Övervakning av implementeringen av 2010 års HNS-konvention (dagordningspunkt 3)

Instruktion 1 2013-04-11 Justitiedepartementet Enheten för immaterialrätt och transporträtt Rättssakkunnige Mikael Hjort 100:e mötet i Internationella sjöfartsorganisationens juridiska kommitté Gemensamberedning med A/DISK, Fi/BA, Fö/SSK, Ju/BIRS, Ju/DOM, Ju/EU, Ju/L2, Ju/L4, Ju/L5, Ju/KRIM, Ju/PO, Ju/Å, M/Na, M/R, N/RS, N/TE, SB/EU, SB/SAM och UD/FMR har genomförts. Dokumentbeteckning LEG 100/1 13. och beredningsläge Den 15 19 april 2013 äger det 100:e mötet i Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) juridiska kommitté rum. Mötet är förlagt till IMO:s högkvarter i London. Mötet kommer att ägnas åt ett flertal olika frågor, bland annat implementeringen av HNS-konventionen, diskriminering av sjömän, bevarandet av bevis i samband med brott på fartyg och ansvarsfrågor i samband med s.k. offshore-verksamhet. Dagordningen framgår av dokument LEG 100/1/Rev. 1. Övervakning av implementeringen av 2010 års HNS-konvention (dagordningspunkt 3) LEG 100/3 Dokumentet (LEG 100/3) är en rapport från en workshop som hölls i London den 12 13 november 2012, vid vilken det utarbetades riktlinjer för den rapportering av mottaget gods som HNS-konventionen föreskriver. Det togs också fram mallar för formulär och information att användas i samband med rapporteringen. SE deltog vid denna workshop och framhöll vikten av att det tydligt framgår att riktlinjerna inte är avsedda att vara bindande för

2 staterna. Staterna ska kunna välja andra lösningar för att genomföra konventionen. Juridiska kommittén inbjuds att notera informationen, kommentera och besluta som den finner nödvändigt samt stödja riktlinjerna. m.m. Riktlinjerna kan ge ledning för stater som överväger att tillträda 2010 års HNS-konvention hur vissa frågor bör lösas i den nationella regleringen. I vissa avseenden avviker riktlinjerna från det som föreslås i den remissbehandlade promemoria som behandlar SE:s tillträde till 2010 års HNSkonvention (Skadeståndsansvar för miljöfarliga sjötransporter, Ds 2012:14). I några frågor står det klart att promemorians förslag bör följas. I andra delar är det för tidigt att avgöra vilken lösning som bör väljas. SE kan stödja riktlinjerna. SE ska dock fortsatt bevaka att riktlinjerna inte ses som bindande och att det står staterna fritt att välja andra lösningar i sin nationella lagstiftning. Bestämmelser om finansiell säkerhet avseende ersättningskrav med anledning av dödsfall, skador på samt övergivande av sjömän i ljuset av ikraftträdandet av ILO Maritime Labour Convention (dagordningspunkt 4) LEG 100/4 Dokumentet innehåller information om statusen för 2006 års sjöarbetskonventionen (Maritime Labour Convention, MLC) och om vilka åtgärder som den internationella arbetsorganisationen(international Labour Organization, ILO) har vidtagit för dels att fler stater ska ratificera konventionen, dels en effektiv implementering av konventionen. Kraven för MLC:s ikraftträdande har nu uppfyllts och konventionen kommer att träda i kraft den 20 augusti 2013. En trepartskommitté inrättad av ILO kommer att arbeta löpande med förslag till ändringar av konventionen. Kommittén har planerat ett möte i början av 2014 för att bland annat diskutera förslag till ändringar som rör finansiell säkerhet för sjömän och deras anhöriga. Ett trepartsmöte för experter kommer också att hållas den 23 27 september 2013 i syfte att anta riktlinjer för utbildning av fartygskockar. Juridiska kommittén inbjuds att notera informationen och kommentera som den finner lämpligt. Behandling av sjömän i samband med sjöolyckor (dagordningspunkt 5)

3 A. Sjömäns rätt gå i land och att nyttja faciliteter i land LEG 100/5 Iran upplever att vissa länder diskriminerar muslimska sjömän när det gäller rätten att gå i land och att nyttja faciliteter i land. Iran har efterlyst åtgärder från IMO för att komma till rätta med problemet, men enligt Iran har de insatser som gjorts inom ramen för juridiska kommittén och FAL kommittén (Facilitation Committee) inte lett till några konkreta åtgärder. Mot bakgrund av det föreslår Iran att den gemensamma arbetsgruppen inom IMO och ILO om rättvis behandling av sjömän återsammankallas och att en resolution antas. Enligt förslaget till resolution uppmanar församlingen alla stater att: 1. respektera grundläggande mänskliga rättigheter för sjömännen i fråga om rätt att gå i land och att nyttja faciliteter i land, 2. vidta åtgärder för att säkerställa att ingen diskriminerande särbehandling av sjömän förekommer i fråga om rätt att gå i land eller att nyttja faciliteter i land, 3. ta hänsyn till mänskliga behov, till nödvändigheten av att erbjuda sjömän särskilt skydd och till sjömännens livsviktiga behov av få gå i land när SOLAS, ch. XI-2 och ISPS koden implementeras, 4. se till att rättsligt skydd ges till alla sjömän som utan berättigade skäl nekas rätt att gå i land eller att nyttja faciliteter i land, 5. inrätta förfaranden för att ersätta varje skada eller förlust som drabbar sjömän till följd av hamnmyndighets felaktiga, orimliga eller orättfärdigade handlingar eller underlåtelser i samband med beviljande av rätt att gå i land eller att nyttja faciliteter i land, 6. kommunicera angivna skäl skriftligen till berörda sjömän, befälhavaren på fartyget och flaggstaten vid beslut att neka sjömän rätt att gå i land, 7. tillhandahålla lämplig sanktion i nationell lagstiftning, i syfte att förhindra orättvist och diskriminerande handlande av tjänstemän när det gäller beviljande av rätt att gå i land. Juridiska kommittén inbjuds att notera informationen samt kommentera och besluta som den finner lämpligt. m.m. Att människor inte ska diskrimineras på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person utgör en grundlagsbefäst rättighet i SE. Det är självklart att utländska sjömäns rätt att gå i land och att nyttja faciliteter i land inte ska vara beroende av nationalitet, hudfärg, religion m.m. Det finns i SE ingen särskild reglering om sanktioner eller rätt till ersättning om en sjöman nekas rätt att gå i land eller att nyttja faciliteter i land, även om diskrimineringslagen (2008:567) och straffbestämmelser med motsvarande räckvidd i vissa fall borde kunna tillämpas om någon nekats att nyttja faciliteter. En resolution skulle kunna inskärpa vikten av att länder verkar för att sjömän

inte diskrimineras. Det finns emellertid inga uppgifter om att problemen förekommer i SE. Överhuvudtaget förefaller problemen inte vara så utbredda att det framstår som motiverat att kräva att samtliga länder inför särskilda ersättnings- och sanktionssystem för en diskriminerande rättstillämpning när det gäller rätt för sjömän att gå i land eller att nyttja faciliteter i land. De delar av resolutionen som ålägger staterna att inrätta sådana förfaranden (punkterna 4 7) framstår därför som alltför ingripande. Det är vidare oklart vad som avses med skydd, procedurer och sanktioner samt vad som krävs för att staterna ska uppfylla åtagandena. SE kan stödja att frågan om diskriminering av sjömän diskuteras vidare inom IMO och bör inte motsätta sig att en resolution tas fram. SE ska dock verka för att en eventuell resolution inte ålägger staterna att inrätta särskilda förfaranden för ersättning och sanktioner i samband med diskriminering av sjömän när det gäller rätt att gå i land eller att nyttja faciliteter i land. SE stödjer principen om någon form av information bör lämnas till sjömannen angående skäl till avslag på ev. beslut om tillåtelse att få gå iland. Däremot stödjer inte SE krav att till ett flertal mottagare skriftligen kommunicera orsaker till varför man nekar en sjöman att gå i land. B. Redovisning av undersökning utförd av SRI LEG 100/5/1 et redogör för en undersökning utförd av SRI (Seafarers Rights International)om hur sjömäns rättigheter respekteras när de står inför åtal. Resultatet av undersökningen tyder på att de riktlinjer för rättvis behandling av sjömän i samband med sjöolyckor som antagits av IMO ofta överträds och att det finns en utbredd oro bland sjömän. 4 Juridiska kommittén inbjuds att notera informationen och kommentera som den finner lämpligt. Sjöröveri (dagordningspunkt 6) A. Information från arbetsgrupp 2 inom CGPCS LEG 100/6

et innehåller en rapport från det elfte mötet med arbetsgrupp 2 inom CGPCS (Contact Group on Piracy off the Coast of Somalia) som hölls i Köpenhamn den 17 18 september 2012. CGPCS tillsattes av FN:s säkerhetsråd år 2009 i syfte att underlätta diskussioner och koordinering av åtgärder bland stater och organisationer som bekämpar sjöröveri utanför Somalias kust. Inom CGPCS finns sammanlagt fem arbetsgrupper där arbetsgrupp 2 har till uppgift att hantera de juridiska aspekterna av sjöröveri. Juridiska kommittén inbjuds att notera informationen och kommentera som den finner nödvändigt. B. Information från UNODC LEG 100/6/1 et innehåller en rapport från UNODC (United Nations Office on Drugs and Crime) om hur många pirater som har gripits och hur de omhändertagits av rättsvårdande myndigheter samt vilka problem som finns i samband med gripande och lagföring. Juridiska kommittén inbjuds att notera informationen samt kommentera och besluta som den finner nödvändigt. C. Kommentarer m.m. från Ukraina LEG 100/6/2 I mötesdokumentet kommenterar Ukraina rapporten från UNODC (se LEG 100/6/1). Enligt Ukraina är IMO det lämpligaste organet inom FN för att samordna arbetet med att bekämpa sjöröveri. Ukraina framhåller att informationen om de problem som är förknippade med lagföring av pirater är fragmentarisk och ger inte IMO:s medlemsstater tillräckligt underlag för att kunna bedöma hur effektiva dagens juridiska system är. Ukraina vill därför uppmana de organisationer som är observatörer eller rådgivande till IMO att dela med sig av erfarenheter när det gäller att lösa problem med att lagföra pirater. Juridiska kommittén inbjuds att notera informationen samt kommentera och besluta som den finner lämpligt. 5

6 m.m. Mer information om de problem som är förknippade med gripande och lagföring av pirater är värdefullt i arbetet med att bekämpa sjöröveri. SE ska stödja Ukrainas uppmaning om att mer information behövs. D. Uppdatering om etablering av en databas över domstolsavgöranden om sjöröveri LEG 100/6/3 I mötesdokumentet informerar UNICRI (United Nations Interregional Crime and Justice Research Institute) om den databas som de har inrättat på deras hemsida för att publicera domstolsbeslut som berör sjöröveri. Juridiska kommittén inbjuds att notera informationen samt kommentera och besluta som den finner lämpligt. SE ska notera informationen och kan tacka UNICRI för det arbete som de gör.

7 Riktlinjer för insamlandet och bevarandet av bevis vid misstänkta grova brott samt hur brottsoffer ska bemötas (dagordningspunkt 7) Mötesdokumet LEG 100/7 I dokumentet (100/7) presenterar UK tillsammans med stödjande stater ett utkast till riktlinjer för dels insamlande och bevarande av bevis vid misstänkta grova brott ombord på fartyg, dels bemötande av brottsoffer. Riktlinjerna är baserade på riktlinjer för utredning av sjöröveri och beväpnat rån mot fartyg, vilka utvecklats av Maritime Safety Committee. I arbetet med riktlinjerna har några frågeställningar väckts som arbetsgruppen önskar den juridiska kommitténs synpunkter på. 1. En del kuststater har lagar som ger dem jurisdiktion i vissa särskilda fall. Bör riktlinjerna ta hänsyn till detta i syfte att erkänna andra möjligheter som skulle kunna leda till att brott, vilka annars inte skulle ha utretts, kan beivras? 2. Ska riktlinjerna innehålla starkare förpliktelser att hindra personer som dömts för sexuella brott, särskilt våldtäkt, från att gå ombord antingen som passagerare eller som besättning? 3. Ska befälhavaren ha befogenhet att beslagta föremål som kan utgöra bevismaterial, såsom klädesplagg, eller att genomföra förhör utan att först kontakta polismyndighet? 4. I bilaga 4 till riktlinjerna finns en lista över allvarliga brott som är tänkt att utgöra en exemplifiering av brott på vilka riktlinjerna är tillämpliga och är inte uttömmande. Ska riktlinjerna innehålla en sådan exemplifiering eller bör man i stället ha en allmän definition av brott som riktlinjerna ska tillämpas på, t.ex.: Varje händelse, som befälhavaren bedömer utgör grund för ytterligare undersökning av vederbörande myndighet.? 5. Bör riktlinjerna uttryckligen ange att befälhavaren inte är straffrättsligt ansvarig för eventuella brister av honom själv eller besättningen vid bevarande av bevismaterial? Juridiska kommittén inbjuds att lämna synpunkter på frågeställningarna och att överväga utkastet till riktlinjer. m.m. Allmänt sett framstår riktlinjerna som väl genomtänkta. När det gäller de särskilda frågeställningarna som juridiska kommittén ombetts att överväga kan det ifrågasättas om det verkligen är lämpligt att riktlinjerna ålägger staterna att hindra personer som dömts för tidigare brottslighet att resa med fartyg som passagerare eller besättning. Riktlinjerna tar sikte på åtgärder för att bevara bevis och bemötande av brottsoffer, inte sådana förebyggande åtgärder som att neka någon att gå ombord på ett fartyg. Frågan om sådana regler ska införas är komplicerad och kräver andra överväganden än riktlinjerna i övrigt. Vid bevarandet av bevisning måste en utgångspunkt vara att befälhavaren inhämtar anvisningar från behörig brottsutredande

myndighet, något som också understryks i riktlinjerna. Riktlinjerna ska främja ett effektivt och säkert bedrivande av brottsutredningar men bör inte överföra ansvaret för bedrivandet av utredningen på befälhavaren. I vissa fall kan befälhavaren ha behov av att omhänderta föremål eller hålla förhör även om denne inte kan få kontakt med behörig myndighet. Någon befogenhet till detta har befälhavaren inte i dag enligt svensk rätt, varför riktlinjerna i denna del kan kräva lagändringar. SE kan mot denna bakgrund stödja utkastet till riktlinjer. SE ska bevaka att riktlinjerna inte innebär att ansvaret för brottsutredningen läggs över på befälhavaren i alltför stor utsträckning eller att denne belastas oproportionerligt. Beträffande de frågor som juridiska kommittén uppmanats att överväga ska SE inte stödja att det införs obligatoriska åtaganden för stater att neka personer som är dömda för brott att resa som passagerare eller besättning. Det finns inget särskilt intresse för SE:s del att befälhavaren får befogenhet att omhänderta föremål och hålla förhör utan föregående kontakt med behörig brottsutredande myndighet, men SE kan godta att befälhavaren får sådan befogenhet i de fall det med hänsyn till omständigheterna inte är möjligt att kontakta myndigheten. SE ska stödja att det införs en skrivning om att varken befälhavaren eller besättningen ska kunna hållas straffrättsligt ansvariga för att de inte lever upp till riktlinjerna och ska även verka för att befälhavaren eller besättningen inte heller drabbas av andra sanktioner för att de misslyckas med att leva upp till riktlinjerna. SE bör även verka för att ett tillägg förs in i riktlinjerna om att förhör inte ska riskera att skada en framtida brottsundersökning, t.ex. Interviews should be concentrated and brief in order not to obstruct a future criminal investigation. Ärenden med anledning av det 108:e och 109:e ordinarie sammanträdena i rådsförsamlingen (dagordningspunkt 8) LEG 100/8 et innehåller en rapport från det 108:e och 109:e sammanträdena i IMO:s rådförsamling. Juridiska kommittén inbjuds att notera informationen samt kommentera eller besluta som den finner lämpligt. 8

9 Tekniskt samarbete rörande sjöfartslagstiftning (dagordningspunkt 9) A. Information om verksamheten vid Maritime Law Institute LEG 100/9 I mötesdokumentet ges en preliminär rapport för Maritime Law Institute (IMLI) och dess verksamhet under år 2012. Rapporten summerar aktiviteter, utbud, studenter som tog examen och institutets roll i kapacitetsbyggande åtgärder för utvecklingsländer. Juridiska kommittén inbjuds att notera informationen och kommentera som den finner lämpligt. B. Tematiskt program för ITCP LEG 100/9/1 Det integrerade tekniska samarbetsprogrammet (Integrated Technical Cooperation Programme, ITCP) har inrättats för att ge stöd till utvecklingsländer vid genomförandet av IMO:s regelverk. Sekretariatet föreslår att en liten ändring görs i de tematiska prioriteringarna för ITCP:s verksamhet 2014 2015 såvitt verksamheten berör juridiska kommittén. Det som föreslås är att ordet maritime policy förs in i den första prioriteringen. Förslaget innebär att det stöd som ges inom ITCP också ska omfatta utvecklandet av sjöfartspolicy på nationell nivå. Juridiska kommittén inbjuds att överväga om ändring ska göras i de tematiska prioriteringarna för ITCP:s verksamhet. SE ska stödja sekretariatets förslag till ändring.

10 C. ITCP:s verksamhet under 2012 LEG 100/9/2 I mötesdokumentet presenteras en rapport för juridiska kommittén om de aktiviteter som företagits inom det integrerade tekniska samarbetsprogrammet (Integrated Technical Co-operation Programme, ITCP) under 2012. Juridiska kommittén inbjuds att notera informationen samt kommentera eller besluta som den finner lämpligt. Översyn av statusen för konventioner och andra avtalsinstrument utarbetade av juridiska kommittén (dagordningspunkt 10) LEG 100/10 Dokumentet innehåller en översikt över statusen för konventioner som utarbetats av juridiska kommittén. Vad juridiska kommittén för väntas göra Juridiska kommittén inbjuds att notera informationen. Länderna ombeds lämna information om hur ländernas ratificeringsprocess fortskrider för 2002 års Atenprotokoll, 2005 års protokoll 1 till SUA-konventionen, 2007 års Nairobikonvention om borttagande av vrak och 2010 års HNSkonvention. Länderna uppmanas också att överväga att ratificera de konventioner som man ännu inte tillträtt. SE kan också lämna följande information om de efterfrågade konventionerna. - 2002 års Atenprotokoll: Proposition om SE:s tillträde är planerad till första halvan av 2014. - 2005 års SUA-protokoll: En promemoria om SE:s tillträde till protokollet har tagits fram (Sveriges tillträde till överenskommelser inom FN om bekämpande av terrorism, Ds 2011:43). Promemorian har remissbehandlats. Målsättningen är att protokollet ska kunna tillträdas under 2014. 1 2005 års protokoll till konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet (SUA-konventionen) och 2005 års protokoll till SUA-konventionens protokoll om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln.

11-2007 års Nairobikonvention om borttagande av vrak: En utredning om SE:s tillträde beräknas kunna tillsättas under 2014. Först efter utredningen, som beräknas ta ett och ett halvt år, kan det bli aktuellt med lagrådsremiss och proposition. - 2010 års HNS-konvention: En promemoria, Skadeståndsansvar för miljöfarliga sjötransporter (Ds 2012:14), har utarbetats i vilken föreslås att SE ska tillträda konventionen. Promemorian har remissbehandlats och har därvid mottagits väl. Proposition är planerad till 2014. Tillämpning av juridiska kommitténs riktlinjer (dagordningspunkt 11) LEG 100/11 Dokumentet lämnar en redogörelse för juridiska kommitténs planerade resultat för nästa tvåårsperiod (2012 2013), i syfte att kommittén ska se till att dessa är i överensstämmelse med High-level Action Plan för perioden 2014 2015). Juridiska kommittén inbjuds att notera informationen och besluta som den finner lämpligt. Val av tjänstemän (dagordningspunkt 12) LEG 100/12 Juridiska kommittén ska välja en ordförande och två viceordföranden för år 2014. Juridiska kommittén inbjuds att notera informationen och vidta nödvändiga åtgärder. SE ska samordna om valet inom EU-kretsen och om möjligt stödja en nordisk kollega, för det fall någon sådan kandiderar. Övriga frågor A. Utfärdande av certifikat enligt ansvarighetskonventionen

12 LEG 100/13/1 1992 års oljeskadefond har väckt frågan om en stat som utfärdar ett försäkringscertifikat enligt 1992 års internationella konvention om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja (ansvarighetskonventionen) har en skyldighet att kontrollera att försäkringsvillkoren uppfyller konventionens krav på försäkring. Som ett exempel på problemet beskriver fonden ett fall där en grekisk oljetanker som förliste i mars förra året hade ett giltigt certifikat men otillräcklig försäkringstäckning. Försäkringsbolaget i fråga hade utfärdat ett intyg enligt vilket fartyget var försäkrat enligt fondkonventionens krav. På grundval av detta intyg (s.k. blue card) utfärdade den behöriga grekiska myndigheten ett försäkringscertifikat enligt ansvarighetskonventionen. Enligt villkoren för den aktuella försäkringen täckte försäkringen dock endast ett lägre belopp än det ansvar som följer av fartygsägarens konventionsbaserade ansvar och därtill endast avseende skador från icke beständig mineralolja (vilket innebär att försäkringen i själva verket inte täckte något ansvar enligt ansvarighetskonventionen alls, eftersom den konventionen endast tillämpas på utsläpp av beständig olja). Vad kommittén förväntas göra Juridiska kommittén inbjuds att: - beakta informationen i mötesdokumentet och - ge råd i frågan om huruvida en stat som utfärdar ett försäkringscertifikat enligt ansvarighetskonventionen har en skyldighet att undersöka de försäkringsvillkor som lämnas i försäkringsbolagens certifikat och om en stat som brister i detta kan bli ansvarig gentemot oljeskadefonden för eventuella förluster. m.m. Av artikel 7.2 i ansvarighetskonventionen följer att staten är skyldig att undersöka om försäkringen uppfyller de krav som konventionen ställer. Staten har emellertid inget ansvar för den ersättning som fartygsägaren är skyldig att utge. Har myndigheten utfärdat ett felaktigt certifikat är det tänkbart att fonden som enligt 1992 års internationella konvention om upprättandet av en internationell fond för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja (fondkonventionen) i medlemsstaterna ska erkännas som ett rättssubjekt kan föra en talan om skadestånd mot den utfärdande staten. Förutsättningarna för en sådan talan avgörs enligt rättsordningen i den aktuella staten. För Sveriges del kan det bli fråga om en talan om fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt 3 kap. 2 skadeståndslagen (1972:207), vilket alltså förutsätter att myndigheten agerat vårdslöst. Om regleringen som genomför konventionen i en stat inte kräver att myndigheten granskar försäkringsvillkoren kan fråga också uppkomma om staten i fråga har genomfört konventionen på ett korrekt sätt. Skulle så inte vara fallet kan ett folkrättsligt statsansvar aktualiseras, något som i vissa fall kan leda till en skyldighet att utge skadestånd. I SE ska en ansökan om försäkringscertifikat åtföljas av ett intyg från försäkringsbolaget att försäkringen täcker det ansvar som följer av ansvarighetskonventionen, 5 förordningen (1996:12) med verkställ-

ighetsföreskrifter till 10 kap. sjölagen (1994:1009). Finansinspektionen utfärdar försäkringscertifikat på grundval av intyget och någon närmare kontroll av försäkringsvillkoren sker inte. Däremot kontrolleras att bolaget har beviljats tillstånd att utfärda försäkringar för fartyg enligt försäkringsrörelselagen (2010:2043). I samband med utfärdandet av ett sådant tillstånd, antingen i samband med att bolaget startar sin verksamhet eller i samband med en senare ansökan om tillstånd, kontrollerar Finansinspektionen att bolagets verksamhet framstår som hållbar. Det sker dock ingen granskning av att försäkringsvillkoren uppfyller de krav som uppställs i ansvarighetskonventionen. SE ställer således inget krav på att myndigheten granskar försäkringsvillkoren i varje enskilt fall i samband med utfärdande av certifikat. Enligt SE:s uppfattning kan det inte heller krävas att den utfärdande staten i varje enskilt fall granskar försäkringsvillkoren. Ansvarighetskonventionen innehåller inget sådant krav. Konventionen stadgar att myndigheten ska kontrollera att försäkringsskyldigheten är uppfylld, inte hur det ska ske. Om det inte finns något som tyder på att det finns brister i försäkringsskyddet framstår det som en rationell ordning att myndigheten kan förlita sig på ett intyg från försäkringsbolaget. Den situation som uppkommit i det av fonden beskrivna fallet måste vara ovanlig och att kräva att certifieringsmyndigheten i detalj kontrollerar försäkringsvillkoren i varje enskilt fall måste anses som oproportionerligt betungande. Det väsentliga bör vara att det finns sanktioner att tillgripa mot ett försäkringsbolag som utfärdar oriktiga intyg, vilket kan vara brottsligt. Om det uppställs ett krav på att i detalj kontrollera försäkringsvillkoren i varje enskilt fall i samband med utfärdande av certifikaten skulle det kräva resurskrävande förändringar i det svenska regelverket. SE ska verka för att de rutiner SE tillämpar i dag kan behållas. Det innebär att det inte ska ställas krav på certifieringsmyndigheten att regelmässigt undersöka om uppgifterna i det intyg som utfärdas av försäkringsbolaget är riktiga. Om det i ett visst fall finns anledning att misstänka att försäkringen inte uppfyller konventionens krav, kan dock certifieringsmyndigheten undersöka frågan närmare. B. Ansvars- och ersättningsfrågor vid gränsöverskridande föroreningar i samband med offshore-exploatering LEG 100/13 och 100/13/2 I juridiska kommittén diskuteras sedan en tid tillbaka frågan om ett internationellt instrument för att reglera ansvars- och ersättningsfrågor vid gränsöverskridande föroreningar i samband med offshore-exploatering (bl.a. borrning efter olja i kontinentalsockeln). Det har dock invänts att ett sådant instrument inte ryms inom IMO:s mandat eftersom det inte handlar om sjöfart. En diskussion har förts om IMO:s Strategic Direction 7.2 bör revideras för att inkludera arbete med offshore-frågor. Vid senaste mötet i juridiska kommittén enades staterna om att de utan att revidera SD 7.2 ska fortsätta analysera frågan i syfte att eventuellt utveckla riktlinjer för 13

14 stater som är intresserade av att sluta bilaterala eller regionala överenskommelser. I mötesdokument 100/13 informerar Indonesien om den andra internationella konferensen om en ansvars- och ersättningsreglering för gränsöverskridande oljeskador i samband med offshore-exploatering. Konferensen hölls på Bali den 21 23 november 2012. Vid konferensen rådde enighet om att man önskade att frågan skulle diskuteras vidare inom IMO, som man alltjämt anser är det mest lämpliga forumet att hantera frågan. I mötesdokument 100/13/2 informerar Indonesien om principer som har tagits fram för bilaterala eller regionala överenskommelser om ansvars- och ersättningsfrågor vid gränsöverskridande föroreningar i samband med offshore-exploatering. Juridiska kommittén inbjuds att notera informationen samt kommentera och besluta som den finner lämpligt. m.m. Frågor om ansvar- och ersättning vid gränsöverskridande föroreningar i samband med offshore-exploatering är viktig och bör behandlas. Det är dock tveksamt om IMO är rätt forum. Någon internationell konvention bör inte tas fram inom ramen för IMO, men det bör inte möta något hinder mot att fortsätta att analysera frågan och att vissa riktlinjer tas fram för att hjälpa stater att ingå bilaterala eller regionala överenskommelser, på det sätt som man kom överens om vid senaste mötet inom juridiska kommittén. SE ska inte motsätta sig att ansvars- och ersättningsfrågor i samband med offshore-verksamhet diskuteras inom ramen för den juridiska kommittén. SE ska inte heller motsätta sig att juridiska kommittén bistår i arbete med att ta fram riktlinjer för stater som vill ingå bilaterala eller regionala överenskommelser så länge det inte är aktuellt med att ta fram en konvention inom ramen för IMO.