09-22 uppgav hon att födelsemärket fanns högt upp på höger skinka. Huden var inte upphöjd, skrovlig eller på annat sätt avvikande från normal hud utan utgjorde en pigmentförändring. Vid förhöret ritade hon en skiss över formen på födelsemärket. I förhör 01-01-19 förklarade modern att JAs jacka var en dunjacka, att alla mössor hittats hemma och att JA därför troligen inte hade någon mössa på sig. JA ville ofta vara barhuvad då han var mån om sin frisyr. De kortkalsonger polisen en gång visat henne var fel modell, de var av herrmodell och inte barnkalsonger. JA var välbyggd och kraftig i kroppen men hade korta ben.

Sida 14 (88) Förhör 1993-03-01 Detta är det första förhör som hölls med SB sedan denne under terapi på Säters sjukhus börjat berätta om mord. Av förhöret framgick att händelsen med JA inledningsvis var helt dold för SB varefter JAs namn dök upp som fantasier. Efter en lång process med terapeuten Kjell Persson (KP) hade spänningarna successivt släppt. Under terapin blev han till 80 % säker på att han dödat JA. SB och KP åkte till Sundsvall i november 1992. Efter den resan var SB helt säker på att han var gärningsman. Det framgick att KP inför denna resa till Sundsvall visste var de skulle ta vägen och att han i förväg tagit reda på var JA bott samt att han fick hjälpa SB en del på traven. SB å sin sida uppgav att han aldrig tidigare berättat för någon om mordet, han har inte vetat att det var han. Han hade heller aldrig varit tillbaka på den aktuella platsen och ändrat på kroppens placering eller letat upp några kläder. Ordväxlingen mellan KP och SB lydde enligt det utskrivna dialogförhöret: KP- Du berättar om den resan vi gjorde SB- Ja, ställer en fråga om den. Vi kommer till Sundsvall och jag vet inte riktigt var vi skall ta vägen KP- Det stämmer bra det SB- Men jag känner alltså så småningom igen det här stället KP- Jag kan inflika att jag visste vart vi skulle ta vägen SB- Ja, just ja KP- Men jag ville inte, jag ville låta dig leda oss. Jag hade ju tagit reda på i förväg var det här brottet begicks, eller var, nej inte var brottet begicks, det visste jag inte, men var JA bodde. Det var dit jag ville att du skulle leda oss och det lät jag dig göra i viss utsträckning och jag fick hjälpa till

Sida 15 (88) lite, märkte jag för det var någon vägskylt Jo, sa du och så kände du igen dig I sak uppgav SB att han lånat en bil av en bekant, Thunstedt. Det var en Volvo, blå till färgen. Vid förhöret kom han inte ihåg Thunstedts förnamn eller var denne bodde. Han brukade träffa Thunstedt vid Lugnetbadet. Han påbörjade färden från Falun i kvällsmörkret och kom till Sundsvall när det fortfarande var mörkt. Det var en planlös färd utan mål, en irrfärd. Klockan kan ha varit 5 på morgonen när han kom till Sundsvall, den kan ha varit 7. Han åkte över Gävle och därefter E4 norrut till Sundsvall. Han hade varit i Sundsvall förut på bl.a. hundutställning. När han kom till Sundsvall hamnade han på norra sidan av staden i ett bostadsområde bredvid OBS-varuhuset. I Sundsvall parkerade han intill ett bostadsområde med 3-våningshus och ett litet köpcentrum. Vid den ovan nämnda resan var han och KP också och tittade på denna plats. Vid tiden då han förde bort JA gick han ur bilen och upp till köpcentret. Han befann sig 50-100 meter från bilen och han letade efter en pojke. Det fanns en skola i närheten. Från sin position såg han två pojkar som kom gående samtidigt. Den ene pojken var mörkare. Han kom inte ihåg något om dennes klädsel annat än att kläderna var mörka. Pojkarna skildes åt. Den andre pojken kom emot honom. Denne hade en öppen täckjacka, möjligen blå, men SB var osäker. SB ropade åt pojken att han kört på en katt. SB öppnade dörren på passagerarsidan och tog in pojken i framsätet, slog hans huvud mot instrumentbrädan så att han förmodligen tuppade av. Han visste inte om detta skedde innan eller efter det att JA förts in i bilen. Därefter körde han till Stadsberget. Han visste inte att det hette så innan resan med KP.

Sida 16 (88) Han kom inte ihåg något kring miljön där han parkerade bilen, men mindes skogen. Han såg inga byggnader på platsen. De gick ett bra stycke in i skogen. Han hasade ned JAs byxor. Han kunde inte uttala sig om några kalsonger, han hasade ned allt. JA stod med ryggen mot honom. SB böjde JA framåt och försökte tränga in i hans stjärt, vet inte om han lyckades. SB klämde samtidigt åt om pojkens hals, med tummarna på baksidan, och ströp honom. JA tömde sina kroppsvätskor och sölade ner sig själv och SB. JA hade en skada i pannan/näsan som blödde. SB tog av JA benkläder och skor. Kläderna rullades ihop och stoppades under några stenar. Han hämtade en filt i bilen och lade JA i denna. Han har inte senare varit tillbaka på Stadsberget annat än när han och KP besökte platsen. SB var säker på att kläderna gömdes på platsen. Han åkte därefter, under samma förmiddag, norrut mot Härnösand och in på en mindre väg, där kroppen gömdes. Kroppen gömdes i ett stenparti under en större sten. Han placerade kroppen i en skyddad inbuktning där den doldes av stenar. Under färden till platsen låg JA i baksätet insvept i en filt. Filten var porös, plastig på baksidan och hade legat utlagd i bilens baksäte. Han hade inget minne av hur han själv var klädd vid tillfället. Han hade inget föremål, verktyg som användes mot kroppen. Sedan åkte han tillbaka till Falun. På vägen besökte han en bensinmack med servering som var belägen på höger sida i körriktningen i höjd med Hudiksvall eller Söderhamn. Han hämtade papper och gjorde ren bilen. Det fanns blod på instrumentbrädan och golvet. Han ringde även till sin mor från macken. Han kom till Falun på kvällen och åkte till Lugnet och lämnade tillbaka bilen till Thunstedt, som de hade kommit överens om tidigare. Det var

Sida 17 (88) enda gången han lånat någon bil av Thunstedt. Hans fars släkt bodde i Bergvik utanför Söderhamn. Han hade funderingar på att hälsa på dem men kom inte ihåg om han gjorde det eller inte. Förhör 1993-03-08 SB berättade att han kom till Sundsvall på morgontimmarna medan det var mörkt. Han hade inget bestämt mål med resan. Han åkte i en ljusblå Volvo, en ganska ny bil. Han ställde bilen på höger sida i en kurva nära köpcentret, nära posten. Han lämnade bilen och gick en promenad till ett öppet torg. Han anade en skola längre bort men kunde inte beskriva denna närmare. Vid resan med KP i november var de upp till men inte in i köpcentret. Vid förhöret hade SB svårt att skilja på minnesbilder från själva händelsen och det senare besöket med KP. Det framgick också att SB följt ärendet kring JAs försvinnande i media och även följt den tidigare processen i målet. När han befann sig på det öppna området såg han två pojkar som kom ut ur en port, eller kom tillsammans. Pojkarna skiljdes åt. Den mörke pojken gick mot skolan medan den ljuse gick mer mot köpcentret. SB gick fram mot den senare och berättade att han kört på en katt. Framme vid bilen öppnade SB bildörren, knuffade in pojken och slog hans huvud mot instrumentbrädan. JA satt ihopsjunken i framsätet. SB vände bilen och körde mot staden. Därefter berättade SB detaljerat hur han stannade på Stadsberget och tog ut JA ur bilen. De gick 100-200 meter in i skogen. Sedan han strypt JA gömde han byxor, underkläder och skor under en sten och lade mossa över. Kläderna borde, enligt SB, kunna hittas vid en noggrann

Sida 18 (88) undersökning. JA hade en jacka på sig som var blå eller röd. SB kunde inte beskriva JAs skor eller byxor. JA hade en stickad mössa. SB kunde inte beskriva denna och han kom inte ihåg färgen. JA var ljushårig med håret mer långt än kort, han var spenslig eller av normal kroppsbyggnad. SB hade svårt att minnas om den täckjacka JA bar var röd eller blå. Med JA insvept i en filt i baksätet körde han åter norrut. Efter att ha passerat Timrå, men innan Härnösand, tog han av åt höger. Han passerade hus och körde 10-15 minuter till. Han kom fram till ett stenröse liknande område, han anade att han var nära havet. SB öppnade den bakre bildörren men lät JA ligga kvar. Genom att först rulla bort stenar skapade han ett utrymme ca 2 meter från bilen. Där gömdes JA bakom stenar. SB kontrollerade i bilen att allt följt med och inget blivit kvar. Under förhöret ställde F en ledande fråga till SB då han frågade om JA hade någon väska med sig. SB svarade det vet jag inte. Därefter återvände SB till Falun. Han kunde nu erinra sig att han själv vid tillfället var klädd i en vit täckjacka som han kastade efteråt. Han trodde också att han nämnde något om bilpläden när han återlämnade bilen. Sammanlagt var han borta 1 ½ dygn, ungefär, och det dröjde ytterligare ett ½ dygn innan bilen återlämnades. Förhöret bifogas i sin helhet, bilaga 11. Kommentar JA försvann under dagen 1980-11-07, troligen på morgonen. Det hade således förflutit många år innan SB erkände att det var han som fört bort pojken. Detta var naturligtvis något som måste beaktas vid värderingen

Sida 19 (88) av de uppgifter han lämnade i polisförhör efter en sådan avsevärd tidsrymd. Det var med andra ord naturligt att det var svårt för honom att redogöra för detaljer vid de enskilda händelserna. Däremot var det viktigt att berättelsen i de centrala delarna var och förblev stabil. De två ovan redovisade förhören var de första viktiga polisförhören som hölls med SB i det nu aktuella ärendet och var också upptakten till de omfattande utredningar som kom att bedrivas mot SB. Förhören var omfattande och SB fick tillfälle att i detalj redogöra för händelseförloppet som han kom ihåg det. De båda förhören hölls med bara en veckas mellanrum. Förhören föregicks av ett omfattande terapiarbete och SB hade till och med besökt den plats där JA skulle ha rövats bort samt mordplatsen tillsammans med terapeuten KP. De uppgifter SB lämnade i de båda förhören framstod som stabila i de centrala delarna om än med vissa smärre oklarheter. Det var till exempel oklart om SB inledningsvis menade att han lämnade tillbaka bilen den 7 eller 8 november. Från förhören kan man utläsa att SB hade svårt att närmare beskriva var mordplatsen på Norra Stadsberget var belägen. Av en av KP senare upprättad promemoria (fu-prot flik D, sid 48) framgick att då han besökte platsen tillsammans med SB, så parkerades bilen på parkeringsplatsen vid slutet av bilvägen på Norra Stadsberget. Sannolikt var denna omständighet bekant för F som på sidan 21 i förhöret från 1993-03-08 sade När du kommit fram till den här parkeringsplatsen och din avsikt var så att ta ut pojken ur bilen, kan du berätta hur det här då gick till då sedan?. Det är också så att F sannolikt kände till att JA vid försvinnandet var iklädd bruna allvädersstövlar. Den uppgift SB lämnade, att JA hade skor på fötterna, var följaktligen fel. På sidan 28 i förhöret nämnt ovan sade F Ja Sture, nu var vi uppe på Stadsberget här och JA låg på marken och

Sida 20 (88) du hade klätt av honom byxorna och du hade tagit av fotbeklädnaden också. Något längre ned i förhöret anpassade sig SB och svarade Jag stoppar undan fotbeklädnaden och byxorna. Båda förhören ovan är hållna och utskrivna i dialogform. På sidan 40 i det senare av de båda förhören, efter ett byte av band, sammanfattade F SBs berättelse. SB bekräftade att uppgifterna var korrekta. I sin sammanfattning redogjorde F för detaljer som det inte går att utläsa att SB tidigare sagt. Bland annat att SB under färden mot Åvike tagit av åt höger och att sista minnesbilden av fastigheter var att det på vänster sida skulle finnas en fastighet för en familj som var ljusgrön till färgen. Uppgiften var viktig för att kunna identifiera den väg SB körde in på. När och hur SB lämnade denna uppgift framgår inte av utredningen. Uppgiften kom att ha betydelse redan vid vallningen några dagar senare. Det kan noteras att under de två inledande förhören nämndes inget om någon styckning av kroppen och på direkt fråga förnekade SB att något verktyg kommit till användning mot kroppen. Sedan tidigare var det känt att en pojke som var bosatt på våningen ovanför JA, då han var på väg till skolan, sett JA stå påklädd i hallen i sin bostad klockan 07.55 samt att några småflickor klockan 08.00 ringde på hos JA för att lämna tillbaka familjens katt, utan att någon öppnade(domen sid 5). Då JAs katt inte var hemma var det lätt att föreställa sig att om någon kom fram till honom och berättade att en katt blivit överkörd, så borde han bli både orolig och intresserad. Berättelsen om den överkörda katten passade mycket väl in i det tidigare kända händelseförloppet och naturligtvis fanns det, åtminstone en teoretisk möjlighet, att en tillrest mördare från Sundsvall skulle, av en slump, välja just en sådan historia för att locka JA till bilen.