JÄV FÖR KONKURSFÖRVALTARE

Josefine Myrén JÄV FÖR KONKURSFÖRVALTARE Behövs en reformation av jävsreglerna? Challengeable trustees Is a revision of the rules necessary? Rättsvetenskap D-uppsats Termin: vt - 2018 Handledare: Marie Karlsson-Tuula

Sammanfattning År 1987 reformerades konkurslagen (1987:672) och de uttryckliga bestämmelserna kring jäv infördes. Den uttryckliga jävsbestämmelsen regleras idag i 7 kap. 1 3 st. konkurslagen och stadgar att en person som står i ett förhållande till en gäldenär, en borgenär eller någon annan som är ägnat att rubba förtroendet för opartiskheten inte får utses till förvaltare. Detsamma gäller även för andra omständigheter som är ägnade att rubba opartiskheten. Enligt förarbetena var avsikten med jävsbestämmelsen inte att den skulle vara absolut. Syftet med införandet av reglerna var att ge garantier för att en förvaltare inte skulle vara bunden av personliga eller ekonomiska intressen och jävsregeln skulle därmed fånga upp alla förhållanden som skulle kunna leda till misstankar om jäv. Jävsbestämmelserna fick dock en ganska allmän utformning vilket kan leda till tolkningssvårigheter. Vad gäller jävsfrågan och bedömningen av jävssituationer innebär de allmänt formulerade reglerna att en bedömning måste göras i varje enskilt fall. Många olika situationer kan uppstå och bestämmelserna i konkurslagen ger dessvärre ingen större vägledning vad gäller jävsbedömningen. Därmed måste en bedömning göras i varje enskilt fall och ingen enhetlig bedömningsmall har framkommit av varken förarbeten, praxis eller doktrin. Syftet med denna uppsats är därför att undersöka hur konkursförvaltare, domstol samt tillsynsmyndigheten ser på jävsfrågan. Det finns idag inget klart underlag för jävsbedömningen och olika uppfattningar uppstår kring vad som ska anses utgöra jäv. Syftet är därmed att se till konkursförvaltare, domstol och tillsynsmyndighet och dess åsikter för att undersöka om jävsbedömningen i framtiden behöver förändras och underlättas.

Innehållsförteckning 1 Inledning... 1 1.1 Bakgrund... 1 1.2 Problemformulering... 2 1.3 Syfte och frågeställningar... 2 1.4 Metod och material... 3 1.4.1 Metodval... 3 1.4.2 Rättsdogmatisk metod... 3 1.4.3 Rättsdogmatisk metod i uppsatsen... 5 1.4.4 Empiri... 5 1.4.5 Empiri i uppsatsen... 7 1.4.6 Använt material... 7 1.4.7 Avgränsningar... 7 1.5 Forskningsläge... 7 1.6 Disposition... 7 2 När anses en konkursförvaltare jävig?... 8 2.1 Förvaltning och tillsyn enligt konkurslagen... 8 2.2 Konkursförvaltarjäv enligt förarbetena... 8 2.3 Konkursförvaltarjäv enligt praxis... 11 2.4 Konkursförvaltarjäv enligt doktrin... 12 2.5 Jäv enligt konkursförvaltare... 17 2.5.1 När föreligger jäv för konkursförvaltare?... 17 2.5.2 Innebär jävsfrågan ett problem?... 18 3 Under vilka omständigheter kan en rekonstruktör utses till förvaltare i en efterföljande konkurs?... 20 3.1 Rekonstruktörens roll... 20 3.2 Konkursförvaltarens roll... 20 3.3 Frågan i förarbeten... 21 3.3.1 Entreprenörskapsutredningen... 21 3.4 Frågan i praxis... 23 3.5 Doktrin angående rekonstruktörens förordnande som förvaltare... 24 3.6 Konkursförvaltares syn på frågan... 25 4 Tillsynsmyndigheten och jävsfrågan... 26 4.1 Konkurstillsynen... 26 4.2 Jäv för konkursförvaltare... 28

4.3 Bedömningen vid olika jävssituationer... 29 4.3.1 Relation till gäldenären... 29 4.3.2 Förvaltaren har varit företagsrekonstruktör för gäldenär... 30 4.3.3 Relation till borgenär... 31 5 Analys... 32 6 Slutsatser... 36 7 Källförteckning... 37

1 Inledning 1.1 Bakgrund Konkurslagen (1987:672) (KonkL) har under åren reformerats ett flertal gånger och lagändringarna har varit såväl formella som materiella. Ändringarna i lagen har bland annat gällt förvaltning och tillsyn av konkurs och konkursförvaltarnas uppgifter har med åren blivit mer omfattande. Med anledning av detta har jävsfrågans reglering fått en stor betydelse. Enligt 1970 års konkurslag utsågs förvaltaren av borgenärerna i konkursen. En borgenär eller dennes ombud kunde även utses till förvaltare. Borgenärernas inflytande över valet av konkursförvaltare begränsades dock genom 1979 års reform till en rätt att lämna synpunkter till konkursdomaren, överklaga beslut samt påkalla byte av förvaltare. Genom denna reform gjordes därmed konkursförvaltarna i stor utsträckning självständiga från borgenärerna. 1 I förarbetena till 1979 års konkurslag angavs vidare att den som omfattades av lagens närståendebegrepp inte borde kunna utses till förvaltare. Det ansågs dock vara en självklarhet och därmed infördes ingen uttrycklig regel kring detta. 2 Vad gällde någon som hjälpt gäldenären med bokföring, deklaration eller varit revisor ansågs det vara direkt olämpligt att utse denne till förvaltare. Även någon som tidigare varit rådgivare åt gäldenären ansågs allmänt sett som olämplig för ett förvaltaruppdrag, detta på grund av att personen eventuellt skulle behöva granska affärstransaktioner denne själv varit delaktig i. Någon som innan konkursutbrottet anlitades av gäldenären för att klara upp en insolvenssituation ansågs dock inte helt utesluten för ett förvaltaruppdrag. 3 Lämpligheten att utse en tidigare rådgivare av detta slag fick således bedömas utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. Konkurslagen genomgick en omfattande ändring i och med reformen år 1987. Denna reform innebar en modernisering av lagen i dess helhet. Regler gällande tillsättande och entledigande av förvaltare infördes i lagen och dess sjunde kapitel, i övrigt innebar reformen inga materiella ändringar rörande jävsfrågan. Det infördes dock en uttrycklig reglering som stadgade att förvaltaren även skulle ha tillsynsmyndighetens förtroende, utöver borgenärernas förtroende, för att anses lämplig. Borgenärernas möjlighet att framföra synpunkter på valet av förvaltare avskaffades också. 4 Genom de reformer konkurslagen under åren genomgått har även förvaltarnas uppgifter förändrats, blivit mer omfattande och mer komplexa. Exempelvis måste en förvaltare i alla konkurser undersöka möjligheterna till återvinning, undersöka om det föreligger misstankar om brott mot borgenärerna samt undersöka om det föreligger skäl för näringsförbud. Med anledning av dessa uppgifter måste förvaltaren granska andra intressen som oftast inte ligger i linje med gäldenärens eller borgenärernas intressen. Detta ledde till att jävsfrågan kom att få ökad betydelse, vilket i sin tur ledde till en uttrycklig jävsbestämmelse i konkurslagen. 5 Den uttryckliga jävsbestämmelsen stadgas i 7 kap. 1 3 st. KonkL och anger att: Den som står i ett sådant förhållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen får inte vara förvaltare. Detsamma 1 Prop. 1978/79:105. 2 Prop. 1978/79:105 s. 158. 3 Prop. 1978/79:105 s. 159. 4 Prop. 1986/87:90. 5 Prop. 1988/89:31 s. 5. 1

gäller om det i övrigt finns någon omständighet som medför att förtroendet för hans opartiskhet kan rubbas. Även en regel om förvaltares anmälningsskyldighet infördes i lagen. Denna regel innebar en skyldighet att underrätta tillsynsmyndigheten angående omständigheter som kan medföra jäv. 6 Regeln stadgas i 7 kap. 1 4 st. KonkL: Förvaltaren skall omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten om omständigheter som kan medföra jäv för honom. Förvaltaren bör göra en anmälan omedelbart då denne känner tveksamhet till om jäv föreligger. Anmälningsskyldigheten gäller såväl innan den tilltänkte förvaltaren ännu inte utsetts som när en jävsgrundande omständighet kommer till kännedom först efter uppdraget påbörjats. 7 Avsikten med jävsregeln var, enligt förarbetena, inte att den skulle vara absolut. Syftet var istället att regeln skulle ge garantier för att en förvaltare inte är bunden av personliga eller ekonomiska intressen. Jävsregeln skulle därmed bidra till att fånga upp alla förhållanden som skulle kunna leda till misstankar om partiskhet. 8 Det angavs vidare i propositionen att det som behövdes var regler som skulle förhindra att det kunde utses en förvaltare där personliga förhållanden eller andra omständigheter var av sådan art att det kunde befaras att förvaltaren inte förutsättningslöst skulle kunna göra de intresseavvägningar som lagen kräver. 9 Enligt förarbetena skulle jäv anses föreligga när det finns ett förhållande som är ägnat att rubba förtroendet för förvaltarens opartiskhet. 10 Det angavs vidare att det för regelns tillämpning dock inte är en nödvändighet att förtroendet verkligen är rubbat utan det är tillräckligt att en beaktansvärd risk föreligger för att det kommer att ske. 11 1.2 Problemformulering Det är konkurslagens jävsregler som reglerar jäv för konkursförvaltare och det är dessa bestämmelser som ligger till grund för en jävsbedömning. Den uttryckliga jävsbestämmelsen som stadgas i 7 kap. 1 3 st. KonkL är dock ganska allmänt utformad vilket kan leda till tolkningssvårigheter. När det gäller jävsfrågan och bedömningen som måste göras innan någon utses till förvaltare innebär de allmänt formulerade reglerna att en bedömning måste göras i varje enskilt fall. Det kan uppstå många olika situationer och föreligga olika omständigheter och förhållanden som inte jävsreglerna ger svar på hur de ska bedömas. Bestämmelserna i konkurslagen ger därför inte så stor vägledning vad gäller jävsbedömningen. När domstolarna har att avgöra jävsfrågan ser de till lagreglerna, förarbetena till dessa samt tidigare praxis. Det blir dock alltid en bedömning i varje enskilt fall då det inte fastställts någon enhetlig bedömningsmall. 1.3 Syfte och frågeställningar Syftet med denna uppsats är undersöka hur konkursförvaltare, domstol samt tillsynsmyndigheten ser på jävsfrågan. Det finns idag, som jag ser det, inget klart underlag för 6 Prop. 1988/89:31 s. 9. 7 Prop. 1988/89:31 s. 14. 8 Prop. 1988/89:31 s. 7. 9 Prop. 1988/89:31 s. 7. 10 Prop. 1988/89:31 s. 8. 11 Prop. 1988/89:31 s. 10. 2

bedömning för när en konkursförvaltare ska anses jävig och då det måste göras en bedömning i varje enskilt fall uppstår olika uppfattningar om vad som ska anses som jäv och inte. Jag har därför för avsikt att se till den gällande rätten, förarbeten och praxis samt intervjua praktiskt verksamma konkursförvaltare för att sedan analysera svaren tillsammans med den gällande rätten. Syftet med detta är att se till alla parter (konkursförvaltare, domstol och tillsynsmyndighet) och deras åsikter för att sedan undersöka om det i framtiden behöver göras förändringar för att underlätta jävsbedömningen och göra den mer enhetlig. För att uppnå syftet med denna uppsats besvaras dessa frågeställningar När anses en konkursförvaltare jävig? Under vilka omständigheter kan en rekonstruktör utses till förvaltare i en efterföljande konkurs? Hur kan jävsbedömningen underlättas i framtiden? 1.4 Metod och material 1.4.1 Metodval I denna uppsats utgår jag från den rättsdogmatiska metoden då jag anser att det är den bäst lämpade metoden för denna typ av undersökning och framställning då ett av syftena är att se till den gällande rätten för att sedan kunna analysera den. Jag använder även empiriskt material i form av intervjuer och myndighetspraxis i form av ställningstaganden. Empirin är dock endast ett komplement i denna uppsats till den traditionella rättsdogmatiska metoden. 1.4.2 Rättsdogmatisk metod En kort beskrivning av rättsdogmatiken är att den består i en rekonstruktion av rättssystem. Primärt förknippas rättsdogmatik med rekonstruktion av gällande rätt och som en följd av det de begränsningar som görs gällande vid lagstiftarens och domstolens maktutövning vid beslutsfattande. Det hindrar dock inte att perspektivet vidgas och att genom den rättsdogmatiska metoden gå utanför den gällande rätten. Den vetenskapliga verksamheten handlar om att hitta bättre lösningar och nya svar, därmed är rättsdogmatiker berättigade att söka efter de ideala lösningarna. Rättsdogmatiken är dock systemintern, till skillnad från annan rättsvetenskap, och därmed utgår den ifrån en bundenhet som gör identifieringen av systemet möjlig, dvs. en viss maktutövning. 12 Lagstiftaren stiftar lagarna, domstolen dömer och rättsdogmatikern skapar ett normativt system som gör att dessa lagar och domar får en mening. För en rättsordning är inte rättsdogmatikern lika viktig som de andra aktörerna, lagstiftaren och domstolen. Dock kan det föreställas att rättsordningen hade varit primitiv om rättsdogmatikern inte funnits. Rättsdogmatiken är i praktiken nödvändig för rättsordningen för att skapa en rimlig förutsebarhet med rättssäkerhet och rättstrygghet, dvs. kontroll över myndighetsutövning och beslutsfattande. 13 Det finns fortfarande en viss osäkerhet bland rättsdogmatiker huruvida det är vetenskap de sysslar med. Denna osäkerhet är relaterad till tre svaga punkter. Första punkten gäller den vetenskapliga metoden. I den rättsdogmatiska forskningen används i regel inte någon vetenskaplig metod, men forskning kan vara vetenskaplig på två olika sätt. Forskning kan bedrivas med vetenskapliga metoder, dvs. metoder som är resultat av vetenskaplig 12 Jareborg, N, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004 s. 1. 13 Jareborg, N, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004 s. 1. 3

verksamhet. Forskning kan även bedrivas i vetenskapligt syfte, vilket är det som görs inom rättsdogmatiken. 14 Användandet av en viss metod innebär inte att det automatiskt blir vetenskapligt och vilka metoder som är användbara beror på den vetenskapliga uppgiften. Enligt den traditionella rättsdogmatiska metoden är utgångspunkten lagstiftning, rättspraxis, förarbeten och doktrin. Den vetenskapliga verksamheten har dock bara börjat. 15 Den andra punkten gäller objektet för forskningen, vilket i detta sammanhang är rättssystem, som i den meningen är normativa system. Rättssystem är vad gäller verklighetskaraktären därmed annorlunda jämfört med andra vetenskapsobjekt. Verkligheten inom rättsdogmatiken är därmed rättssystemet i sig själv, som normativt system, och inte resultatet av systemet när reglerna tillämpas av myndigheter och enskilda. Detta är inte ointressant för rättsdogmatiken men det är inte den verkligheten utan det normativa systemet som rekonstrueras. 16 Den tredje punkten gäller rollen som värden och värderingar spelar för rättsdogmatiken. Tveksamheten kring om rättsdogmatiken är en riktig vetenskap ligger troligen i att det finns kopplingar till politik och moral. De politiska besluten påverkar rättssystemets innehåll och dess existens, därav följer dock inte att den rättsdogmatiska argumentationen ska jämföras med politisk, som i partipolitisk, argumentation. Det finns även kopplingar mellan rättsdogmatisk och moralisk argumentation. Då rör det sig dock om en kritisk social moral med argumentation som utgår från grundläggande mänskliga värden. 17 Rättsdogmatikens syfte anges ofta vara att rekonstruera en rättsregel, eller lösningen på ett problem med hjälp av en rättsregel. Med andra ord handlar det om att söka svaren i lag, praxis, förarbeten och doktrin. 18 Bert Lehrberg framhåller skillnaden mellan bundna och fria argument i den juridiska argumentationen. De bundna argumenten är de som bestäms av rättsliga normer och de fria argumenten är de som då återstår. Det kan även skiljas mellan auktoritativa argument och övriga argument. De auktoritativa argumenten är de som kommit till uttryck i lag, förarbeten eller prejudikat. De övriga argumenten består av de flesta argument som framställts i doktrin. 19 De auktoritativa rättskällornas inbördes rangordning har som utgångspunkt att en klar lagtext har högst dignitet. Närmast efter lagstiftning följer domstolsavgöranden i högsta instans, prejudikat, samt uttalanden i förarbeten. 20 Även andra företeelser utöver de auktoritativa källorna används ibland som rättskällor. De kan benämnas supplerande eller icke-auktoritativa rättskällor. Hit hör framför allt den juridiska doktrinen och även handelsbruk. 21 14 Jareborg, N, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004 s. 1. 15 Jareborg, N, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004 s. 1. 16 Jareborg, N, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004 s. 1. 17 Jareborg, N, Rättsdogmatik som vetenskap, SvJT 2004 s. 1. 18 Kleineman, J, Juridisk metodlära, s. 21. 19 Lehrberg, B, Praktisk juridisk metod, s. 108. 20 Lehrberg, B, Praktisk juridisk metod, s. 108-109. 21 Lehrberg, B, Praktisk juridisk metod, s. 111. 4

Rättsdogmatiken har sin utgångspunkt i rättskällorna och metoden går ut på att fastställa den gällande rätten och de rättsregler som finns, de lege lata, eller att utreda vilka rättsregler som bör stiftas, de lege ferenda. 22 1.4.3 Rättsdogmatisk metod i uppsatsen Den rättsdogmatiska metoden används i uppsatsen för att fastställa den gällande rätten, de lege lata, samt för att utreda hur rättsreglerna bör se ut i framtiden, de lege ferenda. För att fastställa den gällande rätten redovisas de tillämpliga rättsreglerna, förarbetena till de tillämpliga lagstiftningarna samt praxis. Även den juridiska doktrinen används för att fastställa den gällande rätten. Dessa rättskällor används sedan som underlag för analysen och de lege ferenda-resonemang som förs. 1.4.4 Empiri Vissa menar att rättsvetenskapens relevans och möjlighet att tillskjuta kunskap skulle öka om de rättsvetenskapliga undersökningarna skulle ta sin utgångspunkt i faktiska förhållanden i större utsträckning än i rättsreglerna. Detta skulle leda till att empiriskt material skulle användas mer inom rättsvetenskapen och det borde då utgöra ett komplement till den traditionella rättsvetenskapen. 23 Inom rättsvetenskapen används den så kallade juridiska metoden i vilken det bland annat ingår att behärska rättskälleläran, den juridiska argumentationen och den juridiska begreppsbildningen. Utöver detta ingår även en stor hantverksskicklighet, som till viss del kan sägas vara en del rättskälleläran men som ändå faller utanför. Härtill hör en förmåga att föra resonemang som ligger utanför den juridiska argumentationen i snäv mening, vilket kan ses som en tyst kunskap på gränsen mellan juridisk argumentation och policyanalys. 24 Den juridiska metoden är dock begränsad och den är inte ändamålsenlig för de problem som inte avser gällande rätt. Rättsvetenskapsmannen är dock inte hänvisad till den traditionella juridiska metoden och behöver inte likställa den juridiska metoden med den rättsvetenskapliga metoden. Om det görs begränsas möjligheten att ta sig an problem som ligger utanför den juridiska metoden. För att vidga den rättsvetenskapliga analysen finns möjligheten att gå utanför den juridiska metoden genom användningen av empiriskt material. 25 Definitionsmässigt kan rättskällematerialet sägas vara den positivrättsliga rättsvetenskapens empiri, då det är doktrinens uppgift att systematisera och tolka det positiva rättsliga materialet. 26 Det brukar dock inte uttryckas så då det är annat material som åsyftas när det talas om empiriskt material inom rättsvetenskapen. Skälet till detta är troligen att rättskällematerialet ska behandlas på ett dogmatiskt sätt och material och metod ses som sammanvävt. 27 Huruvida empiriskt material behöver användas kan diskuteras på två plan, vilka båda har gemensamt att forskarens kunskapsintresse är det centrala. På det allmänna planet är det inriktningen på undersökningen som bestämmer ramen för behovet av empiriskt material samt vilka förutsättningar som finns för användandet av materialet. För de flesta forskare är 22 Lehrberg, B, Praktisk juridisk metod, s. 207. 23 Sandgren, C, Om empiri och rättsvetenskap, del 1, JT 1995/96, s. 726. 24 Sandgren, C, Om empiri och rättsvetenskap, del 1, JT 1995/96, s. 727. 25 Sandgren, C, Om empiri och rättsvetenskap, del 1, JT 1995/96, s. 728. 26 Sandgren, C, Om empiri och rättsvetenskap, del 1, JT 1995/96, s. 731. 27 Sandgren, C, Om empiri och rättsvetenskap, del 1, JT 1995/96, s. 732. 5

utgångspunkten rättsreglerna. Dock finns det enligt Sandgren två alternativ, verkligheten och föreställningar av olika slag. Enligt detta tankesätt finns det tre olika utgångspunkter som rättsvetenskapliga undersökningar kan ges. 28 Den första och även vanligaste utgångspunkten för rättsvetenskapliga undersökningar är rättsregler. Utgångspunkten är här att användningen av empiriskt material är knapphändigt. I de flesta rättsvetenskapliga arbeten väljs, utan reflektion, en utgångspunkt som låter rättsreglerna styra valet av problem och inriktningen på undersökningen. Den andra utgångspunkten kan benämnas fakticitet och innebär att undersökningen inriktas på verkligheten, ett faktiskt förhållande. Här är det angeläget och ofta även nödvändigt att använda empiriskt material då materialet och analysen av rättsreglerna samspelar. Den tredje utgångspunkten kan vara någon form av föreställning, som exempelvis en politisk eller ekonomisk teori. 29 En rättspolitisk argumentation kan te sig olika i olika juridiska arbeten. Det kan i vissa fall gå utmärkt att föra denna argumentation utan empiriskt material som grund. Dock kan resonemangen som förs ha ett vidare syfte och det kan då vara önskvärt att dessa underbyggs med empiriskt material. Det är inte alltid nödvändigt att det empiriska materialet består av omfattande undersökningar gjorda av författaren, ibland kan det vara tillräckligt att lägga in några statistiska uppgifter för att ge tyngd åt argumentationen. De lege ferenda-resonemang kan dock med fördel underbyggas med empiriskt material. 30 Det kan dock inte konkret sägas när det inom rättsvetenskapen finns särskilda skäl att använda empiriskt material. Det som avgör detta är främst forskarens syfte med arbetet och vad forskaren vill uppnå är det som bestämmer om empiriskt material kan vara användbart. 31 Det kan också finnas skäl att använda empiriskt material när det sedvanliga rättsliga materialet är knapphändigt eller saknas. 32 Empiriskt material har definierats som material som inte i första hand eller inte enbart används för att analysera den gällande rätten. Det sedvanliga rättskällematerialet kan dock mycket väl användas som empiriskt material och det finns många gånger goda skäl för att det används på det sättet. Även annat rättsligt material kan användas som empiriskt material och det används då sällan för att fastställa gällande rätt i sedvanlig mening. Denna typ av empiriskt material kan vara exempelvis underrättspraxis, avtal, formulär och andra rättshandlingar. Andra former av empiriskt material kan vara bland annat utländsk rätt och statistik. 33 Det är kanske främst intervjuer och enkäter de flesta tänker på som empiriskt material och denna typ av material kan många gånger vara mycket användbart. Det är ofta endast intervjuer och enkäter som kan visa hur rättsregler används och vilka effekter de faktiskt har. Även olika aktörers syn på rättsregler framkommer oftast bara genom typ av inhämtande av material. 34 28 Sandgren, C, Om empiri och rättsvetenskap, del 1, JT 1995/96, s. 734. 29 Sandgren, C, Om empiri och rättsvetenskap, del 1, JT 1995/96, s. 734. 30 Sandgren, C, Om empiri och rättsvetenskap, del 1, JT 1995/96, s. 744. 31 Sandgren, C, Om empiri och rättsvetenskap, del 2, JT 1995/96, s. 1036. 32 Sandgren, C, Om empiri och rättsvetenskap, del 2, JT 1995/96, s. 1037. 33 Sandgren, C, Om empiri och rättsvetenskap, del 2, JT 1995/96, s. 1040. 34 Sandgren, C, Om empiri och rättsvetenskap, del 2, JT 1995/96, s. 1042. 6

1.4.5 Empiri i uppsatsen Det empiriska materialet i denna uppsats består av intervjuer och myndighetspraxis i form av ställningstaganden. Som ett komplement till den rättsdogmatiska metoden har jag valt att ta in empiriskt material för att utöka undersökningen i denna uppsats. För att kunna vidga perspektivet har jag utfört intervjuer med praktiskt verksamma konkursförvaltare då jag vill undersöka hur de ser på jävsfrågan. Jag tar även in myndighetspraxis i form av ställningstagande för att få in tillsynsmyndighetens syn på frågan i framställningen och min undersökning. 1.4.6 Använt material Jag har i denna uppsats följt den rättsdogmatiska metoden och sett till rättskällorna. Därmed har jag i denna framställning använt mig av lag, förarbeten, praxis och doktrin. För att komplettera detta har jag även använt mig av empiriskt material i form av intervjuer med praktiskt verksamma konkursförvaltare samt myndighetspraxis i form av Kronofogdemyndighetens ställningstagande gällande tillsynsmyndighetens konkurstillsyn. 1.4.7 Avgränsningar Uppsatsen behandlar konkursförvaltarjäv och reglerna inom detta område i svensk rätt. Det görs därmed ingen komparativ undersökning av utländsk rätt. Jäv är ett omfattande och komplext område och denna uppsats är endast inriktad på jäv för konkursförvaltare. Med hänsyn till uppsatsens omfattning har jag valt att inte närmare undersöka de olika omständigheterna som kan ligga till grund för jäv utan nämner det endast översiktligt under uppsatsens gång, då jag istället har valt att fokusera på det bakomliggande problemet. Då det empiriska materialet endast är ett komplement har jag även valt att avgränsa intervjuerna genom att välja ut tre advokater som jag anser är några av landets främsta konkursförvaltare och ledande inom området. 1.5 Forskningsläge Jävsfrågan har diskuterats i flertalet förarbeten, från tiden för införandet av jävsreglerna i slutet av 1980-talet fram till Entreprenörskapsutredningen som kom år 2016. Diskussionen har även förts i den juridiska doktrinen av såväl professorer som praktiskt verksamma advokater. Det råder meningsskiljaktigheter på området då vissa vill se förändringar för att jävsbedömningen ska underlättas och förenklas, andra anser att frågan inte innebär något större problem. Trots att frågan tagits upp för diskussion i såväl förarbeten, utredningar och doktrin har ingen förändring skett och ingen specifik utredning av jävsfrågan har gjorts. 1.6 Disposition Det inledande kapitlet består av en redogörelse för bakgrunden inom ämnet, problemformulering, syfte och frågeställningar. Det redogörs även för metodval samt använt material och avslutningsvis en framställning av forskningsläget. I det andra kapitlet behandlas den första frågeställningen genom en redogörelse av relevant lagstiftning, förarbeten, praxis, doktrin samt resultatet av intervjuerna i frågan. Det tredje kapitlet är upplagt på samma sätt som det föregående och behandlar den andra frågeställningen. Den tredje och sista frågeställningen behandlas i det fjärde kapitlet i vilket information om och från tillsynsmyndigheten behandlas. Därefter, i det femte kapitlet, följer analysen av redovisat material och uppsatsen avslutas med en redogörelse för slutsatserna i det sjätte kapitlet. En källförteckning över redovisat material återfinns i kapitel sju. 7

2 När anses en konkursförvaltare jävig? 2.1 Förvaltning och tillsyn enligt konkurslagen Kapitel 7 i konkurslagen (KonkL) stadgar reglerna kring förvaltning och tillsyn. I första paragrafen anges att förvaltare ska ha särskild insikt och den erfarenhet uppdraget kräver. Förvaltaren ska även vara lämplig för uppdraget. I första paragrafens tredje och fjärde stycke stadgas jävsbestämmelserna. Här anges att en person inte får vara förvaltare om denne står i ett förhållande till gäldenär, borgenär eller någon annan som är ägnat att rubba dennes opartiskhet i konkursen. Detsamma gäller även om det föreligger andra omständigheter som kan rubba förtroendet för opartiskhet. Om det föreligger omständigheter som kan medföra jäv ska förvaltaren omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten. Förvaltaren utses av rätten enligt 7 kap. 2 1 st. KonkL. I det andra stycket i samma paragraf anges att om en förvaltare är jävig men det på grund av förhållanden i konkursen är olämpligt att entlediga denne, får rätten utse någon som sköter förvaltningen i den del förvaltaren är jävig. Enligt 7 kap. 3 KonkL ska tillsynsmyndigheten höras innan rätten utser förvaltare. Frågor om entledigande av förvaltare tas upp på begäran av tillsynsmyndigheten, gäldenären eller en borgenär. Om en förvaltare inte är lämplig för uppdraget eller på grund av andra omständigheter bör skiljas från sitt uppdrag ska rätten entlediga förvaltaren. Detsamma gäller även om förvaltaren själv begär att få bli entledigad och kan visa skäl till det. Detta stadgas i 7 kap. 5 1 st. KonkL. I det andra stycket anges att tillsynsmyndigheten måste höras innan en förvaltare får entledigas. Rätten ska omedelbart utse en ny förvaltare om en förvaltare har entledigats, detta enligt 7 kap. 6 KonkL. I 7 kap. 25 anges att Kronofogdemyndigheten är tillsynsmyndighet. 2.2 Konkursförvaltarjäv enligt förarbetena I propositionen 1986/87:90 om ny konkurslag föreslog regeringen att 1921 års konkurslag skulle ersättas med en ny lag. Trots att konkurslagen från 1921 hade ändrats i etapper ansågs den svåröverskådlig då lagens ursprungliga utformning och systematik i huvudsak var oförändrad. Det ansågs därför angeläget att se över konkurslagen även i formellt hänseende. Först i propositionen 1988/89:31 om jäv för konkursförvaltare föreslogs att en särskild jävsbestämmelse för konkursförvaltare skulle införas i konkurslagen. Förslaget innebar att någon som stod i ett förhållande till gäldenär eller borgenär som var ägnat att rubba förtroendet för opartiskheten inte fick utses till förvaltare. Det föreslogs även att regler om anmälningsskyldighet vid ifrågasatt jäv samt regler om delat förvaltarskap vid jäv skulle införas. I takt med konkursrättens utveckling förändrades även konkursförvaltarnas uppgifter, vilka blev mer omfattande och ändrades även i art och inriktning. 35 Det ansågs därmed med hänsyn till utvecklingen av konkursförvaltarnas uppgifter att tiden var inne för en uttrycklig jävsbestämmelse i konkurslagen. Syftet med jävsbestämmelser ansågs generellt sett vara att ge garantier för att en, i detta fall konkursförvaltare, inte skulle vara bunden av personliga eller ekonomiska intressen som rör personerna eller frågan det gäller. Det ansågs även viktigt 35 Prop. 1988/89:31 s. 5. 8

att jävsbestämmelserna skulle medverka till att det inte ens skulle uppstå misstanke om partiskhet. 36 Det centrala momentet i den nya jävsbestämmelsen var att jäv skulle anses föreligga när det finns ett förhållande som är ägnat att rubba förtroendet för konkursförvaltarens opartiskhet. 37 Det påpekades här att det för tillämpning av regeln inte är nödvändigt att förtroendet för förvaltaren och dess opartiskhet verkligen är rubbat, det ska istället anses vara tillräckligt att det finns en beaktansvärd risk att förtroendet kan komma att rubbas. 38 Det ansågs att det, i enlighet med vad som tidigare hade uttalats, inte var förenligt med jävsreglerna att utse någon till förvaltare som tidigare exempelvis hjälpt gäldenären med bokföring, deklaration eller varit revisor i det bolag som försatts i konkurs. Någon som varit rådgivare till gäldenärsföretaget skulle därmed anses olämplig som förvaltare om det kunde råda tvivel om dennes objektivitet, vilket ofta är fallet om rådgivaren under en längre period före konkursutbrottet biträtt gäldenären. Det angavs dock att det inte bör vara något hinder att utse någon till förvaltare som innan konkursutbrottet blivit anlitad för att klara upp insolvenssituationen. 39 Vad gäller tillämpningen av jävsregeln när det handlar om förhållandet mellan gäldenären och konkursförvaltaren bör ledning hämtas från den så kallade närståenderegeln i 4 kap. 3 KonkL. I denna paragraf anges vilka som ska anses vara närstående till gäldenären. Det bör dock påpekas att jäv kan uppkomma även utanför kretsen av närstående som anges i bestämmelsen, exempelvis då förvaltaren är nära vän till gäldenären. 40 Ledning bör även hämtas från närståenderegeln i 4 kap. 3 KonkL när det gäller förhållandet mellan förvaltaren och en borgenär. Jäv kan även föreligga om förvaltaren exempelvis på grund av skuldsättning befinner sig i en beroendeställning gentemot borgenären. 41 Det bör dock kunna accepteras att det i vissa situationer utses en förvaltare som formellt sett befinner sig i ett närståendeförhållande men då det med fog kan antas att förhållandet inte kommer påverka förvaltarens arbete och förmåga att agera opartiskt och det med anledning av detta inte finns någon påtaglig risk för att förtroendet ska rubbas. Vid en sådan bedömning är storleken på borgenärens fordran en faktor som bör tas i beaktande. Om borgenären är en dominerande fordringsägare kommer det troligtvis att påverka övriga borgenärers förtroende för förvaltaren och dess opartiskhet. En annan faktor som också bör tas i beaktande är närståendeförhållandets art. Det bör därmed, oavsett fordringens storlek, vara uteslutet att till förvaltare utse någon som är gift med en borgenär. Denna typ av omständigheter kan i de flesta fall klargöras och bedömas redan vid förordnandet av en förvaltare. 42 Utöver det nu nämnda kan även andra typer av personlig eller ekonomisk anknytning till tredje man vara jävsgrundande för en förvaltare. I propositionen angavs att det exempelvis kan vara olämpligt att en advokat utses till förvaltare om omständigheterna är sådana att en intressekonflikt kan komma att uppstå mellan konkursboet och någon som advokaten biträder. Vissa typer av anknytningar mellan förvaltare och tredje man kan vara svårt att i förväg få 36 Prop. 1988/89:31 s. 7. 37 Prop. 1988/89:31 s. 8. 38 Prop. 1988/89:31 s. 10. 39 Prop. 1988/89:31 s. 11. 40 Prop. 1988/89:31 s. 10-11. 41 Prop. 1988/89:31 s. 11. 42 Prop. 1988/89:31 s. 11. 9

kännedom om. Om den personliga eller ekonomiska anknytningen endast har betydelse för en avgränsad förvaltningsåtgärd kan det finnas anledning att överväga en delad förvaltning och därmed utse ytterligare en förvaltare som sköter den del som avser tredje mannen. 43 Jäv kan även föreligga i fall där andra omständigheter än personliga relationer medför att förtroendet för förvaltaren och dennes opartiskhet kan rubbas. Ett exempel på en sådan omständighet som togs upp i propositionen är när en förvaltare har intresse i något som kan komma att bli föremål för återvinning. En annan sådan omständighet kan exempelvis vara att förvaltaren driver en process för en annan huvudmans räkning och utgången i den processen kan strida mot gäldenärens intressen i konkursen. 44 Det påpekades även i propositionen att jävsgrundande förhållanden inte enbart måste röra förvaltaren själv, det kan även gälla till exempel kollegor inom advokatbyrån. Ett hovrättsavgörande togs här upp som exempel och det konstaterades att det endast bör finnas ett begränsat utrymme att utse en advokat till förvaltare när en kollega inom byrån tidigare har biträtt någon med intresse i konkursen. Det konstaterades därmed att om jäv föreligger för en advokat på en byrå måste alla jurister på samma byrå anses som jäviga. 45 Vad gäller förvaltarens skyldighet att själv anmäla omständigheter som kan tänkas medföra jäv ansågs det i propositionen angeläget att sådana omständigheter så tidigt som möjligt, och helst innan förvaltningsuppdraget påbörjas, klargörs. Det ansågs visserligen vara påkallat av allmänna principer att tillfrågade förvaltare självmant anmäler jäv, samtidigt ansågs det vara av värde att denna skyldighet direkt skulle komma till uttryck i lagen och 7 kap. 1 KonkL. Det ansågs då vara mest lämpligt att förvaltaren skulle rikta sin anmälan om jäv till tillsynsmyndigheten, som i sin tur går vidare med anmälan till domstol. Om förvaltaren dock skulle anse att denne på grund av jäv inte kan fortsätta uppdraget kan denne med stöd av 7 kap. 5 KonkL istället begära sitt entledigande direkt hos rätten. 46 Som framgår av det nu nämnda bör en förvaltare anmäla så fort det finns en tveksamhet till huruvida jäv föreligger, det är sedan upp till tillsynsmyndigheten att bedöma om tingsrätten ska pröva frågan. Anmälningsskyldigheten gäller såväl innan den tilltänkte förvaltaren ännu inte utsetts som när en jävsgrundande omständighet kommer till kännedom först efter uppdraget påbörjats. 47 I utredningen Ett samlat insolvensförfarande - förslag till ny lag 48 framfördes ett förslag till ett samlat insolvensförfarande. Förslaget innebar ett samordnande mellan förfarandena konkurs och företagsrekonstruktion, vilket skulle ske genom en ny lag - insolvenslagen. 49 Denna utredning föranleddes av den kritik som riktades mot lagstiftningen, vilken grundades i att konkurs och företagsrekonstruktion är två olika förfaranden utan möjlighet till övergång mellan dem. Dessvärre misslyckas ofta företagsrekonstruktioner, förfarandet måste avslutas och någon ansöka om konkurs. Den förordnade rekonstruktören ses generellt som jävig vad gäller ett fortsatt förvaltaruppdrag i den efterföljande konkursen. Denna situation leder till att förfarandet går långsamt framåt och kostnaderna blir högre. 50 Förslaget som gavs i denna utredning var därmed att begreppen företagsrekonstruktion och konkurs skulle fasas ut och 43 Prop. 1988/89:31 s. 13. 44 Prop. 1988/89:31 s. 13. 45 Prop. 1988/89:31 s. 13. 46 Prop. 1988/89:31 s. 9. 47 Prop. 1988/89:31 s. 14. 48 SOU 2010:2. 49 SOU 2010:2, s. 20. 50 SOU 2010:2, s. 20. 10

istället skulle ett ärende bedrivas som ett förvaltarlett förfarande eller genom egenförvaltning av gäldenären. 51 Ett samlat insolvensförfarande skulle därmed innebära att en övergång mellan de olika förfarandena skulle kunna ske på ett smidigt sätt. Ett förfarande med egenförvaltning av gäldenären skulle därmed kunna övergå till ett förfarande som leds av en förvaltare utan att det första ärendet måste avslutas innan det andra kan börja. Som det ser ut idag måste en företagsrekonstruktion avslutas för att det sedan ska kunna ansökas om konkurs. I utredningen ansågs det vara av stor vikt att den förordnade rekonstruktören fortsätter sitt uppdrag som förvaltare om ärendet övergår till ett förvaltarlett förfarande. 52 Det angavs vidare i utredningen att det inte är ovanligt att en företagsrekonstruktion misslyckas och att det istället ansöks om konkurs. I sådana situationer anses ofta en rekonstruktör vara jävig och har därmed inte möjlighet att fortsätta som förvaltare i den efterföljande konkursen. Att en annan person då måste utses till förvaltare och sätta sig in i gäldenärens verksamhet ansågs, på grund av tidsförlust samt ökade kostnader, vara en av nackdelarna med den gällande rätten. 53 Det föreslogs därmed att det i den nya lagstiftningen uttryckligen skulle stadgas att rekonstruktören skulle fortsätta uppdraget som förvaltare, såvida denne inte anses olämplig. 54 Denna utredning har dock inte lett till något vidare lagstiftningsarbete och förfarandena företagsrekonstruktion och konkurs har inte förändrats. 2.3 Konkursförvaltarjäv enligt praxis I rättsfallet NJA 1981 s. 764 var frågan om en advokat var att anses som jävig då denne föreslogs som förvaltare av en annan advokat som tidigare varit rådgivare åt gäldenären samt var delägare i samma advokatbyrå. I målet framgick att kollegan endast biträtt gäldenären på så sätt att bolaget konsulterat denne med anledning av sitt obestånd. Högsta domstolen anförde här att en konsultation av detta slag inte i sig bör föranleda jäv för rådgivaren och därmed kunde inte heller den utsedde förvaltaren anses vara jävig. I ett hovrättsavgörande, RH 1988:83, var frågan om en advokat som tidigare biträtt ett bolag som ombud i en tvist var att anse som jävig som förvaltare i bolagets konkurs. Tillsynsmyndigheten ifrågasatte här advokatens objektivitet då han biträtt gäldenären före konkursutbrottet. Advokaten anförde att det inte fanns något samband mellan ärendet när han biträtt bolaget och obeståndssituationen. Han hade inte heller haft kontakt med bolaget under tiden mellan ärendet och konkursutbrottet. Advokaten ansåg med anledning av ärendets art, tiden som förflutit mellan uppdragen samt konkursens omfattning att det inte förelåg någon jävssituation och att opartiskheten inte heller på grund av andra omständigheter kunde ifrågasättas. Hovrätten ansåg att det faktum att advokaten biträtt konkursbolaget i en tvist, som rörde ett inte obetydligt belopp i förhållande till bolagets tillgångar och skulder, medförde att förtroendet för advokaten och han opartiskhet kunde rubbas. Det faktum att det förflutit relativt lång tid mellan tvisten och konkursutbrottet förändrade enligt hovrätten inte bedömningen. Det framkom även andra omständigheter som enligt hovrätten innebar att förtroendet för advokatens opartiskhet riskerade att rubbas. Hovrätten fann därmed att advokaten inte var lämplig som förvaltare och denne entledigades. 51 SOU 2010:2, s. 21. 52 SOU 2010:2, s. 189-190. 53 SOU 2010:2, s. 190. 54 SOU 2010:2, s. 191. 11

Hovrätten avgjorde även en liknande fråga i målet RH 2012:28 där det var en advokat som biträtt ett bolag som ombud i en tvist och sedan utsågs till likvidator i samma bolag. Det hänvisades här till målet RH 1988:83 och anfördes att om en likvidator står i ett sådant förhållande till en aktieägare, eller om det i övrigt föreligger omständigheter, som är ägnat att rubba förtroendet för dennes opartiskhet finns skäl att entlediga likvidatorn från uppdraget. Det anfördes vidare att huruvida partiskhet rent faktiskt föreligger är inte den huvudsakliga frågan. Bedömningen måste istället göras utifrån den aktuella omständigheten och om den typiskt sett är ägnad att rubba förtroendet för opartiskheten. Det förhållandet att advokaten i detta fall biträtt två aktieägare i en tvist mot en tredje aktieägare ansågs vara ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet. Såväl tingsrätten som hovrätten ansåg därmed att det utgjorde orsak att skilja likvidatorn från uppdraget. I ett mål från Göta hovrätt, Mål nr Ö 2346-14, avgjordes frågan om jäv genom kollega. Tillsynsmyndigheten yrkade på att förvaltaren skulle entledigas från sitt uppdrag med anledning av jäv enligt 7 kap. 1 KonkL. En kollega till förvaltaren hade tidigare biträtt en bank som var den störste prioriterade borgenären i konkursen. Tillsynsmyndigheten anförde att jäv smittar mellan kollegor på en advokatbyrå och det faktum att denna bank nyligen varit klient på byrån innebar typiskt sett att det kunde föreligga en risk för att förtroendet för förvaltaren och hans opartiskhet kunde rubbas. Grunderna för förvaltarens bestridande var här att ärendet i vilket kollegan biträdde banken endast var av begränsad omfattning samt rörde ett helt annat ärende som inte hade koppling till konkursen. Tingsrätten anförde att jävsgrundande förhållanden inte enbart måste beröra förvaltaren själv utan kan även beröra till exempel kollegor på samma advokatbyrå. Vidare anförde tingsrätten i domskälet att det måste göras en allsidig bedömning vid prövning av jävsfrågan och hänsyn måste tas till såväl förhållandets art som till konkursfordringarnas karaktär och storlek. Om borgenären är en dominerande fordringsägare kan det påverka övriga borgenärers förtroende för förvaltaren. Även andra förhållanden måste tas hänsyn till i den mån de har betydelse för prövningen. Tingsrätten ansåg att det skulle tillmätas betydelse att kollegans ärende för banken var avslutat, avsåg ett helt annat juridiskt område samt inte hade någon koppling till konkursen. Tingsrätten ansåg att omständigheterna som tillsynsmyndigheten förde fram skulle kunna tala för att det förelåg en risk för ett rubbat förtroende. Tingsrätten kom dock fram till, efter en samlad bedömning och med hänsyn till förhållandets art, att risken för att förtroendet för förvaltaren och dennes opartiskhet skulle kunna rubbas inte var att anse som beaktansvärd. Mot bakgrund av det anförda avslog tingsrätten tillsynsmyndighetens yrkande. Hovrätten gjorde ingen annan bedömning utan fastställde tingsrättens beslut. 2.4 Konkursförvaltarjäv enligt doktrin Hans Renman, advokat på Hamilton, har i sin artikel Konkursförvaltare och rekonstruktörer behöver riktlinjer skrivit om jäv för rekonstruktörer och konkursförvaltare. 55 Hans skriver att jävsfrågan ständigt är aktuell för alla advokater och innan varje nytt uppdrag måste det kontrolleras om det föreligger omständigheter som kan medföra jäv. Det gäller för såväl rekonstruktörer som konkursförvaltare att de ska inta en opartisk ställning och se till både gäldenärens och borgenärernas bästa. Därmed bör det enligt förarbetena vara uteslutet att utse någon som är ägare, ställföreträdare eller revisor för gäldenärsföretaget. Det bör inte heller vara möjligt att utse någon som har haft en framträdande roll eller varit aktiv i förvaltningen av ekonomin i företaget. 55 Följande bygger på Renman, H, Konkursförvaltare och rekonstruktörer behöver riktlinjer, Dagens Juridik, 2009. 12

Det är nästan alltid en i förväg vidtalad rekonstruktör eller konkursförvaltare som får de största uppdragen och det är då oftast en borgenär, med en fordran av betydande storlek, som ger sitt stöd för att just den personen ska utses. Denna typ av styrning accepteras vanligen av domstolarna. Hans menar dock att något borde göras för att jävsprövningen ska underlättas och bli enklare. Hans anser att International Bar Association s riktlinjer och rutiner för jävsbedömningen vid internationella skiljeförfaranden kan vara en vägledning och när jävsfrågan har bedömts i svenska domstolar har dessa riktlinjer tillmätts stor betydelse. Riktlinjerna bygger på en uppdelning på tre olika listor, en röd, en orange och en grön lista. Ytterligare en uppdelning har gjorts av den röda listan i en tvingande del och en icke-tvingande del. Den tvingande delen av den röda listan består av situationer som alltid medför jäv och den icke-tvingande delen består av situationer som medför jäv med undantag för om alla parter avstår från att göra jävsinvändning. Det krävs därmed ett aktivt handlande från parterna för att jävsgrunden ska falla bort. Den orangea listan består av situationer och omständigheter som parterna måste upplysas om och som medför jäv och innebär att personen är hindrad att åta sig uppdraget om någon av parterna gör en invändning inom viss tid. Här måste parterna invända mot omständigheterna vilket innebär att passivitet medför att jävsgrunden faller bort. Den gröna listan innehåller omständigheter som inte behöver underrättas parterna. Hans tror dock inte att det skulle vara möjligt att följa systemet med tre olika listor då det skulle ta för lång tid att upplysa samt bevaka alla parters aktivitet eller passivitet under tiden för utseendet av en förvaltare eller rekonstruktör. Däremot anser han att det finns ett behov av riktlinjer och då i form av en tvingande lista som innehåller situationer som alltid medför jäv. Hans föreslår därmed att den röda och orangea listan skulle kunna jämkas samman till en lista med riktlinjer för rekonstruktörer och förvaltare. Han har i sin artikel gjort en lista med sju punkter som innehåller situationer och omständigheter som är jävsgrundande för en advokat som föreslås som rekonstruktör eller förvaltare. Första punkten och jävsgrunden är om advokaten är närstående till gäldenären enligt 4 kap. 3 KonkL. Andra punkten avser situationen att advokaten till följd av uppdraget kommer kompensera, lämna uppdrag till eller ge annan ekonomisk ersättning till den som föreslagit eller stöder förslaget om utseende av advokaten, och ersättningen kommer belasta uppdraget eller advokatens ersättning. Tredje och fjärde punkten avser rådgivning till gäldenär och borgenär. Rådgivning till gäldenären eller någon närstående till gäldenären ska ha lämnats under de tre senaste åren och ska ha avsett annat än det aktuella förslaget och dithörande frågor. Rådgivning till borgenären som föreslagit eller stöder förslaget om utseende av advokaten till rekonstruktör eller förvaltare ska ha lämnats vid fem eller fler tillfällen under de senaste tre åren. Punkt fem avser omständigheten att advokaten har blivit utsedd till rekonstruktör eller förvaltare, vid fem eller fler tillfällen under de senaste tre åren, på begäran av borgenären som i det aktuella fallet har föreslagit advokaten. Sjätte punkten gäller samma omständighet men när det istället är ett ombud som har föreslagit att advokaten ska utses. Sista punkten avser att advokaten av andra skäl inte anses vara självständig eller opartisk. I de fall någon av dessa omständigheter föreligger ska advokaten inte åta sig uppdraget och om någon av dessa omständigheter uppkommer under uppdragets gång ska advokaten begära entledigande från uppdraget. Hans avslutar med att konstatera att denna lista med all säkerhet skulle möta starka protester från exempelvis konkursförvaltare som regelbundet får uppdrag på begäran av vissa banker. 13

Avslutningsvis ställer han sig även frågan om det finns anledning att ställa lägre krav på rekonstruktörer och förvaltare vad gäller deras opartiskhet. Advokaterna Lars Wenne och Rolf Åbjörnsson har skrivit en debattartikel angående fråga om jäv för konkursförvaltare med anledning av att jävsfrågan då aktualiserats i ett antal konkurser. Frågan om risk för intressekonflikter hade uppkommit i flertalet konkurser och det som då uppmärksammats var att konkursförvaltarens byrå tidigare företrätt gäldenärsbolaget eller någon motpart till gäldenären, vilket kan innebära ett rubbat förtroende för förvaltarens opartiskhet. Omständigheter som kan innebära en intressekonflikt framgår av Sveriges advokatsamfunds regler för god advokatsed och är bland annat att advokaten biträder eller har biträtt motparten, advokaten biträder en annan klient i samma eller närliggande sak och klienterna har motstridiga intressen, advokaten själv eller närstående har ett intresse som strider mot klientens eller att det i övrigt finns omständigheter som medför att advokaten inte kan ta tillvara klientens intressen fullt ut. 56 Det får förordnas flera förvaltare i en konkurs och skälet till detta är i första hand att det kan anses behövas med anledning av konkursens omfattning, men det kan också uppstå ett behov av att förordna ytterligare en förvaltare om det uppkommer en fråga om jäv under konkursens gång. En medförvaltare utses då det anses olämpligt att entlediga den redan förordnade förvaltaren och den andre förvaltaren som utses ska då sköta förvaltningen i den del som den förordnade förvaltaren är jävig. 57 I SAAB:s konkurs var tillsynsmyndigheten av uppfattningen att två förvaltare skulle förordnas, dels på grund av att de tillsammans skulle täcka alla kompetensområden som skulle behöva hanteras i konkursen, dels på grund av att två förvaltare från olika byråer skulle underlätta en lösning av eventuella jävsfrågor som kan uppkomma. Förvaltarskapet delades inte upp mellan förvaltarna i denna konkurs. Tillsynsmyndigheten fick dock modifiera denna uppfattning då tingsrätten var tvungen att förordna en särskild förvaltare, efter en begäran, i en speciell fråga som hade sin grund i att en eventuell intressekonflikt uppstått. 58 Enligt bestämmelsen i 7 kap. 4 KonkL är utgångspunkten att förvaltare som utsetts att odelat handha förvaltningen ska agera gemensamt. Det ges därmed inget utrymme för den ena förvaltaren att agera om den andre förvaltaren anses jävig. 7 kap. 2 KonkL reglerar hur jäv ska hanteras och det anges att rätten ska utse en annan förvaltare till att sköta förvaltningen i den del jäv föreligger. 59 Detta kan, enligt författarna, inte tolkas på annat sätt än att förvaltarna ska agera gemensamt för boet vid odelad förvaltning, vilket innebär att det bör finnas en viss form av intressegemenskap förvaltarna emellan. Detta innebär att vid en odelad förvaltning smittar förvaltarna varandra vid en intressekonflikt och därmed bör en jävsfråga drabba båda förvaltarna. Om förvaltningen i SAAB:s konkurs därmed hade varit uppdelad mellan förvaltarna hade inte intressekonflikten behövt leda till ett förordnande av ytterligare en förvaltare. 60 Även i Panaxias konkurs utsågs två förvaltare då tingsrätten ansåg att olika jävsfrågor skulle kunna uppkomma. Här kom dock en av förvaltarna fram till att den odelade förvaltningen skulle kunna leda till en intressekonflikt med ömsesidigt jäv vid en eventuell jävsfråga för 56 Wenne, L & Åbjörnsson, R, Angående fråga om jäv för konkursförvaltare, JT 2012/13, s. 1007. 57 Wenne, L & Åbjörnsson, R, Angående fråga om jäv för konkursförvaltare, JT 2012/13, s. 1008. 58 Wenne, L & Åbjörnsson, R, Angående fråga om jäv för konkursförvaltare, JT 2012/13, s. 1008. 59 Wenne, L & Åbjörnsson, R, Angående fråga om jäv för konkursförvaltare, JT 2012/13, s. 1008. 60 Wenne, L & Åbjörnsson, R, Angående fråga om jäv för konkursförvaltare, JT 2012/13, s. 1009. 14