Ja, så är det dags att pränta ner några minnen igen. Vi har ju varit hemma i Sverige och haft det trevligt med alla vänner och släktingar. Nu är vi tillbaka i de gamla spåren igen. Just nu långt uppe i norr utmed Australiens ostkust, ankrade i en vik och skall här vänta ut det dåliga vädret. Mer om det sen. 2007-08-27 Loggbok nr 139 Scarborough marina Vi kom nerdimpande på Brisbanes flygplats ganska sent. Ytterligare tid fick spenderas på att leta bagage. Våra väskor kom nästan sist. När vi sedan skulle genom tullen hade jag deklarerat att vi inte hade något ovanligt. Glömde totalt bort att jag hade ett par plywoodskivor som skydd för nya vindflöjlen. Det gillades inte av karantänsfolket som ansåg att det var trä och sådant får man inte föra in hur som helst. Aja baja, blev det och sedan bar det av ut i friheten. Vi bestämde oss för att ta en taxi de 3-4 milen ut till båten. Vad är nu nyckeln till grinden? Och båten? Båda värdefulla, om vi inte skulle gå brandvakt. Vi hittade dem där vi stoppat ner dem i ryggsäcken och en lättnads suck steg ur våra trötta kroppar. Att resa direkt från Stockholm till Brisbane tar ju lite på krafterna, det märktes. Taxichaffisen råkade köra så fel att vi hamnade ute på en bakgård, men som tur var hade han en karta så det redde upp sig. Våran Stressless tog mot oss med den sedvanliga lukten, dock inte så farligt utan vi kunde lägga oss direkt. Klockan var väl framåt två, så sömnen infann sig direkt och vi vaknade först till 11-kaffet. Nu var det bråda dagar. Allt skulle städas ut. Madrasser och dynor skulle ut i friska luften. Uppackning av allt vi hade med oss. Reservdelarna till motorn plockades varligt fram. Allt raskades undan på ett par dagar så vi kunde planera lite vad vi skulle ta oss för. Motorn hade ju läckt lite av sitt internvatten, och det skall inte vara i kölsvinet. Därför hade jag släpat på en hel cylinder mm för utbyte. Glad i hågen så började skruvandet. Jag antog att det var tredje cylindern som hade lite otäta o-ringar som gjorde att vattnet kunde sippra ut där. När allt var bortmonterat så kunde jag bara konstatera att där var det tätt. Däremot så hade en av frostpluggarna börjat läcka. Ordentlig rengöring av toppen och sedan fram med epoxylim som skulle fungera som både tätmassa och lim. Nu fungerar den inte som frostplugg längre, men vad gör det, när tempen de närmaste åren ligger på 20 plus. Mot norr Men innan vi kunde segla iväg, skulle båten upp och få sig en avhyvling under vattenlinjen. Såg faktiskt ganska bra ut när kranen lyfte Stressless med mast och allt. Tre dagars intensivt arbete tog vid och på tredje dagens eftermiddag, så plumsade vi i igen med färg på både mössa, tröjor och en del på båten, hade också fastnat av de 2 gallon vi smetat på. 86 % koppar oxid innehåller den färg vi använder. Här i Australien har man en helt annan syn på detta än vi där hemma. Här har det kommit en massa främmande organismer som inte naturligt finns i vattnen, och det vill man verkligen förhindra. Det finns ju många synpunkter på detta med miljö! Vi tog bussen några gånger till ett stort affärscentra och våran rullväska blev hjulbent av allt vi kunde lassa ner i den. Dessutom tyngde var sin ryggsäck, ändå vi bara hade de lätta sakerna där. Tänk vad smidigt att handla när man har husbil. Bara kundvagnen direkt ut till parkeringen och in i husbilens stuvfack eller kylskåp. Den prydligt målade röda vattenlinjen försvann lite neråt för varje vända. Men vi skulle ju upp och runda York halvön och där finns inte mycket att handla efter storstaden Cairn.
Kampen mot Fraser Iland Denna ö är faktiskt världens största sandö. Vi var tre båtar som lämnade Scarborough marina för att försöka ha sällskap norröver. Utanför marinan gjordes diverse prov då både danske Henning på Kuta och vi hade grejat med våra autopiloter. Men innan dess hade det förts många diskussioner om vilken väg vi skulle ta vid Fraser Island. Jag snackade med en inhemsk seglare som hade en gammal nordisk träfolka och han menade på att det blir ca 90 NM extra runt Fraser ön. Hur det än mättes i sjökorten kom det fram till att det var bara dryga 40 längre och då slapp man det trånga och besvärliga Great Sandy Strait, som vi seglade igenom när vi kom norr ifrån. Jag ville gå den sträckan, men tidvattnet, som man måste passa där, passade illa, varför majoritetens beslut blev runt denna sandö. Lagom till det började skymma så kom vi så vid vägvalet. Att väja in i stora sandgenomgången eller segla runt ön, det var frågan. Som ni förstår av överskriften så blev det runt. Nu är det så att Australien är en strömdelare av den stora ekvatoriella strömmen som går från öster mot väster, och den kan inte gå genom land. Därför går en del norr om Australien genom Torres sund medan en del går söderöver. Denna ström kan rinna med 2-3 knop och dessa 3 knop hade vi utanför Fraser. Vi motorseglade för att komma någon vart och den känsla som infann sig när vi kunde runda ön och när motströmmen släppte, den var ljuvlig. När vi senare räknade ut den sträckan vi tillryggalagt genom vattnet, ja, då saknades det inte mycket i de 90 mil längre som meddelats oss. I gryningen så såg vi stora barriärrevets första öar. Selingen skulle ju gå innanför detta världens längsta rev och i skyddade vatten, vad gäller vågorna, men även fullt av undervattensrev. Dessa var på de flesta ställena mycket noggrant angivna i sjökorten, så de skulle vi kunna hålla oss ifrån. Denna första etapp varade tre dygn och var ganska vindfattig. Någon timme innan gryning så ankrade vi utanför Keppels marina. Sjön var så lugn att båten låg totalt stilla, fast havet låg i stort sett öppet. Vi sov verkligen ut ordentligt innan vi ringde till Helen och Tomas som med sin båt Smilla har lagt till för en lite längre tid här. Tomas kom och hämtade oss och vi fick en trevlig förmiddag tillsammans, detta trots att de flyttat in i sitt nya hus och hade massor att göra, inte med huset, det var fantastiskt, utan alla grejor som skulle på plats. Huset låg jättefint ute på en udde och hade havsutsikt på tre sidor. Vad kul att de hittade sitt drömhus, och fick köpa det. De berättade att det är inte så välordnat som hemma med husköp, det går till på ett annorlunda sätt. Dessutom så det lite mer omständigt för invandrare att köpa, så när den byråkratiska kvarnen har malt färdigt, kanske huset är sålt för ägaren ville inte vänta. Nu blev det så i alla fall, att de fick köpa det och vi gratulerar verkligen till ett otroligt hus. Den sista juli så startade vi, efter en dag i marinan, mot nya mål. Vi hade upptäckt att detta med lite nattseglingar funkade ganska bra. Nätterna började bli något varmare så de nordiska termobrallorna blev undanlagda. Vi passerade MacKey och hade det ganska mysigt, då vi blev anropade av Xora. Vi svarade men de hörde oss inte. Det hade varit lite trubbel med deras VHF-radio, men vi gick över på kortvågsradion. Där fick vi det dystra meddelandet att deras propelleraxeltätning hade vridigt sig och de hade fixera det med ståltråd. Om detta går isär så tränger det in vatten i båten och det kan bli mycket allvarligt. De beslutade vända och gå in till MacKey för att lyfta båten. Vi måste segla ner dit, sa Anita och när vi kommer utanför, så får vi väl anropa någon som kan bogsera oss. Denna stad har mycket tidvatten och även strömmar. Det var dåligt med vind och det är en förhöjd risk att man inte har tillräckligt med vind så båten kan seglas dit man vill. Många har drivit rakt upp på rev, bara för att det var för lite vind. Det var inget svårt beslut att vända för oss. Vi startade motorn och tog en liten genväg ner mot MacKey medan vi hade radiokontakt med Xora. Snart så dök de upp i diset och gryningen och vi fick över ett bogserrep och
drog in dem i hamnen. Där fanns service att få för det mesta. De fick dock beställa en ny tätning och denna gång blev det inte den gamla beprövade oljefyllda tätningen utan en PSS tätning. Det var inte slut med dessa bekymmer. Jag kollade vårat kylsystem och upptäckte att det var tomt i expansionskärlet. Vad nu! Det var inte tätt. Det var en kille som hade svårt att sova den natten, då tankarna rusade runt i huvudet vad det kunde vara. Till slut så bestämde jag mig för att det måsta vara mittcylinderns frostpuggar som inte tätar. Om jag nu gör så och så, kanske jag kan lyfta bara den toppen och slippa demontera alla topparna. Dagen efter sattes planen i gång och det gick. (kollade precis nu att det är tätt). Radiotrubbel Det blir tydligen bara en massa uppräknande problem denna loggbok. Men vi hade haft problem med våran amatörradiostation. Den ville inte stämma av mot den antenn vi hade. Många timmar tillbringades nere i aktre stuvutrymmet i en inte speciellt bekväm ställning, jobbande med AH4 antennavstämmaren. Vi är även bestyckade med en AH140 som användes till vår marinbandssändare. Nu kopplade vi om för att kolla om det verkligen var fel på radion, eller på antennenheten. Kunde glad konstatera att radion fungerade. Vi fick en hel del tips från Roy på Swedish Radio Supply i Karlstad. Han svarade direkt på mail fast det var högsommarsemestertid där hemma. Om ni bara visste vad det känns skönt att få ett svar i brevlådan dagen efter, om det bara är ett mail som säger att de mottagit mitt mail. Nu var det till och med så att Roy hade engagerat sig i mitt fall och gav en del värdefulla tips. Jag kröp ner i stuven igen och kopplade provisoriskt dit det hela, och det fungerade! Vad jag gjort vet jag inte, men allt monterades på plats. Satte mig vid apparaten och solen gick ner direkt. Nu var det samma visa. Vad är detta? Kopplade om så vi kund köra våra mail även på den stora radion. Ni tror mig inte, men då la den av också. Jag drog nya kablar, kollade mina jordplattors förbindning och hittade inga fel. Vad gör vi nu då? Att segla ut på stora havet utan radio, det går ju inte i dessa upplysningens tider. Om positionsrapporten uteblir, så är väl det samma sak att vi är saknade. Det får ju inte hända. I den antennavstämningsenheten så går jordskruven igenom plastlådan och den var dåligt dragen. Om det var plasten som krympt eller inte vet jag ej, men efter massor av timmar så hittade jag felet och när allt var åtdraget, då funkade stationen. Den andra då? Jo den måste ha en spricka i laminatet och ojämnheterna när jag skruvar fast den gör att den inte funkar. Nu sitter den på fyra o-ringar och fungerar. Jag har även bytt den tjocka otympliga antennkabeln som går in i enheten till en lite tunnare så nu bänder det inte så mycket i kretskortet. AIS Måste ju berätta lite om säkerheten ombord. Pryldille, som man har, ger ju sig uttryck på många konstiga sätt. Vi har ju köpt vår marinsändare med en panikknapp. Har beskrivit den i tidigare loggbok. Även VHF-en har en liknande funktion. Nu har det kommit något som heter Automatic Identification System vilket förkortas AIS. Vi har sett och letat efter sådana mottagare som tar emot dessa signaler från andra båtar. Det är nämligen så att reglerna påbjuder att alla båtar över 300 ton måste ha en transponder. DVS en speciell utrustning som sänder och tar emot signaler och omvandlar dessa till användbara data för radar och plottrar på fartygen. Nu finns det också en förenklad utrustning som inte är riktigt så sofistikerad för fritidsbåtar mm. Vi blev övertygade av Gunnar på företaget Vågspel, att vi skulle köpa en sådan transponder så även vi blir synliga på fartygens radar och plottrar. Eftersom det inte är astronomis-
ka kostnader så var det självklart, att när vi ändå var nära Grötö på västkusten, ett besök hos Vågspel var påkallat. Det resulterade i en utrustning som heter True Heading och är en liten gul sak som sitter monterad upp och ner vid kartbordet. Vilken grej! Kan verkligen rekommenderas. Tänk om alla båtar var försedda med dessa AIS-apparater. Nu ser man direkt på datorn när det finns stora båtar i närheten. Vad de har för kurs, om de kommer nära oss. Det tog ett tag att tyda alla data. En uppgift som räknades ut var att den tankern som kommer ifatt dig har med nuvarande fart och kurs ca 1 timma och 30 minuter och den kommer att passera dig på styrbords sida med 1,089 NM. Nu ändras ju dessa uppgifter allt eftersom vi närmar varandra, men det är helt otroligt. Dessutom så sänds ju allas MMSI nummer så med en modern VHF kan du ringa direkt till båten. Det är därför som det blir mer och mer vanligt att fartygen inte lyssnar på kanal 16 på VHF-en. Cairns Gemensamt bestämdes att vi skulle stanna i Cairns i 4 dagar. Någon dag innan fick vi kontakt med vår mobiltelefon till stadens marina. Vi hade hört att det var mycket svårt att få plats, men vi kunde ordna två platser via telefonen. Henning hade seglat en annan väg och var redan i Cairns, så mötet blev igen mycket trevligt och det blev ordning på 11-kaffet igen. Det blev hela 10 dagar för det var kulingvarning norrut. Men i en trevlig stad är det aldrig några problem med att fördriva tiden. Men även den dagen randas då det blir fint väder. Vi fick fina prognoser och hade lyxsegling utmed kusten upp till Margret bay dit vi anlände efter en blåsig dag i går. Det gick till och med ganska stora vågor innanför revet. Men vi hade en så dålig ankring på förra stället att vi tog mod till oss och seglade de 50 NM till denna vik. Tyvärr så går det in lite dyning då det är högvatten, så det gick inte att ligga på sidan i natt, man välte helt enkelt då båten kom i otakt och rullade ordentligt. Men ankarbotten är jättebra och vi sitter som i berg. Måste nämna litet om naturen utmed kusten. På ena sidan om oss är låga korallöar och på andra sidan är det mesta bergsmassiv. Klippiga och taggiga som ger bestående intryck när solstrålarna träffar dessa massiv i soluppgången. Nästan hela vägen upp har vi haft valmöten. Här är också, liksom det var på Tonga, platser där valarna går upp från Antarktis och föder sina ungar och även tillverkar nya. Hannarna har märkliga ritualer för sig. Förmodligen tar de fart nere från botten och sedan kastar de sig upp i luften, landar med ett brak och kaskader med vatten. Däremot har vi aldrig sett en val stående rakt upp och ner och med stjärten flera meter upp i luften, vickande den i alla riktningar. Otaliga delfinbesök har vi haft. En hade nog varit i slagsmål med en tigerhaj, för hans vertikalfena var strimlad. De stannade nog hos oss i en timme. En annan gång så kom det en ensam delfin och jag började prata med den. Vet inte om jag inbillar mig, men faktum är at den lämnade bogvågen, backade tillbaka och simmade snett in mot där jag satt och jag upplevde att den tittade på mig. Förmodligen inte mycket att ha, konstaterade den och försvann. Norr om Cairns i Cooktown så är det faktiskt så att regnskogen går ända ner till havet och det är, enligt Australiensarna, den enda plats i världen där det gör så. Från denna vik där vi ankrat nu, lär det vara mycket sanddyner resten av de ca 80 NM vi har kvar till toppen. Nu skall vi jobba lite med båten igen för att dryga ut väntans tider till bättre väder. Vi har fullmåne nu, men den får lysa i fred utan att vägleda oss på nattliga seglingar, åtminstone på en halv vecka. Värmen har kommit tillbaka och det är riktigt svettigt nu. Klockan är 8 på morgonen och vi har 26.5 nere i båten och det med vinden vinande i riggen, men vi har det bara bra. Snart är
det grötfrukost och sedan tar arbetet vid. Som ni förstår så är vi inte sysslolösa. Har med en Sudoku-tidning som ligger oanvänd! Ha det nu så bra i det kommande höstmörkret. Ut och skörda årets skördar. Gun-Britt och Ingmar