Rutgers resor Det är begravning för den gamle äventyraren Rutger McStush och många av dennes gäster från världen över finns närvarande. Prästen håller tal om vad Rutger gjorde med sitt liv, hur han reste jorden runt åtskilliga gånger och gjorde både det ena och det andra på sina resor. Slutligen avslutar han talet med att ta fram ett brev som öppnas framför alla närvarande precis som Rutger ville ha det. Prästen läser upp vad som står i brevet. Hej mina kära vänner, och säkert en del ovänner, som har samlats här idag för att ta farväl av mig. Som ni alla vet ärvde jag ett stort flygbolag som ung och kunde därmed tillägna hela mitt liv åt det jag alltid älskat mest, att åka runt jorden i jakt på äventyr av alla dess slag. Många av er är säkert här för att försöka få tag på en del av den stora förmögenhet jag lämnar efter mig då jag inte hunnit skaffa några barn i mitt händelserika liv att ge den till. Det är därför jag valt att detta brev ska läsas upp för er alla. Jag har nämligen bestämt mig för att ge mitt företag och min förmögenhet till den av er som delar min passion av äventyr allra mest. På mina resor runt jorden har jag lämnat efter mig en hel del ledtrådar som slutligen ska leda er fram till min förmögenhet. Den som behärskar äventyr allra bäst kommer att komma åt dessa ledtrådar och därmed förtjäna arvet jag lämnar efter mig. För att alla ska ha samma chans att lyckas står mitt flygbolag till förfogande att ta er mellan de länder ni vill besöka i er jakt på ledtrådar. Äventyret börjar nu och den första ledtråden är banan. Några reser sig direkt och springer nästan ut ur kyrkan medan resten sitter kvar tills begravningen är slut. Efteråt går de till middagen som följer och sätter sig till bords. Karl som är en gammal vän till Rutger sitter och för en diskussion med Bert som varit Rutgers privata pilot under många år. Vad tror du ledtråden kan betyda egentligen?, frågar Karl. Jag har ingen aning, under alla år jag flög runt honom i världen nämnde han aldrig något om ledtrådar för mig, svarar Bert. Okej men det kan inte vara omöjligt att knäcka, vad säger du om att vi försöker tillsammans? Ja det skulle vi kunna göra, men hur ska vi gamla män klara av det? Mer hinner han inte säga förrän efterrätten serveras, stekt banan med glass. Banan! Det var ledtråden, utbrister Karl. Ja men hur ska vi få fram en ny ledtråd av det här. De ligger bara på tallriken och väntar på att bli uppätna, svarar Bert. Ja du har nog rätt säger Karl efter att ha vridit och vänt på alla bananer på sin tallrik. Till slut gör han ett sista försök och lyfter på tallriken och där under står en text skriven. Jag är ledsen att behöva säga det men det här är inte ledtråden, dock är det trevligt att ni äter och har trevligt på min begravning istället för att vara ute och leta efter förmögenheten. Antagligen är ni inga riktiga äventyrare som stannat kvar så här länge och därmed kommer jag inte heller ge er fler ledtrådar om ni inte först följer den första jag gav er. De båda äter upp och går sedan ut i solen för att fortsätta spekulera i vad ledtråden kan ha betytt. Har han varit i något land som odlar bananer?, frågar Karl. Ja han har varit i många sådana länder och jag kan inte minnas att något av dem var en favorit, svarar Bert. Ja då är det väl kört för vår del då, bara att gå hem och sedan se vem som hittar arvet. Vill du följa med hem på en öl? Nej jag har ett ärende förbi landningsbanan och ska 1
Landningsbanan! Där har vi det, han menade inte den gula avlånga saken utan ledtråden var en bana och antagligen landningsbanan för hans privatplan. Prästen läste helt enkelt fel på ordet, det stavas ju likadant och det visste Rutger mycket väl. Vi måste vara mer skärpta framöver om vi ska lyckas få tag på arvet. Jag följer med dig till landningsbanan. De båda beger sig till flygplatsen och kör ut till den bana Rutger alltid använde när han flög. Ute på banan stod redan tre personer med långa rockar och pratade med varandra. Bert kände igen en av dem från begravningen så de måste också ha kommit på vad det var ledtråden syftade på. Bert och Karl körde fram och tillbaka utan att se någonting konstigt och var nära att ge upp ännu en gång då Bert föreslog att de skulle flyga och se om de såg något där uppifrån istället. De hoppar in i Berts plan och beger sig upp i luften. Ser du något?, frågar Bert. Nej inte ännu, men kör över landningsbanan en gång till. Vad betyder 35507 som står på banan?, frågar Karl. Det är numret på banan, jag ropar det till tornet för att anhålla om landningstillstånd på just den banan så ingen annan landar samtidigt. Okej ta ett varv till över flygplatsen sen landar vi och fortsätter leta. När Bert svänger runt planet ser plötsligt Karl en helt annan sak på banan, siffrorna upp och ner bildar ett ord. Losse!, utbrister han. Nej det uttalas Lossé, vad är det med det?, frågar Bert. 35507 blir lossé när de läses upp och ner. Vad kan det betyda? Där har vi nästa ledtråd, jag flög ofta Rutger till hans hus i Lossé, Frankrike. Då beger vi oss dit nu. Men behöver du inte tanka först? Jo det kan kanske vara en bra idé, och en tandborste skulle jag nog behöva ha med mig också. Visste du att de inte borstar tänderna i Frankrike? Nej det där är bara en myt för de äter så mycket vitlök, det är därför de luktar även fast de borstar tänderna. Jag tar inga risker med mina tänder i alla fall. Bert landar planet och tankar det. Han skickar Karl till att köpa tandborstar och sedan beger de sig mot Frankrike. Resan går bra och de beger sig genast till Rutgers hus i Lossé. När de kommer fram till huset går de fram och knackar på. En gammal kvinna öppnar dörren och ber dem stiga in. Jag antar att ni är här för att få nästa ledtråd, säger hon. Ja det stämmer bra, vad är ledtråden?, frågar Karl ivrigt. Mer hinner han inte säga förrän de tre männen från landningsbanan kliver in genom dörren. Även de löste den andra ledtråden och vill nu veta nästa. Den gamla kvinnan tar fram ett brev ur fickan och öppnar det. En av männen tar då brevet för henne och springer ut genom dörren och försvinner. Jaha, då var väl skattjakten slut då, säger Bert. Inte då, det där förutsåg Rutger så han bad mig ta fram ett brev med en falsk ledtråd först för att sålla ut oärliga typer från jakten, säger den gamle damen och tar fram ett nytt brev. Vid det här laget borde några av lycksökarna ha fallit bort och ni som är kvar ska då få veta nästa ledtråd. Den består i en liten dikt jag själv komponerat och lyder så här. Rosor är röda, violer är blå, de som ej når får stå på tå. Karl och Bert går ut ur huset och funderar på vad ledtråden kan ha betytt. Efter att ha uteslutit en mängd olika ställen kommer Karl fram till att det kanske inte var den riktiga ledtråden utan en ledtråd som leder fram till den riktiga i huset. De går in i huset igen och tittar sig omkring och får då syn på en vas med rosor stående uppe på en hylla. Bert sträcker sig och tar ner vasen och i den ligger ett kort med ännu en text. 2
Ni klurade alltså ut vad jag menade med min dikt. Då ska ni få den riktiga ledtråden som kommer leda er någonstans kallt så se till att ni klär er i varma kläder. Ordet som ska leda er denna gång är gummiband. När de läst lappen kommer de övriga två männen in i huset igen och får syn på den. De läser vad som står och beger sig genast iväg. Bert och Karl står kvar återigen funderandes på vad Rutger kan ha menat med denna ledtråd. De testar att fråga den gamla kvinnan men hon bara ler och säger att Rutger inte sa något till henne mer än instruktionerna hon redan gett. De båda nyblivna äventyrarna beger sig mot flygplatsen. Vad är det som är kallt och har gummiband?, frågar Bert. Ja när jag fryser in rester i frysen har jag ibland ett gummiband på påsen, men det kan väl inte vara det han menade?, säger Karl. Ja du, ledtrådarna har varit tvetydiga hittills så det kan betyda vad som helst. Vet du något kallt ställe han brukade åka till då? Han var ofta och besökte sin vän bland eskimåerna på grönland, kan det vara där tror du? Ja vi har inte mycket annat att gå på så vi beger oss dit De tar plats i flygplanet och börjar färden mot Grönland och kommer fram lagom till en stor snöstorm börjat men lyckas landa till slut i alla fall. De beger sig till eskimåbyn och beslutar sig för att besöka deras igloopub då de inte kan leta efter ledtråden i snöovädret. Inne i puben sätter de sig i ett hörn och tar en öl. Efter ett tag hör de välbekanta röster och ser de två männen som också söker efter ledtrådarna komma ingående. De pratar om att de ska åka ut till hoppet imorgon om vädret blir bättre, men när de får syn på Bert och Karl blir de dock helt tysta och går fram till deras bord. Det är lika bra att ni ger upp, det blir vi som kommer hitta arvet, åk hem innan något otrevligt händer, säger den ena mannen. Vad skulle det vara?, frågar Karl. Det vet man aldrig, det där med bungy jumping i kyla är inte hundraprocentigt. Bungy jumping? Där har vi det, det var det han menade med gummiband. Oj, så ni visste inte om det, typiskt, jag har sagt alldeles för mycket, men kom ihåg vad jag sagt. Männen går iväg och sätter sig vid ett annat bord men blänger då och då bort mot Karl och Bert under hela kvällen. Till slut går de hem och en stund efter det kommer en eskimå in på puben och får syn på Karl och Bert. Ni är nya här, på besök?, frågar han dem. Nej vi är på skattjakt, svarar Bert. Tyst med dig, avslöja inte något mer, säger Karl. Jaha det är inte så att det är gamle Rutgers arv ni är ute efter?, frågar eskimån. Ja det stämmer, hur visste du det?, frågar Karl. Jag är en gammal vän till honom, känner du inte igen mig Bert, det var ett tag sedan men vi har träffats några gånger, du brukade flyga hit honom. Jo nu när du säger det så, Johan heter du va?, svarar Bert. Det stämmer, möt mig utanför puben imorgon bitti klockan sex så ska jag se vad jag kan hjälpa er med. Efter dessa ord försvinner Johan ut och det är dags för Bert och Karl att gå och lägga sig då de plötsligt kommer på att de inte bokat något hotell. Som tur är får de låna en igloo av ägaren till puben. Natten flyter på och på morgonen stiger de upp och beger sig till puben för att möta Johan. Efter en stunds väntan dyker han upp i en släde dragen av hundar, han säger till dem att hoppa ombord och de beger sig ut från byn. De åker en ganska bra stund i hundsläden innan de kommer fram till ett gigantiskt stup med ett bungyrep hängandes i en kran. Johan säger till dem att titta ner och långt där nere skymtar de något. Det är en skylt men eftersom den står upp går det inte att se vad som är skriver på den. 3
För att kunna läsa måste ni hoppa, säger Johan. Jag vägrar, säger Karl. Jag gör det, jag är van vid höjder, säger Bert. Johan spänner fast Bert i gummibandet och hissar upp honom över stupet. Då skriker plötsligt Bert att han ångrar sig och vill ner men Karl säger åt honom att hålla tyst och tänka på arvet istället. Bert blir då tyst och påbörjar sin flygfärd. Han lyckas läsa vad det står på skylten och blir efter detta upphissad igen. Nå, vad stod det på skylten?, frågar Karl. Det stod museet torven det måste vara namnet på ett museum, vi får googla det och se vad vi hittar när vi är tillbaka på flygplatsen, svarar Bert. De får skjuts hela vägen till flygplatsen av Johan och inne i terminalen får de tag i en dator med Internetuppkoppling. Efter en stunds intensivt letande har de inte fått fram någon information om ett museum som heter Torven. De beslutar sig för att vila en stund och tänka igenom vad ledtråden kan betyda när de ser de två männen gå ombord på ett flyg och åka iväg. De måste ha funderat ut vad ledtråden betyder, säger Bert. Vi skulle kunna följa efter dem och se vart vi hamnar, svarar Karl. Sagt och gjort, de hoppar in i Berts plan och följer efter planet med de två männen. Männen byter plan ett antal gånger i olika städer och till slut kommer de fram till Nepal som verkar vara slutstationen för dem. Bert och Karl fortsätter följa efter dem på avstånd och till slut står de nedanför världens högsta berg och blickar upp. Mount Everest, vad har det med museet torven att göra?, frågar Bert. Jag kom precis på en sak, ledtråden är ett anagram, kastas bokstäverna i museet torven om så bildar de Mount Everest, det var alltså inte namnet på ett hotell utan namnet på ett berg, svarar Karl. Okej jag antar med andra ord att nästa ledtråd finns på toppen. Ja antagligen, det är väl bara att börja bestiga. De anlitar några medhjälpare och påbörjar sin långa färd uppför berget. Efter flera dagar når de slutligen toppen och ser där de två männen sittandes vid en skylt. Bert och Karl går fram till skylten och läser vad det står. Hej igen, Rutger som skriver här. Så ni hittade alltså ända hit, det betyder att ni har bestigit världens högsta berg så grattis. Men nu ska ni få det ni kommit hit för, nästa ledtråd kommer att föra er till lite varmare trakter nämligen nummer 50. Alla står lite förbryllade en stund innan de börjar den långa färden ner för berget. På vägen ner tror sig Karl ha knäckt ledtråden och väl nere beger de sig till flygplatsen. De hoppar in i planet och Karl säger till Bert att flyga till Hawaii. Hawaii, varför då?, frågar Bert. Det är varmt och det är nummer 50, det är den femtionde delstaten, det måste vara det han menade. Ja det är klart, nu när du säger det så brukade Rutger åka dit och surfa en hel del, det måste ha något med surfingen att göra. De båda beger sig till Hawaii och lyckas återigen lösa ledtråden. Deras jakt på fler ledtrådar tar dem jorden runt, även de två männen är kvar hela tiden. Efter många äventyr och ledtrådar kommer de slutligen fram till den sista som är en papyrusrulle längst in i Cheopspyramiden. Karl ska precis ta rullen och läsa då han hör en röst bakom sig som säger att han ska hålla upp händerna och stiga åt sidan. Bert och Karl vänder sig om och där står de båda männen med pistoler riktade mot dem. Det är mitt arv så ge mig rullen, säger den ena mannen. Vaddå ditt? Vårt arv menar du väl?, säger den andra. Nej, jag menar mitt, säger den första mannen. 4
Han riktar sin pistol mot den andra mannen och trycker av. Bert och Karl rycker till och springer åt sidan. De säger till honom att arvet är hans bara han inte skjuter dem också. Mannen tackar och går fram till papyrusrullen för att läsa. När han läser vad det står blir han vitare och vitare i ansiktet för att slutligen skrika till, slänga rullen på marken och springa iväg. Han hinner inte springa så långt då egyptisk polis fått meddelande om skottlossning och fångar in honom utanför. Karl går fram och plockar upp rullen för att se vad det var som gjorde mannen så förargad. Grattis du har klarat dig igenom alla ledtrådar och ska nu få mitt arv, eller rättare sagt du har redan fått det. Arvet jag lämnar efter mig är mitt livs äventyr som du nu också fått uppleva. Mitt flygbolag är så misskött av mig så jag antar att det kommer att gå i konkurs när som helst, därför testamenterar jag det till min hund istället. Jag hoppas ni haft lika kul som jag och njutit av äventyret. Nu väntar nya äventyr för min del på andra sidan, vi ses där. 5