Strandhugg. Blekingeboken Årgång 88, 2010. Årsbok för Blekinge Hembygdsförbund och Blekinge museum. Blekinge Hembygdsförbunds förlag Karlskrona

Strandhugg Blekingeboken Årgång 88, 2010 Årsbok för Blekinge Hembygdsförbund och Blekinge museum Blekinge Hembygdsförbunds förlag Karlskrona

Inlängans klapperstensfält med tre Littorinavallar, den mellersta skadad av stentäkt. Foto: B. E. Berglund 1963. 6

Strandförskjutningen i Blekinge från istid till nutid Björn E. Berglund och Per Sandgren Östersjöns historia efter senaste nedisningen är ett klassiskt geologiskt forskningsområde. Kustlandskapens historia och förutsättningar för bebyggelse och odling kan inte förstås utan kunskap om strandens förskjutning. Orsakerna får vi söka i samspelet mellan förändringar i världshavets nivå och lokal landhöjning. Nedisningar på jorden påverkar världshavets vattenvolym (glacial eustasi) havsytan låg ca 120 m lägre under senaste nedisningens kallaste fas för ca 20 000 år sedan. Inlandsisens belastning följdes av återhämtning vid isens avsmältning, vilket har lett till jordskorpans höjning (glacial isostasi) och denna pågår fortfarande. I Östersjön blir strandförskjutningen mera komplicerad eftersom detta är ett innanhav som tidvis varit isolerat från Västerhavet och haft olika pasströsklar (fig. 1). Östersjön har haft två insjöstadier: 1. Baltiska issjön (15 000 11 600 år före nu), med dränering genom Öresund, ett stadium som endast omfattade nuvarande södra Östersjön söder om den avsmältande inlandsisen samt 2. Ancylussjön (10 700 9 700 år före nu) med dränering genom Mellansverige till utlopp i Dalsland och Bohuslän. Mellan dessa perioder existerade Yoldiahavet (11 600 10 700 år före nu). När Kattegatts nivå steg över de danska sunden avlöstes Ancylussjön av Littorinahavet, som alltså existerat fram till nu d.v.s. i nära 10 000 år. Det är ett innanhav med bräckt vatten, under perioden 8500 3 000 år före nu (det egentliga Littorinahavet ) med störst salthalt på grund av större vattendjup i de danska sunden. För mera information om Östersjöns utveckling, se Andrén (2003, 2004), Björck (1995), Björck & Svensson (1998), Norrman (1992). Blekinges kustlandskap är unikt på många sätt. Kustlinjen har en väst ostlig riktning, vilket innebär att landhöjningen har varit i stort sett densamma utefter hela kusten, något lägre på Listerlandet och något högre i landskapets nordöstra hörn (se fig. 9). Detta innebär att vi kan jämföra forna strandnivåer utefter hela kusten. Den nutida landhöjningen är försumbar, endast 5 cm/100 år. Den brutna topografin mellan Pukavik och Torhamns udde innebär också att det finns många bassänger (fornsjöar och havsvikar) 7

Fig. 1. Översiktskartor för fyra tidsskeden som illustrerar inlandsisens avsmältning och Östersjöns utveckling. Kartorna sammanställda av Nils-Olof Svensson, Geologiska institutionen, Lunds universitet (Svensson 2001). med information om forna strandnivåer och miljöförhållanden i övrigt. Eftersom Östersjön saknar tidvatten så kan vi med ganska stor precision fastställa havsytans nivå vid olika tider. På Littorinahavets stränder finns också kulturlager från stenålderns många boplatser. Vi har således ett rikt geologiskt och arkeologiskt källmaterial. Allt detta gör det gynnsamt för oss att här klarlägga bl.a. Littorinahavets komplicerade havsnivåer. Geologiska observationer gjordes tidigt i Blekinge. Till pionjärerna kan vi räkna lervarvsgeologen Gerard De Geer som 1882 publicerade belägg från Ronnebytrakten för en tidig lågvattenperiod, senare kallad Yoldiaregressionen, samt östersjögeologen Henrik Munthe som redan 1902 tolkade de komplexa strandvallarna i Olsäng på ostkusten. Blekingegeologen Nils Olof Holst, född i Jämshög, diskuterade 1899 Ancylustransgressionens nivå i Blekinge. Den första strandförskjutningskurvan för Ancylus- och Littorinatid publicerades 1939 av Ragnar Sandegren i samband med de arkeologiska undersökningarna av stenåldersboplatsen vid Siretorp utanför Sölvesborg. Strandförskjutningen i Blekinge är numera väl dokumenterad genom den forskning som bedrivits vid Lunds universitets geologiska institution sedan 1950-talet. Arbeten koncentrerade till Baltiska issjöns historia har utförts av Ringberg (1971) och Björck (1981), se även Björck & Möller (1977). Klarläggande av Ancylussjöns och Littorinahavets nivåförändringar har varit ett långvarigt projekt under ledning av författarna till denna artikel, se Berglund (1964 b, 1971), Liljegren (1982), Mikaelsson (1978), Yu 2003, Yu m.fl. (2003, 2004, 2005, 2007), Berglund m.fl. (2005), Sandgren m.fl. (2007), Andrén m.fl. (2007). Forskningen har resulterat i fem doktors- och licentiatavhandlingar samt flera examensarbeten. Arkeologiska undersökningar i samband med exploatering för nya E22-vägen kan ge ny information de närmaste åren. Källmaterial och forskningsmetodik Östersjöns fornstränder har olika utformning det kan vara en jordartsgräns där moränen har svallats ren från finare partiklar (så har högsta kustlinjen/hk från tiden strax efter isavsmältningen kunnat fastläggas), strandhak utbildade genom vågerosion eller strandvallar uppbyggda av rundade klapperstenar eller av sjösand. Utformingen av fornstränderna beror på olika faktorer, 8

9

Fig. 2. Listershuvuds naturreservat. Kartan visar klapperstensfältet med strandvallar från 55 29 m ö.h., avvägningsprofilen strandvallarnas nivåer (Hellberg 1969). Till höger bild från exkursion med Eslövs Naturskyddsförening i juni 2009. Foto: Berit och Kurt Färjh. bl.a. jordarternas karaktär, markens lutning och exponering mot öppet hav. Det bästa och vackraste exemplet på ett klapperstensfält med många strandvallar finns inom naturreservatet på Listershuvud. Detta område har karterats och avvägts av Hellberg (1969, 1971). HK ligger här på 55 m och därunder finns en sekvens av klapperstensvallar ner till Littorinavallen på 8 m (fig. 2). På Hanö finns ett liknande klapperstensfält (Hellberg 1969, Arenlind 2003). Littorinatidens strandvallar förekommer utefter hela kusten men de är bäst utbildade som klapperstens- eller sandvallar på Listerlandet och utefter ostkusten. Ett bra exempel är Olsängsområdet sydväst om Kristianopel (Willner 1976, Mi- 10

Ålder Vattendjup Salthalt Flora, fauna Bosättning Kustnära havsvikar Datering (kol-14) x Fysikalisk-kemisk sedimentanalys x x x Biologisk analys - pollen - fröer - kiselalger - fiskben Fjärdar Datering (kol-14) x Fysikalisk-kemisk sedimentanalys x x Biologisk analys - trädstubbar x - fornfynd x Fornstränder Datering (kol-14) x Fysikalisk-kemisk sedimentanalys x Arkeologisk analys x x Tabellen ovan ger en översikt av miljöhistoriskt källmaterial vid studier av strandförskjutningen i Blekinge. Fig. 3. Olsängs strandvallsområde. Jordartskartan visar den geologiska profilens placering över strandvallarna och Gölen (den västligaste vallen ej markerad). x x x x x x x x Foto av Gölen mellan Ancylusvallen och Littorinavallen, B.E. Berglund 1970. 11

10 300 10 400 Fig. 4. Den geologiska profilen delad i två avsnitt, den västra och den östra (Willner 1976, Mikaelsson 1978). Landsvägen skär genom profilen vid borrpunkt 17. Kol-14 dateringar av torv under strandvallarna visar att sjösanden i vallarna har en ålder av drygt 10 000 år, d.v.s. Ancylustid, medan endast den högsta delen av den östra vallen är ca 6500 år, d.v.s. från Littorinatid. 10 240 6460 12

kaelsson 1978). Här finns strandvallar uppbyggda av sand från såväl Ancylus- som Littorinatid och mellan dessa en delvis urschaktad tovmosse (fig. 3). Strandvallarna vid Olsäng har kunnat dateras eftersom sjösand har kastats upp och avsatts över torvlager. Inlängan är ett annat exempel. Här finns ett mindre klapperstensfält med tre strandvallar från Littorinatid (fig. 4, se även foto på artikelns titeluppslag). Men här finns inga torvlager som kan hjälpa till att datera dem. Arkeologiska undersökningar av stenåldersboplatser på strandvallar har också lämnat viktig information om strandförskjutningen. Kulturlager kan bidra till datering, exempelvis boplatsen vid Siretorp nära Sölvesborg (Bagge & Kjellmark 1939) och Pysslingebacken i Torhamn (Berglund 1960). Strandvallarna är viktiga och mycket synliga dokument från perioder med högre strandnivåer (transgressioner) men informationen är begränsad till just dessa transgressioner. De är också svåra att datera. En mera komplett bild av miljöförändringarna finns dokumenterad i sediment från kustnära sjöar eller fornsjöar, som nu vuxit igen till torvmarker, samt i havsvikar. Sådana miljöer är särskilt viktiga för att klarlägga detaljer i strandförskjutningen under de senaste 12 000 åren, särskilt Ancylus- och Littorinatransgressionerna. Under vårt fältarbete har vi därför valt bassänger med passpunkter på olika nivåer (fig. 5). Fältarbetet utförs på sommaren eller vintern, helst på vintern eftersom isen är en utmärkt plattform för borrningar. Vi illustrerar detta genom en bildsvit från den nutida lagunen Smygen på Biskopsmålahalvön (fig. 6). Vi har också haft en maringeologisk expedition till Järnaviksområdet med forskningsfartyget R/V Skagerak från Göteborgs universitet, där vi lokaliserat en submarin bassäng, en fornsjö (fig. 7). Provtagningen av sediment innebär att borrkärnor Fig. 4. Inlängans klapperstensfält med tre Littorinavallar, den mellersta skadad av stentäkt. Avvägningsprofilen från detta område i jämförelse med ett liknande vallsystem (uppbyggt av sjösand) vid Bäck, Aspö (Berglund 1964 b). Littorinahavets transgressionsgräns (+8,0 m) Forna havsvikar Lagun Fjärd Järnavik -14 m Fig. 5. Skiss som visar några paleoekologiskt undersökta bassänger belägna på olika nivåer under Littorinagränsen i mellersta Blekinge. 13

Fig. 6. Lagunen Smygen på Biskopsmålahalvön, sommar- och vintervy samt provtagning på isen. Borrkärnan visar lagerföljden 11.5 12.5 m under vattenytan (vattendjup 1.4 m) med tolkning av sedimenten ljusgrå issjölera och grå Ancylus gyttjelera med mörk alggyttja däremellan, det senare lagret från Yoldiatid då lagunen var en insjö isolerad från havet. Foto: B.E. Berglund febr. 2000 och aug. 2001. 14

Fig. 7. Provtagning i Järnaviksfjärden från forskningsfartyget R/V Skagerak. På bilden syns Per Sandgren och Shiyong Yu från Lund tillsammans med expeditionsledaren Thomas Andrén från Stockholm. Foto: B.E. Berglund, aug. 2000. med 1m längd och 5 7 cm diameter tas upp och transporteras till vårt laboratorium för olika paleoekologiska analyser, som syftar till miljöbeskrivning och datering av kontinuerliga tidssekvenser (se Tabell sid 11). Flera olika experter har varit engagerade i detta analysarbete. Utanför fastlandet och skärgården, i Hanöbukten, finns ett annat källmaterial. Stubbar av tall har kommit upp vid fiskarenas trålning. De påträffas ned till 20 30 m djup, ibland på större djup eftersom de ofta har kastats överbord (fig. 8). De flesta fynden av stubbar och torvlager har gjorts utanför Skånes ostkust (Han- Fig. 8. Övre bilden visar tallstubbar funna på 3 m djup intill Långören, Torhamn. Foto: B.E. Berglund, aug. 1984. Bilden till vänster visar tallstubbe på ursprunglig växtplats i Hanöbukten, Lövdalen 13 m djup, öster om Kivik. Foto: Johan Lemke 1984. 15

Fig. 9. Karta över geologiska undersökningslokaler vid blekingekusten för det s.k. Littorinaprojektet 1957 2007. Fyllda prickar bassänger (fornsjöar, sjöar, havsvikar) med paleoekologiska analyser, öppna prickar avvägda strandvallar. Den infällda kartan över Sydsverige visar Littorina isobaser, d.v.s. linjer som sammanbinder platser med samma landhöjning sedan Littorinahavets högsta nivå. sen 1987, Björck & Dennegård 1988, Gaillard & Lemdahl 1994, Berglund m.fl. 1986). Torvlager förekommer ofta på 3 4 m djup i blekingeskärgården. Dessa fynd har daterats till ca 11 000 10 500 år före nu, vilket därmed ger åldern på Yoldiahavets lågvattenperiod (Andrén m.fl. 2007). De viktigaste undersökta platserna med information om strandförskjutningen i Blekinge under Ancylus- och Littorinatid är markerade på kartan i fig. 9. Det är fem strandvallslokaler och tretton laguner. Strandförskjutningens förlopp Efter sammanställning av all information från strandhak, strandvallar, lagerföljder i sjöar och havsvikar samt submarina stubbar har vi kunnat konstruera en strandförskjutningskurva som täcker tiden från 14 500 år före nu fram till nutid (fig. 10). Den är mest detaljerad för Littorinatid men något osäker för de senaste 3000 åren beroende på svårigheter att finna bassänger med säkra pasströsklar på nivåer under 3 m. Jämför kartorna i fig. 1. Baltiska issjön, 14 500 11 600 år före nu. Högsta kustlinjen/ HK är fastlagd till 60 65 m (något under 60 m på Listerlandet) och daterad till ca 14 500 år före nu. Under HK avsattes stora mängder finkorniga jordarter som nu bildar sedimentslätter på 50 55 m höjd ö.h. Den snabba landhöjningen efter isens avsmältning resulterade i en snabb sänkning av strandnivån ned till ca 30 m omkring 12 800 år före nu. Då stod isfronten vid norra Billingen och issjön dränerades där för en kort tid. En klimatförsämring därefter som vi kallar Yngre Dryas gjorde att inlands- 16

Fig. 10. Strandförskjutningskurva för blekingekusten, 14 500 år till nutid. För tidsskedet 11 000 år till nu har kurvans höjdskala förstorats. På den infällda kurvan anges de undersökta Littorinabassängerna på respektive pasströskelnivå. A, B och C markerar tre distinkta havsytestigningar i södra Östersjön, L1 5 är traditionell benämning av fem s.k. Littorinatransgressioner. Kompletterad efter Björk (1981), Yu (2003), Berglund m. fl. (2005). isen åter växte till och issjöns nivå stabiliserades vid blekingekusten 25 30 m ö.h. under ca 1000 år. Detta förklarar varför vi i ådalarna ofta finner sedimentslätter på denna nivå, exempelvis i Ådalen, Jämjö. Den slutliga tappningen av Baltiska issjön till Västerhavet inträffade vid norra Billingen 11 600 år före nu och Östersjön blev då ett innanhav. Yoldiahavet, 11 600 10 700 år före nu. Yoldiahavet är uppkallat efter saltvattensmusslan Portlandia/Yoldia arctica. Havets genombrott vid Billingen och bildningen av Yoldiahavet innebar att mellansvenska låglandet blev ett brett sund mellan Östersjön 17

Fig. 11. Karta över Blekinge med 5 m kurva som visar det område av kusten som var dränkt under Littorinatid 8000 4000 år före nu. (Reviderad efter Berglund 1971.) och Västerhavet. Vattennivån i södra Östersjön sjönk snabbt, ned till -20 30 m i Hanöbukten, ännu lägre vid tyska och polska kusterna. Vi brukar tala om fastlandstiden eftersom Sydsverige blev en halvö till kontinenten i söder. Vi hittar dränkta stubbar och torvlager som rester av Hanöbuktens fossila skogar. I blekingekustens fjärdar finns det även dränkta insjöar från denna tid. Ett exempel är den bassäng som vi nyligen hittade utanför Järnavik, med sötvattensgyttja på -18 m (Andrén m.fl. 2007). Kanske kommer vi i framtiden hitta spår av boplatser i detta dolda landskap? Mot slutet av Yoldiatiden ledde den större landhöjningen i Mellansverige till att Östersjön åter isolerades, vatten stjälptes söderut och dränkte Hanöbuktens skogar. Östersjön blev åter en insjö med dränering genom Dana älv i nuvarande Stora Bält. Ancylussjön, 10 700 9700 år före nu. Ancylussjön är uppkallad efter sötvattenssnäckan Ancylus fluviatilis. Övergången mellan Yoldiatid och Ancylustid innebar en snabb vattenståndshöjning, ca 25 m på 200 år. Strandnivån nådde som högst 6 7 m ö.h. vid blekingekusten. Vi känner bara till en plats med en tydlig 18

strandvall som daterats till denna tid, nämligen Olsäng på Ostkusten. Här ligger Ancylusvallen innanför och når något högre än Littorinavallen, vilket redan Munthe observerade (1902). Säkerligen finns det Ancylusvallar på andra platser men de är dolda av den yngre komplexa Littorinavallen. Utefter Smålandskusten och på östra Öland ligger däremot Ancylusvallen högre än Littorinavallen, vilket är ett resultat av den olikstora landhöjningen sedan deras bildningstid (Svensson 2001). Ancylussjöns sediment känner vi lätt igen i våra borrkärnor på grund av den höga lerhalten Ancylussjön var nämligen en klarvattenssjö med låg organisk produktion. Littorinahavet, 9700 före nu till nutid. Littorinahavet är uppkallat efter den marina snäckan Littorina litorea. Vi brukar urskilja tre faser med olika salthalt: det tidiga Littorinahavet med svagt bräckt vatten (9700 8500 år), det egentliga Littorinahavet med salthalt 10 12 (8500 3000 år) och det sena Littorinahavet med bräckt vatten som i nutid, 7 (3000 år fram till nutid). Förbindelsen med Västerhavet öppnades långsamt via Stora Bält 19

vilket förklarar den låga salthalten under den första fasen. Öresund öppnades omkring år 8000 på grund av en markant stigning av världshavet vid denna tid. Tack vare det stora antalet undersökta bassänger utefter kusten har vi kunnat fastlägga fem vattenståndshöjningar/transgressioner (benämnda L1 L5), dvs perioder om ca 250 år med höga vattenstånd. Vi bedömmer att amplituden mellan transgressioner och vattenståndssänkningar/regressioner har varit 50 100 cm och att transgressionerna upprepats med en viss periodicitet om ca 500 år. Dessa havsyteförändringar är likåldriga i Danmark och Sydsverige (Christensen 2001) och sannolikt även i Baltikum (Sandgren m.fl. 2007). Orsaken till detta söker vi i regionala (Nordatlanten) eller möjligen globala klimatförändringar. Transgressionen L3 var den högsta och den är daterad till ca 6500 6200 år före nu. Då nådde medelvattennivån ca 8 m ö.h. Strandvallarnas krön från denna tid ligger på ca 9.5 m ö.h. (sand, grus och sten kastades 1 1.5 m högre än medelvattennivån under stormiga perioder). Efter 6000 år före nu förekom ytterligare två transgressioner som på några platser avsatte tydliga strandvallar. Det bästa exemplet som vi känner till är klapperstensfältet på Inlängan. Under tiden 8000 4000 år före nu låg vattennivån över 4.5 m. Den topografiska kartans 5 m-nivå ger en bra bild av den dåtida strandnivån (fig. 11). Nutidens flacka kustområden var då grunda havsfjärdar, exempelvis öster om Pukavik, väster om Järnavik, Bräkneåns nedre dalgång, Göhalvön, Lösen-Ramdala- Jämjöslätten och hela ostkusten öster om vägen Torhamn Bröms. Listerlandet var en stor ö skild från Ryssberget genom ett sund mellan Sölvesborg och Norje slättsjön Vesan som dränerades på 1800-talet var en rest av detta sund (Björk & Carlsson 2000). Torhamns yttre skärgård var nästan helt dränkt under denna tid. För 3000 år sedan, bronsålderns mitt, låg vattennivån ca 2.5 m högre än nu, för 1000 år sedan, vikingatid, låg den endast ca 1 m högre än nu. Flera flacka öar i Torhamns skärgård öster om Inlängan steg inte ur havet förrän under järnåldern för ca 2000 år sedan. Kustnära bosättning På strandvallarna från Littorinatid påträffar vi de äldsta spåren av bosättning i kustlandskapet kulturlager från såväl trattbägarkultur som gropkeramisk kultur. Detta är fallet vid Siretorp 20

Fig. 12A. Siretorp. Kartan över Siretorpsområdet visar nivåkurvor för 4 och 5 m samt lägen för stenåldersboplatser. Den klassiska arkeologiska utgrävningen under 1930-talet gjordes i området nordost om Sandviken. (fig.12) där arkeologer gjort utgrävningar av den komplicerade lagerföljden såväl omkring 1915 som på 1930-talet (dokumenterat i en monografi av Bagge & Kjellmark 1939) och sommaren 1971 (Berglund & Welinder 1972). Här har kulturlager kunnat korreleras med regressionsperioder mellan transgressionerna L3 och L4, d.v.s. 5600 5400 år före nu och mellan L4 och L5, d.v.s. 4700 5400 år före nu. Det var fiskare och jägare som åtminstone säsongsvis bodde vid dessa stränder. Siretorp bör ha varit en idealisk plats med närhet till såväl öppna havet som en skyddad lagun på nordsidan av strandvallen. Liknande boplatser har 21

Fig. 12B. Profilen bygger på utgrävningen av huvudschaktet uppmätt av Bagge och Sandegren 1931 35 (Bagge & Kjellmark 1939). Schaktet går genom den flygsandstäckta strandvallens nordsluttning (se karta fig. 12A) och innehåller kulturlager från trattbägarkultur (snörkeramik) och gropkeramikkultur. Strandvallens lagerföljd möter torv- och gyttjelager från den forna lagunen i sänkan norr om strandvallen. Detta avsnitt grävdes också ut 1971 (Berglund & Welinder 1972). grävts ut i Torhamn vid Pysslingebacken, Sandhamn (Berglund 1960) och Björkärr, Gisslevik (Hagelqvist & Wideborg 1977). Gropkeramiska kulturlager kan även här troligtvis placeras mellan transgressionerna L4 och L5. Något yngre är ett gravfält med hällkistor på Inlängan belägna på en sandrygg norr om det tidigare nämnda klapperstenfältet (fig. 13). Hällkistornas datering är något osäker på grund av det magra fyndmaterialet (hällkistorna har förstörts genom sandtäkt) men troligen är de från sen bondestenålder, d.v.s. ca 4000 år före nu (Berglund m.fl. 1964). Till samma tid dateras de skogsröjningar som påvisats i ett pollendiagram från Inlängans mosse i närheten (Berglund 1966). Bosättningen under stenåldern i relation till havsytenivån i Torhamnsskärgården har diskuterats i en nyligen publicerad arkeologisk avhandling (Nilsson 2003). En paleoekologisk detaljstudie av Spjälkölagunen (Liljegren1982, 1983) har gett en komplett beskrivning av miljö och näringsfång för de människor som bodde i närheten under Littorinatid, mellan 8000 och 4000 före nu. Här påträffades en fisk- 22

harpun och rikligt med fiskben (främst abborre, gädda, torsk, sill) från den fauna som var karakteristisk för en havsvik vid denna tid. Vi har inga säkra belägg för strandnära bosättning under bronsålder och järnålder. Byar i kustbygden kombinerade givetvis jordbruk med fiske och jakt vid havet. Det är troligt att man hade sjöbodar intill enkla bondehamnar i byarnas närhet. Säsongsvis bosättning i skärgården under medeltiden känner vi från talrika tomtningar (stengrunder) belägna i den yttre skärgården. De förekommer utefter hela kusten på öar exponerade mot det öppna havet (Atterman 1977, 1980, Björkqvist 1990, Stenholm 2009). På några öar kan man tydligt se torrlagda båtkåsar som vittnar om en landhöjning på ca en halv meter sedan medeltidens slut, exempelvis på Flakskär i Sturkö skärgård (fig.14). Det är en angelägen och spännande uppgift att dokumentera och datera dessa boplatslägen genom en systematisk och heltäckande undersökning i hela landskapet. Kartor från 1600-talet och gamla ortnamn vittnar om landhöjningen under de senaste 300 åren, exempelvis Fig. 13. Hällkistgravfät med raserad hällkista på Inlängans sandrygg ca 8 m ö.h. Området skadat av husbehovstäkt. Restaurering av mark och hällkista genomförs 2008 2010. Vy mot Kållefjärden och Hästholmen, numera är ljungheden igenvuxen med björkskog. Foto: B.E. Berglund 1963. 23

Fig. 14. Tomtningar på Flakskär, Sturkö skärgård. Bakom den främre husgrunden finns flera båtkåsar på sluttningen mot viken i bakgrunden (vattenståndet var ca 0.5 m högre när dessa användes). Foto: B.E. Berglund 1982. Flakskär/Ormskär som då var två skilda öar och det torrlagda sundet Drakarännan mellan Ungskär och Södra Vieskär (det senare numera benämnt Mellanskär sammanvuxet med Ungskär) (Björkquist 1990, Berglund 1964 a). Nutida strandnära fiskelägen i skärgårdarna går ofta tillbaka till 1600-talet. De har inte nämnvärt påverkats av landhöjningen sedan dess. Framtidens kustlinje Den nu pågående globala klimatförändringen kommer enligt FN s klimatrapport (IPCC 2007) att leda till en havsytestigning som får allvarliga konsekvenser för lågt liggande områden i hela världen. Även om det råder osäkerheter i prognoserna för det framtida klimatet så finns det risk för en medelvattenhöjning med 50 100 cm fram till år 2100 högvattnet kan då nå 2 m eller mera över dagens medelvatten. Skånes och Blekinges flacka kus- 24

ter kommer att drabbas mest i vårt land eftersom landhöjningen här är minimal. Särskilt utsatta områden är Vesansänkan, som åter kan bli ett sund, vissa lågtliggande jordbruksområden mellan Pukavik och Hallarum, och inte minst de flacka öarna i Torhamns östra skärgård, där vissa fiskelägen (numera fritidsbyar) redan ligger under 2 m-nivån! Naturvårdsaspekter Klapperstensfält och strandvallar som vittnar om strandförskjutningen och landskapets utveckling sedan istiden är givetvis skyddsvärda naturvårdsdokument. Utan lagligt skydd är de hotade av täktverksamhet. Ett generellt landskapsskydd är inte tillräckligt. Listershuvud är det enda området med väldokumenterade fornstränder (karterade och avvägda), som är skyddade genom förordnande som naturreservat. Smärre blockfält finns inom några biologiska naturreservat men de är inte dokumenterade. Några strandvallsområden med kulturlager är skyddade genom kulturmiljölagen. En övergripande inventering och dokumentation av dessa fornstränder saknas. Länsstyrelsens naturvårdsplan från 1984 nämner flera strandvallsområden som skyddsvärda men planen har ännu inte lett till inrättande av några geologiska naturreservat. För Karlskrona kommun föreslogs skydd av flera geologiska objekt redan 1969 (Berglund 1972). Vi nämner här några områden som vi anser har stort skyddsvärde, för allmänhet och för fältundervisning. Jockarp, Sölvesborg kn. Klapperstensfält nära HK, beläget strax norr om det befintliga naturreservatet Ryssberget. En grus/stentäkt finns i närheten. Lättillgängligt område för exkursioner. Harö, Karlshamn kn. Klapperstensfält med Littorinavallar. Området var tidigare militärt område som inte var tillgängligt för allmänheten. Här finns ett klapperstensfält, troligen med strandvallar på nivåer jämförbara med dem på Inlängan. Hasslö, Karlskrona kn. Littorinastrandvall som omger öns högsta punkt på 12.5 m. Unikt område delvis dokumenterat på 1950-talet men sedan dess igenvuxet med buskar och tallskog (fig. 15). Bäck på Aspö, Karlskrona kn. Littorinastrandvallar uppbyggda av sand belägna utefter vägen Bäck Kroken. 25

Inlängan, Karlskrona kn. Klapperstensfält med Littorinastrandvallar och en sandrygg med hällkistor (foto på titeluppslaget och fig. 13). Stora skador genom husbehovstäkt men restaurering pågår. Torvmark med sediment från Littorinalagun belägen på öns norra udde. Olsäng, Karlskrona kn. Ancylus- och Littorinastrandvallar med torvmark däremellan (fig. 3). Strandvallarna täckta med flygsand och bevuxna med tallskog, den västra delen uppodlad. Väldokumenterat område genom ett examensarbete (Willner 1976, Mikaelsson 1977). 26

Fig. 15. Svartvita foton på motstående sida: Hasslö strandvallsborg. Foton från 1956 med klappersten respektive sand i förgrunden visar den sydvästra och den sydöstra delen av en ringformad vallbildning runt öns högsta punkt, Hasslö triangelpunkt på 12.5 m ö.h. Strandvallens högsta krön ligger på 9.6 m. Kartan hämtad från en samtida uppmätning (Berglund 1957). Färgfoton från 2004 visar områdets förbuskning och behov av restaurering. Foto: B.E. Berglund. Vården och skyddet av dessa områden med fornstränder bör innefatta träd- och buskröjning samt förbud mot husbehovstäkt. Information till besökare är givetvis väsentlig vilket bäst sker inom ramen för naturreservatsförordnande. Inlängan är ett område där natur- och kulturmiljövård bör samverka. Det är en unik plats genom sitt läge och sin historia. Tack Kartorna över Östersjöns historia bygger på en databas över strandlinjer i Norden sammanställd av fil. dr. Nils-Olof Svensson vid Geologiska institutionen, Lunds universitet. Dessa har tidigare publicerats i Möreboken (Svensson 2001). Vi tackar Nils-Olof för gott samarbete och generös hjälp. Tack även till Thomas Persson och Johan Striberger för teknisk hjälp med foton och kartor. 27

Referenser Andrén, T. 2003 a. Baltiska issjön eller hur det hela började. HavsUtsikt 2003, 1:4-5. 2003 b. Yoldiahavet en viktig parentes. HavsUtsikt 2003, 2: 6-7. 2003 c. Ancylussjön en salt historia. HavsUtsikt 2003, 3: 8-9. 2004. Littorinahavet en salt historia. HavsUtsikt 2004, 1: 8-9. Andrén, T., Andrén, E., Berglund, B.E. & Yu, S-Y. 2007. New insights on the Yoldia Sea low stand in the Blekinge archipelago, southern Baltic Sea. GFF 129, 4:277-285. Arenlind, W. 2003. Hanös natur. Blekinges Natur 2002-2003: 14-21. Atterman, I. 1977. Fiskeläger vid Blekingekusten. Blekingeboken 1977: 47-88. 1980. På Pilkaholmen. Glimtar ur livet i ett blekingskt fiskeläger. Blekingeboken 1980: 73-116. Bagge, A. & Kjellmark, K. (red.) 1939. Stenåldersboplatserna vid Siretorp i Blekinge. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets- Akademien, 1-404. Berglund, B.E. 1957. Strandförskjutningen i Karlskrona skärgård under postglacial tid. Examensarbete i naturgeografi, Geografiska institutionen, Lunds Universitet. 1960. Pysslingebacken. En östblekingsk jägar- och fiskarboplats från yngre stenåldern. Blekingeboken 1960: 9-44. 1964 a. Landskapsbilden i Blekinges östra skärgård för 250 år sedan. Blekingeboken 1964: 89-106. 1964 b. The Post-Glacial shore displacement in eastern Blekinge, southeastern Sweden. Sveriges Geologiska Undersökning, Ser. C, 599: 1-47. 1966. Late-Quaternary vegetation in eastern Blekinge, south eastern Sweden. A pollen-analytical study. II. Post-Glacial time. Opera Botanica 12:2. 1971. Littorina transgressions in Blekinge, South Sweden. A preliminary survey. GFF 93, 3: 625-652. 1972. Naturvårdsplan för Karlskrona kommunblock. 2. Planförslag. Blekinges Natur 1972: 40-79. Berglund, B.E., Petré, R. & Salomonsson, B. 1964. Hällkistorna på Inlängan. Blekingeboken 1964: 13-27. Berglund, B.E. & Welinder, S. 1972. Stratigrafin vid Siretorp. Fornvännen 1972, 2:75-93. 28

Berglund, B.E., Berglund, P. & Blivik, J. 1986. En forntida tallskog på havsbotten i Blekingeskärgården. Blekinges Natur 1986: 40-50. Berglund, B.E., Sandgren, P., Barnekow, L., Hannon, G., Jiang, H., Skog G. & Yu, S-Y. 2005. Early Holocene history of the Baltic Sea, as reflected in coastal sedimens in Blekinge, southeastern Sweden. Quaternary International 130: 111-139. Björck, S. 1981. A stratigraphic study of Late Weichselian deglaciation, shore displacement and vegetation history in south eastern Sweden. Fossils and Strata 14: 1-93. 1995. A review of the history of the Baltic Sea, 13.0-8.0 ka BP. Quaternary International 27: 19-40. Björck, S. & Möller, P. 1977. Utvecklingshistorisk beskrivning av Ådalen vid Jämjö. Blekinges Natur 1977: 57-75. Björck, S., Dennegård, B. & Sandgren, P. 1990. The marine stratigraphy of the Hanö Bay, SE Sweden, based on different sediment stratigraphic methods. GFF 112: 265-280. Björck, S. & Svensson, N.-O. 1998. Östersjöns och Västerhavets utveckling. Sveriges Nationalatlas, Berg och jord. 138-142. Björk, S. & Carlsson, P. 2000. Det blödande landskapet och om miljökonsekvensbeskrivningar i den förebyggande landskapsvården. Blekinges Natur 2000: 24-57. Björkquist, K.-A. 1990. Vikingahoddorna, hedningakåsarna och Drakarännan. Blekingeboken 1990: 165-174. Christensen, C. 2001. Kystbosaettelse og havniveauaendringaer i stenalderen. I: Jensen, O.L., Sörensen, S.A. & Möller Hansen, K. (red.) Danmarks jaegerstenalder status og perspektiver. Hörsholms Egns Museum. 183-193. De Geer, G. 1882. Om en postglacial landsänkning i södra och mellersta Sverige. Sveriges Geologiska Undersökning, Ser. C, 52:1-16. Gaillard, M.-J. & Lemdahl, G. 1994. Early-Holocene coastal environments and climate in southeast Sweden: a reconstruction based on macrofossils from submarine deposits. The Holocene 4,1: 53-68. Hagelqvist, T. & Wideborg, M. 1977. Björkärr. En boplats från yngre stenåldern i östra Blekinge. Ett undersökningsobjekt i kronologi och ekologi. Examensarbete. Arkeologiska institutionen, Lunds Universitet. Hansen, K. 1987. Submarina gyttjor, torv och stubbar. Ett forntida arkiv. Skånes Natur 1987: 265-282. 29

Hellberg, K. 1969. Strandvallarna på Listershuvud. Blekinges Natur 1969: 101-107. 1971. Inlandsisens recession och den senglaciala strandförskjutningen i västra Blekinge och nordöstra Skåne. Lunds Universitets Naturgeografiska Institutions Rapporter och Notiser, 9: 1-124. Holst, N.O. 1899. Bidrag till kännedom om Östersjöns och Bottniska vikens postglaciala geologi. Sveriges Geologiska Undersökning, Ser. C 310: 1-129. IPCC, Climate Change 2007. The Physical Science Basis. Contribution of Working Group I to the Fourth Assessment Report of the IPCC. Liljegren, R. 1982. Paleoekologi och strandförskjutning i en Littorinavik vid Spjälkö i mellersta Blekinge. Lunds Universitets Kvartärgeologiska avdelning, Thesis 11: 1-95. 1983. Spjälkökärrets utvecklingshistoria och strandförskjutningen i mellersta Blekinge. Blekinges Natur 1983: 45-61. Mikaelsson, J. 1978. Strandvallskomplexet vid Olsäng. Blekinges Natur 1978: 37-52. Munthe, H. 1902. Beskrivning till kartbladet Ottenby. Sveriges Geologiska Undersökning, Ser. Ac 7. Naturvårdsplan Blekinge, 1984. Länsstyrelsen i Blekinge län, Planeringsavdelningen. Nilsson, B. 2003. Tingens och tankarnas landskap. Acta Archaeologica Lundensia Series in 8º, 44: 1-368. Norrman, J.O. 1992. Ett hav bildas och lever vidare Östersjöns fysiska geografi. Naturvetenskapliga Forskningsrådets Årsbok 1992: 21-28. Ringberg, B. 1971. Glacialgeologi och isavsmältning i östra Blekinge. Sveriges Geologiska Undersökning Ser. C, 661: 1-174. 2006. Geologi och naturgeografi. I: Fröberg, L. Blekinges flora. SBT-förlaget, Uppsala.14-27. Sandegren, R. 1939. Torvgeologisk och pollenanalytisk undersökning av torvmarken intill boplatskomplexet vid Siretorp. I: Bagge, A. & Kjellmark, K. (red.) 1939. Stenåldersboplatserna vid Siretorp i Blekinge. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, 251-256. Sandgren, P., Subetto, D.A., Berglund, B.E., Davydova, N.N. & Savelieva, L.A. 2004. Mid-Holocene Littorina Sea transgressions based on stratigraphic studies in coastal lakes of NW Russia. GFF 126: 363-380. 30

Stenholm, L. 2009. Berättelsen om Blekinge gränser i ett gränsland. Vekerum Förlag. 1-256. Svensson, N.-O. 2001. Strandlinjer och strandförskjutning i Möre. I: Magnusson, G. (red.): Möre, historien om ett småland. Kalmar Läns Museum, 73-110. Willner, D. 1976. Stratigrafisk undersökning av strandvallarna SW Olsäng, östra Blekinge. Examensarbete i kvartärgeologi, Kvartärgeologiska avdelningen, Lunds Universitet. Yu, S.-Y. 2003. The Littorina transgression in southeastern Sweden and its relation to mid-holocene climate variability. LUNDQUA Thesis 51, Lund University. 1-82. Yu, S.-Y., Andrén, E., Barnekow, L., Berglund, B.E. & Sandgren, P. 2003. Holocene palaeoecology and shoreline displacement on the Biskopsmåla Peninsula, southeastern Sweden. Boreas 32: 578-589. Yu, S.-Y., Berglund, B.E., Andrén, E. & Sandgren, P. 2004. Mid-Holocene Baltic Sea transgression along the coast of Blekinge, SE Sweden - ancient lagoons correlated with beach ridges. GFF 126: 257-272. Yu, S.-Y., Berglund, B.E., Sandgren, P. & Fritz, S.C. 2005. Holocene palaeoecology along the Blekinge coast, and implications for climate and sea-level changes. The Holocene 15, 2: 278-292. Yu, S.-Y., Berglund, B.E., Sandgren, P. & Lambeck, K. 2007. Evidence for a rapid sea-level rise 7600 yr ago. Geology 35, 10: 891-894. 31

Tärnö, april 2010. Bebyggelsen på Nabben, den allra västligaste delen av ön, tillkom först under tidigt 1900-tal. Foto: Jan Jönsson 2010. 32