Misstänkt våldsamt upplopp i Ronna 2005

Transkript

1 Misstänkt våldsamt upplopp i Ronna 2005 Daniel Ahl Examensuppsats 30 högskolepoäng i straffrätt Stockholms universitet HT 2008

2 2

3 Innehåll Förkortningar 5 1 Inledning Händelseförloppet i Ronna Syftet med arbetet Metod och material Författarens tack 10 2 Upploppsbrotten Från uppror till upplopp Från hot till handling Bevisfrågor Flytande gränser 20 3 Upprätthållande av allmän ordning Polisens syfte och huvuduppgift Principer för ingripanden Förutsättningar för ingripanden 28 4 Polisers våldsanvändning Den rättsliga regleringen Våldsingripanden mot folksamlingar Befallningar Tjänstefel 36 5 Hanteringen av folksamlingar Kort historik 40 3

4 5.2 Massavlägsnanden Upplösning av allmän sammankomst 43 6 Tillbaka till Ronna En nedlagd förundersökning Motstridiga uppgifter inom polisen Uppgifter från de misstänkta En befogad insats? 51 7 Slutord 54 Källor 56 Offentligt tryck 56 Rättsfall 56 Litteratur 57 Myndighetspraxis 59 Övrigt 59 4

5 Förkortningar BrB Brottsbalken (1962:700) HD HovR JK JO JT NJA Högsta domstolen Hovrätten Justitiekanslern/Justitiekanslerns beslut Justitieombudsmannen/Justitieombudsmännens ämbetsberättelser Juridisk Tidskrift vid Stockholms universitet Nytt juridiskt arkiv, avdelning I PF Polisförordningen (1998:1558) PL Polislagen (1984:387) Prop. Proposition RB Rättegångsbalken (1942:740) RF SvJT SOU TR Regeringsformen Svensk Juristtidning Statens offentliga utredningar Tingsrätten 5

6 6

7 1 Inledning Enligt många vittnesmål på platsen provocerades stenkastningen fram av polisen sedan en pojke tryckts upp mot en vägg och slagits med batonger av ett flertal polismän. De slog till alldeles för hårt. Det var bara ett litet meningslöst bråk från början som hade kunnat lösas hur lätt som helst. Men eftersom det skedde i Ronna skickar polisen hit allt de har, säger en boende. Aftonbladet Händelseförloppet i Ronna Strax före klockan nio på söndagen den 11 september 2005 anlände två polispatruller, två män och två kvinnor, till Jour Livs på Vallvägen i Ronna i västra Södertälje. En polisassistent vid Södertäljepolisen (SÖ1) hade befälet. En 17-årig flicka och hennes 15-åriga väninna hade ringt polisen. Flickorna hade blivit hotade och trakasserade av någon eller några i en grupp jämnåriga pojkar. Hoten uttalades i samband med att den 17-åriga flickan ropade: Jag hatar er, jävla svartskallar. Någon kastade då en bit choklad i huvudet på den 15-åriga väninnan. 17-åringens far befann sig redan på platsen, och hade försökt få pojkarna att be om ursäkt. Därefter hade denne ringt på polis. Ur bakluckan på bilen hade han tagit fram ett baseballträ. Inför de fyra poliserna pekade flickorna ut en 15-årig pojke på cykel. Poliserna ropade på honom. Då pojken kom in i samlingen av poliser och ungdomar rycktes han av cykeln med sådan kraft att den 15-åriga flickan fick en skråma på benet. Våldet som poliserna därefter använde då de grep pojken upplevdes som oförsvarligt av åskådarna. De kraftiga protesterna gjorde att SÖ1 fruktade ett fritagningsförsök. Denne kallade nu på förstärkning. Poliserna lade upp den 15-årige pojken på motorhuven på den ena polisbilen. Pojkens mor, som hade skyndat till platsen, skrek att det var hennes son. De fyra poliserna befallde ungdomarna att backa upp på trappan framför Jour Livs och förde in pojken i tjänstefordonet. I samma stund anlände en bil med ytterligare en patrull från Södertälje: polisinspektör SÖ2, som tilldelats operativt ansvar som polisinsatschef av Länskriminalen, samt polisassistent SÖ3. En del av de boende i området undrade vad som stod på och anslöt sig till den gripne pojkens mor och ungdomarna på trappan. Efter en stund hade uppemot 40 personer samlats. Ett antal ifrågasatte med eftertryck gripandet och våldet som polisen hade använt mot den gripne 15-åringen. En av de som protesterade, A, blev knuffad baklänges av en polis. Inom kort anlände åtta civilklädda poliser från Särskilda gänginsatsen, SGI. En av dem var SÖ4, en polisinspektör som tillsammans med sina kollegor beblandade sig med åskådarna uppe på trappan. Vid det här laget hade flickorna gått och satt sig inne i en av polisbilarna. De tillfrågades vilka fler det rörde sig om och pekade ut två av den gripne pojkens vänner, 15 respektive 19 år gamla. Dessa greps omgående av civilpoliserna. Plötsligt kastade någon en sten mot polisbilen där de två flickorna satt och pratade med polisassistent SÖ1. Stenen, 3 4 cm i diameter, träffade först bilen och sedan polisassistenten i huvudet. De uniformerade poliserna drog sig nu undan från trappan. Civilpoliserna 7

8 stod kvar i folksamlingen. SÖ2 och SÖ3:s övergivna tjänstefordon, som stod kvar nära Jour Livs, utsattes sedan för viss skadegörelse i form av stenkastning. Hundpatruller anlände, varpå de uniformerade poliserna återvände till trappan. SÖ2 beordrade hundförarna att driva bort åskådarna från området för att möjliggöra fler gripanden. Hundförarna utförde inte åtgärden. Bland åskådarna fanns bland annat föräldrar med barn. SÖ2 och SÖ3 försökte omhänderta en medelålders man, men efter högljudda protester från omgivningen avbröts även denna tjänsteåtgärd. De uniformerade poliserna retirerade än en gång i väntan på ytterligare förstärkningar. Klockan 21:31 hade Länskriminalen utsett en kommissarie vid piketenheten i Stockholms län (ST1) till insatschef. När piketstyrkan anlände höll ST1 genomgång med sina mannar vid en bensinstation. Klockan 22:14 var styrkan kravallutrustad och fortsatte in i Ronna. Närmare 50 poliser befann sig nu på platsen, liksom ett drygt hundratal åskådare i olika åldrar på och invid trappan. Andra stod och tittade på i fönster och på balkonger. Piketpoliserna delades in i två huvudgrupper och en transportstyrka som skulle ta hand om de personer som SÖ2 pekat ut som anstiftare av våldsamt upplopp. Klockan 22:21 påbörjades insatsen. ST1 gick fram mot åskådarna med en del av sitt manskap och ropade att samtliga närvarande skulle lämna trappan. Han varnade dem för att de annars kunde bli rapporterade och gripna för ohörsamhet mot ordningsmakten. Folksamlingen åtlydde inte befallningen. Några svarade att de befann sig på en offentlig plats, att de bodde där och inte behövde gå därifrån. A, som nu hade satt sig på en bänk, greps av SGI-poliserna på order av SÖ2. Strax därefter greps även B och C. De tre männen hade, i likhet med många andra, kritiserat polisens våldsanvändning då den 15-årige pojken greps. Då B greps blev han först nedslagen med armbågen, och därefter sparkad och slagen med batong av flera kravallutrustade poliser. B:s bror fick ett batongslag över höften av en civilpolis. En fjärde man, D, greps vid samma tid, även han under våldsamma former. Till och från kastades stenar på avstånd mot kedjan av kravallpoliser. De flesta träffade inte, och ingen polisman kom till skada. ST1 och SÖ2 enades om att beordra piketstyrkan att upplösa kedjan och beblanda sig med åskådarna för att uppmana dem att gå hem. Klockan elva började ST1 ett stegvis tillbakadragande av insatsstyrkan. Klockan 23:23 avlossade någon tio skott med en Kalashnikov mot polishuset i Södertälje. Inne på stationen befann sig inte bara de två målsägande flickorna utan även den 15-årige pojken och hans båda vänner, som tillsammans gripits misstänkta för misshandel och olaga hot. Strax efter midnatt informerades länspolismästaren om händelserna. Klockan 01:13 skrev polisen anmälan om deltagande i våldsamt upplopp mot A, B och C. 8

9 1.2 Syftet med arbetet Beskrivningarna av brotten upplopp, våldsamt upplopp och ohörsamhet inleder brottsbalkens sextonde kapitel om brott mot allmän ordning. Upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet är ordningsmaktens huvuduppgift. 1 Syftet med det här arbetet är att gå igenom rättsläget när det gäller de tre centrala brotten mot allmän ordning och hur ordningen upprätthålls. Ronnakommenderingen i september 2005 används som exempel för att göra rättsläget konkret. Insatsen i Ronna ger upphov till frågor om rättsläget på ett annorlunda sätt än flertalet kommenderingar på senare tid. Denna gång var det inte fråga om att polisen ingrep mot en protest mot högerextremister. Inte heller gällde det ordningsstörningar i samband med en fotbollsmatch. Polisen kommenderades ut i ett bostadsområde, och den folksamling man ställdes inför var de boende själva. Detta ledde till en förundersökning som i första hand gällde våldsamt upplopp samt en internutredning som i första hand gällde misshandel från polisens sida. Aftonbladets journalist talade med insatschefen på plats: Polisens insatschef menar att den omfattande insatsen var befogad eftersom situationen var så pass hotfull för poliserna som först var på plats. Men han tillägger: Det var en svår situation. I framtiden måste vi hitta nya sätt på hur vi kan tackla sådana här händelser. Polisen har sedan insatsen i Ronna börjat tillämpa en särskild polistaktik vid ingripanden mot folksamlingar. 2 Därför finns all anledning till en ny genomgång av rättsläget. 1.3 Metod och material Brottsbalkens förarbeten är utgångspunkten för min genomgång av upploppsbrotten. Straffrättskommitténs betänkande från 1944 utgör den viktigaste enskilda rättskällan på området. Rättspraxis från HD från 1933 och framåt klargör hur det går till då lagens bud omsätts i verkligheten. Gösta Westerlund har skrivit en hel del om upploppsbrotten och har även kommenterat polisinsatsen i Ronna. Annika Norées böcker om polisens våldsanvändning har, tillsammans med Erik Sjöholms bok om polisingripanden, varit avgörande för min genomgång av förhållandet mellan polisrätt och straffrätt. Thomas Bulls avhandling om mötes- och demonstrationsfriheten har bidragit till förståelsen av dessa båda rättsområden. Relevanta lagkommentarer och rättsvetenskapliga artiklar, liksom ett par läroböcker i straffrätt, har också konsulterats. Jag har dock inte gått in på förslag om lagändringar. Genomgången begränsas alltså helt till rättsläget i skrivande stund, den 1 februari Prop. 1983/84:111 s Se t.ex. JK:s beslut , Dnr

10 För att sätta rättskällorna i sitt sammanhang har jag använt en del material med historisk inriktning. Huvuddelen av historiska fakta härrör dock från det rent juridiska materialet. När det gäller Ronnakommenderingen är den inledande rekonstruktionen skriven uteslutande med stöd av polisens egna rapporter, promemorior samt förhör med polismän. Materialet består dels av förundersökningen om tre fall av deltagande i våldsamt upplopp, dels av en internutredning om fyra fall av misshandel och ett fall av tjänstefel från polisens sida. Materialet i internutredningen kompletterar bilden av händelseförloppet men är inte särskilt omfattande i fråga om det våld som polisen använde. Ansvariga befäl har lämnat uppgifter som strider mot rapporter och vittnesmål från övriga kollegor. De uppgifter som en polisman från Särskilda Gänginsatsen och ett flertal piketpoliser har lämnat stämmer däremot överens med de uppgifter som har lämnats av de misstänkta och ett antal vittnen. I avsnitt 6 återger jag en del av dessa uppgifter. När det gäller det inledande ungdomsbråket har uppgifter även hämtats från förundersökningen om misshandel och olaga hot mot den 15-årige pojken och hans båda vänner, samt från tingsrättsdomen som förundersökningen ledde fram till Författarens tack Det här arbetet tillägnas familjen Ahl och Maria Elena. 3 Södertälje tingsrätt , mål nr B

11 2 Upploppsbrotten För enkelhetens skull använder jag i fortsättningen upploppsbrott som samlingsbeteckning för upplopp, våldsamt upplopp och ohörsamhet mot ordningsmakten, eftersom de hör ihop begrepps- och rekvisitmässigt. 4 Det rättsliga begreppet allmän ordning och säkerhet förekommer i författningstexterna ofta i en kortare form, allmän ordning eller ordning. I det här arbetet används de båda kortare formerna. När jag talar om folksamling avses, liksom i lagtexten, folksamling som anses störa allmän ordning. Begreppen allmän ordning, störning och folksamling är obestämda rättsbegrepp, vars innebörd inte definieras i brottsbalken eller andra lagtexter. 2.1 Från uppror till upplopp Ett exempel på ett upplopp i vardagsspråket kan vara upploppen som bröt ut i Los Angeles efter friandet av de tre poliser och det befäl som misshandlade Rodney King i mars Men bilbränder och fönsterkrossning, som gör det enklare för rättsväsendet att döma enskilda till ansvar för brottet våldsamt upplopp, är inte nödvändiga för att brottsrekvisiten ska vara uppfyllda. 6 Brottsbeskrivningen innefattar nämligen sådana handlingar som inte kan sägas ingå i vardagsspråkets upploppsbegrepp. För sextio år sedan kallades brottet upplopp för uppror. Upplopp definierade då bara de uppror då folksamlingen hade gripit till våld. Det motsvarade alltså det brott som idag kallas våldsamt upplopp, och på vardagssvenska har ordet upplopp behållit denna innebörd. Ett uppror har numera en allvarligare innebörd än tidigare, både i vardagsspråket och som straffbelagd gärning (18 kap. 1 BrB). 7 Lagtexten, i första hand i brottsbalken, är straffrättens främsta rättskälla. 8 I 16 kap. BrB finns bestämmelser om brott som utgör hot mot den ordning och säkerhet rättsordningen är till för att bevara. 9 Brotten i 16 kap. räknas som perifera brott mot staten. 10 Gemensamt för upploppsbrotten är att de inte gäller individer, utan enbart folksamlingar som stör allmän ordning. Brotten kan bli aktuella varje gång en folksamling kommer i kontakt med, eller förväntas komma i kontakt med, polisen och andra myndigheter. En folksamling är ett obestämt större antal personer som uppehåller sig på samma plats. 11 Deltagarna måste vara så många att det inte går att säga säkert vem som gör vad. Den enskilde deltagaren skall 4 Bull 1997 s Se Norée 2000 s Jfr Norée 1993 s. 100 f. 7 Se SOU 1944:69 s. 121 och s. 156 f. 8 Prop. 1948:80 s. 184, och Leijonhufvud och Wennberg 2005 s Jfr SOU 1944:69 s De centrala brotten mot staten är högmålsbrotten och brotten mot rikets säkerhet i 18 och 19 kap. BrB. Se prop. 1962:10 s. B Sjöholm 1978 s

12 således förlora sin identitet och försvinna in i massans anonymitet, skriver Westerlund. Samme författare anser att det bör räcka med tio personer. 12 Allmän ordning och säkerhet har sedan 1800-talet varit en övergripande beskrivning av polismyndighetens kompetens i lagtexterna. 13 Begreppet allmän har att göra med det allmänna, det vill säga myndigheterna då de utövar makt mot enskilda. 14 Störningar av ordningen avser i första hand fullbordade brott, försök, förberedelse och stämpling till brott. Men ordningen kan störas även på andra sätt, som när någon beter sig stökigt eller på något annat sätt bryter mot oskrivna normer och regler. 15 Brottet upplopp är ett uppsåtligt brott, som förutsätter att en folksamling har visat uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot en myndighet, till exempel polisen eller kronofogden. 16 I 16 kap. 1 BrB stadgas följande: Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd och skingrar den sig ej på myndighets befallning, dömes för upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst fyra år och annan deltagare i folksamlingens förehavande till böter eller fängelse i högst två år. Om folksamlingen skingrar sig på myndighets befallning, dömes anstiftare och anförare för upplopp till böter eller fängelse i högst två år. För att någon av deltagarna i folksamlingen ska kunna dömas till ansvar för upplopp krävs att folksamlingen har vägrat efterkomma en så kallad skingringsbefallning. En myndighetsperson ska alltså ha uppmanat deltagarna att skingras. Befallningen kan meddelas i princip hur som helst, exempelvis genom att polisen börjar släpa bort personer i folksamlingen. Det får dock inte ske i form av varningsskott. 17 I praktiken innebär befallningen oftast att polisen ropar att de närvarande ska skingra sig. 18 Oavsett befallningens form får den straffrättsliga följder. Om deltagarna skingrar sig kan ingen dömas utom den eller de som identifieras som anstiftare eller anförare. Den som kan anses ha eldat folksamlingen straffas alltså oavsett om han eller hon lyder skingringsbefallningen. 19 Om någon har anstiftat annan att delta i ett redan pågående upplopp döms han eller hon för anstiftan av upplopp med stöd av reglerna om medverkan i 23 kap. 4 BrB. Möjligheten att endast utdöma böter för brottet upplopp tar sikte på de personer som ångrat sig och i handling tagit avstånd från folksamlingens handlande, till exempel genom att frivilligt avlägsna sig från platsen under tiden Westerlund 2005 s. 130 ff och Dahlström, Nilsson och Westerlund 2008, s. 324 f. Se även Bull 1997 s Sjöholm 1978 s. 17 och s. 23. Se även Bull 1997 s. 550 och Norée 2000 s Se Sjöholm 1978 s. 28 f, Bull 1997 s. 357 och Norée 2000 s Se prop. 1983/84:111 s. 73, Sjöholm 1978 s. 52 ff, och Bull 1997 s Se t.ex. Norée 1993 s. 100 och Westerlund 2005 s Se Westerlund 2005 s. 138 f och Dahlström, Nilsson och Westerlund 2008 s Norée 1993 s. 102 och Holmqvist m.fl s. 16:6. 19 Norée 1993 s. 102, Holmqvist m.fl s. 16:4 ff, och Westerlund 2005 s Holmqvist m.fl s. 16:8. 12

13 En folkmassa som av ren nyfikenhet trotsar en skingringsbefallning uppfyller inte rekvisiten i 16 kap. 1 BrB. Lagtexten förutsätter ju att det fanns ett ordningsstörande uppsåt då skingringsbefallningen meddelades. 21 Om uppsåtet är att gå till våldsamt angrepp och befallningen inte åtlyds kan samtliga deltagare ställas till svars. Undantaget är deltagare som inte har varit medvetna om uppsåtet att använda våld, samt de som självmant velat men inte kunnat lämna platsen. Uppenbarligen bör ansvar icke utkrävas av varje deltagare i en folksamling, som stör allmän ordning och ådagalägger det ifrågavarande uppsåtet, heter det i brottsbalkens förarbeten. 22 Polis, åklagare och allmänna domstolar kan ju i praktiken sällan gripa, åtala och döma varje deltagare i en folksamling som uppvisat uppsåt att sätta sig upp mot en myndighet. Övergår folksamling med det särskilda uppsåtet från hot till handling och går till angrepp mot person eller egendom med förenat våld föreligger brottet våldsamt upplopp. I 16 kap. 2 BrB heter det: Har folksamling, med uppsåt som i 1 sägs, gått till förenat våld å person eller egendom, dömes, vare sig myndighet var tillstädes eller ej, för våldsamt upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst tio år och annan deltagare i folksamlingens förehavande till böter eller fängelse i högst fyra år. Så pass många människor att de kan anses utgöra en folksamling måste alltså skrida till handling. Det räcker inte med att enstaka deltagare i en i övrigt fredlig demonstration kastar sten. 23 Så snart våldet kommer med i bilden krävs inte längre att polisen eller annan myndighet är på plats för att deltagaren ska bli straffbar. 24 Angrepp mot en enstaka polis är dock inte att betrakta som ett angrepp på myndigheten som sådan. 25 De som kan dömas till straffansvar för våldsamt upplopp är de som kan räknas som sympatisörer. 26 Det räcker med att någon har visat sin sympati med det våld som utövats av andra, exempelvis genom uppmuntrande rop eller genom att springa tillsammans med dem. 27 Är rekvisiten för både upplopp och våldsamt upplopp uppfyllda utdömer de allmänna domstolarna straffansvar för det grövre brottet. Om våldet inte har lett till annat än mindre skador för en målsägande i ett sådant mål anses det rimligt att dessa skador bedöms inom ramen för själva huvudbrottet. 28 I sådana fall där en folksamling stör den allmänna ordningen och säkerheten utan uppsåt att sätta sig upp mot myndighet blir det mindre allvarliga brottet ohörsamhet mot ordningsmakten i stället aktuellt. 29 Ohörsamhet mot ordningsmakten är det lindrigaste av de tre upploppsbrotten och beskrivs i 16 kap. 3 BrB, som lyder: 21 Holmqvist m.fl s. 16:5. 22 SOU 1944:69 s. 206 f. 23 SOU 1944:69 s Se även prop. 1948:80 s. 180 f, Norée 1993 s. 101 ff, och Holmqvist m.fl s. 16:5. 24 Norée 1993 s Westerlund 2005 s. 138 och Dahlström, Nilsson och Westerlund 2008 s Jfr prop. 1948:80 s Se SOU 1944:69 s. 206, Norée 1993 s. 102 f och Holmqvist m.fl s. 16:7 ff. Jfr Westerlund 2005 s. 139 ff och Dahlström, Nilsson och Westerlund s Holmqvist m.fl s. 16:10 f och Westerlund 2005 s. 155 f. 29 Holmqvist m.fl s. 16:4 och Norée 1993 s Se Första lagutskottet nr 42, 1962 s

14 Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning att efterkomma för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger han på område som blivit för sådant ändamål fridlyst eller avspärrat, dömes, om ej upplopp föreligger, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller fängelse i högst sex månader. Till skillnad från brottet upplopp, som förutsätter en skingringsbefallning, förutsätter detta brott en så kallad ordningshållande befallning. Till exempel ordningsvakter får meddela sådan befallning på platser där de är behöriga att upprätthålla ordningen. För straffbarhet krävs att deltagaren verkligen har uppfattat den ordningshållande befallningen. Paragrafen är inte tillämplig på sådana fall där bara en eller några personer uppträder ordningsstörande. I så fall är det snarare fråga om ett annat brott mot allmän ordning, nämligen förargelseväckande beteende (16 kap. 16 BrB) Från hot till handling Gränsen mellan upplopp och våldsamt upplopp med andra ord gränsen mellan hot och handling från folksamlingens sida är ingen enkel sak. 31 Av rättspraxis framgår dock att domstolarna har en sträng syn på våld mot annan. Det kan räcka med att hålla fast en person för att det ska ses som våld. 32 Brotten upplopp och våldsamt upplopp omfattar därmed sådana försök att tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbete eller övertaga erbjudet arbete som mellan 1899 och 1938 straffades med stöd av Åkarpslagen (15 kap. 22 och års strafflag). 33 Rättsfallet NJA 1995 s. 311 visar betydelsen av ett särskilt uppsåt riktat mot myndighet. En grupp fotbollssupportrar som stödde Hammarby IF hade gått ned på fotbollsplanen på Söderstadion i Stockholm för att hälsa på hemmalagets spelare efter derbymatchen mot Djurgårdens IF hösten Hammarbysupportrarna hamnade i bråk med en grupp av Djurgårdens supportrar, som också hade kommit in på plan. En Hammarbysupporter dömdes för våldsamt upplopp i Svea hovrätt. Ett hovrättsråd var dock skiljaktig i skuldfrågan och framhöll att supportern inte hade försökt sätta sig upp mot polisen eller någon annan myndighet. Därför kunde han inte dömas för våldsamt upplopp, utan bara för försök till misshandel. HD resonerade i liknande termer. Det uppsåt supportern uppvisade var att driva bort Djurgårdens supportrar från fotbollsplanen. Ett sådant syfte är inte jämförbart med det hindrande eller framtvingande av en myndighetsåtgärd som straffbestämmelsen om våldsamt upplopp tar sikte på. Supportern dömdes för försök till misshandel. Även kring förra sekelskiftet var det vanligt att fotbollssupportrar slogs med varandra och med polisen i samband med matcherna. 34 Det är dock ingen självklarhet att det innebär 30 Se Sjöholm 1978 s. 72, Holmqvist m.fl s. 16:11 ff och Westerlund 2005 s. 184 ff. 31 Norée 1993 s Norée 1993 s. 102 f. och Dahlström, Nilsson och Westerlund 2008 s Se Flink 1978 s. 115 ff och Adolfsson 2008 s. 243 ff. 34 Se Adolfsson 2007 s. 266 ff. 14

15 våldsamt upplopp i lagens mening. 35 När det gäller aggressiva folksamlingar gör polismyndigheten en avvägning mellan hur våldsamma oroligheterna är och värdet av de intressen polisen är satt att skydda. 36 Om uppsåtet är att angripa någonting annat än ett skyddsvärt statligt intresse kan det inte vara fråga om upplopp eller våldsamt upplopp. 37 I sådana fall kan deltagare i folksamlingen som angripit någon med våld bara dömas för brott mot enskild, exempelvis misshandel (3 kap. 5 BrB). Ett rättsfall som visar vilken typ av konflikter Straffrättskommittén hade i åtanke är NJA 1933 s. 99. Målet gällde brottet som alltsedan den 1 januari 1949 kallas våldsamt upplopp. I juli 1932 hölls ett protestmöte med drygt tusen deltagare utanför en trämassefabrik i Klemensnäs i Västerbotten. Verksamheten på fabriken hölls igång med strejkbrytare. På bolagets begäran hade området fridlysts av länsstyrelsen. Att beträda fabriksområdet var straffbart med 100 kronors vite. Plötsligt visade sig några strejkbrytare inne på fabriksområdet. Vissa av mötesdeltagarna skyndade sig bort till staketet och började kasta in sten mot strejkbrytarna och de poliser som skyddade dem. Strejkbrytarna drog sig undan och de som kastat sten uppmanades av övriga mötesdeltagare att återgå till mötet. När mötet var avslutat tågade folksamlingen till fabrikens timmerintag för att vädja till strejkbrytarna att lägga ned arbetet. Närmare ett hundratal av mötesdeltagarna avvek, rev ned delar av staketet och rusade in på det fridlysta området. En stor del av folksamlingen följde efter under fruktansvärt skrän och intensiv stenkastning. Poliserna som stod posterade med dragna sablar på insidan angreps med rester från staketet och annat de rasande arbetarna kom åt på vägen. Flera polismän blev nedslagna. Några öppnade eld mot folksamlingen och sårade två av arbetarna allvarligt. Polisen såg sig därefter tvungen att retirera till strejkbrytarförläggningen intill fabriken. En röd banderoll hissades på fabrikstaket. Folksamlingen lämnade området efter någon timme. 38 En kvinna och sju män dömdes som deltagare i (våldsamt) upplopp i Skellefteå tingslags häradsrätt. Straffet utmättes till tre månaders straffarbete för var och en. Två journalister dömdes som anförare, dömdes var och en till två år och sex månaders straffarbete. Den ene journalisten hade talat på mötet och rätten ansåg att det var uppenbart att denne betraktats som en ledare av folkmängden. Den andre journalisten hade i ord och gärning tagit ledningen över den skara människor som först trängde in på fabriksområdet. Målet prövades i Svea hovrätt med anledning av att de tilltalade ansåg att en polis som vittnat varit jävig. Hovrätten avslog yrkandet och HD fann ingen anledning att ändra utslaget. Rättsfrågorna som är av störst intresse för det här arbetet diskuteras inte av HD i det anförda rättsfallet, utan bara av häradsrätten. Framför allt tydliggörs vad som avses med anförare i 16 kap. 1 och 2 BrB. Anförare är den som kan anses ha tagit ledning över vad folksamlingen gör. Det räcker inte med att springa i täten. Anföraren ska ha tagit ledningen i ord och gärning. Det är oklart varför även journalisten som talat på mötet dömdes som 35 Se Holmqvist m.fl s. 16:5 ff, Westerlund 2005 s. 137 f och Dahlström, Nilsson och Westerlund 2008 s Norée 1993 s Detta hindrar dock inte att någon kan vägras tillträde till en fotbollsmatch enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang, om polisen befarar att han eller hon kommer att begå brott som är ägnat att störa ordningen i samband med arrangemanget. Se Westerlund 2005 s. 99 ff. 38 Adolfsson 2008 s

16 anförare. Det är mer troligt att den som anses ha ingett folksamlingen ett ordningsstörande uppsåt och förmått dem att skrida till handling döms som anstiftare Bevisfrågor Då Westerlund diskuterar polisens taktiska överväganden vid hantering av folksamlingar i upploppssammanhang framhåller han hur viktigt det är att fastställa vilka ledarna är, och att deras agerande studeras. 40 Westerlund framhåller att det är en betydelsefull och svår uppgift för polisen att i en anmälan verkligen kunna styrka, att det varit fråga om ett förenat hotfullt beteende. 41 När det gäller åklagarnas och de allmänna domstolarnas fortsatta hantering av folksamlingar kan följande konstateras. Försök och förberedelse till upplopp eller våldsamt upplopp från enskildas sida är inte straffbara. Endast det som en folksamling avsåg att göra eller har gjort har betydelse för straffbarheten. Följaktligen utgör de tilltalade i ett upploppsmål ett slags representativt urval, som kan straffas för folksamlingens beteende enligt 16 kap. 1 eller 2 BrB. För att någon ska kunna fällas till ansvar för upplopp måste åklagaren inför rätten lyckas styrka bortom rimligt tvivel: 1. att den tilltalade deltagit i folksamlingen, 2. att det särskilda gemensamma uppsåtet förelegat, 3. att uppsåtet förelegat före skingringsbefallningen, 4. att skingringsbefallningen uppfattats, 5. att den tilltalade kunnat lämna platsen, samt 6. på vilket sätt den tilltalade deltagit. När det gäller våldsamt upplopp krävs att åklagaren styrker: 1. att den tilltalade aktivt deltagit i det förenade våldet, 2. att det särskilda gemensamma uppsåtet förelegat, 3. att den tilltalade kunnat lämna platsen, samt 4. på vilket sätt den tilltalade i övrigt deltagit. Polisens identifiering av deltagare i folksamlingar sker bland annat med hjälp av videoinspelningar. Användningen av videokameror vid sådana tillfällen är inte reglerad i lag. 42 Identifiering i samband med demonstrationer underlättas genom lagen (2005:900) om för- 39 Se Holmqvist m.fl s. 16:8, Westerlund 2005 s. 140 och Dahlström, Nilsson och Westerlund 2008 s Westerlund 2005 s Westerlund 2005 s SOU 2002:122 s

17 bud mot maskering i vissa fall. 43 Personer som är lätta att identifiera kan förmodas löpa en förhöjd risk att dömas till straffansvar. 44 Den bevisning som åklagaren presenterar för rätten baseras i hög grad på polisens bedömningar på plats. Bull skriver apropå polisens bedömning av om det föreligger ett gemensamt uppsåt att gripa till våld: Oavsett hur det går till i praktiken att finna detta uppsåt eller denna avsikt så måste det, såvitt jag kan förstå, vara fråga om ett ganska skönsmässigt avgörande. Det handlar om att känna av vilken stämning som ligger i luften. 45 För att någon ska kunna fällas till ansvar för ohörsamhet mot ordningsmakten måste åklagaren kunna styrka: 1. att den tilltalade deltagit i folksamlingen, 2. att den ordningshållande befallningen har uppfattats, 3. att den tilltalade har kunnat lämna platsen, samt 4. på vilket sätt den tilltalade deltagit. 46 Det ovan anförda gäller vid alla mål om brotten i 16 kap 1 3 BrB. Men eftersom det ofta kan vara fråga om flera tilltalade på en och samma gång är de allmänna straffrättsliga bestämmelserna om delaktighet i brott särskilt aktuella i mål om upploppsbrott. Detta gäller i synnerhet när bevisläget är oklart och det är svårt för åklagaren att klargöra vad var och en av de tilltalade har gjort. Medverkansreglerna finns i 23 kap. 4 BrB, som lyder: Ansvar som i denna balk är föreskrivet för viss gärning skall ådömas inte bara den som utfört gärningen utan även annan som främjat denna med råd eller dåd. Detsamma skall gälla beträffande i annan lag eller författning straffbelagd gärning, för vilken fängelse är föreskrivet. Den som inte är att anse som gärningsman döms, om han har förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och annars för medhjälp till det. Varje medverkande bedöms efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Ansvar som är föreskrivet för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i särskild ställning skall ådömas även den som tillsammans med honom medverkat till gärningen. Vad som sägs i denna paragraf skall inte gälla, om något annat följer av vad för särskilda fall är föreskrivet. 43 Se prop. 2005/06:11 s. 23 ff och SOU 2002:122 s. 786 f. 44 NJA 2002 s. 533 I, som gällde deltagande i våldsamt upplopp, konstaterade Göteborgs tingsrätt att den tilltalade, J, var lätt att känna igen på polisens videofilmer och fotografier på grund av sitt långa hår, särskilda gångstil och klädsel. I NJA 2002 s. 533 II, som gällde samma brott, noterade tingsrätten om den tilltalade, E: Genom sin särpräglade klädsel och sin kraftiga konstitution har E. ett sådant signalement att han får antas ha varit relativt lätt att följa även under sådana tumultartade förhållanden som var för handen. Se avsnitt Bull 1997 s Se Westerlund 2005 s. 142 ff och Dahlström, Nilsson och Westerlund 2008, s. 327 ff. 17

18 Enligt huvudregeln straffas varje medverkande gärningsman, anstiftare eller medhjälpare för det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Ju fler de tilltalade är, desto svårare kan det emellertid vara för åklagaren att binda var och en av de tilltalade till brottet. En lösning på detta dilemma är rättsinstitutet medgärningsmannaskap, som innebär att den som kan läsas som de som tillsammans. 47 Denna möjlighet beror på att alla som tar del i ett brott, inklusive gärningsmän, är att betrakta som medverkande. Ivar Strahl, en av Straffrättskommitténs ledamöter, förklarar: Den accessorietet, som förr krävdes för ansvar, är upphävd, så att det inte längre kräves att det finns en straffbar gärningsman. Var och en av de medverkande är så till vida självständigt straffbar, att han kan straffas oberoende av om någon annan gjort sig förfallen till ansvar. / / Tilldragelsen, till vilken han medverkade, kan s a s bestå av bitar, som genom bestämmelsen angående främjande hopfogas till att vara ett brott för den medverkande. 48 Härigenom lämnas, konstaterar Carl Erik Herlitz, mycket utrymme för domare att döma såsom de känner är riktigt och nå det intuitivt moraliskt rätta resultatet i det enskilda fallet. 49 Samme författare riktar hård kritik mot det faktum att rätten kan döma flera tilltalade vid brott utan att behöva fastslå vem som är gärningsman i ett svårbedömt fall: Den enda slutsats som man kanske kan dra av det sätt på vilket det anses tillåtet att skriva domar, den otydlighet som är accepterad, är att det mesta verkar tillåtet. 50 Om åklagaren inte kan visa vem som gjort vad i en upploppssituation kan de tilltalade inte dömas enbart med stöd av 16 kap. 1 eller 2 BrB. Däremot kan de komma att dömas som medgärningsmän med stöd av 23 kap. 4 BrB. Medgärningsmannaskapsinstitutet förekommer i viss utsträckning i praxis. 51 Suzanne Wennberg påpekar att det innebär en risk för att åklagare och domare glider över i ett kollektivt ansvarstänkande : Jag kör numera nästan alltid tillsammans och i samförstånd eller gemensamt och i samråd när jag väcker åtal, berättade en åklagare för mig. Man tar allihopa och så får det bli domstolens sak att bestämma var man skall landa. 52 Skolexemplet på en sådan dom är ett avgörande om våldsamt upplopp, NJA 2002 s Målet gällde Göteborgskravallerna. 53 I rättsfallet diskuterar HD ingående hur bevisvärdering kan ske i ett upploppsmål med flera tilltalade och en oklar bevissituation, där det är svårt att straffa var och en för det uppsåt som ligger honom eller henne till last. Sammanlagt greps 530 personer för brott som hade någon form av koppling till Europeiska rådets toppmöte den juni Åtalen som följde avsåg i huvudsak deltagande i, medhjälp till eller anstiftan till våldsamt upplopp. Ett år och fem månader senare hade 47 Holmqvist m.fl s. 23:61 ff, Wennberg i JT 2002 s. 593, och Leijonhufvud och Wennberg s. 125 ff. Se dock Herlitz i JT 1996 s. 302 not Strahl 1976 s. 243 f. Se även Herlitz i JT 1996 s. 283 f. 49 Herlitz i JT 1996 s. 282 not 16 och s Jfr Wennberg i JT 2002 s Herlitz i JT 1996 s Holmqvist m.fl s. 23: Wennberg i JT 2002 s. 592 och s Betr. Göteborgskravallerna se SOU 2002:122 s. 594 ff. 18

19 fällande domar mot 58 personer meddelats. 54 Ett av målen som nådde HD gällde de åtta tilltalade i Sambandscentralen som förmedlat uppgifter från polisradion till enskilda demonstranter. Tingsrättens straffmätning mildrades både i Hovrätten för Västra Sverige, som valde att döma samtliga tilltalade som medgärningsmän. HD sänkte straffen ytterligare. Anledningen var att HD ansåg att centralen haft en underordnad roll i förhållande till de demonstranter man stod i förbindelse med. Samtliga tilltalade ansågs ha främjat flera våldsamma upplopp med råd och dåd. De åtalades, och dömdes, för medhjälp till brottet med stöd av 16 kap. 2 och 23 kap. 4 BrB. En ung kvinna bedömdes löpa hög risk för självmord, och fick sitt straff bestämt till fyra månaders fängelse. Kvinnan ansågs därför redan ha avtjänat hela straffet. De övriga sju fick mellan ett års fängelse och ett år och nio månaders fängelse. I domskälen anför HD i korta drag: Envar av de tilltalade har uppenbarligen i samråd med de övriga i stor utsträckning vägrat att lämna uppgifter om vad de övriga tilltalade har gjort i samband med att verksamheten på S-gatan organiserades/ / Det är i målet upplyst att det inte är ovanligt att de som är ansvariga för en större demonstration upprättar en informationscentral som har till syfte att kartlägga personer och organisationer som kan försvåra demonstrationens genomförande. Kartläggningen gäller då dels odisciplinerade deltagare i den egna demonstrationen, dels motdemonstranter och dels polisen. / / De uppgifter som samlats in har enbart gällt polisens rörelser, åtgärder och avspärrningar/ / Organisationen har alltså inte varit avsedd för sådana upplopp som utlöstes av polisens avspärrning av Hvitfeldtska gymnasiet. Men när oroligheterna runt gymnasiet började stod organisationen färdig att tas i bruk för att styra dem som önskade förhindra polisens ingripande mot Hvitfeldtska. HD anförde vidare: Det går inte att klarlägga i detalj vad envar av de tilltalade har sysslat med i lägenheten. På skäl som TR:n anfört är det emellertid utrett att samtliga inte bara vetat om hur verksamheten var organiserad och fungerade utan även var införstådda med vad som skulle åstadkommas, dvs. att avsikten var att främja de våldsamma upplopp som förekom. Arbetet i lägenheten har också utförts gemensamt och i samförstånd mellan alla dem som deltog i verksamheten. Som HovR:n funnit skall därför samtliga dömas för medhjälp till våldsamt upplopp. En ledamot av domstolen var dock skiljaktig. Han ansåg att straffen borde ha sänkts ytterligare, då det inte var styrkt att upploppen på ett avgörande sätt främjades av de tilltalades handlande. Avgörandet har blivit kritiserat av Wennberg, som anser att HD:s dom demonstrerar farhågorna med dömande i medgärningsmannaskap. Hovrätten och HD för inga resonemang på individnivå utan talar i stället om verksamheten i lägenheten. Domskälen förs alltså på gruppnivå SOU 2002:122 s. 665 f. 55 Wennberg i JT 2002 s. 604 ff. 19

20 2.4 Flytande gränser Rättsfallet NJA 1989 s. 308 visar hur nära besläktat ohörsamhetsbrottet är med upplopp och våldsamt upplopp. Den folksamling som åklagaren ansåg ha stört den allmänna ordningen var en grupp miljöaktivister som protesterat mot ett vägbygge. De omkring 200 deltagarna hade beordrats av polisen att lämna området. Några lydde inte befallningen. Fyra av demonstranterna dömdes till dagsböter i tingsrätten. En av de tilltalade drev frågan vidare till Hovrätten för Västra Sverige, som ogillade åtalet. Rätten ansåg att åklagaren inte hade kunnat visa att folksamlingen stört den allmänna ordningen. Den tilltalade demonstranten hade visserligen inte hörsammat polisens order att lämna området, men kunde inte dömas för ohörsamhet mot ordningsmakten eftersom den folksamling hon ingick i inte hade varit ordningsstörande. Riksåklagaren sökte revision. HD ändrade hovrättens utslag. I domskälen konstaterade HD: Av det anförda följer att deltagarna i folksamlingen stört allmän ordning genom att de avsiktligen gjort det omöjligt för vägverket att utföra arbetet på motorvägsbygget och att polisens uppmaning varit avsedd att upprätthålla den allmänna ordningen. Underlåtenheten att följa uppmaningen har därmed innefattat en kränkning av den ordning och säkerhet som rättsordningen skall garantera. Den tilltalade aktivisten dömdes till dagsböter för ohörsamhet mot ordningsmakten. Brotten upplopp och våldsamt upplopp förutsätter att det finns ett subjektivt uppsåt, en uppfattning hos deltagarna i en folksamling för att de ska kunna dömas till straffansvar. I fråga om brottet ohörsamhet mot ordningsmakten är det avgörande inte vad deltagarna har för uppsåt, utan om avsikten som ligger bakom folksamlingens handlande objektivt sett anses störa ett statligt ordningsintresse. Trots att rekvisiten i 16 kap. 1 2 och 16 kap. 3 BrB skiljer sig, så kan brotten i praktiken vara svåra att skilja från varandra. Av 1989 års rättsfall framgår att brottet ohörsamhet mot ordningsmakten är tänkt som ett slags slasktratt där deltagare i ordningsstörande folksamlingar hamnar om upplopp inte kan bevisas. Av HD:s resonemang i detta prejudikat framgår att det som avgör om en folksamling stör allmän ordning är om det sker avsiktligen. Det primära syftet är avgörande för hur saken bedöms. Om en protest mot bilismen aktivt blockerar trafiken anses det vara en störning av allmän ordning. Om ett demonstrationståg däremot råkar störa trafiken när det är på väg någonstans är det inte att bedöma som en ordningsstörning. 56 HD:s förklaring kan tolkas som att uppsåtet i 16 kap. 1 och 2 BrB finns med i kulisserna i 16 kap. 3 i form av en avsikt att störa den ordning som polismyndigheten upprätthåller. Förhållandena var likartade i rättsfallet RH 2005:30. En grupp demonstranter hade vid två tillfällen gjort en sittande protest vid ingången till en porrbutik i Linköping och vägrat flytta sig på polisens uppmaning. 13 ungdomar åtalades för ohörsamhet mot ordningsmakten. Linköpings tingsrätt ogillade åtalen då man menade att allmän ordning inte störts. Det allmänna intresset av ordningens upprätthållande var avsevärt mindre än då det gällde vägbygget i NJA 1989 s. 308, framhöll rätten. 56 Se Bull 1997 s. 596 ff, Holmqvist m.fl s. 16:12, Westerlund 2005 s. 132 ff, Berggren och Munck 2008 s. 30 f, samt Dahlström, Nilsson och Westerlund 2008 s

21 Ungdomarna hade inte fysiskt hindrat någon från att gå in utan bara suttit på trappan till porrbutiken. Göta hovrätt ansåg däremot att ungdomarna trots att de varit lugna och inte begått brott hade stört allmän ordning genom att protestera mot en laglig affärsverksamhet. De 13 tilltalade dömdes till böter. Av NJA 1989 s. 308 framgår att då deltagarna i en avsiktlig ordningsstörning inte åtlyder en ordningshållande befallning inträder en kränkning av den ordning och säkerhet som rättsordningen ska garantera. Före polislagens ikraftträdande användes begreppet kränkning i samma mening i 2 polisinstruktionen (1972:511), som idag motsvaras av 1 och 2 PL. 57 Även i polislagens förarbeten talar regeringen om situationer när den allmänna ordningen och säkerheten har kränkts. 58 I skadeståndsrätten gäller kränkningar den enskildes människovärde. Det är rimligt att anta att HD och regeringen anser att även rättsordningen har ett visst värde. Om man vill driva saken till sin spets kan alltså dagsböter för ohörsamhet mot ordningsmakten betraktas som en kränkningsersättning till staten. I samband med Göteborgskravallerna har HD formulerat ytterligare ett slags kränkning som är av allvarligare slag än kränkningar av allmän ordning. Frågan hänger samman med huruvida politiska motiv är att anse som en försvårande omständighet vid prövning av upploppsbrott. Kammaråklagare Thomas Ahlstrand hade hand om flera av åtalen efter Göteborgskravallerna och förklarade i en radiointervju hur han och hans kollegor såg på kravallerna. Vi såg väldigt allvarligt på dem därför att vi menade att de hade en dimension som i förlängningen hotade eller åtminstone angrep det demokratiska samhället. Det var en viss skillnad mellan kravaller som uppstår där det ena fotbollslaget bangar på det andra fotbollslaget. Här var faktiskt motiveringen, åtminstone om man fick tro de hemsidor som florerade/ / att störa och kanske till och med stoppa EU-toppmötet/ / Motiven är ju att störa demokratiska institutioner. Visst, då kan man ju säga att det finns en politisk dimension/ / I det här fallet så ville vi då pröva om man kunde komma in med, som ett försvårande moment, att det innefattade angrepp på demokratiska institutioner och vi hade väl någon framgång med det. 59 Kravaller där fotbollssupportrar slåss, möjligen även de som innebär att rekvisiten för upplopp är för handen, anses följaktligen som mindre straffvärda än sådana som mer direkt riktar sig mot ett skyddsvärt statligt intresse. I NJA 2002 s. 533 I och II uttrycker HD sin syn på saken genom att resonera kring begreppet kränkning av allmänt rättsligt intresse. Målen gällde straffmätning för deltagande i våldsamt upplopp. I det första målet hade åklagaren som skriftlig bevisning åberopat bland annat artiklar och fotografier från demonstrationer i Sverige och utomlands som hade beslagtagits i den tilltalade J:s lägenhet. J dömdes av HD till ett år och åtta månaders fängelse för deltagande i upplopp. Den tilltalade i det andra målet, E, dömdes till sex månaders fängelse för samma brott. Ett justitieråd var skiljaktig och ansåg att E borde ha fått en villkorlig dom. Som skäl anförde justi- 57 Se Sjöholm 1978 s Prop. 1983/84:111 s P3 Dokumentär, Göteborgskravallerna,

22 tierådet bland annat: Han saknar intresse för politik och har inte någon bestämd uppfattning om Europeiska Unionen. Det finns inte något stöd för att han skulle ha visat sympati för grupper som förespråkar våld för politiska syften. HD anförde i domskälen i båda målen: De våldsamma upploppens faktiska inverkan på genomförandet av EU-toppmötet synes ha varit av begränsad art. De har ändock utöver en synnerligen allvarlig kränkning av den allmänna ordningen inneburit en kränkning av det allmänna rättsliga intresset att skydda de samhälleliga funktioner som avses bli säkerställda genom upprätthållandet av den allmänna ordningen. Många anser att domen mot Sambandscentralen är utpräglat politisk, konstaterar Robert Påhlsson, professor i skatterätt. 60 Samma åsikt kan anföras om NJA 2002 s. 533 I och II, särskilt i det andra målet, där justitierådet Gregow klargjorde att politiska sympatier är att se som en försvårande omständighet i vissa upploppsmål. Detta framgår även av NJA 1933 s. 99, där häradsrätten noterade att mötesdeltagarna tågade bakom en banderoll med texten Kamp mot strejkbryteri och fascistorganisationer. Häradsrätten noterade också att de två journalisterna som dömdes som anförare båda var medlemmar i föregångaren till dagens Vänsterparti, och att den ene hörde till partiledningen i Västerbotten. I rättegången mot Sambandscentralen ansåg tingsrätten bland annat att det material som beslagtagits hos en av de tilltalade visade att han var intresserad av kravaller. I NJA 2002 s. 198, som i likhet med NJA 2002 s. 533 I och II gällde straffmätning, framhåller HD att vid våldsamt upplopp är såväl avsikten med folksamlingens aktion som syftet med den tilltalades egna åtgärder av betydelse. Enligt domstolen är det ett allvarligt brott att kasta sten och andra föremål mot polismän i tjänsteutövning under sådana förhållanden som är aktuella i målet. De allmänna grunderna för straffmätning återfinns i 29 kap. 1 BrB. Paragrafen lyder: Straff skall, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. Vid bedömningen av straffvärdet skall särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter och motiv som han haft. Av brottsbalkens förarbeten framgår att uttrycket skada, kränkning eller fara inte avser endast individer utan är avsett att uppfattas i vid mening. Det är i princip utan betydelse om det är enskilda eller staten som skadas, kränks eller hotas genom brott. I förarbetena poängteras att: Detta utesluter självfallet inte att det kan finnas anledning att se allvarligare på vissa former av angrepp än andra med hänsyn till att de kränker flera skyddsvärda intressen. Ett exempel är den särskilda lagregleringen beträffande våld eller hot mot tjänsteman. Liknande situationer kan emellertid föreligga även utan särskild lagreglering Påhlsson i SvJT 2006, s Jfr Wennberg i JT 2002 s. 608 not Se prop. 1987/88:120 s. 80 f. 22

23 Göteborgskravallerna utgjorde, om man förenklar HD:s syn på saken, en kännbar kränkning både av ordningen och av polismyndighetens förmåga att skydda de intressen som garanteras genom att ordningen upprätthålls. HD visar därigenom i vilka fall den tilltalades politiska avsikter och motiv är av intresse för domstolarna vid straffmätning i mål om våldsamt upplopp. 23

24 24

25 3 Upprätthållande av allmän ordning Polisväsendet, förklarar Sjöholm, fullgör statens urgamla, på självförsvarsprincipen grundade funktion att upprätthålla ett allmänt tillstånd av lugn, ordning och säkerhet. Polisen har dock inte alltid hanterat dessa uppgifter: Sättet att handha polisuppgifterna har växlat under tidernas lopp allt efter samhällslivets utveckling. I äldre tid, då behovet av ständig polisuppsikt var ganska ringa, var värnandet av person och egendom en medborgerlig plikt som fullgjordes av medborgarna själva. Med den fortgående utvecklingen på samhällslivets olika områden, fortsätter Sjöholm, växte behovet av mer effektiv polisbevakning. Redan i början av 1800-talet organiserades särskilda yrkespoliskårer i städerna. Numera tillkommer högsta polismakten regeringen, som har det yttersta ansvaret för den allmänna ordningens och säkerhetens upprätthållande Polisens syfte och huvuduppgift Uttrycket allmän ordning är i hög grad beroende av oskrivna normer, med rådande sociala och moraliska värderingar vid en viss tidpunkt. Hit räknas vad som anses sedligt och anständigt. 63 Allmän säkerhet avser först och främst avvärjande av straffbelagda angrepp på regeringen, riksdagen och statliga institutioner. 64 Polisverksamhetens syfte är enligt 1 PL att upprätthålla allmän ordning. Begreppet kan förklaras bland annat ur folkrättsligt perspektiv. 65 För att en stat ska anses föreligga i folkrättslig mening krävs en någorlunda stabil maktorganisation och att regeringen effektivt behärskar ett visst territorium. Inom detta territorium ska staten utgöra den högsta auktoriteten. 66 Av 2 p. 1 och 2 framgår att polisens huvuduppgift är att förebygga brott och andra ordningsstörningar, övervaka ordningen och hindra att den störs (preventiv polisverksamhet), samt ingripa när sådana ändå har inträffat (repressiv polisverksamhet). 67 Beskrivningen av polisens syfte och huvuduppgift i 1 och 2 PL är allmänt hållen. Det finns uppgifter som av ålder anses ankomma på polisväsendet som inte uttryckligen är inskrivna i Därför säger man i lagtexten att det hör till polisens uppgifter. I förarbetena till polislagen konstateras: 62 Sjöholm 1978 s. 11 f och s. 83. Se även Norée 2000 s. 37 ff och Berggren och Munck 2008 s Sjöholm s. 23 ff och Bull 1997 s. 498 ff. Begränsningen av yttrandefriheten genom kriminaliseringen av hets mot folkgrupp (16 kap. 8 BrB) är t.ex. motiverad utifrån ett ordnings- och anständighetsintresse. När det gällde judar, samer, resande, romer och invandrare hade dock Straffrättskommitén inget att invända mot ett vederhäftigt dryftande av frågan om deras önskvärdhet i landet. Se SOU 1944:69 s. 222 ff och Första lagutskottet nr s. 30 ff. 64 Se Sjöholm 1978 s. 26 f. 65 Jfr Norée 2000 s Strömberg och Melander 2003 s. 31. Jfr Norée 2000 s Sjöholm 1978 s. 18 ff. Se dock Berggren och Munck 2008 s Norée 2000 s. 62 och Berggren och Munck 2008 s. 28 och s