Översiktlig inventering av skalbaggar och dagfjärilar på Skogholms ängar, Fosie 2010

Översiktlig inventering av skalbaggar och dagfjärilar på Skogholms ängar, Fosie 2010 Hexapoda Konsult Mikael Molander - Januari 2011 ~ 1 ~

~ 2 ~

Titel: Författare: Foto: Layout: Beställningsadress: Omslagsbilder: Översiktlig inventering av skalbaggar och dagfjärilar på Skogholms ängar, Fosie 2010 Mikael Molander Författaren är ensam ansvarig för rapportens innehåll. Mikael Molander, där ej annat anges. Mikael Molander Malmö Stad, Gatukontoret, Stadsmiljöavdelningen, 205 80 Malmö. Överst: Utsikt västerut över ruderatmarken med alkärret i bakgrunden. N. till Vänst: Barkbaggen Aulonium trisulcum på almtorraka. N. till Hög: Påfågelöga, Inachis io, på Buddleja sp. Mikael Molander, Hexapoda Konsult, Fältvägen 20, 275 39 Sjöbo ~ 3 ~

INNEHÅLL ABSTRACT 5 SAMMANFATTNING 5 INLEDNING 6 Bakgrund och syfte 6 Insekter och urbana miljöer 6 Kort om skalbaggar och dagfjärilar 7 OMRÅDESBESKRIVNING 8 METODIK 11 - Manuella insamlingsmetoder 12 - Fönsterfällor och färgskålar 13 - Övriga fällor fallfällor, fångstrännor och åtelfällor 13 Vädermässiga förutsättningar 2010 15 RESULTAT 15 Skalbaggar 16 - Intressanta skalbaggsarter 18 Dagfjärilar 20 - Intressanta fjärilsarter 21 Övriga fynd 22 Faunan i de två delområdena 22 DISKUSSION 23 Analys av faunan Entomologiska naturvärden 23 - Värdefulla strukturelement på Skogholms ängar 24 - Negativa strukturelement på Skogholms ängar 25 SKÖTSEL OCH ÄTGÄRDSFÖRSLAG 25 Konsekvenser av planerade åtgärder 25 Löpande skötsel och förslag på åtgärder 26 - Ruderatmarken 26 - Alkärret 27 - Övriga delområden 27 Praktiska åtgärder och skötsel i korthet 28 TACK 29 REFERENSER 29 Appendix 1: Samtliga påträffade skalbaggsarter 32 Appendix 2: Fullständig lista över påträffade dagfjärilar 43 Appendix 3: Data för fällor placerade på Skogholms ängar 2010 42 ~ 4 ~

ABSTRACT The beetle and butterfly fauna of a small ruderal locality and an alder swamp were surveyed by the author in 2010. The survey was part of an EU-LIFE project, coordinated by the municipality of Malmö, in southernmost Sweden. The aim of the study was to make an inventory of the fauna and give suggestions, based on the results, on how to manage the locality in order to preserve the insects. The surveyed locality, called Skogholms ängar, is located in an area of the city Malmö dominated by industry. The ruderal area is open and relatively rich in flowering plants while the alder swamp has dried out and is dominated by Urtica dioica. Beetles were sampled with a combination of traps and manual collecting methods. Trap types used included window traps, pan traps, and pitfall traps. Mainly sweep netting was used as a manual collecting method. Butterflies were not systematically searched for and were mostly noted as observations while the beetles were collected. Altogether, 304 species of beetles were collected at the locality. Two species are red listed as near threatened on the Swedish red list. Fourteen butterfly species and one (red listed) burnet moth species were found. Some other interesting species of Coleoptera were recorded, which are not currently red listed and a third finding of the weevil Dodecastichus inflatus in Sweden was made. The locality has some conservation value from an entomological point of view, especially the ruderal area. An active management of the ruderal area is needed to maintain the rich fauna, while the alder swamp largely can be left alone. Conservation actions should focus on removing the vegetation overgrowing parts of the area to create new colonization surfaces. Additionally, the dried up Alnus swamp should be periodically flooded by rainwater from the roofs of the industrial houses and parking areas. The amount of dead wood on the locality should be increased to improve the situation for many declining saproxylic species dependent on dead wood and its derivatives. SAMMANFATTNING På uppdrag av Malmö stad inventerades faunan av skalbaggar och dagfjärilar på en ruderatmarkslokal och i ett alkärr 2010. Inventeringen var en del utav ett lokalt EU-LIFE projekt som koordineras av Malmö stad. Syftet med undersökningen var att ta reda på vilka arter som fanns i området och om området hyste några entomologiska naturvärden. Den inventerade lokalen, Skogholms ängar, ligger mitt i ett industriområde i södra Malmö. Ruderatmarken har en ganska artrik flora medan alkärret torkat ut fullständigt p.g.a. dräneringar. Brännässlor dominerar helt kärret idag, inslaget av död ved och markblottor är litet. Skalbaggar samlades in med en kombination av manuella insamlingsmetoder och insektsfällor. Fallfällor, färgskålar, fönsterfällor och åtelfällor kom att användas. Den manuella insamlingsmetod som ägnades mest tid var slaghåvning. Dagfjärilarna noterades i förbifarten under arbetet med insamling av skalbaggarna. Sammanlagt 304 arter av skalbaggar påträffades på lokalen varav två är rödlistade som nära hotade på den svenska rödlistan. Tretton arter dagfjärilar observerades samt bastardsvärmaren Zygaena filipendulae. Även denna rödlistad som nära hotad. Ett mindre antal andra icke rödlistade men på andra sätt intressanta skalbaggsarter hittades, bl.a. gjordes det tredje svenska fyndet av viveln Dodecastichus inflatus som nyligen invandrat till landet. Skogholms ängar är av visst intresse ur bevarandeentomologisk synvinkel, speciellt sett från ett lokalt perspektiv. Baserat på resultatet ges ett skötsel- och åtgärdsförslag som kan hjälpa till att bevara insektsfaunan. De viktigaste skötselåtgärderna är att skapa nya kolonisationsytor för att bibehålla den rika floran. Planer på att leda ned regnvatten från industriernas tak och parkeringar för att återställa perioder av översvämning i alkärret bör genomföras. Det vore även värdefullt om en faunadepå med död ved ordnades i området. ~ 5 ~

INLEDNING Bakgrund och syfte I april 2010 fick författaren i uppdrag att utföra en inventering av insekter inom ett litet naturområde kallat Skogholms ängar i södra delen av Malmö. Området har klassats som tillhörande värdekategori två, d.v.s. områdets biologiska värden är av stor regional betydelse, i Malmö stads nya naturvårdsprogram (Wedelin 2010). Uppdragsgivaren Gatukontoret önskade få en bättre uppfattning om vilka värdefulla miljöstrukturer för insekter, och eventuella naturvårdsintressanta arter, som kunde tänkas finnas i området. Tidigare inventeringar av Skogholms ängar har avslöjat en artrik och intressant flora samt att området är av viss betydelse för fåglar (Hirschfeld 2009). För att bedriva en meningsfull och effektiv naturvård krävs grundläggande kunskaper om vilka arter som finns i ett område innan åtgärder utförs och syftet med detta arbete har varit att just inhämta sådan grundläggande information så att åtgärder kan genomföras som ger positiva effekter på de biologiska värdena. Arbetet har varit en del utav ett lokalt EU- LIFE projekt. Inom projektet planeras att återställa vattenregimen i ett uttorkat alkärr på den undersökta lokalen, göra området mer tillgängligt för allmänheten samt att genomföra en del andra naturvårdsåtgärder som kan gynna fauna och flora. I ett större perspektiv har inventeringen också haft som mål att utöka kunskapen om insekters status och förekomst i Sverige, speciellt på ruderatmarker, något som vi ännu vet ganska lite om i landet. Insekter och urbana miljöer Urbana miljöer är ofta hemvist för en större biologisk mångfald än vad som erkänns (Emanuelsson 2010). Även om det moderna samhället har många negativa effekter för mångfalden drar faktiskt en del arter också nytta av människans förehavanden. Tyvärr uppmärksammas detta i många fall inte och det faktum att många arter gynnas av mänskliga aktiviteter skulle kunna utnyttjas betydligt bättre i naturvården på enkla och kostnadseffektiva sätt om kunskapen om kunskapen var större. Ett exempel på miljöer och strukturelement i urbana miljöer som härbärgerar många arter, och ofta en och annan sällsynthet, är alléer och parker där många gamla fristående träd finns. I anslutning till dessa träd kan man hitta många arter som ursprungligen lever i skogar eller på andra trädbärandemarker (se t.ex. Sörensson 2008a). Ibland kan till och med en och annan så kallad urskogsart som är nationellt hotad dyka upp i gammelträd som sparats i anslutning till städer. En annan typ av värdefulla miljöer som uppkommer i urbana miljöer är ruderatmarker, som detta arbete delvis behandlar. Dessa marker attraherar ett stort antal insektsarter och inte sällan även ovanliga arter. Vid exploatering för olika typer av projekt såsom husbyggen och vägbyggen bildas kolonisationsytor där en succession kan inledas. I de tidiga stadierna av successionen kan en hög artrikedom av intressanta växtarter etablera sig (Fig. 1) vilket i sin tur ger möjligheter för ovanliga insekter. Just kolonisationsytor har blivit en bristvara i det enformiga landskap som utvecklats under de senaste 50 åren och ett stort antal arter som är beroende av sådana ytor som livsmiljöer har missgynnats. I vissa fall har arterna minskat så pass mycket att de tagits upp på den svenska nationella rödlistan över hotade arter som riskerar att försvinna från landet (Gärdenfors 2010). De senaste åren har stadsnära natur dock blivit allt mer uppmärksammad och glädjande är att t.ex. Malmö stad i sitt nya naturvårdsprogram identifierat ett stort antal potentiellt värdefulla ruderatmarker. Det fortsatta arbetet bör fokusera på att utöka kunskapen om lokalernas fauna och att optimera skötseln av dem så att de biologiska värdena bevaras på ~ 6 ~

bästa sätt. Tillgången på ruderatmarker i Malmö stad är generellt god och entomologiska värden kan förväntas finnas. Figur 1: Ruderatmarker med varierad och artrik flora uppkommer ofta i närheten av städer. Förvånansvärt snabbt etablerar sig också många insektsarter. Kort om skalbaggar och dagfjärilar Att inventera insekter är som regel mycket tidskrävande av flera anledningar. Den stora artrikedomen och de mycket skiftande levnadssätten gör att fältarbete tar lång tid i anspråk. Vissa arter är endast aktiva på vissa tider av dygnet och andra arter är bara aktiva under en kort period av säsongen. De flesta arterna gör även sitt bästa för att gömma sig för predatorer vilket samtidigt gör dem mer eller mindre svårfunna för inventeraren. Många grupper är också mycket svårbestämda och kunskapen om arternas status i landet bristfällig, knappt 40 % av Sveriges ca 28 000 insektsarter har bedömts i den senaste rödlistan (Gärdenfors 2010). Framförallt därför att det saknas kunskap om arternas nutida och historiska frekvens och utbredning. Det är framförallt för vissa populära grupper såsom fjärilar, skalbaggar och gaddsteklar som kunskapen är bättre och dessa grupper är också de som är möjliga att använda som instrument för att påvisa och värdera naturvärden. På grund av ovanstående faktorer, tillsammans med att det var ont om tid för att utföra inventeringen, fick arbetet i föreliggande inventering fokuseras på två av de mest populära insektsgrupperna: Skalbaggar (Coleoptera) och dagfjärilar (Rhopalocera). Största vikt lades på skalbaggarna där så många arter som möjligt försökte påvisas medan dagfjärilarna noterades mer i förbifarten. Skalbaggarna är en av de största ordningarna av insekter i Sverige och överträffas i artrikedom endast av tvåvingar (Diptera) och steklar (Hymenoptera). Kännetecknande för gruppen är att två av de fyra vingarna har utvecklats till hårda skal som skyddar de två sköra flygvingarna och bakkroppens ovansida. Omkring 4 500 arter av skalbaggar är eller har varit bofasta i Sverige under de senaste 300 åren. Ända sedan Carl von Linnés dagar har skalbaggsfaunan utforskats i Sverige och det finns ett relativt stort äldre material ~ 7 ~

insamlat av gruppen från perioder före de stora miljöförändringarna. Detta gör det möjligt att göra jämförelser mellan arters frekvens förr och nu. Analyser av just arters frekvens och utbredning nu jämfört med förr visar på att en stor del av skalbaggsarterna minskat och 20 % av faunan är för närvarande rödlistad. För åtta procent av faunan anses situationen särskilt allvarlig då de placerats i någon utav de högre hotkategorierna. Grupper av skalbaggar som minskat är framförallt sådana som är beroende av död ved och gamla träd och arter som på ett eller annat sätt gynnades av det gamla odlingslandskapet med sin höga artrikedom av örter och varierade småskalighet med många olika livsmiljöer. I det moderna, enformiga jord- och skogsbruket försvinner ett stort antal livsmiljöer. Som grupp visar skalbaggarna upp oerhört skiftande levnadssätt och anpassningar. Skalbaggar kan påträffas i nästan alla miljöer, utom saltvatten. Ett stort antal (ca 1 000) av arterna i Sverige är på olika sätt beroende av död ved (Sörensson opubl.), många är marklevande rovdjur såsom de välkända jordlöparna (Carabidae) och en annan stor grupp är växtlevande arter som vivlar (Curculionidae) och bladbaggar (Chrysomelidae). Dagfjärilarna utgör bara en liten del av fjärilsarterna i landet. Fjärilarna (Lepidoptera) omfattar ca 2 800 arter och de allra flesta hör till gruppen nattfjärilar. Dagfjärilarna utgör endast ett 120-tal arter. Fjärilarnas larver livnär sig av att äta växter och den vuxna fjärilen använder nektar från blommor som flygbränsle samtidigt som den hjälper till att pollinera växterna. Undantag finns dock från reglerna, t.ex. finns en del arter vars larver lever av lavar och vissa vuxna fjärilar kan bl.a. också söka sig till fallfrukt för att hitta föda. Nattfjärilar är oftast ganska rörliga och förflyttar sig långa sträckor och det är svårt att insamla dem på ett sätt så att man vet att de verkligen utvecklats på en lokal, och därmed är beroende av den. Därför används de ganska sällan i inventeringssammanhang. Arton procent av fjärilsarterna är rödlistade och dagfjärilarna är en särskilt utsatt grupp som fortsätter att minska (Nilsson & Franzén 2009). De artrikaste miljöerna för dagfjärilar är slåtterängar och extensivt betade hagmarker (Eliasson 2009). Miljöer som minskat starkt. Kännedomen om dagfjärilarnas förekomster historiskt och i nutid är god och detta i kombination med deras ofta specialiserade levnadssätt, som i allmänhet är väl kända, gör dem till en utmärkt grupp för att spåra naturvärden. OMRÅDESBESKRIVNING Skogsholmsängar ligger i statsdelen Fosie belägen i södra utkanten av Malmö, närmast omgivet av stora industritomter och mindre obebyggda tomter. Mot väster och norr breder staden ut sig och mot öster och söder ligger Sydvästskånes intensivt utnyttjade odlingslandskap med monokulturer och mycket liten biologisk mångfald. Den inventerade delen av Skogholms ängar ligger inbäddad mellan industritomter på västra sidan av den uträtade och fördjupade Risebergabäcken. Hirschfeld (2009) har tidigare delat in de små återstående och fragmenterade områdena av Skogholms ängar, väster om Risebergabäcken, i fem delområden. I denna inventering blev det av tidsskäl endast möjligt att inventera det område som tidigare kallats 2 (se Hirschfeld 2009). De övriga fyra delområdena utgörs av ganska igenvuxna, smala gräs- och buskmarker med mindre kvarvarande partier av ruderatvegetation mellan Risebergabäcken och stängsel till industritomterna. Ingen ordnad insamling av insekter skedde i dessa områden men eftersom de genomströvades på vägen till det undersökta området så noterades ändå enstaka arter och värdefulla strukturer samt åtgärdsbehov. Det inventerade området (Fig. 2) har formen av rektangel som sträcker sig 230 meter i väst-östlig riktning och 90 meter i nord-sydlig riktning (mittpunkt RT90 : 6161794, Y: 1326555). I öster bildar Risebergabäcken en tydlig gräns. Den västra tredjedelen av lokalen är trädbevuxen och utgörs av ett nästan uttorkat alkärr. I alkärrets västra del ligger en gammal järnvägsbank uppbyggd av grov krossten som utgör områdets ~ 8 ~

västra gräns. Alkärret ligger i en sänka men är starkt uttorkat p.g.a. dräneringar i omgivningen. Under våren finns oftast några grunda vattensamlingar längst i väster men dessa torkar fort ut under försommaren och under större delen av säsongen är kärret torrlagt. Al (Alnus sp.) dominerar i de fuktigaste partierna alm (Ulmus sp.) finns i utkanterna. I norra delen av trädbeståndet (på torrare mark) står en större bok (Fagus sylvatica) och enstaka lönnar (Acer spp.) Albeståndet är ganska enskiktat och de flesta träden har en diameter på omkring 30 cm men enstaka grövre träd finns. Inga så kallade alsocklar finns, antagligen p.g.a. att kärret varit starkt uttorkat under många år. Inslaget av död ved är begränsat och utgörs framförallt av almar som dött p.g.a. almsjukan. Några få högstubbar av al finns och ett par lågor samt lite nedfallna grenar och kvistar. Det skuggiga och fuktiga läget gör att ved som faller till marken snabbt bryts ned. Det mesta av veden utgörs av grenar och stammar av mindre dimensioner. Några torrakor av alm finns i södra delen av kärret som dock står ganska skuggigt. På gamla flygfoton från mitten av 1940- talet kan man se hur det trädbevuxna alkärret hade ungefär samma storlek som idag men fullständigt omgavs av åkrar. Risebergabäcken hade redan vid denna tidpunkt rätats ut för att fungera som dränering till åkrarna. En hel del skräp ligger slängt i kärret som brädbitar, presenningar och plastskivor. 5. 4. N 3. A. R. 1. Figur 2: Karta över Skogholms ängar, Fosie industriområde. Undersökningsområdet omges av röda linjer, västra delen är ett alkärr medan den östra är öppen ruderatmark. Områden som omges av blå linjer inventerades inte men är så kallade spridningskorridorer och berörs i skötselförslaget. ~ 9 ~

Markvegetationen är synnerligen enformig och ointressant (Fig. 3). Manshöga brännässlor (Urtica dioica) täcker det mesta av marken och konkurerar ut så gott som alla andra arter, föryngringen av träd är liten. Ett buskageartat litet område finns i norra delen på lite torrare mark med äldre exemplar av olvon (Viburnum opulus) och fläder (Sambucus sp.) och ett bestånd av den invasiva arten jättebalsamin (Impatiens glandulifera). I mellersta delen av kärret går en lite öppnare ca två meter bred djurstig och längst in finns några öppna ytor, där vatten samlas under vinterhalvåret. Underlaget utgörs av en lerig, mycket fet jord som är rik på organiskt material. Resultatet från växtinventeringen speglar den enformiga vegetationen, blott ett 40-tal arter noterades i kärret vid växtinventering, varav omkring hälften är örter. Figur 3: Alkärret i lövsprickningstid med sitt uppväxande hav av nässlor och enstaka stående och liggande döda träd. Den öppna ruderatdelen (Fig. 4) av undersökningsområdet utgörs av två kullar, en i väster alldeles i kanten av alkärret och en i öster intill Risebergabäcken, bestående. Kullarna består av olika jordmassor och mellan dem finns en skålformad sänka med öppning mot söder. Strax över 100 växtarter har påträffats i det lilla området. På den västra Kullens västra sida, som ligger alldeles intill alkärret, finns ett ointressant område helt bevuxet av brännässlor. På kullens östra sida som vetter in mot skålen finns ett stort bestånd av jordreva (Glechoma hederacea), som täcker marken på en yta av ca 15 kvadratmeter. Bland växterna lägger man annars märke till för insekter intressanta arter som kungsljus (Verbascum thapsus), kardvädd (Dipsacus fullonum), myskmalva (Malva moschata), käringtand (Lotus corniculatus), oxtunga (Anchusa officinalis), stånds (Senecio jacobaeae), äkta johannesört (Hypericum perforatum), rölleka (Achillea millefolium) och olika vickrar (Vicia spp.). Vegetationen är artrik och fortfarande ruderatbetonad även om igenväxningen kommit ganska långt. Området är öppet men en del mindre buskar har vuxit upp, t.ex. olika rosor (Rosa spp.) och hagtorn (Crateagus sp.). Ett gångsystem av kaniner finns i området norra del. En ganska intensiv aktivitet med hästridning förekommer på ruderatmarken, dock mestadels begränsad till stigar, som blivit vegetationslösa med hårt sammanpackad jord och grus. Sänkan mellan kullarna är glest bevuxen med bl.a. gatkamomill (Matricaria matricarioides). Små ytor med exponerad grus och jord finns. ~ 10 ~

Längst i väster längs Risebergabäckens växer diverse mindre träd och buskar av bl.a. björk (Betula sp.) och sälg (Salix caprea). Vid stängslet, som utgör områdets södra gräns, står en del torrakor av alm. Figur 4: Ruderatmarken fotograferad västerut med mattan av jordreva i fonden och skålen samt den östra backen i bildens mitt. METODIK En besiktning av området skedde den tjugotredje april varefter detta sedan besöktes vid sju tillfällen (11/5, 3/6, 11/6, 4/7, 17/7, 19/8, 25/8) för manuella insamlingar. Utöver dessa sju besök, som varade ca fem timmar vardera, gjordes några besök som fick ägnas helt åt att placera ut, tömma, underhålla och plocka in de fällor som kom att användas i studien. Åtelfällorna (se nedan) tömdes dock lite då och då vid besöken för manuella insamlingar. Fällorna placerades ut den femte (fönsterfällor, färgskålar och fallfällor) och tjugoförsta maj (fångstrännor och åtelfällor) för att sedan stå ute till den femte september då samtliga fällor plockades in. Då undersökningsområdet består av två biotopmässigt markant skilda delar kunde det av flera anledningar vara intressant att hålla de två biotopernas fauna skilda från varandra för att kunna göra intressanta jämförelser av naturvärden med mera. Det var därför motiverat att dela in området i två delområden. Områdena kallades alkärret och ruderatmarken (stundom förkortade kärret och ruderatm. i rapporten). Delområdet kärret omfattar lokalens västra del d.v.s. det trädbevuxna alkärret medan ruderatmarken utgörs av den öppna gräs- och buskmarken i öster, på och kring de två backarna av fyllnadsmassor. Arter som samlats inne i kärret eller på träd i kanterna har räknats som förekommande i alkärret medan alla andra arter räknats som påträffade på ruderatmarken. För att få en så god överblick som möjligt av skalbaggsfaunan i ett område är det nödvändigt att använda olika metoder vid insamlingsarbetet. Olika arter lever på olika sätt och ingen enda metod kan påvisa alla arter i ett område. Genom att använda en kombination av olika metoder erhåller man en mer komplett bild av faunan. Desto bättre ~ 11 ~

kännedom om faunan desto större är också möjligheterna till att bedriva ett framgångsrikt naturvårdarbete. De metoder som användes i denna undersökning kan delas in i två grupper: Manuella insamlingsmetoder (aktiva metoder) och olika typer av fällor (passiva metoder), dessa beskrivs noggrannare nedan. Från början eftersträvades att lika mycket fälttid skulle förläggas i båda delområdena men det visade sig snart att mer insamlingstid behövde förläggas till det öppna området jämfört med alkärret. Omkring två tredjedelar av den sammanlagda insamlingstiden kom därför att spenderas i den östra delen. Nomenklatur och systematik i rapporten följer för skalbaggarna Lundberg & Gustafsson 2006, för dagfjärilarna Eliasson et al. 2005 och för kärlväxterna Mossberg & Stenberg 2003. Rödlistekategorier följer Gärdenfors 2010. Manuella insamlingsmetoder Den metod som ägnades mest tid vid besöken var så kallad slåghåvning, d.v.s. att man med en håv snabbt, men skonsamt, slår genom markvegetationen då man i lugn takt vandrar runt i området. Insekter som sitter på växterna tappar greppet och fångas upp i håven som då och då töms på sitt innehåll varvid de intressanta djuren kan plockas ut och placeras i provrör. Lättbestämda skalbaggar bestämdes i fält men för många arter var det nödvändigt att samla in material för närmare undersökning i labb, under hög förstoring och med tillgång till bestämningslitteratur. De flesta skalbaggar är svårbestämda och kräver därför att man samlar in enstaka exemplar. Skalbaggarna avlivades genom att lägga en tygbit fuktad med etylacetat i provrören. Något beroende på kroppsstorlek avlider djuren snabbt. Arter med en kroppslängd under en centimeter, d.v.s. de allra flesta skalbaggar, dör inom någon minut. Skalbaggarna bestämdes av författaren, av tidskäl fanns det inte möjlighet att spara och preparera allt insamlat material men ett mindre antal intressanta exemplar har monterats och förvaras i coll. Molander. Förutom slaghåvning genomfördes handplockning av skalbaggar under stenar, brädor och liknande. På detta sätt samlar man in många marklevande arter, medan slaghåvning är en teknik som främst påvisar fytofaga (växtlevande) arter. Handplockning utfördes också på döda och döende träd och genom att lyfta på löstsittamde bark. Murken ved genomsöktes också med hjälp av kniv. Detta gjordes dock bara i liten utsträckning eftersom livsmiljöerna, som är en bristvara särskilt i undersökningsområdet, påverkas negativt av denna behandling vilket i sin tur så klart påverkar arterna som är beroende av dem negativt. Skalbaggar som lever på fuktig mark nära vatten kan samlas in genom att översvämma deras gömställen med vatten. Skalbaggarna kommer då fort fram för att inte drunkna. Denna metod utnyttjades vid ett par tillfällen i alkärret. Fytofaga skalbaggar lever inte enbart på markens gräs och örter utan även på träd och buskar. Dessa arter kan insamlas genom att man använder en käpp för att slå på grenar medan man håller ett utspänt vitt skynke under grenen. Till följd av den kraftiga vibrationen då man slår på grenen faller skalbaggarna ned på skynket där de enkelt kan handplockas. Metoden utnyttjades vid ett par tillfällen framförallt för att undersöka blommande hagtorn (Crateagus sp.) som attraherar många insekter. Dagfjärilar, som är lättbestämda och sällan behöver samlas in för att bestämmas, noterades endast genom observationer i samband med att insamlingen av skalbaggar pågick. Enbart vuxna djur eftersöktes, larver och ägg av fjärilar undantogs från arbetet. Dagfjärilar är däremot mer väderkänsliga än skalbaggar. Skalbaggar kan insamlas i de flesta väder och temperaturer, även om bättre väder ger större aktivitet, men dagfjärilar kräver hög temperatur och soligt väder för att vara aktiva. Vid sex av besöken var det dock varmt och soligt med ingen eller endast svag vind medan det vid ett tillfälle var varmt men mulet. ~ 12 ~

Fönsterfällor och färgskålar En effektiv typ av fälla för att fånga vedlevande skalbaggar, som annars ofta är svåra påvisa, är den så kallade fönsterfällan (Eriksson 2002, Alinvi et al. 2007). Fällan (Fig. 5) består av en genomskinlig plexiglasskiva fastskruvad i en träram eller annan upphängningsanordning som oftast sätts fast på högstubbar (stående, döda och avbrutna träd) eller lågor (liggande stockar). Under plexiglaset sitter ett uppsamlingstråg monterat. Fällan fungerar på så sätt att skalbaggar, och många andra insekter, flyger emot plexiglaset och faller ned i kärlet som är delvis fyllt med en konserveringsvätska som hindrar förruttnelse. I denna studie användes plexiglas av storleken 60 x 40 cm och ett vitt uppsamlingskärl av samma typ som färgskålarna (se nedan). Vätskan bestod av färglös, miljövänlig propylenglykol (4 dl) och vatten (6 dl) samt några droppar diskmedel för att minska ytspänningen så att insekterna skulle sjunka till botten. Tre fönsterfällor spikades upp på döda alar och almar i kärret. De senaste åren har färgskålar använts i stor skala för att inventera solitära bin och andra gaddsteklar (se bl. a. Karlsson 2008, Abenius 2009, Franzén & Norén 2009). Det har emellertid visat sig att en hel del skalbaggar också dras till dessa fällor (Andersson 2009) och arter med förvånansvärt skilda levnadssätt kan fångas i fällorna (Franzén & Molander 2009). Färgskålar är behållare i plast, t.ex. tomma glassburkar eller blomlådor, som delvis fylls med konserveringsvätska. Behållarna kan ha olika färg men framförallt används gula och vitfärgade skålar. Insekter som besöker blommor söker sig till den ljusa färgen i tron att det är en blomma och faller ned i vätskan där de snabbt drunknar. På Skogholms ängar sattes fyra färgskålar ut på torrbackarna, två gula och två vita (dock var yttersidorna på de gula skålarna vita). Skålarna var blomlådor med måtten 14 cm (br.), 17 cm (hö.) och 59 cm (l.). En vit och en gul fälla Figur 5: Fönsterfälla på alhögstubbe i kärret. placerades med några meters mellanrum på det plana vegetationsfattiga området mellan backarna och de två andra placerades på nordsidan av den östra backen, högt upp vid toppen (även dessa med några meters mellanrum). Skålfällorna fylldes till hälften med samma konserveringsvätska som fönsterfällorna. Övriga fällor fallfällor, fångstrännor och åtelfällor Den gamla beprövade fallfällan kom till nytta även i denna studie. Fallfällor är burkar som grävs ned så att burkkanten ligger i jämnhöjd med markytan. Fällorna samlar framförallt marklevande skalbaggar (Ljungberg 1989, Woodcock 2005, Molander 2007). ~ 13 ~

Skalbaggarna faller ned i fällorna och kan sedan inte klättra ut ur burken. Då fällorna inte kunde vittjas så ofta vid denna undersökning användes konserveringsvätska i burkarna. Plastglas med en diameter av nio cm användes och i det stora glaset sattes ett mindre glas (diameter 7,5 cm). I det lilla glasets översta del gjordes ett par hål (diameter tre mm) motsatt varandra och i det stora glasets botten gjordes tre hål med diameter fem mm. Detta för att möjliggöra att använda konserveringsvätska samtidigt som regnvatten kunde avledas utan att fällan svämmades över och innehållet sköljdes bort. Tak över fallfällorna användes inte av den anledningen att tak visat sig påverka fångsterna negativt (Baars 1979, Woodcock 2005, Molander opubl.). Sex fallfällor grävdes ned på torrbackarnas sluttningar och sex fällor i den inre delen av kärret. Figur 6: Åtelfälla på ruderatmarken. Mossa i fällan håller kvar fukt och ger skydd åt de djur som fångas i den. Hönsnätet skyddar mot att fällan vittjas av däggdjur och fåglar. Fångstrännor påminner om fallfällor och har samma uppgift (främst att fånga marklevande arter). Skillnaden är att fångstrännan har en större yta än fallfällan som därför, teoretiskt, fångar större kvantiteter av insekter. Fångstrännorna som användes hade bredden elva cm och längden 50 cm, i den ena änden fanns ett hål (diameter fyra cm) under vilket en fallfälla av den typ som beskrivits ovan placerades. Två fångstrännor grävdes ned i den mellersta delen av alkärret med ett par meters avstånd från varandra. Nackdelen med fångstrännor är att de lättare översvämmas av regnvatten och det kan vara besvärligt att få en jämn övergång mellan markytan och rännans kant. Åtelfällorna (Fig. 6) som användes var i detta fall en variant av fångstränna. Blomlådor med storleken 14 cm (br.), 17 cm (hö.) och 59 cm (l.) grävdes ned i jämnhöjd med markytan. I fällans botten gjordes ett par hål för vattenavrinning sedan lades ett par centimeter tjockt lager med grus över. Ovanpå detta lades bitar av torskfiléer delvis täckta med mossa för att minska uttorkningen. Över fällans öppning lades hönsnät för att hindra räv, grävling etc. från att vittja fällan. Den ruttnande fisken lockar till sig många skalbaggar som lever av eller vid animaliskt material under nedbrytning. Vardera en åtelfälla placerades på nordsidan av backarna och en i den innersta delen av kärret. Samtliga fällors position, fångstperiod och miljöplacering sammanfattas i appendix 3. Samtliga fällor (utom åtelfällorna) tömdes tre gånger under säsongen. ~ 14 ~

Vädermässiga förutsättningar 2010 Efter en av de längsta och kallaste vintrarna i mannaminne var det länge även plusgrader endast under dagtid vilket gjorde att våren anlände mycket sakta. Det långvariga snötäcket i södra Skåne låg kvar en bra bit in i mars. Mars var som helhet en mycket kylslagen historia och även april var en kall månad med låg aktivitet bland insekterna, först mot slutet av månaden kom ett högtryck in och temperaturerna steg. I början av maj blev det åter kallt och den verkliga försommaren lät vänta på sig ända till maj månads mitt. Andra hälften av månaden blev däremot i allmänhet solig och varm. Även inledningen av juni var fin med sol och höga temperaturer men en vecka in i juni anlände det första av en lång serie av lågtryck stora regnmängder. Temperaturerna sjönk kraftigt och mulet väder och regn dominerade en stor del av mitten av månaden, inte förrän i slutet av juni steg temperaturerna åter och solen visade sig några dagar. I juli kom en efterlängtad högsommarvärme och en stor del av månaden dominerades av mycket höga temperaturer och sol varvat med korta åskväder, varpå det ganska snabbt blev torrt i markerna. Det extremt varma vädret fortsatte in i mitten av augusti då en ny serie regnväder drog in och sänkte temperaturen. Under slutet av augusti och början av september fluktuerade vädret ganska mycket men dagstemperaturerna var generellt låga. Sammanfattningsvis kan sägas att årets väder avvek en del från de senaste årens och detta kan ha haft vissa negativa effekter på inventeringsresultatet. Den sena våren gjorde att många arter uppträdde senare än vad som blivit normalt under 2000-talet och när säsongen väl kom igång och stod på sin höjdpunkt i juni månad var vädret oftast dåligt med massvis av regn och låga temperaturer. De extremt höga och långvariga temperaturerna under högsommaren, som torkade ut markerna, var heller inte positivt då många insekters aktivitet blir lägre vid torka, vilket också gör dem mer svårfunna. Skörden av insekter kan därför ha blivit mindre än vad den kanske skulle ha blivit om inventeringen utförts under t.ex. 2009. RESULTAT Sammanlagt påträffades 304 olika arter av skalbaggar, 13 dagfjärilsarter och två andra intressanta fjärilsarter. Utbytet av arter var stort men sannolikt finns ändå ett flertal arter kvar att upptäcka bland skalbaggarna som är mycket tidskrävande att inventera (Molander 2009). Dagfjärilsfaunan får däremot nu anses som välinventerad och förmodligen hittades så gott som alla arter som reproducerar sig i området. Resultatet som helhet ger troligen en hyfsad bild av faunans sammansättning och indikation på vilka värden som finns. Två rödlistade skalbaggar hittades, johannesörtbladbagge (Chrysolina hyperici) och större sågsvartbagge (Uloma culinaris), samt en rödlistad fjäril, som noterades talrikt, nämligen bastardsvärmaren Zygaena filipendulae. Samtliga arter är rödlistade som nära hotade, NT, (Gärdenfors 2010). Fällorna fungerade inte helt problemfritt. Framförallt ställde vädret till problem för fallfällorna. Dessa svämmade över vid de kraftiga och långvariga regnen i mitten och slutet av säsongen. Resultatet från en av fönsterfällorna som var uppsatt på alm gick förlorat under den sista delen av fångstperioden då hela trädet föll omkull. Gulskålarna fungerade bättre, men tyvärr försvann materialet från den gulfärgade skålens första fångstperiod eftersom, någon eller något, välte upp och ned på hela fällan, det var ren tur att exemplaret av den intressanta vivlen Dodecastichus inflatus plockats ut vid ett tidigare besök innan fällan vältes omkull. De två åtlarna fungerade däremot väl under hela säsongen. Som helhet var problemen med fällorna ungefär lika stora i båda områdena och trots ~ 15 ~

svårigheterna erhölls en hel del arter i fällorna. Framförallt i alkärret, som visade sig väldigt svårsamlat med manuella metoder, gav fällorna ett gott resultat. De manuella insamlingarna inriktade sig framförallt på den öppna marken. Alkärret blev tidigt på säsongen mycket svårforcerat då manshöga brännässlor växte upp nästan överallt och försvårade arbetet. Viss slaghåvning och manuellsök i murken ved gjordes i kärret men bara en liten del av fälttiden ägnades åt insamlingar i kärret. De flesta arterna som hittades i kärret kommer från fällorna. Fönsterfällorna var effektiva och fångade många arter av både vedlevande skalbaggar och andra grupper. Fällorna ute på ruderatmarken påvisade framförallt aslevande baggar och ett mindre antal marklevande arter, framförallt jordlöpare. De flesta arter som togs i gulskålarna hittades också med manuella metoder men med en del undantag. Skalbaggar Omkring 800 exemplar av skalbaggar insamlades (fullständig förteckning över alla funna skalbaggar återfinns i appendix 1). De intressantaste fynden sammanfattas i tabell 1. Dessa arter är av en eller annan anledning intressanta ur bevarande- och miljösynpunkt. Förutom de två rödlistade arterna kan man lägga märke till det tredje svenska fyndet av viveln Dodecastichus inflatus. Arten är nyligen invandrad till Sverige, de första fynden gjordes i Löddeköpinge 1998 och Helsingborg 2009 (Anderson 2009). Den lilla nyckelpigan Scymnus rubromaculatus och barkbaggen Aulonium trisulcum är två andra arter som invandrat till Sverige i sen tid och som sedan spridit sig och nu förekommer på ett flertal lokaler, främst i Skåne. Aulonium trisulcum lever i gångarna av almsplintborrar (Scolytus spp.). Otiorhynchus porcatus är en nära släkting till D. inflatus som invandrade kring 1940-talet och har spridit sig i södra Sverige men förblivit ganska ovanlig. Arten verkar behöva ruderatmarker och andra torrmarker med varmt lokalklimat där den livnär sig av bl.a. olika rosväxter (Palm 1996). Två sällan sedda kortvingar hittades, Aleochara cuniculorum och Callicerus obscurus, som båda lever i djurbon av t.ex. grävling och smågnagare (Palm 1972, Ericson 1992). Aleochara cuniculorum verkar dessutom vara en skånsk specialité då den enbart hittats i detta landskap på något 20-tal lokaler (Artportalen). Kortvingarna beskrivs som ovanliga (Palm 1968, Palm 1972) men med tanke på deras undanskymda levnadssätt i djurbon är de säkerligen förbisedda på en hel del platser. I alkärret hittades dammstrandlöpare Bembidion lunulatum som har en utbredning begränsad till enbart tre sydliga landskap (Lundberg & Gustafsson 2006). De flesta fynden är dock från just SV. Skåne och arten verkar inte ovanlig i detta område. I kärret påträffades några mindre vanliga skalbaggsarter vars larver lever i och av olika typer av död ved eller vedsvampar. Halvknäpparen Hylis foveicollis är ovanlig och känd från ca 40 aktuella lokaler i Skåne (Artportalen), framförallt verkar den leva på lite finare lövskogslokaler. Artens larver utvecklar sig i död, rötad ved, oftast av lövträd (Ehnström & Axelsson 2002). Tillus elongatus och vedsvampbaggen Mycetophagus quadripustulatus är typiska vedskalbaggar som är beroende av döda träd och vedsvampar. Båda är dock utbredda och allmänna i Skåne och södra Sverige som helhet. Två andra intressanta vedlevande skalbaggar hittades i förbifarten utanför det egentliga undersökningsområdet. Intill platsen där delområdena 3, 4 och 5 möts (se Fig. 2) låg några grova stammar av alm och bok samt lite annat skräpvirke. Varifrån virket kommit är osäkert men detta har troligen lagts upp på platsen tillfälligt i samband med iordningställande av de blivande industritomterna intill. En kort undersökning gjordes eftersom virket ändå passerades vid vandring till och från undersökningsområdet. På de grova och delvis svampangripna och av insekter genomborrade stockarna kröp flera individer av den vackra brunröda men allmänna knäpparen Ampedus pomorum samt trädsvampborrare (Fam. Ciidae spp.). I murken vitrötad ved av en mycket grov bokstock ~ 16 ~

hittades ett exemplar av den ovanliga och rödlistade större sågsvartbaggen. Fyndet var ganska oväntat eftersom arten normalt hittas på de finare skånska lövskogslokalerna och verkar kräva kontinuerlig tillgång på grov, död lövträdsved. I samma bokstock fanns också fragment av bokoxen (Dorcus parallelopipedus) som är nära släkt med ekoxen (Lucanus cervus). Bokoxens är dock mycket mindre än ekoxen och bokoxens larver föredrar att leva i murken ved av bok medan ekoxen föredrar ek (Ehström & Axelsson 2002). D. parallelopipedus var fram till nyligen rödlistad som nära hotad men är utbredd och allmän, speciellt i Skåne, men säkert ovanlig i landskapets sydvästligaste del eftersom skogar med död ved är nästan helt försvunna i området. Tabell 1. Lista över de intressantaste skalbaggsarterna som påträffades på Skogholm sängar. Delområdes förkortningar är som följer: A=alkärret, R=ruderatm. och Ö=övrigt delområde se figur 2. Korta kommentarer om rödlistestatus, utbredning och frekvens anges. ART Delområde Kommentar Bembidion lunulatum A Sydlig art, funnen i fåtal landskap men allmän i SV. Skåne Aleochara cuniculorum R Enbart funnen i Skåne, få fynd men troligen förbisedd Callicerus obscurus A Funnen i S. Sverige, få fynd men till viss del förbisedd Dorcus parallelopipedus Ö Främst i sydligaste Sverige, tidigare rödlistad, relativt allmän Hylis foveicollis A Tidigare rödlistad, men ganska vanlig Cantharis pallida R Ovanlig, fåtal aktuella fynd i Skåne, minskat? Tillus elongatus A Utbredd i södra Sverige men mindre allmän Scymnus rubromaculatus R Nyligen invandrad, hittills enbart funnen i SV. Skåne Mycetophagus quadripustulatus A Tidigare rödlistad men allmän och utbredd Aulonium trisulcum A Nyligen invandrad art, hittills funnen i Skåne samt på Öland Uloma culinaris Ö Rödlistad som NT! Aktuella förekomster upp till Stockholm-tr. Chrysolina hyperici R Rödlistad som NT! Minskande, aktuella fynd 7 landskap Otiorhynchus porcatus R Invandrade kring 1940-talet, men har förblivit ganska ovanlig Dodecastichus inflatus R Nyligen invandrad art, tredje svenska fyndet! Polydrusus formosus R Ovanlig art, funnen i fåtal landskap, möjligen ökande Hypera meles R Tidigare rödlistad, men ganska vanlig Pseudostyphlus pillumus R Tidigare rödlistad, relativt vanlig Flugbaggen Cantharis pallida är en sällan funnen art som lite är känt om. C. pallida har enbart påträffats i Skåne och Blekinge (Lundberg & Gustafsson 2006) men aktuella fynd verkar enbart finnas från enstaka lokaler i Skåne. Livsmiljöerna verkar vara varma, torra habitat som ruderatmarker och strandbranter. Slaghåvning på den intressanta vegetationen på ruderatmarken resulterade i några fynd av lite ovanligare växtlevande skalbaggar. Den rödlistade johannesörtbladbaggen (Chrysolina hyperici) togs i ett exemplar på dess värdväxt äkta johannesört och på gatkamomill i skålen mellan de två backarna slaghåvades kamomillraggviveln (Pseudostyphlus pillumus), en typisk ruderatmarksart (Ljungberg 2002, egna observationer). I färgskålarna och vid bankning på björk togs flera exemplar av den ovanliga helgröna viveln Polydrusus formosus. Den på ärtväxter levande vivlen Hypera meles har tidigare varit rödlistad men är inte ovanlig och har förmodligen inte minskat så mycket att rödlistning är aktuellt. Nedan kommenteras några av de intressantaste arterna närmare. ~ 17 ~

Intressanta skalbaggsarter Aleochara cuniculorum En liten, ca fyra mm lång, helsvart kortvinge, bortsett från benen som är brungula samt en ljusare fläck på vardera täckvingen. Arten är enbart känd från Skåne i Sverige och från våra nordiska grannländer finns fynd endast från Danmark. I Skåne upptäcktes arten så sent som 1970 då den hittades i spillning på Ravlunda skjutfält (Lundberg 1973). Ett 20-tal lokaler är kända framförallt i landskapets södra hälft. Nordligaste kända lokalen verkar vara Bäckaskog vid Ivösjön (A. Dufberg, Artportalen). Arten lever underjordiskt och har hittats i bon av kanin och grävling (Ericson 1992). Larven lever troligen som parasit på flugor i däggdjurens bon. Liknande levnadssätt är kända från andra Aleochara-arter (Palm 1972). Förmodligen är A. cuniculorum ganska vanlig i Skåne och kan kanske även hittas i västra Blekinge eller sydligaste Halland och Småland. Ett exemplar slaghåvades på ruderatmarken den elfte maj. Arten utnyttjar säkerligen kaningångarna i området. Figur 7: Bokoxe, D. parallelopipedus. Dorcus parallelopipedus Bokoxens är en omrkring två centimeter stor art vars larver lever av död lövträdsved. Arten var fram tills nyligen rödlistad som nära hotad (NT) men avfördes i senaste rödlistan. Bokoxen är framförallt vanlig i Skåne men förekommer upp till Uppland. Fragment och larvgångar påträffades i samma stock som Uloma culinaris (se nedan). Hylis foveicollis En ca fem mm lång, enfärgat grå halvknäppare och nära släkting till familjen knäppare (Fam. Elateridae) som besitter den välkända knäppmekanismen för at vända sig rätt om de hamnat på rygg. Halvknäpparna saknar denna mekanism. H. foveicollis är en vedlevande art vars larv lever i och av rötad lövoch barrträdsved (Ehnström & Axelsson 2002). Arten var tidigare rödlistad och är mindre allmän, den hittas i regel på lokaler med orörda trädbestånd och rikt inslag av död ved. Ett 40-tal aktuella lokaler är kända i Skåne. Fyndet på Skogholms ängar var något oväntat då så pass lite död ved finns i kärret och närområdet. Ett exemplar togs i fönsterfälla som var uppsatt på alhögstubbe i kärret. Närmaste kända lokal är Torups bokskog (Blomberg 2001). Cantharis pallida En sydlig och sällsynt flugbagge med bara ett fåtal kända lokaler i Skåne och västligaste Blekinge (Sölvesborg, gammalt fynd). Äldre fynd finns från ett 20-tal lokaler i framförallt västra och södra Skåne (Förfs. observ. i Zoologiska Museet, Lund), såsom Ven (Palmqvist 1967), Kullaberg (Wirén 1960) och Ignaberga kalkbrott (Israelsson 1960). 2008 hittades arten i Limhamns kalkbrott (Molander 2009), i övrigt är sentida fynd mycket få. C. pallida verkar föredra blomrika lokaler med ett varmt klimat och ofta sparsam vegetation i sluttningar eller på ruderatmarker och arten kan ha missgynnats av den allmänna igenväxningen av landskapet. Ett exemplar slaghåvades på ruderatmarken den tredje juni. Figur 8: C. pallida. Scymnus rubromaculatus Liten nyckelpiga som nyligen anmälts som ny för Sverige baserat på fynd från två lokaler i Malmö-området (Ericsson 2003). Endast känd från Skåne, framförallt sydvästligaste delen men ett fynd finns också från norra Skåne 2004 (Molander ~ 18 ~

2009, Artportalen). Första rapporterade fynden var tidigare från 1997 men senare har fynd från tidigt 1980-tal rapporterats (A. Dufberg, Artportalen). En handfull exemplar togs i färgskålar på ruderatmarken. Aulonium trisulcum Almcylinderbagge (se även framsida) lever sannolikt av svampar i gångarna av almsplintborrar (Scolytus spp.). Svampsjukdomen almsjuka som sprids av almsplintborrarna har skapat stora mängder döende almar som barkborrarna lättare kan angripa. Barkborrarnas populationer har därför växt till kraftigt de sista 15 åren vilket gynnat almcylinderbaggen som på kort tid spridit sig norrut genom Danmark och i början av 2000-talet koloniserade den troligen västra Skåne. Första fyndet gjordes i Landskrona 2004 (Lundberg 2006) och den har sedan hittats på flera andra lokaler i Malmö-området, Lund (Molander 2009) och nyligen på Öland (Andersson et al. 2010). Ett exemplar togs i fönsterfälla på alm i alkärret. Uloma culinaris Större sågsvartbagge hör till svartbaggarnas familj (Fam. Tenebrionidae) och är en ganska nära släkting till den Figur 9: A. trisulcum. ökända mjölbaggen Tenebrio molitor. U. culinaris är dock betydligt ovanligare och har ett helt annat levnadssätt. Larven lever förmodligen främst av gnagmjölet som bildas av andra vedlevande insekters larver (Lundberg 1997). Ofta påträffas den i gångar av bokoxens larver (D. parallelopipedus). Arten är känd från ett ganska stort antal aktuella lokaler upp till Värmland och Västmanland men är rödlistad som nära hotad (NT). Fyndet i Fosie var oväntat eftersom arten mest hittas på fina gammelskogslokaler. På Skogholms ängar hittades ett exemplar den tredje juni i en grov, murken och insektsangripen bokstock tillsammans med just bokoxen. Fyndet gjordes dock utanför det egentliga undersökningsområdet vid platsen där delområde 3, 4 och 5 möts (se Fig. 2). Chrysolina hyperici En vacker bladbagge som lever av äkta johannesört på sand- och grusmarker, slåtterängar och ruderatmarker (Ljungberg 2002, Sörensson 2008b, Molander & Franzén 2010). Ett exemplar slaghåvades på värdväxten, på ruderatmarken, den sjuttonde juli. Avskaffandet av slåtterängar, och igenväxning av landskapet med trivialisering av blomrika marker har lett till att arten minskat och den är för närvarande rödlistad som nära hotad, NT (Gärdenfors 2010). Funnen i de flesta landskapen upp till Uppland men med en östlig tyngdpunkt i utbredningen. Märkligt nog har arten inte kunnat hittas i Limhamns kalkbrott trots stor tillgång på johannesört men är känd från Spillepengens soptipp (A. Dufberg, Artportalen). Otiorhynchus porcatus En så kallad öronvivel som etablerade sig i Sverige kring början av1940-talet, första fyndet gjordes 1948 i Alnarp (Palm 1996). Förekommer numera upp till Uppland och även på Gotland men har inte hittas på Öland eller i Blekinge. Arten har förblivit relativt ovanlig och verkar främst förekomma på ruderatmarker och andra torrmarker med varmt lokalklimat där den livnär sig av bl.a. olika rosväxter (Palm 1996). Ett ex togs i vitskål på ruderatmarken i början av säsongen. Dodecastichus inflatus Påträffades 1998 vid en handelsträdgård i Löddeköpinge (Fägerström et al. 2010) men uppmärksammades inte som svensk förrän 2009 då en fast population hittades i ett villakvarter i Helsingborg (Anderson 2009). Viveln är säkerligen ~ 19 ~

nyligen invandrad till Sverige. I Helsingborg har näringsgnag noterats på liguster (Ligustrum vulgare), benved (Euonymus porcatus) och rysk kornell (Cornus alba). D. inflatus uppges vara nattaktiv och polyfag på olika växter. Ursprungligen verkar den leva i skogsbiotoper, främst i Centraleuropas bergstrakter, Alperna och Karpaterna (Fägerström et al. 2010). Arten hittades i ett exemplar i gulskålsfällan i skålen tredje tredje juni. Polydrusus formosus En av våra ovanligaste lövvivlar som är känd från ca tio svenska lokaler i Skåne, Halland, Västergötland, Uppland samt Småland (Lundberg & Gustafsson 2006, B. Andersson Artportalen). Uppträder mycket lokalt men ibland i antal. Arten lever på lövträd och buskar i glesa skogar och skogskanter. Ett ex togs manuellt vid slaghåvning på ruderatmarken den elfte juni, och två exemplar togs i fönsterfällor i alkärret. Pseudostyphlus pillumus Kamomillraggviveln förekommer ofta på ruderatmarker och den påträffas ofta i täkter, på soptippar och i vägkanter där den lever på gatkamomill och baldersbrå (Tripleurospermum perforatum). Arten är värmekrävande och enbart funnen i Skåne, Småland, Östergötland samt på Öland och Gotland. På Öland och Gotland är kamomillraggviveln ganska vanlig (Ljungberg 2002). I Malmö-området har arten påträffats på flera lokaler såsom Alnarp, Spillepengen och i Limhamns kalkbrott (A. Dufberg Artportalen, Molander 2009). I övrigt är arten ovanlig i Skåne. På Skogholms ängar togs ett par exemplar av arten den 4 juli, på gatkamomill som växte i skålen mellan de två backarna. Figur 10: P. pillumus. Dagfjärilar Totalt påträffades tretton arter av dagfjärilar under inventeringen vilka listas i appendix 2. Faunan var artfattig och samtliga påträffade dagfjärilar är utbredda och allmänna. I det öppna ruderatmarksområdet observerades tretton arter jämfört med endast två arter i alkärret. I område tre och fyra sågs sammanlagt fyra arter varav en art, puktörneblåvinge (Polyommatus icarus), inte sågs i det egentliga inventeringsområdet. Artens värdväxter finns dock även där och det är troligt att puktörneblåvingen också finns på backarna. Två migranter, amiral (Vanessa atalanta) och tistelfjäril (Cynthia cardui), som hör till familjen praktfjärilar (Nymphalidae) förekommer endast tillfälligt i området. Dessa kommer årligen in med varma vindar till Sverige och är inte bofasta på lokalen eftersom de inte överlever vintern på våra breddgrader. Påfågelöga (Inachis io) och nässelfjäril (Aglais urticae) är två andra mycket vanliga praktfjärilar vars larver lever på nässlor (Urtica spp.) som också växer allmänt på Skogholms ängar. Av familjen vitfjärilar (Pieridae) hittades tre allmänna arter: Raps- (Pieris napi), rov- (P. rapae) och citronfjäril (Gonepteryx rhamni). Raps- och rovfjäril lever på olika korsblommiga örter (Brassicaceae) och är två av väldigt få dagfjärilsarter som klarar att överleva i det moderna, storskaliga odlingslandskapet. I kålodlingar kan de uppträda som skadedjur. Citronfjärilens larv lever på brakved (Frangula alnus). Gräsfjärilarna är en artrik grupp vars larver precis som namnet antyder lever på olika gräsarter (Poaceae). Tre arter påträffades: Kamgräsfjäril (Coenonympha pamphilus), slåttergräsfjäril (Maniola jurtina) och luktgräsfjäril (Aphantopus hyperantus). Samtliga arter är fortfarande allmänna men har drabbats negativt av förändringar i jordbruket. ~ 20 ~