Verksamhetsåret 2001 är det tionde för Föreningen för folkbildningsforskning.

Så började det! Föreningen för folkbildningsforskning 10 år av Anders Ekman Verksamhetsåret 2001 är det tionde för Föreningen för folkbildningsforskning. Det kan föranleda att något sägs om hur det hela började och att göra en kort tillbakablick på de gångna åren. Framställningen gör inte anspråk på att vara fullständig och präglas av personliga intryck även om den bygger på verksamhetsberättelser. Förhoppningsvis kan den ändå ge en god bild av vad som skedde utifrån de åtgärder som den första styrelsen vidtog. Initiativet Föreningen för folkbildningsforskning bildades i oktober 1991. Initiativet kom från Studieförbundet Vuxenskolan, som i Folkbildningsförbundets styrelse i februari 1990 aktualiserade behovet av en folkbildningshistorisk förening. Motivet för att bilda en förening skulle enligt förslaget främst vara att forskning om folkbildning hade en ringa omfattning både vid universitet och högskolor och bland amatörforskare. Behovet av en allsidig folkbildningshistoria bedömdes som stort. Bakgrunden till SV:s initiativ var ett brev till SV:s styrelse från Tore Johansson, medlem av Folkbildningsförbundets arkiv- och dokumentationskommitté (FAK). Tore framhöll i sitt brev (daterat 19 januari 1990) 1

att det fanns tecken på att en yngre, välutbildad politikergeneration utan egen folkbildningserfarenhet inte skulle vara lika gynnsamt inställd till folkbildningen som tidigare generationer. Till detta kom att de tjänstemän, som handlägger folkbildnings- och kulturfrågor i olika offentliga organ, endast undantagsvis har tillräckliga kunskaper i ämnet. Tore menade att bristen på en allsidig folkbildningshistoria var mycket besvärande. I de utbildningshistoriska standardverken fick studieförbunden och dess arbetsformer föga utrymme. Säkrast på att bli ihågkomna kunde folkhögskolorna vara. Luckorna i folkbildningshistorien var beklagliga ur åtminstone tre aspekter. Den första var att det är viktigt att både folkbildare och andra får klart för sig vilken roll folkbildningen spelat och att den alltjämt spelar en stor och hedersam roll för folkrörelserna, för den demokratiska utvecklingen och vid välfärdssamhällets tillkomst. För det andra höll folkbildningens arbetsformer men under andra etiketter på att erövra utbildningen inom t.ex. näringslivet utan att sambandet klargjordes. För det tredje tydde mycket på att fria studie-, bildnings- och kulturformer kommer att spela stor roll också i det framtida kunskapssamhället. Eftersom den akademiska forskningen inte hade tagit sig an folkbildningshistorien borde folkbildningen själv ta initiativet, helt i linje med folkbildarnas traditioner att genom egna insatser bidra till ökade kunskaper på viktiga områden. Detta skulle kunna ske inom ramen för en folkbildningshistorisk förening anknuten till Folkbildningsförbundet. Tillkomsten av en förening skulle också kunna skapa en miljö där forskningsfrågor kunde diskuteras och projekt initieras, där praktiker och teoretiker kunde mötas. Arbetsgrupp Folkbildningsförbundets styrelse tillsatte en arbetsgrupp med uppdrag att bereda frågan. Undertecknad blev ordförande, eftersom jag då var ordförande i FAK. Initiativtagaren Tore Johansson blev sekreterare. I övrigt ingick i arbetsgruppen Åke Isling, ledamot av RIO:s styrelse, förre ABF-ordföranden Inge Johansson, och Mats Rolén, förbundssekreterare i Sveriges Hembygdsförbund. 2

Arbetsgruppen ansåg att det knappast fanns något skäl att begränsa den nya föreningens uppgift till att enbart ägna sig åt folkbildningens historia. Det torde vara lika angeläget att öka kunskaperna om folkbildningens roll i sin samtid och att försöka se dess roll i framtidsperspektiv. Därför föreslog arbetsgruppen att namnet skulle vara Föreningen för folkbildningsforskning, ett visserligen något långt och otympligt namn, men det gav inte några begränsningar i tiden. Arbetsgruppen presenterade i juni 1991 för FBF:s styrelse sina förslag till stadgar och handlingsprogram för Föreningen för folkbildningsforskning. Förslagen hade utarbetats av sekreteraren. Handlingsprogrammet anslöt i stor utsträckning till de uppgifter, som skisserats i brevet till SV:s styrelse. Det tog som huvudpunkter upp medlemsrekrytering, seminarier och konferenser, medlemsblad och årsbok, dokumentation, information, stimulans till forskning samt nordiska och internationella kontakter. Förslagen tillstyrktes av förbundsstyrelsen, som gav arbetsgruppen förlängt uppdrag att förbereda bildandet av föreningen i samband med förbundets årsmöte hösten 1991. I uppdraget ingick att lämna förslag på styrelseledamöter och andra funktionärer i föreningen. Folkbildningsförbundets beslut innebar också ett uppdrag till den blivande föreningen att fortsätta det arbete som dittills bedrivits av FAK. Enligt stadgeförslaget skulle styrelsen bestå av nio ledamöter med personliga suppleanter. Det gällde alltså att finna 18 personer med intresse för folkbildningsforskning och med tid att ägna åt styrelsearbetet. Eftersom föreningen skulle starta utan ekonomiska tillgångar var det nödvändigt att lita till ideella krafter (vilket så förblivit genom åren). Ambitionen var att i styrelsen ha representanter för studieförbund, folkhögskolor och bibliotek men också för andra delar av folkbildningsvärlden och att få en blandning av forskare och praktiker. En förteckning över tänkbara personer upprättades och sedan blev det ordförandens uppgift att kontakta dem som stod högst på önskelistan. Det visade sig bli ett utomordentligt lätt arbete. I stort sett samtliga accepterade direkt. 3

Konstituering Under en paus i Folkbildningsförbundets årsmötesförhandlingar i Karlstad den 18 oktober 1991 bildades Föreningen för folkbildningsforskning. Till det konstituerande mötet hade samtliga ombud vid Folkbildningsförbundets årsmötet inbjudits. Som röstlängd godkändes en förteckning över närvarande, som genom personlig anteckning anmält sig som medlemmar i föreningen. Förteckningen upptog 57 enskilda personer och två organisationer. Vid det konstituerande mötet antogs stadgar för föreningen och ett handlingsprogram för de tre första verksamhetsåren. Programmet angav som föreningens huvuduppgift att framhålla kunskapsbildningens betydelse i förändringsprocessen och verka för att folkbildningen konsekventare än tidigare driver sitt utvecklingsarbete i nära kontakt med forskningen. Av den anledningen är det viktigt att föreningen blir ett fungerande kontaktorgan för alla som är intresserade av folkbildningens utveckling och att den får ett brett verksamhetsområde med inriktning både på folkbildningens historia, nuläge och framtidsutsikter. Den första styrelsen Den nyvalda styrelsen bestod av följande 18 personer: Ordinarie ledamöter Gösta Vestlund, tidigare folkhögskolerektor och undervisningsråd, ordförande Inge Johansson, tidigare förbundsordförande i ABF, vice ordförande Kurt Stellborn, tidigare studiesekreterare i studieförbundet NBV, kassör Lars Furuland, professor emeritus i litteraturvetenskap Margareta Törngren, administrativ chef vid Stockholms universitetsbibliotek Anders Ekman, förbundssekreterare, Folkbildningsförbundet Åke Isling, fil.dr., tidigare folkhögskollärare och skolråd Lars Arvidson, docent, samordnare för Mimer Karl Högemark, tidigare studieförbunds- och folkhögskolerektor 4

Suppleanter Jan-Sture Karlsson, generalsekreterare, Folkuniversitetet Mauritz Sköld, studiesekreterare, ABF:s förbundsexpedition Mats Rolén, förbundssekreterare, Sveriges Hembygdsförbund Karin Löfdahl, informationschef vid Stockholms stadsbibliotek Inger Eriksson, konsulent, Uppsala läns bildningsförbund Bo Göthberg, tidigare folkhögskollärare och folkhögskolinspektör Tore Johansson, historiker, Lantbrukarnas Riksförbund Jan-Erik Perneman, folkhögskollärare, universitetslektor Ulla Poppius, tidigare föreståndare för Förmedlingsbyrån för kulturprogram. För den nyvalda styrelsen var det angeläget att så snart som möjligt rekrytera fler medlemmar och att få igång aktiviteter som skulle kunna intressera och stimulera till medlemskap. Dessa aktivteter skulle dessutom sammanfalla med handlingsprogrammets inriktning. En av de första åtgärderna var att ansöka om fondmedel för att kunna arrangera forskarseminarier. En annan var att börja förbereda utgivningen av ett medlemsblad. Sammanlagt under de tio åren är det 36 personer som under någon period ingått i styrelsen. En förteckning över ordinarie ledamöter och suppleanter genom åren finns i slutet av artikeln. Medlemsbladet Förberedelserna för ett medlemsblad sköttes av en arbetsgrupp, som bestod av Tore Johansson, Margareta Törngren och Inge Johansson. De förslog att medlemsbladet Forskning om folkbildning borde utges två gånger om året med artiklar, recensioner och notiser om aktuella frågor inom föreningens arbetsfält. Den första redaktionskommittén bestod av Inge Johansson, Lars Furuland och Margareta Törngren. Kommittén har sedan skiftat ledamöter ett antal gånger, men redaktör har hela tiden varit förre folkhögskolerektorn Björn Höjer. Det första numret av medlemsbladet eller medlemsskriften som det senare kallats utkom i oktober 1992 och hade temat boken i folkbild- 5

ningen. Hittills har 19 nummer utkommit, som väl får sägas ha levat upp till de ambitioner som fanns hösten 1991. Sammantaget har dessa nummer innehållit 122 artiklar och 118 anmälningar av större eller mindre publikationer. Den som vill veta mer om innehållet i de olika numren finner ett index på föreningens hemsida. Där finns materialet också sorterat ämnesvis under 20 olika rubriker. Årsboken 1993 tillsattes en kommitté som skulle förbereda utgivning av en årsbok. Kommittén bestod av Bo Göthberg, Åke Isling, Tore Johansson och Ulla Poppius, som också fungerade som redaktionskommitté. Utöver intresseväckande artiklar om folkbildning och folkbildningsforskning skulle årsboken som stående inslag ha ett avsnitt med folkbildnings- och kulturstatistik och en årskrönika över vissa folkbildningsrelaterade händelser. Den första Årsbok om folkbildning utkom i april 1994. Den har sedan följts av ytterligare utgåvor, varav den föreliggande är den åttonde. Medlemmarna i redaktionskommittén har växlat, men tillsammans har de, inklusive årskrönikor och statistik, svarat för årsböcker med sammanlagt 133 artiklar. Innehållet i de åtta numren återfinns på föreningens hemsida. Där finns även stadgar och annan information om föreningen. Seminarier Det första seminariet arrangerades i november 1992 under rubriken Forskning om folkbildning. Totalt har under de tio åren 29 seminarier anordnats med skiftande teman. Avsikten har varit att samla forskare och folkbildare med praktisk erfarenhet till diskussioner kring frågor med anknytning till folkbildningsforskning. Flertalet av seminarierna har genomförts i egen regi men också i samarbete med andra. Några exempel på sådant samarbete. Tillsammans med Forskningsrådsnämnden arrangerades ett par seminarier, som ägnades åt att visa på olika vägar för att sprida forskningsresultat. Tre regionala seminarier kring amatörforskningens möjligheter och problem genomfördes i samarbete med länsbildningsförbunden i respektive Halland, Värmland och Norrbotten. Andra samarbetspartners har varit Mimer, Statens pedagogisk- 6

psykologiska bibliotek, Stockholms arbetareinstitutsförening, Nämnden för Carl Cederblads fond. De årliga s.k. Sigtunaseminarierna inleddes hösten 1994 och har som en genomgående tråd i alla teman haft folkbildning och demokrati. Idégivare till att föreningen skulle ha seminarier på Sigtunastiftelsen var Gösta Vestlund, som också kom med initiativet till att föreningen genomförde en seminarieserie om folkbildningens framtid med yngre verksamma folkbildare som deltagare. En sammanställning över seminarierna finns i slutet av artikeln. Folkbildarforum En annan form av seminarieverksamhet var Folkbildarforum. Styrelsen kontaktade under det första verksamhetsåret Stockholms läns bildningsförbund för att tillsammans skapa ett forum för folkbildningsfrågor, en kontinuerlig mötesplats för information och diskussion om svenskt, nordiskt och internationellt folkbildningsarbete. Mötena hölls huvudsakligen på sen eftermiddagstid i Folkbildningshuset. Samarbetet kom att innefatta också Mimer och pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet. Den huvudsakliga arbetsinsatsen utfördes av bildningsförbundet genom dess ordförande Lars Svedberg och konsulent Inga-Maj Elfström. Det första seminariet hölls i februari 1993 på temat Kan folkbildning löna sig? med Patrick Engelau och Lena Hjelm-Wallén som inledare. De som deltog då kan säkert erinra sig den känsla av chock och förvirring som uppstod när Engelau, som representerade Den nya välfärden (en organisation i tiden), framfört sitt budskap. När chocken släppt blev det till sist en ganska hyfsad diskussion. Folkbildarforum pågick under tre år och omfattade totalt 20 seminarier. Under 1995/96 hade besökssiffrorna minskat, varför styrelsen beslutade att verksamheten skulle vila för en analys av verksamhetens fortsatta förutsättningar. Länsbildningsförbundet genomförde en enkät som inte gav ett helt entydigt resultat, men som dock visade att det inte fanns anledning för föreningen att fortsätta med seminarierna. 7

Databas över svensk folkbildning Under det första året inleddes också diskussioner med Statens pedagogisk-psykologiska bibliotek, SPPB, om behovet av en databas över svensk folkbildning för att göra forskningen inom området lättare tillgänglig och mer överskådlig. SPPB fick medel av Statens kulturråd och Folkbildningsrådet för en studie för att belysa folkbildningsforskningens behov av en databas. Våren 1994 förelåg två rapporter som gav utgångspunkter för fortsatt arbete. I anslutning till detta arbete skapades en kontakt mellan SPPB:s chef Eva Trotzig och det dokumentationsprojekt, som Åke K.G. Lundquist en längre tid bedrivit vid Lunds universitetsbibliotek med stöd av Stockholms arbetareinstitutsförening. Det ledde i sin tur till att SPPB började att överföra Lundquists information till sin databas och Svensk folkbildningsbibliografi 1850-1950, SFbB började skapas. Drivande i detta arbete var från föreningen Margareta Törngren och Karin Löfdahl. Nästa steg ansåg de var att SPPB borde ges uppdraget som ansvarsbibliotek för folkbildningsforskningen. Arbetet kröntes med framgång våren 1995 då SPPB tilldelades uppgiften. Förutsättningarna för arbetet med SFbB förändrades något 1999 då SPPB upphörde som egen myndighet och inlemmades som filial i Stockholms universitetsbibliotek under namnet Pedagogisk-psykologiska biblioteket, PPB. Samverkan Styrelsen eftersträvade från början samverkan med Mimer och det nybildade Folkbildningsrådet och dess FoU-delegation. När det gällde samverkan med Mimer tillsattes en arbetsgrupp bestående av Lars Arvidson, Lars Furuland och Mauritz Sköld. Den lämnade ett förslag i sju punkter för samarbete och ansvarsfördelning. De sju områdena var kontakter mellan universitetsforskare och amatörforskare, dokumentation av folkbildningens förändringar idag, utgivning av aktuella skrifter, nytryck av äldre skrifter, dokumentation av folkbildningsminnen, forum för folkbildningsfrågor, kontaktformer mellan föreningen och Mimer. 8

Ser man tillbaka på tioårsprioden har föreningen, Mimer och rådet tillsammans täckt dessa områden tämligen väl. Alla tre har genom en mängd seminarier verkat för ökade kontakter mellan universitetsforskare och amatörforskare. Dokumentation av folkbildningens förändringar idag är främst en forskningsuppgift och har skötts av Mimer och FBR för rådet som en naturlig del i dess utvärderingsuppdrag. Utgivning av skrifter och andra publikationer har alla tre svarat för. Mimer har sin antologiserie och Mimerbladet, FBR har bl.a. gett ut ett antal utvärderingsrapporter och tillsammans med Mimer en översikt över folkbildningsforskning. Föreningen har gett ut årsböcker och medlemsskrifter. Nytryck av äldre skrifter har ingen av dem ägnat sig åt. Det har däremot Bildningsförlaget gjort med den äran. Dokumentation av folkbildningsminnen blev efter en överläggning med Mimer våren 1996 ett gemensamt projekt för föreningen och Mimer och som alltjämt pågår och söker sin form. Forum för folkbildningsfrågor fick, som framgått ovan, ett konkret uttryck under några år. Samråd mellan föreningen, Mimer och Folkbildningsrådet har pågått under hela perioden med växlande inriktning och förutsättningar beroende bl.a. på personbyten. Den gemensamma strävan har varit och är att samverka där det är nödvändigt eller fördelaktigt, att undvika dubbelarbete och att komplettera varandra. Sammanfattning För folkbildningsforskningen innebar 1990-talet att den hamnade i fokus på ett helt nytt sätt. Ett antal doktorsavhandling presenterades med folkbildningens ideologi, dess organisationer och verksamhet som utgångspunkter för analys och slutsatser. Till detta har naturligtvis Mimer, Folkbildningsrådet och Föreningen för folkbildningsforskning (för att ta dem i åldersordning) bidragit. Mycket hade säkert skett även dem förutan men det faktum att de växte fram parallellt har säkert påskyndat utvecklingen. För studieförbund och folkhögskolor betydde övergången från statlig regelstyrning till målstyrning att en mer vetenskapligt upplagd utvärdering blev nödvändig för att legitimera verksamheten. Som ett led i legitimeringen skall också ses den statliga utvärdering av stödet till folkbildningen som redovisades 1996. 9

Vid en tillbakablick på perioden för föreningens del slås författaren av denna översikt av att så mycket har kunnat utföras med de begränsade resurser som stått till förfogande. Någon stark egen ekonomi har föreningen aldrig haft, utan styrelsen har fått lita till medlemsavgifter och välvilliga fonder. Utan stöd från Oscar och Maria Ekmans donationsfond (som trots namnet inte har någon anknytning till artikelförfattaren), Helge Ax:son Johnssons stiftelse, Stockholms arbetareinstitutsförening, Stockholms läns bildningsförbund, Alba Langenskölds fond, Folkbildningsförbundet, Forskningsrådsnämnden, Folkbildningsrådets FoU-beredning, Föreningen Norden, Svensk-norska kulturfonden, Värmlands läns landsting, Nämnden för Carl Cederblads fond, Kulturnämnden för Sverige och Finland, Letterstedska föreningen samt Landstinget i Norrbotten hade antalet seminarier varit betydligt färre och möjligheten att producera en årsbok varit klart reducerad. Men utan det ideella arbetet som styrelsens ledamöter, medlemmar och andra varit beredda att ägna åt föreningen och dess uppgifter hade inte något åstadkommits. Anders Ekman Sekreterare i Föreningen för folkbildningsforskning. Har varit rektor för studieförbundet NBV, samt förbundssekreterare i Folkbildningsförbundet. 10