Juridiska institutionen Höstterminen 2018 Examensarbete i straffrätt 30 högskolepoäng Skingra er! Upploppsbrotten och den straffrättsliga problematiken kring gamla brottsbestämmelser Riots and the legal issues concerning old crime legislation Författare: Sofia Jäger Handledare: Universitetslektor Lena Holmqvist
2
Innehållsförteckning 1. Inledning... 5 1.1 Bakgrund... 5 1.2 Syfte och frågeställning... 6 1.3 Metod... 6 1.4 Disposition... 7 1.5 Avgränsningar... 7 2. Rättslig bakgrund... 8 2.1 Inledning... 8 2.2 De medborgerliga fri- och rättigheterna... 8 2.3 Brott mot allmän ordning... 8 3. Brotten... 10 3.1 Inledning... 10 3.2 Rekvisiten... 10 3.2.1 Folksamling... 11 3.2.2 Störa allmän ordning... 13 3.2.3 Uppsåtet och att sätta sig upp mot myndighet... 17 3.2.4 Det förenade våldet... 20 3.2.5 Skingringsbefallning... 25 3.2.6 Fullbordanspunkten... 29 3.2.7 Upploppets rumsaspekt... 31 3.3 Konkurrens... 32 4. Vem kan begå brotten?... 33 4.1 Inledning... 33 4.2 Gärningsmannaskap... 33 4.3 Upploppsbestämmelsernas gärningsmän... 35 4.3.1 Annan deltagare... 35 4.3.2 Anstiftare och anförare... 36 4.3.3 Straffskalorna... 37 4.3.4 Varför tre typer av gärningsmän?... 39 4.4 Medverkansregler... 40 4.4.1 Anstiftan till upplopp... 40 4.4.2 Medhjälp till upplopp... 41 5. Kriminaliseringsprinciper... 43 5.1 Inledning... 43 3
5.2 Historisk bakgrund... 43 5.3 Kriterier för kriminalisering... 45 5.3.1 Godtagbart skyddsintresse... 46 5.3.2 Beteende som kan orsaka skada eller fara för skada på skyddsintresset... 48 5.3.3 Kriminaliseringen får inte äventyra tillämpningen av skuldprincipen... 51 5.3.4 Inget annat tillräckligt värdefullt motstående intresse finns... 52 5.3.5 Annan alternativ metod som är tillräckligt effektiv saknas... 53 5.3.6 Straffbudets effektivitet... 54 6. Sammanfattning och avslutande ord... 57 Käll- och litteraturförteckning... 59 4
1. Inledning 1.1 Bakgrund Reglerna i början av brottsbalkens sextonde kapitel är sedan brottsbalkens (1962:700, BrB) tillkomst oförändrade. Ordalydelsen är näst intill densamma sedan revideringen av 1864 års strafflag (SL), föregångaren till dagens brottsbalk, som gjordes år 1948. Den minimala förändring som gjorts i upploppsbestämmelsernas paragrafer är att vid införandet av brottsbalken byttes påföljden straffarbete ut till fängelse. 1 Situationer som kan uppstå där upploppsbestämmelserna aktualiseras är många och kan vara av väldigt olika karaktär. Gärningarna som fick upp mitt intresse för upploppsbestämmelserna är de när demonstrationer eller motdemonstrationer redan från början har till syfte att vara ordningsstörande eller upploppsliknande eller då en fredlig demonstration eskalerar till upplopp eller våldsamt upplopp. De två största politiska upploppen i modern tid i Sverige är de vid EU-toppmötet i Göteborg 2001, de så kallade Göteborgskravallerna, och händelserna i Kärrtorp 2013. Det finns även i skrivande stund ett åtal mot medlemmar i Nordiska motståndsrörelsen för händelser vid Bokmässan i Göteborg 2017. Händelserna vid EU-toppmötet kommer gås igenom mer utförligt när jag berör praxis som avser dessa upplopp. Exempel på andra upploppssituationer än de politiska upploppen är då intagna i fängelser sätter sig upp mot anstaltsledningen, när en folksamling ockuperar byggnader eller andra allmännyttiga områden, vid fotbollshuliganism eller vid fritagning av personer som poliser gripit eller anhållit. Brotten i de tre första paragraferna i BrB 16 kap. har gemensamt att de avser situationer där folksamlingar stör den allmänna ordningen. Att det inte endast är brottsrubriceringarna upplopp och våldsamt upplopp i 1 och 2 som berörs i uppsatsen, utan även ohörsamhet mot ordningsmakten i 3, beror på att den senare är nära besläktad med upploppsbrotten och skyddsobjektet är detsamma. Den tredje paragrafen ska enligt förarbetena till regeln innefatta de mindre straffvärt ansedda gärningarna. 2 1 Se Bäcklund m.fl., Brottsbalken m.m., kommentaren till 16 kap. 1. 2 Prop. 1948:80 s. 43. 5
1.2 Syfte och frågeställning Då upploppsbestämmelserna är gamla och innehåller en del, för den moderna juristen främmande rekvisit, är det främsta syftet med uppsatsen att ta reda på vad upploppsbestämmelserna innebär och hur de tillämpas i praktiken. Genom att utreda de olika rekvisiten hoppas jag skapa förståelse för varför det finns straffbestämmelser som stått orörda i över ett halvt decennium. Med tanke på att bestämmelserna är så gamla vill jag även undersöka om de uppfyller de krav som ställs på kriminalisering idag. De frågeställningar som jag ämnar besvara för att uppfylla uppsatsens syfte är därmed följande: I. Vad är ett upplopp och vilka situationer omfattas av upploppsbestämmelserna? II. Vad innebär rekvisiten i straffbestämmelserna? III. Går bestämmelserna att tillämpa i dagens Sverige eller behöver de moderniseras? IV. Uppfyller straffbestämmelserna de krav som ställs på kriminalisering? 1.3 Metod För att besvara mina frågeställningar har jag valt att använda mig av den rättsdogmatiska och rättsanalytiska metoden vid författandet av uppsatsen. Då de flesta av mina frågeställningar rör lagreglernas uppbyggnad faller det sig naturligt att söka svaren i förarbeten, praxis och den rättsdogmatiskt orienterade litteraturen för att utreda gällande rätt. Eftersom upploppsbestämmelserna inte är de vanligaste brotten och sällan används saknas emellertid tillräckligt antal vägledande praxis från Högsta domstolen. Därför kommer även en del domar från hovrätter beröras för att bredda förståelsen för upploppsbestämmelserna. 6
1.4 Disposition Inledningsvis i nästkommande kapitel berörs kort den rättsliga bakgrunden till bestämmelserna och några begrepp som återkommer genom hela uppsatsen. Därefter kommer jag i kapitel 3 gå in på upploppsbestämmelsernas uppbyggnad och rekvisit. Eftersom det är ganska komplexa rekvisit kommer huvudfokus för uppsatsen ligga här. Kapitlet inleds med en kort överblick av hur upploppsbestämmelserna ser ut i lag, sedan kommer varje rekvisit utredas i varsitt avsnitt, innan jag slutligen redogör för fullbordanspunkten samt konkurrens. I kapitel 4 kommer jag undersöka upploppens gärningsmannatyper med de olika straffskalorna i straffbestämmelserna. Därutöver kommer medverkansansvaret beröras i detta kapitel. Kapitel 5 behandlar straffrättsliga kriminaliseringsprinciper. Kapitlet inleds med en historisk bakgrund till straffrätten och hur synen på kriminalisering förändrats med tiden, innan dagens kriminaliseringsprinciper redogörs samt prövas mot upploppsbestämmelserna. Avslutningsvis avser jag att knyta ihop säcken med lite avslutande kommentarer kopplade till uppsatsens syfte och frågeställningar. 1.5 Avgränsningar Eftersom upploppsbrotten endast kan riktas mot svensk myndighet kommer uppsatsen avgränsas till att enbart behandla svensk rätt. Trots att det kan vara intressant att jämföra de svenska straffbuden med utländsk rätt i sökandet efter tydliga och tillfredsställande upploppsbestämmelser, kommer en sådan jämförelse inte ske då arbetet att utreda den svenska rätten är en tillräckligt omfattande uppgift. Inte heller påföljdsfrågan kommer att behandlas dels av nyss nämnda anledning och dels på grund av att syftet med uppsatsen är att utreda brottens rekvisit och förenlighet med kriminaliseringsprinciperna. I de delar som de medborgerliga fri-och rättigheterna berörs kommer utgångspunkten vara rättigheterna i regeringsformen (1974:152, RF), 2 kap. och EKMR kommer endast beröras där det är nödvändigt. 7
2. Rättslig bakgrund 2.1 Inledning Innan upploppsbestämmelsernas uppbyggnad och funktion kan utredas behövs en kort redogörelser för några övergripande rättsliga aspekter som återkommer i diskussionen genom hela uppsatsen. Kapitlets behandlar de medborgerliga fri- och rättigheterna, och begreppet allmän ordning och säkerhet. 2.2 De medborgerliga fri- och rättigheterna Möjligheten att straffbelägga angrepp som är riktade mot den allmänna ordningen är många gånger begränsad genom RF 2 kap. 1. Genom paragrafen tillförsäkras varje medborgare rätt till opinionsfriheterna yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet, samt religionsfrihet. Religionsfriheten är absolut och får inte begränsas. Övriga friheter får endast begränsas enligt lag, vilket framgår av RF 2 kap. 20. Yttrande-, informations-, mötes- och demonstrationsfriheten får begränsas med hänsyn till allmän ordning och säkerhet, enligt RF 2 kap. 23 respektive 24. Även rörelsefriheten, som stadgas i RF 2 kap. 8, bör nämnas. Varje svensk medborgare tillförsäkras frihet att förflytta sig inom riket (och att lämna det). Liksom opinionsfriheterna får rörelsefriheten endast begränsas enligt lag, RF 2 kap. 20. Sådana begränsningar får enligt RF 2 kap. 21 endast göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle, men får inte sträcka sig så långt att de utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen. 2.3 Brott mot allmän ordning Upploppsbestämmelserna är exempel på sådana begränsningar av friheter enligt lag. Upploppsbrotten är brott mot allmän ordning och säkerhet. Brotten mot allmän ordning återfinns i BrB 16 kap. och är en samling brott som, enligt förarbetena till SL, 8
riktar sig mot allmän ordning eller frid. 3 Handlingar som innefattas av brott mot allmän ordning skulle enligt straffrättskommittén, "vare sig de innebära ett störande av ordningen på vissa platser eller vid vissa tillfällen som böra vara fredade mot sådana gärningar eller de, utan att detta är fallet, innefatta ett hot mot den samhälleliga ordning och säkerhet som rättsordningen bör tillförsäkra medborgarna eller de innebära en kränkning av medborgarnas känsla för vad sedlig ordning bjuder". 4 Utifrån denna formulering är det därmed inte så underligt att kapitlets olika straffbestämmelser kan skilja sig avsevärt. Även upploppssituationer kan skilja sig mycket åt, vilket kommer bli tydligare när upploppsbrottens rekvisit redogörs för senare i uppsatsen. BrB 16 kap. har utstått många ändringar genom åren, med både nya brottsrubriceringar, avkriminaliseringar och omstrukturering. 5 Idag återfinner vi utöver upploppsbrotten, exempelvis uppvigling, olaga diskriminering, hets mot folkgrupp, brott mot griftefrid, djurplågeri och barnpornografibrott i BrB 16 kap. Vad allmän ordning och säkerhet innebär finns är inte tydligt definierat trots att begreppet förekommer i både polislagen (1984:387) och ordningslagen (1993:1617, OL), utöver BrB 16 kap. och RF 2 kap. I denna uppsats kommer flertalet situationer behandlas där folksamlingar begår brott mot allmän ordning och säkerhet. Det kommer dock varken skapa en bestämd definition eller en uttömmande uppräkning av vilka gärningar som omfattas i begreppet. Skälet till att inte ha en tydlig definition beror antagligen på den enkla anledningen att vad som utgör hot mot allmän ordning och säkerhet är föränderligt och speglas av samhället för tiden. 3 Begreppet är vad departementschefen benämner brotten som nu återfinns i BrB 16 kap. Se prop. 1948:80 s. 180. 4 SOU 1944:69 s. 204. 5 Bäcklund m.fl., Brottsbalken m.m., kommentaren till 16 kap. 9
3. Brotten 3.1 Inledning Upploppsbrotten har förhållandevis många rekvisit som behöver klargöras för att man faktiskt ska förstå lagregelns uppbyggnad och tolknings- och tillämpningsproblem. I doktrin har olika uppdelningar i rekvisit gjorts, men jag kommer för enkelhetens skull bryta ner till alla beståndsdelar som kan behöva utvecklas. Därför gör jag uppdelningen i detta avsnitt till: folksamlingen, ordningsstörningen, uppsåtet att sätta sig upp mot myndighet, det förenade våldet, samt skingringsbefallningen. Deltagartyperna och straffskalorna kommer utredas separat i nästa kapitel. I och med att många av rekvisiten går ihop med varandra, kommer viss upprepning att ske, och hänvisningar görs mellan avsnitten. För att du som läsare ska få en tydlig bild över de likheter och skillnader som föreligger mellan upploppsbestämmelserna i BrB 16 kap. 1 3 kommer de tre paragraferna behandlas parallellt och löpande genom samtliga avsnitt. 3.2 Rekvisiten Upplopp enligt BrB 16 kap. 1 första stycket, begås av den deltagare av folksamling som stör allmän ordning genom att ådagalägga (uppvisa) uppsåt att med förenat våld med andra sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd, och inte skingrar sig på myndighets befallning. Straffskalan för anförare och anstiftare för upploppet är fängelse i lägst 14 dagar och högst fyra år, och för övriga (annan) deltagare böter eller fängelse i högst två år. Jag återkommer till de olika gärningsmannabegreppen i avsnitt 4. I det andra stycket i paragrafen hanteras situationen när skingringsbefallningen åhörs och folksamlingen bryts upp. Om folksamlingen skingrar sig på polisens befallning har inget brott begåtts alls av de personer som anses vara annan deltagare. De som är anstiftare eller anförare för upploppet har dock begått brott oavsett om skingringsbefallningen följs eller inte. I BrB 16 kap. 2 finns bestämmelsen om våldsamt upplopp. Utöver det uppsåt som sägs i kapitlets första paragraf, krävs för att våldsamt upplopp ska ha begåtts, 10
även att folksamlingen gått till förenat våld å (våld på) person eller egendom. Liksom vid upplopp är straffskalan svårare för anförare och anstiftare än för annan deltagare. Straffskalan för deltagande i våldsamt upplopp är böter eller fängelse i högst fyra år. För anstiftare och anförare är straffskalan fängelse i lägst 14 dagar och högst tio år. Ohörsamhet mot ordningsmakten begås av deltagare i en ordningsstörande folksamling, som underlåter att följa en ordningsupprätthållande befallning eller intränger på ett för ordningsupprätthållande fridlyst eller avspärrat område, BrB 16 kap. 3. Straffskalan är böter eller fängelse i högst sex månader. Att det stadgas "om upplopp ej föreligger" är inte menat att begränsa bestämmelsen till endast situationer som upplopp eller våldsamt upplopp. Med uttrycket menas att 3 är subsidiär till 1 och 2, men också att bestämmelsen även innefattar andra situationer än upploppsliknande ordningsstörningar. Exempelvis är det ett brott mot BrB 16 kap. 3 att tränga in på ett område som är avspärrat av poliser. Bestämmelsen i BrB 16 kap. 3 har således flera användningsområden, men i ljuset av upploppsbrotten har den karaktären av "det ringa upploppsbrottet". Bestämmelsen kan ses som lagstiftarens försök till säkerhetsventil för de personer som befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt. Detta synsätt torde man få fram genom en motsatstolkning av lagstiftarens ord om upploppsbestämmelsen. Straffrättskommittén uttryckte nämligen att upploppsparagrafen endast är tillämplig i fråga om sympatisörer till folksamlingens förehavanden, och inte för personer som "tillfälligtvis eller av nyfikenhet kommit att närvara i folkmassan". 6 3.2.1 Folksamling För att upploppsbestämmelserna ska bli aktuella krävs att en folksamling stör den allmänna ordningen. Det finns ingen klar definition av när antalet människor i grupp som stör den allmänna ordningen, utgör en folksamling, men enligt Westerlund ska det vara så pass många människor att det inte säkert går att fastställa vem som gör vad i upploppssituationen. 7 Det krävs i vart fall minst tio personer för att gruppen ska vara att anses som en folksamling, färre än så är enligt Jareborg i regel inte tillräckligt för 6 SOU 1944:69, s. 207. 7 Westerlund s. 194. 11
att folksamlingsrekvisitet ska anses uppfyllt. 8 Hovrätten exemplifierade antalet i ett uttalande i RH 1996:4, ett fall som rörde en ockupation av en gammal mejerilokal i Västerås. Där nämndes att sexton deltagare uppenbart utgjorde ett tillräckligt antal för att vara att anse som en folksamling. Det finns ingen övre gräns för folksamlingens storlek, men för att förstå hur stort ett upplopp ändå kan vara så kan jag exemplifiera att vid Göteborgskravallerna greps 459 personer såsom misstänkta för våldsamt upplopp vid Hvitfeldtska gymnasiet den 14 juni 2001. 9 En folksamling är enligt mig en stor grupp människor. Tio personer kan därmed anses som en låg siffra, om kravet är att det inte ska gå att säkerställa vem i massan som handlar på ett visst sätt. Det beror i och för sig även på hur situationen ser ut. Om det sker på en väldigt begränsad yta är såklart tio personer ganska många. Beroende på situation och plats menar jag dock att färre personer än tio skulle kunna nå upp till folksamlingsrekvisitet. Om det exempelvis på en kriminalvårdsanstalt finns endast åtta intagna per avdelning, är det inte ändamålsenligt att hävda att en händelse, som i allas ögon ser ut och ter sig som ett våldsamt upplopp, inte ska kunna falla in under straffbestämmelsen bara för att det inte är över tiotalet människor som deltar. Utöver antalet deltagare behövs, enligt Westerlund, även förutsättningen att en folksamling inte för den utomstående betraktaren framstår som en sluten och organiserad grupp med gemensamt syfte och anknytning, utan ska uppfattas som en "öppen hop" där individer kan komma och gå som de behagar. 10 Hovrättens uttalande i RH 1996:4 kan därmed anses något förvirrande när den argumenterar för vad som talar för att ockupanterna skulle betraktas som en folksamling: att det inte var fråga om en grupp personer som slumpmässigt råkat befinna sig på samma plats, utan samlats i syfte att genomföra en gemensam aktion. Westerlund menar att trots hovrättens uttalande om att de befann sig på en sluten plats tillsammans, så ska det inte tolkas som att gruppen var sluten och organiserad. 11 Vad som krävs för att en grupp ska anses som sluten och organiserad förklaras inte mer vare sig i praxis eller i förarbeten, men 8 Jareborg 1986 s. 124. 9 SOU 2002:122 s. 665 f. 10 Westerlund s. 194. 11 Westerlund s. 195. 12
Westerlund ger som exempel en militärtrupp, vaktparad eller grupp poliser. Varför en folksamling inte får anses sluten framgår inte heller av förarbeten, praxis eller doktrin. 3.2.2 Störa allmän ordning Det ordningsstörande momentet grundas i folksamlingens agerande. Att en eller ett fåtal personer i en massa av människor agerar störande är inte tillräckligt för att hela folksamlingen ska anses ordningsstörande. 12 I sådana situationer begår de enskilda personerna exempelvis ofredande, förargelseväckande beteende eller liknande brott. Det finns ingen klar definition på vad som utgör ett störande av allmän ordning, men Westerlund definierar det, utifrån uttalanden i NJA 1989 s. 308, som "ett uppträdande som innefattar angrepp på ett ordningsintresse av betydelse för allmänheten eller från någon allmän synpunkt. Med allmänheten avses gemene man eller en obestämd krets av personer.". Hela polisens verksamhet syftar till att förbygga och förhindra brott, och ett led i detta är uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet (polislagen 1 och 2 ). Därför kan vi slå fast att brottsliga gärningar per se därmed borde vara ett störande av allmän ordning, i vart fall de brott som faller under allmänt åtal, 13 eftersom straffbud avser ett av samhället icke önskvärda beteenden som staten valt att kriminalisera. Det hindrar inte att en del brott ändå inte anses ordningsstörande, eller att samtliga ordningsstörningar enligt upploppsbestämmelserna måste utgöras av en brottslig handling. Exempelvis förklaras rekvisitet för upplopp enligt BrB 16 kap. 1 i förarbetena och i doktrin vara skrän och hotfulla rörelser från en folksamling. 14 Att en folksamling endast hindrar trafiken innebär dock inte en ordningsstörning. 15 Som exempel kan förklaras när fotbollssupportrar vandrar genom Stockholms gator en derbydag. De hindrar uppenbart trafiken när de tågar till stadion de ska till, och några personer i gruppen kanske beter sig extra störande, men folksamlingen i stort stör ändå inte den allmänna ordningen på det sätt som krävs i BrB 16 kap. 1 3. 12 Jareborg 1986 s. 124. 13 Se justitierådet Muncks tillägg till HD:s dom i NJA 1989 s. 308. 14 SOU 1944:69 s. 209; Jareborg 1986 s. 124; Bäcklund m.fl., Brottsbalken m.m., kommentaren till 16 kap. 1. 15 Bäcklund m.fl., Brottsbalken m.m., kommentaren till 16 kap. 1. 13
Det självklart lätt att i mer uppjagade situationer där upplopp redan är för handen förstå att folksamlingens agerande stör allmän ordning. Däremot måste inte en störning av allmän ordning vara skränig eller högljudd. Ett intressant fall av ett tyst sätt att störa allmän ordning är RH 2005:30 som rörde en demonstration av några ungdomar sittandes på trappan utanför en porrbutik, i syfte att uppmärksamma det kvinnoförtryck som förekommer i porrindustrin och genera eventuella kunder. Polisen uppmanade ungdomarna att flytta sig för att skapa förutsättning för fri passage till butiken. 16 Hovrätten ansåg att ungdomarna stört den allmänna ordningen genom att ha stoppat passage till butiken, som bedrev en laglig verksamhet, samt genom att de inte följt polisens uppmaning att flytta sig. Ungdomarna dömdes för ohörsamhet mot ordningsmakten. Ett annat fall av en ganska fredlig typ av störning, som likväl är att se som ett störande av allmän ordning, är det som skedde i NJA 1989 s. 308, där 200 så kallade miljövänner samlats på ett område där dåvarande Vägverket utförde en motorvägsbyggnation. Fallet rörde brott enligt BrB 16 kap. 3. Folksamlingen stoppade Vägverkets möjlighet att utföra arbetet, och underlät att efterkomma polisens uppmaning att lämna arbetsplatsen. Högsta domstolen kom fram till att miljövännerna samlats vid vägbygget för en gemensam aktion, med avsikt att stoppa vägbygget, och att det därmed utgjorde sådan störning av allmän ordning då det hindrade arbetets utförande. Domstolen ansåg även att underlåtenheten att följa polisens uppmaning att lämna arbetsplatsen innefattade en sådan "kränkning av den ordning och säkerhet som rättsordningen skall garantera". 17 Man skulle visserligen kunna hävda att folksamlingen var störande, genom att ha tagit sig in på ett avspärrat område och stoppat arbetet för dem som lagligen nyttjar marken för byggnation. Riksåklagaren, RÅ, ansåg i fallet att folksamlingens agerande i viss mån gjorde att Vägverkets besittning till området i viss mån rubbats, men inte tillräckligt länge för att straffbarhet för egenmäktigt förfarande skulle ha uppstått. Vad Högsta domstolen inte berörde, men som justitierådet Munck nämner i sitt tillägg, var den opinionsfrihet som alla medborgare ändå har. Munck menade att 16 Westerlund s. 198. 17 Högsta domstolens domskäl i NJA 1989 s. 311 312. 14
polisen i fallet inte hade befogenhet att upplösa den "allmänna sammankomsten för opinionsyttring" som miljövännernas agerande innebar. För att en sådan befogenhet ska kunna föreligga krävs idag, enligt OL 2 kap. 23 1 st. 1 p. att det vid den allmänna sammankomsten uppkommer svårare oordning vid eller i nära anslutning till sammankomsten, eller som en direkt följd av den, som medför avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken. Munck menade dock i sitt tillägg i att polisens uppmaning till deltagarna att lämna platsen, så att vägarbetet skulle kunna utföras, inte innebar att polisen upplöst sammankomsten. RÅ nämnde även en, enligt mig, intressant aspekt rörande ordningsstörningskravet. RÅ argumenterade för att vid bestämmande av vad som ska anses störande av allmän ordning ska man se till systematiken och syftet med BrB 16 kap. Uttrycket allmän ordning förekommer redan i kapitelrubriken, och enligt motiven till kapitlet innefattas alla brott som utgör hot mot den samhälleliga ordning och säkerhet som rättsordningen bör tillförsäkra sina medborgare. Avgörande blir då, enligt RÅ, att se om brottet riktar sig mot ett intresse som enligt normalt språkbruk är hänförligt till allmän ordning, och ett störande av allmän ordning borde därför föreligga om folksamlingen, oavsett om något annat brott föreligger, hindrar eller mer allvarligt stör den normala verksamheten som godtagits ur samhällets synpunkt. 18 Högsta domstolen resonerade inte lika ingående som RÅ, och nämner inte om syftet med BrB 16 kap., men då domstolen nämner att folksamlingen uppenbart hindrat arbetet, och Vägverkets rätt att utföra motorvägsbygget, så menar jag att Högsta domstolen nog ändå anser att gärningarna stör en av samhället godtagen verksamhet. Enligt vad som diskuterats nu spelar det ingen roll om störningsmomentet är tyst men fysiskt hindrar ett samhällsintresse, eller sker i en mer utåtagerande form såsom genom skrik, skrän och hotfulla gester. I vart fall så länge uppträdandet innefattar angrepp på ett ordningsintresse av betydelse för allmänheten. Som framgår ur NJA 1989 s. 308 är egendomsskyddet och näringsfriheten, och möjligheten att utföra daglig verksamhet, ett starkt skyddat intresse. Vad jag däremot har svårt för i fråga om att skydda bedrivandet av laglig verksamhet, är hovrättens dom i RH 2005:30, där det ansågs ordningsstörande att sitta i vägen utanför butiken och bedriva opinion. 18 För mer utförligare förklaring, se RÅs argumentation till HD i NJA 1989 s. 308. 15
Ungdomarna hade inte, vad jag förstått, stoppat fullständig passage till porrbutiken. I det fallet fick polisens uppmaning till ungdomarna att flytta på sig, en större betydelse då underlåtenheten att följa uppmaningen ansågs ordningsstörande i sig. Eftersom polisens ingripande för att skapa fri passage till porrbutiken inte ifrågasattes av hovrätten, är det inte enligt mig helt obefogat att hävda att näringsfriheten var det viktigaste intresset i fallet och att ungdomarnas rätt att sitta utanför butiken och tyst demonstrera var sekundärt. Det överensstämmer inte enligt mig med grundlagen, då näringsfriheten får begränsas för att skydda angelägna allmänna intressen, 19 vilket opinionsfriheterna måste anses vara. En fråga man också kan ställa sig är varför de "extremhögerinriktade" partier eller grupper tillåts bete sig störande genom hotfullt och emellanåt obehagligt sätt skrika stötande och "odemokratiska" tillmälen, utan att det anses störande av allmän ordning enligt upploppsbestämmelserna. Denna typ av beteenden kan lätt uppfattas innefatta både hot mot den samhälleliga ordningen och säkerheten som rättsordningen bör tillförsäkra sina medborgare, och innebära en kränkning mot medborgarnas känsla för vad som sedlig ordning bjuder. 20 Självklart blir det inte ett upplopp bara för att någon stör allmän ordning, men kan en sådan folksamling stoppas från att vandra på och samlas på samhällets gator? Det enkla svaret är nej. Inte utifrån upploppsbestämmelserna i vart fall. Den fria åsiktsbildningen är så pass stark och viktig i det svenska samhället. Yttrandefriheten är en av grundpelarna i ett demokratiskt samhälle, och många gånger ansedd som den viktigaste av de medborgerliga fri- och rättigheterna. Därför bör lagstiftaren enligt förarbetena inta största möjliga restriktivitet vad gäller begränsning av yttrandefriheten. 21 Dessutom framgår i samma förarbeten att rörelsefriheten inte får inskränkas endast på grund av politisk åskådning, då inskränkningen hotar den fria åsiktsbildningen. 22 Sammantaget kan sägas att för brottet ohörsamhet mot ordningsmakten behöver störningen inte utgöra något uppenbart våldsamt eller hotfullt, utan det räcker med att en folksamling inte följer polisens ordningshållande befallning eller att gruppen 19 Se RF 2 kap. 17. 20 Uttrycken är de som finns i SOU 1944:69 s. 204. 21 Prop. 1975/76:209, s. 108. 22 A. prop. s. 53 f. 16
genom en fredlig demonstration försvårar laglig verksamhet för att anses ordningsstörande. Vid en upploppssituation krävs att störningen i vart fall innefattar en hotfull stämning i folksamlingen. För våldsamt upplopp utgör störningsmomentet en ännu mer hotfull situation, där våld förekommer och riktas mot person eller egendom. Det är således enklare att motivera en ordningsstörning, och intresset som behöver skyddas, allteftersom folksamlingen agerar mer och mer våldsamt. Argumentationen stämmer väl överens med kriminaliseringsprincipen om att ett beteende ska orsaka skada eller fara för skada på skyddsintresset. Dessutom måste beteendet stå i viss närhet till skyddsintresset för att kriminalisering ska anses befogad. Kriminaliseringsprinciperna kommer att behandlas mer ingående i kapitel 5. 3.2.3 Uppsåtet och att sätta sig upp mot myndighet I BrB 16 kap. 1 krävs att en folksamling ska ha ett ådagalagt uppsåt att sätta sig upp mot myndighet eller annars tvinga fram eller hindra en viss åtgärd. När det gäller våldsamt upplopp finns inte detta myndighetskrav, och myndighet behöver inte ens vara på plats vid ett våldsamt upplopp, men uppsåtet som stadgas i 1 måste finnas. Folksamlingen behöver varken ha bildats för att störa den allmänna ordningen eller för att genomdriva uppsåtet som krävs i 1 och 2. Samlingen behöver inte ens i förväg ha beslutat att man ska sätta sig upp mot myndighet eller framtvinga eller hindra någon åtgärd. 23 Däremot måste uppsåtet föreligga för att det ska vara frågan om upplopp eller våldsamt upplopp. Om en folksamling stör den allmänna ordningen, men utan uppsåtet att med våld sätta sig upp mot myndighet, gäller i stället 3. 24 Det räcker inte heller att några enstaka deltagare i en stor folksamling, exempelvis en annars fredlig demonstration, uppvisar det angivna uppsåtet, utan det är folksamlingens gemensamma uppsåt som ska uppfattas som det angivna i upploppsbestämmelsen. Ingen skillnad råder mellan situationerna att "sätta sig upp mot myndighet" eller "försöka tvinga fram eller hindra viss åtgärd". Före 1948 års strafflagsrevision fanns två skilda paragrafer för den folksamling som har uppsåt att sätta sig upp mot myndighet (uppror) respektive den folksamling som annars stör lugnet och allmän 23 Jareborg 1986 s. 125. 24 SOU 1944:69 s. 210. 17
ordning (upplopp), men som inte visat sådant uppsåt. Dessa två straffbestämmelser slogs sedan ihop vid revisionen. Enligt lagstiftaren ansågs det inte ur det allmännas synpunkt spela någon roll om folksamlingen direkt angriper en myndighet, eller om den hotfulla hållningen riktar sig mot den ordning som samhället med hjälp av myndigheterna försöker upprätthålla. 25 Exempel på myndighetsutövningar som inte riktar sig direkt mot en myndighet kan vara när man försöker få en polis att släppa en gripen person, och att få poliser att bryta en avspärrning. Straffrättskommittén exemplifierade även skillnaden mellan situationer, med att nämna dels när en folkmassa vid hyreskonflikt försöker hindra verkställighet av en vräkningsdom, och dels utövandet av våldet när folkmassan vill hindra arbetsvilliga att bryta en strejk. Enligt kommittén kommer den folkmassa som brukar våld även ha uppsåt att hindra myndigheters ingripande mot våldet, och därför ska angrepp mot myndighet likställas med situationer där folkmassa syftar att bruka våld på person eller egendom. 26 Det måste dock röra sig om en svensk myndighet som folksamlingen ämnar sätta sig upp mot. Däremot måste det inte vara Polismyndigheten som folksamlingen riktar våldet mot, utan det gäller även andra svenska myndigheter i Sverige. 27 Att en enskild person hindras eller tvingas till en viss åtgärd faller inte per automatik utanför upploppsbestämmelsen, då vissa situationer mot enskild ändå kan omfattas av bestämmelserna. Ett sådant exempel är NJA 1933 s. 99, som rörde en strejk som eskalerade till ett våldsamt upplopp. Jag återkommer även till fallet senare då det är av vikt även för att klargöra skingringsbefallningen. I fallet ansågs upploppsbestämmelsen omfatta även den händelse att folksamlingen, som här var arbetare som strejkade, blev hotfulla mot strejkbrytare som försökte ta sig till arbetet trots att strejk förelåg. Folksamlingen satte sig även upp mot poliserna som försökte skydda strejkbrytarna och hindra massan att ta sig in på området. Så på den punkten uppfylldes myndighetsrekvisitet ändå. Att strejkbrytarna skulle få fortsätta arbeta trots strejk, verkade trots allt enligt straffrättskommittén ändå vara ett så pass skyddsvärt intresse, eftersom det upptogs som exempel i motiven på vilka situationer som ska likställas med att sätta sig upp mot myndighet. 25 Prop. 1948:80 s. 181 f. 26 SOU 1944:69 s. 206. 27 Westerlund s. 201. 18
I ett annat fall rörande en upploppshändelse ogillade Högsta domstolen ett åtal för våldsamt upplopp på grunden att det inte fanns något uppsåt från folksamlingen att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller annars framtvinga viss åtgärd. Fallet är NJA 1995 s. 311 och rörde en händelse där Hammarbysupportrar efter en match mot Djurgården stormade fotbollsplanen och gick till attack mot Djurgårdens supportar. Då det enda syfte Hammarbysupportrarna hade var att driva bort de andra supportrarna, fann domstolen att kravet för våldsamt upplopp inte var uppfyllt, eftersom det inte gick att visa att det fanns något uppsåt att trotsa en myndighet eller hindra eller framtvinga en viss åtgärd. Högsta domstolen ansåg att gärningsbeskrivningen endast stipulerade att folksamlingens uppsåt var att mota bort motståndarlagets supportrar, och för att det på något vis ska falla in under upploppsbestämmelsernas krav på våldsuppsåt krävdes exempelvis att folkmassan skulle ha forcerat avspärrningar uppsatta av en myndighet. 28 Frågan är då om upplopp hade förelegat, ifall gärningsbeskrivningen varit utformad på ett sätt som förklarat att supportrarnas beteende riktade sig mot den ordning som samhället försöker upprätthålla genom att ha ordningsvakter och poliser på plats på arenan. Vad jag tror, hade en omformulering av gärningsbeskrivningen inte hjälpt i det fallet, eftersom myndighetskravet är starkt rotat i bestämmelsen, och kom till för just angrepp mot staten. För många, även mig, är dock begreppet upplopp en situation där en stor grupp med hotfulla och våldsamma människor som "härjar omkring" och skapar otrygghet på platsen där de befinner sig. Det förekommer även andra situationer där två grupper våldsamt drabbar samman, exempelvis politiska motståndare, eller vid uppgörelser mellan kriminella gäng. Alla dessa situationer faller utanför upploppsbrotten, trots att allmänheten kanske ser det som sådant, av den enkla anledningen att folksamlingarnas uppsåt inte är att sätta sig upp mot myndighet eller liknande. Det är oavsett en otrygg situation för alla i dess närhet, och som för många troligen skulle anses som ett störande av allmän ordning. Med det sagt betyder det inte att de våldsamma och hotfulla personerna undgår ansvar för sina handlingar. Trots att upplopp inte föreligger, kan personerna begått exempelvis ofredande enligt BrB 4 kap. 7 eller förargelseväckande beteende enligt BrB 16 kap. 16. 28 Se Högsta domstolens domskäl på s. 321 i NJA 1995 s. 311. 19
En annan situation som skulle kunna tänkas vara nära ett upplopp är när det kastas sten mot poliser då de försöker utföra sitt arbete. Det som gör det problematiskt att hävda våldsamt upplopp är att det troligen sällan finns något syfte med angreppet mot polisen. Vid upploppsbrott vill gärningsmännen framtvinga, eller nå, något "större" resultat med våldet. Troligen utgör stenkastning mot polis i deras myndighetsutövning främst hot eller våld mot tjänsteman, beroende på svårhetsgraden. För att ändå komma tillrätta med problemet med stenkastning mot blåljuspersonal har en utredning gjorts och ett nytt brott föreslagits, som rör just dessa situationer. Jag kommer i avsnitt 4, då jag berör gärningsmännen och deras olika straffskalor, diskutera detta betänkande (SOU 2018:2) något mer. 3.2.4 Det förenade våldet Folksamlingens ordningsstörande uppsåt mot myndighet är detsamma för både både BrB 16 kap. 1 och 2, 29 men våldsbegreppet skiljer sig åt. Enligt upploppsbestämmelsen i 1 krävs att folksamlingen uppträder på ett hotfullt sätt, riktat mot myndighet, med uppsåt att använda våld. Vid våldsamt upplopp krävs att våldet utövas på person eller egendom. För våldsamt upplopp finns dessutom inte myndighetskravet stadgat. Någon myndighet behöver inte ens vara på plats för att våldsamt upplopp ska kunna begås. 30 I förarbetena till upploppsbestämmelserna framgår det inte vad som menas med de två skilda våldsbegreppen i 1 och 2. Vid upplopp enligt BrB 16 kap. 1 ska folksamlingen ha uppsåt att med våld sätta sig upp mot myndighet, medan vid våldsamt upplopp enligt BrB 16 kap. 2 krävs för våld på person eller egendom. Någon förklaring till våldet finns inte heller i förarbetena till upploppsbestämmelserna, men ledning kan tas genom straffrättskommitténs motiv till brottet våld eller hot mot tjänsteman. Där nämner kommittén att med våld på person menas samma begrepp som vid rån. 31 Straffbestämmelsen för rån i BrB 8 kap. 5 har fortfarande kvar detta våldsbegrepp. Med våld på person menas misshandel eller ett praktiskt taget full- 29 Bäcklund m.fl., Brottsbalken m.m., kommentaren till 16 kap. 2. 30 A. st. 31 SOU 1944:69 s. 171. 20
ständigt betvingande av den kroppsliga rörelsefriheten. 32 Våld på person är ett mer kvalificerat våldsbegrepp än det enkla våldet i våld mot person som återfinns i BrB 4 kap. 4 (olaga tvång) eller BrB 17 kap. 4 (våldsamt motstånd). Begreppet våld mot person innefattar de lindrigare våldsanvändningarna än vid våld på person. Våldet ska dock ha varit så pass kraftigt att det övervunnit offrets motstånd. 33 Med våld menas även en fysisk kraftutveckling som inte har karaktären av våld på person. Det exemplifieras som att tränga undan en person, rycka något ifrån en denne eller slita och dra i en personens kläder. 34 Därmed avses inte med våld på person de situationerna då en person endast tillfälligt försätts i vanmakt, eller de fall då våldet på personen inte föranleder smärta eller skada. 35 I RH 2017:46 fastslog hovrätten att våldsamt upplopp inte förelåg i och med att det våld som polis och ordningsvakter utsatts för inte orsakade dem någon smärta eller skada av annat än hastigt övergående art. I fallet slog fotbollssupportrar mot poliser och ordningsvakter med bland annat plaströr som tillhyggen, men eftersom poliserna och ordningsvakterna hade skyddsutrustning på sig uppkom aldrig någon misshandelsskada. Det förenade våldet mot myndighet som stadgas i BrB 16 kap. 1 kan sägas vara en lägre grad av våld, eller ett slags försöksstadium till det våld som utövas i 2. Uppsåtet hos folksamlingarna är i både BrB 16 kap. 1 och 2 att med våld sätta sig upp mot myndighet. I 1 har våldet aldrig övergått till en sådan fysisk gärning att det innefattas i det kvalificerade våldet i 2. Att så är fallet kan utläsas ur förarbeten då det talas om en "övergång" och "där folkmassans skrede" (från ordet att skrida) till våld på person eller egendom. 36 Dessa uttalanden riktar sig till diskussionen av de tidigare bestämmelserna om upplopp kontra uppror, men vid de nuvarande upploppsbestämmelsernas tillkomst slog man ihop dessa straffbestämmelser, som tidigare berörts, och de mer våldsamma och kvalificerade upploppen blev efter departementschefens förslag bestämmelsen våldsamt upplopp. 37 32 Bäcklund m.fl., Brottsbalken m.m., kommentaren till 16 kap. 2. 33 Bäcklund m.fl., Brottsbalken m.m., kommentaren till 4 kap. 4. 34 Bäcklund m.fl., Brottsbalken m.m., kommentaren till 17 kap. 4. 35 Bäcklund m.fl., Brottsbalken m.m., kommentaren till 8 kap. 5. 36 Prop. 1948:80 s. 181 f. 37 A. prop. s. 185. 21
Vad som utgör våld på egendom berörs inte närmare i förarbeten eller doktrin, men med begreppet avses troligen samtliga skadegörelsebrott. 38 Westerlund menar dock att skador som endast utgör ringa skadegörelse inte borde innefattas i begreppet våld på egendom. 39 Det håller jag med honom om, med tanke på att våld på person ställer kravet på kvalificerat våld, varför det enligt mig ter sig underligt om inte våldet på egendom också kräver någon grad av kvalificerat våld. Straffrättskommittén nämner som exempel på våld på egendom att bryta eller förstöra hus, plundra eller fördärva annans egendom. 40 Även detta tyder på en grövre typ av våld än ringa skadegörelse. Westerlund menar att även ett fysiskt försök till våld på person eller egendom bör innefattas i våldsamt upplopp. Han anser att situationen då deltagare ur folksamlingen kastar glasflaskor mot en grupp poliser borde utgöra våldsamt upplopp oavsett om poliserna träffas av flaskorna. 41 I RH 1996:4, som tidigare nämnt rörde en byggnadsockupation där flertalet deltagare dömdes för våldsamt upplopp, ansåg hovrätten bland annat att det omfattande barrikadsarbetet och införseln av en mängd vapen i byggnaden, visade, utöver de rena våldshandlingarna, att våldsanvändningen utgjorde en integrerad del av ockupationen. Våldet som företogs i fallet var bland annat att några ockupanter sköt slangbella mot poliser och ambulans. Intressant är att två rent förberedande åtgärder, att barrikadera byggnaden och föra in vapen, även innefattades i våldsbegreppet, om jag tolkar hovrätten rätt. Det var inte heller någon polis eller ambulanspersonal som direkt skadades, en polisman träffades av en slangbellskula på hjälmen och en annan i benet, men endast en liten skada uppkom. Jag kan, sett till RH 1996:4, till viss del hålla med Westerlund i resonemanget vad gäller att kasta tillhyggen mot poliser skulle kunna innefattas i våldsbegreppet i våldsamt upplopp. Jag tror inte heller att lagstiftaren menade att våldsamt upplopp inte kan föreligga, bara av den anledningen att det endast var en ren slump att någon eller något inte träffades av tillhygget, trots att bestämmelsen om våldsamt upplopp faktiskt kräver det kvalificerade våldet. Dock, med RH 2017:46 i ryggen, krävdes visserligen att en viss grad av skada eller smärta uppstod för att våldsamt upplopp förelåg. Att 38 Ulväng m.fl. s. 183. 39 Westerlund s. 215. 40 SOU 1944:69 s. 208. 41 Westerlund s. 215. 22
hovrätten ändå dömde deltagarna för våldsamt upplopp i RH 1996:4 berodde dock på att ockupationen ändå skadade egendom (mejeribyggnaden), och även slangbellornas skott träffade egendom utanför bygganden. Däremot anser jag att upplopp, som är den lägre raden av upploppsbrotten, borde föreligga i de fall det inte går att visa att skador uppkommit. Våldet ska, utöver att vara kvalificerat, även vara förenat. Det knyter återigen an till folksamlingen och dess uppsåt. Även om det är individens straffbarhet till gärningen som prövas, vid bedömning av om en person begått upplopp eller våldsamt upplopp, så är straffbestämmelsen utformad så att den tar sikte på folksamlingens gemensamma uppsåt. En deltagares handlingar blir beroende av fler faktorer än den egenhändiga våldsanvändningen. 42 För deltagande räcker det därmed att en person på något sätt anses ha anslutit sig till en folksamlings förehavanden, utan att själv behöva utöva våldshandlingar. I RH 1996:4, behandlades även frågan om deltagare som inte själva företog någon våldshandling, ändå skulle kunna göras ansvariga för våldsamt upplopp. Enligt hovrätten ska inte alla personer som befinner sig i en folksamling automatiskt göra sig skyldiga till våldsamt upplopp, men det krävs inte att en deltagare direkt främjat våldshandlingarna som företagits. Det krävs inte ens att det går att visa att deltagaren handlat på ett visst sätt, utöver att ansluta sig till folksamlingens förehavanden. I fallet fälldes deltagarna, trots att inte samtliga deltagit under hela händelseförloppet utan sovit viss tid av ockupationen, för att de tillsammans och i samråd genomfört och upprätthållit ockupationen. Det fanns inte heller något som tydde på att deltagarna aktivt försökt ta avstånd från våldshandlingarna. Kort och gott räcker det med att ingå i gruppen och att vara en del av upploppet någon gång under dess förlopp, samt att inte aktivt försöka ta avstånd från våldshandlingarna, för att bli ansvarig som deltagare. En aspekt att komma ihåg när det gäller upplopp enligt BrB 16 kap. 1 är att deltagare inte fälls för ansvar om de åtlyder skingringsbefallningen. Om det inte är tydligt vem av deltagarna som utför vilken gärning, eller om en person agerar hotfullt alls i folksamlingen, hur ingriper då polisen mot deltagarna? Att 42 Se hovrättens domskäl i RH 1996:4. 23
gripa enskilda personer eller på något sätt stoppa en folksamling är en rörelsefrihetsinskränkning och, beroende på om folksamlingen syfte, ibland även inskränkningar i opinionsfriheterna. Borde då inte polisen göra en individuell prövning av om någon beter sig ordningsstörande? Av polislagen 13 c framgår att polisen får avvisa eller avlägsna deltagare i den folksamling som agerar ordningsstörande. Begreppet folksamling i paragrafen ska enligt Munck och Berggren anses densamma som för BrB 16 kap. 3, 43 vilket enligt mig borde innebära att även icke våldsamma ordningsstörningar innefattas i polislagen 13 c. Syftet med paragrafen är att polisen ska kunna komma tillrätta med folksamlingar som stör allmän ordning. 44 Tidigare, före tillkomsten av nämnda paragraf fick polisen endast avvisa, avlägsna eller omhänderta personer i en ordningsstörande folksamling enligt polislagen 13, som enligt förarbetena kräver att prövningen av förutsättningarna för ingripandet måste ske i varje enskilt fall. 45 Jag kan tänka mig att det nog var tämligen svårt för polisen att rättfärdiga de rörelsefrihetsinskränkningarna som gjordes mot folksamlingar innan den nya paragrafens tillkomst. För det är just vad avlägsnanden, avvisanden och omhändertaganden är: inskränkningar i medborgarnas rörelsefrihet, men även inskränkningar i demonstrations- och mötesfriheten. Sådana inskränkningar kräver lagstöd, vilket inte tidigare fanns. Ordningsstörande folksamlingar har funnits längre än polislagen 13 c, paragrafen kom exempelvis till femtio år efter upploppsbestämmelserna, 46 så en fråga man kan ställa sig är varför polisens ingripande plötsligt krävde ett särskilt lagstöd. Bestämmelsen i 13 c kom till i syfte att öka polisen befogenheter vid störande folksamlingar, 47 men befogenheten att ingripa vid störande folksamlingar torde ha funnits även tidigare. Anledningen är med största sannolikhet det stärkta skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna fick under mitten av 1970-talet vid "rättighetskatalogen" tillkomst i RF 2 kap. 48 43 Munck & Berggren, Polislagen en kommentar, kommentaren till 13 c. 44 A. st. 45 Prop. 1990/91:129 s. 22 f. 46 Polislagen 13 c första lydelse tillkom år 1998 (SFS 1998:27), jämfört med upploppsbestämmelsen som fick sin nuvarande lydelse i SL vid lagrevideringen år 1948. 47 Munck & Berggren, Polislagen en kommentar, kommentaren till 13 c. 48 Se prop. 1975/76:209. 24
3.2.5 Skingringsbefallning Skingringsbefallning kan i både juristens och det allmännas ögon te sig som ett ganska underligt rekvisit. Ett upplopp är väl ett upplopp oavsett om polisen säger åt den störande och uppjagade folksamlingen att skingra sig eller inte? Det kan kännas som ett rimligt resonemang, men skingringsbefallningen finns fortfarande kvar i regelns ålderdomliga utformning. Det är dock endast upplopp enligt BrB 16 kap. 1 som förutsätter att myndighet har lämnat en skingringsbefallning till folksamlingen. För brott enligt BrB 16 kap. 3 kan en skingringsbefallning ha lämnats, men i denna paragraf är det tillräckligt att en ordningshållande befallning ges eller en tillsägning till folksamlingen att tysta sig, för att paragrafen ska vara tillämplig. 49 Vid våldsamt upplopp krävs inte att någon skingringsbefallning givits överhuvudtaget. Med myndighet enligt BrB 16 kap. 1 menas behörig person inom Polismyndigheten. 50 Vem inom polisen som har behörigheten att meddela skingringsbefallning framgår inte av lagtext, men Jareborg menar att det krävs att en polischef meddelar skingringsbefallningen, eller i vart fall ett befäl av minst kommissariegrad. 51 Innan polisväsendets omorganisering och förstatligande var detta den vedertagna synen. 52 Munck anser i stället att även en polisman har till uppgift att upprätta ordning och säkerhet, och därför otvivelaktigt får anses ha befogenheten att meddela skingringsbefallningen till en ordningsstörande folksamling. 53 Muncks synsätt har stöd i polislagen 1 och 2, men i polisförordningen (2014:1104) 8 framgår även att om en arbetsuppgift inom Polismyndigheten innebär en inskränkning av de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna får uppgiften endast lämnas till en särskilt kvalificerad beslutsfattare som har den utbildning och kompetens, samt erfarenhet som krävs. Då skingringsbefallningen innebär en inskränkning i rörelsefriheten, och även flertalet av opinionsfriheterna i vissa situationer, kan Jareborgs argument ändå fortfarande vara relevant. Min åsikt är att beroende på vilken upploppssituation det rör sig om, kan det räcka med att endast en polisman meddelar skingringsbefallningen, 49 Jareborg 1986 s. 124. 50 A. st. 51 A. st. 52 Munck SvJT 1983 s. 475 53 A. st. 25
exempelvis när polisen larmas om en ordningsstörning på en plats och rycker ut. Däremot vid stora demonstrationer där polisen redan i förväg har lagt stora resurser på att hålla ordning mellan demonstranter och motdemonstranter, krävs enligt mig att i vart fall ett befäl på plats behöver ta beslutet om demonstrationerna urartat till upplopp eller inte, att det inte i denna situation räcker med att en enskild polisman känner att situationen blivit osäker och meddelar befallningen. Den ordningshållande befallningen enligt BrB 16 kap. 3 måste också ges av en behörig myndighetsperson, men denne behöver inte, som i fallet med skingringsbefallningen, utfärdas av en behörig person inom Polismyndigheten. 54 Befallningen behöver inte heller i det senare fallet ske genom ord utan det räcker med tecken eller genom åtbörder såsom varningsskott eller att polisen börjar bära bort personer. 55 Utöver att skingringsbefallningen måste ges med viss behörighet, krävs även att den har getts efter att folksamlingen uppvisat det ordningsstörande uppsåtet. 56 Till skillnad från upplopp krävs alltså inte att någon skingringsbefallning ges från myndighet för att våldsamt upplopp ska kunna utdömas. En myndighetsutövande person behöver som tidigare nämnt inte ens vara närvarande. Skingringsbefallningen måste ha uppfattats av deltagarna i folksamlingen för att uppsåtskravet ska vara uppfyllt. Däremot finns inget krav på hur befallningen ges. Både ord och polisens agerande mot folksamlingen, kan utgöra en skingringsbefallning. 57 I NJA 1933 s. 99 fastslogs att det inte enbart är en tydlig uppmaning från polisen, att folkmassan ska skingra sig, som utgör en skingringsbefallning enligt strafflagen 10 kap. 13 (dåvarande motsvarighet till dagens BrB 16 kap. 1 och 2 ). Fallet rörde en arbetsstrejk där en folksamling av strejkande arbetare gick till angrepp mot strejkbrytare, mot egendom och mot poliser som försökte hålla folksamlingen lugn och hindra den att bryta sig in på ett inhägnat fridlyst område. Poliserna försökte först hejda gruppen genom att stå på insidan av stängslet och med sablar och batonger stoppa personerna som försökte ta sig in på området. Därefter sköts varningsskott för 54 Enligt Bäcklund m.fl. så kan exempelvis en underordnad polis, ordningsvakt eller Tullverkets personal anses som sådan behörig person. 55 Jareborg 1986 s. 124; Bäcklund m.fl., Brottsbalken m.m., kommentaren till 16 kap. 3. 56 A. st. 57 Jareborg 1986 s. 126; Bäcklund m.fl., Brottsbalken m.m., kommentaren till 16 kap. 1 ; Westerlund s. 203. 26