Svarsskrivelse Sida 1 (11) Ert datum Er beteckning Byråchefen Stefan Johansson B 5416-08 Högsta domstolen Box 2066 103 12 Stockholm IS./. Riksåklagaren angående utpressning m.m. Högsta domstolen har förelagt riksåklagaren att skyndsamt lämna in svarsskrivelse såvitt avser utvisningsfrågan. Jag vill i detta avseende anföra följande. Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl för prövningstillstånd. Bakgrund IS är kroatisk medborgare. Han kom till Sverige 1981 då han beviljades tidsbegränsat uppehållstillstånd. 1985 beviljades han permanent uppehållstillstånd. Han har fyra barn i Sverige. De två yngsta är födda 1991 respektive 1998 och bor tillsammans med sin mamma. IS förekommer under arton avsnitt i belastningsregistret (nu aktuell dom inräknad). Flertalet av avsnitten avser emellertid olika former av trafikförseelser. Såvitt nu är av intresse dömdes IS i augusti 1998 för olaga frihetsberövande, olaga tvång vid tre tillfällen och rån till fängelse tre år. I oktober samma år dömdes han för medhjälp till bedrägeri, varvid det förordnades att det tidigare ådömda fängelsestraffet skulle avse även det nya brottet. IS blev villkorligt frigiven i maj 2000. Genom den nu överklagade domen dömde hovrätten IS för mycket omfattande brottslighet bestående i framför allt grov utpressning, försök till sådant brott, grovt olaga tvång och försök till sådant brott. Brotten har begåtts mot ett stort antal personer under tiden 2002 fram till dess att han frihetsberövades 2007. Påföljden bestämdes till fängelse fyra år sex månader samt beslutade hovrätten att han ska utvisas ur riket med förbud att återvända hit. Enligt hovrättens majoritet har brottsligheten ett samlat straffvärde som, efter gängse straffreduktion för flerfaldsbrottslighet, uppgår till i vart fall sex år sex månader. Ordföranden i hovrätten var skiljaktig och ansåg att utvisningsyrkandet skulle ogillas. Enligt hennes uppfattning ligger emellertid brottens samlade straffvärde, även med ett långt drivet rabattänkande, kring sju års fängelse. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 114 85 STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C, 3 tr. 08-453 66 00 Telefax Webbadress 08-453 66 99 www.aklagare.se
Svarsskrivelse Sida 2 (11) Överklagandet IS har yrkat att beslutet om utvisning ska upphävas. I andra hand har han yrkat att återreseförbudet ska tidsbegränsas. IS har som grund för yrkandet åberopat sammanfattningsvis följande. Han har vistats i Sverige sedan 1981 och har tillsammans med sin sambo fast bostad här. Han äger en fastighet i Kroatien tillsammans med sina syskon, men där bor redan hans syster med familj och i övrigt hyrs fastigheten ut. Han har fyra barn, vilka samtliga är svenska medborgare. De yngsta barnen är födda 1991 och 1998. Han har gemensam vårdnad om barnen. Det yngsta barnet, A, har ett stort behov av närhet med sin far och detta kan inte tillgodoses utan en nära och regelbunden kontakt. A talar inte kroatiska och är för ung för att själv resa till Kroatien och hon har inte heller ekonomisk förmåga att göra detta. Hon kommer därför endast att få möjlighet att träffa sin far högst en gång per år. Som skäl för prövningstillstånd har IS anfört dels att nuvarande praxis inte ger tillräcklig ledning vad gäller utvisning i en situation där den tilltalade har vistats lång tid i Sverige och har minderåriga barn här (prejudikatdispens), dels att hovrättens avgörande i utvisningsfrågan uppenbart strider mot Högsta domstolens praxis (extraordinär dispens). Grunderna för min inställning Förutsättningar för utvisning på grund av brott Enligt 8 kap. 8 utlänningslagen (2005:716) får en utlänning utvisas ur Sverige, om han eller hon döms för ett brott som kan leda till fängelse. Utvisning får emellertid endast ske om utlänningen döms till annan påföljd än böter och (1) gärningen är av sådant slag och övriga omständigheter är sådana att det kan antas att utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet, eller (2) brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att utlänningen inte bör få stanna kvar. För att kriteriet risk för fortsatt brottslighet ska vara uppfyllt krävs i normalfallet att det framgår av registerutdrag eller på annat sätt att utlänningen dömts för brott eller fått åtalsunderlåtelse vid minst ett tidigare tillfälle. Risk för fortsatt brottslighet kan dock undantagsvis anses föreligga även utan att det finns dokumenterat i för rätten kända tidigare domar (prop. 1993/94:159 s. 11 ff. och 33, NJA 2006 s. 375 och NJA 2007 s. 533). Vad gäller rekvisitet brottets allvar anges i förarbetena att som en allmän riktlinje gäller att brottet bör ha ett straffvärde om minst ett år för att kunna föranleda utvisning på denna grund. Dessutom anges att en faktor som bör tillmätas extra stor betydelse är om brottet innefattar svårare integritetskränkningar mot skyddslösa personer, t.ex. barn (a. prop. s. 13 f.).
Svarsskrivelse Sida 3 (11) Begränsningar för utvisning på grund av brott När domstolen överväger om en utlänning bör utvisas enligt 8 kap. 8 utlänningslagen ska den, enligt 8 kap. 11 samma lag, ta hänsyn till utlänningens anknytning till det svenska samhället. Domstolen ska då särskilt beakta utlänningens levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt längden av hans eller hennes vistelse i landet. I bestämmelsen anges uttryckligen att en domstol, när den överväger utvisning, särskilt ska beakta om utlänningen har barn i Sverige och, om så är fallet, barnets behov av kontakt med utlänningen, hur kontakten har varit och hur den skulle påverkas av att utlänningen utvisas (första stycket 2). I 1 kap. 10 utlänningslagen föreskrivs också, att i fall som rör ett barn ska särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Genom denna bestämmelse har markerats att principen i FN:s barnkonvention om barnets bästa ska gälla när utlänningslagen tillämpas i fall som rör ett barn. Det innebär inte att barnets bästa alltid kan vara utslagsgivande när andra intressen kolliderar med barnets intressen, men barnets bästa ska alltid beaktas, utredas och redovisas (se prop. 2003/04:113 s. 8 och NJA 2007 s. 425). Den tid utlänningen har vistats i Sverige är naturligtvis av betydelse (8 kap. 11 första stycket 4 utlänningslagen) och domstolen måste i varje enskilt fall göra en anknytningsprövning. Ju starkare anknytning till Sverige som föreligger, desto allvarligare brottslighet måste därvid vara för handen för att utvisning ska kunna ske. Utgångspunkten vid anknytningsprövningen är utlänningens sociala situation och de bindningar den medför till Sverige (a. prop. s. 14 ff.). Enligt 8 kap. 12 utlänningslagen, får en utlänning som vid tidpunkten för åtalets väckande har varit bosatt i Sverige sedan minst fem år, utvisas endast om det finns synnerliga skäl. I förarbetena anges att ett sådant synnerligt skäl kan vara att brottsligheten är särskilt allvarlig. Synnerliga skäl kan också föreligga om utlänningen saknar egentlig anknytning till Sverige och självfallet får hänsyn också tas till om utlänningen har någon anknytning till hemlandet eller annars något annat land än Sverige (se Wikrén/Sandesjö, Utlänningslagen, 8:e uppl., 2006, s. 322 f. med där angivna hänvisningar). Det bör vidare framhållas att Europadomstolen i sin praxis vid tillämpning av artikel 8 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna lagt fast vissa riktlinjer för sin prövning om t.ex. en utvisning i det enskilda fallet innebär ett oproportionerligt ingrepp i den enskildes rätt till familjeliv enligt artikeln (se t.ex. domstolen dom den 18 oktober 2006 i målet Üner mot Nederländerna). Av Europadomstolens domar framgår att det i allt väsentligt är fråga om att ta hänsyn till samma omständigheter som har betydelse enligt utlänningslagen (se även NJA 2005 s. 283).
Svarsskrivelse Sida 4 (11) Föreligger det synnerliga skäl att utvisa IS? IS har dömts för en mycket allvarlig och omfattande brottslighet bestående i framför allt grov utpressning, försök till sådant brott, grovt olaga tvång och försök till sådant brott. Brottsligheten har pågått under flera års tid och har avbrutits först genom att IS har frihetsberövats. Genom våld och hot om våld, i ett antal fall hot om att skada eller döda målsägandens familj, har IS, företrädesvis gemensamt och i samförstånd med andra, förmått eller försökt förmå målsägandena att utge stora summor pengar, oaktat att det i flertalet fall inte har förelegat något skuldförhållande. Som exempel på den brottslighet IS har ägnat sig åt kan nämnas att han har dömts för grov utpressning under tiden februari 2003 till och med augusti 2006, bestående i att han gemensamt och i samförstånd med annan genom hot förmått målsäganden H att dels betala cirka en miljon kronor som har satts in på ISs konto, dels betala ett ungefärligen lika stort belopp kontant till IS. Hoten har bestått i uttalanden om att rysk maffia och större organisation står bakom kraven, att de går på barnen, att de tar häktning för att skjuta någon samt i hot om att skjuta knäskålarna av H, att sätta skott i huvudet, att man kan bli skjuten, hur det kan gå för folk som inte betalar m.m. I ett annat fall har IS dömts för grov utpressning och försök till grov utpressning gentemot DH och dennes far. Utpressningen har pågått i princip oavbrutet från våren/sommaren 2004 fram till årsskiftet 2005/2006. Det olaga tvånget har framför allt bestått i hot om att skada eller döda DH och dennes familj, bl.a. hot om att spränga DHs sambos lägenhet och faderns bostad med hjälp av ryssar. DH har genom utpressningen förmåtts att betala över 100 000 kr. Som exempel på ett fall av försök till grov utpressning kan nämnas att IS har dömts för att tillsammans och i samförstånd med andra genom hot försökt förmå en ägare till en restaurang och nattklubb i Västerås att utge 800 000 kr. Hoten har bestått i att man skulle skada ägaren och dennes familj. Hovrätten uttalar att utpressningsbrotten och de olaga tvången genomgående präglas av angrepp, i många fall svåra angrepp, på målsägandenas och deras anhörigas integritet. Flera av brottsoffren har drabbats av skadeverkningar på det psykiska planet som det kan beräknas ta en ansenlig tid att läka. En stor del av brottsligheten utmärks vidare, anför hovrätten, av en systematik och en planläggning där IS haft en framträdande roll. Mot denna bakgrund och med hänsyn till den brottslighet som IS tidigare har dömts för råder det inte någon som helst tvekan om att såväl brottslighetens allvar som risken för att IS kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet mycket starkt talar för att han ska utvisas.
Svarsskrivelse Sida 5 (11) Frågan är då om hans personliga förhållanden kan anses vara sådana att det inte föreligger synnerliga skäl för utvisning. IS har fyra barn i Sverige. Det är emellertid endast det yngsta barnets behov av kontakt med IS som är relevant vid bedömningen av utvisningsfrågan, vad avser barnperspektivet. Det barnet, A, fyllde elva år i februari 2009. Av utredningen framgår att IS tillsammans med As mamma har gemensam vårdnad. A har emellertid sedan separationen 2002 stadigvarande bott hos modern och det är modern som stått för den dagliga omsorgen. IS har vidare inte varit delaktig i As skolgång utan överlåtit beslut och kontakter i detta avseende på modern. Relationen mellan IS och A har således stora likheter med den som redovisas i NJA 2005 s. 283. Även om barnet i det rättsfallet var några år äldre än vad A nu är, har A snart uppnått en ålder där hon inte på samma sätt som tidigare är beroende av föräldrarna. I det sammanhanget bör beaktas att för det fall utvisningen hävs ska det redan långa fängelsestraff som IS har dömts till kraftigt skärpas, vilket medför att det kommer att dröja flera år innan A har möjlighet att i någon större utsträckning umgås med sin far. Vidare bör hänsyn tas till att möjligheterna för A att självständigt upprätthålla kontakten med IS torde vara betydligt större än vad de hade varit för barnet i NJA 2005 s. 283 om fadern hade utvisats. I det fallet var faderns hemland Gambia och enligt vad som framgår av rättsfallet hade fadern endast brevkontakt med sina släktingar där och det fanns inga uppgifter om att dottern hade besökt Gambia. I nu aktuellt fall är ISs hemland Kroatien. Han äger en fastighet där tillsammans med sina syskon och av utredningen framgår att han besöker Kroatien regelbundet och har vistats där under uppemot tre månader sommartid samt att A regelbundet har besökt IS i Kroatien. Därutöver bör beaktas att arten och omfattningen av de brott IS har dömts för samt hans inställning till brottsligheten tyder på att han, liksom var fallet med den tilltalade i NJA 2007 s. 425, inte har för avsikt att ändra sin livsföring. Det kan således antas att han även fortsättningsvis kommer att begå nya brott och även i övrigt leva på ett sådant sätt som försvårar en nära och regelbunden kontakt med A. De ovan anförda omständigheterna medför, i likhet med vad som befanns vara fallet i NJA 2005 s. 283, att enbart hänsynen till dotterns kontakt med fadern inte kan anses tillräckligt utslagsgivande för att IS ska kunna undgå utvisning. Vad som då måste övervägas är om den långa tid som IS har vistats i Sverige tillsammans med övriga omständigheter bör, såsom var fallet i NJA 2005 s. 283, medföra att han inte ska utvisas.
Svarsskrivelse Sida 6 (11) IS är sedan 2003 tillsammans med en svensk kvinna. Han har inte någon egen bostad, men är skriven på den lägenhet som hon har kontrakt på. IS har, förutom A, tre barn i Sverige. Dessutom synes han ha ett barnbarn. IS får således anses ha en stark familjeanknytning till Sverige. Mot detta ska emellertid ställas att han inte har något arbete eller någon utbildning som binder honom till Sverige. Han har sedan 2003 saknat förvärvsarbete och har uppenbarligen till alldeles övervägande del levt på inkomsterna från den systematiska och mycket grova brottslighet som han nu har dömts för. IS har således medvetet valt att stå utanför det svenska samhället för att i stället ägna sig åt organiserad brottslighet. Hans anknytning till det svenska samhället kan därför inte i sig anses vara så stark att det ensamt ska utgöra hinder mot utvisning. Utredningen visar tydligt att IS har en stark anknytning till Kroatien. Som angetts ovan har han två syskon samt äger han del av en fastighet där. Han har vistats där regelbundet varje år och dessutom har han i personutredningen anfört att han äger olivgårdar i Kroatien och att dessa inbringar betydande inkomster. Han har således en stark familjeanknytning till Kroatien och han har också regelbundet, flera månader per år, vistats där. Vad gäller bostad och möjligheter att skaffa sig förvärvsinkomster synes det, enligt vad han själv har uppgett, t.o.m. vara så att IS har en starkare anknytning till Kroatien än vad han har till Sverige. Möjligheterna för honom att leva ett liv utan kriminalitet verkar därmed vara större i Kroatien än i Sverige. Den systematiska och organiserade brottslighet som IS har gjort sig skyldig till är av särskilt allvarligt slag. Brottsligheten innebär en allvarlig skada och fara för såväl enskilda som samhället. Den utpressningsbrottslighet som IS har ägnat sig åt är synnerligen hänsynslös. Han har för egen vinnings skull utsatt ett stort antal målsägande och deras anhöriga, i några fall under flera år, för ett mycket stort lidande. Som anförs i den skiljaktiga meningen i hovrätten har brotten också i flera fall begåtts mot i någon mening redan utsatta personer. Den psykiska påfrestningen av att uppleva allvarliga våldsbrott kan i vissa fall leda till rent medicinska konsekvenser för brottsoffret. Detta gäller i synnerhet om brottet pågår under lång tid. Ett sådant tillstånd kan leda till ett långvarigt psykiskt lidande och vara direkt invalidiserande (se Straffnivåutredningens slutbetänkande Straff i proportion till brottets allvar SOU 2008:85 s. 251 f.). Hovrätten har också anfört, att flera av brottsoffren har drabbats av skadeverkningar på det psykiska planet som det kan beräknas ta en ansenlig tid att läka. Rädslan för allvarliga våldsbrott kan också, som IS har gjort, medvetet utnyttjas av kriminella för att genom s.k. subtila hot utöva utpressning. I förlängningen kan användningen av våld som ett medel för att främja organiserad
Svarsskrivelse Sida 7 (11) brottslighet eller för att befästa kriminella organisationers ställning utgöra ett hot mot såväl rättstryggheten som andra grundläggande demokratiska värden (a. bet. s. 253 och 257 f.). Straffnivåutredningen redovisar att antalet anmälningar om utpressning i kriminalstatistiken redovisas tillsammans med anmälningarna om ocker. Med undantag för åren 2002 och 2003 har anmälningarna ökat kontinuerligt sedan mitten av 1990-talet. I betänkandet redovisas utvecklingen för åren 1990-2007 (a. bet. s. 153). Av siffror från Brottsförebyggande rådet framgår att den fortsatt kraftiga ökning av antalet anmälningar som pågått sedan 2003 håller i sig även för 2008. 2007 var antalet anmälda fall av ocker och utpressning 1 370. Enligt preliminära siffror har antalet anmälda sådana brott under 2008 stigit till 1 715. Det är bl.a. mot den ovan redovisade bakgrunden som Straffnivåutredningen har föreslagit en skärpt syn på brottet utpressning. Enligt förslaget ska minimistraffet för utpressningsbrott, som är grovt, höjas från fängelse sex månader till fängelse ett år (a. bet s. 30 f., 294 f. och 388 f.). Åklagarmyndigheten har i sitt remissvar uttalat att förslaget inte är tillräckligt. Myndigheten har anfört att utpressning är ett av de brott som den organiserade brottsligheten lever av och att det numera är fråga om beskydd där organiserade grupperingar utsätter näringsidkare för våld och hot om våld och skadegörelse, varför brotten är av samhällsfarligt slag. Åklagarmyndigheten menar vidare att utpressning kan upplevas som värre än rån, eftersom utpressning kan pågå under lång tid och medföra att offret och dess närstående lever under ständig och akut oro och stress. Åklagarmyndigheten anser bl.a. att straffmaximum bör höjas från sex till tio eller, i andra hand, åtta år (ÅM-A 2008/1536). Den brottslighet IS har gjort sig skyldig till är synnerligen allvarlig och av samhällsfarligt slag Det finns därför ett mycket starkt samhällsintresse av att IS förhindras att begå nya brott i Sverige. Med hänsyn till vad som anförts om hans personliga förhållanden menar jag att vid den avvägning som ska göras mellan de motstående intressena i målet så måste samhällsskyddsaspekten väga tyngre. Det föreligger därmed synnerliga skäl att utvisa IS. Återreseförbudets längd Enligt 8 kap. 13 utlänningslagen ska en allmän domstols dom eller beslut om utvisning på grund av brott innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid eller utan tidsbegränsning. Bestämmelsen har sitt ursprung i 1980 års utlänningslag. I propositionen till bestämmelsen uttalade departementschefen att återreseförbud som huvudregel ska tidsbegränsas. Möjligheten att meddela återreseförbud utan tidsbegränsning bör endast tillgripas i samband med en dom som avser särskilt allvarlig brotts-
Svarsskrivelse Sida 8 (11) lighet eller i fråga om utlänningar som tidigare har begått mycket allvarlig brottslighet (prop. 1979/80:96 s. 101). I samband med 1994 års ändringar i den dåvarande utlänningslagen övervägdes om det skulle meddelas klargörande riktlinjer för bestämmande av varaktigheten av ett återreseförbud. I propositionen uttalade regeringen att det ofta kan vara en grannlaga uppgift att bestämma tiden för ett återreseförbud eftersom många olika omständigheter inverkar på bedömningen. Av dessa nämns särskilt återfallsrisken och samhällsfarligheten. Även den anknytning som en utlänning har till Sverige vägs i vissa fall in i bedömningen. Mot bakgrund av att det finns så många olika omständigheter som kan inverka på bedömningen fann regeringen inte anledning att bestämma några klarare riktlinjer än vad som uttalats i förarbetena till 1980 års utlänningslag. Det borde emellertid understrykas att bestämmelsen rimligen borde tillämpas så att varaktigheten på återreseförbudet bestäms på ett sådant sätt att tiden inte går ut endast en kortare tid efter det att utlänningen friges från sitt fängelsestraff (prop. 1993/94:159 s. 25). I NJA 1992 s. 615 hade hovrätten dömt en boliviansk medborgare för narkotikabrott till ett års fängelse och beslutat om utvisning och återreseförbud utan tidsbegränsning. Med hänvisning till de ovan redovisade förarbetsuttalandena fann Högsta domstolen att utvisningen av den tilltalade borde förenas med en begränsning av den tid, under vilken han inte fick återvända till Sverige. Högsta domstolen uttalade vidare att vid bestämningen av tiden bör avgörande betydelse tillmätas återfallsrisken och utlänningens samhällsfarlighet. Detta ansågs dock inte utesluta att vissa hänsyn tas till utlänningens personliga förhållanden även i detta sammanhang. Eftersom det i målet hade bedömts föreligga synnerliga skäl för utvisning av den tilltalad trots mångårig vistelse i landet, låg emellertid redan däri en anvisning om att förbudstiden borde sättas relativt lång. Högsta domstolen bestämde tiden för återreseförbudet till tio år. I NJA 2001 s. 500 dömde Högsta domstolen en polsk medborgare för bl.a. grovt narkotikabrott till fem års fängelse. Den tilltalade utvisades och tiden för återreseförbudet bestämdes till tio år. När det gäller frågan om återreseförbudet uttalade Högsta domstolen följande. Enligt 4 kap 14 2 st utlänningslagen (1989:529) skall en dom om utvisning på grund av brott innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid eller utan tidsbegränsning. Bestämmelsen får anses ge uttryck för att ett återreseförbud i samband med utvisning som huvudregel skall tidsbegränsas (jfr prop. 1979/80:96 s. 65 f. och 101 och prop. 1993/94:159 s. 25). Den brottslighet som E.Z. befunnits skyldig till kan inte anses vara sådan särskilt allvarlig brottslighet som i sig ger anledning till avsteg från huvudregeln. E.Z. har inte heller tidigare dömts för brott av sådan karaktär eller i sådan omfattning att det med hänsyn till risken för återfall i allvarlig brottslighet finns anledning att avvika från huvudregeln. I likhet med HovR:n finner HD att tiden för återreseförbudet bör bestämmas till tio år.
Svarsskrivelse Sida 9 (11) IS har under flera års tid gjort sig skyldig till omfattande brottslighet av mycket allvarligt slag. Brottsligheten är av särskilt samhällsfarligt slag och det finns en uppenbar risk för att han kommer att återfalla i likartad brottslighet. Återreseförbudet bör därför gälla utan tidsbegränsning. Sammanfattningsvis anser jag således att hovrättens beslut vad avser utvisning ska stå fast. Prövningstillstånd m.m. Förutsättningar för utvisning När det gäller bedömningen av om de grundläggande förutsättningarna för utvisning är uppfyllda finns det både utförliga förarbetsuttalanden och ett flertal rättsfall från Högsta domstolen till vägledning för rättstillämpningen. Vad avser de situationer där utlänningen har minderåriga barn här i riket har Högsta domstolen i ett antal fall uttalat sig om förutsättningarna för utvisning. När gäller äldre avgöranden kan bl.a. hänvisas till NJA 1980 s. 769, 1981 s. 825, 1989 s. 102, 1991 s. 766, 1996 s. 365 och 1997 s. 172. Sedan lagändringen 2004, då barnperspektivet tydliggjordes än mer, har Högsta domstolen prövat tre fall som behandlar intresseavvägningen mellan barnets behov av kontakt med sin förälder och samhällsskyddsaspekten NJA 2005 s. 283 och 2006 s. 388 samt 2007 s. 245. Även om det finns en tämligen rikhaltig praxis på området kommer det säkerligen, med hänsyn till frågans komplexitet, att finnas behov av ytterligare avgöranden från Högsta domstolen. Jag kan emellertid inte se att en prövning av det nu aktuella målet skulle tillföra rättsbildningen något nytt. Högsta domstolen har prövat och uttalat sig om vad som ska beaktas vid situationer där utlänningen har minderåriga barn i Sverige och dessutom har vistats i Sverige under lång tid. I NJA 2005 s. 283 var den tilltalade, liksom IS, född 1959 och hade kommit till Sverige i början av 80-talet (dessutom hade den personen vistats i Norge under slutet av 70-talet). De överväganden som Högsta domstolen hade att göra i det målet har således flera likheter med det nu aktuella målet. Enligt min uppfattning har Högsta domstolen på ett tydligt och utförligt sätt angett vilka omständigheter som ska beaktas vid prövningen av utvisningsfrågan och hur de olika omständigheterna ska vägas mot varandra. En helt annan sak är att det ofta är svårt att göra den bedömningen i det enskilda fallet och att olika domstolar och t.o.m. enskilda ledamöter kan komma till olika slutsatser. Det kan t.ex. påpekas att i NJA 2005 s. 283 var två justitieråd skiljaktiga och ansåg att det förelåg synnerliga skäl för utvisning. Det sagda visar att avgöranden i utvisningsfrågor i stor utsträckning är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet och därför ofta har en tendens att inte ge så mycket vägledning för rättstillämpningen.
Svarsskrivelse Sida 10 (11) Omständigheterna i det nu aktuella fallet är dessutom i flera avseenden speciella, både vad gäller brottsligheten och ISs personliga förhållanden. Enligt min uppfattning innehåller målet inte några omständigheter som det är av generell betydelse att Högsta domstolen uttalar sig om. Jag kan inte se att domstolen genom att pröva överklagandet skulle få möjlighet att närmare precisera eller utveckla de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av huruvida utvisning ska ske. Ett avgörande skulle alltså knappast få någon betydelse utanför det enskilda fallet. Det är därför inte av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen prövar överklagandet vad gäller förutsättningarna för utvisning. Återreseförbudets längd När det gäller frågan om återreseförbudets längd har Roberth Nordh i en artikel i juli 2008 uttalat att det finns sparsamt med anvisningar i praxis avseende hur bestämningen av tidsbegränsningen bör ske. Enligt Roberth Nordh vore det av stort värde om Högsta domstolen tog upp några utvisningsfall och närmare utvecklade hur domstolarna ska gå till väga i aktuellt avseende (Blendow Lexnova Expertkommentar Straffrätt, juli 2008). Som framgår av artikeln är det framför allt tillämpningen av reglerna om tidsbestämning som Roberth Nordh anser spreta betänkligt, dvs. hur många år en tidsbegränsad utvisning bör bestämmas till. Här är också förarbetsuttalandena och praxis mer knapphändig. Som framgår av min redovisning ovan har dock frågan om vad som ska fälla avgörandet vid bedömningen av om utvisningsbeslutet överhuvudtaget ska tidsbegränsas, behandlats mer utförligt i förarbeten och praxis. I det här fallet är det fråga om mycket farlig brottslighet av särskilt samhällsfarligt slag och det finns en uppenbar risk för att IS kommer att återfalla i likartad brottslighet. Det gör att när man väl har konstaterat att det föreligger förutsättningar för utvisning så väger skälen för ett återreseförbud utan tidsbegränsning mycket tungt. Som tidigare angetts är dessutom omständigheterna i målet särpräglade och jag har svårt att se att en prövning av detta fall skulle kunna tillföra rättstillämpningen något av värde vad avser frågan vad som ska beaktas vid bedömningen av om ett utvisningsbeslut ska tidsbegränsas och i sådant fall för hur lång tid. Sammanfattningsvis avstyrker jag således prövningstillstånd. Riksåklagarens inställning för det fall prövningstillstånd meddelas Om Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd och således tar upp utvisningsfrågan till prövning yrkar jag, för det fall beslutet om utvisning upphävs, att fängelsestraffet ska skärpas och bestämmas till fängelse sju år. Även för det
Svarsskrivelse Sida 11 (11) fall återreseförbudet tidsbegränsas yrkar jag att fängelsestraffet skärps. En sådan skärpning står inte i strid med förbudet mot reformatio in pejus (se bl.a. NJA II 1988 s. 213, Fitger, Rättegångsbalken En kommentar på Internet, 51 kap. 25 och NJA 1990 s. 526). Bevisning Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd. Guntra Åhlund Kopia till - Åklagarkammaren i Västerås - Utvecklingscentrum Stockholm Stefan Johansson