3. KATOLSK ENHET BARA UNDER PÅVEN De frågor jag tar upp här brukar för det mesta avhandlas teologiskt, och inte så här personligt. Den personliga vinkeln har för- och nackdelar. Den är mer levande och kanske lättare att förstå för icke-teologer, men givetvis kommer många att säga att mina erfarenheter är alltför begränsade och inte allmängiltiga. Nåväl, jag tror på vittnesbördets kraft, och detta är mitt vittnesbörd. Och förresten blir det en hel del teologi också. Plus att jag i den här utgåvan lagt till tre bibelstudiekapitel: 8, 9 och 12! HIERARKIN SLOG TILL Det var under de goda åren i gemenskapen i Wien, åren som jag just berättat så entusiastiskt om. Fast för stunden kändes det inte bra, inte alls bra. Jag satt längst upp under taket i sporthallen i Linz (Österrikes andra stad) och grät. Om med eller utan tårar minns jag inte, men grät gjorde jag. Under mig pågick förbön för sjuka, och för personer med andra behov. Säkert stod det många i köerna, som mådde bra och bara ville få mer av Gud. Så brukar det ju vara. Vi var några tusen i hallen, 30
Katolsk enhet bara under påven samlade till den katolska karismatiska förnyelsens årskonferens, och det bör ha varit 1984, plus-minus något år. Det var i mycket en bra konferens, också för mig personligen. Jag minns hur jag gick runt sporthallen i en paus och pratade med Tom Forrest, redemptoristmunk och mångårig direktor för den internationella katolska karismatiska förnyelsens Romkontor. Tom talade personligt in i mitt liv, profeterade. Budskapet var så rakt inte lättsamt, men har hjälpt mig att inte förlora perspektivet. Tom är död sedan 2004, jag kände honom som en fin Gudsman. Vår gemenskap i Wien hade som vanligt stor del i årskonferensen, stod för mycket av organisation och program. Huvudledarna satt med på plattformen. Så även nu, under förbönen. Satt. De bad inte för folk. Fick inte. För att de inte var prästvigda. Det var därför jag grät. Det är svårt att säga så här i efterhand hur mycket jag egentligen förstod. Men i hjärtat var bilden nog så tydlig. Hierarkin hade slagit till. Biskoparna hade gett order om att bara präster fick lägga händerna på sjuka och be om helande. För den karismatiska förnyelse som jag haft del i var detta början till slutet. Visst fortsatte karismatiken, den fortsätter än idag men inte är den sig lik. Inte alls. Problemet ur biskoparnas synvinkel var att den karismatiska förnyelsen hade blivit för lite katolsk. De krävde att de katolska karismatikerna skulle börja vårda sig om sina katolska rötter. Gärna karismatiker, gärna samröre med protestanter men inte till priset av en svagare katolsk identitet. Inte fler protestantiska än katolska talare på konferenserna, inte fler protestantiska än katolska böcker på bokborden. Och, som jag bevittnade i sporthallen, gärna engagerade lekmän men prästerna måste stå i ledningen. Det dröjde inte särskilt länge, så hade förnyelsen försvagats avsevärt. Två saker var påtagliga. Det ena var att den karismatiska marianismen sköt fart. Det andra var att enheten fick ett helt nytt ansikte. Vi börjar med det senare. 31
EN ANNAN ENHET 1993 återvände vi till Wien och gemenskapen efter sex turbulenta år i Sverige, år som dominerats av konflikterna runt trosrörelsen och med liberalteologerna i Missionsförbundet. Jag var sååå nöjd att vara tillbaks hos mina katoliker. Minnet från sporthallen i Linz hade bleknat. Gemenskapsvännerna var också nöjda. De hade valt in mig i ledargruppen i förväg, och utan att ens informera mig om saken. Jag tog det som ett förtroendebevis. Men efter några månader hände något. Det kom en kallelse med posten till ett gemenskapsmöte (motsvarande församlingsmöte i frikyrkan), och under punkt fem eller sex läste jag: Diskussion om de problem som uppstått i ekumeniken sedan Dixons återvändo. För mig var det en chock. Ingen hade talat med mig om några problem av den typen och digniteten. Tillvägagångssättet att inte prata med mig först, att inte ens förvarna var givetvis vansinnigt, och faktum är att jag drabbades av en depression. Det här var ju mina bästa vänner, och så detta! Men på det personliga planet har vi rett ut saken och är goda vänner igen, och det är inte det personliga som den här boken handlar om. Vad var det för ekumeniska problem som hade uppstått? Enheten hade bytt ansikte. Den enhet jag trodde på och som jag är övertygad om att Jesus ber om i Johannes 17 och som vi hade levt i början på 1980-talet den enheten tolererades inte längre. Den ekumenik som gemenskapen nu praktiserade var organisatorisk. Familjetänket hade ersatts av samfundstänk. Vi skulle inte längre mötas och leva ihop bara som syskon utan också som representanter för våra respektive samfund. I mitt fall gick det inte alls, för jag var samfundslös. Jag tänkte och kände som Ingemar Källström, som jag berättade om i början. Jag rörde mig fritt in i och ut ur lite olika samfund, inklusive Katolska kyrkan. Inte minst det senare: jag var fortfarande lika förtjust i vår 32
Katolsk enhet bara under påven gamle vän benediktinermunken Leo var med ibland och firade mässan. Eller ville vara det. I gemenskapen fick jag inte längre. Strukturerad samverkan är inte samliv. I gemenskapen skulle vi nu respektera varandras teologier och traditioner och absolut inte försöka påverka varandra. Våra katolska vänner fick inte bjuda in oss till sina barndop, i varje fall inte framifrån under lovsångsmötenas pålysningsstund. Det skulle nämligen vara stötande för oss trosdöpare! Påstod man. Diplomati istället för gemenskap. Ett par av våra allra bästa, personliga vänner tog ett par gånger emot nattvarden ur min hand på stugmöten vi ordnade och fick på skallen av gemenskapens huvudledare. Så gör inte katoliker. Interkommunion, som det heter, kräver särskilt tillstånd av biskopen. Hela vitsen med enheten försvann. Nu skulle vi inte påverka varandra! Nu var målet att vi skulle leva bredvid varandra. Som goda grannar i radhus, ungefär. Med låga staket som det går bra att prata och kramas över. Med gemensamma trädgårdspartyn allt som oftast. Men med separata trädgårdar. Och välunderhållna staket. Ja, med särskild satsning på staketen: vi skulle ju alla vårda oss om våra respektive samfundsrötter. Och jag som trott att vi skulle bli fullkomligt förenade till ett, lika mycket ett som Fadern och Sonen. ÖPPEN DÖRR FÖR PÅVEN Jag berättar om det här eftersom det inte alls bara är personligt. Det är nämligen bara denna typ av enhet som Katolska kyrkan står för och kan tänka sig. Bara denna och ingen annan. Och: det är denna syn på enhet, som verkar ta över allt mer i Sverige även i de förnyelsekretsar, som en gång stod för något annat. Dels får katolska ledare större utrymme, och lutheraner som vill att alla enas under påven. 33
Men framför allt hör man allt mer förkunnelse och undervisning, som gör att intresset för och tilliten till katolicismen bara växer och växer. Och det man då i praktiken öppnar dörren för (alldeles oavsett om det är det man är ute efter) är den katolska synen på enhet, enhet under påven. Så här sade Sveriges katolske biskop Anders Arborelius, när jag intervjuade honom i augusti 2008: Vi kan inte gå förbi Jesu egen önskan att all enhet måste relatera till Petrusämbetet. (Petrusämbetet = påven.) Något annat kan inte Arborelius säga vare sig nu eller i framtiden. Katolska kyrkans lära är nämligen inte bara bindande för alla katoliker, och självfallet i första hand för biskoparna, utan betraktas också som evig och fullkomlig. Den får alltså inte ändras, inte ens av någon framtida påve. Och så här ser Katolska kyrkan på sig själv: Detta är Kristi enda kyrka... Efter sin uppståndelse överlämnade vår Frälsare henne åt Petrus så att han skulle vara hennes herde... Denna kyrka som har formats och organiserats i världen som ett samfund, förverkligas i den katolska kyrkan, som styrs av Petrus efterföljare och av biskoparna i gemenskap med honom. (Katolska Kyrkans Katekes, avsnitt 816) När biskoparna i Österrike märkte att de katolska karismatikerna brast i sin lojalitet till denna enda kyrka, organiserad som ett samfund och styrd av Petrus efterföljare, så slog de till och krävde rättning i leden. Vi kan inte räkna med att några katolska biskopar någonstans kommer att agera annorlunda någon gång. 34