Skatter i Torahn Bibelstudium nr 3, A Sabbaten den 16 oktober 2010 Lech Lecha Gå ut *l]a&l, Torahtext: 1 Mos 12:1 17:27 Haftarah: Jes 40:27 41:16 Apostoliska skrifterna: Matt 5:1 7:29 Jag skall lägga min Torah i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. (Jer 31:33) Veckans torahavsnitt handlar om de historiska händelser som är förknippade med det judiska folkets rötter. Till skillnad från de två föregående torahavsnitten som i tid sträckte sig ända från Eden till Babel, så handlar detta avsnitt om en individ och hans familj och vi rör oss inom en tidsperiod på kanske högst två hundra år. Trots att texten är begränsad till några få personer, så är resultaten av händelserna omfattande. Veckans textavsnitt kan sammanfattas i två enkla ord: människor och löften. Ett särskilt folk Speciella löften Ett särskilt folk Vi ska i veckans textavsnitt stifta bekantskap med några av de människor som är huvudpersoner i berättelsen om, hur det judiska folket växte fram. Dessa människor spelar också en betydande roll
i den utveckling som så småningom kommer att leda fram till Messias. Den mest framträdande gestalten i vår text är Abraham. Vi måste komma ihåg, att vi här liksom då det gäller så många andra personligheter i Torahn endast får reda på de detaljer som är av betydelse för det stora sammanhanget. Kanske att det mest framträdande draget hos Abraham är hans tro och förtröstan på Gud och hans ord. Det kan inte ha varit någon lätt uppgift att lämna hela sin släkt och dra iväg mot ett okänt mål för att sedan leva resten av sitt vuxna liv grundat på några löften som en osynlig Gud hade gett honom. Abraham är omtalad vid ett flertal tillfällen i Nya testamentet. Kanske att den mest kända texten är den i Hebr 11:8-12, där det berättas att Abraham och hans fru Sara litade på honom som hade gett löftet. Abraham ville i tro följa Herren till ett främmande land, eftersom han väntade på staden med de fasta grundvalarna, den som Gud har format och skapat. (v 10) Det var med andra ord inte endast ett nytt landområde Abraham sökte efter, utan det var den plats där Herren själv bodde som Abraham hade i sikte. En av anledningarna till att vi känner oss så dragna till Abraham och hans tro kan vara, att han känns så mänsklig. Men trots detta, blev Abraham utvald att vara den som fick föra den gudfruktiga delen av mänskligheten vidare från Set till Noa och nu till den egna generationen. Torahn beskriver dels en del av hans klavertramp och dels något av hans storhet. De flesta menar till exempel, att Abraham från allra första början skulle varit uppriktig mot Farao i 1 Mos 12:10-20 angående vem Saraj i själva verket var. Vi känner också till, att Abraham senare tog saken i egna händer, när han insåg att hans åldriga hustru inte skulle kunna föda den efterlängtade löftessonen. (Se 1 Mos 16:1-4!) Abraham gjorde här ett allvarligt misstag, men det berodde ju egentligen på, att han tog 2
Guds löfte om att han skulle bli en fader till många folk på sådant allvar, att han helt enkelt var tvungen att skaffa en arvinge! Saraj och Hagar är också två viktiga personligheter i veckans textavsnitt. Ofta betraktas Saraj som den mer andliga av de två medan Hagar betraktas som hedningen. Torahn ger emellertid en mer varierad bild av Hagar. Hagar var inte semit och tillhörde inte heller Abrahams familj utan var endast Sarajs tjänstekvinna. Enligt dåtidens sed gav Saraj (som inte kunde få några barn) Hagar till Abraham, så att hon eventuellt skulle kunna ge honom en arvinge. Saraj började känna sig förödmjukad, eftersom hon inte kunnat ge sin man ett barn. Det ansågs nämligen som en vanära att vara ofruktsam. Enligt 1 Mos 16:6 så började Saraj behandla Hagar illa. Gud sände en ängel för att trösta Hagar och han säger, att HERREN har hört hur du har lidit. (v 11) Detta antyder att hon i sin nöd bad till Abrahams Gud. Det berättas vidare, att hon tillbad Herren: Hon gav HERREN, som hade talat med henne, ett namn. Hon sade: Du är den Gud som ser mig. (v 13) Det verkar alltså som att Hagar (som inte var semit) hade ett personligt förhållande till Abrahams Gud. Hon bad till honom och hörde hans röst. Hon visste, att Gud talade personligt, att han sände hjälpande änglar och att han var en Gud som hjälpte och tröstade sitt folk. Vi vet inte, hur Hagar kom till tro på Gud, men vi kan anta, att Abrahams och Saras tro hade gjort intryck på henne. Ängeln som visade sig för Hagar gav henne även en uppenbarelse och berättade, att hon skulle föda en son. Denna pojke skulle vara som en vildåsna. Hans hand skulle vara emot var man och alla skulle vara emot honom och han skulle ligga i 3
strid med sina bröder. (v 12) Gud talade även om för henne, att pojken skulle heta Ismael, vilket betyder Gud hör. Ismael skulle genom sitt namn alltid påminna sin mamma om, hur Abrahams Gud (inte hennes gamla egyptiska gudar som hon var på väg att återvända till) hade mött henne i sin nöd. De flesta bibelkommentatorer är överens om, att Ismael blev stamfader till de arabiska folken. De arabiska folkens långa historia, som är ättlingar till Ismael, är en otvetydig kommentar på uppfyllelsen av denna gamla profetia [1 Mos 16:12] som på ett intensivt sätt utspelas i den nuvarande israelisk/arabiska konflikten. 1 I vår text finner vi även Melkisedek (1 Mos 14:17-20) en man höljd i dunkel och som det lämnas väldigt lite information om. Vi vet emellertid, att hans namn betyder Min kung är rättfärdighet och att han var en präst och kung på Abrahams tid. Texten antyder även, att han tillbad Gud den Högste och att Abraham gav tionde till honom. Allt därutöver blir spekulationer. En gammal och mycket intressant upplysning om Melkisedek finns för övrigt bland Dödahavsrullarna. Där berättas det, att han var upphöjd över alla änglarna. Charlesworth berättar angående 11Q Melch, att det påstås att han [Melkisedek] ska leda en himmelsk domstol och avkunna domar med hjälp av andra änglar. Charlesworth säger vidare, att Dödahavsrullarna antyder, att Melkisedek var en överstepräst i det himmelska templet och identifierades med ärkeängeln Mikael som utför tjänsten som den himmelske prästen enligt den rabbinska litteraturen. 2 1 Rabbin Elie Munk, The Call of the Torah (Bereshit), sid 331. 2 J. H. Charlesworth, Old Testament Pseudepigrapha, band 1, sid 249, 250. 4
Hebreerbrevets författare uttrycker sig på följande sätt angående Melkisedek: Han står där utan far, utan mor och utan släktregister. Hans dagar har ingen början och hans liv har inget slut: han är lik Guds Son och förblir präst för evigt. (Hebr 7:3) Kanske att Abrahams upplevelse med Melkisedek var just vad Yeshua talade om i Joh 8:56: Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad. Vilken dag? Den dag då Yeshua, rättfärdighetens konung ska uppenbara sig för alla och sätta sig på Davids tron! (Se Ps 110:1-4!) Speciella löften Veckans torahavsnitt handlar inte endast om olika personligheter, utan även om de alldeles speciella löften Gud gav till dessa människor. Dessa löften gavs antingen som profetior eller förbund. Det som är mest framträdande i veckans textavsnitt är förbundet som Gud ingick med Abraham och som ligger till grund för, hur Herren sedan kom/kommer att handla med Israel. Huvuddelen av detta förbund återfinns i 1 Mos 12:1-3. Abraham fick löfte om, att han både skulle bli en framstående person och en stor nation. Han fick också reda på, att han skulle bli till stor välsignelse för andra människor. Dessa människor skulle antingen få uppleva välsignelse eller förbannelse beroende på, om de välsignade Abraham och hans ättlingar eller ej. Slutligen får Abraham och hans efterkommande ett löfte om ett hemland Kanaans land där de skulle få bo. Dessutom vet vi från Nya testamentet, att detta förbund med Abraham hjälper oss att förstå, hur vi ska förhålla oss till Herren. Det är därför nödvändigt, att vi ser lite närmare på detta textavsnitt. Gud gav alltså alla dessa löften till Abraham genom ett så kallat förbund. Ett förbund var ett juridiskt dokument mellan två eller flera parter. Ibland handlade det om affärsöverenskommelser och 5
ibland kunde det vara äktenskapskontrakt. En annan typ av förbund var överenskommelser mellan olika nationer. Hur man ingick dessa förbund var delvis beroende av vilken typ av överenskommelser som skulle göras. Vissa detaljer hör emellertid samman med de flesta förbund och de finns även omnämnda i det förbund Gud ingick med Abraham. Så gott som alla antikens förbund som ingicks i den här delen av världen hade religiösa inslag. Gudarna skulle vara vittnen mellan de olika parterna för att på så sätt betona allvaret i, att det som lovats också skulle hållas. I fallet med Abraham var det Gud som tog initiativet till förbundet och han kunde inte åberopa någon högre instans än sig själv som garant för löftena. Det var också vanligt, att det slaktades offerdjur i samband med att ett förbund ingicks. Från arkeologiska fynd vet man, att det uttalades en förbannelse över den som inte höll sig till förbundet. Den som uttalade förbannelsen tillkännagav, att han förväntade sig, att den skulle bli en verklighet för den som bröt sina förbundsförpliktelser. Ordalydelsen för förbannelsen var ungefär så här: På samma sätt som detta djur har blivit styckat, så må [vem det nu gällde] bli styckad. En vanlig hebreisk benämning för att ingå ett förbund var att skära ett förbund. Upphovet till detta uttryck ligger förmodligen i denna gamla sed att slakta och stycka offerdjur i samband med sådana här förbund. I 1 Mos 15:9-21 ser vi, att Herren använde sig av den tidens kulturella seder för att ingå förbundet med Abraham. Eftersom det är Gud som bestämde villkoren för detta förbund, så är det ett ovillkorligt förbund. Vi ser därför, att det var Herren själv som i Abrahams syn passerade mellan de djur som Abraham hade fått slakta och stycka. Genom detta förstod Abraham (eftersom han var införstådd med sin kulturs seder och bruk), att det helt och fullt var Guds åtagande att hålla de löften han gett. Eftersom det var helt omöjligt för Herren att bli styckad på samma sätt som offerdjuren 6
blivit, så gav det Abraham en garanti för, att Gud helt och fullt menade att hålla sina löften. Det finns ytterligare en parallell mellan det förbund som gjordes med Abraham och med andra förbund från samma tidsperiod ett förbundstecken. I vår text talar Herren om ett klart och tydligt tecken i samband med förbundet med Abraham omskärelsen. (Se kap 17!) Vad har omskärelsen för innebörd? En del menar, att den har hygieniska effekter och på så sätt hindrar olika slags sjukdomar. Eftersom det är allmänt känt, att omskärelse praktiserades bland folken i hela Mellanöstern 3 och inte har sitt ursprung i 1 Mos 17, så menar andra, att omskärelsen är ett tecken på, hur denna rit trängde sig in i judendomen från omkringliggande kulturer. Hur viktiga dessa båda argument än må vara (hygien och kulturell tradition), så säger texten trots allt, att omskärelsen gavs av Gud till Abraham och hans ättlingar som ett tecken på förbundet. Det finns emellertid ytterligare en anledning till omskärelsen. Herren nämner detta i 5 Mos 30:6 och talar om att omskära ditt hjärta och i Kol 2:11 talas det om omskärelse av er syndiga natur. Båda texterna refererar till samma andliga erfarenhet. När Herren omskär dem som kommer till honom för att bli frälsta, så säger Nya testamentet, att något dör, att något föds och att något blir borttaget. Romarbrevet 6 säger, att vår gamla människa dör. Den överlevde helt enkelt inte Yeshuas korsfästelse! På samma sätt som Yeshua uppstod till ett nytt liv så blir vi nya skapelser i honom vi blir födda på nytt! Slutligen 3 Så långt man vet var filisteerna den enda folkgrupp som inte praktiserade omskärelse. Bibeln kallar dem för de oomskurna. (Se Dom 15:18; 1 Sam 17:26, 36!) Arkeologiska fynd visar, att kananeerna praktiserade omskärelse redan under 13:e och 14:e århundradet före Kristus. 7
gjorde Herren en fantastisk förändring av vårt förhållande till synden. Han inte bara tog död på den gamla människan, utan han utförde även en andlig operation kallad omskärelse. I Kol 2:11-13 kan vi läsa: I honom [Yeshua] blev också ni omskurna, inte med människohand, utan med Kristi omskärelse, då ni avkläddes er syndiga natur och begravdes med honom genom dopet. I dopet blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft, han som har uppväckt honom från de döda. Ni som var döda på grund av era överträdelser och er oomskurna natur, också er har han gjort levande med Kristus. Detta textsammanhang skulle vara omöjligt att förstå, om vi inte kände till, vad omskärelse innebär. På samma sätt som en bit av den fysiska kroppen helt och fullt avlägsnades, så är det också på det andliga området. Det fantastiska är, att Kolosserbrevet säger, att den syndiga naturen helt är avlägsnad från den nya skapelsen! Det innebär, att när vi i tro tagit emot Yeshua, så har vi blivit nya skapelser. Vår gamla identitet har blivit förvandlad. Från att ha varit syndare blir vi rättfärdiga. Synden har inte längre samma makt över oss som tidigare. Vi kan frimodigt med Guds Andes kraft och på Ordets grund säga nej till synden eftersom den nu inte längre är så intimt sammanknippad med oss på grund av den andliga omskärelsen. Omskärelsen är alltså ett tecken på det förbund som Gud ingick med vår fader Abraham. Omskärelsen är även en bild på vad det innebär att bli andligt omskuren ett tecken på det andliga underverk som Gud gör med dem som tar emot Yeshua. Översättning och bearbetning: Föreningen Shabbat Shalom Författare: Ariel Berkowitz, Jerusalem Föreningen Shabbat Shalom Mer info nästa sida! 8
Mersmak? Du kan också få Shabbat Shalom hemsänd i din brevlåda helt utan kostnad. Utöver kommentarerna till veckans textavsnitt kan du bland annat läsa en aktuell artikel Önskar du ett provnummer? Skicka oss ett mejl med namn, adress och telefonnummer, så kommer intressant läsning i din brevlåda om några dagar! Barn eller barnbarn? Då kanske du är intresserad av ett nummer av Shabbat Shaloms Torahpyssel!? En liten pysselsida för varje vecka i anslutning till veckans textavsnitt! Mejla till: foreningen.shabbat.shalom@gmail.com 9