Vapenlagstiftningen m.m.

1 (16) RAPPORT Polisavdelningen (POA) Datum Polismästare Claes Johansson 2006-05-31 POA-551-2228/06 Justitiedepartementet Polisenheten 103 33 Stockholm Vapenlagstiftningen m.m. Regeringen har gett Rikspolisstyrelsen i uppdrag att årligen under perioden 2004 2006 lämna rapporter om tillämpningen av vapenlagstiftningen och andra förhållanden av betydelse på vapenområdet. En motsvarande rapportering har lämnats även åren 2001 2003. Rikspolisstyrelsen tar i denna rapport upp följande. 1. Tillämpningen av vapenlagstiftningen och behovet av författningsändringar. 2. Rikspolisstyrelsens deltagande i det internationella arbetet för att motverka illegal spridning av skjutvapen. 3. Möjligheterna att förebygga och bekämpa brottslighet med anknytning till skjutvapen. 1. Tillämpningen av vapenlagstiftningen och behovet av författningsändringar 1.1 Tidigare förslag Inledningsvis konstaterar Rikspolisstyrelsen att större delen av de förslag till författningsändringar som styrelsen fört fram i tidigare rapporter om vapenlagstiftningen nu medfört förslag till lagändringar. Det gäller inte bara vapenlagen (1996:67) utan även andra lagar samt vapenförordningen (1996: 70) och andra förordningar. E-post rikspolisstyrelsen@rps.police.se Hemsida www.polisen.se Org.nr 202100-0076 Postadress Besöksadress Telefax Telefon Box 12256 Polhemsgatan 30 08-401 96 13 08-401 90 00 102 26 STOCKHOLM STOCKHOLM 08-401 96 19 (direkt)

2 Rikspolisstyrelsen vill dock särskilt peka på vikten av att förslagen i punkt 1.1 i rapporten år 2003 (POL-551-0305/03) angående sammanslutningars vapeninnehav bereds vidare för att kunna leda till tydligare regler om såväl skyttesammanslutningars som enskilda medlemmars vapeninnehav. Även Rikspolisstyrelsens förslag i punkt 1.6 i rapporten år 2005 angående omhändertagande av hemvärnsmans skjutvapen bör snarast beredas vidare för att få till stånd en lagändring. En sådan möjlighet behövs som komplement till den underrättelseskyldighet till Försvarsmakten beträffande en hemvärnsman som anses olämplig som vapeninnehavare, som Polisen föreslås få (prop. 2005/06:113). 1.2 Påföljd för brott mot föreskrifter om transport av skjutvapen Rikspolisstyrelsen föreslår att det i 9 kap. 2 b vapenlagen införs en bestämmelse som kriminaliserar överträdelser av Rikspolisstyrelsens föreskrifter om transport av skjutvapen. Enligt 9 kap. 2 vapenförordningen bemyndigas Rikspolisstyrelsen att meddela föreskrifter om vad som skall iakttas utöver bestämmelserna i 5 kap. vapenlagen i fråga om transport av skjutvapen och ammunition. Med stöd av bemyndigandet har styrelsen i 16 kap. 12 Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om vapenlagstiftningen (RPSFS 2002:9, FAP 551-3) närmare föreskrivit vad som skall gälla vid transport av skjutvapen. Enligt Rikspolisstyrelsens uppfattning är det av mycket stor betydelse att föreskrifterna beträffande transport av vapen efterlevs så att risken för tillgrepp av kompletta vapen under transport minimeras. En kriminalisering kan vara ett verksamt medel att påverka efterlevnaden i positiv riktning. Av 9 kap. 2 b vapenlagen framgår att brott mot Rikspolisstyrelsens föreskrifter om transport av skjutvapen, i motsats till vad som gäller beträffande brott mot styrelsens föreskrifter om förvaring av skjutvapen, inte är förenat med någon påföljd. Förslag Rikspolisstyrelsen anser att överträdelse av föreskrifterna om transport av skjutvapen bör kriminaliseras och att påföljden bör vara böter. 1.3 Värdering av skjutvapen som lösts in av staten Rikspolisstyrelsen föreslår att skjutvapen som värderats i samband med ett beslut om inlösen skall skrotas, om värdet på vapnet understiger eller marginellt överskrider kostnaden för att skicka ersättningen till den från vilken vapnet lösts in. I dessa fall skall någon ersättning inte betalas ut.

3 Av 7 kap. 1 vapenlagen framgår i vilka fall staten skall lösa in skjutvapen. Antalsmässigt löses de flesta skjutvapen in av staten i samband med handläggning av ärenden där vapeninnehavaren avlidit eller där ett tillstånd att inneha vapnet återkallats. I dessa fall har dock ägaren till vapnet, dödsboet eller den från vilken tillståndet återkallats, enligt 7 kap. 2 möjlighet att under viss tid själv överlåta vapnet till någon som har rätt att inneha det. Ofta löser staten in vapen som värderas mycket lågt av den opartiske värderingsman som utför värderingen åt Polisen. Det innebär att kostnaderna för att skicka ersättningen till vapenägaren inte sällan överstiger det åsatta värdet på vapnet. Förslag Rikspolisstyrelsen föreslår att skjutvapen som lösts in av staten och som värderats till högst några tiotal kronor utöver kostnaden för att skicka ersättningen till ägaren, skall skrotas och inte säljas vidare. Någon ersättning skall i ett sådant fall inte utbetalas till ägaren. 1.4 Centrala vapenregister Rikspolisstyrelsen föreslår att samkörning av det centrala vapenregistret och det centrala vapeninnehavarregistret får ske i ett enskilt ärende oavsett var vapeninnehavaren är bosatt eller vid vilken polismyndighet vapnet är registrerat. De centrala vapenregistren består av ett vapenregister, ett innehavarregister och ett vapenhandlarregister. Av 2 kap. 19 vapenlagen framgår att de centrala vapenregistren inte får samköras med varandra. Det innebär i praktiken att man vid en polismyndighet kan koppla vapen och innehavare till varandra endast om dessa är registrerade i det egna polisdistriktet. Vid beredning av vapenärenden i det datoriserade vapenärendesystemet VÄS föranleder bestämmelsen om att de centrala vapenregistren inte får samköras med varandra en onödig förlängning av handläggningstiden för ett enskilt vapenärende. I de fall ett vapenärende behandlas vid en polismyndighet och ett vapen överlåtits från en person i ett annat polisdistrikt till en person i det egna distriktet bör det enligt Rikspolisstyrelsens mening vara möjligt att lättvindigt kontrollera i de centrala vapenregistren att de uppgifter om vapnet som överlåtaren uppgivit är riktiga. Om denna kontroll skall göras med nuvarande rutiner krävs att handläggaren per telefon kontaktar den polismyndighet där överlåtaren är registrerad för att kontrollera om uppgifterna är korrekta. Förfarandet förlänger därmed handläggningstiden. Syftet med bestämmelsen att de centrala vapenregistren inte får samköras med varandra är att det av säkerhetsskäl inte skall vara möjligt att lokalisera samtliga vapen och vapeninnehavare i landet. Enligt Rikspolisstyrelsens

4 mening äventyras inte denna säkerhet genom att man i ett enskilt ärende, där man för övrigt redan genom ansökningshandlingen har tillgång till såväl uppgifter om innehavare som vapen, får möjlighet att kontrollera dessa genom att samtidigt få tillgång till både vapenregister och innehavarregister. Förslag Rikspolisstyrelsen föreslår att 2 kap. 19 vapenlagen ändras så att Polisen i ett enskilt ärende, när en person från en annan polismyndighet överlåtit ett skjutvapen till en person som är bosatt i den egna polismyndigheten, får möjlighet att samköra de centrala vapen- och vapeninnehavarregistren. 1.5 Påföljd för vissa grova vapenbrott Rikspolisstyrelsen föreslår att maxstraffet för grovt vapenbrott som innebär innehav av ett enhandsvapen eller ett helautomatiskt vapen eller överlåtelse eller utlåning av ett sådant vapen till någon som inte har rätt att inneha vapnet höjs från fyra till sex år. Enligt Brottsförebyggande Rådets statistik för tiden april 2005 mars 2006 användes skjutvapen vid mord, dråp och misshandel med dödlig utgång vid 70 brott. Motsvarande siffra året innan var 23 brott. Den utveckling av våld där skjutvapen används i samhället är helt oacceptabel. Enligt Polisens erfarenhet beväpnar sig allt fler personer kvälls- och nattetid med enhandsvapen när de vistas på bl.a. allmänna platser och restauranger. I de flesta fall när Polisen påträffar vapen hos personer som vistas på sådana platser är det fråga om enhandsvapen som innehas illegalt. Den som beväpnar sig med ett illegalt enhandsvapen när han beger sig ut på allmänna platser en kväll gör det sannolikt i syfte att vapnet eventuellt kan komma till användning. Rikspolisstyrelsen anser att det är viktigt att samhället reagerar kraftigare än vad fallet är i dag när personer beväpnar sig när man vistas ute i samhället. Påföljden för ett sådant beteende bör därför skärpas beträffande enhandsvapen och helautomatiska vapen som innehas illegalt eftersom det är dessa vapentyper som är mest attraktiva bland kriminella och därför oftast förekommer i dessa sammanhang. Även beträffande grova vapenbrott som innebär att någon tillhandahåller vapen åt kriminella kretsar är det, enligt Rikspolisstyrelsens mening, viktigt att samhället reagerar kraftigt framförallt vad gäller vapen av synnerligen farlig art och som ofta används vid mycket allvarlig brottslighet.

5 Förslag Rikspolisstyrelsen föreslår att 9 kap. 1 vapenlagen ändras så att maxstraffet för grovt vapenbrott med enhandsvapen eller helautomatiska vapen höjs till sex år. 1.6 Anmälan enligt 6 kap. 6 vapenlagen Den 1 juli 2000 skärptes läkares anmälningsskyldighet till polismyndigheten i fråga om patienter som vårdas för psykiska störningar och som av läkaren bedöms vara olämpliga som vapeninnehavare. Rikspolisstyrelsen har följt upp antalet anmälningar under andra halvåret 2000 2005. Styrelsen noterar att efterlevnaden av bestämmelsen fungerar allt bättre. En av anledningarna till detta torde vara att Socialstyrelsen i december 2003 utfärdade föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2003:18) om läkares skyldighet att göra anmälan enligt 6 kap. 6 vapenlagen. En annan anledning torde vara att allt fler polismyndigheter tar initiativ till dialoger med vårdgivarna för att skapa förståelse för bestämmelsen och vikten av att polismyndigheten får kännedom om när någon är olämplig som vapeninnehavare. En förteckning över hur inkomna anmälningar fördelar sig mellan polismyndigheterna finns i bilaga 1. Rikspolisstyrelsen kommer även fortsättningsvis att bevaka frågan. Anmälningar enligt 6 kap. 6 vapenlagen (avser tiden 1 juli 31 december 1000 800 775 600 400 200 0 362 125 84 108 39 2000 2001 2002 2003 2004 2005

6 1.7 Övrigt För att handlägga vapenärenden vid landets 21 polismyndigheter åtgår ca 140 årsarbetskrafter. Till större delen utgörs dessa av civilanställd personal. Viss polispersonal tas dock i anspråk, främst för att fatta beslut i ärenden där den civilanställda personalen inte har delegation att göra detta. Även vid granskning av vapenhandlare tas polispersonal i anspråk. Tillståndsgivning, dödsbohantering, granskning av vapenhandlare och omprövningsärenden är de områden beträffande vapenärendehantering där de största resurserna tas i anspråk. Under senare år har allt större resurser måst tas i anspråk för att se till att tillstånd inte meddelas till innehav av skjutvapen som inte är lämpade för det ändamål som anges i ansökan. Ett ökande intresse hos allt fler personer att skaffa sig vapen som är mer lämpade i krig än för jakt eller målskjutning har noterats. Tillståndssökandes syn på hur ett civilt vapen ser ut eller vad ett skjutvapen skall användas till i civila sammanhang har, enligt Rikspolisstyrelsens mening, kraftigt förändrats under senare år. Uppfinningsrikedomen för att få importera och inneha utpräglade krigsvapen t.ex. Kalashnikov är stor. Motiveringar som att vapnet är pluggat, konverterat till halvautomatiskt eller är att betrakta som skrot är allmänt förekommande, allt för att förmå handläggaren att meddela tillstånd till innehav av vapnet. Det finns även klara tendenser till att det viktiga i första hand är att få inneha ett vapen och inte för att det finns ett behov av vapnet för något av ändamålen i vapenlagstiftningen. Rikspolisstyrelsen är negativ till denna utveckling på vapenområdet men hoppas med stöd av en tydlig och restriktiv lagstiftning kunna bromsa och påverka den fortsatta utvecklingen. Det förslag från styrelsen som nämns i avsnitt 1.1 andra stycket ovan är ett led i detta arbete. Antalet vapenhandlare i landet fortsätter att sjunka. Från att i mitten av 1990- talet ha varit ca 1 200 fanns det i januari 2004 ca 525 och i slutet av år 2005 ca 375 handlare. Anledningen till de sjunkande siffrorna torde främst vara vapenlagstiftningens krav på yrkesmässighet i handelsverksamheten. När antalet transaktioner inte är tillräckligt stort omprövas numera regelmässigt vapenhandlartillstånden. Även Rikspolisstyrelsens föreskrifter med ökade krav beträffande vapenhandlares förvaring av skjutvapen kan ha inneburit att en del handlare under de senaste två åren valt att upphöra med sin verksamhet.

7 2. Rikspolisstyrelsens medverkan i det internationella arbetet för att bekämpa illegal spridning av skjutvapen 2.1 National Contact Point I varje land som tillhör EU skall finnas en s.k. Contact Point där vapenfrågor inom det europeiska vapensamarbetet handläggs. Sveriges Contact Point är landets kontaktyta gentemot övriga medlemsländer när det gäller bland annat allmänna vapenfrågor av gemensam natur samt flyttning av skjutvapen och ammunition mellan medlemsländer. Contact Point-verksamheten finns vid Rikspolisstyrelsen. Under år 2005 har till Contact Point anmälts att det i Sverige eller i annat EU-land utfärdats sammanlagt 1 303 tillstånd eller deklarationer att föra skjutvapen eller ammunition till eller från Sverige. Det är 165 fler än år 2004. I genomsnitt omfattar varje tillstånd ca 7 vapen. Av anmälningarna framgår att det under år 2005 förts 443 fler vapen till Sverige än från Sverige till andra EU-länder. Flest skjutvapen förs från Sverige till Danmark och till Sverige från Tyskland. Eftersom i stort sett varje land inom EU lämnar information om överföring av skjutvapen till Sverige på sitt eget språk uppstår dock ofta svårigheter att tyda informationen. 2.2 FN:s vapenprotokoll Rikspolisstyrelsen har under år 2005 medverkat i arbetet med FN:s vapenprotokoll. Arbetet har främst rört frågor om märkning och spårning av skjutvapen. 2.3 Östersjösamarbetet Det i tidigare rapporter nämnda projektet mot vapensmuggling inom ramen för östersjösamarbetet mot organiserad brottslighet (OPC) fortlöper enligt planeringen. Efter det att den av Tullverket och Rikskriminalpolisen framtagna förstudien presenterats har beslut fattats att inleda den operativa fasen av projektet. Under hösten 2005 bildades därför ett Joint Analysis Team (JAT). Ett första möte under hösten samlade representanter från samtliga länder som deltar i östersjösamarbetet. Samarbetsparterna kommer att utbyta information om vapensmugglingen mellan östersjöländerna samt föreslå gemensamma aktioner mot smuggling av vapen. 2.4 Europol Det arbete som tidigare inletts vid Europol för att skapa en operativ databas, Analyst Work File, rörande illegala vapen avstannade under år 2005 trots

8 de tidigare positiva signalerna från den förstudie som gjorts. Europol har dock förklarat att man avser att göra ett nytt försök att sätta igång arbetet med att skapa denna databas rörande illegala vapen. Ett andra vapenrelaterat EU-projekt bedrivs inom ramen för European Police Chiefs Task Force. Där genomfördes under år 2005 en s.k. High Impact Operations (HIO) under vilken postpaket kontrollerades under ett dygn för att utröna om de innehöll skjutvapen. Kontrollerna utfördes av Tullen med bistånd av bl.a. tekniker från Polisen. Några vapen påträffades dock inte i Sverige men det konstaterades att organisationen och rapporteringen från Sverige fungerade bra. Fler liknande aktioner planeras under år 2006. 2.5 Nordiskt vapensamarbete Rikspolisstyrelsen har tillsammans med Justitiedepartementet deltagit i det årliga nordiska vapenmötet som främst behandlar vapenlagstiftningsfrågor. Samarbetet har bland annat som syfte att så långt som möjligt verka för en samlad nordisk syn i vapenfrågor. Samarbetet som pågått under ett flertal år har medfört att vapenlagstiftningarna i de nordiska länderna numera bygger på i huvudsak liknande grunder. Det nordiska vapenmöte som hölls under hösten 2005 hade Sverige som värdland. En stor del av tiden under mötet ägnades åt de frågeställningar som finns runt målskyttet i de nordiska länderna. Det visade sig att dessa är gemensamma för flera av länderna. 3 Möjligheterna att förebygga och bekämpa brottslighet med anknytning till skjutvapen 3.1 Bakgrund Antalet vapeninnehavare i Sverige uppgår till ca 656 000, varav det i Västra Götalands län finns ca 86 000, i Stockholms län ca 69 000 och i Skåne län ca 62 000 vapeninnehavare. Antalet registrerade tillstånd till innehav av skjutvapen och tillståndspliktiga vapendelar uppgår till sammanlagt ca 2 032 000, varav ca 959 000 kulgevär, ca 726 000 hagelgevär, ca 122 000 kombinationsgevär, ca 88 000 pistoler, ca 55 000 revolvrar, ca 3 000 helautomatiska vapen samt ca 78 000 extra pipor eller andra tillståndspliktiga vapendelar. Antalet vapenhandlare har under åren 2004 och 2005 sjunkit med ca 150 stycken. Som tidigare nämnts är orsakerna sannolikt dels kravet på yrkesmässighet i handlarverksamheten, dels de skärpta vapenförvaringsbestäm-

9 melserna. Flest vapenhandlare, 47 stycken, finns i Västra Götaland, i Skåne finns 45 stycken och i Norrbotten 30 stycken. Vid underhandskontakter med polismyndigheterna samt av den inspektion som Rikspolisstyrelsen genomfört vid en polismyndighet under 2005 har framgått att i huvudsak samtliga vapenhandlare, i enlighet med bestämmelsen i 5 kap. 8 vapenförordningen, hade granskats av Polisen under det senaste året. Under år 2005 registrerades ca 106 600 vapenärenden vid polismyndigheterna. Det är en minskning med ca 1 000 ärenden jämfört med år 2004. Av dessa ärenden utgjordes ca 53 000 av ansökningar om tillstånd till innehav av skjutvapen eller ammunition. Under samma tid registrerades ca 9 700 dödsboärenden, ca 6 000 ärenden rörande förvaring av skjutvapen och ca 5 000 ärenden angående omprövning av tillstånd m.m. Av de sammanlagt 14 973 skjutvapen som förverkats eller inlösts av staten samt vapen som lämnats till Polisen för att skrotas har Statens kriminaltekniska laboratorium skrotat 13 087 stycken. Övriga vapen har lämnats vidare för försäljning. 3.2 Stulna och förkomna vapen samt beslag av vapen Rikspolisstyrelsen har sammanställt de anmälningar som det senaste året gjorts till landets polismyndigheter och som avser stulna eller förkomna vapen. Även jämförelser med de senaste sex åren redovisas. En sammanställning har gjorts även av ärenden rörande skjutvapen som beslagtagits av polismyndigheterna under det senaste året. Även jämförelser med de senaste sju åren redovisas för polismyndigheterna och med de senaste tolv åren för Tullverket. I tabellerna har följande vapentyper uteslutits: kolsyre-, luft- och fjädervapen, gasvapen, startvapen, mynningsladdare samt slag- och flintlåsvapen.

10 Stulna eller förkomna skjutvapen 3000 2500 2000 1500 1774 1435 1808 2405 2214 2216 1000 500 0 2000 2001 2002 2003 2004 2005 Statistiken härrör från den uppföljning som sker vid Rikskriminalpolisen och som utgår från datum för brottet. Det innebär att antalet redovisade vapen kan komma att ändras i efterhand eftersom ytterligare anmälningar kan göras beträffande brott som begåtts under tidigare år. De siffror som redovisas hänför sig till läget den 26 jan. 2006. Antalet skjutvapen som under år 2005 anmälts som stulna eller förkomna uppgår till 2 216 stycken. Det innebär nästan exakt lika många vapen (2 214) som anmäldes som stulna eller förkomna under år 2004. Även antal och fördelning mellan olika vapentyper är i huvudsak oförändrat. Av de skjutvapen som anmälts stulna eller förkomna under år 2005 utgörs 1 057 st. av kulgevär (47,5 %), 778 st. av hagelgevär (35 %), 241 st. av pistoler (11 %), 111 st. av revolvrar (5 %), 20 st. av automatkarbiner (1 %), 4 st. av kulsprutepistoler (0,25 %) och 5 st. av övriga vapen (0,25 %). Från och med år 2003 redovisas t.ex. signalpistoler under rubriken pistoler i stället för som tidigare under rubriken övriga vapen. Anledningen till detta är att det då blir överensstämmelse mellan de vapentyper som redovisas som stulna eller förkomna och de som redovisas som beslagtagna. De ur polisiär synpunkt mest intressanta vapentyperna, automatvapen och enhandsvapen, svarar för ca en sjättedel av de stulna och förkomna vapnen. Antalet stulna eller förkomna pistoler har ökat något medan antalet revolvrar har minskat. Antalet stulna och förkomna enhandsvapen var under åren 2003

11 och 2004 i stort sätt konstant, ca 400 stycken. Motsvarande antal är för år 2005 ca 350 stycken. År 2005 anmäldes 24 helautomatiska skjutvapen som stulna eller förkomna, i stort sett samma antal som under år 2004 (23). Antalet skjutvapen som anmälts stulna eller förkomna från skyttesammanslutningar (32) har minskat från 53 år 2004 och ligger nu på den nivå som det låg år 2003 (36). Kommentarer Den minskning av antalet stulna och förkomna skjutvapen som skedde år 2004 jämfört med år 2003 bibehålls även 2005. Det kan vara ett tecken på att de bestämmelser som infördes år 2000 angående förvaring av skjutvapen i säkerhetsskåp, år 2004 angående vapenhandlares och sammanslutningars förvaring av skjutvapen och de inspektioner som görs av Polisen för att kontrollera enskilda personers vapenförvaring nu börjar ge effekt. Även Försvarsmaktens förbättrade vapenförvaring torde bidra till att siffrorna sjunker. Den uppmärksamhet som bland annat förvaringsfrågorna fått under senare år torde ha medfört att vapeninnehavare i allmänhet har blivit mer medvetna om vikten av att förvara sina skjutvapen på ett säkert sätt. Att antalet stulna eller förkomna militära skjutvapen, automatkarbiner och kulsprutepistoler, visar en minskning är positivt eftersom det är fråga om särskilt farliga vapen. Detta kan tyda på att det är svårare för kriminella att komma över dessa vapen i Sverige. Även om antalet minskar något anmäls fortfarande alltför många skjutvapen (391) som stulna och förkomna från bostadshus. Mot bakgrund av de bestämmelser som gäller för enskildas vapenförvaring är detta ett oacceptabelt högt antal. Att 29 skjutvapen anmälts stulna eller förkomna från fritidshus tyder på en viss nonchalans gentemot förvaringsbestämmelserna. Antalet har dock sjunkit jämfört med år 2004 då 48 vapen stals från fritidshus. Den minskning av antalet skjutvapen som anmälts stulna eller förkomna från skyttesammanslutningar kan bero på att de bl.a. från skyttehåll kritiserade föreskrifterna och allmänna råden (RPSFS 2003:13, FAP 556-2) om bl.a. sammanslutningars vapenförvaring m.m. har haft avsedd effekt och att sammanslutningars skjutvapnen nu i större utsträckning än tidigare förvaras på ett säkrare sätt. Föreskrifterna har medfört att s.k. föreningsvapen nu allt oftare förvaras i bostäder hos föreningsfunktionärer. Erfarenheter från tidigare år har visat att av de vapen som anmälts stulna eller förkomna utgörs merparten av sådana vapen som anmälts förkomna. Det handlar främst om sådana vapen som saknas i dödsbon. Om ett skjutvapen är stulet eller förkommet saknar emellertid betydelse så tillvida att

12 vapnet i de flesta fall blir att betrakta som illegalt eftersom det innehas av någon som inte har rätt att inneha det Polisens beslag av skjutvapen 1800 1500 1200 900 857 912 1430 1127 1355 1441 1417 600 300 0 32 21 22 33 14 11 41 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 Pmynd Tullen Antalet skjutvapen som Polisen beslagtagit under år 2005 (1 417) är ca 25 färre än år 2004. Av de beslagtagna skjutvapnen utgörs 613 st. av pistoler (43 %), 302 st. av kulgevär (21,5 %), 241 st. av hagelgevär (17 %), 189 st. av revolvrar (13,5 %), 28 st. av kulsprutepistoler (2 %), 17 st. av automatkarbiner (1 %) och 27 st. av odefinierade vapen (2 %). Totalt utgjorde antalet beslagtagna enhandsvapen - pistoler och revolvrar - 56,5 % av samtliga beslagtagna vapen. Andelen enhandsvapen utgör således även fortsättningsvis över hälften av samtliga beslagtagna vapen. Antalet beslagtagna helautomatiska vapen (45) är i stort sett lika många som år 2004. Kommentarer Det faktum att skjutvapen som beslagtas ofta har tillverkningsnumret bortslipat gäller fortfarande. På hälften av de beslagtagna enhandsvapnen har tillverkningsnumret slipats bort. Det innebär svårigheter för Polisen att spåra dessa vapnen och därmed avgöra om de har anmälts stulna i Sverige eller om de är införda illegalt i landet. Det kan dock antas att intresset att slipa bort

13 tillverkningsnumret på ett illegalt vapen är större beträffande vapen som tillgripits i Sverige, och därmed är registrerat här, än beträffande sådana som tillgripits utomlands och sedan smugglats in i landet. Om detta antagande är riktigt tyder det på att en stor del av de enhandsvapen som beslagtas av Polisen och där tillverkningsnumret är bortslipat har tillgripits i Sverige. Den omständigheten att 352 (17 %) enhandsvapen anmäldes stulna eller förkomna under år 2005 medan det samma år beslagtogs mer än dubbelt så många, 802 stycken (56,5 %), sådana vapen tyder dock på att även en stor del av de beslagtagna enhandsvapnen införts illegalt i Sverige. Beträffande jaktvapen - hagelgevär och kulgevär - är förhållandet det motsatta. Under år 2005 beslagtogs 543 sådana vapen medan tre gånger så många, 1 835 stycken, anmäldes stulna eller förkomna. Sannolikt är orsaken härtill att större delen av de stulna eller förkomna gevären saknas i samband med avveckling av dödsbon samt att dessa vapen inte är speciellt attraktiva i kriminella kretsar där de flesta beslagen görs. Polismyndigheternas ökade benägenhet att ta skjutvapen i beslag i samband med avveckling av dödsbon där innehavaren saknade tillstånd att inneha vapnet, kan ha bidragit till ökningen av det totala antalet beslagtagna skjutvapen. Tullverkets beslag av skjutvapen Tullverket genomför endast stickprovsvisa kontroller av transporter respektive försändelser av vapen. En stor del av vapenbeslagen görs i samband med kontroller och husrannsakningar i andra ärenden än de som föranleds av misstanke om illegal införsel av vapen. Tullverket har beslagtagit illegala skjutvapen enligt följande: År 1994 31 vapen vid 29 tillfällen År 1995 17 vapen vid 12 tillfällen År 1996 54 vapen vid 23 tillfällen År 1997 17 vapen vid 15 tillfällen År 1998 21 vapen vid 17 tillfällen År 1999 32 vapen vid 26 tillfällen År 2000 21 vapen vid 20 tillfällen År 2001 22 vapen vid 21 tillfällen År 2002 34 vapen vid 18 tillfällen År 2003 14 vapen vid 12 tillfällen År 2004 11 vapen vid 10 tillfällen År 2005 26 vapen vid 16 tillfällen

14 Kommentarer Även om antalet skjutvapen som Tullverket beslagtagit under år 2005 är mer än dubbelt så stort som året innan utgör de dock en relativt liten numerär. Tillgänglig underrättelseinformation talar dock fortfarande om aktiv vapensmuggling. Denna information analyseras numera dagligen gemensamt av Tull och Polis. Det ökande antal skjutvapen som beslagtagits av Tullverket styrker det tidigare påståendet om en aktiv och kanske ökande smuggling av vapen till Sverige. Med anledning härav koncentreras Tullens och Polisens insatser på området särskilt på den underrättelseinformation som finns beträffande smuggling av vapen särskilt vad gäller enhandsvapen och helautomatiska vapen. 3.3 Rikspolisstyrelsens synpunkter Allmänt Skjutvapen används fortfarande i stor utsträckning i samband med våldsbrottslighet. Brottsförebyggande rådets statistik för tiden april 2005 mars 2006 visar på en svag uppgång jämfört med år 2004. Statistiken visar emellertid endast antalet våldsbrott där skjutvapen kommit till användning i samband med mord, mordförsök och rån. Enkel sökbar statistik för brottskategorier som olaga hot, grov misshandel och framkallande av fara för annan där skjutvapen använts finns inte med i detta material. Det totala antalet våldsbrott där skjutvapen använts är därför sannolikt betydligt högre. Under tiden april 2005 mars 2006 kom skjutvapen till användning vid mord, mordförsök och rån vid sammanlagt 1 217 brott. Motsvarande siffror för kalenderår 2004 var 1 187, för kalenderår 2003 1 270 och för kalenderår 2002 1 401 brott. Det innebär att i genomsnitt drygt tre grova våldsbrott med skjutvapen begicks varje dag i Sverige under aktuell tid. Under perioden april 2005 mars 2006 ökade, jämfört med motsvarande period året dessförinnan, följande brott där skjutvapen kommit till användning, - fullbordat mord, dråp och misshandel med dödlig utgång från 23 till 70 brott (204 %), - postrån från 5 till 15 brott (200 %) och - bankrån från 22 till 50 brott (136 %). Under aktuell tidsperiod anmäldes 4 344 brott mot vapenlagstiftningen varav 878 brott avsåg olaga innehav av enhandsvapen och helautomatiska vapen medan 422 brott avsåg olaga innehav av jaktvapen.

15 Att avgöra hur många brott som begås med illegala vapen är inte möjligt. Det är dock inte orimligt att anta att den absolut största delen av de vapen som används vid brott är illegala i den meningen att innehavaren inte har rätt att inneha dem. Legala respektive illegala skjutvapen Införsel av illegala skjutvapen till Sverige utgår i huvudsak från områden i världen där det skett stora omvälvningar eller väpnade konflikter. Dessa förhållanden har bidragit till att det oftast finns stora mängder vapen vilka ligger utanför myndigheternas kontroll i dessa områden. Den tidigare trenden att en stor del av de illegalt införda skjutvapnen i Sverige kommer från Balkan fortsätter. Andelen Jugoslavientillverkade vapen bland de beslag som görs i Sverige är fortfarande påfallande stor. I första hand gäller detta enhandsvapen och automatkarbiner. Den omständigheten att 2 216 skjutvapen stulits eller förkommit från tillståndshavare i Sverige innebär att antalet illegala vapen ökat med i stort sett det antalet. Enligt Rikspolisstyrelsens bedömning har skjutvapen som betraktas som illegala i regel tidigare varit legala. De har sannolikt blivit illegala främst på tre olika sätt. De kan ha åtkommits genom stöld eller genom att de är förkomna i Sverige eller utomlands, förts in illegalt till Sverige eller köpts genom okontrollerbara affärer inom den legala vapenhandeln. Åtgärder för att begränsa antalet illegala vapen måste därför enligt styrelsens mening utgå även från de legala vapnen. En omständighet som är mycket betydelsefull i sammanhanget är att kraven på förvaring av skjutvapen är höga samt att dessa efterlevs. Det avgörande för vilken säkerhetsnivå förvaringen skall ha är, enligt Rikspolisstyrelsens mening, främst det antal vapen som förvaras och hur farliga de bedöms vara. Vem som förvarar vapnen är i detta sammanhang av mindre betydelse. För att bidra till en bättre efterlevnad av bestämmelserna om förvaring av skjutvapen, är det viktigt att Polisen använder de möjligheter till kontroll av förvaringen som finns i vapenlagstiftningen. Allt fler polismyndigheter utnyttjar den möjlighet som finns i 5 kap. 7 vapenlagen för att göra dessa kontroller. De kontroller som hittills genomförts visar på vissa brister beträffande enskildas vapenförvaring. In- och utförsel Contact Point vid Rikspolisstyrelsen har under år 2005 mottagit anmälningar om att sammanlagt 9 765 skjutvapen förts över svensk gräns till eller från ett land som tillhör EU. Det är ca 1 400 färre vapen än år 2004. Under år 2005 har drygt 400 fler vapen anmälts införda till Sverige jämfört med antalet

16 vapen som förts ut. Detta antal kan dock antas vara för lågt på grund av att det inte inkommit några anmälningar om införsel av vapen från italienska vapenhandlare till svenska vapenhandlare under året. Antagandet om brister i rapporteringen grundar sig på att Italien sannolikt är världens främsta tillverkare av hagelvapen och att Italien under föregående år (2004) överförde drygt 2 300 vapen till Sverige. De flesta transaktionerna skedde mellan Sverige och Tyskland och mellan Sverige och Danmark. Fördelningen mellan olika vapen framgår av bilaga 2. Med hänsyn till den stora mängd skjutvapen som förs till och från Sverige samt för att förhindra att legala vapen blir illegala, är det viktigt att kontrollen vid gränsen samt registrering av samtliga vapen sker på sådant sätt som Rikspolisstyrelsen föreslagit i en tidigare rapport (år 2002) och som nu föreslås träda i kraft den 1 juli 2006 genom en förordning om Tullverkets uppgiftsskyldighet beträffande införsel eller utförsel av skjutvapen. Rikspolischefen Stefan Strömberg har beslutat detta ärende. I den slutliga handläggningen har deltagit chefsjuristen Lotta Gustavsson, chefsjuristen Ulf Berg och polismästaren Claes Johansson, föredragande. RIKSPOLISSTYRELSEN Stefan Strömberg Claes Johansson Kopia till: Rikspolisstyrelsens styrelse Rikspolisstyrelsens ledningsgrupp Rikskriminalpolisen Övriga arbetsenheter vid Rikspolisstyrelsen Säkerhetspolisen Samtliga polismyndigheter Statens kriminaltekniska laboratorium Socialstyrelsen Tullverket /HK/ Inspektionen för strategiska produkter Försvarsmakten /HK/MUST/ Akten